Party!

 En lördag med feber och rinnande näsa. Idag vid 17 kommer elva taggade åttaåringar för pizza- och pyjamasparty. Lilla Bonus är här också, så totalt fjorton barn. Det blir kul. Lill fick pga omständigheter aldrig något kalas när hon fyllde i november så nu är det dags. 

Eftersom jag redan varit sjuk några dagar hade jag tänkt att Make skulle få ta det huvudsakliga ansvaret. Nu, knappt tre timmar innan gästerna anländer, är han med barnen för att handla godis, snacks, pynt mm. Han har varit ute på lång turné på förmiddagen, kört säkert 25 mil. Lång historia, men igår lyckades han lasta ur en stor väska ur bilen precis innan han åkte till begravningen. Vi körde två bilar dit, eftersom min kusin och hennes barn åkte med oss. Make åkte strax efter och behövde plats för en grej han skulle köra vidare för att hämta senare på eftermiddagen. Han reflekterade inte över att väskan var främmande utan hivade ut den och just exakt den väskan kunde de verkligen inte klara sig utan. Vi hade medvetet lämnat den i hans bil med tanken att vi skulle lasta över allt i en tredje bil efter lunchen. Skitknöligt men det man inte har i huvudet får man ha i benen, fick Make erfara.

På begravningen satt jag och försökte leta efter någon som helst känsla över att det var min mormor som låg död i vit kista men lyckades inte. Jag känner absolut ingenting inför att hon är död. Däremot blir jag alltid gråtig i närheten av död, bara någon pratar om det. Det definitiva och tanken som inte går att värja sig för: Vem är näst på tur? Det behövs så lite fantasi för att tänka att det är någon annan som hade kunnat ligga där. JAG hade kunnat ligga där nästa gång, det är det ingen som vet. 

Nåväl. Skicka gärna en styrkekram i tanken mellan kl 17-19 ikväll. Det kan behövas. 

Det var det lilla

Igår när jag lämnade personalmatsalen låg det en massa sönderrivet papper på golvet.
Det ser ut som att Astor varit här sa jag rakt ut, till ingen särskild. Sedan vände jag mig om och såg att den som stod närmast bakom var en av de mindre karismatiska konstruktörerna, en som jag i princip aldrig pratat med tidigare.
Astor är min katt förtydligade jag, riktat till honom.

Jaha sa han, snäppet mindre engagerat än man kunnat förvänta sig, det vill säga verkligen inte alls.

Vill du se en bild? hörde jag mig själv fråga.

 

Ville han det då? undrade Namne och såg ut som att han skulle behöva en skämskudde när jag återberättade, eftersom han undrat vad jag och konstruktören pratat om.
Nej, han avböjde.
När Namne skrattat klart, ungefär som man skrattar åt att Mr Bean använder sin strumpa som salladstork, tackade han för att jag fyller deras dagar med innehåll.

Fula, farliga farbröder

Jag har börjat titta på Jakten på en mördare, på SVT Play. Helene Nilsson, osv. Jag drog mig för att se den, underhållning på temat mördade barn är inte det jag normalt föredrar, men den är bra och frossar guschelov inte i våldet som sådant, det är mer fokus på utredningen och det runt omkring. Helene Nilsson mördades 1989. 1991 började jag ettan och ibland gick jag själv till eller från skolan. Då kändes det jättelångt men det kan inte ha tagit mycket mer än en kvart i makligt promenadtempo. Ett starkt minne jag har är att mina föräldrar skrämde livet ur mig innan jag fick börja gå själv. De pratade om farbröder som drar in barn i bilar och gör otäcka saker med dem och inte låter dem komma hem till sina familjer igen. Livrädd var jag när jag gick de små vägarna i villakvarteret, ständigt vaksam på bilar som saktade ner eller gubbar som såg skumma ut. Nu när jag ser den här serien förstår jag mina föräldrar. 1991 var Helen Nilsson säkert fortfarande något man tänkte på, hennes mördare, inte så hiskeligt långt härifrån, skulle inte åka fast än på många år men det visste ju ingen då.

 

Samma år, 1991 eller möjligen 1992, ringde en man hem till oss. Mamma var på dagis för att hämta min syster och när jag svarade var den en man i andra änden som sa att han sålde "småbyxor", ett ordval jag fortfarande minns. Jag minns också att han hade en trevlig röst, som någon man hör på radio eller teve. Han ville att jag skulle hjälpa honom genom att föra ner handen i byxorna och berätta hur det kändes. Redan då blev jag avigt inställd när folk berättade för mig vad jag skulle göra men jag ville heller inte vara oartig, så jag lät bli att göra som han sa, men sa inte emot. Till slut blev hans frågor så specifika att jag stoppade ner handen i byxorna. Jag minns inte hur samtalet slutade men först efteråt förstod jag att något väldigt konstigt hänt och när mamma kom hem satt jag gömd under ett bord och storgrät. Det blev värsta pådraget, mamma upprörd och ringde en annan mamma i området som var polis. Anmälan upprättades på skrivmaskin och det visade sig att åtminstone fem tjejer i klassen råkat ut för samma sak. En skolkatalog som hamnat i orätta händer. Detta var på den tiden då det inte bara stod hemadress och telefonnummer till varje barn, utan även personnummer. 

