Så går en helg

 På det stora hela en av de bättre helgerna på länge. Inledde med att lämna jobbet vid 15, körde en nyanställd amerikansk kollega till tåget och kom hem till ett nystädat hus med gott om tid för ett Alo-pass. Lill har åkt till Stockholm med mormor och morfar. Att ha bara en snart-tonåring hemma är nästan som att ha barnfritt. På fredagskvällen bubbel och skaldjur, han fick äta pizza framför teven medan Make och jag satt länge vid bordet och pratade. Sedan tog jag det sista glaset champagne med mig upp och lade mig i ett varmt bad. Efter det somnar man gott.

Igår fick jag äntligen tid att tvätta och städa min bil. Det var välbehövligt. Körde ännu ett pass i gästrummet med fokus på rumpa och mage, det känns idag. Middag på restaurang och avslutade med arkadspel och annat, på Sons önskemål. 

Idag ska jag laga en boeuf bourguignon och putsa fönster, även det välbehövligt. Enda smolket i bägaren är att vi lovat bort oss till bekanta på ”födelsedagsfika”. Jag har skrivit om dem tidigare, de som närmast liknar horders (det är nog mest hon), inte har råd med större än ett minimalt boende och (hon) som pratar oavbrutet. Vi vet att de är väldigt isolerade, deras son som nu fyllt 13 har inga kompisar och vi tycker synd om dem, vilket i sig är sorgligt i en annan dimension, att vi träffar dem ibland enbart av dåligt samvete, inte för att vi vill. 

Han är trevlig, egentligen är det Make och han som är kompisar. Det är ingen slump att de i tre omgångar försökte bjuda in ett större antal av det gamla kompisgänget till sonens födelsedagsfika men ingen utom vi och någon mer kunde vid något av tillfällena, och de flesta svarade inte ens. Det är nog inte bara vi som blir helt utmattade bara av tanken på att sitta i deras trånga, belamrade lägenhet och försöka lyssna aktivt medan hon pratar pratar pratarpratarpratar. Idag har vi en tacksam sluttid, när Lill levereras hem kl 15.50, så tyvärr kan vi bara stanna i en och en halv timma. Det måst är vara den mest missriktade formen av ”trevlighet”, när man tror att man är trevlig som pratar mycket, redogör för precis varenda tanke som poppar upp i huvudet. Om jag har tänkt det måste det vara intressant. 

Spridda wellness-skurar

Först: Förlåt. Wellness är ett ord som ger mig hurvlar (kan man säga så? En hurvel, flera hurvlar?) men nu blev det så ändå. Läs det ironiskt om du vill. 

Efter semestern hade jag ju en vag detox-ambition. Vägrar uttala något konkret kring det för om man sagt att man inte ska ditt eller datt under viss tid och bryter det känns det som ett misslyckande, och när man misslyckats ger man lättare upp, eftersom det redan är kört. Därför jobbar jag med generösa toleranser: Mindre alkohol och sötsaker, har jag sagt till mig själv.  Försöka röra på mig mer.

 Jo, det har väl gått ganska bra. Senaste veckorna har jag inte druckit annat alkoholhaltigt än champagne och planerar att fortsätta med det. Förra lördagen åt vi skaldjur och drack Heidsieck (gick direkt in på favoritlistan). Det blir sannolikt favorit-i-repris igen i helgen. Sötsaker är ingen akilleshäl för mig, så att avstå oftare är ingen uppoffring. 

 

Den här veckan har jag två gånger stängt in mig i gästrummet med appen Alo Wellnes Club, tänt ett ljus och rullat ut yogamattan. I förrgår körde jag ett pilatespass som främjar lymfdränage (visst serru) och igår något full-body-sculpt-aktigt med ett som bonus efterföljande tiominuters yogapass avsett för nedvarvning och lugn inför läggdags. Sedan tog jag en ångande het dusch utan att tända i badrummet, ställde bara två stearinljus på handfatet. Älskar ju att bada badkar men det blir sällan tillfälle, då är candle-light shower ett utmärkt komplement och man somnar så gott efteråt. Jag är en kvällsduschare. Kan inte sova annars, måste känna mig ren när jag kryper ner i sängen. Det är min dagliga reset.

