Sex stories, pt 1

Ja, va tusan. Nu blir det sexbetraktelser. 
Ska försöka hålla mig ifrån det deppiga, mörka. Låt oss fokusera på det knäppa istället. 

Som han jag bodde ihop med typ 2003-2005. Han kommer stå för en del av de knappa historierna. Oj oj oj. Han hade grejer för sig. Han och hans ex hade haft grejer för sig och han var liksom fortsatt inne på det. 

Jag borde ha dragit öronen åt mig när någon jag hade kontakt med från någon nätforum mejlade och sa att en bild på mig (anonym, guschelov) låg på en profil på ett inte särskilt rumsrent nätforum. Profilens avsändare var enligt texten ett par som ville få kontakt med andra par. Sedan en ganska osmaklig beskrivning (lämnade liksom inget åt fantasin) av mannen och kvinnan. Det mesta stämde, utom att kvinnan angavs vara bisexuell.

Nå, jag ringde killen ifråga och han erkände att jo, det var han som lagt ut annonsen. När jag frågade om det där med bisexuella grejen, det stämmer ju inte, så förklarade han det med att han bara kopierat texten han och hans ex haft i sina annonser. 

Min reaktion: Riktigt jäkla arg. 

Men gjorde jag slut? Nope. 
Skulle han komma att hitta på en massa annat dumt senare i relationen? 
Hell yeah. Mer om det en annan gång. 

Viktigt att dokumentera

Oklart om det är någon som läser här men oavsett: Jag överväger att starta en serie om konstiga/skumma/ovanliga grejer (sexrelaterat) jag varit med om. Tänker man efter är det gaaanska många. Inte nödvändigtvis sådant jag deltagit själv i. Det konstigaste (?) har jag avböjt. 

Fast som min no-filter-kollega säger; Alla tycker själva att de är ganska normala. Även de som tänder på att låtsas vara häst/hästägare tror att de flesta människor innerst inne skulle gilla samma sak. 

Håhåjaja. 

Klapp på egen axel

Okej, grej jag är bra på:
Pigga upp folk!  Det har jag fått höra många gånger. Tydligen är jag väldigt bra att prata med om man känner sig lite nere eller orolig. Jag tror det är en kombination av att jag är bra på att lyssna medkännande men utan att ömka och att jag är bra på att se lösningar, vända saker till något positivt utan att bli okänslig eller nedvärdera deras känslor kring problemet. 

En kollega har blivit uppsagd, jobbar sista dagen imorgon. Synd och skam är det, men han har haft otur med organisationsförändringar och eftersom han för ett tag sedan flyttade till en annan organisation inom gruppen kan han efter 18 år i bolaget inte dra nytta av turordningsregler. Vi har suttit och pratat en lång stund idag. Han sa att han fått erbjudande om en projektanställning men var besviken över att det inte var en tillsvidare. Jag sa att det kan vara positivt med en projektanställning! Då tar han det så han slipper gå hemma och dra, köper sig tid, söker andra jobb och INGEN blir sur om någon med projektanställning säger upp sig för ett fast jobb. Plus så mycket lättare att söka ett nytt jobb när man redan har sysselsättning. Man börjar lukta illa direkt så snart man gått hemma en vecka. 

Jag märkte att jag fick honom att tänka till, att han inte riktigt sett det så innan. Så jäkla nöjd varje gång jag når fram till någon och märker att jag kan påverka dem i en positiv riktning. Det är ju inte att berätta för folk vad de ska göra, bara att försöka få dem att se det ljusa i given de fått och hur de ska använda den till sin fördel. Oj, vad jag är bra på det! Klapp på axeln!

Drömstart

Vilken morgon vi hade, barnen och jag! Make i Örebro p g a tenta (fingers crossed) idag. 
Alla uppe i god tid, inget bråk, tidig ankomst till dagis, t o m lilltjompan glad vid lämning. Första gången hon travade i förväg in på avdelningen och började bubbla med fröknarna medan jag fortfarande fixade med hennes ytterkläder. 'ejå! ropade hon när jag skulle gå. 

