20+0 - 50,00 % (Om smärta och förlossning)

Så här 50,00 procent, minus en dag kommer några tankar om förlossningen.


Förra gången gick det så j-a bra. Det hade inte kunnat gå bättre och det skrämmer mig lite för det kan omöjligt gå lika bra en gång till. Eller kan det det? Jag är så nöjd med att det inte började göra jobbigt ont förrän efter kl 22 (Son föddes 01.40) och även om jag inte hade koll på tiden då, mitt i, så uppskattar jag att det bara var totalt sett två timmar som det var jobbigt. Sista biten var fysiskt ansträngande men det sjuka är att jag minns att jag reflekterade över att det inte gjorde ont att pressa ut honom. Hur kunde det inte göra ont? Jag hade bara lustgas och precis sista-sista sluttampen bäckenbottensbedövning. Vid eftersnacket dagen efter med barnmorskan sa jag det, att det inte gjort ont och hon sa att Nej, det gör normalt sett inte ont om man inte spänner sig. Helt amazing.


I efterhand är jag glad att jag var så luddig, inte hade koll. Däremot var det lite jobbigt att inte kunna prata, jag upplevde verkligen att jag inte kunde det. Försökte telepatera till Make att jag ville dricka men han fattade inte. Tänkte på mandeloljan som fanns i väskan, hade tänkt - på tips från Kusin - att de skulle spruta på det i sista stund för att han skulle "glida ut" lättare men det fick jag inte heller fram. Kunde bara vid något tillfälle säga att det inte kändes som att det hände något längre, som att vi inte kom framåt. Det var nog då de satte kateter för att tömma blåsan, bäckenbottensbedövningen och en dos värkstimulerande för jag tror faktiskt att han kom strax därpå.


Det är så med smärta, att man klarar i stort sett hur mycket som helst om man känner sig trygg och bygger upp det på rätt sätt. Det senare klarar ju naturen ofta av själv, i o m att värkarna börjar många timmar innan det blir action på riktigt (i a f var det så för mig). Men: Blir man rädd klarar man ingenting. När man tror att man är i fara, inbillat eller verkligt, blir minsta lilla outhärdligt. Jag är övertygad om att när en person når sin smärttröskel är det inte för att det gör för ont, utan för att h*n blir rädd. Jo men om man blir rädd av smärtan då? säger Vän Av Ordning och visst, jo det kan man bli - men då är det för att man tror att smärtan är farlig. All smärta är inte farlig, t ex den när man föder barn (om allt går som det ska).


Jag tror att mina Fifty Shades-erfarenheter (i brist på bättre referens) från den preskiberade tiden i livet gjort mig stark på det och jag tror att de är mycket anledningen till att det gick så bra att föda barn senast. Jag är bra på att förhålla mig till smärta som inte är kopplad till fara, tror att jag kan skilja på de två bättre än många andra. Blir jag utsatt för smärta vill jag ha någon att lita på, någon som har koll och så länge jag litar på att den personen har koll kan jag känna mig trygg och när jag känner mig trygg klarar jag väldigt mycket.

(Och om någon skulle undra är det vad Texten Som Inte Är En Bok handlar om. Helt och hållet hittepå, som sagt, men ändå.)

Liv och död. Död och liv.

Chefen frågade igår hur jag tänker om min frånvaro. Jag har reflekterat lite över att han inte frågat innan, men tänkt att han kommer till det. Jag å min sida frågade lite hur han tänkt sig, om någon i teamet ska backa upp för mig eller om han ska ta in någon extern och han ba' Va? Du tar väl med dig datorn? Haha.

Min plan är att gå hem 20 oktober. Då har jag, om bebi kommer enligt plan drygt två veckor hemma. Son kom tio dagar före beräknat men det behöver inte betyda att nästa gör det, var BM väldigt snabb att påpeka senast. Jag tyckte det var perfekt, var så oinställd på att det skulle dra igång att jag inte ens fattade varför jag hade ont i magen.

