Dagen efter kvällen

Man är en smula dagen-efter. Vi har lagt en slant hos en semi-lokal kapitalförvaltare, delvis för att Make känner en som jobbar där sedan länge men också (faktiskt) för att de bjuder på trevliga aktiviteter med jämna mellanrum. Jaja, det är väl inte sådant man ska fatta sina ekonomiska beslut på men nu har vi gjort det ändå. Igår var det mat och dryck, sex rätter och i morse var behövde jag räkna på fingrarna, först hur många glas det egentligen blev, sedan hur många timmar som passerat. Kom fram till att det borde vara okej att köra till jobbet, med några timmars marginal, men är inte helt pigg. En aning skör. Junior visade instaklipp på barn och katter, jag höll på att börja gråta pga gulligt. 

 Efter lunch hade vi avstämning med kommunen om Lilla Bonus och nu efter det jobbar jag hemma. Sitter i soffan med datorn i en aning opraktisk ställning bredvid kroppen, eftersom katten vill sova i mitt knä. Vill katten sova i knät så får katten sova i knät, sådana är reglerna.

 

Idag på morgonen var betongkillen hemma och kollade. Han sa direkt att gatstensmönster som jag tänkt inte skulle bli bra, alldeles för stökigt, utan rekommenderade antingen som plattor med skifferstruktur, eller något ”slipat”, jag vet inte, måste hitta bilder. Känns fortfarande mer intressant än asfalt.

 

I helgen ska jag till stugan på egen hand. Ska elda, läsa, äta mackor och se nya avsnitt av the Diplomat men även massa annat: Bära in alla färgburkar i gäststugan och göra en ordentlig inför-vintern-städning. På söndag stannar jag till hos Seglaren på väg hem. På väg och på väg, det är inte riktigt på vägen, men lite.

Trevlig helg på er!

Moget

När vi byggde till för sex år sedan blev framsidan av huset, infarten, lite… tillknycklad. En temporär lösning, blev det, eftersom vi skulle ”fixa det till våren” för just då var vi dödströtta på att leva med lera och kaos utanför dörren. Till våren blev till hösten blev till nästa år blev till… aldrig. Halvhjärtade försök har vi gjort, men inget har hänt.

 

I söndags messade jag med Seglaren som berättade att han under helgen fått undan ännu en stenbumling från tomten (snigeldynamit, spett, slägga, traktor) plus att han röjt en väg i skogen så att han ska kunna köra in med sin traktor (bland annat för att kunna dumpa fragmenterade stenbumlingar). Jag tittade ut på vår pinsamma ursäkt till infart, tänkte på de sex år som gått utan att vi kommit ett steg närmare, och bestämde mig för att ringa en markfirma det första jag gjorde på måndag morgon. Om Seglaren spontant kan röja en väg och trolla bort en stenbumling på en helg måste jag väl kunna få igång ett jädra projekt där vår enda insats är att enbart bestämma hur det ska bli, och sedan betala fakturan.

 

P g a en 500 år gammal ek och bristande intresse för trädgårdsarbete bestämde vi oss för att asfalt nog är bästa alternativet, det är mestadels vad som är idag, fast den behöver fixas till. Tills igår vid fikat då ämnet kom upp och mina kollegor enhälligt talade sig varma för mönstrat betong. MED VÄRMESLINGA! Jag började kolla upp det och det kan bli hur fint som helst. Hela projektet gick från att kännas Men vi asfalterar väl skiten då! till Ihhhhh kul!!!!

 

För övrigt är Infart ett ord som brukar få engelsktalande att fnissa som barn. 

Dyrt och Heligt

Vi hade sedan länge bestämt att om vi åker till Paris blir det Disneyland också. Igår bokade jag biljetter och (mot bättre vetande?) kör vi bara en dag men båda parkerna. Inte osannolikt att vi besöker Paris fler gånger i framtiden. Först hade vi tänkt överraska barnen med det men så insåg jag att se fram emot något är ju halva nöjet och det vill vi inte snuva dem på så vi berättade igår att vi ska dit.

 

Båda barnen vill gå på Louvren! Den såg jag inte komma!

Ni vet väl att det är ett jättestort museum med massor av konst att titta på. Det är inte så att man går in, ser Mona Lisa och går ut igen.
Sa jag.
De sa att de fattade men vill ändå. Jaja, om barnen vill ha kultur så ska barnen få kultur. Son ser också jättemycket fram emot att se Eiffeltornet och bäst av allt (?) är att vi är hemma igen lagom till Halloween. Resor och nöjesparker i all ära, men Halloween på hemmaplan är heligt. 

Igår testade jag Sunkissed from LA Hair. Det var den Lilla Kurviga som tog upp det vid fikat för ett tag sedan och jag bestämde mig för att prova fast jag lovat mig själv att aldrig någonsin försöka bleka håret själv. Det är i princip på dagen två månader sedan jag spenderade nästan 2000 spänn på en "quick-fix" hos frisören och kände redan att håret började se dassigt ut. Vägrar lägga så mycket pengar regelbundet, då känns Sunkissed som ett bra alternativ. 
Det blev fint, några steg ljusare men på ett dämpat, "ofixat" sätt. Solkysst, helt enkelt. 

Fredag lördag söndag måndag

Då kör vi en ny vecka efter mysig familjehelg!

 

Fredagen började bra: Kom hem till ett helt nystädat hus och passade på att få upp två prints på köksväggen. Kände sedan att Nu. Är. Det. Klart.

Äntligen, efter snart 13 år i huset, för första gången helt nöjd med köket.

 

Klockan fem stängde jag datorn och konstaterade uppgivet att vi inte hade något hemma att äta till middag. Noll inspiration, noll sugen på att åka och handla. Så skönt det vore att gå ut och äta ikväll tänkte jag. Tio minuter senare hade Make kommit hem och jag redogjorde uppgivet för läget. Ska vi inte gå ut och äta då? sa han helt på eget bevåg. Bästa Make och bästa förslaget på hela veckan. Vi hade tur och fick ett bord i baren på stadens kronjuvel. Vi föredrar baren framför bakfickan, mer ombonat och fortfarande utan att kompromissa minsta lilla när det kommer till kvalitet.

 

På lördagen bjöd vi spontant hem vänner på middag. De är inte så ofta i stan, hon jobbar i Göteborg så de är mest där. Hon är gullig som kommer i glittrig Gucciklänning och rosa fårskinnstofflor i handväskan. Jag blir så kall om fötterna. Lills kompis skulle sova över. Tjejerna är så stora nu. Ville äta middag på egen hand och nattade sig själva vid 22. De två har hängt precis hela veckan och det blev i princip hela helgen också.

 

Igår passade vi Sons bästis lillasyster. Fyra år är hon, helt ljuvlig. Ett riktigt litet rivjärn men samtidigt kavat och positiv. Klockan halv tolv gjorde hon entré, i knallrosa gummistövlar stl 22, bak-och-fram-vänd tunika med katter på, håret mestadels egenhändigt uppsatt med glittrande spännen och klämmor. Det första hon sagt när hon vaknat på morgonen var att hon ville vara hos ”Sons mamma” (i lördags var jag inne hos dem som hastigast och vi pratade om att jag skulle passa henne någon gång – det hade hon minsann hört!). När de sa att Sons mamma kanske inte kan idag sa hon att i så fall kunde hon vara hos Sons pappa. Jättemysig söndag blev det!  Hon var hos oss i mer än tre timmar. Glad att jag inte rensat ut precis alla småbarnsgrejer. En resväska med roliga kläder, ett överdimensionerat fiskpussel och så höll hon mig sällskap på en barstol medan jag förberedde kvällens middag.

 

I vintras hade jag kommit på tal hemma hos dem och då hade hon sagt till sin mamma på skarpen:

Jag tycker inte om att du träffar henne!

Varför inte det? undrade mamman.

Jo för ni bara pratar och pratar och pratar!

Höll på att dö av skratt när jag hörde det.
Lilla fröken pratar oavbrutet själv och vill ha odelad uppmärksamhet när hon gör det.

Women unite

Igår vid morgonfikat sa Junior pillemariskt att vi kanske skulle fråga hans Namne hur morgonen varit.
Hur har morgonen varit? frågade vi Namne.
Inte så bra, visade det sig. Han hade vaknat i ottan av att hans fru kommit inspringande i sovrummet och ropat Förlåt förlåt förlåt förlåt.
Hon hade (för att citera Namne) backat in i Tesla-bilen med Volvo-bilen. Detta fick oss andra att börja gapskratta och göra brumbrum-ljud med våra mobiltelefoner mot bordsskivan samtidigt som vi låtsasbackade in i varandras telefoner. Stackars Namne.

Har ni inte backvarnare på Volvon? Undrade Vän av Ordning när vi alla slutat skratta.
Jo.

Pep det inte?

Jo.

