Äsch, den här gamla surdegen?

Så här föräldraledighet -3 veckor verkar det som att jag äntligen fått ett surdegsprojekt i hamn! Det har pågått betydigt längre än jag varit anställd och jag har tagit mig an det. Inte så att jag varit tvungen, ingen hade klandrat mig om jag bara sagt att det inte går, men det var det rätta att göra - fullständigt hål i huvudet att inte göra det, så därför har jag bara inte kunnat ge mig.

Oj, så jag slängts mellan hopp och förtvivlan. Värst var när det stod klart att alla, alla, var överens om att det skulle göras men p g a bristfälliga interna rutiner sades det att det inte gick att göra, för vi visste inte hur vi skulle dokumentera det! Argh! Då var jag nära att slänga in Hotel Selection-handduken. Bröt ihop, gnällde för chefen som typ ba' "Jag hade kunnat säga till dig redan från början att det inte skulle funka" och gick vidare. Tog upp tråden: Bad, fjäskade, krävde, övertalade. En ny chef på 'andra sidan' gjorde sitt till och från en vecka till en annan hade det rasslat till så pass att jag i förmiddags kunde ringa den mest påverkade leverantören och inleda samtalet med orden "Jag har väldigt goda nyheter..."

Mental segergest och klapp-på-egen-axel. Lägger detta på listan över anledningar att öppna en flaska champagne om sisådär en fem veckor.

33+5 - Gravidhjärna

Åkaj, bebis är nu dokumenterat helt okej! Bara -9 procent på kurvan men det är ingen som helst fara. Skönt! Nu är det ju inte lika kul att gå på ultraljud heller, som det var i början, när man faktiskt såg något. Jag trodde inte man kunde tröttna på att gå på ultraljud, men det kan man tydligen.

För att krydda upp tillvaron lite upptäckte jag när jag var nästan framme vid lasarettet att jag inte hade telefonen (och alla kort) med mig. Fick en såndär kallduschkänsla att jag lagt den på moppe-sätet och kört iväg. Lugnade mig med att det var mer sannolikt att jag bara lämnat den på jobbet men var ändå lite nervös och hade inte ro att njuta av efterföljande lunch med Make. Såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att gå med mössan i hand till IT och be om att få en ny telefon igen. De har precis slutat titta misstänksamt på mig när jag kommer dit.

Nå, telefonen låg snyggt och prydligt i kvarlämnad handväska när jag kom tillbaka till kontoret. Nu är jag shoppingsugen, antagligen som en lättnadsreaktion. Mmmmm, shopping... Inget till mig, så klart men har under ganska lång tid gått och drömt om att börja byta ut hemmets handdukar och badlakan till Hemtex Hotel Selection. Jag köpte hem en liten handduk, billigaste varianten, där ifrån som jag tvättat några gånger för att se hur den beter sig när den inte är sprojlans, och den är fortfarande lika ljuvligt fluffig. Mmmmm, Hotel Selection... Nu har de 25% rabatt och jag har några kassar textilier som ska kasseras och som man får en liten tillgodo-slant för, så... Ja.

(Ironiskt förresten, eftersom handdukar på hotell aldrig är mysiga.)

WTF?

Ekonomikillen knackar på, vill prata om ett av mina projekt som på grund av omständigheter jag verkligen (alltså, verkligen!) inte kan påverka har gått käpprätt åt pipsvängen. Hua, vill knappt tänka på det. Jag lyfte saken med min chef förra veckan, om hur vi ska rapportera det för nu har jag bara låtit bli att ta upp det i månadsrapporten. Jag säger till ekonomikillen att jag tar det med chefen när han är här på onsdag. Känns som en sådan sak man hellre tar face-to-face själv. Visst, bra, säger han. Så gör vi.

Tio minuter senare får jag ett cc-mejl från ekonomikillen till min chef, där ekonomikillen frågar chefen hur han vill göra med mitt katastrofprojekt.


Asså?!

En introverts bekännelser


I somras kom det mejl från en gammal kollega, från första jobbet jag hade efter plugget. De höll på att dra ihop en reunion med det teamet vi jobbade i då. Jag hanterade det moget och professionellt (dvs ignorerade alla kontaktförsök) men till slut SMS:ade hade mig och då gick det liksom inte att undvika längre.


