Tack å hej!

 

Jaha. Nähä. Vi drar väl bloggsnöret för i år här va? Lagom kul avslutning på året när man får mejl från skolan med information om att en person i bil försökte locka med sig ett barn på väg till fritids imorse. På vår gata, inte långt från vårt hus. Det är andra gången på ett år det händer. Det gick bra men man blir ju helt kallsvettig. Det var fruktansvärt väder imorse. Jag vill tro att det bara var någon obetänksam person som ville vara snäll och erbjuda skjuts, ibland tänker inte folk längre än näsan räcker, men man måste ju så klart förutsätta det värsta. 

Jag har tagit hela det snacket med Son, vid flera tillfällen. Skrämt upp honom rejält, gått igenom allt en person kan säga för att locka med sig honom och sagt till honom att försöka peta ut ögonen om någon försöker. Jag minns att mina föräldrar skrämde upp mig lika mycket när jag var sju-åtta och skulle börja gå hem från skolan själv. Det funkade, om någon bil hade stannat vid mig hade jag sprungit för livet. 

I den åldern hände det mig två gånger att en "ful gubbe" ringde hem och jag svarade. Första gången var jag hemma själv, mamma var på dagis för att hämta syrran, och jag fattade inte vad som hände, ville vara till lags. Han ville att jag skulle pilla på mig själv och berätta hur det kändes, för han sa att han sålde "småbyxor". Minns fortfarande det ordet, det lät så konstigt. Jag tror att jag väldigt snabbt kände att det var något fel, har något vagt minne av att jag inte gjorde som han sa men ändå inte sa emot så han trodde nog att jag fortsatte och direkt efteråt blev jag jätteledsen och rädd, trodde att han skulle komma hem till oss så jag gömde mig under bordet tills mamma kom hem och så var cirkusen igång med pappa som kom i ilfart hem från jobbet och polisanmälan och hela baletten. Det var flera tjejer i klassen som han ringde i en våg, det var då man hade klasslistor med telefonnummer och adress.
Andra gången var mamma hemma och då var jag liksom förberedd och sa emot. Mamma fattade vad som hände, tog luren och hann väl bara börja säga några väl valda ord innan mannen lade på. 

Nåja. Med det önskar vi go' jul osv, så ses vi på andra sidan! Hej å hå!

Tack men nej tack

 Rekryteraren ringde. De bokar intervjuer till onsdag förmiddag och gillade verkligen mig , tyckte att jag gjorde ett jättebra intryck.
Men.
Först ville han reda ut det där med pendling/arbetstid/närvaro. Han sa att förväntningarna är att man ska befinna sig på plats fem dagar i veckan, halv åtta till halv fem. Det gör resten av teamet och det kommer inte vara populärt/tas emot väl om man börjar tulla på det för om en börjar... Bara där, när han säger att de har fasta arbetstider, knappt ens flextider vad det låter, kände jag bara NEJ FÖR TUSAN.

Vi pratade om det lite och han föreslog att jag skulle fundera på saken till imorgon förmiddag men då svarade jag att nej, jag behöver inte fundera på saken. Om de ser så på det så är det inte rätt för mig och är det bättre att vi drar snöret här och nu. Det köpte han och hade antagligen haft på känn. 

Vi avslutade med att konstatera att han och hans organisation nu vet vem jag är och "vi ska hitta något annat till dig" (hans ord). Det känns bra. Jag är glad att jag tog upp saken, att jag var tydlig och att jag tackade nej.

Wife cave

 En glad nyhet är att jag tror att jag kan få med Make på att lägga (schackrutigt) klinker i tvättstugan! Vi hade vår plattsättre här förra veckan för en annan grej, och jag bad honom komma med ner och kolla. Make följde med, misstänksamt. Han vet ju att jag har något i kikaren för tvättstugan men sätter som alltid hasorna i, i förebyggande syfte. 