Tittade hon inte?
Nej. Hon sa att det så dimmigt så hon såg inte.

Backvarnaren kanske funkar sämre i dimma, sa vi. Hellre fria än fälla.

Den fungerar alldeles utmärkt även i dimma, hävdade Namne med ett närmast omärkligt stråk av irritation i rösten.

Men det kanske inte var så farligt? försökte vi trösta.

Ett av barnen som satt inne och tittade på teve hörde smällen och sprang ut för att se vad som hänt så jo, det var nog ganska illa sa Namne sammanbitet. I talande stund hade han inte ens tittat på någon av bilarna, han orkade bara inte.

Jag frågade om han ville ha en styrkekram. Han avböjde.

 

Den lilla kurviga på Ekonomi har en ständigt pågående fejd med Junior. Han retas och hon ger igen. Idag på chatten skrev hon till mig att hon inte fattar hur hans sambo står ut med honom. Jag funderar på att åka förbi med en blomma till henne skrev den lilla kurviga. Jag sa att jag gärna bidrar och att vi kanske skulle åka förbi med en till Namnes fru också. Hon kan nog behöva det. En orkidé-blomma kanske föreslog jag. Med tillhörande kort, skrev Den lilla kurviga. Med en Saab-bil på kanske. Inte en Volvo-bil eller Tesla-bil, det hade varit okänsligt. Jag bekräftade med en Women support Women-gif i chatten. 

Comeback

Igår hade jag en tysk leverantör på besök. Han är nog en av de mer otyska tyskar jag träffat men yngre generationer osv, antar jag. Väldigt sympatisk i alla fall och en riktig svärmorsdröm. Fram tills för ungefär ett år sedan var jag rätt säker på att han spelade för hemmalaget men så visade det sig att han är gift (med en fru) och skulle bli pappa, så… Han är helt enkelt bara prydlig och mer stylad än man är van vid. Inga fördomar, naturligtvis.

 

Jallafall, jag tog med honom till ett salladsställe (hyfsat) i närheten och vem satt där om inte PNG som vi fortfarande är lättade över att slippa på jobbet. Hon åt lunch med en annan kvinna men den andra kvinnan hade bråttom iväg så när Tysken och jag var nästan klara dök PNG upp som gubben i lådan och frågade om det var okej att hon gjorde oss sällskap samtidigt som hon drog ut en stol och satte sig. Jag sa inte ens ja. Tysken såg förvirrad ut och jag förklarade att det här är PNG, hon jobbade hos oss tidigare så det är ingen helt random person som bara sätter sig vid vårt bord. Inte så att hon uppfattade piken, men det hade jag inte väntat mig heller. Hon har nog inte träffat så mycket folk senaste tiden för hon var minst sagt pratsjuk, som alltid utan filter, och Tysken fick veta både det ena och det andra.
Vi tar väl kaffet på kontoret sa jag ledande.
Mmmm sa han.

Vi ses säkert imorgon, jag tänkte titta in och tjôta lite sa PNG när vi gick. Det gjorde hon också, varvet runt. De flesta av oss lyckades undvika henne men stackars John på projektinköp hade suttit fast i ett Teamsmöte när hon kom in i deras landskap. En normal person hade noterat att han satt med lurar och var upptagen, men inte PNG, hon stövlade fram och skulle kramas och prata. Ingen som helst fingertoppskänsla. Stängda dörrar har hon heller aldrig brytt sig om utan alltid förutsatt att de inte gäller just henne. 

Från skogsslott till storstad

Vi hade ju talat om att åka till Paris på höstlovet men så var Make ambivalent och ”vi kan väl vänta och se” så jag slutade tjata. Höstlovet såg ut att bli riktigt tråkigt, Lill vägrar gå på fritids för ingen av hennes kompisar kommer vara där och i lördags låg jag i solen på trädäcket och vilade ryggen efter att ha petat ner över hundra vårlökar i gräsmattan (längtar redan till april!). Make satt på trappen bredvid med en kaffemugg och sa på tal om ingenting Vi kanske ska till Paris på höstlovet ändå, fast inte en hel vecka. Fredag till onsdag?

 

Han började leta flygresor medan jag kollade hembytessidan. Söndag morgon hade vi fått bekräftat fredag till onsdag i en trevlig lägenhet i femte arrondissementet med Panthéon i blickfånget från balkongen. Makes SAS-poäng räckte för hela familjens utresa så det enda vi behöver betala är drygt 700 EUR för hemresan. Ja, och 80 EUR för städningen av lägenheten. Det ska bli så himla kul att åka dit (igen) och få med barnen!

 

Igår besökte jag Seglaren, äntligen! Han kallar skämtsamt sin gård för skogsslottet, eftersom jag är "prinsessan" tycker han att det är lämpligt. Det var nästan så att vi kommit av oss lite och det blev inte så intensivt som det kan vara, han var en aning spak efter att ta tagit upp båten dagen innan vilket kan ha påverkat. Men som jag alltid säger: Det vi ägnar oss åt under de där timmarna är summan av vad vi båda känner för just den dagen. Senare, när jag klätt på mig och till hans förtjusning uppmanat honom att ta sig en öl, för det hade han faktiskt med råge förtjänat, och se söt ut lånade jag hans elvisp. Den var något av det sämsta jag använt, orkade knappt jobba sig igenom potatismoset och jag skyller den klistriga konsistensen på vispen. ”Det är inget fel på den, jag har blandat både snus och fogmassa med den!” sa Seglaren. Då insåg jag att det vita som täckte ventilationshålen på vispen inte var mjöl som jag först trott, utan fogmassa. Säg att du är ungkarl utan att… osv. 

Arbetsmiljöfrågor

 

Eftersom Seglaren jobbar "i det offentliga" har han APT med jämna mellanrum. För mig har APT varit något av ett mytiskt begrepp, hade aldrig begripit riktigt vad det är. Nu har jag fått det ordentligt förklarat för mig av Seglaren som är föga road av att sitta i grupp och prata arbetsmiljö men ”det står i lagen” (tydligen) så vad ska man göra? Han blev förvånad över att det inte finns något liknande i det och jag blev full i skratt av bara tanken på hur det krupit i min chef om han skulle hålla i en APT, han som dels är rastlös som en treåring och dels hatar han alla möten som liksom är att sitta och prata. Be brief, be bright and be gone, allt annat driver honom till vansinne och APT verkar vara så långt ifrån det man kan komma. Seglaren är väl i o f s av precis samma skrot och korn, men måste man så måste man.

Men om det blir krig? Ska man fortfarande ha APT då? undrade jag.
Det vet jag faktiskt inte sa Seglaren och såg uppriktigt perplex ut. Den frågan verkar inte ha varit uppe på någon arbetsplatsträff.

 

Jag är så sugen på att göra ett litet hyss, skriva ”förbättringsförslag från personalen” och sätta på dokumentförstöraren. Vi har pratat om det på fikat och fnissat men något säger mig att ledningen inte sett det roliga i det. Här tar vi hand om vår personal! förutsatt att det inte kostar något och inte kräver någon som helst eftergift från företagets sida. Fick nöja mig med att göra en AI-bild. Tillräckligt tillfredställande.

 

Den lilla kurviga är verkligen liten. Hon mäter 157 cm i strumplästen och ett hypotetiskt arbetsmiljöproblem är väl att vi (vissa mer än andra) retar henne ganska friskt för det. När vi ska gå ut genom glasgrinden (som jag i princip kan kliva över om jag är tillräckligt motiverad och har glömt mitt nyckelkort) frågar Junior om han ska lyfta upp henne så hon når kortläsaren och hon kallas ibland (kärleksfullt) för taxen, både när hon hör det och när hon inte hör det. Det finns en hel del tax-GIFar i Teams. Junior har nog använt alla tror jag. Det är många gliringar men hon skämtar lika mycket om det själv och har för säkerhets skull inga som helst problem med att ge igen. Dubbelt upp, om hon känner för det.

 

Fantastiskt väder på vår lunchpromenad igår, men det blåste mycket. Ståm nästan sa Junior som gillar att överdriva småländskan. Akta, en lav! ropade hans Namne och pekade på en fet sak som krälade på marken framför oss. Till och med så bra väder att Näcken var ute. Längst bort på vår tomt finns en vattenreservoar med stenbumlingar runt. En rippad kille från produktionen tar varje chans han får att sitta där och sola, alltid i bar överkropp men ibland drar han ner brallorna till skorna och sitter i kalsonger och… ja, neddragna byxor. Helt ogenerad. Ingen vet vad han heter, vi kallar honom Näcken. Det här med att ha byxor runt fotknölarna är på något sätt värre än att ta av byxorna helt och hållet, är vi alla rörande överens om.