 

Ytterligare något år senare hände samma sak igen men då var jag förberedd och sa emot, frågade farbrorn som ringde vad han hette. Mamma hörde, fattade vad som var på gång, tog luren och hann knappt dra efter andan för att skälla ut honom innan han lagt på luren. 

Räkna segrar, inte förluster

Söndagar har, oväntat nog, gått och blivit en av mina värsta dagar. Åtminstone varannan söndag, för det är då jag tycker att vi behöver storstäda övervåningen. Mitt problem är väl att min ambitionsnivå angående ordningen i hemmet (uppenbarligen) inte är realistisk, eftersom det känns som att jag håller på att stressa ihjäl mig dessa dagar. Jag går in i helgen och ser framför mig allt jag ska hinna med men så i slutet av helgen har jag hunnit max 70-80 procent av det jag föresatt mig och resten hånflinar åt mig. De där goda söndagsmiddagarna hinner jag heller inte laga länge. Både det, och högarna som inte blivit åtgärdade, känns som oförlåtliga misslyckanden när jag slänger mig i soffan framåt halv tio-tiden på söndagskvällen, helt slut efter dagen.

 

Igår åkte Make norrut redan på morgonen. Idag har han några jobbiga möten som jag vet att han legat sömnlös över så detta är INTE ett gnäll-inlägg om att det bara är jag som… Lill var på dans men fick guschelov skjuts av en kompis för det krockar med Sons tennistid. Jag började med en lasagne strax efter 16, försökte få Lill att göra läxan medan jag varvade plattor med västerbottensbechamel med tomatsås men hon var gnällig och jag blev irriterad när hon påstod att hon inte förstod de enklaste instruktioner. Så in med lasagnen i ugnen och tittade på klockan: 19.30! Hur f'n gick det till? Inte konstigt att Lill var gnällig, hon hade dessutom bara fått våfflor till lunch, stackars barn. Så snabbt tänka om, ge ungarna varma mackor till middag. Själv åt jag ett kokt ägg och (enbart) kyckling som blivit över i lördags, ståendes vid köksbänken, stress-städade köket så gott det gick mellan tuggorna. Blev irriterad på Angela för att hon lade en rå kalkonfilé hjälpligt invirad i lite plastfolie i kylskåpet, ens ett fat under. Jag har irriterat mig länge på att hon är rätt ohygienisk överlag, och den där kalkonfilén blev liksom droppen.  

 

Men om vi ska räkna våra segrar istället för förluster (något jag ska försöka bli bättre på):  

• Tre matlådor med röd- och gulbetor, quinoa, fetaost och kyckling preppade för veckan.
• Jag har en stor orörd lasagne under en plåt i uteköket, middag för minst tre-fyra dagar.
• Jag har tagit ner en julkrans och slängt en julgrupp men så länge det känns som vinter får de tjocka mörkgröna sammetsgardinerna och 'tavlorna' med vintermotiv över soffgruppen vara kvar. Ge oss mod att skilja på 'advent' och 'vinter'.
• Sons rum är ordentligt städat och nästan alla pinaler som samlade damm har vi antingen burit till källaren eller gjort oss av med.
• Vi har blivit av med ett skrivbord som enbart tjänat som (provocerande) avställningsyta de senaste fem åren.
• Jag har köpt en vintageklocka på Tradera. Inget dyrt, men jag har länge velat ha något damigt, något som skulle kunna vara arvegods, som signalerar 'klassisk stil' snarare än lyx. Den kommer nog idag och det har jag sett fram emot.

 

Den här veckan blir kortvecka, på fredag begravs mormor. Min kusin, tillika en av mina absoluta favoritpersoner, kommer med sina barn från Stockholm på torsdag kväll, tyvärr för sent för att vi ska hinna äta middag tillsammans men jag har bestämt mig för att fixa en riktigt fin frukost på fredag morgon. Efter begravningen ska de vidare. Jag önskar att de hade kunnat stanna hela helgen.

    

Ständigt aktuellt

Tacksamt för era kommentarer på förra inlägget. Jag vet ju varför han skickar ett sådant meddelande, vet att han vill dra in mig igen och vet varför det kom just nu – efter helgerna och hans födelsedag (då jag inte hörde av mig). Minns ni att jag skrev nyligen att jag kände på mig att han tänkte intensivt på mig? Det som är så svårt att hundra procent tänka bort nu är: Tänk om han menar allvar. Tänk om något faktiskt händer och så valde jag att inte agera.

 

Samtidigt, det är för subtilt. Om han nu haft sådana tankar och uttryckt dem explicit hade det kanske varit en annan sak, men en låt som man måste tolka…? Näää. Nog för att jag vet hur han funkar och han vet hur jag funkar och vi är lika så, vi lyssnar alltid på texterna, han började till och med lyssna på Taylor Swift under vår tid tillsammans, men det är ändå för mellan-raderna för att tas på allvar.

