Gör bara som jag säger så blir det bra, del 15

 Nu när det blir mörkare kommer vi åtminstone framåt på belysningsfronten! Fyra väggarmaturer och två matchande grindlyktor är beställda samt att elektrikern varit snäll och lånat ut demolampor till oss för att vi ska kunna prova oss fram lite. Guld!

Vi har den 3-400 år gamla eken på framsidan som kommer ljussättas rakt underifrån. Det blir jättemaffigt och syns lång väg. Även bakom huset har vi ett mindre grönområde med lika höga/gamla ekar och Make har tyckt att det varit "onödigt" att ljussätta dem men igår placerade jag starkaste armaturen mot dem och jäklar så snyggt det blev. Jag gick hundra meter bort på vägen och tittade mot vårt hus på avstånd. De upplysta träden skapar som en fond och det är som att hela huset ser större ut. Även huset blir snyggare inifrån trädgården när det inte bara är svart bakom. Make höll f ö förbehållslöst med om att det blev bra. Win!

Genomgående har Make och jag helt olika approach när det kommer till att kolla om något är snyggt eller inte. Make ställer sig och stirrar på det man ska bedöma och tycker Det är snyggt! Aaaaa säger jag, men hur ofta står du fyra meter från trädet och stirrar på det? Min approach: Jag går ut på gatan, tittar över häcken, går femti meter bort, kollar. Hundra meter. Samma sak åt andra hållet. Justerar lite. Går in i huset. Tittar ut på trädgården som helhet, inte på trädet specifik. Sätter mig vid matbordet, tittar liksom i ögonvrån. Går upp på övervåningen, byter rum. Gör något annat, tittar ut då och då. 

Sedan ska man försöka jämka ihop det han tycker och vad jag tycker utan att det landar i att jag blir frustrerad och säger Men du vet ju att det blir bäst om jag får bestämma! Det blir så dålig stämning :-)

Vad man fått för sina synder

 Barntandkräm som blir blå när man borstar. Japp, någon produktutvecklare som fick feeling men som garanterat inte har egna barn som använder den alternativt inte är den som städar hemma. 

En tandborstning tar det, så är ett nystädat handfat... inte nystädat längre. Och barnet är ständigt blå i mungiporna. 

Gummit

 Make pratar ofta om att han vill att vi ska utvidga vår umgängeskrets. Hitta lite nytt folk att umgås med. Bjuda någon ny familj på middag.  Jag har varit... lite motsträvig. Inte för att jag inte vill hänga med andra, men jag har insett att jag är så less på att vara den som råddar ihop allt och inte sällan utan att man vet om det leder någonstans eller inte. Sitta och hitta gemensamma nämnare och försöka gjuta en grund att bygga vidare på. 

Jag lutar mer och mer åt att jag vill lägga energin på att utveckla mina egna relationer. Igår drack jag kaffe med en av Sons kompisars mamma som är jättetrevlig. Jag har Käck och Munter och Lisa och en hel rad andra kvinnor i hyfsad närhet som jag gärna skulle vilja hänga mer med men jag ser ingen anledning till varför vi ska dra med våra män när relationen egentligen är oss emellan? Att de alltid ska få hänga med på ett bananskal och sätta sig vid dukat bord, bildligt och bokstavligt talat.

Jag sa det till Make igår: Skaffa lite egna kompisar! Oberoende av att jag och deras fruar ska koordinera allt. Jag är less på att vara relationskooridnator sa jag över bröllopsdagsmiddagen* igår. Han konstaterar ju själv att han är värdelös på att ta hand om de relationer han har (haft) och får det nästan att låta som en bedrift. Men ansträng dig lite då säger jag. Nävisst, säger han. Jo, det kan jag ju göra. 

* 8 år! Gummibröllop! Vem kommer på att någon vill kalla en bröllopsdag för gummi, detta äckliga material? Men jag fick som vanligt en klänning av Make. Den satt inte som en fläskläpp, han ska byta till en mindre storlek och se om det blir bättre. Tycker det är gulligt att han köper klänningar till mig. Det har han efter sin far som gillar att köpa klänningar till hans mamma :-)

En second hand-nåd att stilla bedja om

 Inte mindre än två luncher med Munter den här veckan. Här om dagen fyllde hon år och bjöd in mig och Käck. Det var trevligt! Käck är ju som vanligt enormt käck och Munter verkar inte ventilera sina bekymmer med Käck alls, så inget handlade om det. Jag hade dock på känn att Munter behövde lite egentid med mig så jag åkte dit med sushi idag eftersom jag ändå skulle inom jobbet.

 Jo, hon behövde prata av sig och jag vet inte om jag motsvarar hennes förväntningar som bollplank men känner att det är lite take it or leave it. Vill hon prata kan jag lyssna och komma med glada tillrop. Det kostar mig inget.

På väg tillbaka sprang jag in på (eventuellt Sveriges bästa) Erikshjälpen och hittade håll-i-hatten-nu skinnstövlar i perfekt skick, exakt sådana jag velat ha men som inte varit på modet på länge i rätt storlek för etthundratjugofem spänn BAM! Hög klack men inte för hög. Smal klack men inte för smal. Man måste ju kunna röra sig i dem och stövlar får inte bli för ursäkta franskan horiga men de här ofeminina blockklackarna som varit inne senaste åren är inte min grej. Hoppas bara att skaften töjer sig lite för det var på håret att det gick att dra dragkedjan hela vägen upp. Med tunna tighta byxor under, förvisso. 

Fick genast rätt mycket mer fredagsfeeling, guschelov.