Take it from somebody who lost his games but won the race

Senaste dagarna har jag lyssnat på Babylon och Patient Zero fler gånger än jag kan räkna. Den senare har fått mig att tänka på Äventyret. Så mycket som fallit på plats sedan jag insåg att han är narcissist men blir nästan lite full i skratt av att jag är så tjockskallig att han aldrig riktigt kom åt mig.  Även långt innan Äventyret brukade jag säga att jag är närmast oförmögen att ta något personligt, om någon är otrevlig eller inte verkar gilla mig utgår jag från att den personen är dum i huvudet eller att problemet ligger hos den personen, inte hos mig och så har jag nog varit hela livet. Tjockskallig, på gott och ont. Det behöver vara väldigt sofistikerat och systematiskt för att jag ska låta det komma åt mig (den där elaka chefen på förr-förra jobbet är nog den enda som lyckats). Äventyret var absolut systematisk men inte ett dugg sofistikerad, han sköt så långt utanför målet att man inte kunde ta det på allvar. Ska du komma åt någon behöver det vara med något den personen kan tro på, annars blir det bara löjligt.

 

Jag förstår ju nu i efterhand att han ägnade sig åt gaslighting men då tänkte jag att han bara var dum i huvudet när han påstod att han aldrig sagt sådant han sagt, och om han sagt det var det inte så han menat det utan om jag tolkat det så var det för att jag var överkänslig. Blev han någonsin så sur som när jag visade honom printscreens på sådant han skrivit? Nej. Då tog han illa vid sig, som var det under bådas vår värdighet att ägna oss åt något så solkigt som bevisföring. Nu i efterhand kan jag önska att bitarna fallit på plats tidigare, att jag kunnat konfrontera honom med det, förklara varför jag inte ville längre med de orden. 

 

Borde man inte alla lära sig om sådant i skolan, typ på högstadiet eller gymnasiet, under rubriken samlevnad? Vad är en destruktiv relation? Vilka varningstecken ska man vara uppmärksam på och vilka konsekvenser får det för den som utsätts? Hur hjälper man andra och hur ber man om hjälp? Något som passerade i flödet spekulerade i att Patient Zero kanske kommer rädda liv. Just scenen i bilen är träffande. Själv kan jag inte skylla på okunskap, jag visste att det fanns något som hette narcissism och hade en ungefärlig uppfattning om vad det innebär (bortsett från ”gaslighting”, tror inte det begreppet fanns när jag läste en psykologikurs på gymnasiet) och lyckades ändå inte koppla ihop Äventyrets beteende med det. Mycket möjligt att Patient Zero fått mig att göra kopplingen. 

Diamonds are forever

En trött måndag. Vi har installerat kattlucka för att inte (jag) behöva bli väckta på nätterna av att katten vill gå ut, men det är trögt att få honom att fatta att han ska använda den. I natt släppte jag ut honom och låg sedan vaken lite för länge. Tänkte på när Lill går själv till skolgården för att leka och det otäcka som hänt senaste veckorna. Barnet som blev våldtaget på väg till skolan och en främmande man som försökte röva bort en fyraåring i Gislaved. Det finns inget jag oroar mig för så mycket som att hon ska försvinna, att någon ska ta henne. Sådant ligger jag och tänker på efter klockan fyra, känner paniken byggas upp fast hon ligger bredvid mig i sängen.

 

 Igår hade vi bröllopsdag, Make och jag. 14 år. Båda hade tänkt på det för några dagar sedan men glömt bort. Vi delar bröllopsdag med paret vi brukade hänga med i Frankrike. Han friar på nytt till sin fru en gång om året. Inte ’Vill du gifta dig med mig?’ utan ’Vill du vara gift med mig ett år till?’. Jag har aldrig hört någon annan som gör det. Överväldigades av en plötslig tacksamhet gentemot Make, att vi har vårt liv ihop trots våra förutsättningar, att vi har så fantastiska barn och att vi när det kommer till kritan alltid backar varandra.

 

Han åkte norrut igår förmiddag, inte ett dugg sugen. Han behöver gå tillbaka till sitt tidigare liv, det här med att arbeta i firman är inte hans grej och han vantrivs. Jag trodde att han skulle tycka att det var kul när han väl kom in i det, men det har varit tvärt om. Nu vet vi det men det är svårt för honom att ”ge upp”, så länge jag känt honom tror jag inte att han har gett upp en enda gång men jag har heller aldrig upplevt honom så här oengagerad och less, han som alltid brunnit för sitt arbete.  

 

Det var inte planerat men jag fick feeling när han åkt. Det har varit en rad småsaker som inte blev klart efter att vi fräschade till köket i vintras och jag har irriterat mig på det varje dag så med noll minuters betänketid grävde jag fram färg, penslar, rollers, maskeringstejp, spackel, fog mm och satte igång. Utöver köket fixade jag en hel hög kläder som blivit liggande. Sydde i knappar, lagade, tightade till knapphål. Rensade garderoben på sommarkläder, gjorde i ordning påsar som ska skickas iväg, tog upp några bortglömda plagg från källaren. Det kommer en ny leverans från Sellpy, behövde rensa lite för att få plats med det. Det känns som att jag hyr kläder mer än köper dem. Även ett paket från Zalando är på väg, snygga och (förhoppningsvis) bekväma höstskor tillsammans med något jag ser fram emot att byta om till nästa gång hos Seglaren, innan jag närmast rituellt lämnar över mig själv till honom. Som James Bond sa: That’s a nice little nothing you’re almost wearing. Jag längtar väldigt mycket efter att leka med honom nu.

 

Meta har man inga hemligheter för. Instagram föreslår roliga reels på temat ”gift med en militär” och jag inser att jag (vi) har tur med tajmingen. För bara några år sedan var Seglaren borta veckor i sträck, ledig någon vecka, sedan borta flera veckor igen. Nu är han i princip alltid tillgänglig men inte på lördag, för då ska hans båt upp för vintern. Han skickade en bild på den med fälld mast i helgen, samma mast som jag låg bakbunden vid i somras. Förhoppningsvis kan du få ledigt någon dag nästa sommar så gör vi om det skrev han.  Jag vet ju att han är mer än nöjd med vårt upplägg, men det gör mig extra glad att han tänker nästa sommar. 

Tousjours

Nu har det gått en vecka sedan senast. Paris var helt underbart och när man fyller dagarna med aktiviteter känns tiden längre. Min syster hade varit med och styrt upp flera grejer via sitt företag och Make hade ansträngt sig till sitt yttersta för att hitta trevliga restauranger på gångavstånd från hotellet. Succé! Men snudd på bäst var måndagsförmiddagen då Make och jag checkade ut varsin Lime-cykel och trampade runt i Paris. Vi stannade till vid Sorbonne där Make pluggade för snart 30 år sedan, var utanför porten till huset där han bodde i Bastille, passerade Louvren och Place de la Concord som var helt avstängt inför Påvens besök i veckan. Det gick så mycket bättre att cykla än vi trott, trafiken är inte så kaosig som den verkar vid första anblicken och nästan alla gator har cykelbanor. Vid 12 mötte vi upp min syster på Ile Saint-Louis och åt lunch i solen, innan Make och jag trampade den korta vägen tillbaka till vårt hotell för att hämta upp bagaget och hoppa in i en förbeställd Uber mot flygplatsen. Vi fick en stund i Air Frances retrofuturistiska lounge och jag trodde aldrig jag skulle säga det men efter dagarna i Paris är jag trött på champagne. Make och jag nickade åt den stora isskålen med flaskor, konstaterade att det är stil och klass men nöjde oss med kaffe och varsin alkoholfri dryck från kylen. Trött på vin ö h t. Det är ett törstigt gäng vi rest med, en av de respektive är sommelier och en annan driver finkrog så vinlistorna hamnar alltid i deras händer och de skämdes så att säga inte när de beställde för gruppen. Visst att de är kunniga och intresserade så det är naturligt att de sköter vinvalen, men om det var jag hade jag frågat den som ska betala vilken prisklass hen tänker sig på vinet och välja utifrån det men de här personerna fungerar inte så.

 

En smula explicit tapet på hotellet!

Vi var hemma vid 22 i måndags och klockan 7.30 tisdag morgon skulle jag ta tåget mot Stockholm. Jag har känt mig krasslig senaste veckan, misstänker en släng av covid, har varit mördande trött, så det blev en välbehövligt lugn kväll på rummet. Några möten på kontoret igår innan jag hoppade på tåget hemåt. Hade messat med Seglaren och även han var på vift fast söder om Stockholm. Lustigt nog inbokad på samma tåg som jag, i samma vagn (!) och tack vare flexibla medresenärer fick vi sitta bredvid varandra. Bortsett från första gången vi sågs har vi aldrig varit så nära varandra så länge utan att vänslas, men det var fint att sitta och prata några timmar också. Det var länge sedan vi sågs nu och till helgen blir det inte för då kommer Bonus och Make ska åka norrut redan på söndag. Nästa helg får det bli och då tror jag att det gått en månad. Jag längtar efter att placera mig i hans händer, släppa allt annat.

