fredag 28 april 2017

Folk och fä

Asså, det här med att hela teamet får en uppgift av chefen som var och en behöver lösa på egen hand, eftersom det berör våra respektive leverantörer, men min bossiga kollega jagar mig och frågar om jag är klar? WTF? Inte så att hon frågat min andra kollega om han är klar med sitt (vilket han inte är). Jag har en så stark känsla av att hon försöker sätta dit mig hela tiden.

Annan konstig grej: Vi har en problemleverantör som jag egentligen "äger" men som hon har ungefär lika mycket intresse i pengamässigt. Leverantören ligger 500 meter från fabriken där hon sitter men 12 mil från där jag sitter. Hon tycker ändå att jag ska driva den och okej, det gör jag, men så ändå får jag mejl (till chefen med mig som cc) om att hon varit där och 'styrt upp'. Dessutom presenterar hon det som jag redan gjort som att det är hennes idéer/jobb. Det hade varit snyggt med en liten referens åt mitt håll men just i det fallet vet vår chef vad jag gjort, för vi pratade om det veckan innan hon gjorde sin insats. Det är skitsamma egentligen och jag har inga problem med att förhålla mig till det. Tycker det är dåligt, men vet liksom var jag har mig själv och det är det viktiga.

måndag 24 april 2017

11+2

Förresten så skönt att vara i vecka 12 nu! Vi har ultraljudet på onsdag nästa vecka och det ska bli skönt att kunna berätta på jobbet och så, även att "alla" fattar redan. Hoppas på lite retroaktiv förståelse från chefen. Jag har inte direkt topp-presterat senaste månaderna.

Hoppas att inget händer nu när jag är bortrest. Det hade varit "jobbigt".

Han är inte beroende, han kan sluta när han vill.

Mellanlandar på jobb innan det är dags att dra upp till Stockholm. Tar tåget vid 13 så jag hinner äta sushilunch innan. Kanske ev med Make om han inte redan har planer. Lyxigt.

Son fyllde tre och slutade med napp igår. Vi hade pratat om det sedan lång tillbaka med honom, att han skulle skicka napparna till tomten på sin födelsedag. Gjorde en grej av det. Fint paket som vi lade i brevlådan och vinkade adjö till. Sedan lämnade tomten en fin cykel som tack.

Vid 15-rycket var Son helt slutkörd och det gick upp för honom att napparna var förlorade. Han blev helt förkrossad och storgrät en lång stund. Där är vi så olika, Make och jag. Jag tänker att vi gör det för hans skull, att vi är starka för honom och att vi måste stå på oss medan Make (och morfar med, för den delen) blir alldeles gråtfärdig och nojar över att vi är elaka och tänk om han inte är redo och Det är inte värt det! Men så lugnade han (Son) sig, var ute och cyklade en stund, kom tillbaka nöjd och glad. Somnade lugnt och stilla på kvällen efter att ha konstaterat några gånger att vi inte har några nappar. Så vaknade han vid 4 imorse och som i panik skrek efter nappen igen. Gjorde det i kanske 15-20 minuter och Make återigen gråtfärdig och liksom inte riktigt det där lugna självklara stödet som jag tror att vi behöver vara för att lyckas. Son är ju inte dummare än att han uppfattar att pappa är tveksam och satsar fullt ut på det. Så jag skickade ner Make för att göra välling och sedan var det lugnt igen.

Ibland tror jag att Make undrar hur jag kan vara så kall. Ibland undrar jag själv hur jag kan vara så kall men det är nog så att man kompenserar varandra. Han är blödig och känslig när det gäller Son så jag känner nog att jag måste väga upp lite. Och så känner jag som sagt att vi gör det för hans skull. Han behöver att vi är konsekventa och håller en rak linje, annars blir han bara förvirrad och ingen mår bra av att dra ut på det. Som att dra bort ett plåster låååååångsaaaaamt.

fredag 21 april 2017

10+6 - veckans gnäll

Ja jävlar va' tiden flyger! En vecka kvar, så är vi igenom vecka 12!

Illamåendet har nästan gått över. Utom igår, men då var jag helt utmattad så inte så konstigt. Jag drack till och med lite kaffe i Rom. Cappucchino, men ändå. Kaffe. DEssutom: Var galet sugen på vin när vi åt lunch på fin fiskkrog precis vid havet. Doften av det vita de andra drack! Jag höll på att bli tokig!

För övrigt busig och åt ganska stora mängder lufttorkad skinka. Svårt att låta bli. Det är liksom inte mycket kvar att äta om man inte får äta det.


Jallafall, jobbigast just nu: Jag har haft munsår typ konstant senaste månaden. Riktigt elaka, otäcka också. Stora. Först två på tungan, varav ett på tungspetsen. Som en tioöring stort. Lät full i flera dagar, kunde inte prata. Sedan ett lika stort på (insidan, gudskelov) av underläppen och nu, innan det ens försvunnit, är ett nytt på väg på överläppen. Jag har "alltid" haft munsår, sedan jag var liten, men alltid inuti munnen. Nu börjar de komma på läpparna men precis så att de inte syns (gudskelov igen). Måste ju ha med nedsatt imunförsvar att göra. Tycker inte att jag förtjänat dem.

torsdag 20 april 2017

Fem suddiga timmar senare

Öhhh, glasögonen låg i glasögonfodralet. På skrivbordet. Sista stället man letar, liksom.


