Livet osv

Hej från bebisbubblan!

Så många tusen gånger bättre den här gången. Visst, hemmet är kaos och vi ligger ständigt efter med allt men vad gör det om hundra år? Det enda, om msn fått önska, vore att Son fick vara mer på Föris för det är tusan inte lätt att ge honom ens i närheten av tillräcklig stimulans, socialt eller fysiskt.

Annars två tummar upp. Make jobbade två dagar förra veckan och det gick bra. Vi är så harmoniska föräldrar den här gången, har verkligen hittat rätt. Hsn har taggat ner rejält och jag har å min sida steppat upp mitt ”mamma-game”. Med Son var Make helt odräglig. Jag led jättemycket av det, att det kändes som att han inte litade på mig. Om jag klätt på Son kom Make och inspekterade, suckade och gjorde om. Om jag packat skötväskan kontrollerade hsn alltid istället för att lita på att jag hade koll. Jag kände mig ständigt ifrågasatt som förälder. Inget sånt nu. Jag å min sida är mycket mer närvarande, njuter av stunden och det uppskattar han.

Mår annars jättebra. Bebis fyller två veckor idag och jag är helt återställd. T o m så jag har varit sugen på sex i en vecka (?!) men Make verkar inte vara redo.

Vi får se hur veckan blir, första hela veckan på egen hand. På fredag kanske jag vill emigrera till Frankrike utan man och barn.

Namnet (och svärmor)

Det blev inget av de namn vi hade på vår shortlist. Jag hade lite stirrat mig blind på att välja något som fanns i släkten och Clara, som det blev, hade svept förbi i min hjärna några gånger men eftersom det inte är ett släktnamn hade jag liksom viftat bort det.

Till slut var det faktiskt Svärmor som lyfte Clara, hon tyckte det passade bra ihop med Sons namn och det gör det. Först var jag avigt inställd (ärligt talat till störst del för att förslaget kom från just henne, hon har lite dåligt track record när det gäller att "tycka till" om sina barnbarns namn. Till exempel när USA-boende sonen och hans amerikanska fru valde ett könsneutralt namn till sin son. Det var katastrof. Så kunde man ju inte göra.) men så växte Clara och till slut var det min favorit. Vi valde mellan det och Elsa och Make skickade, av någon outgrundlig anledning, ett mess till sin mamma och sa att vi valde mellan de två namnen, antagligen trodde han att han skulle få en klapp på axeln men fick världens konstigaste svar som vi var tvugna att läsa flera gånger för att förstå.


Svärmor tyckte inte att Elsa var ett bra alternativ för det hette många i hennes föräldrars generation ("det blir för nära") och dessutom har hon en väninna vars hund heter Elsa, så det hade blivit pinsamt för henne (svärmor) om hennes barnbarn skulle få ett hundnamn. Vad ska folk säga, osv. Vi bara förundrades över hur självcentrerad hon är men så får man påminna sig om att det är ett handikapp. På engelska hade man säkert sagt att hon är emotionally challenged eller något i den stilen. På svenska? Känslomässigt begränsad? Vi vet ju det, men blir ändå lika förundrade/förvånade/besvikna varje gång det händer.

Sedan kontrade svärmor med att säga att hon inte tyckte att vi skulle säga till någon att det var hon som kommit på det där med Clara (otippat, vi trodde att hon skulle ta varje chans att påminna om det) men så visade det sig att det ju var GUD som gett henne namnet så är det någon vi ska tacka är det HJÄLPAREN och så en längre harang om GUDOMLIG NÅD och HERRENS VÄGAR på det. Jomenvisst serru. Då var jag nära att dra tillbaka Clara till förmån för Elsa men... ja, jag gillar ju Clara bättre.

Farsta

Älskar att Make inte för sitt liv fattar varför jag behövde en timma på vårt lokala köpcentrum idag, utan honom. Han har försökt fiska efter vad jag har för ”hemlisar” och VARFÖR - han fattar att det var för att köpa något till honom men håller på att dö av nyfikenhet och fattar inte att man inte frågar, älsklingen.

Så roligt eftersom det är i hans familj det är viktigt att fira mors/fars dag. Vi har aldrig gjort det i min men han är så fin att jag vill ge honom något och han älskar att få presenter. Tröja och slips blir det. Jag hade tänkt bara något av det men duktig säljare och färgerna var så snygga ihop. Ti-hi!