Det visade sig dock vara en lyckoträff, ty plattsättaren svarade på mina (ytterst ledande) frågor och bekräftade att ja, att färgen släpper tyder på fukt och ja, det absolut bästa i en källare är klinker eftersom fogarna andas och det är det enda man gör i källare numera. Är det något som får min man att lystra så är det ordet fukt. Jag såg det på honom. Sedan sa plattsättaren 450 spänn per kvadrat, plus moms och plattor. Tvättstugan är 11-12 kvadrat så det blir inte så blodigt som jag fruktat, vi borde klara oss på under 10 000.  

Inget nytt om jobbet. Jag tror att mitt mejl i fredags avskräckte dem, annars hade de hört av sig redan eftersom de ville ha andra intervju den här veckan och den här veckan är ju i princip bara imorgon och möjligen onsdag. Känslan: Lättnad. Tänker på den där killen jag dejtade för hundra år sedan, som jag pressade och pressade kring nyårsfirande, om vi skulle fira ihop eller inte. Såg det som en metafor för vår relation, dess vara eller icke vara. Han också, antagligen, för han gjorde slut runt jul och jag pustade ut. Känns som att det kanske var lite likadant med det här jobbet.

På den ljusa sidan vet rekryteraren nu vem jag är och vad jag letar efter, vilket kan vara en gräddfil till något som blir ännu bättre. Jag är optimistisk och full av tillförsikt, som det brukar heta. 

Mer snurr för pengarna

 Alternativa rubriker:

"Tips från Smålänningen"
"PPK"

Om man, som vi (vuxna) i vår familj ÄLSKAR glögg kan jag tipsa om det väldigt mycket mer ekonomiska alternativet till  rätt överprissatt (tycker jag) glögg på Systemet och istället köpa alkoholfri glögg som man spetsar själv med slattar som man ändå aldrig dricker upp eftersom vi är värdelösa på att dricka annat än vin. Och vodka då, i mitt fall. Skyller på mina danska gener, vilka går att bevisa, samt att jag tror att jag bott i Östeuropa i ett tidigare liv. Känner mig oförklarligt dragen till lite av varje som har med Ryssland och Polen att göra. 

Kanske på grund av det där tidigare livet jag på riktigt tycker att det är otroligt gott med ren vodka. Inte ovanligt att jag en tisdagskväll gör mig två äggåsillmackor som jag sköljer ner med en alkoholfri öl (tycker helt enkelt att de är godare än vanlig) och en eller två små (2,5 cl st) glas vodka. Skulle lätt kunna dricka vodka som måltidsdryck, om man bara inte blev så fuller på 'at. 

Dagens lokaltidningsbesvikelse

 Vi fortsätter att vara engagerade dagisföräldrar. Hela hösten, när alla hämtningar och lämningar skett utomhus, har det varit mörkt som en säck på dagisgården. En enda fungerande lampa på en stor lite kuperad, buskig yta. Ibland har barnen små ficklampor och då ser man ljusen som guppar omkring. Barnen syns inte. Personalen säger att företaget som äger hela skolans fastighet har varit där och tittat men inte åtgärdat problemet så här om dagen sa jag till Make att en förälder borde ringa VDn på det där företaget och säga till på skarpen. Helst en pappa. Igår tog Make kontakt mejlledes med VDn då hon inte var tillgänglig per telefon och idag fick han svar att det naturligtvis ska vara tillräckligt upplyst på gården, de ska se över belysningen direkt och kanske lägga till fler ljuspunkter. 

Dessutom flera tack för att han lyfte frågan till henne. Kan tänka att de är glada att man går direkt till dem och inte till den understimulerade lokalpressen. Annars hade det ju legat nära till hands. Bild på två föräldrar med överdrivet besvikna miner på en kolmörk dagisgård.

Nu blir det full fart, får vi hoppas!

Det inte så sexiga snacket...

 ...men desto mer nödvändiga.