Ny dag, nya tag

 Nå, det känns bättre idag. Vaknade med samma huvudvärk jag somnade med men gick ändå ut på min morgonpromenad (femte i rad, yeay) och insåg ganska snart att det är på grund av spänning huvudet gjorde ont. Jag tvingade mig själv att andas ner axlarna, dimmigt och vackert i skogen, små spindelnätsmoln i ljungen. Jag mötte som vanligt den långa mannen med hunden och som alltid bytte vi några ord. När jag kom tillbaka hem var huvudvärken borta, liksom det mesta av gårdagens skav. 

Ny dag, nya tag men jag har ingen fredagsfeeling. 

Som en high-five. I ansiktet.

 Der har varit en jobbig dag på jobbet. Inte van vid det men nu är liksom allt överst på att-göra-listan och p g a allmän stress upptäckte jag inte en grej som blivit fel och när jag skulle uppdatera min chef på missen räknade jag fel. Jättefel. Jag räknar aldrig fel. Stresshuvudvärk, stressillamående. Bråkar med en leverantör (danskjävel) så att vi nästan skriker på varandra i telefon. 

Senast förra veckan hade vi one-to-one och chefen frågade om jag hinner med och hur stressnivån är och sa att hon förstår att det är tufft för mig med familjejox, VAB och allt. Jag sa att jag kämpar på men kanske vid tillfälle behöver hennes hjälp att prioritera.

 Idag på eftermiddagen pratade jag med en annan kollega och han hörde nog på mig att det är lite på gränsen och att jag liksom inte fixar att höja blicken så han rådde mig till att flagga för det innan det är för sent. Ja, jag hade ändå tänkt be chefen om hjälp med om jag ska prioritera det ena projektet framför det andra så jag skrev ett mejl och frågade. Svaret: Ja, prioritera ena projektet men (beklagade hon att hon måste påpeka), vi är övertidsavlösta och då förväntas man jobba lite mer när det behövs. Hon skrev i o f s också att hon inser att det är svårt för mig men ändå.

Det kändes som att få en örfil.  Särskilt eftersom jag tycker att jag alltid bjuder till när jag kan. Jag är alltid tillgänglig på telefon, skulle aldrig ”knappa ut mig”,  svarar när det behövs, jobbar fast jag vabbar, levererar det jag ska i tid. Det är första gången, antagligen någonsin, jag sagt att jag inte riktigt fixar allt som förväntas av mig, när det förväntas och så får man det i ansiktet. Särskilt eftersom hon alltid är omtänksam och frågar hur det går och vill veta om det "blir för mycket" för någon i teamet. 

Jag svarade inte på det. Vad ska man svara? Jag struntar i det, ingen kan tvinga mig att jobba övertid och det är faktiskt bara ett jobb, men jag har ändå känt mig skavigt ledsen resten av eftermiddagen och kvällen. Jag vet inte riktigt när hon i så fall tycker att jag skulle jobba lite extra, efter halv tio på kvällarna istället för att se på tv en stund innan jag somnar? Helgerna när jag knappt kan tömma diskmaskinen utan att bli avbruten? Och samtidigt som vi är avlösta är det så roligt att vi stämplar, måste hålla oss inom flextiden, får bannor om vi inte stämpar ut för lunchen (men ingen säger något om rasterna som dras på flexen trots att vi jobbar hemma och inte tar rast på det sättet). Och om jag jobbar på kvällen kan jag inte stämpla in den tiden för det är utanför flextiderna så då får man trixa med att lägga den på arbetstid i efterhand för att åtminstone få den på flexen. So much för "avlöst". Men visst, en extra semestervecka har jag.

Feelgood!

 Annars undviker jag, med något enstaka undantag (HONY) Instagrammare med "för många" följare men har nyligen upptäckt att Jennifer Garner är så värd alla sina nästan sex miljoner följare för jag blir så glad av henne och ofta lägger hon upp så härliga dansklipp som jag kan sitta och se om och om flera gånger. Gu' vilken härlig person det verkar vara! 

Gör bara som jag säger, så blir det bra.

 Messar med Munter. Hon är... munter (inte). Jag blir som matt över att hon gör saker och ting så himla besvärliga, lyckas inte ens relatera, känner inte igen tankarna. Hur kan man ta sitt föräldraskap på så stort allvar att man går runt och mår dåligt för att man inte är perfekt i precis alla situationer? Tipsade om att tänka sålänge istället, det gör jag ibland när det är jobbigt.

Okej, dom bråkar men sålänge de inte har ihjäl varandra är det okej.
Okej, jag blev just jättearg och vrålskrek på mina barn men sålänge jag inte slår dem är det okej.
Okej, de lever på fiskpinnar och ketchup men sålänge de inte svälter ihjäl är det okej. 
Då känns det bättre.

Jag skriver till Munter att det som sabbar barn är att inte känna sig trygga och älskade. Får de bara trygghet och kärlek löser sig resten, och att hon måste försöka vara lite snäll med sig själv, tänka att hon blir en bättre mamma om hon taggar ner lite. Jag är värdelös på subtil rådgivning.  Kom till mig med ett problem så säger jag vad och hur du ska göra, det är inte min grej att liksom tassa på tå runt omkring och ställa frågor för att hon själv ska komma på svaret. 

Eller som jag säger till Make, som också emellanåt brottas med motsvarande prestationsångest:
Rada upp alla föräldrar i världen, sämst till bäst, så skulle vi hamna så långt ut till höger det bara går att komma. Det är nog rätt lugnt, hörru.

...och längtar till freda'n precis som du

Full fart mot...! Ja, hump day, i alla fall? Delmål osv. 

Gött mos med lördagsmiddag och två plus ett (det sista hade jag mått bättre utan, med facit på hand) glas vin på stan med min kompis Lisa. Gu' så trevligt vi hade! Det var fullbokat nästan överallt och vi var sena på 'at så det blev mat på ett burgarställe. Sådär nöjd med det var jag, som inte rört på mig något förra veckan och kände hur byxorna började bli trånga. Plus att jag, om jag får välja, inte väljer kött, men aja. Det visade sig att de även hade tacos med krisipig fisk, syrade grönsaker, mango och massor av koriander. Mycket nöjd med det. 