(Med Makes dialekt heter fars dag ”farsta”. Det brukar vi fnissa lite åt.)

Ask a glass of water

Jag tänker att födas, är nog som i Liftarens guide:
"It feels like being drunk."
"What's wrong with being drunk?"
"Ask a glass of water."

Nå, för vår del gick det så här.
Revbenet var mirakulöst nog bättre när jag vaknade på lördagen. Jag fixade och donade och började nästan undra om jag inbillat mig alltihop. Vid 16-tiden började jag känna värkar men intalade mig några timmar att det bara var förvärvar. Först vid 20-tiden började jag klocka dem och då kom de med ca 20-30 minuters mellanrum. Vid 23 var de nere i 2-3 minuter mellan så jag ringde förlossningen som sa att vi kunde komma in när vi ville.
Vi bestämde oss för att ta det säkra före det osäkra så vid midnatt checkade vi in på förlossningen och var då enda patienterna där. Lugnt och skönt.

Vid 1 hade de konstaterat att jag bara var öppen 1 cm (och det gjorde så ont när de undersökte mig att barnmorskan direkt efteråt såg mig djupt i ögonen och sa förlåt). Vi blev erbjudna ett rum på BB så vi kunde vila och se tiden an lite.

Antagligen satte den där barnmorskan igång något för värkarna blev väldigt mycket mer intensiva så snart vi kom till BB och jag stod i duschen till 2.30 för att lindra. Vid 4 blev det nära outhärdligt och eftersom jag bara var öppen tre cm fick jag en morfinspruta som tog toppen av värkarna men inte så pass att det gick att sova sig igenom dem. Däremot kom de lite mindre frekvent och enligt make somnade jag mellan värkarna för det mesta. Morfinet var som lite moraliskt stöd, jag var så avslappnad mellan värkarna och då kändes det som att inget skulle kunna göra ont någonsin igen.

Kl 6 slutade morfinet verka och då saftade det i rejält. De tog in mig till förlossningen, gav lustgas  och konstaterade att jag var öppen sex cm. Där mådde jag jättebra. Jag var hungrig, fick sött te och oskmacka och kände mig faktiskt rätt cool som satt med mackan i ena handen, lustgasmaken i andra och höll koll på kurvan. Kl 7 var det forfarande absolut uthärdligt för min del och då bytte de personal. Den nya barnmorskan tyckte att vi skulle sticka hål på hinnan eftersom inte vattnet gått så jag passade på att gå på toa innan för jag fattade att när vi väl gjort det kommer det antagligen att gå undan.

Så jag gissar att vattnet gick kl 7.30, ca. Öppningsvärkarna fortsatte och gjorde till min förvåning inte mer ont. Personalen lämnade rummet (morgonmöte?) och. Dean de var borta kände jag att jag inom kort skulle vilja börja krysta. Jag var så med den här gången, medveten liksom. Det byggdes upp kanske 2-3 värkar och jag sa det till Make. Så när första krystvärken verkligen kom var det med besked. Det är inte helt klart för mig vad som hände i vilken ordning men Make fick mig att byta sida från att ha legat på vänster (revbenet!) till att ligga på höger, för sköterskan hade sagt att det var bra att byta ställning. När jag bytte sida var det som att trycka på turboknappen för JÄVLAR vilket drag det blev. Det måste varit då Make sprang och hämtade personalen. Jåsängen hade som en plastram på höger sida och den fick jag tag på och klamrade mig fast vid, slet i. Minns att jag undrade om den skulle hålla men sket i vilket.

De fick mig att lägga mig på rygg istället och släppa lustgasen. Istället höll jag om knävecken och krystade för kung och fosterland. Hela tiden kände jag hur huvudet kom närmare och närmare men ärligt talat kändes det som att jag höll på att bajsa ut henne snarare än... ja, föda.
Min känsla är att jag hade kanske max 15 sådana krystvärkar då svetten rann och ögonen tårades av ansträngningen och det gjorde inte ont, vis kom framåt. Så när huvudet var precis precis nästan framme gjorde det så sjukt ont och jag fick panik. Då var alla på mig direkt och skrek att jag måste slappna av så jag försökte och i nästa värk föddes hon.