 

On another note, nämligen det populära ämnet PMS:

Min kloka kollega Namne berättade vid lunchen att hans fru varit så väldigt passivt aggressivt sur igår kväll. Jag har aldrig träffat henne men eftersom vi pratar mycket på jobbet är det ändå som att jag känner henne hyfsat och hon verkar inte vara den sura typen så när han redogjort för omständigheterna frågade jag lite försiktigt om det möjligen kan vara så att… på vilket han svarade att efter 12 år har han fortfarande inte lärt sig när och hur man ska veta men vi hade ett öppenhjärtligt samtal om saken, vilket jag tycker är fint att man kan ha med manliga kollegor. Vi (jag) reflekterade över det förbryllande faktum att många kvinnor, inklusive jag själv då'rå, inte själva förstår att de har PMS förrän efteråt, vi är bara arga och tycker att alla är dumma i huvudet.

 

Senast med Seglaren, när vi landade i soffan en stund innan jag skulle hem, pratade vi också om det. Han vet att jag påverkas av fullmånen och tycker att det är lustigt (men viftar inte bort det som galenskap vilket jag tycker är sympatiskt). Med tillgjort gubbig röst skämtade jag om att de inte borde ha kvinnor på hans jobb, herregud, oberäkneligt humör och skarpladdade vapen – livsfarligt. Han kontrade med att man får se arga kvinnor som en tillgång. 

Ansvar x 3

Ett av min arbetsgivares värdeord är Ansvar. Ett bra ord, särskilt när folk – högt och lågt – anammar det. Två exempel på hur jag tagit ansvar senaste veckan:

Igår satt jag i labbet och monterade kontakter på kablage till kl 19, som en konsekvens av att Strebern i en månads tid ignorerade ett inköpsförslag på nämnda kablage. Jag, innesäljaren som ska till kunden idag och en kille på R&D satt och pillade med kontakter och kämpade för att få allt klart. Innan vi började sa jag till innesäljaren att vi kanske skulle ringa in Strebern också, eftersom det är på grund av honom vi satt där. Ska jag ringa honom? sa han och jag såg att han tvekade, insåg varför. Orkar vi sitta här i flera timmar med Strebern? Nej förresten sa jag. Vi fixar det här själva. 

 

Ett annat sätt exempel är att en komponenttillverkare som är mycket viktig för oss har gjort en ful manöver och höjt priserna på ett sätt som varken är schysst eller enligt praxis i branschen. Jag skrev ett mejl till vår närmaste kontakt där, och europachefen som hon rapporterar till, där jag tryckte på långsiktiga affärsrelationer och skrev mellan raderna att om de går vidare kommer de hamna på vår svarta lista och inte få vara med på nya projekt. Innan jag tryckte på send ringde jag upp europachefen som jag pratat med någon gång tidigare och som gett intryck av att vara en schysst kille. Jag berättade att jag tänkte skicka ett skarpt mejl till dem och vi resonerade om saken. Visade sig att ett annat affärsområde låg bakom prisökningen och själv var han vansinnig på sin egen organisation så vi kom överens om att jag skulle höja tonläget ytterligare i mejlet, jag fick till och med förslag på formuleringar från honom, så ska han använda mejlet som ammunition mot sin egen organisation. Är man det minsta mån om relationen ska man alltid ringa upp innan man skickar ett skarpt mejl.  

 

En sak som jag inte vill ta ansvar för är Äventyret och hans mående. Idag när jag vaknade såg jag att han messat länk till en låt, Fade to grey. Jag struntade i att lyssna på den men googlade fram texten och, med reservation för att jag kanske övertolkar, men tyckte att den har en suicidal underton. Även när jag googlar låten får jag bekräftat att den handlar om en man som står ensam i regnet på en tågstation och vill avsluta sitt liv. Spontant vill jag bara hålla det ifrån mig, kan omöjligt bli indragen i honom igen men å andra sidan – om någon ens antyder självmordstankar, har man alltid ett ansvar att agera då?

 

Å tredje sidan tänker jag på vad jag flera gånger läst om kontrollerande beteende och våld i nära relationer. Hot om att begå självmord är ett vanligt förekommande riskbeteende hos män som brukar våld mot sina kvinnor. Även det jag skämtade om häromdagen är ett sådant 'riskbeteende' (Äventyret ville gärna lägga en hand om min hals och höra andningen bli påverkad medan vi…) Sommarens och höstens shit storm ska vi bara inte tala om.
Är Fade to grey ett nytt försök att få kontroll över mig? Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Funderar på att ringa hans poliskompis men har redan dåligt samvete för att han blivit indragen i den här sörjan. 