Vi båda lite överklädda för stället men skulle ju dricka vin annorstädes efteråt, och två små svarta är ju egentligen aldrig fel. Jag är så glad att jag fått Lisa liksom som en bonus, i o m att det är våra respektive som egentligen är kompisar. Det är bara så illa att Make inte är särskilt förtjust i henne och ur hans perspektiv har han en poäng för hon är inte jättetrevlig med honom. Inte otrevlig heller, men liksom ointresserad. När vi ses alla fyra pratar hon bara med mig och Make känner sig ofta utanför och förbisedd. Hon och jag har däremot verkligen funnit varandra. 

Igår var jag på uruselt humör. Oklart varför för så bakis var jag inte. Vi skulle vara av med barnen hela dagen och Make lobbade stenhårt för dagspa på vårt favoritställe 10 mil bort. Jag var verkligen inte sugen och det bär mig emot att man ska behöva köra 10 mil och betala 1500 spänn för att känna att man kan koppla av med gott samvete, för det är ju det han är ute efter. Det är ju inte så att vi tar behandlingar eller knappt ens badar, vi betalar bara för miljöombytet. Det är så handikappat, på något sätt, att inte kunna känna så hemma. Mitt förslag var att vi skulle ta ett städryck hemma och sedan njuta av tystnaden och stillheten här istället, i soffan med varsin bok. Varför inte? Han blev besviken och sur och tyckte att grejen var att vi gjorde något tillsammans och efter 45 minuters dividerande/dålig stämning insåg jag att jag får böja mig den här gången. Jag tyckte fortfarande att det var vrickat och kunde inte ljuga och säga att jag var glad att vi åkt, men han var nöjd så...

Vi var tillbaka i stan vid 18. Var vrålhungriga, åt indiskt och tog emot barnen hemma när det var läggdags för dem. 

Fredagsmixen

 Idag begravs min väns pappa. Jag träffade vännens fru förra veckan. Hon sa att hon aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle sörja honom så mycket. Vi kramades, kåååvid till trots, och fast hon och jag egentligen aldrig varit särskilt tighta övergick kramen i en omfamning istället. Jag kramade till lite extra och kände hennes rygg darra. Ville stryka henne över huvudet. 

Jag och en av konstruktörerna på jobbet ringer om varandra. Jag behöver ta ett allvarligt snack med honom om vad han inte får säga till våra leverantörer för nu har han stimmat upp en av dem genom att säga att vi ska byta lösning. Jag har försökt pressa honom på vad som händer hela våren men han svarar i bästa fall enstavigt. När han väl öppnar munnen förstör han bara. 

En man jag hade kontakt med för fem år sedan hörde av sig, undrade hur det var. Egentligen mejlade han i februari (!) men till en mejl jag aldrig använder. Jag svarade förra veckan och nu har vi en pågående mejlväxling. Obs: Ingen otrohetsgrej. Make och jag har ett generöst/tillåtande klimat i vår relation. Det funkar för oss och har gjort i snart tio år. Faktum är att det nog inte hade fungerat att inte ha det. Den där gamla plattityden om att släppa det man älskar fritt - ja, det är ungefär så. Framförallt jag behöver kunna andas annan luft ibland. Han har inte det behovet men förstår att jag har det, och det är för mig den ultimata kärlekshandlingen, att han ger mig den möjligheten. 

Mejlväxlingen kommer inte leda till något. Jag är väldigt nöjd med allt jag har, jag får vad jag behöver och har perfekt balans på relationsplanet, men det är ändå uppfriskande med nya tankar. Brutalt ärlig mot mannen ifråga, tydlig med vad jag står, vad jag har och vad jag inte söker. Fine, säger han. Låt oss bara utbyta tankar. Så det gör vi. 

Imorgon ska vi njuta lördag med fin-juice och jag har Picard-pain au chocolat i frysen. Nästan lika gott som färskt från boulangeriet, och så ska jag ut med en vän på kvällen och äta middag. Härligt!

Att glänta på terapidörren

Jag får då och då upp Cissi Wallin i Instaflödet fast jag inte följer henne. Algoritmer osv. Idag ett inlägg som visste vad det tog. En bild på henne som liten och ett längre resonemang om att agera ut för att slippa må dåligt på insidan.

Eller så hade jag fått allvarliga ätstörningar och ännu mer sexuellt självskadebeteende. Allt för att skrika inåt istället för utåt och därmed ha den värdiga smaken att inte störa ordningen.

Jag funderar ofta (lågintensivt) på om jag borde sätta mig själv i terapi men kan inte bestämma mig. Eftersom jag tänker på det borde jag antagligen, men det känns aldrig som rätt tillfälle (är det någonsin rätt tillfälle?), det känns ärligt talat jäkligt obehagligt och jag är osäker på vad jag förväntar mig för resultat. Vad tror jag kommer ut på andra sidan och är det värt att fläka ut sig, riskera att behöva vädra allt som jag lagt så många år på att stänga in. Jag mår ju egentligen inte dåligt nu, men ändå surrar det hela tiden i bakhuvudet, som en oförrätt man inte kommer förbi.

Bakgrunden här.  

