Födelsedagskalas för sonen igår, fyra bast redan! Helt otroligt!

Pappas faster kom från Skåne. Hon börjar bli rätt gammal nu, svårt att röra sig men hon vill så gärna komma. Hela hon är så rörande, jag tänker ofta på henne. Honhar någonform av muskel(?)sjukdom, haft sedan födseln, och när hon var liten blev hennes föräldrar uppmanade att sätta henne på... ja, insutition eller vad det kan ha kallats. Hon ansågs ”efterbliven” men gammelfarmor sa bestämt nej och, som jag förstått det, jobbade med sjukgymnastik och det hjälpte.

Men hon hade det inte så bra ändå. Bodde i en garderob. Blev utlånad som hembiträde till föräldrarnas vänner, utan ersättning. Bodde hemma tills hon var typ 40 men fortsatte ta hand om sina föräldrar så länge de levde. Aldrig varit ihop med någon, således inga barn och det är så sorgligt för hon verkligen älskar barn över allt annat. Jag har aldrig fattat det förrän Son kom och hon är så fin med honom. Skickar emellanåt brev till honom, liksom verkligen skrivna TILL honom,

Det som gör mig beklämd är att hon betraktas som ett paket. Ett tungt, jobbigt paket. Redan när jag var liten reflekterade jag över att det lät som att mamma och pappa pratade om ett kolli när de pratade om henne. ”Ja, vi får väl plocka upp Karin på vägen” sa de och suckade. Hon är så tråkig, hon är så jobbig, hon är en belastning - så har jargongen alltid varit och NU inser jag att antagligen har pappa fått med sig det sedan uppväxten,  min farmor och farfar måste ju ha pratat om Karin på samma sätt.

Framförallt Make har fått mig att inse hur orättvist det är. Hon är ju bara en snäll gammal tant, säger han, helt korrekt. Så jag har börjat ta henne i försvar när ämnet kommer upp. Då kommer de alltid tillbaka till att Hon är så snål. Det är en sån grej jag inte gillar alls med mina föräldrar, de fäster så stort avseende vid hur ekonomiskt generösa andra, äldre släktingar är. Visst, de .r själva OERHÖRT generösa, kommer alltid med fina kuvert vid födelsedagar och lite när som helst, de är av uppfattningen att det är NU vi behöver pengar och så är det ju. Jag är naturligtvis tacksam för det men de förväntar sig att alla ska resonera likadant. Karin ÄR sjukt snål, ingen diskussion, men spela roll. Inte så att någon av oss sitter i båten.
Typexempel: när jag skulle ta körkort sa hon att hon skulle betala för det. Oj, så snällt och tacksamt! Sedan, när jag hade körkortet,frågade hon vad det kostat.
Tio papp.
Nejnej, säger hon. Vad kostade själva KÖRKORTET?
 Öhhhh, 350 spänn?
Fint, sa hon. Här är 350 kronor! å man ba` Ehhhh, tack?
(Det är inte så att hon är fattig. Hon är verkligen inte fattig.)
Men åter igen: Skitsamma.

Bättre sent än aldrig, tänker jag. Nu tar vi oss an Karin och jag ser att pappa blir förvirrad när jag inte hakar på jargongen, när jag svarar på hans gnäll genom att lyfta fram hennes goda sidor. När jag säger att det var jättetrevligt att träffa henne senast.

Hon borde ha fått ett liv som vem som helst. Hon borde ha fått gifta sig, barn och barnbarn, inte hunsas av dina föräldrar tills de dog, närmare hundra år gamla. Hon hade varit en fantastisk farmor eller mormor.

Några snabba


  • Känner mig ful. Slapp överallt. Brösten är inte alls sådär sillisliknande som förra gången jag ammade, bara hängiga. Rumpan platt och gropig. Magen degig. Började tappa hår en vecka innan femmånadersdagen. Det som är kvar känns jävligt risigt. 
  • Spiralen bra, än så länge. Ytterst små dagligablodstänk, knappt ens lönt med trosskydd. 
  • Vi var på ”skidresort” i Norrbotten med mina in-laws i helgen. Make besviken, trodde vi skulle fira hans 40-årsdag, det var ursprungligen därför vi bokade resan, men ingen som andades ett ord om det. Jag tror att de tänker att vi gör det i Frankrike nästa gång men han var ändå besviken. Han är ofta besviken på sin familj.
  • Ska på finbrunch med kompisen som blivit så trevlig sedan hon gick ner typ halva sin tidigare vikt. Ser väldigt mycket fram emot det, och att reconnecta med henne. Märker att jag fortfarande förväntar mig tjuvnyp och sura kommentarer när vi pratar men de kommer inte. 
  • Son har äntligen slutat med potta. Han har ju gått obehindrat på toa sedan i somras men ändå velat använda pottan hemma. Vi har försökt få honom att sluta självmant, t o m lockat med present men njet. När vi kom hem från Norrland fick jag ett spontant infall och gömde pottan. När han undrade var den var sa jag att tomten varit och hämtat den när vi varit borta. Okej sa han bara och så var det inte mer med det. Varför gjorde vi inte så för ett halvår sedan?
  • Jobbet i föregående inlägg kom aldrig ut.  Är jag frågade vad som hänt visade det sig att de skulle omorganisera så det blir inget. Lättad. Då slipper jag ta ställning till om jag vill. Tänker oftare och oftare att jag nog inte ska göra karriär på ett gäng år. Jag VILL ju inte, kan det inte få vara okej att inte vilja?