Spridda skurar: Alla är vi olika

Så konstigt det känns att jag är på väg till Paris imorgon vid den här tiden. En smula stressad igår, skulle baka till torsdagsfika - blev en dubbel sats New York cheese cake (vill bjuda alla, inte bara de som är med i fika-gruppen), lagade mat (köttbullar och potatismos, allt från scratch och var det någon som sa tack eller uttryckte någon form av uppskattning? Nope, som vanligt – såvida jag inte aktivt ber om det med ett föga subtilt Ja, jag tyckte att det smakade bra i alla fall. Jag blir passivt aggressiv och tänker för vilken gång i ordningen att jag ska börja servera snabbmakaroner med grillkrydda, dagligen, tills de slutar ta mina måltider för givna. Städade hjälpligt för Cass och hennes föräldrar, fixade med lakan och handdukar. Sudoko-packade, allt matchar allt. Marinblå, aubergine, ljung, beige, vitt, dimrosa. Kom på att jag inte har något att läsa. Jälaskit.

Vi åker hemifrån redan i eftermiddag, sover i Malmö i natt så det är nära till flyget imorgon plus att det blir lite mer av ’at.

 

I veckan föräldramöte i Sons klass. Konstaterar att lärare har en lite annan möteskultur än vi andra. Det är väl bra i en pedagogisk miljö att tala långsamt, göra många konstpauser och inte runda några hörn. Det här med att dra det viktiga och hänvisa till presentationen för de som vill ha detaljerna är inget för lärare. Jättefint att det finns en likabehandlingsplan, men man kanske inte måste högläsa hela och om man nu måste högläsa hela kanske man kan göra det med lite tempo. Jag får klåda i hårfästet. Hepp-hepp, fröken!

 

Lill har en kompis, Sigrid, den som hon varit kompis med längst. Det var under pandemin, tjejerna började hänga hos varandra utan föräldrar redan när de var tre. Sigrid gör konstiga, taskiga saker mot andra och Lill har flera gånger sagt att Sigrid vill att de ska leka att de är osams, och då gör hon taskiga saker mot Lill som (igår) slänga in hennes skor i en buske, smutsa ner hennes tröja med flit, knuffas och brottas på ett inte-roligt sätt. Lill har sagt att hon inte vill leka ovänner, men Sigrid är stark och bryr sig inte så mycket som hon borde. Jag är övertygad om att Sigrid tycker att det känns bra att vara taskig och därför initierar de här ”lekarna” där hon får utlopp för sin drift (?) att vara elak. Hennes mamma är psykiater och enligt Lill har mamman sagt till Sigrid att hon ”har något” som gör att hon är taskig mot andra. Jag behöver prata med mamman, vi har en bra relation, men mamman har varit utbränd länge och är skör, så det känns inte helt bra att lägga sten på börda. 

Ingen kass helg

Oj så trött jag är idag. Satt uppe långt efter mitt vanliga läggdags, glodde på staplarna och hoppades att det skulle bli ännu mer övervikt åt oppositionen. Jag är förvånad och lite besviken över att ändå nästan precis hälften av svenskarna tycker att det är viktigare att inte rösta mot vänsterhållet (vad de nu än har för bevekelsegrunder) än att skydda vår demokrati. Från början tyckte jag att SD var läskiga för att de var rasister. Nu tycker jag att de är otäcka för att de målmedvetet och systematiskt saboterar svensk demokrati, en bit i taget. De gör inget för att dölja det och 50 minus 17 procent är helt okej med att passivt låta dem fortsätta, vägrar se sitt ansvar. Vet inte om folk är naiva eller bara inte tänker hela vägen.

 

Det var fint att ha Cass här i helgen! I fredags kväll när vi åt middag gick det upp för oss att det var på dagen fem år sedan hon kom till Sverige och vi hämtade henne vid tåget, barnen med egenmålade franska flaggor och Välkommen-skyltar. Jag minns så väl när hon plötsligt stod framför oss, i ett minimalt linne, stora bröst och det allra första jag tänkte var Hon har fan ingen BH! Antagligen tänkte Make tänkte precis samma sak, fast i ett annat tonläge än jag. Första dagarna var till och med jag nästan sotis för han var helt uppslukad av henne (hon har den effekten på män), särskilt första kvällen satt de och fnissade tillsammans medan jag städade köket efter middagen som jag lagat och ingen erbjöd sig att hjälpa till. Det tog någon dag eller två, sedan hade hennes effekten av hennes magi avtagit, hon visade lite andra sidor och Make var inte ett dugg hänförd längre.

 

I fredags frågade Cass vem som tar hand om katten när vi åker till Paris nästa helg. Make och jag bara stirrade på varandra. Just det. KATTEN! Hade inte en tanke på det! Det löste sig i alla fall så bra att Cass redan tagit ledigt fredag-måndag nästa helg, eftersom hennes föräldrar ska besöka henne. De kommer att bo här den helgen, vara katt- och husvakter. Alla nöjda och glada, hennes mamma älskar vårt hus (pappan har inte varit här tidigare) och det blir betydligt bekvämare för dem än Cass’ nyinflyttade lya. Hon har inte ens en soffa än och eftersom vi ser Cass som en familjemedlem blir hennes föräldrar också vår familj. 

September: So far so good

Jag är inne i ett bra september-flow. Gömmer mig i det jag väljer kalla träningsrummet nästan varje dag, duschar varmt med tända ljus och tillbringar inte sällan 20 minuter med att smörja in mig, använda mina gua shas för att massera ansiktet och hjälpa lymfsystemet på traven. Ibland, liksom igår, lägger jag mig på sängen med en kudde under höfterna och fötterna upp mot väggen, med gua-shana (så jobbigt jäkla ord – kan ingen komma på något annat?) och en bra olja masserar jag i riktning mot hjärtat: vaderna, låren, rumpan. Sist vred jag ur mina svullna lymfkörtlar i ljumskarna genom att krama ett knä i taget mot bröstet. Några timmar senare vaknade jag osannolikt kissnödig, när det var dags att göra sig av med all vätska jag puffat runt i kroppen.

 

Klockan ringer 5:45 varje morgon. Det är en bra tid, hyfsat lätt att komma upp. Ibland vill katten gosa, ibland inte. Idag fick jag både kattgos och var på jobbet innan klockan ens slagit sju. Win-win!

Idag ska jag bädda fint i gästrummet (/träningsrummet). Cass kommer på besök i helgen, fredag till söndag. Hon flyttade ifrån sitt ex förra veckan. Imorgon kväll ska vi kolla på en match, på lördag besöka lite loppisar samt (förhoppningsvis) plocka svamp. Det ska bli så mysigt att umgås ordentligt med henne!

På jobbet går det också bra. Konstigt nog (fast ändå inte?) är mitt tempo högre nu när jag blivit av med ett ganska stort ansvar. Innan var det nog bara för mycket, jag hann aldrig ta tag i någonting annat än akutgrejer. Jag visste inte i vilken ände jag skulle börja så då började jag inte med något. Nu får jag grejer ur händerna och kan jobba fokuserat med sådant som kommer ge resultat. Det känns mycket mer meningsfullt.

Always a good idea

Nästa helg ska Make och jag till Paris med övriga delägare. När det började pratas om den här resan tog Make på sig att samordna kring datum eller vad det var, men slutade med att han organiserat hela resan och det har tagit osannolikt många timmar. Bara att leta och boka restauranger har varit ett hästjobb. Han bad mig hjälpa till med det så jag kom med förslag, vilken restaurang för vilken dag men det första han gjorde var att gå igenom och avfärda alla mina förslag, göra om det själv från början för mitt dög tydligen inte. Sånt gör mig galen. Om du ber mig lösa en uppgift, låt mig göra det då – inte att jag lägger tiden och gör så gott jag kan för att han efteråt ska göra om alltihop. Igår var det något annat han bad mig kolla på, ”komma med förslag” och jag råkade nog snäsa när jag sa att han kan göra det själv, så blir det som han vill ha det.

 

Men på tal om AI kan man be ChatGPT att föreslå restauranger med viss rating i ett visst område som har plats för 10 personer det och det datumet. DET underlättar, kan jag säga. Många restauranger han tittat på har inte ens öppet på helger, särskilt inte helg-kvällar. Det hade vi inte räknat med.  

 

Det blir flera uppstyrda aktiviteter i Paris. Min systers företag har verksamhet även där så hon har hjälpt till. Roligt naturligtvis, men jag hade gärna haft mer fritid. Besöka butiker och loppmarknader, eller bara få cykla runt i stan och stanna där man vill.

 

Som extra krydda är det kylig stämning i ägargruppen. Tre av fem tjurar och har gjort så länge. Kan bli hur spännande som helst. 

Bluff eller på riktigt?