Allvarligt snack med Sons fröknar om att de lät barnen titta på Sommarskuggan i fredags. Son klarar inte det. Han loopar på Sommarskuggan, kan inte sluta prata om det, kommer inte över det, drömmer om det och mår uppenbart inte bra av det. Vi har sagt innan att han inte får titta på det men i fredags hade en kompis fått välja och valt Sommarlov inkl Sommarskuggan. Det kommer inte hända igen, lovade de nu men å andra sidan har de lovat det tidigare också...

Vi begriper inte ens varför de låter barnen titta på iPad men det är ganska talande för hur det är på hans dagis. Det är minsta motståndets lag för fröknarna men att byta till en riktig förskola när det är (mindre än) ett år kvar känns för jobbigt.

men alla drabbas

En av syrrans bästa vänners mamma gick bort i lördags. Hjärntumör. Vidrigt. Jag hade fått ett mess på Insta från henne idag, hon frågade om jag kunde passa hennes dotter på begravningsdagen men dessvärre är det när vi är i Rom. 

Kompisen bor i Australien men hann hem med några dagars marginal och hon skrev i messet hur tacksam hon var att hon fick vara där så hon kunde hålla mammans hand när det hände. Jag började storgråta här vid skrivbordet och precis då kom naturligtvis en kollega förbi för att "bara kolla läget." Nå, kollegan är hon som suttit och snyftat på min besöksstol fler än en gång och jag känner egentligen inte att jag har något att skämmas för som gråter på jobbet över att någon gått bort. Så satt vi här, jag och kollegan, och snyftade en stund tillsammans över den jävla sjukdomen, hur orättvist det är och att vem som helst kan bli drabbad, när som helst. 

Det är ändå rätt fint att få gråta lite med någon. 

Disagree to disagree

Oj, vilket bråk det blev hemma igår. En sån där berömd droppe om en struntsak. Onödigaste sortens bråk men ändå inträffar de. 

Vi pratade inte med varandra resten av kvällen. Han sov i gästrummet men det hade han ändå gjort p g a ligger efter med sömnen och det är för mycket som stör i sovrummet. Jag bryr mig inte. Jag mår inte dåligt av att ha det så ett halvt dygn. Jag går hellre undan och nästa dag är allt som vanligt. Jag tjurar inte, tycker bara det är skönt med utrymmet. Tycker det borde vara underförstått att man drar man ett streck och att allt är som vanligt när man vaknar morgonen efter. Jag känner inget behov av att avsluta ett bråk om struntsaker.

Han å sin sida mår alltid så dåligt när vi inte avslutar ett bråk. Han kan inte sova, ligger och irriterar sig på att vi inte är sams, ofta på att jag inte tar initiativ till att sluta fred. För mig är det redan vatten under bron. Han tycker att jag ska säga förlåt - för vad? Jag säger förlåt och menar det när jag har gjort fel, men han tycker att man ska säga förlåt som en sorts olivkvist. De få gånger han är riktigt dum i huvudet och jag blir riktigt arg och besviken på honom vill jag att han säger att det aldrig ska hända igen. Det är det enda jag bryr mig om. Ordet förlåt för mig är knappt värt någonting. 

Så kul början på helgen. Jag vet att när vi kommer hem i eftermiddag kommer det där hänga över oss tills vi "pratat om det". Det finns inget att prata om! Kan vi inte bara släppa dumma saker och gå vidare? 

Bakslaget

Igår skulle jag träna Step men det gick åt pipan. Efter en halvtimma ställde jag tillbaka brädan och lämnade passet. Irriterad på instruktören som inte gick igenom grundstegen ordentligt innan hon lade på en massa snurrar och hopp och grejer. Hon hade nog kört samma program några gånger för samtliga i salen utom jag som var där för första gången, var helt med på noterna och det var ingen tvekan men jag tappade bort mig helt och stod där som en idiot, kunde inte ens göra grundstegen. 

Kände mig nästan gråtfärdig när jag åkte därifrån. Man har bytt om, kört över halva stan, är taggad och så blir det bara pannkaka av det. Tappade all energi jag känt inför träningen och övervägde att avboka lunchpasset jag har idag, bara för att jag blev så trött. Allt kände så skitsamma.