 

Varje vardagsmorgon fastnar jag i soffan med katten, fast jag borde komma iväg till jobbet. Självdisciplinen som krävs för att resa sig är nästan övermänsklig, jag älskar att ha den där varma, fluffiga tyngden på mig, hans spinnande som känns djupt in i magen. Han njuter också, vägrar ta en hint när jag halvhjärtat försöker flytta undan honom. Är man inte väldigt bestämd byter han bara ställning och ligger kvar, i morse med huvudet på mitt bröst och mina armar om hans lilla kropp. Älskade kattskrälle. 

Utsocknes

Son har länge tjatat om att klippa sig och jag föreslog salongen som finns i vårt område pga smidigt men han vill till pappas frisör i stan. Tydligen för att de bjuder på en läsk – haha. Jaja, tänkte jag. Det är bra att han får öva på att ta bussen in, lära sig hitta, passa tider osv så jag bokade första bästa tid igår. Son messade mig från bussen och skrev att ett äldre barn, tonåring, vid busshållplatsen erbjudit honom gratis spelvaluta, sådant som han ibland tjatar om att han vill köpa, men vi har haft så allvarliga samtal om att aldrig ta emot något att han tackade nej utan att tveka.

 

Vi bor i en homogen, priviligierad bubbla, längst ut på stadsbussens linje. Stan tar liksom slut efter oss, sedan är det bara landet. Det är så sällan någon som ”inte hör hemma” rör sig där att man reagerar. Undantaget är busshållplatsen närmast oss. Den är även närmast en praktisk gymnasieskola där många ungdomar från så kallat ’utsatta områden’ studerar. På eftermiddagarna står det ofta en stor klunga utsocknes vid vår hållplats och jag räknade med att det var någon av dem som pratat med honom. Jag messade Son och frågade om han kunde ta bild utan att det märktes vilket han löste utmärkt. Jag hade rätt i mitt antagande, det var ingen lokal ungdom, dock en kille som såg väldigt rar ut med barnsligt runda kinder och glasögon – verkligen inget gangsterutseende men å andra sidan, kanske just därför perfekt för ändamålet om man nu ska vara cynisk?

 

Sedan ringde jag 11414 och frågade om spelvaluta är något som de har på sin radar, om det är ett sätt för kriminella att få kontakt med barn. Man har ju hört om en massa annat, att de bjuder på pizzor eller som i min kusins dotters fall; en kille i Gucci-keps som erbjöd sig att betala hennes godispåse när hon plockat på sig för mycket och pengarna inte räckte. Operatören kände inte till det själv men höll med om att det lät märkligt, tog emot det som tips och skulle skicka vidare. 

Hemmajobb och jobb hemma

Jag är kanske lite out of date men frågade barnvakten om 300 spänn (i handen) kändes okej. Typ 100 spänn i timmen, alltså. Hon svarade att hon brukar få 150. Hundrafemti spänn?! tänkte jag och räknade snabbt ut att det motsvarar en månadslön på nästan 35 000 kronor. För att värma färdig lasagne och hålla Lill sällskap när hon tittar på TV! Men jaja, inte hela världen osv men inköparen i mig fick kämpa för att inte ifrågasätta rimligheten. Det är inte pengarna, det är principen. Jag är inte snål men gillar inte att känna mig blåst.

 

Lustigt sammanträffande att Lill idag vaknade hängig, med huvudvärk och sa att hon mådde illa, så då kändes det motiverat att be mormor och morfar om hjälp, hon har varit där sedan 10 och enligt rapporterna går det ingen nöd på henne, det var nog bara en dålig morgon. Själv bestämde jag mig för att ändå sitta hemma resten av dagen. Körde lite ärenden på lunchen och har passat på att tömma diskmaskinen, ladda en tvätt och palla upp stora TV-soffan så att Eivor skulle komma åt att städa under. Det var inte igår det städades där, kan jag säga.