Hon mådde bra direkt, skrek och så. Jag fick två stygn, samma som med Son. Jag gick nästan direkt på toa och passade på att duscha medan jag ändå var där. Mådde så bra direkt, på alla sätt.

Ny fyra dagar senare känner jag mig helt återställd. Underlivet känns som vanligt (hur är det möjligt?) och bortsett som en och annan eftervärk (och revbenssmärtona som kommit tillbaka) har jag inte haft ont alls. Jo, jag hade träningsvärk i armarna dagen efter men annars peachy. Bedömer kunna ha mina vanliga jeans inom några dagar.

Och livet är härligt. HON är ljuvlig och jag är så kär i henne, det är vi båda två. Son är försiktigt positiv, det märks att han försöker förhålla sig och jag är noga med att inte stressa honom. Så... ja, så skönt att allt gick bra och nu njuter vi för fullt av tillvaron.

5/11 2017

föddes hon!

Det gick så osannolikt bra och vi är så lyckliga i bebisbubblan!

Swob

I maj skrev jag om "kompisen", hon som jag verkligen inte förstod mig på. Senaste månaderna har hon blivit som förbytt. Frågat hur man mår, liksom. Lyssnat på svaret. Make och jag har flera gånger konstaterat skillnaden men inte riktigt fått kläm på vad som hänt men så är det så att hon under sommaren och hösten gått ner i vikt, från att ha varit ganska kraftigt överviktig.

Här om dagen fikade vi och hon berättade om företaget som analyserar ens DNA och levererar en detaljerad analys av hur man ska äta kolhydrater, protein och fett för att gå ner i vikt. Hon berättade om hur dåligt hon mått över att i så många år "gjort rätt" men utan resultat. Så visar analysen att hennes kropp, tvärt emot Vad Alla Säger, inte reagerar bra på fett, men däremot på kolhydrater. Alltså: Ät mer kolhydrater men mindre fett. I kombination med träning och hon vågar knappt själv tro att det är sant, att det funkar. Hon mår så bra nu, säger hon. Är piggare, gladare ("Jaså, så bra!" sa jag och låtsades som ingenting). Det är verkligen som en helt annan person. Så mycket mer tillgänglig, bjuder på sig på ett sätt hon aldrig någonsin hade gjort för ett halvår sedan.

Jag kom att tänka på det för svärfars del. Han har någon mag/tarmsjukdom som plågar honom svårt och som det verkar hittar han ingen lindring. Kosten borde kunna spela stor roll (tycker man) men vad tusan vet läkare och dietister egentligen? Samma företag kom kompisen använt erbjuder även analyser ur kost/hälsoperspektiv. Man tycker ju att om de kan se på ett salivprov vad hon går ner i vikt av borde de kanske kunna se vad han mår bra/inte mår bra av att äta. Så som han mår, och har mått länge, har han knappast något att förlora på att testa. Håller tummarna att han vågar testa!

39+0 Ont ont ont

Fast inte ont så som man skulle önska. 

Revbenet värre nu än tidigare, allt gör ont. Jag känner mig svag, sårbar, handikappad. Kan typ inte göra någonting. Gråter när ingen ser. Orolig för förlossningen. Jag fattar ju rent rationellt att det kommer gå och att jag kommer ta mig igenom det men jag känner mig så svag

Kom att tänka på att det finns en mottagning för förlossningsrädda och även om det känns fjantigt tänkte jag att jag kanske kan prata med någon där, behöver liksom mest lite pepp, någon som säger att det kommer gå bra så jag ringde enligt anvisning förlossningskoordinatorn för att få kontakt.
"Men hjärtat!" säger förlossningskoordinatorn. "Det är alldeles för sent! Det är veckors väntetid!"
Vilket fick mig att för ett ögonblick se rött.

Men så sa hon att hon verkligen inte trodde att det skulle bli några som helst problem (eftersom jag kan djupandas, tur i oturen), när värkarna väl sätter igång kommer det lösa sig (det är ju precis det jag vill höra) och så bokade hon in ett extra besök på MVC för peppning på måndag. Jag är nöjd med det. Det känns bra. 

Fasen så mycket jox det varit den här graviditeten jämfört med förra. Håller tummarna för att det snart är över. Jag längtar till Andra Sidan. 

Livet osv

Hej från bebisbubblan! Så många tusen gånger bättre den här gången. Visst, hemmet är kaos och vi ligger ständigt efter med allt men vad gö...