Mjölk är inte mat

På tal om mat: Bebis har i stort sett slutat amma. Det gick så fort, på en månad har hon gott från stt bara smaka/stödäta till att leva på riktig mat. Nu ammar hon bara på nätterna och undantagsvis på dagarna för att somna. Igår blev det så tydligt för hon var svinhungrig men jag tänkte att vi skulle vänta med att ära tills Make kom hem. När vi väl satte oss var hon glupsk som bara den och då slig det mig att hon varit så hungrig men utan att göra minsta tecken på att vilja ha mjölk. Då gick det upp för mig att fet är just MAT hon vill ha.

Hon får alltid samma mat som vi. Jag saltar inte men i övrigt inga specialare för hennes skull. Lägget en klick på skärbrädan och finhackar. SuperPappan har alltid under sitt föräldrarskap satt lite hasorna i när det gällt barnens utveckling. Jag tolkar det som att han är lite sentimental, men han tycker inte att det känns helt hundra att bebis äter samma mat som vi och medan han sparsamt matar henne googlar han frenetiskt för att hitta belägg för sin teori om att sjumånadersbebisar inte bör äta kött eller att de åtminstone bör äta maten puréad till oigenkänlighet. Han tror att hennes mage inte ska fixa det men det gör den ju. Det är ju inte för matsmältningens skull man fingördelar maten men det tror han. Jag blir så trött på när han gör så, öppet misstror mitt förldraromdöme, men det är så lite sådant med bebis, jämfört med när Son var liten, så jag låter det passera.

Nå, der är övervägande sköööönt att Bebis klarar sig utan mig en hel dag men en liten, liten del av mig tycket att det känns lite sorgligt att hon inte är så omedelbart beroende av mig för att överleva längre.

”Den förstående hustrun”

...är jag för närvarande, även om det uttrycket får mig att kräkas en smula.

Make har tre veckor kvar på högsäsong och tre till semester. Han hatar varje sekund. Jag har aldrig sett honom så här innan. Jobbångest i kubik och behöver därtill jobba sex dagar i veckan för att hinna med. Just för att han avskyr det så mycket gnäller jag inte. Och den sjunde dagen får jag göra typ vad jag vill, utan barn.

Dessutom har jag, som den omtänksamma frun, gjort stora förändringar i köket. Hans blodfetter är ett mysterium men jag anstränger mig verkligen för att använda mindre fett i maten och undvika tillagningsmetoder som skapar transfetter. Jag tänker att det inte skadar mig heller, så att säga.

På tal om: Min amerikanska svägerska verkade må sämre än någonsin i Frankrike. Hon låg nästan hela tiden i ett mörkt rum och pillade med sin mobil. Hon hade gått upp rätt mycket senaste året och (berättade hon när vi var på utflykt bara hon och jag), känner sig dömd och tycker att hon får kritiska blickar. Det var ett rätt deppigt samtal, i så många aspekter. Hon mår inte alls bra till att börja med och hon och hennes man, Makes bror, har hamnat i en så svår situation delvis p g a hennes vikt. Han vill att hon ska gå ner men hon är inte säker på att hon ens vill, hon vill att han ska älska henne som hon är. Han försöker styra henne, håller koll på vad hon äter, skickar länkar med dieter men det leder ju bara till att hon blir mer anti och smygäter. Herregud, smygäter. Hur sjukt är det inte när man känner att man behöver äta i smyg?! ”Jag tror inte att han tycker om den jag är längre” sa hon när jag frågade om de i alla fall kan prata om det, som att det inte tjänar något till, han VILL INTE.

(Jag är övertygad om att VILJA är det viktigaste för att få en relation att funka. Man kan laga mycket trasigt om båda vill men om någon inte vill mer är det ganska kört. Man kan inte tvinga sig att vilja.)