En trevning

I lördags hörde en fd kollega av sig via LinkedIn. Han är hyfsat höjdare på ett annat större företag nu och han har alltid haft ett gott öga till mig. Han sa att de ska rekrytera en inköpschef och undrade om jag är sugen.  Jag skrev tillbaka, sa att det kunde vara intressant men att det beror på hur bråttom det är med tillträde, att jag tänker vara ledig till 1 november. Nej, de får inte diskriminera p g a det men jag är ju inte dummare än att jag begriper att det kan vara en deal-breaker så jag skrev att om han vill får han ringa och berätta mer, men om tillträdesdatum är ett problem så är det no hard feelings från min sida.

Han ringde några timmar senare, berättade mer.
Ett ganska stort team, sju personer. Hela skalan, från trötta personer som bara hamnat där till duktiga, ambitiösa som vill. Ansvar för totalt fyra svenska siter, men teamet är samlat på en site. Pågående integrationsarbete med koncernen som äger, få ihop dagliga verksamheten med deras strategiska kategoriarbete. Man behöver vara lite diplomatisk och veta hur saker hänger ihop.

Nackdelen är att det är en bit bort, drygt 45 minuter/6-7 mil.
Och är jag byxad att hantera ett team på sju personer?

Det var inget erbjudanden men han vill att jag läser annonsen som kommer ut imorgon, skickar en formell ansökan om det känns intressant. Jag skulle rapportera till honom. Vet inte riktigt hur det är men jag tror positivt. Han är en riktig Balkan-kille och det är verkligen raka rör. Är det något jag uppskattar hos en chef så är det raka rör. Och hans chef VDn, är en drygt 40-årig kvinna. Det känns också bra. Tillträde i november såg han som acceptabelt. Viktigare med rätt person än några månader hit eller dit. Sund inställning.

Annan grej som känns bra är att jag har noll revanschlust för att det inte blev något på mitt befintliga jobb, ingen nu-jävlar-ska-de-få-se-vad-de-missat. Skönt!

Spiralnytt

Snart en vecka efter installation (vi kallar den för 'applikationen' här hemma) och jag har som lätt mensvärk vilket är normalt att ha i upp till två veckor efter installation, känner mig pms-ig, lättretlig. Igår kom en liten trosskyddsblödning. Även det normalt och något att räkna med i början. Vi harvar på.

Barnmorskan sa att det förekommer att män klagar på att de känner trådarna, att de sticks. I så fall får man komma tillbaka. "Det är ett preventivmedel, men riktigt så effektivt ska det inte vara" sa hon och jag kunde inte låta bli att skratta, trots positionen.

Applikationen är så att säga inte testad än. Make är inne i en katastrofperiod med sömnen. Somnar sent, vaknar tidigt, ser ut som en zombie. Han har börjat med sömntabletter men är rädd att bli beroende. Jag är glad för den lilla stunden vi får på kvällen, ligger sked med tända ljus. Det är okej att det inte blir mer. Jag har inte heller varit så sugen sedan installationen.

Jag har 'piral

åkaj, det har börjat hetta till här hemma! Eventuellt jag som är drivande men jag känner att vi står inför en nystart. Så många år nu som varit lite transportsträcka. Schemalagt sex, bli-gravid-sex, vara-gravid-sex (inte mycket det) och nu när vi är klara med det föreslog jag att vi ska börja från början. Fokusera mer på njutning och upplevelse. Lägga ribban (no pun intended) några snäpp högre.

Åtgärd 1: Vi går inte och lägger oss i ett mörkt sovrum längre. Jag blir alltid lite mörk i själen när jag kommer ut från badrummet och ser att det är becksvart i sovrummet för inget säger "Jag vill inte ligga" så mycket dom det. Okej, inte i hans värld, men i min! Så nu tänder vi alltid ett ljus när vi lägger oss. Kramas och myser en stund. Blir det raj-raj så blir det, men det behöver inte. Känns ändå bra, oavsett.