Och chefen gav tumme upp på att skippa månadsmötet imorgon. Jag gillar min chef. Visst, han är lite speciell, frågar aldrig hur man haft det på semestern, säger inte alltid hej, tror att jag ackumulerat pratat med honom kanske maximalt fem timmar (då räknar jag med prat om ingenting över lunch) sedan jag började här för ett år sedan. Han lindar aldrig någonsin in något och kan vara sjukt opedagogisk och är inte det minsta coachande. Jag brukar skoja lite om att från barn och chefen får man höra sanningen, så är det. Samtidigt är han en av de mest kompetenta personer jag jobbat med, han fattar rationella och välgrundade beslut på ingen betänketid alls. Kopplar vad man menar innan man själv gör det, kan på två sekunder formulera om en luddig frågeställning så att svaret blir självklart och han har alltid rätt. Inte på det där chefen-har-alltid-rätt-sättet utan han har helt enkelt tamejfan alltid rätt. Jag har en sådan chef tusen gånger hellre än en som är inkompetent och inte vågar fatta beslut.

Gäsp

Åh, jag är trött. Planet hem igår försenast så vi lyfta när vi egentligen borde ha landat. Checkade ut bilen från Kastrups parkering ganska exakt kl 23.00 och sedan full speta hemåt. Son vaknade medan vi väntade på väskorna och satt vaken men tyst och snällt hela vägen hem. Vi anlände hemma närmare 01.30 - Make körde i en hastighet som jag normalt sett inte hade tyckt var okej men i det läget ville vi alla bara komma hem.


Så trött, trött, trött och tusen saker att göra på jobbet - alla lika viktiga. Imorgon månadsmöte på annan ort så då blir inget gjort och nästa vecka möte i Stockholm tis-tors så inget gjort då heller.

Tänkte fråga chefen om jag kan få slippa vara med på månadsmötet imorgon, eller i alla fall be honom besluta om det jag har att göra är viktigare än mötet (det är det) men har inte vågat än. Han har inte ens sagt hej idag, har bara kutat förbi. Är på dåligt humör, vad det verkar. Inte hittar jag mina glasögon heller. Fan!


Det har i alla fall varit så fint i Rom! Finast var att Make var med, annars har det alltid bara varit jag och Son men verkligen helt magiskt att vara där hela familjen. Även fint att få träffa lille systersonen, sju månader gammal nu. Han är så söt och det är häftigt hur mycket det gör med blodsband. Han älskar mig fast han inte känner mig och tydligen har det hittills bara varit mig och nannyn han kramar som han gör. Nu träffar vi honom inte förrän i månadsskiftet juli/augusti. Tlåkigt.

torsdag 13 april 2017

Packad och glad


Asså, det värsta med att resa är STRESSEN som tamejfasen alltid kommer. Spelar ingen roll hur rutinerad man är, det blir alltid så jävla stressigt! Särskilt resa med barn. Särskilt fritidsresa. Vilket nu för tiden automagiskt är synonymt med varandra.




Eftersom vi fram tills igår inte visste om vi skulle komma iväg eller inte har vi inte förberett något. Eftersom vi är ostrukturerade som fan och skjuter på allt till sista minuten har vi inte förberett något. Igår klockan 20.30 skulle jag börja packa. Då gick det upp för mig exakt hur stort tvättberget i källaren faktiskt är. Jag har knappt tvättat en enda gång på flera veckor (skyller på mitt tillstånd) och min make verkar inte besväras av att hela tvättstugan är ett hav av textilier, han tar ändå ut sin skjorttvätt med fem skjortor utan att lägga i en ny maskin.



Således ingenting rent. Å man ba': Hmmm, undrar vad det är för väder i Rom? Långbyxor? Shorts med långärmat? Kofta? Antagligen all of the above. Har jag några shorts som passar, ens?



Nå, inskrivningen gick bra. Det känns lite som att det är på riktigt när man är där. Jag sa att jag tycker det är konstigt att jag inte ser mer gravid ut men hon sa att livmodern fortfarande ligger under bäckenbenet så tycker man att man ser gravid ut är det bara gaser. Angående Lutinusen så himlade hon sig lite om att den där läkaren som alltid skriver ut Lutinus till alla. Å ena sidan ville hon inte avråda mig från att ta dem men å andra sidan: *diskret himling igen*. Jag har slutat ta dem nu, tror jag. Jag hatar dem. Det värsta med dem är när de rinner ut och det känns som att man får mens. Det blir så kladdigt och sedan, när det torkar smular det sig, så det känns som man har hö innanför byxorna.

Vore ju jäkligt surt om det skiter sig nu, men jag tror att det kommer gå bra. Så nu slutar jag ta dem.


När jag kom ut från barnmorskan satt en mamma från dagis där. Jag noterade i höstas att hon var gravid men uppskattade det till kanske i femte månaden och man frågar ju som bekant aldrig. Sedan träffade jag henne för en månad sedan och noterade att gravidmagen var borta. Samtidigt sa hon något som indikerade att de fortfarande var bara tre i familjen så jag var säker på att det skitit sig med bebisen. Nej, tydligen inte. Den hade kommit i januari och alla nöjda/glada. Skönt!