Så tänkte jag att avboka passet nu är ett ännu större misslyckande och nästa pass blir tidigast måndag lunch för Make ska till Örebro och skriva (om)tenta så jag missar både step/styrka-passet på söndag samt favorit-box-passet på måndag. Återstår lunchträning måndag. Core. Bra grejer. 

Vänbanta, träning, Netflix, Våga!

Senaste tiden har jag känt att jag borde vän-banta. Egentligen ska man inte umgås med personer man stör sig på mer än gillar att umgås med. Jag har blivit så sällskaps-kräsen. Inte säker på att det är en sympatisk egenskap. 

Annars: Träning igår. Fjärde passet på en vecka. Inte illa, eftersom jag kände mig rätt hängig tis-ons förra veckan. Är uppe i 4,75 poäng. Får belöning vid 12 p. 
Jag har laddat ner stegräknare till mobilen eftersom jag är nyfiken på hur långt jag egentligen går på en dag. Det är ju rätt långa avstånd här på fabriken. Klockan 10 var jag uppe i 1500 steg och nästan 1 km!

Ser andra säsongen av Mindhunter på Netflix. Tycker ju att den är så vansinnigt bra men samtidigt så vansinnigt otäck. Igår natt vaknade (?) jag och var övertygad om att jag skulle bli mördad i förrådet där min moppe står, som att det var skrivet i sten.

Det är mycket våld mot barn i andra säsongen som det inte var i första. Det är på gränsen att jag pallar med det, känner jag. 

Idag på förmiddagen skickade jag ett mejl till ett företag som kontraktstillverkar grejer. Grundläggande frågor. Avtal som skyddar idén/produkten. Hur tar de betalt för utvecklingen. Vad kostar utveckling/provbatch, -ish. 

Jag får så många idéer på saker jag skulle vilja göra vid sidan om, innerst inne är jag en entreprenör, men så är jag en feg jäkel som tror att folk kommer skratta åt mig om jag försöker, eller som fastnar på praktiska grejer - Hur sätter man upp en företagsemailadress?! Idag tog jag i alla fall ett litet steg längre än jag någonsin gjort tidigare. Stolt över det! 

Hej å välkommen

Vid fikat i morse var det helt packat runt bordet, alla stolar slut. En man hade just hämtat en stol åt sig själv och jag sa Åh, tack så mycket, men var ska du sitta? Han gruffade lite men gick och hämtade en till stol, åt sig själv. Jag vet att han är lite svag för mig, vi håller alltid på att tetas lite med varandra och i ett väldigt avlägset universum, där precis alla förutsättningar var annorlunda - vem vet vad som hade hänt?

Nå, när jag nöjt satt mig upptäckte jag ett nytt ansikte i gruppen och kom på att en ny tjej börjat på Kvalitet. 40-drygt. Typisk industritjej, inget tjafs och skinn på näsan. BLICKEN hon gav mig. Jag såg precis vad hon tänkte. "Vad är det här för våp som inte ens kan gå och hämta sin egen stol?!"

Det är inte första gången jag får den blicken från helt nya, kvinnliga kollegor. Inte just på grund av stolar, det har varit allt möjligt, men jag är van vid det och det bekymrar mig inte ett ögonblick för jag vet att det behövs cirka en och en halv fikarast för att de ska upptäcka att jag är en jäkligt skön person med milsvid självdistans. Jag ger bara inte det första intrycket. Jag har min jargong, mitt sätt att vara. Jag spelar rollen av mig själv som vore tillvaron en komedi utan burkskratt. Det kommer hon också upptäcka inom kort. 

Då skulle hon, nya tjejen, sett mig fem minuter tidigare då jag rundade ett hörn och fann mig själv stående nästan bröst mot bröst men en av beredningskillarna. Vi glodde på varandra två sekunder och så sa jag högt "Ja, jag tänker inte flytta på mig!" så han fick göra det. 
HÄRSKARTEKNIK! ropade jag efter honom när vi fortsatte åt varsitt håll. Han bara garvade och viftade med handen. 