 

På lunchen var jag in på second hand-butiken och hittade två kavajer som jag blev så glad för; en benvit i något stretchigt material som ser klädd ut men känns nästan som att ha en kofta på sig, samt en i hundra procent ull, någonstans mellan aubergine och vinröd. Den kommer användas flitigt i höst. Jag plockade också upp ett paket från K-Sisters. Behöver en ny koreansk hudvårdskran nu när det tillkommer tullavgifter till höger och vänster men nota bene: Jag är alla da’r i veckan för att det ska kosta mer att beställa grejer från utanför EU. Framförallt var det min älskade enzympeeling som tagit slut. Sist i skåpet hade jag en variant jag inte testat innan och herrejävlar vad den tog. Vågar inte använda den i ansiktet men på fnasiga smalben gjorde den underverk.

Katten på råttan

Seglaren skickade en bild på fullmånen över trädtopparna igår, undrade försynt om den möjligen kunde ha påverkat fredagen. Jag gick från att ha en minimalt- men ändå dålig känsla till att bli fnissig, som så ofta när mitt mående faller på plats. Det var inte bara fullmånen, men övertygad om att den påverkade. (5 minuter senare: Haha, skrev det, gick på toa och tamejfan EN DROPPE BLOD på pappret. Jävla fullmåne! Och komiskt att Seglaren lärt sig hur jag funkar, men själv kopplar jag som vanligt inte förrän efteråt.)

 

Make blir bortrest hela den här veckan. Jag har som alltid en ambition om att få ordning, när han är borta några dagar börjar jag alltid med att byta lakan i sängen till krispiga nymanglade och jag ska också flytta ner hans grejer till andra badrummet eftersom han inte gjort det själv. Nu vill jag städa ur mitt badrumsskåp ordentligt och för det behöver jag bli av med hans grejer.

 

Han hade missat att lägga in i vår kalender att han skulle var borta den här veckan, så jag hade sedan länge bokat in middag med leverantör imorgon men tänkte inte på att det krockade förrän igår när jag skulle sova. Mina föräldrar ska ha barnen en kväll nästa vecka och det känns sådär att be dem om barnvakt med så kort varsel så jag hörde med grannarnas dotter som verkar vara tillfälligt hemma och hon ville gärna vara barnvakt. Inte för att det behövs så mycket vaktande, hennes primära uppgift blir att se till att de inte tittar på TV i fyra timmar och att Lill påbörjar nattningsprocessen i tid för om jag kommer hem efter 21 vill jag gärna att hon i alla fall ska ligga i sängen. Slå upp ordet omständlig i ordboken, så hittar du bild på Lill inför läggdags där. Fördröj, förhala, förhindra – där har du hennes inställning till samarbete.

Trolldimma

 ”Det är nog bäst att du åker hemåt nu. Trolldimman har börjat komma” sa Seglaren med blicken ut över kohagen intill. Jag vet aldrig om han säger så av omtanke för att jag ska komma hem välbehållen och i tid, inte utmana ödet, eller om han helt enkelt bara tycker att det räcker. Kanske en kombination. Det spelar mig inte så stor roll. Vi värdesätter båda varje minut, oavsett om det är i något av sovrummen på övervåningen, eller när vi fixar middagen ihop i köket, knappt utan att kunna hålla händerna från varandra, eller när vi sitter vid hans matbord och pratar om nästan vad som helst (utom politik) - men just det begränsade antalet minuter är villkoret för att vi båda uppskattar dem så mycket. Visst hade det, i ett parallellt universum, varit skönt att få somna i hans säng men inte ens en liten del av mig vill vakna där. Jag vill vakna hemma.

Han hade rätt, det var dags. Jag klev i mina högklackade slingbacks fast de visat sig minst sagt olämpliga för hans vattensjuka gårdsplan. Han följde mig till bilen, en sista lång kram och vi tackar varandra. Jag rullar iväg, gruset knäpper under däcken och trolldimman över ängen tar nästan andan ur mig, korna glider runt som spöken när man inte kan urskilja deras ben.