Här om dagen såg jag bebisen vars mamma dog vid förlossningen. Nu är hon ingen bebis längre, ett år gammal och hennes pappa verkar så fin med henne. Jag kan inte skriva mer om det, om alla tankar som bubblar, för jag kan inte sitta här på jobbet och gråta men det är så förjävligt orättvist.  Det borde finnas visa universiella rättviseregler och en av dem borde vara att man inte ska kunna dö när man föder barn. Det borde vara en omöjlighet.

Snyggt och prydligt


På tal om utemiljön, Alibaba (m fl) har legat och skavlpat i mitt halvmedvetna några år men idag kom det på tal på jobbet och jag var tvungen att surfa in för att kolla. Sötejesus, där finns ju allt! Och billigt! Stoppa mig, någon, innan jag beställer ett ton (1000 kg) dekorsten för $200!


Vill göra utsidan NU!
Glömde att jag får leverantör på besök idag och tog lårkort klänning. Föck. Känns helt okej normalt sett men inte vid externt besök. Kontaktpersonen hos leverantören är ny, gudskelov. Förra säljaren vi hade kontakt med där var så slemmig att jag fick rysningar av honom. Konstig kombo av inställsam och... flirtig? Jag vet inte, men jag har stött på exakt det tidigare. Nya kontakten flaggade för att han gärna ville bjuda på lunch efter mötet men jag å min sida flaggade för att jag kanske inte skulle hinna.

Har lite ångest inför mötet. När jag började här fick jag ärva ett besparingsprojekt som en kollega dragit igång. Det gick ut på att företaget jag ska träffa idag hade chockhöjt sina priser och enligt min kollega, vägrade diskutera saken, så han hade hittat ett annat företag med en mycket bättre prisbild och vi skulle flytta all business dit. Så medan jag managerade flytten till nya leverantören låg gamla leverantören på och ville skriva avtal. Jag förhalade och förhalade men till slut, när vi var på god väg att flytta till nya leverantören, fick gamla leverantören komma och presentera. Då visade det sig att de visst varit beredda att diskutera priserna hela tiden, de ville bara ha ett materialbemyndigande så att de kunde köra upp lite större volymer åt gången. Nya leverantören å sin sida, hade bara offererat på kvartalsbaserade min-orderkvantiteter, alltså skulle åtagandet bli exakt samma som gamla leverantören, och till mer eller mindre exakt samma prisbild. Så istället för att hålla på i ett år och flytta artiklar, som är rätt resurskrävande, hade vi bara kunnat skriva ett papper och få exakt samma besparing med befintlig leverantör. När det gick upp för mig ville jag bara gå och dra något gammalt över mig, men i första hand skicka en död fisk till kollegan som gett mig så fatalt fel information. Jag minns t o m att jag frågade honom uttryckligen om han verkligen försökt förhandla ner priserna och han ba': Jaaa. Alltså, de är helt ovilliga att diskutera. Men förre säljaren vidarebefodrade ett mejl som han skickat till min kollega ett helt år tidigare, där det tydligt framgick att det fanns sätt att minska kostnaderna.

Nå, så långt gånget var flytten redan gjord och jag blev tvungen att säga till gamla leverantören att tyvärr, ni kommer tappa en massa business. Varför? frågade de så klart. Ja, hördudu. Därför. var egentligen det enda jag kunde svara, fast inlindat i 80 meter bullshit. Pinsamt, pinsamt, pinsamt.
Jag har äntligen, efter många försök, lyckats formulera ett mejl till arkitekten/byggnadskonstruktören. Det lät eventuellt surt. Jag är oförmögen att inte låta sådant skina igenom, eller så märker man det bara om man känner mig. Jag blir så himla putt när folk inte motsvarar förväntningarna.