Idag hade jag behövt sova en timma till. Lill höll mig vaken en god stund och 03:17 ringde ett 08-nummer. Jädra bluff-försök, SMS från Vinted med en verifikationskod. Det är inte första gången. Jag klickade bort samtalet men visste att de skulle försöka ringa igen, de har två minuter på sig innan koden slutar gälla. Övervägde att ta samtal nr 2 och skälla ut dem men visste att det skulle bli ännu svårare att somna om så jag klickade bort samtal nummer två också. Man får välja mellan att ha rätt och att vara lycklig.

 

På jobbet kämpar jag för att ta Copilot till hjälp för att skapa en rapporteringsmall, ivrigt påhejad av min chef. Han låter AI göra sina presentationer numera, det märks främst eftersom hans skrivna engelska som genom ett trollslag blivit perfekt. Jag drar mig för det. Om jag inte vet själv vad jag vill, hur ska jag då kunna ge Copilot rätt instruktioner? Jag känner starkt att "tänka själv" har ett värde men samtidigt - kommer jag inte över den här tröskeln nu är jag en dinosaurie innan jag ens hinner blinka.

 

Bra dag hos Seglaren igår. Jag kände mig på så gott och bubbligt humör när jag kom dit, som att jag var på rymmen från något. Det var en så fin höstdag. Vi plockade vi äpplen till hästarna i hagen intill. Seglaren håller sig på behörigt avstånd från dem men log brett åt mina övningar när jag balanserade på ett stenröse för att komma åt deras mjuka mular. Sedan gick vi in, jag tvättade bort hästslem med äppeldoft från händerna, duschade och genomgick min vanliga förvandling. 

Den här gången hade vi gott om tid och det är så det behöver vara, inser vi båda. Han hade reflekterat en del över senast, det märktes tydligt, över att jag var lite stressad men ännu mer sin egen del i det. Den här gången extra varsam och lyhörd i det hårda, noga med att låta allt ta sin tid och vid minsta tveksamhet stanna upp. Känns allt okej? Mår du bra? Jag älskar att hårt och mjukt inte behöver vara motsatsförhållanden till varandra. De kan tvärt om förstärka varandra, det är vår dynamik utmärkt exempel på. 

Medan middagen stod i ugnen återställde jag mig själv, drog på samma marinblå slacks och greige ylletröja som jag kom i, tvättade bort sminket, stoppade tillbaka lösögonfransarna, kom ut med rent ansikte och hungrig som en varg. 
Men hej! Vem är du? Har du sett Lo? skämtade han.
Vet inte vem det är men det låter som en riktig slampa sa jag. Det vet jag inget om, jag är en fin flicka förstår du.
Seglaren pressade upp mig mot köksbänken och sa att han höll med till fullo. 

Att göra

 Klockan är halv tio, dags att sparka igång. Dagens agenda:

Stänga in mig i träningsrummet. Körde ett halvt pass igår men fick ont i halsen och orkade inget så jag lyssnade på kroppen och avbröt. Värmde vatten och somnade tidigt. Idag känns det bättre så ska göra ett nytt försök.

Spendera en mindre förmögenhet på Blomsterlandet. Av alla hushållssysslor är ”ta hand om växter” en av mina tråkigaste. De inne är i ett bedrövligt skick och verandan behöver piffas till med något höstigt. Helst hade jag behövt städa undan inför hösten men tveksamt om jag hinner/orkar.

Packa peeling, schampo, balsam, rakgrejer mm och åka till mina föräldrar för att duscha.

Pensionärstidig middag ute med vänner. De och Make ska på en konsert sedan, barnen och jag ska hem. 

Fortsätta piffandet. Måla naglar, ta hand om fossingarna, smörja in hela mig och somna tidigt. Imorgon ska jag till Seglaren och ser fram emot att göra mig fin för honom. Har förvarnat om att jag kommer behöva låna hans dusch och han lovade att elda så att det finns gott om varmvatten till prinsessan. Ibland på sommaren, när det är för varmt för att elda i järnspisen, kan det gå dagar utan att han har varmvatten. Det är ett litet eget kretslopp på hans gård: Han tar hand om sin skog, gallrar, fäller, släpar, kvistar, klyver, staplar många, många kubik ved i helt perfekta rader för att slutligen elda upp alltihop. ”Ved värmer flera gånger” brukar man tydligen säga.

Glad lördag på er!

Tur som en tokig

Medan min farfar levde (vilket han gjorde fram till 2019) sa han ofta att jag har matjord i fickorna. Vet inte om det är ett vedertaget begrepp men han menade nog att det mesta har en förmåga att lösa sig för mig utan att jag behöver anstränga mig. Det är något jag försöker att inte tänka på, det känns som att jag jinxar det, men jag tror det stämmer. Vet inte hur ofta jag suckat inombords över något i kalendern jag inte är sugen på och så blir det inställt i sista stund. Eller tvärt om, bra grejer kommer precis när jag behöver det.

 

Den här omorganisationen kunde inte ha kommit mer lägligt för samtidigt som jag nu håller på att lämna över min kategori ’elektroniska komponenter’ till en kollega är världen på väg in i en ny allokering (alltså en global materialbrist). Senast stora kända var halvledare vilket vanligt folk främst märkte av eftersom leveranstiden på nya bilar drog iväg till uppåt ett år. Vad som händer för oss som arbetar med inköp är att i princip all tid går åt till att få hem tillräckligt med material för att produktionen inte ska stanna. Man är i konstant panik-mode. Exakt dessa veckor, när en ny global skitstorm är under uppsegling, lämnar jag över och ska själv ägna mig åt betydligt mindre dramatiska produktgrupper. Fattar knappt vilken tur jag har.

 

Den Lilla Kurviga och jag kanske ska åka till Ikea ihop nästa vecka. Kan vara så att hennes supertrevliga chef Ellen också vill följa med, hoppas-hoppas. Vid frukostfikat idag hade Ellen roligt åt att jag visste att Ikea-ljusen heter JUBLA, hon tyckte att det var jättenerdigt. Själv kan hon BILLY och inget mer. Då berättade jag att jag tidigare på morgonen stuckit in huvudet till Den Lilla Kurviga och sagt att jag ska köpa en ny matta till under matbordet varpå den Lilla utan att tveka frågade om det är en MORUM jag ska ha (vilket var helt rätt gissat). Detta fick Ellen att vända sig mot Den lilla Kurviga med en även-du-min-Brutus-blick. Jag berättade att vi nu har en LOHALS men den har börjat trasas upp och fastnar i Eivors hjul. Åh, LOHALS är också fin! Sa Den Lilla Kurviga. Ellen fnissade, sa att vi fan inte är normala och gick. 

Jag kan inte hjälpa dig, jag är i Venezuela

Den Lilla Kurviga har läst något om ostrons sexliv. Jag kom att tänka på dig när jag läste det! förkunnade hon föga finkänsligt vid lunchbordet. Det framgick inte helt och hållet varför det fått henne att tänka på mig, om det hade med ostronet eller sexlivet att göra men tydligen är min utstrålning sådan att folk tror att jag gillar ostron. Nja, sådär faktiskt. Samtalsämnet varade nästan halva lunchen och när vi avslutade det var frågetecknen fler än de varit en stund tidigare. Så mycket man inte vet om ostron.

 

Lyckan angående varmvattnet blev kortvarig. Jag tränade, såg fram emot en lång, varm dusch men tji fick jag. Det blev till att värma vatten på spisen igen. Nu har jag beställt en ny central och de lovade att lägga det som panikorder så med lite tur löser det sig innan helgen. Ikväll ska åtminstone Lill och jag låna mina föräldrars dusch.

 

Make kallar skämtsamt mitt träningsrum för Venezuela, en blinkning åt att min pappa brukade säga ”Mamma är i Venezuela” när jag var barn. Hon kunde vara ute på promenad eller nere i tvättstugan och (antar jag) ha egentid vid mangeln. När min syster och jag vrålade Maaaammaaaa! precis som mina barn ofta vrålar, fast deras pappa är betydligt närmare liksom vår pappa ofta var närmare. Jaja, då fick vi höra att Mamma är i Venezuela. Vi visste aldrig vad Venezuela var men vi begrep att det inte var någon idé att ropa mer och nöjde oss i stunden med pappa. Jag tror att det var först på mellanstadiet som det gick upp för mig att Venezuela är ett land men på den tiden hade det kunnat vara vad som helst. Ett finare ord för tvättstuga, till exempel. 

Perspektiv på tillvaron

Ena dagen har man problem (”problem”) med att champagnen inte hunnit bli tillräckligt kall. Nästkommande dagar har man problem med att det inte finns något varmvatten. Igår när jag skulle lägga mig hade det gått två dygn sedan jag senast duschade. Vattnet rann iskallt i 20 minuter innan jag gav upp, värmde vatten i pastagrytan och lyckades blaska av mig tillräckligt för att inte känna mig ofräsch när jag somnade. Idag på morgonen tvättade jag håret böjd över badkaret i vatten så kallt att jag fick kramp i huvudet. Först för sista sköljningen unnade jag mig spisvärmt vatten, en lisa för själen det.