Jag kör mot ön helt i tystnad, en god bit under hastighetsbegränsningen. Vägen är smal, skogen mörk och tät och mina ögon svider. Kroppen är trött, huvudet är trött, jag har svårt att koncentrera mig på vägen. Det blev lite mycket ett tag och jag var inte helt inne i det som jag brukar, kroppen var inte riktigt med, inte hundra procent mottaglig. Jag anlände senare än vanligt, efter halv fyra och vi gick raka vägen upp, ingen startsträcka att tala om. Jag kände en sorts lågintensiv stress, hade svårt att släppa tankarna på annat, på om Lills kompis mamma försökt få tag på mig och om Make kommit ihåg att packa allt. När jag inte kan släppa övriga livet blir det som en spärr. Kroppen är reserverad istället för att ge sig hän, det som vanligtvis ger njutning och upphetsning tangerar nästan ett hot. Det blev ändå okej. Han kramade hårt och pratade mjukt. Efter en stund lyckades jag sätta ord på vad jag känt och varför, han lyssnade och förstod. Det är det viktiga, så mycket vet jag. 

När jag kom fram till ön var det halvt kaos. Make trött och irriterad, Lill mötte mig vid bilen, ledsen för att pappa varit sur på henne, stugan som varit nystädad några timmar tidigare skrek det vanliga ”mamma är inte hemma”-undantagstillståndet. Det känns ofta som att min frånvaro innebär en sorts force majeure-läge för Make men jag klagar inte. Det är mycket jag bara accepterar, för att han accepterar att jag har mina behov. Vaknade tidigt i morse med en ’sådär’ känsla i kroppen, ett rejält blåmärke om överarmen efter Seglarens starka näve. Det senare ändå en positiv souvenir från gårdagen, det och minnet av trolldimman.

 

Samtidigt, på hemmafronten

Det tog ett tag men dammsugaren har kommit och jag har bestämt att den ska heta Eivor. Barnen vill kalla den för Bullen (de vill även att vår båt ska heta Bullen men hade större chans på dammsugaren). Eivor känns ändå rätt. Nu ser jag barnsligt mycket fram emot att göra ett fint bo för Eivor och installera henne.

 

Vi har snäppt upp oss med att låta barnen hjälpa till hemma. De har varit pinsamt förskonade men det får det vara ändring på nu.

I måndags kväll gjorde jag en liten lista på vad jag tycker att var och en kan ha för ansvarsområden. Inget jättebetungande men känns viktigt att få in att vi alla i familjen har ansvar för vårt hem.

 

Det börjar gå upp för oss att nu när vi inte har au pair längre har vi dels ett rum som vi nästan glömt att vi har (gästrummet) men också att vi faktiskt har full tillgång till badrummet nere. Make duschar där men annars borstar hela familjen tänderna/fixar håret mm i badrummet uppe. Snilleblixten här om dagen var att Make (och Son) kan ha allt sitt i badrummet nere, så kan Lill och jag ha badrummet uppe. Nu kommer jag slippa störa mig på Makes hårstrån i handfatet (och i taket!), att skåpsdörren alltid står öppen, att handfatet blir ofräscht så himla snabbt samt att alla inte behöver trängas där på morgonen. Win-win-win. Får ändå lägga till att morgonlogistiken blivit väldigt mycket bättre sedan jag satte upp mitt vanilty-hörn i lilla rummet mellan vårt sovrum och WIC:en. Det var en riktigt bra investering. 

 

Igår tog jag in träningsmattan i vårt återerövrade gästrum, ska försöka komma igång och göra någon form av daglig pilates/styrketräning där. Kommer testa Alo Wellnes Club som enligt CGPT har ett enormt bibliotek med olika träningsprogram. Ja - jag har så svårt att hitta min träningsform.

En tid, två platser

Man får lära sig den hårda vägen att om man lägger till en person på en gruppchat i Teams och sedan ändrar sig direkt och tar bort personen, eftersom det inte blir någon ny chat utan den nya personen kan se allt som skrivits tidigare i gruppchatten och man är lite osäker på vad som står där (det kan stå precis vad som helst!), så ser alla – inklusive den nytillagda personen, att man lagt till och (tagit bort?) hen. Därför är en av de andra i teamet skittjurig på mig sedan i fredags. Jag tänker bara låtsas som ingenting. Det blåser över och han var jävligt svår redan innan.

 

Det blir julfest med jobbet! Den såg vi inte komma mtp allt som hänt under året. Den Lilla Kurviga och jag började prata outfits direkt men så såg jag nu att det krockar med årets happening med Makes jobb, galamiddag ”med respektive” i Stockholm samma fredag, alltid middag med de andra delägarna på torsdagen. Fan också. Jag vill så gärna gå på julfest med jobbet men vill ju det andra också.