Smooth sailing

Seglaren vill göra om sitt kök som nu är på glamping-nivå (inte på det charmiga sättet), men det kommer nog inte hända närmaste åren. Han drömmer om att få in en diskmaskin, en köksfläkt och åtminstone kylskåp i köket. Som det är nu öppnar han en självdragslucka till murstocken och närmare fläkt än så kommer man inte. Kylen och frysen står i ett angränsande rum. Han har ingen lätt yta, 3x4,5 meter med hela sex (!) dörröppningar plus en kamin/vedspis som står där den står. I princip allt i köket är kvar efter det gamla paret som bodde där tidigare, ner till de kantstötta tallrikarna, besticken och de slitna stekpannorna. Non-stickbeläggningen sedan länge betänkligt avskavd och jag fruar inte (!) men jag har sagt till honom att han måste slänga de där stekpannorna.

 

Jaja, eftersom jag har svart bälte i Ikeas köksplaneringsapp och fortfarande, 12 år senare, är väldigt nöjd med hur jag planerade vårt eget kök, erbjöd jag mig att göra ett försök med hans. Jädrar så roligt sådant är. Fick till det riktigt bra, tycker jag. Väggen där han skruvar i öglor på lagom utmanande avstånd från varandra lämnade jag orörd i planeringen. Den behövs till viktigare saker.

 

På hela taget märker jag att Seglaren landat bra i sig själv sedan vi sågs första gången för ett drygt halvår sedan. Inte så att han gav ett oroligt intryck tidigare men hans förutsättningar var väl lite sådär, att äga två olika fastigheter med två olika ex (innan slutet av februari blir han utlöst från den ena och köper loss den andra – allt är påskrivet och en enorm lättnad), ett ganska rejält renoveringsprojekt framför sig och inte riktigt veta vad han sökte för typ av relation. När han och jag först började mejla med varandra hade han precis börjat dejta en annan tjej och jag förutsatte att det inte skulle ändras, men vi fortsatte skriva med varandra och ganska snart kände han (tydligen) att den andra tjejen inte var riktigt det han sökte. Dels det här med läggningen, han hade varit tydlig med vad han ville ha efter att mer eller mindre försakat det i alla tidigare relationer, och hon hade sagt att hon var på men när de sågs fick han inte känslan av att hon genuint ville, så det blev aldrig något annat än vanilj. Dessutom ville hon ha hela paketet, siktet inställt på att flytta ihop och 'ha mig som plastfarsa till sina ungar'. Samtidigt mejlade han med mig som beskrev det jag behövde, och mitt plocka-russinen-ur-kakan-koncept. Plastfarsa eller "…sedan åker jag hem till mig" sa Seglaren och gjorde vågskålar med händerna. Ganska enkelt val.

 

Han kommer aldrig vilja flytta ihop med någon igen, antagligen inte ens 'bli ihop' med någon på det sättet igen, sa han senast.
Det gör mig glad för med åren pratade Äventyret allt oftare om att han 'offrade' att ha en riktig relation för min skull. Jag sa aldrig annat än att jag inte skulle vara annat är förstående om han valde en annan relation men han ville inte vara med någon annan än mig så moment 22 och inte så att jag kände dåligt samvete för det var ändå hans val, men det var ändå en belastning, som att han ständigt hade ett litet övertag. Jag har varit lite orolig att Seglaren ska ge sig ut och leta efter någon som kan bli hans flickvän men sedan helgen känner jag mig mycket lugnare i att han är lika nöjd med oss som jag är. Han tjatar inte ens om frekvens, vilket är en oerhörd lättnad efter Äventyret. Du kommer hit när du kan säger han, och så är det inte mer med det. 

Femtio nyanser av Seglare

Förra veckan var mest frustrerad. Strebern hade av slarv eller nonchalans (mest det senare) låtit ett problem ligga och jäsa i en månad och plötsligt träffade skiten fläkten och gissa vem som fick lägga, utan att överdriva, halva arbetsveckan på att städa upp efter honom, jaga livet ur både leverantörer och kollegor för att ordna upp situationen så att en redan missnöjd kund inte skulle bli än mer missnöjd. Riktigt arg var jag, till och med igenom fredag eftermiddag.

 

Så den känslan gick jag in i helgen med. Då passade det bra med en lördag hos Seglaren. Vägen till honom känns alltid evighetslång, alla små deppiga samhällen man passerar. Ännu tråkigare i lördags, med grådimma och nougatfärgad snö i diket. Det är ändå värt, jag mår så bra när jag är där, precis som med Äventyret släpper jag allt annat. Lekarna och de olika sidorna av njutningsmyntet är naturligtvis det primära, men också: Total mental semester att checka ut från resten av livet. Nu när han är klar med alla pågående renoveringsprojekt är hela huset optimerat för lek. Vi börjar i hans vardagsrum, det där han har sin rejäla stolpe mitt i rummet, för bärighetens skull. Bland annat. Det är lite speciellt att hålla till där, innanför de spröjsade golv-till-tak-fönstren, kunna titta ut över hagen och skogen medan jag väntar på att Seglaren förbereder sitt. Om någon varit där och tittat tillbaka hade de nog blivit oroliga. En halvnaken hjälplös kvinna, kanske kidnappad och hållen mot sin vilja (haha) men ingen är där, ingen ser. Vi är ensamma i hela universum.