 

Vi har vetat länge att vår fjärrvärmecentral sjunger på sista versen men 50 papp på en manick i källaren har känts jättetråkigt att hosta upp. Å andra sidan känner jag nu, dag tre utan varmvatten, att det är värt precis vartenda öre. Guschelov att det inte blev så här mitt i smällkalla vintern. Dessutom är vi välsignade med en fantastisk tekniker på lokala energiföretaget som varit hemma idag och pillat med något, så jag kommer kunna duscha ikväll och vi köper oss tid att utvärdera alternativen.

 

Lustigt ändå hur snabbt man anpassar sig. När jag väl insåg att det faktiskt gick att tvätta håret utan varmvatten tänkte jag att jaja, vi klarar väl två veckor om det nu är så lång tid det tar innan ny central levereras.

Wood

 Nu kör vi höst. Idag tunna svarta strumpbyxor, en grå stickad kjol och finstickad tröja dämpat rostfärgad. Guldsmycken och beige ullkappa. Jag har svårt att känna något större engagemang för klädvalen, har lite tappat bort min stil känner jag. Satte punkt för den gamla utan att ha någon ny, går mest på autopilot nu. 

Fortsatt hög närvaro i träningsrummet. Igår var jag trött både i kroppen och i huvudet men körde 45 minuter ’mobility’ i lugnt tempo och jag känner mig alltid duktig efteråt, även om jag inte ens svettas. Lite är alltid bättre än inget.

 

Jag har haft ovanligt svårt att hålla tankarna borta från Seglaren. Jag ska dit på söndag och längtar mer än vanligt. Undrar om jag träffat någon man som njuter som han. Nästan hela hans upplevelse är baserad på min; hur jag reagerar på maktförskjutningen, hur den får mig att låta, röra mig, längta, andas. Det är maximalt fysiskt men till 90 procent handlar det om mig, han matar mig intensivt med känslointryck men behöver själv det som händer i hjärnan mer än det som händer i kroppen. Stenhård, absolut, och använder det han har men att bli fysiskt tillfredsställd kommer anmärkningsvärt långt ner på hans priolista. Det är helt enkelt inte särskilt intressant för honom.

Jag har tänkt mycket på hur hans utseende förändras när han är i det, ansiktet blir som mer kompakt, kindbenen mer framträdande och ögonen ändrar form, blicken  nollställd men samtidigt skärpt, som att han ser och processar precis allt, hela tiden, utan att distraheras av enskilda detaljer. Hållningen är rak, effektiv, axlarna än bredare än vanligt. Jag har många gånger suttit eller stått hårt bunden framför honom och tänkt att han blir lik en yngre och sammanbiten Daniel Craig när han sitter naken i en karmstol och bara tittar på mig. Om jag inte känt honom så väl hade det där avstängda och otillgängliga ansiktsuttrycket varit skrämmande, särskilt med tanke på hans fysik och mitt absoluta underläge, men jag vet att han inte är avstängd, han är bara fokuserad - och så helvetes sexig. 

Så går en helg

 På det stora hela en av de bättre helgerna på länge. Inledde med att lämna jobbet vid 15, körde en nyanställd amerikansk kollega till tåget och kom hem till ett nystädat hus med gott om tid för ett Alo-pass. Lill har åkt till Stockholm med mormor och morfar. Att ha bara en snart-tonåring hemma är nästan som att ha barnfritt. På fredagskvällen bubbel och skaldjur, han fick äta pizza framför teven medan Make och jag satt länge vid bordet och pratade. Sedan tog jag det sista glaset champagne med mig upp och lade mig i ett varmt bad. Efter det somnar man gott.

Igår fick jag äntligen tid att tvätta och städa min bil. Det var välbehövligt. Körde ännu ett pass i gästrummet med fokus på rumpa och mage, det känns idag. Middag på restaurang och avslutade med arkadspel och annat, på Sons önskemål. 

Idag ska jag laga en boeuf bourguignon och putsa fönster, även det välbehövligt. Enda smolket i bägaren är att vi lovat bort oss till bekanta på ”födelsedagsfika”. Jag har skrivit om dem tidigare, de som närmast liknar horders (det är nog mest hon), inte har råd med större än ett minimalt boende och (hon) som pratar oavbrutet. Vi vet att de är väldigt isolerade, deras son som nu fyllt 13 har inga kompisar och vi tycker synd om dem, vilket i sig är sorgligt i en annan dimension, att vi träffar dem ibland enbart av dåligt samvete, inte för att vi vill. 

Han är trevlig, egentligen är det Make och han som är kompisar. Det är ingen slump att de i tre omgångar försökte bjuda in ett större antal av det gamla kompisgänget till sonens födelsedagsfika men ingen utom vi och någon mer kunde vid något av tillfällena, och de flesta svarade inte ens. Det är nog inte bara vi som blir helt utmattade bara av tanken på att sitta i deras trånga, belamrade lägenhet och försöka lyssna aktivt medan hon pratar pratar pratarpratarpratar. Idag har vi en tacksam sluttid, när Lill levereras hem kl 15.50, så tyvärr kan vi bara stanna i en och en halv timma. Det måst är vara den mest missriktade formen av ”trevlighet”, när man tror att man är trevlig som pratar mycket, redogör för precis varenda tanke som poppar upp i huvudet. Om jag har tänkt det måste det vara intressant. 

Spridda wellness-skurar

Först: Förlåt. Wellness är ett ord som ger mig hurvlar (kan man säga så? En hurvel, flera hurvlar?) men nu blev det så ändå. Läs det ironiskt om du vill. 

Efter semestern hade jag ju en vag detox-ambition. Vägrar uttala något konkret kring det för om man sagt att man inte ska ditt eller datt under viss tid och bryter det känns det som ett misslyckande, och när man misslyckats ger man lättare upp, eftersom det redan är kört. Därför jobbar jag med generösa toleranser: Mindre alkohol och sötsaker, har jag sagt till mig själv.  Försöka röra på mig mer.

 Jo, det har väl gått ganska bra. Senaste veckorna har jag inte druckit annat alkoholhaltigt än champagne och planerar att fortsätta med det. Förra lördagen åt vi skaldjur och drack Heidsieck (gick direkt in på favoritlistan). Det blir sannolikt favorit-i-repris igen i helgen. Sötsaker är ingen akilleshäl för mig, så att avstå oftare är ingen uppoffring. 

 

Den här veckan har jag två gånger stängt in mig i gästrummet med appen Alo Wellnes Club, tänt ett ljus och rullat ut yogamattan. I förrgår körde jag ett pilatespass som främjar lymfdränage (visst serru) och igår något full-body-sculpt-aktigt med ett som bonus efterföljande tiominuters yogapass avsett för nedvarvning och lugn inför läggdags. Sedan tog jag en ångande het dusch utan att tända i badrummet, ställde bara två stearinljus på handfatet. Älskar ju att bada badkar men det blir sällan tillfälle, då är candle-light shower ett utmärkt komplement och man somnar så gott efteråt. Jag är en kvällsduschare. Kan inte sova annars, måste känna mig ren när jag kryper ner i sängen. Det är min dagliga reset.

 

Varje vardagsmorgon fastnar jag i soffan med katten, fast jag borde komma iväg till jobbet. Självdisciplinen som krävs för att resa sig är nästan övermänsklig, jag älskar att ha den där varma, fluffiga tyngden på mig, hans spinnande som känns djupt in i magen. Han njuter också, vägrar ta en hint när jag halvhjärtat försöker flytta undan honom. Är man inte väldigt bestämd byter han bara ställning och ligger kvar, i morse med huvudet på mitt bröst och mina armar om hans lilla kropp. Älskade kattskrälle. 

Utsocknes

Son har länge tjatat om att klippa sig och jag föreslog salongen som finns i vårt område pga smidigt men han vill till pappas frisör i stan. Tydligen för att de bjuder på en läsk – haha. Jaja, tänkte jag. Det är bra att han får öva på att ta bussen in, lära sig hitta, passa tider osv så jag bokade första bästa tid igår. Son messade mig från bussen och skrev att ett äldre barn, tonåring, vid busshållplatsen erbjudit honom gratis spelvaluta, sådant som han ibland tjatar om att han vill köpa, men vi har haft så allvarliga samtal om att aldrig ta emot något att han tackade nej utan att tveka.