Hon känner att han skäms över henne inför sin familj och att hans föräldrar hatar (nåja) henne. Inte p g a vikten utan för att hon är som hon är. Hon är speciell. Väldigt introvert, tungsint, deppig och (faktiskt) oartig. Hon bjuder aldrig till och det är inte helt lätt att tycka om någon med personlighet som ett evigt duggregn. Ett oartigt duggregn. Jag, som kan vara lite för ärlig ibland, sa det till henne en gång när hon klagade över att de inte gillar henne eller något i den stilen: Du gör det inte lätt för dem.”
Sa du verkligen så?! frågade Make efteråt, när jag återgav samtalet. Japp. Men hon tog inte illa upp, visste ju att jag hade rätt och jag sa det inte kritiskt utan konstaterande. De har tröttnat på att samtala på engelska över middagsbordet för hon pratar ändå inte. Jag klandrar dem inte. Takes two to tango.
Jag hade en ganska stark känsla i Frankrike av att jag inte kommer träffa henne mer. De kändes så långt nerdtröms att jag undrar om de kan ta sig tillbaka. Inte bara av vad hon sa utan hur de betedde sig, hur han betedde sig mot henne. De pratade inte med varandra alls, utom när de måste och då snäsigt eller defensivt. Det är sorgligt. Alltid sorgligt när kärlek tar slut.

Avvägningarna

Imorgon åker vi till Frankrike. Skulle ha åkt? Vattkoppor har just börjat gå på Sons avdelning. Han är sannolikt redan smittad och inkubationstid är 10-20 dagar. Man får inte flyga med (rinnande) vattkoppor. Make åker hem på onsdag. Jag ska stanna med barnen till nästa söndag. Det är 10 dagar borta för oss. Svärisarna lämnar Frankrike den 14:e, fyra dagar efter oss.

Värsta scenariet är att Sons vattkoppor bryter ut i slutet av nästa vecka så att vi inte kan åka hem, att Bebis får det ytterligare senare så vi är strandade där i vad, 1-2 veckor, helt själva? En sak om svärisarna ör kvar men jag fixar inte två sjuka barn själv, utomlands. Har inte ens bilstol till Bebis. Hur ska man ens handla mat? Stänga huset?

Samtidigt: Så surt att inte resa när vi inte vet 100 att han är smittad/blir sjuk där. Biljettpengarna brinner inne. Suuuuurt. Jag sa till Make, och jag menar det, att jag vill att i alla fall han åker. Han har haft ett galet jobbigt år och är väldigt sliten, det är så jag på allvar oroar mig för att han inte ska hålla ihop till semestern. Han mår inte bra och jag pallar inte med en utbränd medförälder. Då släpper jag hellre iväg honom på egen-semester fem dagar. Så jävla tråkigt bara. Och Son räknar ner dagarna tills vi ska åka, han längtar verkligen. Hjärtskärande om vi behöver ställa in.

2002

En av mina metooare följer mig på Insta och gillar nästan varenda inlägg. Jag följer inte honom och egentligen vet jag inte varför jag låter honom följa mig - kanske för att bevisa för mg själv att han inte kommer åt mig. Gör han det? Jag vet inte?

Liksom med de andra ett visst mått av skyll-mig-själv. Jag skulle till USA som au-pair och på den tiden flög man från Arlanda, det var väl innan bron. Vi hade nog nätflirtat men inte särskilt explicit och jag skulle sova hos honom natten innan planet till USA gick. Det kändes inte som underförstått att vi skulle ligga i alla fall, eller så minns jag bara inte.

Vi var ute och åt. Det var god mat och gott vin. Jag drack för mycket, begrep inte hur jag kunde bli så full. När vi lagt oss ville jag bara somna, allt snurrade, men hans händer var överallt, tog sig in mellan mina lår. Bakifrån om jag lade mig med ryggen mot honom, framifrån om jag vände mig. Så jag snurrade och snurrade för att bli av med hans händer men inget hjälpte och så lade han sig över mig och jag ville bara somna, försökte vrida mig loss men sa som vanligt inget.
Han drog upp mig över sig, vilket kanske tyder på att han inte fattade, men då när jag var överst trillade mina tårar ner i hans ansikte och han märkte att jag grät. Då slutade han direkt, lät mig somna.