Jag svarade på jobbet. Tumme upp, jag är jätteintresserad men att det bygger på en pragmatisk och rationell inställning, där resultatet är viktigare än på vilken adress och mellan vilka klockslag ett arbete utförs. Jag skrev att det är viktigare att det blir helt rätt än att jag får jobbet, hur sugen jag än är. Det står jag för till hundra procent. Faller det på det får det vara så, då hade det inte blivit bra i längden heller. 

Det känns bra. Nu ligger bollen hos dem och jag har fått det jag behövde säga sagt. Inget är viktigare än att det blir rätt. 

Man kommer ha koll på sitt barn

 På win-sidan: Jag fick igång Sons GPS-klocka med hjälp av Amazon-säljaren. Det hade inte gått utan deras hjälp, men det gick. Så nöjd med den julklappen, han kommer att älska den! 

Bra funktioner i klockan:

- Telefonbok med upp till tio nummer. Han kan ringa de tio numren, men ingen annan. 
- Man kan bestämma tider som klockan inte ska gå att använda som annat än klocka. 
- Elektroniskt "staket": Man kan ange ett område han får befinna sig på. Går han utanför det får vi larm i våra telefoner.
- SOS-knapp. Om han trycker in den i mer än tre sekunder ringer klockan förutbestämda nummer i slinga. 
- Han kan skicka "chat-meddelanden", upp till 15 sekunder långa, och vi kan skicka till klockan. "Vi ska äta nu."

Ti-hi!

Tomte Undercover

När det är lusse o s v på dagis brukar det ju finnas en liten burk att lämna en frivillig peng "för fikat" och först för något år sedan gick det upp för mig hur mycket de där slantarna betyder för dagis. En pedagog berättade att deras budget är 1500 kronor för att köpa grejer och hitta på saker. Per barn eller? frågade jag dumt och kände mig sekunden efter som Mickan i Solsidan när hon ba' Eh, NEJ.  

Det är ju ingenting! sa jag.

Eh, NEJ. sa hon. 

Sedan dess stoppar jag en ganska stor peng i den där fika-burken. Dessutom är de, om de köper in grejer på den vanliga vägen, bundna till att bara köpa genom ett enda upphandlat företag som, enligt pedagogerna, är SVINDYRA. Ironin. Men fika-pengarna kan de använda till vad de vill, var de vill.

I höst har jag tänkt på att de inte får in några sådana extra-pengar och har känt mig lite ledsen över det. Har heller inte några kontaktuppgifter till övriga föräldrar p g a GDPR/vägrar Facebook så har inte kunnat ta initiativ till någon insamlig men efter att ha tänkt på saken gjorde jag igår en liten julklapp innehållandes en knapp procent av det som guld-kuvertet aviserade och placerade på ett strategskt ställe. Det gör, handen på hjärtat, varken till eller ifrån för oss men jag hoppas att det kommer göra skillad för barnen.
Skrev ett kort, att det är från tomten att köpa pärlor, glitter, godsaker och annat nödvändigt för. Har en känsla av att personalen kommer gissa att det är från oss för jag har fiskat efter om det är något särskilt de behöver och jag har nästan dåligt samvete för att Lilltjompan uppenbart går all in för att dränera dagis supply av pärlor, men om någon frågar kommer jag med en dåres envishet hävda att det måste vara från tomten. 

Post-intervju

 Asså...

Ja, jobbet och företaget känns klockrent! Jag hade nästan hoppats att det inte skulle göra det, för då hade det varit lätt att tacka nej men jag är mer sugen nu än tidigare. 

Det är det där med tiden. Hur f'n ska vi få ihop att min arbetsdag blir 1,5 timma längre än nu? Precis innan vi avslutade frågade jag hur de ser på det där med närvaro v s jobba delvis hemma. Då skruvade de lite på sig och tyckte å ena sidan att det är en tjänst som kräver att man är rätt mycket på plats, men å andra sidan är de inte omöjliga och "frihet under ansvar" och "känner man att man kan den dagen eller behöver..."