 

Den Lilla Kurviga frågade om jag tror att någon minns vad hon hade på sig på julfesten 2022.

Jag minns, svarade jag.

Hon: Haha.

Jag: Tajt kortkort och urringad rygg.

Hon: Du är fan obehaglig, HUR minns du det!

Jag minns för att på den tiden kände vi inte varandra, hade knappt pratat men jag visste att hon var gift tvåbarnsmorsa och har fortfarande inte kunnat smälta det klädvalet. There is a time and a place och ibland är den platsen enbart hemma i sovrummet. Så att säga. 

Pappas pengar

Tycker att Son varit mer uppåt i slutet av sommaren, han tappar snabbt all energi när det inte händer något, blir passiv och ”trött” men nu har han varit i ett bra flow, haft kul med kusinen i flera veckor så jag hoppas att han tar med sig det in i höstterminen.

I söndags stressade vi hem från stugan för att han (utan att vi visste om det) bestämt med kompisen Gösta och några till att ses i stan där det var tivoli. Vi hade dock inte tid att åka hem för att hämta hans debitkort så han fick låna ett av Makes kreditkort. En smula svettigt, tror att det är 100 000 i kreditgräns och vi tjatade om att han måste ringa omedelbart om det försvann.

Jaja, allt gick bra och senare på kvällen kollade Make utdraget, såg att Son köpt tivolibiljetter för 350 spänn. Det kostade 50 kr per åk så det kändes väl ok men vid middagen igår sa Son att han bara åkt en gång. Efter lite om och men visade det sig att han bjudit de andra killarna på varsitt åk, för ”de hade inte så mycket pengar själva”.

 

Vi är lite väl laid back när det kommer till att lära barnen pengars värde och jag försökte vara allvarligt men kände mig mest fnissig över att han använde pappas pengar till att bjuda kompisar på karuselltur. Godhjärtat och samtidigt så totalt naivt. Man är inte generös med andras pengar, punkt. Ändå på det stora hela lättad att det inte var värre än så. Vi känner inte de andra killarna som var med, de är Göstas kompisar från hans gamla skola, och herregud om de tjatat på Son att bjuda på tio åk var, vet inte om han hade kunnat stå emot. Son var helnöjd med kvällen, tyckte att de andra killarna var jättetrevliga och kanske har det ändå lagt grunden för nya relationer. Vi hoppas på det.

Välkommen till Småland

Min vän Sven tittade förbi mitt kontor. Uppskattar hans besök för han har alltid någon underfundig spaning att dela med sig av. Den här gången berättade han att han i nya organisationen fått ett sidouppdrag som han inte räknat med. Det är tydligen så att fd produktionschefen, kvalitetschefen och en surgubbe som guschelov slutade i våras, har en tidskriftsprenumeration ihop. Kvalitetschefen står som prenumerant men bevisligen finansierar de andra två varsin del i ”företaget”. Allt var frid och fröjd tills surgubben slutade och de inte kan lösa överlämning via arbetsplatsen. Sven ombeds nu månatligen att svänga förbi surgubben, som bor i samma lilla samhälle några mil utanför staden, och lägga tidskriften i hans brevlåda.
Är det så dyrt med en prenumeration? undrade jag.
Om du frågar kvalitetschefen är allt dyrt svarade Sven.

Jag tipsade om den fantastiska meningen "Jag har tyvärr inte möjlighet." - det brukar jag säga när jag inte vill.
Sven sa att det inte är så betungande och han uppskattar att få insyn i deras dynamik, det är lite spännande, tycker han. 

 

Som kuriosa kan jag berätta att Kvalitetschefen och jag arbetade ihop för 12 år sedan. När han var precis nyanställd såg jag att hans lunch var makrill på knäckebröd. Jag tänkte att han glömt matlådan hemma och det fanns inget vidare utbud på rimligt avstånd. Just den dagen skulle jag äta ute så jag erbjöd honom halva min överdimensionerade lunchlåda. På eftermiddagen kom han förbi och tackade så mycket.
Då får du väl ta andra halvan imorgon skojade jag.
Nu föll det sig så att jag inte åt min låda dagen efter heller men blev mycket överraskad när han kom förbi och tackade för lunchen – igen!

