Dagen efter kvällen

Man är en smula dagen-efter. Vi har lagt en slant hos en semi-lokal kapitalförvaltare, delvis för att Make känner en som jobbar där sedan länge men också (faktiskt) för att de bjuder på trevliga aktiviteter med jämna mellanrum. Jaja, det är väl inte sådant man ska fatta sina ekonomiska beslut på men nu har vi gjort det ändå. Igår var det mat och dryck, sex rätter och i morse var behövde jag räkna på fingrarna, först hur många glas det egentligen blev, sedan hur många timmar som passerat. Kom fram till att det borde vara okej att köra till jobbet, med några timmars marginal, men är inte helt pigg. En aning skör. Junior visade instaklipp på barn och katter, jag höll på att börja gråta pga gulligt. 

 Efter lunch hade vi avstämning med kommunen om Lilla Bonus och nu efter det jobbar jag hemma. Sitter i soffan med datorn i en aning opraktisk ställning bredvid kroppen, eftersom katten vill sova i mitt knä. Vill katten sova i knät så får katten sova i knät, sådana är reglerna.

 

Idag på morgonen var betongkillen hemma och kollade. Han sa direkt att gatstensmönster som jag tänkt inte skulle bli bra, alldeles för stökigt, utan rekommenderade antingen som plattor med skifferstruktur, eller något ”slipat”, jag vet inte, måste hitta bilder. Känns fortfarande mer intressant än asfalt.

 

I helgen ska jag till stugan på egen hand. Ska elda, läsa, äta mackor och se nya avsnitt av the Diplomat men även massa annat: Bära in alla färgburkar i gäststugan och göra en ordentlig inför-vintern-städning. På söndag stannar jag till hos Seglaren på väg hem. På väg och på väg, det är inte riktigt på vägen, men lite.

Trevlig helg på er!

Moget

När vi byggde till för sex år sedan blev framsidan av huset, infarten, lite… tillknycklad. En temporär lösning, blev det, eftersom vi skulle ”fixa det till våren” för just då var vi dödströtta på att leva med lera och kaos utanför dörren. Till våren blev till hösten blev till nästa år blev till… aldrig. Halvhjärtade försök har vi gjort, men inget har hänt.

 

I söndags messade jag med Seglaren som berättade att han under helgen fått undan ännu en stenbumling från tomten (snigeldynamit, spett, slägga, traktor) plus att han röjt en väg i skogen så att han ska kunna köra in med sin traktor (bland annat för att kunna dumpa fragmenterade stenbumlingar). Jag tittade ut på vår pinsamma ursäkt till infart, tänkte på de sex år som gått utan att vi kommit ett steg närmare, och bestämde mig för att ringa en markfirma det första jag gjorde på måndag morgon. Om Seglaren spontant kan röja en väg och trolla bort en stenbumling på en helg måste jag väl kunna få igång ett jädra projekt där vår enda insats är att enbart bestämma hur det ska bli, och sedan betala fakturan.

 

P g a en 500 år gammal ek och bristande intresse för trädgårdsarbete bestämde vi oss för att asfalt nog är bästa alternativet, det är mestadels vad som är idag, fast den behöver fixas till. Tills igår vid fikat då ämnet kom upp och mina kollegor enhälligt talade sig varma för mönstrat betong. MED VÄRMESLINGA! Jag började kolla upp det och det kan bli hur fint som helst. Hela projektet gick från att kännas Men vi asfalterar väl skiten då! till Ihhhhh kul!!!!

 

För övrigt är Infart ett ord som brukar få engelsktalande att fnissa som barn. 

Dyrt och Heligt

Vi hade sedan länge bestämt att om vi åker till Paris blir det Disneyland också. Igår bokade jag biljetter och (mot bättre vetande?) kör vi bara en dag men båda parkerna. Inte osannolikt att vi besöker Paris fler gånger i framtiden. Först hade vi tänkt överraska barnen med det men så insåg jag att se fram emot något är ju halva nöjet och det vill vi inte snuva dem på så vi berättade igår att vi ska dit.

 

Båda barnen vill gå på Louvren! Den såg jag inte komma!

Ni vet väl att det är ett jättestort museum med massor av konst att titta på. Det är inte så att man går in, ser Mona Lisa och går ut igen.
Sa jag.
De sa att de fattade men vill ändå. Jaja, om barnen vill ha kultur så ska barnen få kultur. Son ser också jättemycket fram emot att se Eiffeltornet och bäst av allt (?) är att vi är hemma igen lagom till Halloween. Resor och nöjesparker i all ära, men Halloween på hemmaplan är heligt. 