Jag har inga förväntningar på att få ett okej på att jobba hemma två dagar i veckan men jag vill veta att det är en sådan kultur att ingen tittar snett om man tar ett möte i bilen på väg hem och ser det som arbetstid, eller att man kan... tja, ta det lite som det kommer? I eftermiddag har jag bara telefonmöten så jag kör hem på lunchen och tar det därifrån eller att man samlar ihop grejer som passar att göra hemma och koncentrerar dem till en hemmadag. Typ så. Eller att det är okej att man avslutar det sista på kvällen när barnen somnat. Annars går det inte. För att kunna hämta barnen 16.45 (vilket känns som en halvtimma senare än åtminstone Lilltjompan fixar i nuläget) hade jag behövt åka hemifrån klockan sex på morgonen. Tidigare än så fixar inte jag. Jag tror att det går, med lite god vilja från båda sidor. 

Jag har i alla fall bollen och till fredag ska jag "verkligen känna efter" (deras ord) om detta är något jag vill. Därefter ska de väga ihop vilka kandidater som gett tumme upp och vilka de vill gå vidare med och så en andra intervju kort därpå. Jag ska prata med Make, men jag tror att jag redan nu vet hur jag kommer svara. 

Och herregud, om dom ens vill. De sa när vi satte oss att de hade skyhöga förväntningar och jag är sån i den situationen att jag tar allt på uppstuds. Jag pratar och berättar och beskriver (och frågar och lyssnar så klart också) men går nästan bara på känsla, sållar inte, lägger allt på bordet och tänker inte på vad som är rätt eller fel att säga. Jag är inte där för att sälja in mig själv, jag vill bara att de ska veta så mycket som möjligt om mig, så att vi tillsammans kan ta reda på om jobbet och jag är den perfekta matchen för varandra.

Det senaste om det senaste

Jag har i snart ett dygn försökt få igång Sons telefon/GPS-klocka som han ska få i julklapp. Det går sådär. Operationen lyckades men patienten dog. Allt som går att kolla visar att allt är rätt inställt men ändå tror klockan att den befinner sig i Kina. Amazonsäljarens support är en gmail där de i o f s svarar men oklart ännu om de kan hjälpa mig. Hoppas att vi får igång den för Son hade älskat och för oss hade det varit toppen att kunna släppa iväg honom till skolgården och kompisar som bor i närheten utan att behöva oroa sig.

 

Jag pratade med kompisen vars pappa avled i en bilolycka i augusti. Det där att en olycka sällan kommer ensam. När pappan dog gick det upp för min kompis (som jobbade tillsammans med pappan) att företaget var djupt skuldsatt, pappan hade pantsatt bostaden för att hålla skenet uppe. Min kompis har inte haft en intäkt sedan augusti och har behövt putta in precis alla sina besparingar i firman för att bara klara skatteskuld och en massa annat. Nu lever de på hans frus ganska blygsamma lön. Kompisen har därtill haft problem med hälsan och blev som grädde på moset förra veckan tvungen att akutopereras för något tarm-relaterat som inte ens är hans vanliga hälsoproblem.
Och hur är det med er då? frågar kompisen artigt efter hela redogörelsen.
Bedrövligt sa jag. Det är bara mulet och dant. Har inte sett solen på hela december.

Och så kunde vi i alla fall skratta lite.

 

Bara för att vi beställt ny bil med leverans i februari-mars håller vår nuvarande på att gå i bitar. Senaste fyra veckorna har den varit inne på verkstan tre vändor. Jätteroligt, verkligen, men Make råkade (?) öppna guldkuvertet från sina föräldrar, det var avsett att öppnas på julafton, och… vi kommer inte behöva leva på nudlar framöver. Plus att de slänger in en resa när pandemieländet gett med sig.