Nu är i alla fall min plan att låta honom förbereda bygglovshandlingarna. Så lite detaljer som möjligt så gör vi resten själva sedan. Kanske är jag orättvis. Smaken är som baken och så vidare. Kanske är det som när man blir sur på någon för att han (...) inte kan läsa ens tankar men det är grejer jag tycker borde vara så självklara, som att vi inte vill ha ett fönster mindre på gaveln - vem kan tro att vi vill byta fyra fönster mot tre? Har någon i hela världshistorien sagt "Mindre ljusinsläpp, tack! Fort ska det gå!" Och det där med poolen har jag fortfarande inte smält. En pool?! Hur tänkte karl'n?


Nu blir jag irriterad igen. Tur att jag skickade mejlet till Make för genomläsning först. Han får runda till formuleringarna om han tycker att det behövs.

Jag ska älska dig för alltid

Det är så fint nu, att det man matat Son med sedan han var bebis fastnat. Jag har alltid, i tre år nu, många gånger om dagen sagt följande till honom:

"Du är så fin. Mamma älskar dig mest i hela världen. Mamma kommer alltid älska dig och mamma kommer alltid ta hand om dig." Med varianter. Ibland säger jag "mamma och pappa" och ibland säger jag att jag älskar honom och pappa mest i hela världen, men i regel exakt så. Nu börjar det komma tillbaka. Ibland tittar han på mig och säger: "Du ska alltid älska mig." Ja, säger jag. Alltid.

Det svider lite i hjärtat varje gång jag säger orden, för jag vet ju att det inte finns något som är för alltid. Förr eller senare (förhoppningsvis senare) dör man och jag kan lite säga orden utan att samtidigt tänka "...tills jag dör". Samtidigt tänker jag att när han väl börjar förstå att det finns något som kallas Döden och frågar om det kommer jag säga att all den kärlek jag känner för honom inte dör bara för att jag gör det. Det måste vara så. Jag tänker att det kanske är ett batteri, att jag laddar honom med kärlek och att den kommer finnas kvar sedan också, göra så att han kan ladda andra med kärlek.


 Det här med kärleken man känner till sitt barn är bara en enda pay-it-forward. Jag förväntar mig inte att få tillbaka lika mycket kärlek som jag ger honom men däremot att han kommer ge sina barn lika mycket kärlek som jag ger honom. Samma sak med omtanke och omhändertagande. Man får av sina föräldrar. Man ger sina barn.

It's a girl?!

Vi tror det, i alla fall!

Hon som gjorde ultraljudet i torsdags var tillräckligt säker för att säga att hon var "ganska säker". Vi såg de tre vita strecken som tydligen är ett tell-tell sign. Det var bara det att bebin låg väldigt ihopkrupen med benen och vi fick bara en glimt, sedan gick det inte att se mer så vi kunde så att säga inte verifiera. Det hade varit så roligt med en tjej!
Alla frågar, men vi har bestämt att inte berätta för någon. Vi säger bara att det inte gick att se.

Det enda de såg på ultraljudet som inte var helt hundra var att det bara är två kärl i navelsträngen - det ska vara tre. Barnmorskan sa att vi inte ska vara oroliga för det, det är vanligt och har sällan någon påverkan men i vårt landsting har man som rutin att göra ett extra UL i vecka 33 för att kolla tillväxten.

Son börjar bli riktigt taggad på att bli storebror. Han pratar ofta om det och verkar bonda med bebi på något mentalt plan.Han är så stolt, pekar på min mage när vi kommer till dagis och berättar för alla att "Min mamma har en bebis i magen!" och alla dagiskompisarna verkar tycka att det är hur coolt som helst.  Det är så gulligt att man håller på att smälla av! Jag är så stolt över honom, han är så fin!

20+0 - 50,00 % (Om smärta och förlossning)

Så här 50,00 procent, minus en dag kommer några tankar om förlossningen. Förra gången gick det så j-a bra. Det hade inte kunnat gå bättre...