Då insåg jag exakt vad han var för typ av person och jag erbjöd honom aldrig något mer.

 

Family affairs

Det blev trots allt en robotdammsugare! Make var inte särskilt svårövertalad när det kom till kritan. Jag tror att det blir bra (med förväntningarna satta till en försiktig nivå, hehe)!

 

I helgen blir det stugan igen, i sällskap med Lilla Bonus. På söndag kommer en fransk familj, de blir nog årets sista gäster. Undrar just när vi ska använda alla våra poäng för nu lutar det åt att vi inte åker till Paris på höstlovet som vi först planerat. I tysthet lite besviken på Make som slirat på att boka Parisresan (han behöver göra det eftersom han har SAS-poängen på sitt konto), jag har tjatat sedan tidigt i våras men det ”har inte blivit av”: Fun fact: Boende i fjällen för sportlovet bokade han inom ett dygn efter att vi börjat prata om det, just saying. Han är alltid vänta-och-se med sådant han inte är särskilt sugen på, vilket gör mig irriterad, hade föredragit att han bara sa som det var. Dessutom var det han som insisterade på att vi skulle ha långledigt i sommar och då sa han inget om att det var på bekostnad av Parisresa på höstlovet. ”Mja, nu har vi ju varit lediga så länge…”

 

Jag tror jag skrev i början av sommaren om att något hänt Son i samband med en musikuppvisning, som gjort honom extremt ledsen men som han vägrar berätta om. Han har varit deppig över det till och från under lång tid och det enda vi lyckats få honom är att ingen gjort något ’brottsligt’ mot honom. Igår var vi på restaurang med kusinerna och Son betedde sig riktigt illa hela kvällen. Till slut fick Make nog och sa till honom att han var besviken och ’vad ska vi göra med dig?’ – as in Hur ska vi få dig att börja bete dig som folk? Låter hårt men befogat för vi hade sagt ifrån på skarpen många gånger innan dess men då var han bara nonchalant och dryg. När han sa ”jävla unge” till Lill rann bägaren över. Son blev så ledsen, så ledsen så ledsen och grät och grät efter att vi kommit hem, jag lyckades prata lite med honom och förstod att han var ledsen för att han i grunden höll med om att han betett sig illa. Det är svårt. Jag är så himla rädd att något av barnen ska hamna i psykisk ohälsa-träsket och har svårt att avgöra vad som är normalt för en blivande tonåring. Om man kunnat prata med honom hade jag inte varit orolig, men han tenderar att stänga in sig. 

Spridda skurar och here comes the sun

Jag äntrade kontoret nynnandes på Here comes the sun idag strax innan halv åtta. Syftar på mig själv, förtydligade jag för Namne. Nu är allt som förr igen sa han och försökte att inte le men mig lurar han inte. Han är glad att jag är tillbaka. 

 

En av herrarna på Service tjoar alltid glatt när han ser mig. Tjenare Lo-Lo! Har du cyklat idag? Det frågar han nästan varje morgon eftersom han anser att jag bor för nära för att köra och nästan varje morgon svarar jag med antydan till högfärdigt tonfall: Jag behöver inte cykla, jag har bil. Då gapskrattar han, eftersom han själv inte har någon bil och därför cyklar till jobbet dagligen. (Nota bene: Billöshet är ett medvetet val han och frun gjort, alltså inte så att jag gör mig lustig över någon som inte har möjlighet, det hade varit att med råge passera fabrikens oskrivna gnabb-regler.)

 

Jag lobbar för att vi ska skaffa robotdammsugare. Nu när det är slut med au pair kommer vi ha veckostädning (varannan vecka) men däremellan skulle jag gärna se att en robot tar smulor och grus. Har ju dessutom bästa stället för den att bo, i vår rymliga städskrubb där jag nyligen bad elektrikern att installera ett eluttag pga kändes som en bra grej att ha. De dagar man vill att den ska städa kan man bara lämna dörren lite på glänt, så löser den resten själv. Någon som har och vill komma med glada tillrop?