En stund senare går vi nakna uppför trappan, hand i hand. Jag före och han efter. Mina ben darrar fortfarande lite efter första urladdningen.
I vilket rum vill du ha mig? frågar jag.

Bestäm du. Just det får du bestämma.

Jag väljer hans nyaste rum. Även härifrån ser man hagen och skogen. Kryper ner under täcket, påslakanen har tvättats så många gånger att de blivit mjuka som flanell, vita mönstrade med fjärilar och violer. Med vissa grejer är han och Äventyret så himla olika. Det mesta, faktiskt. Det enda jag kan komma på att de har gemensamt är sin läggning, vurmen för hav och fartyg och att de fyller år samma vecka. Jag kan fortfarande sakna Äventyrets säng och hur hans stålblå satinlakan kändes mot naken hud men Seglarens ögon är också stålblå och ibland, när han ser bister ut, är han lite lik en yngre Daniel Craig. Han har ett busigt och smittande leende men allra mest suger det till i min mage när han ser riktigt barsk ut, när jag (oftast uppenbart med flit) inte motsvarat hans förväntningar på total och omedelbar disciplin. Ibland kan varken han eller jag hålla masken. Jag försöker se oskyldig ut, han som att han är arg på riktigt men vi lyckas inte helt. Ett kort fniss, en kyss och sedan in i leken igen. 

Äsch, jag har bara haft lite strypsex

Halvspontant fast ändå inte bestämde jag mig för att testa en annan sorts injektion också. Spontant i bemärkelsen att jag slutgiltigt bestämde mig och knep en återbudstid redan dagen efter (dvs i lördags) men inte särskilt spontant eftersom jag funderat på det i några månader, pratat med Make, och landat i att jag vill göra det. Det är ett ämne som heter Prostrolane inner b och som injiceras på mindre områden, i mitt fall i en begynnande dubbelhaka. Det smälter fettcellerna och resultatet är permanent, åtminstone tills man går upp i vikt och nya fettceller bildas. Jag har nog skrivit det tidigare, men kristallkulan är inte särskilt uppmuntrande. Alla kvinnor på mammas sida i släkten får enorma dubbelhakor med åren och jag vill inte se ut så. Make tyckte att det kanske var lite i dyraste laget med den här kuren om tre injektioner men jag frågade om han inte tyckte att det är värt minst det för att jag inte ska se ut som min mamma om 20 år.

Hehe sa han.

Hehe sa jag.

 

Min systers reaktion när jag i ett facetime-samtal sa att jag gjort botox: Hon trodde på riktigt att jag skämtade och jag behövde visa att jag inte kan göra en arg-rynka innan hon trodde mig. Men du ser ju inte stel ut! Nej, jag tycker inte heller att jag ser stel ut. Jag trivs jättebra med det. Älskar lyftet jag fått, så mycket roligare att sminka sig dessutom.

 

Den här prostrolate-injektionen har gett mig ett inte helt osynligt blåmärke under käken, ganska vanligt att det blir så och det bekymrar mig inte så mycket, hellre där än vid ögat. Jag tror inte att någon tänker på det, ingen har i alla fall kommenterat, men den lilla kurviga på Ekonomi sa att om jag absolut vill hålla injektionerna hemliga kan jag alltid skylla på att jag haft strypsex. Det är ju hon till att säga en sådan sak. 

Om du inte kan undvika det; omfamna det

Inleder måndagen med att köra en töntig men förhoppningsvis också peppig femdagarsvecka-dans med receptionisten som såg så himla trött ut när hon kom till jobbet. In da club fast

Fem dagar
Denna vecka
Måndag tisdag
Torsdag fredag

Å en onsdag

Däremellan

Nu kör vi

Hela veckan

 

Är själv rätt spak inför utsikten fem arbetsdagar på raken. Söndagen tog lite musten ur mig. Angela och jag skulle ägna oss åt designkulturhistoria och kombinera detta med ett besök på det stora möbelvaruhuset. Barnen ville, hör och häpna, följa med fast jag gav dem en hundra procent osockrad bild av vad utflykten skulle innebära, levererad med slutklämmen Jag vill inte höra ett ord om att någon är trött eller vill åka hem innan vi är klara. De sa att de ändå ville följa med så toppen och på det stora hela blev det en väldigt trevlig utflykt.