Inget ont, osv

Om drygt två veckor åker vi till Rom. Meningen var att hela familjen skulle åka men nu vacklar Make. Han hade missat att de har "rikskonferens" med jobbet, plus att han kommer behöva ta ledigt större delen av den här veckan för att tentaplugga så då blir det lite kaka på kaka att vara ledig fyra dagar igen om två veckor.

Jag förstår och det är fine, jag var inställd på att åka själv med barnen men i helgen sa han att om inte han åker så behöver inte Lilltjompan heller åka, då kan hon vara hemma med honom. Hon har ju trots allt ingen glädje av att resa iväg och man får ha barn på dagis upp till fyra dagar per läsår, fast man själv är ledig så då hade vi kunnat utnyttja det. 

Det vore mysigt om Make följer med, men också väldigt mysigt att åka själv med Son. Vilken lyxresa, att åka själv med honom! En del av mig går och hoppas att Make ska bestämma sig för att stanna hemma av just den anledningen. I så fall ska jag ta med en bok. Fatta att min son är så stor att han kan sitta stilla och underhålla sig själv en hel flygresa! Jag hade kunnat dricka kaffe och läsa! Så jävla mycket GOALZ på det så jag blir alldeles yr!

Inte beroende osv

Annan grej jag snöat in helt på är tapeter. Jag vill tapetsera hela huset. Min man vill inte tapetsera hela huset. Han tycker att vi just precis gjorde i ordning men det är fem år sedan och på fem år med småbarn blir det slitet! 

Vi hafsvalde färgen på nedervåningen. Vet inte riktigt hur vi tänkte. Jag har aldrig tyckt att den varit snygg. Det är en lite för gul nyans av vit och så är listerna i samma färg så allt ser liksom bara unket ut. I sovrummet har vi en dov grålila nyans som jag fortfarande älskar, men väggarna där börjar också bli sunkiga. Blanka fläckar mot det matta. Jag drömmer om åskmolnsblått, samt att måla in alla garderober, som täcker ena väggen, i samma färg. 
Allra, allra helst hade jag velat flytta garderoberna till motstående vägg för då hade rummet som blivit en meter större (eftersom dörren på samma vägg öppnas inåt) och vi hade kunnat placera sängen på ett mycket trevligare sätt, men garderoberna är platsbyggda och gedigna så det känns fel att göra så. Sängens placering hade fått mycket bättre "chi". Nu har vi huvudgaveln mot samma vägg som dörren är och på andra sidan sängen är fönstret. Alltså sover man mellan dörren och fönstret. Jag hade väldigt gärna kommit ifrån det. 

Innanför sovrummet har vi bebisrummet och därifrån går man vidare in i vår WIC. Bebisrummet är ungefär 2*4 meter stort, med ena snedtaket vackert rundat över spjälsängen men när vi kan flytta ut lillasyster till eget rum (bara c:a 1,5 miljon kronor bort...) vill jag att det där rummet blir vårt privata. Där vill jag ha ett krypin man får vara ifred i. En skön fåtölj, en gammal golvlampa, kanske en bokhylla. Schyssta mörka tapeter med mönster. Eller ljusa - vad vet jag? Det är dit man ska kunna gå när huset om några år är fullt av ungar som stimmar runt. Där kommer det vara tyst och stilla. 

Cat fight

I måndags började jag träna. Köpte gymkort och rivstartade med ett box-pass p g a var så SUGEN! En annan mamma från dagis var på passet. Vi kallar henne Surkärringen hemma (när inte barnen hör) eftersom hon är alltid är arg. Även när hon är på gott humör är hon arg och hon har världens stickigaste blick. Plus att hon är sådan som mäter, jämför, räknar i huvudet. Hon följer mig på Insta och har sett semesterflödet från Frankrike och jag vet att det sticker i henne för hon är en sådan person. Det märks. 

Hon fick i alla fall något nöjt i blicken när hon såg mig på Boxen för hon tyckte att hon var på hemmaplan ("jag har ju tränat box i 15 år, så...") och tänkte nog att hon skulle visa var skåpet skulle stå. Jag sa inget annat än att det var riktigt länge sedan jag tränade för jag visste att hon skulle bli paff när jag satte igång. Det blev hon. Hennes teknik var f ö kass. Hårda slag men mer kroppsvikt än teknik och ville gärna fuska. Slog krokarna i sin egen brösthöjd. Jaja, det är ju för träningens skull, det viktiga är att man blir svettig, men svansföringen var omotiverat hög.  