 C skrev om hisnande 2000 besökare hos sig men själv tittade jag på siffran efter ögat-symbolen i listan där jag ser mina egna blogginlägg och där är en 'bra' dag 100 stycken. Sedan gick jag på uppmaning av Tove in på Statistik som visar 1000+. Förvirrande men tror att jag begriper hur det hänger ihop nu:

OpenAI säger följande:

Blogger (Blogspot):

Om du ser exempelvis 100 👁️ på ett inlägg men 1 000 visningar i statistiken, kan det bero på att Blogger räknar olika typer av trafik/mätvärden på de två ställena.

Framför allt kan visningar inkludera flera sidvisningar från samma besökare. En och samma person kan alltså öppna inlägget flera gånger, ladda om sidan eller gå fram och tillbaka mellan sidor – och då ökar antalet visningar utan att antalet unika besökare ökar lika mycket.

Det kan också finnas robot-/bottrafik som registreras i statistiken.

In i dimman

 Nu drar det ihop sig för Verklighet. Imorgon tänker jag börja jobba igen. Kan inte säga att jag längtar men har tappat räkningen på hur många veckor jag varit ledig så det är väl dags. 

I morse vaknade jag tidigt och åkte från sommarstugan innan familjen ens vaknat. Hade en frisörtid hemma klockan nio och satt med foliehatt en stund. Typ. Frisören insisterade på att lägga lite varmare, nästan kopparfärgade sa hon, slingor i mitt extremt solblekta hår. Jag har alltid tänkt att jag bör hålla mig på den svala sidan, skulle säga att jag är en vårvinter. Hon menade att jag ska tänka tvärt om så jag inte blir färglös. Jag är inte övertygad men lät mig övertals och nu i efterhand tänker jag att hon kanske ändå hade en poäng. Har inte utvärderat klart än.

Efter det påfyllning med först en lunchsallad, sedan botox.

Ikväll kommer en helt fantastisk kock hem till oss. Han fixade syrrans 40-årsmiddag för exakt ett år sedan och vi tyckte att maten var så mindblowing att vi bokade honom igen. Senast var vi hos mina föräldrar och det var fine men jag oroar mig lite för vår öppna planlösning, att det ska kännas konstigt att sitta och äta samtidigt som han står några meter bort och förbereder nästa rätt. Mina föräldrar har en tendens att tala med liiite för högt tonläge om sådant som de tror att andra blir imponerade av och det gör mig generad, vet att de kommer göra det ikväll, de vill hemskt gärna vara lite allan-ballan inför utomstående. Nästa punkt på dagordningen är att piffa hemma, har köpt blommor som jag tänkte placera ut i en massa småvaser och vin, ett undantag från vår efter-semestern-detox, få se hur länge just den ska hålla i sig men under tiden: Ett minimum av alkohol och sötsaker, tills vi känner för det igen. 

Insikter och utsikter

 Dagarna efter dagarna med Seglaren, de är inte som andra dagar. Idag känns det mer än det brukar, ungefär samma känsla som man kan ha efter att man gråtit riktigt mycket men så löser sig det man gråtit över och världen är som ljus och nytvättad samtidigt som man själv känner sig urvriden men glad, lättad och tacksam. Vet inte riktigt varför jag känner så, har inte gråtit, inte varit ledsen men tre närmast brutala orgasmer, vore konstigt om man inte fick en baksmälla. Mina ögonlock är klibbiga, rester av limmet till lösögonfransarna. De satt som berget genom allt. Mycket uppskattade var de, blir definitivt ett stående inslag. 

Jag delade en insikt med honom för ett tag sedan, något jag läst och träffades av med full kraft: Ett trauma man upplevt försvinner aldrig (det har jag vetat) men man kan fylla på med nya upplevelser tills dåliga är så urvattnat att det nästan inte finns längre. Det kändes så skönt när jag insåg vad det var jag helt undermedvetet försökt göra, parallellt med att jag undrat om jag varit knäpp som velat utsätta mig för något som jag vet att jag antagligen kommer tycka är obehagligt, balansera på kanten till det traumatiska, riskera att trilla ner i det igen och göra ont värre. Det var något vedertaget, något som andra också gjort.