Åtgärd 2: Nu är jag trött på det s k orgasmglappet. Jag har jättesvårt för att komma annat än på egen hand men jag är inte längre okej med att inte ens försöka (som det faktiskt har varit senaste åren - att jag inte kan komma har blivit en vedertagen sanning och dessutom, i bli-gravid-träsket 150 procent fokus på att han ska komma i mål.

Samt lite annat. Jag tror faktiskt att jag har en starkare drift än han (det går väl i perioder det med) men oftast får jag kämpa rätt mycket för att det ska bli något. Luras, nästan. Vi skojar lite om att om jag vill ha sex så "klär jag på mig" och vill jag bara sova går jag till sängs naken. Det är roligt för det är sant.

Som parentes har jag under hösten blivit medveten om att det finns något som kallas yonimassage, OCH att de flesta kvinnor, med rätt teknik kan få vääääldigt många orgasmer under några timmars "lek". Skickade helt skamlöst länkar om det till honom. Hint, liksom. Och han är på, gillar också tanken på mindre fokus på prestation, mer på njutning.

Men jallafall, jah behövde nya minipiller och var på mottagningen för det och cellprov igår. Barnmorskan frågade som i förbigående om jag var nöjd med de jag hade och jag sa ja men lade till lite på skoj att om hon har något som helt tar bort mensen så tar jag det istället.
Japp, sa hon. Hormonspiral!

Man kan näääästan tro att hon får kick-back från tillverkaren för hon totalsålde in det och jag skulle ju ändå upp i stolen så jag tänkte att va'tusan! Gillar ju att prova nya saker. Hon sa att ca 20 procent blir av med blödningarna helt och de flesta får bara små stänkblödningar lite då och då. Perfekt! Dessutom, så skönt att slippa fundera på saken på fem år! Inte behöva komma ihåg att ta sina piller och riskera glömma. Nu håller vi tummarna att jag tillhör de 20 procenten!

Min väns fru

I lördags hade vi ett annat kompisar på besök/bebisvisning. EGENTLIGEN är det han och jsg som är kompisar, har känt honom sedan jag gick på gymnasiet och vi hade t o m en väldigt kort luten historia i den vevan men funkade inte alls i sängen så vi gick tacksamt tillbaka till att vara bara vänner och noll spänning sedan dess. Hans fru/min man inte sotis alls fast båda vet. Det var ju 15 år sedan nu.

Jallafall: Hans fru är så sur hela tiden, mot honom. Hackar på allt han säger, suckar och himlar sig, härmar med mongo-röst. Fattar inte att hsn fortfarande orkar öppna munnen för hon slår ner på allt och för det mesta verkar det bara rinna av honom men minst en gång varje gång vi träffar dem blir det dålig stämning på riktigt och de börjat bråka och Make ch jag blir så besvärade.

När Make och jag blev ihop var han så noga med att vi skulle ha respekt för varandra, särskilt inför andra och jag är glad för att han satt ribban så högt. Man kan så klart diskutera och ha oliks uppfattning men inga tjuvnyp, inga skämt på den andres bekostnad (om man inte vet att det är okej), inga säsningar och inget bjäbb eller bråk. Jag var lite dålig på det i början, det kan bli lite som en jargong men jag är glad att Make var då noga och var riktigt sur på mig några gånger när jag inte varit riktigt schysst.

 Nu är man så inkörd på det och jag begriper inte varför hon hela tiden är på honom. Vet inte om hon tror att hon gör ett gott intryck som belyser ”dumma” saker han säger. Han är inte dum. Han är världens snällaste och jag blir som lite illa berörd å hans vägnar. Det lustiga är att jag träffar henne ibland på egen hand och då säger hon aldrig ett ont ord om honom, ser bara kär och lycklig ut.

(så halvvägs in i kaffet blir det tyst några sekunder och så säger hon ”Och Carolina Gynning har tydligen separerat...” och övriga tre har inte en aning om vad de ska säga för vem fan bryr sig om vad Carolina Gynning gör?)

Ett två tre på det fjärde ska det ske

Ja, och så går jag i starta-egen-låda-tankar. Om inte nu så när osv. Idén bygger på förra jobbet, drömjobbet som jag fortfarande är bitter över att jag blev uppsagd från. Det ger nog viss drivkraft, inte revanschlust utan mer att det där dryga halvåret inte ska ha varit bara en smak av vad som skulle kunna vara.

Jag tar ingen risk, annat än att få en rad nej men jag vill ändå prova. Det kostar inget mer än en domänavgift och mejlserver. Jag utmanar mig själv, tvingar mig att tänka på varför det kommer gå bra, inte allt jag inte kan och alla anledningar till att få nej, jag vet ju att jag har bra känsla för det här.    Nu ska jag bara våga trycka på knappen. Any day now...

Födelsedagskalas för sonen igår, fyra bast redan! Helt otroligt! Pappas faster kom från Skåne. Hon börjar bli rätt gammal nu, svårt att rö...