Planen var/är att gamla teamet ska ses i Nyköping i slutet av september. Fredag kväll till måndag morgon, helst. Bo någonstans, typ en stuga eller vandrarhem eller liknande. Umgås en hel helg. Visst finns det en och annan i det teamet jag fortfarande saknar att arbeta ihop med. Den lille britten Mike som fortfarande är en av de klokaste personer jag träffat. Chefen A-K, som bevisade en gång för alla att en chef kan ha så jävla mycket pondus utan att tumma på humor och omtanke. Att säga att hon är skarp och kompetent är underdrifter och nästan lite orättvist. Nu är hon kvalitetsdirektör på ett av Sveriges Stolhets-företag.

Annars kände jag spontant att stänga in sig en helg med föredetta kollegor man inte träffat på sisådär 7-8 år vore en mardröm. Jag ser det framför mig, man har det helt okej första kvällen, pratar gamla minnen men sedan inser man att man inte har något gemensamt, annat än just de gamla minnena.
Då ska man fylla ut ytterligare ett dygn eller två med artigt kallprat. Mardröm, särskilt för en introvert person som jag. Jag skyllde på att jag är höggravid då (eventuellt antydde jag att bebisen skulle kunna komma när som helst vid det laget), skrev något vitsigt om att det hade blivit en minnesvärd reunion om det slutade på förlossningen. Sedan har jag inte gått in på tråden en enda gång.

Vad chefen frågade

Jo, chefen är ju som tidigare nämnts inte den som lindar in saker och ting. Rakt på sak sa han att han helst haft samtalet med mig face to face men nu fick det bli så här (kallsvetten börjar bryta fram). Så säger han att man tittar på en omorganisation (mer kallsvett) och slutligen kommer frågan om jag skulle vara intresserad av att ta över efter honom.
"Du menar... hålla ihop allt?" Frågar jag, en smula fåraktigt.
"Ja. Som inköpschef." Säger han.
Det var då jag började fnissa och inte kunde sluta fnissa.

Jag blev så förvånad. Omorganisationen hade man väl kunnat förutse men att jag skulle vara aktuell att ta över - den var rätt otippad. Jag har ju verkligen mest flutit med sedan jag började här, inte känt själv att jag ansträngt mig mer än jag behöver och sedan jag blev gravid har jag varit rakt av trög i huvudet. Dessutom sa jag på vårt utvecklingssamtal att jag inte såg någon väg framåt här, att jag inte för ett ögonblick trodde att jag skulle ha en chans att fixa chefens jobb. Inte så att han då sa emot mig heller (inte hans stil).

Omorganisationen gör jobbet lättare. Istället för att, som chefen gjort, ansvara för ett stort team på två sajter och fara som en vettvilling emellan kommer det bli två team på varsin sajt, med varsin chef.
Så tjejar man till det, frågar chefen om han verkligen tror att jag klarar det och han tålmodigt säger att han inte ställt frågan omhan inte såg mig som fullt kapabel att klara jobbet.
Samtidigt var han tydlig med att det bara är en fråga om intresse, inte ett erbjudande. Det är fortfarande många som ska säga sitt. Och så ville han veta om jag var intresserad helst direkt men i a f innan slutet av dagen, jag bad att få fundera några timmar.

Funderingarna: I första hand, klarar jag det? Kan jag leverera? Orkar jag vara chef över mina nuvarande kollegor? Särskilt en av dem oroar jag mig för. Orkar jag vara besvärlig och jaga dem på resultat? Kommer jag vakna på nätterna av att rummet snurrar pga stress som jag gjorde under förra jobbet? Är jag tillräckligt strukturerad för att hålla ihop allt? Kommer det finnas någon support uppifrån? Jag skulle rapportera till en fransk chef och inbillar mig inte att jag kan ringa honom i tid och otid för att bolla frågeställningar. Jag hade behövt ha en "coach", kanske någon extern.

Samtidigt, det är en möjlighet och jag vill ju gärna säga ja till möjligheter. Vill bara göra det av rätt anledning, inte för att jag är smickrad över att få chansen. Det vore en verklig utmaning, jag borde ha kapacitet att fixa det men jag får jobba hårt. Mellan raderna fattade jag på chefen att han ser en stor del av utmaningen i att samarbeta tvärfunktionellt och det har jag visat att jag är bra på. Jag är sjukt bra på folk och egentligen är jag ju intresserad av ledarskap, brände mig bara lite på förra jobbet, blev lite avskräckt (vilket jag också nämnde för chefen på utvecklingssamtalet). Jag har alltid varit öppen med vem jag är, aldrig försökt mörka svagheter eller misstag/dåliga erfarenheter och det är skönt i det här läget.