Jag har tänkt att om jag nu tar det steget skulle jag gå in i det med en tydlig problemformulering som jag vill ha hjälp av någon med att lösa för jag kommer inte vidare själv. En del av mig vill kanske förstå varför jag blev som jag blev. Det där självskadebeteendet var och är, för det ligger latent, det värsta av allt. En sak att man inte kan lita på andra, men att inte kunna lita på sig själv - den är jobbig. Jag tycker även att det är riktigt, riktigt jobbigt att jag inte har full insyn i mina egna tankar och känslor. En del av dem är som bakom en skärm jag själv inte ser igenom. När jag inte själv, ens om jag försöker så hårt jag kan, kan landa i om jag vill något sexuellt för att jag vill, för att jag är lockad av det eller tänder på det, eller om jag vill för att det är en rest av självskadebeteendet som vill bli matat. Jag känner mig mentalt handikappad när det händer, även att det inte är ofta. Ett proffs kanske skulle kunna hjälpa mig reda ut det. 

En annan sak jag skulle vilja att någon hjälper mig med är ett verktyg för hur jag ska undvika att hamna i frozen fright, när det mörka triggas igång. Samma sak där, jag vill kunna lita på mig själv, lita på att jag kan kommunicera när jag behöver och inte, som nu, att jag glider rakt in i en sorts mental koma, att jag stänger av allt som går att stänga av. Jag vill kunna stå upp för mig själv. Det handlar inte om självförsvar eller skrika eller slåss, utan bara att kunna hålla mig kvar, inte glida iväg, och kunna säga  Nu är det inte bra, vi behöver pausa. 

Jag känner inget behov av att debriefa om det som hände när jag var sexton arton tjugo tjugofem. Jag vill inte att det ska bli flåsiga samtal om sex med någon jag inte känner. Först gjorde han si och då jag gjorde så. Jag skulle bara vilja ha hjälp med att reda ut de kvarvarande effekterna av det och kanske, kanske ge mitt sextonåriga jag viss upprättelse inför mitt vuxna jag för jag förstår faktiskt inte varför det blev som det blev, varför hon gjorde som hon gjorde mot sig själv och, i förlängningen, mot mig. 

Jaja, jag fortsätter processa det där med att kanske överväga se mig om efter proffshjälp. 

Är inte beroende, vill bara inte sluta

 Oj, vad det har snurrat igång på jobbet nu efter sommaren. I våras kändes det mest som att jag satt av tiden, men nu är det rent stressigt och jag ligger efter. Därtill har det varit nästan mer VAB än jobb vilket inte hjälper. 

Den här veckan är Son hemma och han är faktiskt rätt fantastisk. Man märker knappt av honom, han sköter sig själv och inte ett gnäll eller tjat. Vi har t o m lyckats hålla honom undan från teven fram till fyra fem på eftermiddagarna, när lillasyster kommer hem från dagis och kräver att få titta. 

Igår knappade jag ändå ut VAB efter lunch och tog med Son ut i skogen för svampjakt. Jag har ett fantastiskt ställe där det finns både trattisar och Karl-Johan. Trattisarna är precis på väg upp men oj vad vi hittade Karl-Johan. Många fina och vi hade så mysigt i skogen, Son och jag. Var ute i två timmar, fikade och han tjatade inte om att åka hem förrän på slutet. Nu har jag så mycket svamp att jag inte vet vad jag ska göra med allt, ständig platsbrist i frysen som jag har och torkad svamp har jag aldrig riktigt uppskattat. Någon år gjorde jag typ kantarellpesto, stekte i olja och finfördelade, hällde på små rena glasburkar och täckte med olja. Min hypotes är att om man bara täcker med olja så det inte kommer i kontakt med luft borde det hålla länge (vanlig pesto håller ju i evigheter om man bara ser till att göra så). Jag har för mig att det höll bra så kanske gör det. Då kan man klicka i en matsked i pastan eller risotton eller såsen. 

Nu vill jag bara plocka mer svamp. 

Äpplet och bror-trädet

 Lilltjompan fyller tre i november. Make och jag funderade på presenter och försökte sätta fingret på vad hon har för intressen, men kammade noll. Hon har liksom inga intressen, annat än att göra samma sak som storebror gör. Leker han med lego leker hon med lego. Byggklossar, tågbana, pyssel. De busar och kan leka koja i timmar men aldrig att hon går in själv till sitt rum och gör något eget, utan honom.

Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Är det bra eller dåligt? Man vill att hon ska gå sin egen väg men samtidigt är storebror en enorm trygghet för henne, de har så roligt ihop och han har (för det mesta) gott inflytande på henne. Det kanske inte gör så mycket att hon hakar på honom hela tiden?

Han har alltid, liksom jag, varit introvert vid behov. T o m när han var riktigt liten kunde han markera tydligt att han behövde vara ifred, om det blev för mycket runt omkring. Då kunde han ligga i sin säng  länge, filosofera eller leka med sina gosedjur, eller ställa upp saker i långa regelbundna rader. Han vilade så, i att vara för sig själv. Sedan kom han tillbaka lika social som tidigare. Aldrig att Lilltjompan visat behov av det. 

Det enda hon gillar oberoende av honom är att vara ute. Hon vill vara ute i ur och skur men honom får man tjata ut, oavsett väder. 

Full fart mot framtiden!

 Make klarade sin make it or break it-tenta. Yeay! Med god marginal, dessutom. Nu är allt på banan igen. Han har bara en kurs i rättshistoria och en liten sketen D-uppsats kvar att skriva (om omstruktureringar och skatteflykt, tänker han. Det måste vara något som är intressant, annars pallar jag inte. Älskar att han är nerdig!), sedan är han klar och då ska vi fira! 

(Denhäringa Kåååvid har ställt till med mycket, men för honom i hans plugg har det varit en gudagåva. Det är många resor till pluggstaden med tillhörande hotellnätter han sluppit p g a allt blivit digitalt. Tveksamt om han kommer behöva åka dit fler gånger ö h t.)