Vi håller tummarna för favorit i repris-vecka på Gran Canaria med riktigt bra all inclusive. En nåd att stilla bedja om.

 

Make har lämnat d-uppsatsen för påseende till handledaren. Det är en del kvar att skriva, analys och så och handledaren hade några förslag på annat han skulle ta med men fick på det stora hela tumme upp. Det är så inom räckhåll nu. Vi har redan planerat hur vi ska fira. En gång med barnen (lätt att glömma att de också varit en del av detta – lilltjompan hade inte ens fyllt ett när Make började plugga) och en gång bara han och jag. Då ska vi lämna bort barnen, äta pilgrimsmusslor, löjrom och dricka oss berusade på champagne.

Frisk vågat!

 Jag tror att rekryteraren hör av sig idag igen. I helgen har jag stundtals haft lite ångest inför utsikten att börja pendla fem mil/1,5 timma om dagen. Jag inser att jag kommer behöva ställa möjlighet till hemmajobb två (?) dagar i veckan som krav om dom vill ha mig. 

När man byter jobb frågar de alltid om lönen, och sedan får man ett erbjudande om den och den lönen som man tackar ja eller nej till, men jag har insett att man ska begära hela paketet på bordet. Det är så mycket mer än lönen som är viktigt:

Arbetstid. Är det förtroendearbetestid eller stämpling? På tillverkade företag är det nästan alltid stämpling mellan flextider och jag hatar det.

På mitt nuvarande jobb är det så roligt att jag inte har övertidsersättning men ändå ska jag stämpla mina tider och det är jävligt noga. Det dras 20 eller 25 minuter för fikaraster från min flex varje dag, oavsett om jag tar rasten eller inte (vilket jag aldrig gör när jag jobbar hemma), men det är också jävligt noga att jag ska stämpla ut när jag tar lunch så att jag inte lurar till mig tio eller 20 minuter. 
Om jag ligger mer än plus tio timmar på flexen brinner de inne vid månadsskiftet men ligger jag minus 10 timmar dras det på lönen. Jobbar jag ikapp utanför flextiderna och stämplar den tiden får jag felmeddelandet att jag inte har övertidsersättning och därmed inte kan registrera den tiden. Alltså får jag trixa in det på vanlig arbetstid. Jag har alltså heller inget mandat att, om det är mycket en månad, ta det lite lugnare nästa månad, eftersom alla timmar över +10 trillar över kanten.

Arbetstidsförkortning: Nästan alltid på tillverkande företag men inget man kan vara säker på. Det gör i runda slängar en veckas extra ledighet om året så inget man viftar bort. 

Och så klart övertidsersättning eller ej, antal semesterveckor osv, men det brukar nog vara ganska transperant från början.

Nästan alla arbetsplatser har en personalhandbok. Där står allt det där som inte framgår av anställningsavtalet och den ska man be att få läsa innan man skriver på. 

Något som, vid närmare påseende, är lite av ett orosmoln med det här jobbet är om det är lite sektvarning. Rekryteraren nämnde att de fått priser och utnämningar och betraktas som en jättebra arbetsplats och sådant får mina varningsklockor att ringa. Ja, jag har visst gått och blivit lite cynisk, men min fråga till dem blir hur avvikande uppfattningar tas emot. På sektföretag ifrågasätter man inte. Där hyllar man. Det är därför jag aldrig skulle vilja jobba på Ikea. Snacka om sekt. Jag gjorde praktik på ett annat sådant företag när jag pluggade. Det var nästan obehagligt. Vi pratade med ett antal anställda (om företagskultur) separat från varandra och ändå fick vi från alla nästan ord-för-ord samma svar. Hjärntvättat.