Make fick en heldag hemma. Den tillbringade han med att städa källaren och slutförde med bravur. Samtidigt gick vi runt på Ikea och tittade på allt eftersom Angela aldrig besökt ett IKEA-varuhus tidigare och var lyrisk över alla möblerade miljöer men så blev vi faktiskt alla rätt trötta och på ta-själv-lagret fanns inte mycket energi kvar hos någon. Det är ju där de borde haft ett litet fik, inte utanför!
Jag sålde in det som skattjakt, förklarade hylla/fack-systemet för barnen och skickade dem att hämta grejer som inte var för tunga. Guschelov hade vi scannat allt med appen så utcheckningen var snabbt avklarad och de som ville fick mjukglass efteråt. Det blev ett dyrt kalas, mycket dyrare än jag förutsett, men ändå glömde vi köpa det vi primärt åkt dit för. Tröstar mig med att jag också lämnade tillbaka en hel del grejer, och så köpte jag ett överdrag till fåtöljen i stugan, vilket blev jättemycket billigare än att köpa en ny (eller begagnad) fåtölj som passar bättre med färgerna, nu när vi har en kritvit soffa.

 

På väg hem råkade vi ut för en ganska otäck grej. En bil kom i full fart från en mindre väg, jag såg den i god tid och förberedde mig för att den kanske inte skulle stanna vid stoppskylten den var på väg mot, bedömde att vi var på kollisionskurs. Den saktade ner tillräckligt för att inte köra in i oss men kom så tätt bakom (och i sådan hastighet över stopplinjen) att den var nära att ramma bakänden på min bil. Jag tutade ilsket, vilket fick den att göra en idiotomkörning (heldraget, noll sikt) och – ve och fasa – TVÄRBROMSA framför oss på vägen, föraren uppenbarligen utan en tanke på att jag kanske inte hade hunnit stanna, eller att en tredje bil hade kunnat komma bakom (jag är dock en sådan bilförare som har lika mycket koll i backspegeln som på vägen så jag tror och hoppas att jag instinktivt agerat annorlunda om jag haft en bil bakom – men vem vet). En äldre ovårdad man i orange reflexjacka slängde sig ur bilen, lämnade dörren vidöppen, och kom rusande mot oss. Tryckte på knappen som låser dörrarna i sista sekunden, han stod utanför och bankade på dörren, försökte öppna den, svor och skrek. Jag sa till Angela och Son att notera hans regnummer medan jag själv ringde 112 genom SOS-appen. Under tiden hade gubben hoppat in i sin bil igen och dragit iväg i en j-a fart. SOS Alarm kopplade mig till polisen men då visade det sig att varken Angela eller Son noterat regnumret vilket gjorde mig lite irriterad, they had one job liksom, men kanske mest sur på mig själv som inte bara tog en bild själv. Vi var dock alla rätt överens om ungefär vad det varit men polisen fick ingen träff på rätt sorts bil på någon av kombinationerna vi testade. Jag undrar om inte bilen var falskskyltad och hur som helst övertygad om att gubben var rejält berusad alternativt påverkad av något annat. Allt slutade ju väl men barnen skärrade, särskilt Lill som gråtande vaknade av mardrömmar i natt och själv kunde jag inte sluta tänka på om gubben haft en bössa i bilen. Han kändes som den typen.  

Hemmafixet

Idag en fredag som känns som tisdag. Bra dag med andra ord!

Jag är nöjd med ledigheten, både att den känts så lång men också att jag hunnit beta av en del större grejer på dåliga-samvetet-listan. Det har, som för många andra, varit mycket rensande och städande. Flera gånger har jag varit på secondhand-butiken för att lämna grejer och senaste gången, precis innan stängning, såg personalen i inlämningen helt förstörda ut. Mycket idag eller? frågade jag och de nickade hålögt. De hade knappt hunnit få in grejerna under tak i samma takt som folk lämnat av.

 

Så väldigt glad över det jag numera tänker på som "tjejrummet", utrymmet mellan vårt sovrum och vår WIC, det som fick en bränd rosa nyans på väggarna och ett sminkbord. Jag har verkligen lagt rabarber på det där lilla rummet, gjort det till min fristad.
Sista lediga eftermiddagen ägnade jag en stund åt vår WIC och varje gång jag städar på ett ställe blir jag också sugen på att piffa till det. Skulle vilja måla hela WIC:en, inklusive tak, i någon mörkblå nyans (mörka färger för små utrymmen som tenderar att bli plottriga - YES). När vi köpte huset var den ytan bara masonitskivor från golv till tak, ett sånt där ställe där förra ägaren hivat in kartonger och gamla trasmattor. Snickarna satte gipsskivor och jag ELFA-skenor, hyllplan med stänger under. Allt därinne är hängande. Ena sidan är min och andra sidan är Makes. Dessutom har vi en två meter bred skohylla längst in under snedtaket, utrymme för att förvara träningsväskor, och plats för att alltid ha strykbräda uppställd utan att den är i vägen.

 

Köket är klart, bortsett från (trä)bänkskivorna som fortfarande behöver en omgång. Jag är nöjd men det är något som saknas, pricken över i liksom, få till den där bistrokänslan som var tanken från början. Det är inte helt lätt och jag drar mig för Pinterest, blir helt knäpp av att scrolla där. Efter tio minuter känner jag mig hjärntvättad, tappar greppet om vad själv tycker är snyggt, och vad jag tror att jag tycker är snyggt efter att ha sett femtielva bilder med just det på kort tid. 