***

Eventuellt har vi en sak till att fira och det är att jag, uppmärksam som jag är, tror att vi kommer få nya grannar! Grannarna är våra närmaste, vi ser deras trådgård och hus från vårt köksfönster. De är ehhmm en smula oorganiserade och bryr sig inte så mycket. I somras var jag ute och fixade i trädgården när mannen där var ute och vi pratade lite genom den extremt ovårdade syrenhäck som står mellan våra respektive fastigheter. Han sa, men en nick mot min ogräskorg Ja jag är så glad att vi har naturtomt som att de dragit högsta vinsten i ett lotteri och inte bara skitit i allt. Plus att deras lilla tax står ute och skäller halva kvällarna. De kvällsrastar den så, släpper ut den i trädgården och när den gjort sitt står den utanför ytterdörren och skäller för att bli insläppt. Den kan stå där och skälla i tjugo minuter, en halvtimma. Hur många gånger har jag inte varit sugen på att skicka ett SMS och berätta för dem att deras hund skäller. 

Igår tittade jag ut och såg grannfrun stå i trädgården med ett yngre par. Jag lade märke till det, bara för att jag begrep att hon pratade om oss, de stod alla tre och tittade mot vårt hus och hon pekade svepande, antagligen som kuriosa om vår renovering/tillbyggnad. Jaja, det är ju trevlig tänkte jag och tittade ut igen en stund senare. Då satt de och pratade. Killen hade anteckningsbok framför sig. tjejen hade en cirka ettåring i famnen. Hmmm. Anteckningsbok. 

Okej, så jag öppnade fönstret för att tjuvlyssna lite men någon körde med gräsklippare eller något, så jag hörde bara brottstycken. Ytterligare senare en större grupp som rörde sig där, garanterat en morfar/farfar och ytterligare en äldre herre. Nytt möte vid trädgårdsmöblerna och då lyckades jag höra bättre. De gick igenom ett besiktningsprotokoll. Woop-woop! 

Välkommen ut ur bubblan

Son hade säsongspremiär på gymnastiken igår. På väg därifrån berättade han glatt att han fått en ny kompis. Han är mörk men jättetrevlig ändå! säger han med hög och klar röst precis utanför gympasalen. Jag tror inte att någon hörde men herreminje så våra barn behöver mixa sitt umgänge lite. Jag föreslog att han ska bjuda hem sin nya kompis någon gång. Jaaaa! sa han.
Vårt område med badplats, tennisbanor och det enda barn med "invandrarbakgrund" min son känner har föräldrar som är läkare. Lilltjompan gör stora ögon när hon ser somaliska kvinnor i mataffären. Hon tror att det heter damer (guschelov) för någon gång har jag sagt Vi får flytta på oss så att damerna kommer förbi när vår kundagn stått i vägen. Titta mamma, damer! säger Lilltjompan och pekar. Ja, damer, säger jag. Damer är de. 

Lite på tal om: Jag har rensat ut en av garderoberna i gästrummet och hittade en fotboll med lång snodd på. Sprojlans, vet inte var den kommit ifrån. Gissar att den är avsedd att öva trix med. Make såg inte att vi behövde behålla den så jag körde den till Erikshjälpen förra helgen och igår när jag var där såg jag en mamma och en kille på runt åtta som hittat den där bollen och man riktigt såg hur han knappt kunde bärga sig tills han fick komma ut och använda den. Jag blev så glad!

Käck och Munter

 Idag ska jag äta lunch med min käcka sedan-i-våras-nya kompis. Vi har ju träffats tidigare, för länge sedan men blev nyintroducerade till varandra genom den gemensamma kompisen Munter. Den här frågan om det är okej att gå vidare att träffas på tu man hand, utan den introducerande parten, den är knivig men idag blir det av och jag går och känner mig skyldig, rädd att bli påkommen. Fan också. Hur hade jag känt om det var tvärt om? Antagligen inte så bra. Vilket avgör saken. Skickade just ett sms till Käck och frågade om vi borde. Få se vad hon svarar. 
Ok, liveblogg här. Hon svarade Självklart! och sköter det så snyggt att hon skickar ett sms till oss båda och frågar om vi är sugna på lunch på kort varsel. Wow, det är en relationsstrateg av nästan/minst min egen kaliber! 

Munter, hon är alltid trött. Varje gång man frågar hur det är säger hon att hon är trött, och lyckas låta som att det är tillfälligt, nästan som att hon är överraskad själv. Hon har ingen energi, säger hon. Numera svarar jag Säger du det? varje gång. Det är ju inte det att hon egentligen har något särskilt som objektivt sett låter jobbigare än någon annans (det är jobb och vardagspussel och barn som bråkar och renovering i sommarstugan) och jag kan lyssna, men jag känner oftare och oftare att jag drar mig för att träffa henne för att jag inte är på humör. Jag som ändå tycker att jag är bra på att liksom möta andra där de är och ha förståelse för alla alla har sina bekymmer och så, börjar uppleva hennes ständiga lågintensiva problem i tillvaron som rätt... gnälliga. Man får knappt säga att någon är gnällig, hon kanske är deprimerad eller något. Borde jag rekommendera henne att kolla möjlighet till serotonintillskott med en läkare men det är heller inte något man kastar ur sig om hon själv inte ser sig själv som deprimerad. 

Barn och ungar

 Jag tror att det går bra för Son i Fklass. Han har inte sagt något annat senaste tiden men jag är fortfarande nervös, tänker mycket på det och jag har blivit feg på ett sätt jag skäms över men inte kan hjälpa. Förra veckan skulle vi köpa inneskor till honom, att ha i skolan, och han fastnade direkt för ett par rosaglittriga och lilla älsklingen, jag höll på att börja gråta för en del av mig älskar att han vill ha rosaglittriga skor men en annan, tyngre del är rädd att de andra killarna ska reta honom för att han har tjejskor och att han inte ska vilja ha dem sedan. Han är så mild och mjuk, tacksam att reta. Jag litar inte på de andra barnen. 