Morgonen efter hade jag så dåligt samvete över att ha ställt till med en scen att vi hade sex igen och jag låtsades gilla det.
Vi fortsatte ha kontakt efter det och jag frågade efter kanske ett halvår varför han hade haft sex med mig den där kvällen, om han verkligen inte märkt att jag inte ville. Han sa att vi aldrig hade haft sex då, att han märkt att jag var för full och aldrig fullföljt men jag minns och hans nekande blev mitt kvitto på att han fattade att han gått över gränsen.

Nu när jag ser hans namn bland reaktionerna nästan varje dag känner jag... ingenting. Men jag tänker på den där kvällen varje gång och jag undrar om han gör det, om han ångrar det och om han var orolig under metoo-drevet i höstas. Jag hoppas det.

Begriper inte folks fascination för...

Swimmingpooler.
I Sverige. Isblå mosaik matchar inte falu rödfärg.

Spabad.
Ge mig en femhundring så ska jag överväga att kränga på mig bikinin och hoppa i ett klorstinkande badkar med ett gäng andra vuxna som inte duschat innan.

Cabrioleter.
Så lyxigt med en bil utan tak. Eller inte.

En sådan dag...

...då man skulle rymma hemifrån, om man bara slapp ta konsekvenserna. Egentligen är jag ju lycklig men ändå känner jag mg så fångad, inmålad i ett hörn. Jag vill ju inte byta ut det här för allt i världen men vissa dagar längtar jag bara efter att vara fri. Helt fri.

Sanningssägarna

Svärmors fräääääscha kommentar på Fejan på att Son faktiskt numera är till hjälp i tvättstugan: ”så bra att du har någon som hjälper dig med de tekniska maskinerna! Tur att han är ett tekniskt geni!”  plus lite till men den innebörden. Han hjälper mig med det tekniska. Eftersom han är kille. Jag tänder ju självklart till och svarar rätt iskallt att han hjälper mig med hushållsarbetet. Jag trycker fortfarande själv på startknappen.

Make suckar lite och slätar över. Hon menar inget illa, hon är av den gamla skolan osv men jag vet att hon säger sånt för att hon vet att jag blir provocerad. Make tror mig inte, i hand ögon är hon bara en snäll mamma och visst, hon är snäll (jättesnäll!) men hon vet förbannat väl att folk blir provocerande. Jag lade i alla fall till en emoij för att mjuka upp mitt svar lite. Jag tror ändå att budskapet gick fram.

Det är ett tant-/gubbtecken. Pappa har blivit likadan sedan han pensionerade sigoch blev 400procent gubbigare över en natt. De tror att de säger sånt som alla andra egentligen vill säga men inte vågar, med de KAN, för de är så gamla att de inte behöver vara korrekta längre. De tycker att de är lite charmiga som ”vågar”. Pappa tycker att han är charmig som fortfarande vågar säga n-boll. Och ”hottentott”. Som att det är ett gulligt ord. Och ibland när han passar Son spelar han hottentottvisan från typ 40-talet. Har gjort. Jag trorinte att det hänt sedan jag sa att han aldrig mer får passa Son om han gör så igen, men fel tycker han inte själv att det är.

Det roliga med svärmor är förresten att hon är ”genusforskare”. Hon avslutade sin lärarkarriär med att lägga 10 år på att skriva en avhandling ”med genusperspektiv”. Den blev aldrig klar, av olika anledningar, men hennes utgångspunkt är nog en smula olik traditionella genusforskares...

Mjölk är inte mat

På tal om mat: Bebis har i stort sett slutat amma. Det gick så fort, på en månad har hon gott från stt bara smaka/stödäta till att leva på r...