Studiebesök i verkligheten

Hälsningar från jobbet! Det känns mycket bättre idag, jag behövde komma upp ur sängen och komma ut. Visst hade jag behövt vara hemma också, avsluta allt fix och don, fortsätta rensa, det tar aldrig slut, men att vara på jobbet känns faktiskt lyxigt. 

Egentligen är jag ledig idag men har skolkat rätt mycket från jobbet under hösten och vintern, inte minst i o m renoveringen då jag åkt fram och tillbaka på arbetstid för att prata med snickare och elektriker, så det känns bra att bjuda på några timmar idag. Min chef är så himla schysst, det är aldrig några suckar eller sura miner om man behöver lämna jobbet en stund, eller gå tidigt då och då. Idag har jag rensat i mejlen och gör rapporter så att jag ska slippa börja med det på torsdag, när det riktiga startskottet för 2026 går. Jag har ingen lunch med mig, inte mer än ett kokt ägg. I frysen i vårt närmaste pentry har jag matiga nöd-frallor och i kylen hittade jag en apelsin som antagligen är ätbar. Den är antagligen inte min men å andra sidan kommer ingen komma tillbaka från ledigheten och fråga Vem fan har tagit min apelsin?! Eller mitt apelsin som man (helt ologiskt?) kan säga på småländska utan att någon reagerar. Gör man det i andra delar av landet också? Ett apelsin säger min mamma alltid. 

I jobbet med en av rapporterna innan jul snavade jag över en faktura som såg så himla skum ut. Den var från en leverantör som fakturerat en kvarts miljon för 'tull och avgifter' men inte för någon frakt. Leverantören hade bara skickat en enda faktura och ekonomi hade skapat leverantören i systemet för att kunna betala fakturan. Alla varningsklockor ringde. Jag skickade till min chef som utan att tveka sa att det är klockren fejk. Det var rätt sent en eftermiddag och den lilla kurviga på Ekonomi, hon som hanterat fakturan, hade gått för dagen. Jag hade ont i magen fast jag inte varit inblandad. Så fick jag en snilleblixt och kollade vilka som attesterat och såg en inköpskollegas namn. Ringde honom och han hade en (komplicerad) förklaring som jag inte riktigt hängde med på och det stämde garanterat men en liten del av mig har inte riktigt kunnat släppa hur (relativt) enkelt det ändå är att få igenom en sådan grej, om man är villig att ta risken. Vilket man nog inte är för 25 000 EUR, men ändå. 

Make och jag såg för ett tag sedan den danska serien 'Other people's money' (SVT Play) om det obegripligt omfattande momsbedrägeriet i Europa för knappt 10 år sedan. 13 miljarder kronor blev danska staten snuvad på. Den var inte direkt lättuggad, de hade förenklat så mycket de kunde men ändå svårt att hänga med. Absolut sevärd dock.  

Avsluten och uppbrotten

 

Fullmåne (typ) betyder PMS. Åtminstone sur och grinig och stör mig på allt och alla som kommer i min väg, mest på Make men även på Angela och då är det riktigt illa. Denna gång lite stolt över att jag har självinsikt och håller mig undan så gott det går. Just nu i badet med stearinljus och sista skvätten av Maria Åkerbergs badolja, den med rosmarin och lavendel. Inget vinglas dock. Jag har (egentligen) avslutat min Naproxenkur men har behövt en och annan tablett ändå. Märker att jag är lite rädd för att sluta helt, rädd för att det ska göra lika ont som då. Plus: Det är kanske inte så dumt att låta bli alkohol ett tag, jag är ju väldigt förtjust i vin. 

På väg till nyårsfirandet talade Make och jag om Ormens år och Hästens år. För honom blev 2025 verkligen ett orm-år, ett av livets med dramatiska skinnömsningar (är det ens ett ord?). Han sa att jag nog inte hade haft några stora förändringar för egen del, mer än de i hans liv som påverkar mig och jag höll med men tänkte på Äventyret. Mitt livs näst längsta förhållande tog slut. Jag har tänkt en del på honom nu i helgerna, instinktivt känt på mig att han tänkt intensivt på mig och att detta, att vi varken önskat varandra god jul eller gott nytt år det sista, slutgiltiga kvittot på att vi aldrig mer kommer ha kontakt med varandra. 

I helgen var Angela i samma stad som vår stuga, tillsammans med killen hon träffat. Vi var fram och tilllbaka till stan två rundor i ovädret pga spontanköpte en soffa på Mio. Just när vi nästan var framme på ön andra rundan ringde hon och jag förstod att hon behövde komma därifrån, så jag körde in en tredje vända för att hämta henne. Det blev till att snabb-värma upp gäststugan och handla lite extra middagsmat men nemas problemas. Det var inte så dramatiskt som jag befarat, men de hade kommit fram till att de inte skulle vara ihop och klart att hon bara ville därifrån då.  