 Seglaren visste redan, det var inget aha-upplevelse för honom som det var för mig. Igår bad jag honom om det igen och han var exakt intill mig eftersom jag ville, ansiktet nära mitt. Hans ögon är isblå men med en gyllenbrun ring närmast pupillen och han ser mig precis hela tiden.

Är du nära det svåra nu? frågade han fast han redan visste men det är skönt att han frågar, att få nicka. Jag känner mig stark när jag medger, det gjorde jag aldrig förr, ett framsteg.

Lita på mig. Du klarar det. Det är bara en känsla. Det är inte farligt viskade han och det är som han han visar vägen. Han är en sådan som liksom alltid vet hur man ska göra, tar man rygg på honom så löser sig allt. Det där med att det bara är en känsla är något jag tänker på ganska ofta. Känslor är inte farliga. 

Så hände något. Jag landade, stillnade inombords och blev först då medveten om att det kändes bra, att jag tyckte om det. Det är fortfarande är en väg att gå innan mitt inre inte krampar defensivt vid bara tanken, men varje positiv erfarenhet är ett steg på vägen. För två gånger sedan kysste han bort mina tårar och avbröt utan att göra någon stor grej av det. Den här gången kom jag. 

Den där insikten kom summariskt paketerad tillsammans med andra, relaterade. En annan var ännu mer träffande, att det inte är ovanligt att återskapa eller upprepa traumatiska händelser, för att det är bekant, något man känner till. Jag som mer än halva livet klandrar mig själv för att jag gång på gång försatt mig i situationer jag mår dåligt av, fast jag borde ha vetat bättre, närmast självuppfyllande och i de mörkaste stunderna tänkt att det kanske är något med mig som signalerar att det är okej att göra så, att jag är någon man behandlar på det sättet. Nu har jag fått en sorts upprättelse inför mig själv, om än ytlig och AI-genererad. Jag tar vad jag får. 

Hemma bäst

 

Jo men. Alltså, faktiskt.

Bra grej med att vara borta: Man påminns om hur fint vi har det när vi kommer hem. Det är alltid så. 

Det har varit en väldigt fin resa också. Vi började med att köpa vandringsskor/kängor till hela familjen. Bad Gastein erbjöd både rikt utbud såväl som rea på allt, så det var en fullträff.

Det blev två vandringsdagar. Den första på mammas 70-årsdag för det hade hon önskat sig, mest som en uppvärmning. Jag gick bakom henne och tänkte att om hon för imorgon där hon lycklig. Vandring nummer två: sista dagen, nästan 30 grader varmt. Mamma kämpade på och jag var så imponerad av henne för det var riktigt brant stigning riktigt länge och så mycket svårare än vi trott. Till slut tog höjdrädslan knäcken på henne så hon fick bryta men vi andra fortsatte uppåt med svetten svidande i ögonen. Outsägligt glad för de nya kängorna, även att vi köpte till barnen som inte gnällde en enda gång utan skuttade före som bergsgetter med sina kusiner. Inte så att jag är överförtjust i den typen av aktiviteter men visst är det fint när man väl är uppe. Syrran och hennes man är vana vandrare, dessutom väldigt vältränade. Mannen hade både cyklat några mil och sprungit på morgonen innan, tränar alltid för ett nytt Iron Man, så det som var en ansträngande vandring för mig var som en promenad för honom. 

Vi var en dag i ett olidligt hett Salzburg, hastade igenom Sound of Music-kulisserna i desperat jakt på skugga. Jag premiäranvände min nya city-rygga i brunt läder. Väldigt nöjd med att ha hittat en efter att ha sneglat efter något sådant sedan i maj.

Vi hade halvpension och jag har ätit alldeles för mycket. Nu tänker jag att det blir vatten och salladsblad, ingen mer alkohol, under ett ganska bra tag. 

Kom hem till ett perfekt städat hus sent igår. Det spanska paret hade lämnat det i utmärkt skick. Nu är de kattvakter i sommarstugan, vilket känns jätteskönt för de är rutinerade kattföräldrar och skickar flera filmer och bilder varje dag. Förra familjen som bodde där tog säkert hand om katten alldeles utmärkt, dottern hade varit förkrossad när de skulle åka, men både Make och jag blir nästan gråtiga när vi får filmer på hur katten ligger på rygg i soffan och njuuuuuter av goset.