Igår testade jag Sunkissed from LA Hair. Det var den Lilla Kurviga som tog upp det vid fikat för ett tag sedan och jag bestämde mig för att prova fast jag lovat mig själv att aldrig någonsin försöka bleka håret själv. Det är i princip på dagen två månader sedan jag spenderade nästan 2000 spänn på en "quick-fix" hos frisören och kände redan att håret började se dassigt ut. Vägrar lägga så mycket pengar regelbundet, då känns Sunkissed som ett bra alternativ. 
Det blev fint, några steg ljusare men på ett dämpat, "ofixat" sätt. Solkysst, helt enkelt. 

Fredag lördag söndag måndag

Då kör vi en ny vecka efter mysig familjehelg!

 

Fredagen började bra: Kom hem till ett helt nystädat hus och passade på att få upp två prints på köksväggen. Kände sedan att Nu. Är. Det. Klart.

Äntligen, efter snart 13 år i huset, för första gången helt nöjd med köket.

 

Klockan fem stängde jag datorn och konstaterade uppgivet att vi inte hade något hemma att äta till middag. Noll inspiration, noll sugen på att åka och handla. Så skönt det vore att gå ut och äta ikväll tänkte jag. Tio minuter senare hade Make kommit hem och jag redogjorde uppgivet för läget. Ska vi inte gå ut och äta då? sa han helt på eget bevåg. Bästa Make och bästa förslaget på hela veckan. Vi hade tur och fick ett bord i baren på stadens kronjuvel. Vi föredrar baren framför bakfickan, mer ombonat och fortfarande utan att kompromissa minsta lilla när det kommer till kvalitet.

 

På lördagen bjöd vi spontant hem vänner på middag. De är inte så ofta i stan, hon jobbar i Göteborg så de är mest där. Hon är gullig som kommer i glittrig Gucciklänning och rosa fårskinnstofflor i handväskan. Jag blir så kall om fötterna. Lills kompis skulle sova över. Tjejerna är så stora nu. Ville äta middag på egen hand och nattade sig själva vid 22. De två har hängt precis hela veckan och det blev i princip hela helgen också.

 

Igår passade vi Sons bästis lillasyster. Fyra år är hon, helt ljuvlig. Ett riktigt litet rivjärn men samtidigt kavat och positiv. Klockan halv tolv gjorde hon entré, i knallrosa gummistövlar stl 22, bak-och-fram-vänd tunika med katter på, håret mestadels egenhändigt uppsatt med glittrande spännen och klämmor. Det första hon sagt när hon vaknat på morgonen var att hon ville vara hos ”Sons mamma” (i lördags var jag inne hos dem som hastigast och vi pratade om att jag skulle passa henne någon gång – det hade hon minsann hört!). När de sa att Sons mamma kanske inte kan idag sa hon att i så fall kunde hon vara hos Sons pappa. Jättemysig söndag blev det!  Hon var hos oss i mer än tre timmar. Glad att jag inte rensat ut precis alla småbarnsgrejer. En resväska med roliga kläder, ett överdimensionerat fiskpussel och så höll hon mig sällskap på en barstol medan jag förberedde kvällens middag.

 

I vintras hade jag kommit på tal hemma hos dem och då hade hon sagt till sin mamma på skarpen:

Jag tycker inte om att du träffar henne!

Varför inte det? undrade mamman.

Jo för ni bara pratar och pratar och pratar!

Höll på att dö av skratt när jag hörde det.
Lilla fröken pratar oavbrutet själv och vill ha odelad uppmärksamhet när hon gör det.

Women unite

Igår vid morgonfikat sa Junior pillemariskt att vi kanske skulle fråga hans Namne hur morgonen varit.
Hur har morgonen varit? frågade vi Namne.
Inte så bra, visade det sig. Han hade vaknat i ottan av att hans fru kommit inspringande i sovrummet och ropat Förlåt förlåt förlåt förlåt.
Hon hade (för att citera Namne) backat in i Tesla-bilen med Volvo-bilen. Detta fick oss andra att börja gapskratta och göra brumbrum-ljud med våra mobiltelefoner mot bordsskivan samtidigt som vi låtsasbackade in i varandras telefoner. Stackars Namne.

Har ni inte backvarnare på Volvon? Undrade Vän av Ordning när vi alla slutat skratta.
Jo.