Jag får också en föraning om att tjänsten jag sökt inte är riktigt vad annonsen (och rekryteraren) ger intryck av. Det lät som en ny tjänst med fokus på utveckling men jag ser när jag tittar på deras hemsida att de redan har en fyra-fem stycken med samma titel. Det är det, plus en avdelningschef och en som jag misstänker är kronprisen för hans titel skiljer sig lite från de andras. Jag är ändå nyfiken på hur de jobbar och är organiserade, vilka mandat och ansvarsområden tjänsten egentligen har och hur de tänker sig framtiden.

Annan viktig fråga som man alltid ska ställa är om detta är ett företag där man vågar fatta beslut. 

 Det är så sjukt viktigt och ger en stark indikation på kulturen. Man vill helst inte jobba någonstans där folk är rädda för säga ja eller nej eftersom de är rädda att göra fel - där det pekas finger och man får sina misstag i nacken och man ägnar sig åt blame games för att hålla den egna ryggen fri. På senaste stället jag jobbade en längre tid var de så himla duktiga på det där. Det är enda stället jag varit där det funnits "värdeord" folk faktiskt tagit till sig och använde i sitt arbete. Inte tomma floskler som där jag är nu, om "Exceeding customer expectations", "Innovation exellence" och annat trams, utan (till exempel): "Bold action!" Det stod nästan högst upp på "How we do business" och det var något att luta sig mot när man stod i valet och kvalet om man vågar eller inte. Bold action! hände det att vi sa till varandra och tryckte på knappen. Då blir det heller inte något blame game. Inte lika mycket i alla fall. 

Jag vill ju också försöka prata med någon som jobbar där, särskilt nu när jag inte har bråttom in i något nytt utan att det verkligen måste bli rätt. Omvänd referens, så att säga. Det är alltid bra och brukar dessutom imponera på den som rekryterar när man ber om att få prata med någon eventuellt blivande kollega. Enskilt, så klart. 

Visst serru. Det blir spännande, det här!

Testmiljön

Det är lite darrig stämning på jobbet idag, tycker jag. I eftermiddag tackar vi av en av mina närmaste kollegor, Kjell, som går i pension efter 49 år på firman. Det är tamejtusan respekt. När jag började jobba med Kjell suckade jag lite för jag såg en grå sned gubbe som alltid halvsprang i korridorerna men oj vad jag fick tänka om. Han är en av de jag uppskattar mest här. Han hugger i och gör sitt bästa och aldrig ett gnäll över att det är jobbigt eller att han får göra någon annans jobb. Världens varmaste, härligaste, skönaste farbror.

Här om natten drömde jag att han dog. Jag drömde att vi tackade av honom och så skulle han bara lägga sig ner och vila en stund men dog. Det är nog för att det är så avslutande, det vi håller på med. Det här när man ska säga hejdå som jobbat här så länge.

Det stående skämtet med Kjell är "testmiljön". Han och alla andra skojar alltid om att han bara jobbar i affärssystemets "testmiljö", inte har blivit insläppt i den skarpa versionen av affärssystemet än (vår praktikant jobbade i testmiljön i flera veckor och sedan kunde ingen förstå varför inget av det hon gjort syntes någonstans).
Vem ska du lämna över testmiljön till? undrade någon på morgonmötet igår. Testmiljön måste också skötas.

 

Äsch, det gör inget. Jag sitter ju ändå bara i testmiljön, kan Kjell säga när han kommer på att han gjort fel med något.

 

Det blir tomt utan honom. Jag saknar honom redan. 

Fiaskot

 Igår åkte jag till Ica kl 20.30 för att köpa tomteluva till Son som tydligen behövde den idag. Jag köpte en till honom och en annan (något billigare) modell till lilltjomp p g a VET NOG VAD SOM HÄNDER ANNARS.

När jag kom hem med luvan bröt Son totalt ihop över att ingen av tomteluvorna hade tofs längst ut! Vi försökte lite halvhjärtat släta över och den är ju fin ändå men han grät och grät och grät tills undertecknad lovade att fixa en tofs."Den ska vara vit och gosig och så här stor och gosig och vit och INGET RÖTT I och den måste vara gosig!" löd den tårsalta kravspecen. Jag lovade, dyrt och heligt. 