Så nu tänkte jag att jag ska bli vältränad. Jag har siktet inställt på 3-4 pass i veckan. Vi har ett poängsystem, Make och jag. Jag är mycket motiverad. 

Hemmafix

På hemmafronten är det grejer på gång - och inte!

Bygglovet: Fortfarande inte igenom. Vi väntar på input från byggnads... vad han nu är. Han ska hjälpa oss svara på kompletteringen från kommunen. Men jag mejlade med handläggaren när vi fick kompletteringen och han verkade vänlig, skrev att bara vi kommer in med det de bett om ska vi nog se att vi har bygglovet snart.

Innan semestern hade vi en snickare hemma för offert på projektet. Han kom tillbaka med en grovt tillyxad gissning: 1,5 miljon. Herregud, så mycket pengar, men jag är ändå inne på att vi gör det. Vi hoppas kunna få ("förskott på arv") 500 000 av svärmor och svärfar, plus att vi har en del att putta in men det blir ändå ett mastigt nytt banklån. Å andra sidan tänker jag att huset hittills kostat oss c:a 3,5 miljon. om vi hamnar på lån på lite över 4 miljoner så... ja, det är mycket pengar men nu har vi gjort bort föräldraledigheter och om inget oförutsett händer kommer vår ekonomi bara bli bättre. Särskilt om några år, när Make blir delägare. Och 4 miljoner i lån är liksom inget konstigt för en familj som vår. Många har mycket mer!

Home support: På fredag börjar vi med att få städat hemma. Upplägget blir att en städfima kommer 4-5 timmar i veckan, plockar undan och veckostädar. Svärmor och svärfar finansierar en ganska god del av det, men inte allt. 

Inför fredag ska jag lägga en köttbit i sous viden, förbereda något till så att när vi kommer hem till ett perfekt städat hus ska maten vara halvfärdig och vinet bara att korka upp. Mmmm.

Som parentes ska syrran och hennes man fr o m nu ha inneboende hushållerska. I stort sett alla hus i området de bor i har en liten lägenhet i källaren avsedd för en husa. De betalar henne 800 euro i månaden men då har hon gratis mat och husrum.

Trädgårdsgreppet: Jag kontaktade en trädgårsarkitekt i stan. Jag har följt henne ett tag på Insta och tycker att hon verkar väldigt duktig, plus att en kompis granne använt henne. Å ena sidan får jag lite ångest över hur mycket renoveringen kommer kosta men å andra sidan tänker jag att det är dumsnålt att inte ta proffshjälp till trädgården som ändå är så viktig, när vi ändå ska göra så stora och dyra ingrepp. Hon tar mellan 7-10 000 för en detaljerad plan. På det stora hela är det kanske billigt? Jag vill ju att trädgården ska bli fin!

Parentes: Vi har knappt vågat låta barnen leka i trädgården på hela sommaren, p g a fästinginvasion. Jag och Lilltjompan har haft minst 15 fästingar i sommar, tillsammans. Jag tog sju stycken på henne på lika många dagar. Så sorgligt, vår trädgård som är så perfekt för kurragömma. Min teori är att vi har rådjursstig genom vår trädgård för grannen, med betydligt mer ovårdad trädgård än vi, har inga problem alls. Till nästa sommar, ska vi oberoende av vad trädgårdsarkitekten säger, ta krafttag mot fästingarna och rådjuren. 

Störigt

Vaaaansinnigt irriterande grej min pappa gör. När han kommer på oanmält besök ringer/knackar han inte på dörren. Nej, han går till fönstret i allrummet och kikar in som för att kolla att han inte stör. Plötsligt hör man någon som knackar på rutan och då är det han som står där med världens största SURPRISE-flin och vinkar. 

Både Make och jag stör oss något otroligt på det. Känns liksom som vanligt hyfs att man ringer/knackar på dörren. Jag sa det till syrran senast, när hon var med och jag hoppas lite att hon förmedlade det till pappa sedan för jag har liksom inte hjärta att göra det.