Pep det inte?

Jo.

Tittade hon inte?
Nej. Hon sa att det så dimmigt så hon såg inte.

Backvarnaren kanske funkar sämre i dimma, sa vi. Hellre fria än fälla.

Den fungerar alldeles utmärkt även i dimma, hävdade Namne med ett närmast omärkligt stråk av irritation i rösten.

Men det kanske inte var så farligt? försökte vi trösta.

Ett av barnen som satt inne och tittade på teve hörde smällen och sprang ut för att se vad som hänt så jo, det var nog ganska illa sa Namne sammanbitet. I talande stund hade han inte ens tittat på någon av bilarna, han orkade bara inte.

Jag frågade om han ville ha en styrkekram. Han avböjde.

 

Den lilla kurviga på Ekonomi har en ständigt pågående fejd med Junior. Han retas och hon ger igen. Idag på chatten skrev hon till mig att hon inte fattar hur hans sambo står ut med honom. Jag funderar på att åka förbi med en blomma till henne skrev den lilla kurviga. Jag sa att jag gärna bidrar och att vi kanske skulle åka förbi med en till Namnes fru också. Hon kan nog behöva det. En orkidé-blomma kanske föreslog jag. Med tillhörande kort, skrev Den lilla kurviga. Med en Saab-bil på kanske. Inte en Volvo-bil eller Tesla-bil, det hade varit okänsligt. Jag bekräftade med en Women support Women-gif i chatten. 

Comeback

Igår hade jag en tysk leverantör på besök. Han är nog en av de mer otyska tyskar jag träffat men yngre generationer osv, antar jag. Väldigt sympatisk i alla fall och en riktig svärmorsdröm. Fram tills för ungefär ett år sedan var jag rätt säker på att han spelade för hemmalaget men så visade det sig att han är gift (med en fru) och skulle bli pappa, så… Han är helt enkelt bara prydlig och mer stylad än man är van vid. Inga fördomar, naturligtvis.

 

Jallafall, jag tog med honom till ett salladsställe (hyfsat) i närheten och vem satt där om inte PNG som vi fortfarande är lättade över att slippa på jobbet. Hon åt lunch med en annan kvinna men den andra kvinnan hade bråttom iväg så när Tysken och jag var nästan klara dök PNG upp som gubben i lådan och frågade om det var okej att hon gjorde oss sällskap samtidigt som hon drog ut en stol och satte sig. Jag sa inte ens ja. Tysken såg förvirrad ut och jag förklarade att det här är PNG, hon jobbade hos oss tidigare så det är ingen helt random person som bara sätter sig vid vårt bord. Inte så att hon uppfattade piken, men det hade jag inte väntat mig heller. Hon har nog inte träffat så mycket folk senaste tiden för hon var minst sagt pratsjuk, som alltid utan filter, och Tysken fick veta både det ena och det andra.
Vi tar väl kaffet på kontoret sa jag ledande.
Mmmm sa han.

Vi ses säkert imorgon, jag tänkte titta in och tjôta lite sa PNG när vi gick. Det gjorde hon också, varvet runt. De flesta av oss lyckades undvika henne men stackars John på projektinköp hade suttit fast i ett Teamsmöte när hon kom in i deras landskap. En normal person hade noterat att han satt med lurar och var upptagen, men inte PNG, hon stövlade fram och skulle kramas och prata. Ingen som helst fingertoppskänsla. Stängda dörrar har hon heller aldrig brytt sig om utan alltid förutsatt att de inte gäller just henne. 

Från skogsslott till storstad

Vi hade ju talat om att åka till Paris på höstlovet men så var Make ambivalent och ”vi kan väl vänta och se” så jag slutade tjata. Höstlovet såg ut att bli riktigt tråkigt, Lill vägrar gå på fritids för ingen av hennes kompisar kommer vara där och i lördags låg jag i solen på trädäcket och vilade ryggen efter att ha petat ner över hundra vårlökar i gräsmattan (längtar redan till april!). Make satt på trappen bredvid med en kaffemugg och sa på tal om ingenting Vi kanske ska till Paris på höstlovet ändå, fast inte en hel vecka. Fredag till onsdag?

 

Han började leta flygresor medan jag kollade hembytessidan. Söndag morgon hade vi fått bekräftat fredag till onsdag i en trevlig lägenhet i femte arrondissementet med Panthéon i blickfånget från balkongen. Makes SAS-poäng räckte för hela familjens utresa så det enda vi behöver betala är drygt 700 EUR för hemresan. Ja, och 80 EUR för städningen av lägenheten. Det ska bli så himla kul att åka dit (igen) och få med barnen!