Så har vi det som inte ska spela någon roll, men som jag ändå gottar mig lite åt. Jag får frågan, jag som är enda tjej i (lokala) teamet på sex personer, dessutom yngst, dessutom höggravid. Minst tre av de andra skulle kunna se sig som mer kvalificerade för tjänsten, två av dem tror jag skulle tacka ja dessutom.

Så när jag gått och halv dag och funderat, pratat några rundor med Make, ringde jag chefen och sa Ja, jag är intresserad. Dagen efter (igår) flaggade han orgförändring för teamet men utan att nämna några namn så klart. Nu får vi se vad som händer.

Vissa förmiddagar är inte som andra

8.40 - Byter ett par ord med en kollega. Oklart hur det kom på tal, han frågade väl hur jag mådde och sa något om att "det är magiskt, det där" och så - väldigt otippat - vände han bort blicken och sa med grötig röst: "Alltså, allvarligt. Det finns inget vackrare än en höggravid kvinna" vilket hade kunnat vara sliskigt men han lät så uppriktigt rörd (och han är inte sådan) att jag var helt okej med det uttalandet.

10.20 - Jag kommer in i ett konferensrum där en kille som gjorde praktik här innan sitter. Han intervjuade mig om mitt jobb vid ett tillfälle, annars hade jag inget med honom att göra men det kom sig så att jag klappade honom på axeln när jag gick förbi istället för att ta i hand.
Så sa han som bjudit in praktikanten att det var för att den tredje närvarande (man) på mötet skulle få "klämma och känna" lite på praktikanten (alltså - lära känna honom) och jag sa att det klarade jag ju av på tio sekunder. Skämt från de övriga två om att stackars praktikanten hade axlar som man gärna ville klämma och känna på och vi garvade innan det slog mig att jag eventuellt sexuellt trakasserat den stackars praktikanten (som i o f s inte på något vis såg missnöjd ut men ändå). Var tvungen att be om ursäkt för säkerhets skull.

10.35 - Jag ursäktar mig från mötet eftersom chefen ringer. Han undrar om jag kan gå undan någonstans och då blir man lite nervös. Så säger han, som vanligt utan att linda det, något som är oerhört överraskande men ändå positivt för mig och jag vågar inte skriva vad (än) men jag blir så paff att jag börjar fnissa och kan inte sluta fnissa.



Ja, jävlar.

Namn

Fördelen med en tjej är att det finns så många fler fina tjejnamn än killnamn!
Oj, vilken konstig mening det blev - jag ser det ju själv, men med Son hade vi jättesvårt att hitta/bestämma oss för ett namn vi gillade men tjejnamn finns det ju precis hur många som helst man älskar.

Helst vill vi ha något som finns (funnits) i släkten. Det ville vi med Son också, men fick inte till det, mer än att han i mellannamn heter Holger efter Makes farfar. Inte ett namn någon av oss egentligen tycker är särskilt fint, men det passade bra ihop med förnamnet och Make tyckte väldigt mycket om sin morfar.

Nu har vi en short list på tre namn:
Elsa (efter Makes farmor. Det är bara så himla vanligt nu.)
Vera (Egentligen inget släktnamn även om min gammelmormor hette det i mellannamn. Jag har alltid tyckt att det är väldigt vackert.)
Signe (Min gammelfarmor. Vackert men jag känner att jag läspar lite när jag uttalar det.)
Alla tre passar ihop med Sons namn.

Och så har jag sagt till Make att jag absolut vill att hon ska heta Jytte i mellannamn, efter min farmor. Det känns väldigt, väldigt angeläget.

Så har vi Josephine som av någon anledning bubblat upp från ingenstans på min lista. Tveksam hur bra det passar ihop med Sons namn, det är ganska omaka men man kanske inte ska fästa så stor vikt vid det? Svårt. Hur som helst: Vi kommer inte bestämma oss förrän bebis är ute.

Äsch, den här gamla surdegen?

Så här föräldraledighet -3 veckor verkar det som att jag äntligen fått ett surdegsprojekt i hamn! Det har pågått betydigt längre än jag vari...