Min gamla kompis (typ) Munter har hört av sig under ledigheten och undrat om jag gå en promenad. Jag har duckat. Var nöjd med att Munter runnit ut i sanden, vi har inte hörts på säkert två år, och blev obekväm när hon hörde av sig. Det vuxna vore att helt enkelt säga till henne att jag inte vill umgås, men jag förstår inte hur man ska säga det, och förklara varför, på ett sätt som är mindre sårande än att bara låta relationen självdö. Problemet med Munter är att varje gång jag träffat henne har jag känt mig helt dränerad på energi och började därför dra mig för att träffa henne. Bara tanken på några timmar med henne gjorde mig helt matt och på dåligt humör. Hon är alltid smådeppig och trött och har stort behov av att analysera och ventilera dessa båda omständigheter. Efter år av att finnas där, lyssna, peppa, stötta och låta henne dissikera sitt mående utan att någonsin visa något större intresse för mig eller mitt liv, kände jag en dag att jag inte orkade mer och slutade höra av mig. Hon hörde i o f s inte heller av sig så det känns rätt att säga att vi självdog. Jag har ingen som helst lust att sparka liv i vår relation igen, misstänker nämligen att hon har ett extra stort behov av att prata av sig och att det var därför hon ville ta en promenad, men har också ett molande dåligt samvete över min fega sorti ur hennes liv. Hur gör man? Hur är man någorlunda uppriktig utan att vara för taskig? Det är inte jag. Det är du. 

På tal om energitjuvar och dåligt samvete förbarmar vi oss över Makes kompis och hans pratkvarn till sambo. De kommer på middag på tisdag och jag bävar redan för hon är ännu värre än Munter när det kommer till att lämna en helt urvriden. Det är en hemlis för deras 12-åring att de ska separera. Pga diverse ekonomiska omständigheter behöver de vänta till i sommar någon gång men sedan kommer vi kunna börja umgås med bara honom. Han är trevlig. Hon är absolut snäll men hennes mun går precis non-stop. Ställer hon en fråga till en upprepar hon ens svar med en sekunds fördröjning, som för att bekräfta att hon lyssnar, tills man kommer av sig mitt i en mening. Då fortsätter hon prata om sitt igen, utan att reflektera över att hon inte ens fick svar på sin fråga.

Åhhhhh, fan vilket pissigt humör jag är på idag! Nu är badvattnet kallt, jag ska skölja ur inpackningen och gömma mig i sovrummet så att jag inte råkar bita huvudet av någon för att han inte gjort något jag tycker att han borde ha gjort. Tjingeling på er.

Elementen

 En smula ostrategiskt, visade det sig, att träffa Seglaren på nyårsdagen. Nog för att han firade själv i skogen, med att hugga ved och äta oxfilé, men han hade också tagit ”något glas vin för mycket” (hans egna ord) och gick förvisso ut starkt igår, det gjorde han absolut, men blev trött. Det blev inte ens någon tredje halvlek. Vi lekte några intensivt timmar, åt middag, jag tog disken (han har ingen maskin) och tänkte att det nog inte var så dumt att komma till sommarstugan i rimlig tid. När jag lämnade hans lilla gård snöade det stora, tunga flingor och innan jag ens passerat närmsta by behövde jag stanna vid vägkanten med varningsblinkers på. Det gick inte att köra fortare än 15 km/h, såg inte två meter framför bilen. Ringde Seglaren för att säga att jag kanske behövde komma tillbaka men han kollade någon regnradarsida och sa att om jag bara väntade 20 minuter skulle det värsta vara över, jag befann mig mitt i det röda området. Jag fick så klart gärna komma tillbaka, men vända när man inte ens ser var vägen går och det hade antagligen tagit mig 20 minuter bara att köra tillbaka.

Så jag tuffade på, bitvis nästan gråtfärdig när jag i princip bara kunde gissa var vägen var, livrädd för att bli stående. Efter ett tag slog det om till regn och barmark men jag avslutade starkt med att totalt köra fast i lera utanför stugan. De har grävt, fyllt igen och plattat till där vi brukar parkera. Jävla bilskrälle med framhjulsdrift men åtminstone framme och välbehållen, kunde tända en brasa i kakelugnen och senare krypa ner fullt påklädd under dubbla täcken. 

Nu ska jag snart se om jag får loss bilen med hjälp av några brädstumpar (det är väl så man gör?) och proviantera innan familjen kommer frampå eftermiddagen. Vi stannar till söndag, är planen. 

Mamma messade för en stund sedan, att min mormor dog imorse. Jag borde vara i alla fall lite ledsen men det fins inte mycket att vara ledsen över. Hon har gått på ren vilja hur länge som helst nu och jag väljer att tro att man återförenas med sina älskade när man dör så nu är hon och morfar, hennes stora kärlek,  tillsammans igen. Jag tyckte inte särskilt mycket om min mormor men när vi var barn, syrran, jag och vår kusin, tillbringade vi massor av tid på deras gård och då var mormor ändå en viktig person för oss alla tre. Under dagen ska jag försöka plocka fram några minnen från den tiden.