 

Vi bor i en homogen, priviligierad bubbla, längst ut på stadsbussens linje. Stan tar liksom slut efter oss, sedan är det bara landet. Det är så sällan någon som ”inte hör hemma” rör sig där att man reagerar. Undantaget är busshållplatsen närmast oss. Den är även närmast en praktisk gymnasieskola där många ungdomar från så kallat ’utsatta områden’ studerar. På eftermiddagarna står det ofta en stor klunga utsocknes vid vår hållplats och jag räknade med att det var någon av dem som pratat med honom. Jag messade Son och frågade om han kunde ta bild utan att det märktes vilket han löste utmärkt. Jag hade rätt i mitt antagande, det var ingen lokal ungdom, dock en kille som såg väldigt rar ut med barnsligt runda kinder och glasögon – verkligen inget gangsterutseende men å andra sidan, kanske just därför perfekt för ändamålet om man nu ska vara cynisk?

 

Sedan ringde jag 11414 och frågade om spelvaluta är något som de har på sin radar, om det är ett sätt för kriminella att få kontakt med barn. Man har ju hört om en massa annat, att de bjuder på pizzor eller som i min kusins dotters fall; en kille i Gucci-keps som erbjöd sig att betala hennes godispåse när hon plockat på sig för mycket och pengarna inte räckte. Operatören kände inte till det själv men höll med om att det lät märkligt, tog emot det som tips och skulle skicka vidare. 

Hemmajobb och jobb hemma

Jag är kanske lite out of date men frågade barnvakten om 300 spänn (i handen) kändes okej. Typ 100 spänn i timmen, alltså. Hon svarade att hon brukar få 150. Hundrafemti spänn?! tänkte jag och räknade snabbt ut att det motsvarar en månadslön på nästan 35 000 kronor. För att värma färdig lasagne och hålla Lill sällskap när hon tittar på TV! Men jaja, inte hela världen osv men inköparen i mig fick kämpa för att inte ifrågasätta rimligheten. Det är inte pengarna, det är principen. Jag är inte snål men gillar inte att känna mig blåst.

 

Lustigt sammanträffande att Lill idag vaknade hängig, med huvudvärk och sa att hon mådde illa, så då kändes det motiverat att be mormor och morfar om hjälp, hon har varit där sedan 10 och enligt rapporterna går det ingen nöd på henne, det var nog bara en dålig morgon. Själv bestämde jag mig för att ändå sitta hemma resten av dagen. Körde lite ärenden på lunchen och har passat på att tömma diskmaskinen, ladda en tvätt och palla upp stora TV-soffan så att Eivor skulle komma åt att städa under. Det var inte igår det städades där, kan jag säga.

 

På lunchen var jag in på second hand-butiken och hittade två kavajer som jag blev så glad för; en benvit i något stretchigt material som ser klädd ut men känns nästan som att ha en kofta på sig, samt en i hundra procent ull, någonstans mellan aubergine och vinröd. Den kommer användas flitigt i höst. Jag plockade också upp ett paket från K-Sisters. Behöver en ny koreansk hudvårdskran nu när det tillkommer tullavgifter till höger och vänster men nota bene: Jag är alla da’r i veckan för att det ska kosta mer att beställa grejer från utanför EU. Framförallt var det min älskade enzympeeling som tagit slut. Sist i skåpet hade jag en variant jag inte testat innan och herrejävlar vad den tog. Vågar inte använda den i ansiktet men på fnasiga smalben gjorde den underverk.

Katten på råttan

Seglaren skickade en bild på fullmånen över trädtopparna igår, undrade försynt om den möjligen kunde ha påverkat fredagen. Jag gick från att ha en minimalt- men ändå dålig känsla till att bli fnissig, som så ofta när mitt mående faller på plats. Det var inte bara fullmånen, men övertygad om att den påverkade. (5 minuter senare: Haha, skrev det, gick på toa och tamejfan EN DROPPE BLOD på pappret. Jävla fullmåne! Och komiskt att Seglaren lärt sig hur jag funkar, men själv kopplar jag som vanligt inte förrän efteråt.)

 

Make blir bortrest hela den här veckan. Jag har som alltid en ambition om att få ordning, när han är borta några dagar börjar jag alltid med att byta lakan i sängen till krispiga nymanglade och jag ska också flytta ner hans grejer till andra badrummet eftersom han inte gjort det själv. Nu vill jag städa ur mitt badrumsskåp ordentligt och för det behöver jag bli av med hans grejer.

 

Han hade missat att lägga in i vår kalender att han skulle var borta den här veckan, så jag hade sedan länge bokat in middag med leverantör imorgon men tänkte inte på att det krockade förrän igår när jag skulle sova. Mina föräldrar ska ha barnen en kväll nästa vecka och det känns sådär att be dem om barnvakt med så kort varsel så jag hörde med grannarnas dotter som verkar vara tillfälligt hemma och hon ville gärna vara barnvakt. Inte för att det behövs så mycket vaktande, hennes primära uppgift blir att se till att de inte tittar på TV i fyra timmar och att Lill påbörjar nattningsprocessen i tid för om jag kommer hem efter 21 vill jag gärna att hon i alla fall ska ligga i sängen. Slå upp ordet omständlig i ordboken, så hittar du bild på Lill inför läggdags där. Fördröj, förhala, förhindra – där har du hennes inställning till samarbete.

Trolldimma

 ”Det är nog bäst att du åker hemåt nu. Trolldimman har börjat komma” sa Seglaren med blicken ut över kohagen intill. Jag vet aldrig om han säger så av omtanke för att jag ska komma hem välbehållen och i tid, inte utmana ödet, eller om han helt enkelt bara tycker att det räcker. Kanske en kombination. Det spelar mig inte så stor roll. Vi värdesätter båda varje minut, oavsett om det är i något av sovrummen på övervåningen, eller när vi fixar middagen ihop i köket, knappt utan att kunna hålla händerna från varandra, eller när vi sitter vid hans matbord och pratar om nästan vad som helst (utom politik) - men just det begränsade antalet minuter är villkoret för att vi båda uppskattar dem så mycket. Visst hade det, i ett parallellt universum, varit skönt att få somna i hans säng men inte ens en liten del av mig vill vakna där. Jag vill vakna hemma.

Han hade rätt, det var dags. Jag klev i mina högklackade slingbacks fast de visat sig minst sagt olämpliga för hans vattensjuka gårdsplan. Han följde mig till bilen, en sista lång kram och vi tackar varandra. Jag rullar iväg, gruset knäpper under däcken och trolldimman över ängen tar nästan andan ur mig, korna glider runt som spöken när man inte kan urskilja deras ben.

Jag kör mot ön helt i tystnad, en god bit under hastighetsbegränsningen. Vägen är smal, skogen mörk och tät och mina ögon svider. Kroppen är trött, huvudet är trött, jag har svårt att koncentrera mig på vägen. Det blev lite mycket ett tag och jag var inte helt inne i det som jag brukar, kroppen var inte riktigt med, inte hundra procent mottaglig. Jag anlände senare än vanligt, efter halv fyra och vi gick raka vägen upp, ingen startsträcka att tala om. Jag kände en sorts lågintensiv stress, hade svårt att släppa tankarna på annat, på om Lills kompis mamma försökt få tag på mig och om Make kommit ihåg att packa allt. När jag inte kan släppa övriga livet blir det som en spärr. Kroppen är reserverad istället för att ge sig hän, det som vanligtvis ger njutning och upphetsning tangerar nästan ett hot. Det blev ändå okej. Han kramade hårt och pratade mjukt. Efter en stund lyckades jag sätta ord på vad jag känt och varför, han lyssnade och förstod. Det är det viktiga, så mycket vet jag. 

När jag kom fram till ön var det halvt kaos. Make trött och irriterad, Lill mötte mig vid bilen, ledsen för att pappa varit sur på henne, stugan som varit nystädad några timmar tidigare skrek det vanliga ”mamma är inte hemma”-undantagstillståndet. Det känns ofta som att min frånvaro innebär en sorts force majeure-läge för Make men jag klagar inte. Det är mycket jag bara accepterar, för att han accepterar att jag har mina behov. Vaknade tidigt i morse med en ’sådär’ känsla i kroppen, ett rejält blåmärke om överarmen efter Seglarens starka näve. Det senare ändå en positiv souvenir från gårdagen, det och minnet av trolldimman.

 

Samtidigt, på hemmafronten

Det tog ett tag men dammsugaren har kommit och jag har bestämt att den ska heta Eivor. Barnen vill kalla den för Bullen (de vill även att vår båt ska heta Bullen men hade större chans på dammsugaren). Eivor känns ändå rätt. Nu ser jag barnsligt mycket fram emot att göra ett fint bo för Eivor och installera henne.

 

Vi har snäppt upp oss med att låta barnen hjälpa till hemma. De har varit pinsamt förskonade men det får det vara ändring på nu.

I måndags kväll gjorde jag en liten lista på vad jag tycker att var och en kan ha för ansvarsområden. Inget jättebetungande men känns viktigt att få in att vi alla i familjen har ansvar för vårt hem.