 

Igår besökte jag Seglaren, äntligen! Han kallar skämtsamt sin gård för skogsslottet, eftersom jag är "prinsessan" tycker han att det är lämpligt. Det var nästan så att vi kommit av oss lite och det blev inte så intensivt som det kan vara, han var en aning spak efter att ta tagit upp båten dagen innan vilket kan ha påverkat. Men som jag alltid säger: Det vi ägnar oss åt under de där timmarna är summan av vad vi båda känner för just den dagen. Senare, när jag klätt på mig och till hans förtjusning uppmanat honom att ta sig en öl, för det hade han faktiskt med råge förtjänat, och se söt ut lånade jag hans elvisp. Den var något av det sämsta jag använt, orkade knappt jobba sig igenom potatismoset och jag skyller den klistriga konsistensen på vispen. ”Det är inget fel på den, jag har blandat både snus och fogmassa med den!” sa Seglaren. Då insåg jag att det vita som täckte ventilationshålen på vispen inte var mjöl som jag först trott, utan fogmassa. Säg att du är ungkarl utan att… osv. 

Arbetsmiljöfrågor

 

Eftersom Seglaren jobbar "i det offentliga" har han APT med jämna mellanrum. För mig har APT varit något av ett mytiskt begrepp, hade aldrig begripit riktigt vad det är. Nu har jag fått det ordentligt förklarat för mig av Seglaren som är föga road av att sitta i grupp och prata arbetsmiljö men ”det står i lagen” (tydligen) så vad ska man göra? Han blev förvånad över att det inte finns något liknande i det och jag blev full i skratt av bara tanken på hur det krupit i min chef om han skulle hålla i en APT, han som dels är rastlös som en treåring och dels hatar han alla möten som liksom är att sitta och prata. Be brief, be bright and be gone, allt annat driver honom till vansinne och APT verkar vara så långt ifrån det man kan komma. Seglaren är väl i o f s av precis samma skrot och korn, men måste man så måste man.

Men om det blir krig? Ska man fortfarande ha APT då? undrade jag.
Det vet jag faktiskt inte sa Seglaren och såg uppriktigt perplex ut. Den frågan verkar inte ha varit uppe på någon arbetsplatsträff.

 

Jag är så sugen på att göra ett litet hyss, skriva ”förbättringsförslag från personalen” och sätta på dokumentförstöraren. Vi har pratat om det på fikat och fnissat men något säger mig att ledningen inte sett det roliga i det. Här tar vi hand om vår personal! förutsatt att det inte kostar något och inte kräver någon som helst eftergift från företagets sida. Fick nöja mig med att göra en AI-bild. Tillräckligt tillfredställande.

 

Den lilla kurviga är verkligen liten. Hon mäter 157 cm i strumplästen och ett hypotetiskt arbetsmiljöproblem är väl att vi (vissa mer än andra) retar henne ganska friskt för det. När vi ska gå ut genom glasgrinden (som jag i princip kan kliva över om jag är tillräckligt motiverad och har glömt mitt nyckelkort) frågar Junior om han ska lyfta upp henne så hon når kortläsaren och hon kallas ibland (kärleksfullt) för taxen, både när hon hör det och när hon inte hör det. Det finns en hel del tax-GIFar i Teams. Junior har nog använt alla tror jag. Det är många gliringar men hon skämtar lika mycket om det själv och har för säkerhets skull inga som helst problem med att ge igen. Dubbelt upp, om hon känner för det.

 

Fantastiskt väder på vår lunchpromenad igår, men det blåste mycket. Ståm nästan sa Junior som gillar att överdriva småländskan. Akta, en lav! ropade hans Namne och pekade på en fet sak som krälade på marken framför oss. Till och med så bra väder att Näcken var ute. Längst bort på vår tomt finns en vattenreservoar med stenbumlingar runt. En rippad kille från produktionen tar varje chans han får att sitta där och sola, alltid i bar överkropp men ibland drar han ner brallorna till skorna och sitter i kalsonger och… ja, neddragna byxor. Helt ogenerad. Ingen vet vad han heter, vi kallar honom Näcken. Det här med att ha byxor runt fotknölarna är på något sätt värre än att ta av byxorna helt och hållet, är vi alla rörande överens om.