Lite avundsjukt har jag tänkt på Underbara Claras barn, som ser ut som små ufon, och tänker att de kommer undan med det. Eller? Jag antar och det och hoppas det, men vad krävs för att det ska gå? Jag skulle vilja uppmuntra honom att gå sin väg men vågar inte. Och tjejerna man ser utanför Fklassen på morgonen innan de går in. De står i grupp, håller om varandra, har kul, pratar och har sin gemenskap. Killarna är matcho redan. Står var och en för sig, blänger på varandra, knuffas och jag ser en kille som repar en näve gräs och lägger på Sons huvud. Jag ser att Son inte gillar det och när killen vänder ryggen till börjar Son peta ner samma gräs i hans luva. 
Vad gör du?! ser jag killen säga när han märker. Son ser filurig ut men också vaksam, vågar inte säga Vadå, du började. Jag vill klappa till den där killen. Jag vill klappa till alla som inte är snälla med Son. Jag vill lära honom hur man ger svar på tal men vet att även om vi drillar manus har han inte pondusen som krävs i stunden. 

Han behövde komma ifrån dagiset men ändå längtar jag tillbaka lite. Det hade varit fint om han fått vara liten en stund till. 

Champagne problems

 Vi har bokat Frankrike i vinter! Yeay! Smålänningen gottar sig åt hur billigt det blev! Eftersom vi använder SAS Eurobonus-kreditkort till typ alla inköp samlar vi en massa poäng så nerresan blev helt gratis. Make bokade hemresan med Norwegian - 3400 spänn för hela familjen. Värt! 

Det blir så att vi flyger juldagen, ganska tidigt. Först sa Make tvärnej, för det kommer betyda att vi måste bo på hotell i Malmö eller Hyllie julaftonsnatten och i ca två sekunder tänkte jag Nej det går ju inte men så lika snart Fast varför inte? Barnen älskar att bo på hotell och det kan bli en mysig grej. Äta jullunch med mina föräldrar, byta julklappar och ta ett eftermiddagståg söderut. Barnen blev eld och lågor över idéen, Make tjurade. Det tog honom ett dygn att smälta en inte-som-vanligt-julafton men när han väl gjort det var allt peachy. 

Inatt låg jag och tänkte på att vi kommer fram på juldagen vilket jag misstänker är en av de stängdaste (eh) dagarna om året. Frankrike är ju lite mer som Tyskland, inte ens självklart att hitta en mataffär som är öppen på söndagar. Oroade mig lite för att inte få tag på mat. Tjoho, i-lands och u-landsproblem i ett! När vi kommer dit har det inte varit någon i huset, utöver snickare (och städerska som svärfar har lovat att stå för innan vi åker) på över ett år. Till och med kaffet i oöppnade förpackningar lär vara smaklöst. Ett helt jädra år har huset stått orört. Dessutom ganska sannolikt att bilen inte startar och om den startar måste den till verkstan direkt för... jag minns inte, men den måste i alla fall in. Gissar att vi får ta hyrbil några dagar. Jag måste kunna åka till stor-Carrefour. 

Sådant man vill göra: Trädgården

Okej, vi fortsätter på temat Prata Om Vad Vi Ska Göra.

Om 2020 var ett renoveringsår blir 2021 ett trädgårdsår.
* Vi behöver lägga en jäla massa plattor. Trädgådsgångar. Jag tycker att det är snyggt med singel (och kostnadseffektivt misstänker jag) men tror att det är opraktiskt och svårare att hålla rent? Även utanför garaget (som liksom har egen infart längst ner i trädgården) behöver vi lägga plattor och rensa upp. Det ser riktigt, riktigt skräpigt ut där. 

* På baksidan av huset, mot ekskogen till, har vi nu ett smålandsstaket/gärsgård som är helt genommurken och bitvis till och med har trillat omkull. Jag är inne på ett s k kastanjestaket och tror att jag fått med Make på banan sedan vi såg det i Skåne. 

Jag tycker att det är fint! Vet inte varför men jag associerar det till England, tycker det ser "engelskt" ut? Det kommer på rulle och grånar fint med tiden. 

* Jag behöver ta omtag på odlingslådorna. Två av dem är hemmabyggen från tidigare ägaren och de har liksom börjat rasa ihop i år. Två av dem är pallkragar. För några år sedan grävde jag ur runt och lade singel. Det har fortfarande hållit sig snyggt. 

Till nästa år ska jag fokusera på att plantera sådant som ger mer än en-skörd. Alltså, att så morötter: Då får du i bästa fall ut en morot på 10 cm men om du sår en bönplanta får du ut en massa bönor/planta och man kan sätta dem nästan lika tätt som morötterna. Även sockerärtor är bra, oj så mycket sockerärtor vi plockat och ätit pinfärskt i sommar! Funderar på hur det är med lök. Försökte mig på rödlök i somras men en sättlök gav en ny lök så vad är poängen!? 

* Vill lägga singel eller plattor bakomhuset, i hörnet med källartrappa, torkvinda och utkastare så att det blir snyggt och prydligt där, och så att det inte blir så smutsigt i tvättstugen när man springer ut och in. 

* Samma sak utanför förrådet (som vi byggde bakom carporten. Det blir lerigt och dant där, tänker att lägga plattor eller singel i hörnet utanför förrådsdörren och göra fint med planteringsbordet (egentligen en såndär liten avlastningsbänk från Ikeas kökssortiment) som står där. Lite hyllor och krokar på fasaden. Kanske, nu när jag tänker efter, ska ställa planteringsbordet vid utkastaren istället. Hm. Logiskt med tillgång till vatten när man planterar? Får fundera på det lite. 