 

Det börjar gå upp för oss att nu när vi inte har au pair längre har vi dels ett rum som vi nästan glömt att vi har (gästrummet) men också att vi faktiskt har full tillgång till badrummet nere. Make duschar där men annars borstar hela familjen tänderna/fixar håret mm i badrummet uppe. Snilleblixten här om dagen var att Make (och Son) kan ha allt sitt i badrummet nere, så kan Lill och jag ha badrummet uppe. Nu kommer jag slippa störa mig på Makes hårstrån i handfatet (och i taket!), att skåpsdörren alltid står öppen, att handfatet blir ofräscht så himla snabbt samt att alla inte behöver trängas där på morgonen. Win-win-win. Får ändå lägga till att morgonlogistiken blivit väldigt mycket bättre sedan jag satte upp mitt vanilty-hörn i lilla rummet mellan vårt sovrum och WIC:en. Det var en riktigt bra investering. 

 

Igår tog jag in träningsmattan i vårt återerövrade gästrum, ska försöka komma igång och göra någon form av daglig pilates/styrketräning där. Kommer testa Alo Wellnes Club som enligt CGPT har ett enormt bibliotek med olika träningsprogram. Ja - jag har så svårt att hitta min träningsform.

En tid, två platser

Man får lära sig den hårda vägen att om man lägger till en person på en gruppchat i Teams och sedan ändrar sig direkt och tar bort personen, eftersom det inte blir någon ny chat utan den nya personen kan se allt som skrivits tidigare i gruppchatten och man är lite osäker på vad som står där (det kan stå precis vad som helst!), så ser alla – inklusive den nytillagda personen, att man lagt till och (tagit bort?) hen. Därför är en av de andra i teamet skittjurig på mig sedan i fredags. Jag tänker bara låtsas som ingenting. Det blåser över och han var jävligt svår redan innan.

 

Det blir julfest med jobbet! Den såg vi inte komma mtp allt som hänt under året. Den Lilla Kurviga och jag började prata outfits direkt men så såg jag nu att det krockar med årets happening med Makes jobb, galamiddag ”med respektive” i Stockholm samma fredag, alltid middag med de andra delägarna på torsdagen. Fan också. Jag vill så gärna gå på julfest med jobbet men vill ju det andra också.

 

Den Lilla Kurviga frågade om jag tror att någon minns vad hon hade på sig på julfesten 2022.

Jag minns, svarade jag.

Hon: Haha.

Jag: Tajt kortkort och urringad rygg.

Hon: Du är fan obehaglig, HUR minns du det!

Jag minns för att på den tiden kände vi inte varandra, hade knappt pratat men jag visste att hon var gift tvåbarnsmorsa och har fortfarande inte kunnat smälta det klädvalet. There is a time and a place och ibland är den platsen enbart hemma i sovrummet. Så att säga. 

Pappas pengar

Tycker att Son varit mer uppåt i slutet av sommaren, han tappar snabbt all energi när det inte händer något, blir passiv och ”trött” men nu har han varit i ett bra flow, haft kul med kusinen i flera veckor så jag hoppas att han tar med sig det in i höstterminen.

I söndags stressade vi hem från stugan för att han (utan att vi visste om det) bestämt med kompisen Gösta och några till att ses i stan där det var tivoli. Vi hade dock inte tid att åka hem för att hämta hans debitkort så han fick låna ett av Makes kreditkort. En smula svettigt, tror att det är 100 000 i kreditgräns och vi tjatade om att han måste ringa omedelbart om det försvann.

Jaja, allt gick bra och senare på kvällen kollade Make utdraget, såg att Son köpt tivolibiljetter för 350 spänn. Det kostade 50 kr per åk så det kändes väl ok men vid middagen igår sa Son att han bara åkt en gång. Efter lite om och men visade det sig att han bjudit de andra killarna på varsitt åk, för ”de hade inte så mycket pengar själva”.

 

Vi är lite väl laid back när det kommer till att lära barnen pengars värde och jag försökte vara allvarligt men kände mig mest fnissig över att han använde pappas pengar till att bjuda kompisar på karuselltur. Godhjärtat och samtidigt så totalt naivt. Man är inte generös med andras pengar, punkt. Ändå på det stora hela lättad att det inte var värre än så. Vi känner inte de andra killarna som var med, de är Göstas kompisar från hans gamla skola, och herregud om de tjatat på Son att bjuda på tio åk var, vet inte om han hade kunnat stå emot. Son var helnöjd med kvällen, tyckte att de andra killarna var jättetrevliga och kanske har det ändå lagt grunden för nya relationer. Vi hoppas på det.

Välkommen till Småland

Min vän Sven tittade förbi mitt kontor. Uppskattar hans besök för han har alltid någon underfundig spaning att dela med sig av. Den här gången berättade han att han i nya organisationen fått ett sidouppdrag som han inte räknat med. Det är tydligen så att fd produktionschefen, kvalitetschefen och en surgubbe som guschelov slutade i våras, har en tidskriftsprenumeration ihop. Kvalitetschefen står som prenumerant men bevisligen finansierar de andra två varsin del i ”företaget”. Allt var frid och fröjd tills surgubben slutade och de inte kan lösa överlämning via arbetsplatsen. Sven ombeds nu månatligen att svänga förbi surgubben, som bor i samma lilla samhälle några mil utanför staden, och lägga tidskriften i hans brevlåda.
Är det så dyrt med en prenumeration? undrade jag.
Om du frågar kvalitetschefen är allt dyrt svarade Sven.

Jag tipsade om den fantastiska meningen "Jag har tyvärr inte möjlighet." - det brukar jag säga när jag inte vill.
Sven sa att det inte är så betungande och han uppskattar att få insyn i deras dynamik, det är lite spännande, tycker han. 

 

Som kuriosa kan jag berätta att Kvalitetschefen och jag arbetade ihop för 12 år sedan. När han var precis nyanställd såg jag att hans lunch var makrill på knäckebröd. Jag tänkte att han glömt matlådan hemma och det fanns inget vidare utbud på rimligt avstånd. Just den dagen skulle jag äta ute så jag erbjöd honom halva min överdimensionerade lunchlåda. På eftermiddagen kom han förbi och tackade så mycket.
Då får du väl ta andra halvan imorgon skojade jag.
Nu föll det sig så att jag inte åt min låda dagen efter heller men blev mycket överraskad när han kom förbi och tackade för lunchen – igen!

Då insåg jag exakt vad han var för typ av person och jag erbjöd honom aldrig något mer.

 

Family affairs

Det blev trots allt en robotdammsugare! Make var inte särskilt svårövertalad när det kom till kritan. Jag tror att det blir bra (med förväntningarna satta till en försiktig nivå, hehe)!

 

I helgen blir det stugan igen, i sällskap med Lilla Bonus. På söndag kommer en fransk familj, de blir nog årets sista gäster. Undrar just när vi ska använda alla våra poäng för nu lutar det åt att vi inte åker till Paris på höstlovet som vi först planerat. I tysthet lite besviken på Make som slirat på att boka Parisresan (han behöver göra det eftersom han har SAS-poängen på sitt konto), jag har tjatat sedan tidigt i våras men det ”har inte blivit av”: Fun fact: Boende i fjällen för sportlovet bokade han inom ett dygn efter att vi börjat prata om det, just saying. Han är alltid vänta-och-se med sådant han inte är särskilt sugen på, vilket gör mig irriterad, hade föredragit att han bara sa som det var. Dessutom var det han som insisterade på att vi skulle ha långledigt i sommar och då sa han inget om att det var på bekostnad av Parisresa på höstlovet. ”Mja, nu har vi ju varit lediga så länge…”

 

Jag tror jag skrev i början av sommaren om att något hänt Son i samband med en musikuppvisning, som gjort honom extremt ledsen men som han vägrar berätta om. Han har varit deppig över det till och från under lång tid och det enda vi lyckats få honom är att ingen gjort något ’brottsligt’ mot honom. Igår var vi på restaurang med kusinerna och Son betedde sig riktigt illa hela kvällen. Till slut fick Make nog och sa till honom att han var besviken och ’vad ska vi göra med dig?’ – as in Hur ska vi få dig att börja bete dig som folk? Låter hårt men befogat för vi hade sagt ifrån på skarpen många gånger innan dess men då var han bara nonchalant och dryg. När han sa ”jävla unge” till Lill rann bägaren över. Son blev så ledsen, så ledsen så ledsen och grät och grät efter att vi kommit hem, jag lyckades prata lite med honom och förstod att han var ledsen för att han i grunden höll med om att han betett sig illa. Det är svårt. Jag är så himla rädd att något av barnen ska hamna i psykisk ohälsa-träsket och har svårt att avgöra vad som är normalt för en blivande tonåring. Om man kunnat prata med honom hade jag inte varit orolig, men han tenderar att stänga in sig.