* De som är trädgårdsintresserade i flödet pratar om att det är dags att sätta lökar. Redan? Ja, kanske det kanske. Jag petade ner ett gäng på vinst och förlust vid årsskiftet nu senast, för att trädgårdsarkitekten vi bollat med sa att det kunde funka och fick mig att inse hur mycket jag skulle behöva lite blommor frampå vårkanten. Det gick okej, det kom upp lite här och var men ja, egentligen ska man ju sätta nu på hösten. Det kanske får bli en liten beställning närmaste tiden. 

* Något som inte kan vänta till 2021 utan måste fixas "pronto" är beslysning! Vår huselektriker är bra men populär så man får tjata lite på honom. Vi drog alla gulrör och sådant i vintras, så nu är det bara för honom att slutföra:
- På framsidan har vi en (uppskattat) 300 år gammal ek. Under den blir det en strålkastare i marken som ska lysa upp kronan och stammen. Kommer bli mycket effektfullt. Jag testade med snickarnas 40W ledlampa i vintras och det var lagom styrka. 
- Vi kommer sätta mindre spots på tre av äppelträden. Trädgårdsarkitekten rekommenderade starkt att bara jobba med belysning på träden, inga andra lyktor i trädgården. Hon sa att det ändå kommer bli tillräckligt med ljus.  Jag ser så mycket fram emot att se mer än bara kolsvarta fönster den här vintern. Vi har haft noll ljus i trädgården hittills.

- Längst ner i hörnet i trädgården kommer jag be honom bara sätta ett eluttag och lutar åt att bara ställa dit något 'portabelt'. En isbjörn i akryl kanske, höhö. 
- Vi har ingen fasadbelysning alls men har äntligen enats om lyktor. De måste vara uppåtriktade eftersom elektrikern av någon anledning drog ut kablarna så pass lågt. Han hade väl i o f s kunnat sätta armaturen högre och dra kabel en bit på utsidan av väggen men. Ja, vi har enats så låt oss inte börja från början. 

Och matchande till grindstolparna (SÅ nöjd med att få beslysning där, det har vi alltid saknat!)

Så där har vi lite att se fram emot! 
Tjoho!

Falla på läppen

 Igår var Make på jobbresa med övernattning och naturligtvis gjorde lilltjompan en dubbel kullerbytta nerför hård cementtrappa. Det störtblödde från sprucken läpp och uppslaget tandkött, blod blandat med saliv och jag hade vit blus på mig. 

Jag är lite stolt över att jag är så bra på att hålla huvudet kallt. När sådant händer är det som att jag blixtsnabbt bockar av efter severity. 
Hon svimmade inte utan är vid medvetande. Bra.
Hon skriker. Bra.

Och så undan för undan det man kan kolla av lite allt eftersom. Verkar hon ha slagit huvudet? Verkar något vara brutet? Klarade sig tänderna? Något som behöver plåster? Andra tecken på hjärnskakning?

Kanske är det onormalt/osunt, men jag får inte ens stresspåslag, trots att min vita blus blir rödare och rödare och hon skriker och är jätteledsen. Jag känner med henne, det är ingen brist på empati, men när jag på några sekunder konstaterat att hon inte verkar vara allvarligt skadad är jag lugn, håller om henne, försöker trösta. Det var samma sak i våras, när Son och jag blev påkörda i bilen; så fort jag sett att han verkar oskadd blev jag helt lugn. Darrade inte ens lite i knäna, varken då eller sen. 

Det blev ändå en mysig kväll, kanske just på grund av olyckan. Son var så otroligt fin med lillasyster och hjälpte till med allt. Han som brukar tycka att det är "orättvist" att han ska bära sin egen jacka hem från skolan hämtade allt jag bad om och pysslade om. Det blev mycket godsaker. Hon fick i princip glass till middag, det var det enda som gick ner och då fick han också glass (till efterrätt). 

Jag hade förberett färska vårrullar till mig själv, lagt ett gott vitt på kylning (älskar att lyxa när Make är borta) så fyra-fem timmar senare, när jag var säker på att hon inte visade några tecken på hjärnskakning och hon somnat, lät jag Son titta på film med chips och Festis medan jag själv åt mina vårrullar, drack lite vin och tittade på serier på iPad. Alla var snälla med varandra, inga hårda ord, ingen frustration, fina ord och kärlek. Son skulle få sova i min säng hela natten och gottade sig åt det. En fin kväll. 

Idag ser hon hemsk ut, lilltjompan, alldeles svullen över munnen men hade inte ont och sprang som vanligt glatt i förväg in på dagis. 

Distraktion: Fint hemma?

Nå, låtom oss försöka glömma oron över hårt klimat på skolgården, en sexåring som verkar rädd för sina klasskompisar och skitungar (inklusive min son) som sjunger allsång medan de väntar på att fröken ska släppa in dem, någon variant på Blinka lilla stjärna fast med våldsamt och definitivt olämpligt innehåll. Blängde på Son som gjorde grimaser och försökte se oskyldig ut. Naturligtvis Gabriel som var ledde det hela och fröken var inte nöjd. Skitungar. 

Låtom oss istället prata om häääärliga ytligheter och hemmafix man vill göra! Att prata om sådant man vill göra är nästan lika roligt som att göra't, visst? Åkaj, följande grejer går jag och fnular på:

-

Lilltjompan har ju i sitt rum platsbyggd säng under snedtaket, inklädd med pärlspont så det är som en liten koja. Supermysigt, samma tanke som bilden. Det blev ett litet extrautrymme över bakom samma pärlspontsvägg, en golvyta på ca 1x1 meter men under snedtaket så jag kan bara stå raklång i öppningen (anpassad så att man ska kunna sätta en garderobsdörr där). Vi kallar det utrymmet för hennes koja, jag klippte ut en bit överbliven ryamatta och har lagt in några överdimensionerade kuddar, satt upp en ljusslinga och vi sitter nästan alltid därinne och läser godnattsagan. Nu drömmer jag om att måla insidan i en härlig gammelrosa färg, och gärna något guldigt. Jag letade efter bara någon sorts guldig väggdekoration i dekorplast men hittade istället...

...Banksy-dekorationer. Jag är ju svag för Banksy, blir lite darrig av bilderna men kanske inte så mycket som passar att ha på väggen hemma. I alla fall skulle inte Make tycka det. Men flickan med ballonger tror jag att jag kan sälja in till honom. Vi har nämligen ett väggutrymme som är lite högsmalt och jag skulle vilja ha något där för balansens skull och hon hade varit perfekt. 

Make tycker förnuftigt nog att man ska göra saker och ting i rätt ordning och primärt behöver vi måla sockeln på huset. Det har tillkommit ganska mycket sockel i o m tillbyggnaden och ja, det gör mycket för intrycket att få den fixad men det är ett så stort projekt och man ska hålla på att tvätta först och sådant tråkigt. Han är så 'gating' liksom. Tycker alltid att man inte kan göra småsakerna ditten innan storsaken datten är klart och då blir det så att inget blir gjort.

Son har vi lovat ny säng också och jag har googlat hack på sängstommen KURA från Ikea. Inspirationen tar ju aldrig slut! Son är eld och lågor över det, att han kommer sova lite högre och ha som en koja under. Han är lite sotis på lillasysters fina krypin. Förra helgen gjorde jag en riktigt proffsig ritning baserad på KURA, precis som man gör riktiga konstruktionsritningar. Jag gjorde t o m en bill of material i tabellformat med hur många av varje del, måttsatt med radier på vinklar, funderade ut hur man skule fästa ihop det på bästa sätt och satte även in fästelementen i BOMen. Inte för att göra mig till, utan för att det känns naturligt att göra så. Jag har blivit indoktrinerad på jobbet. Det bor kanske en liten ingenjör i mig numera, vem hade trott att det skulle hända? 

 

En ganska liten grej som behöver göras är att måla utsidan av stoooora fönsterpartiet som vetter mot skogen på baksidan. Jag började måla det när jag var gravid med lilltjompan och Son och Make var bortresta en vecka, men vågade inte klättra på stege så det blev inte klart. Det ser HEMSKT ut, men eftersom det är mot skogen är det inte så många som ser. DET skulle jag kunna ta tag i och få klart på en förmiddag. 

Som lite bonus har jag senaste veckan röjt ur en gästrumsgarderob som bara innehållit en massa mög och nu kittar jag upp ett pysselskåp där! En livslång dröm, det där med pysselskåp. Allt snyggt och prydligt och tillgängligt. Igår var jag på Erikshjälpen och köpte flera påsar med gamla avklippta halsband som jag satt till sent igår och rensade från metalllänkar och lade i låda med småfack. Streck i räkningen att hålen i det flesta av pärlorna var så små att barnen knappast får igenom sina resårtrådar, men antingen får vi köpa nylonlina och knäppen, eller så får de använda de pärlorna till annat. Oerhört tillfredställande och mysigt är det i alla fall!

Skitunge, pt 19

Igår när jag hämtade Son var han så upprörd och ledsen. Han hade skrivit "Gabriel hatar Son" på ett papper och visade mig men när jag och personalen försökte förstå vad som hänt ville han inte svara utan gömde sig bakom en dörr och ville uppenbart inte prata. 

Senare hemma, när han lugnat sig, frågade jag och då sa Son att Gabriel varit hans enda kompis på fritids och när Son ville vara med och leka hade Gabriel gjort en lottdragning; om Son drog ett papper med ett streck på fick han vara med och leka men om pappret  var tomt fick han inte vara med och leka. 

Det kändes så utstuderat och elakt. Make och jag pratade om det och när barnen somnat ringde jag Gabriels mamma. Det var ett bra samtal, jag återgav Sons upplevelse och sa att vi oroar oss för att han ska komma fel på 'at med kompisar nu när han gått över till skolan, att något ska hända så att han inte vill vara där. Det är ju ett annat klimat. Hon sa att så som jag beskrev det lät det naturligtvis inte okej men hon ville prata med Gabriel. Naturligtvis, sa jag. Gör gärna det, det finns ju alltid två sidor av saken. Bra att vi kan prata om det direkt med varandra och inte behöver gå vägen via personalen på fritids som en mellanhand. Det höll hon med om, och jag måste säga att hon tar 'kritik' mot sitt barn alldeles fantastiskt bra. De flesta hade nog blivit sura och defensiva men hon är pragmatisk och klok. 

Make tyckte, efter samtalet, att jag borde tagit upp allt som Gabriel gör och gjort, allt från alla fula ord han lär Son, till ramsorna till sådandär småelakt som liksom bygger på och bygger på. Jag sa att man helt tappar trovärdigheten om jag kommer med en tjugopunktslista med saker deras barn gör som vi inte gillar. Nä, här får vi faktiskt noga välja våra strider. 

Idag på morgonen kom SMS från mamman. Gabriel hade sagt att både Son och en annan kompis ville följa med honom hem och leka och Gabriel ville ta med båda hem men kunde bara välja en, så därför lottade han. När jag stämde av med Son kröp det fram att det nog var så det hade gått till. Herreminje. Ja, då är man glad att man hållit en ödmjuk och diplomatisk ton i samtalet med mamman igår, inte gått på så som Make hade velat att vi skulle göra. Jag ska inte säga 'slutet gott' för vi vill fortfarande att Son håller sig så långt från Gabriel det går, men i det här fallet fanns det ju ändå en bra förklaring och vi måste också komma ihåg att Son kanske vrider saker och ting lite väl ibland. Å andra sidan är skolan hans arbetsmiljö och han måste trivas.