Sedan satt jag under tre Modern Family-avsnitt och drog vitt garn (pysselskåp FTW!) om två kartongskivor.

Resultat: En ullig, gosig garnboll som överträffade alla förväntningar. Son helnöjd, Make imponerad och min supermammastatus än mer väletablerad.
Konsekvens: En lilltjompa som i upplösningstillstånd skällde ut sin pappa (efter att jag åkt till jobbet) för att hennes tomteluva inte hade tofs och, hade hon storgråtande skrikit, "Detta är ingen tomteluva!" Så nu vet ni var jag ska göra ikväll för imorgon är det hon som ska ha lusse-kläder på dagis. 

Love story

 Rekryteraren till jobbet jag blev kär i ringde. Jag blev jätteglad. Han hörde att jag blev glad.

Han sa att jag när han läste mitt CV och "personliga brev" (jag hatar det uttrycket - kallar det själv alltidför ANSÖKAN men jaja) tyckte han att det var så himla bra. Japp, jag är grym på att skriva ansökningar. Jag skrev f ö i ansökan att jag var lite kär redan. Han gillade det, det hörde jag. Man ska alltid visa när man vill ha något och sådant sticker ut. 

Dessutom är jag tydligen kändis på kontoret, hans kollega visste precis vem jag var och sagt att jag är en toppenkandidat. En kvarleva från studietiden då jag jobbade extra som konsult och var överallt, på alla tänkbara uppdrag. De som då jobbade på konsultbolaget (hon bland annat) är nu spridda som rekryterare i stan, och alla minns mig - eftersom jag var överallt. Det har hjälpt mig och gett mig fler möjligheter än jag kan räkna, även nu 15 år senare.

Han pratade om företaget och fick det att låta som världens ställe. Man får ta det med en nypa salt så klart, men andra saker jag sett och hört ger en väldigt positiv bild. Bara en sådan sak som hur de formulerat tjänsten jag sökt, att de är tillräckligt smarta för att inte gå i de vanliga hjulspåren utan faktiskt sätta sig och tänka igenom vad tjänsten borde vara, formulerat något eget, något nytt. Det var det som sken igenom och det jag blev kär i. 

Han frågade också hur jag ser på pendlingen. Jag sa att det så klart inte är optimalt men för rätt jobb är det ingen dealbreaker och man kan ju alltid diskutera senare i processen med hemmajobb någon dag i veckan. Perfekt tajming att vi får elbil men stackars Make som inte skulle få använda den, hehe.

Min nuvarande lön ligger precis i deras övre smärtgräns (sa han) vilket ändå är bättre än jag vågat hoppas på. De hade likna gärna kunnat ha förväntningar på åtta tio tusen under. Och ärligt talat skiter jag i några tusen lappar hit eller dit. Tid är viktigare än pengar. 

Han kommer presentera mig som kandidat imorgon och återkommer efter helgen. Jag fick för mig att han gärna vill kunna skicka sin faktura innan årsskiftet. 

Det är över nu

 Haha, nej inte riktigt så dramatiskt men jag har en kollega i teamet som alltid säger så. Det är hans signum. Realistiskt konstaterande. Det är över nu. Det är hans reaktion på det mesta.

Idag på morgonmötet fick jag tungan på vågen som jag behövde för att fatta beslut. Jag insåg att det inte är stressen som kommer av fler arbetsuppgifter som varit min stora fiende, utan den långt mycket värre stressen att sitta i kläm mellan teamet och VDn. Jag är inte den som gillar att vara på krigsstigen men teamet hade förväntat sig det, någon som kan sätta hårt mot hårt. Idag seglade det upp en grej som alla i teamet, inklusive jag själv, reagerade starkt på, fortsatt på temat att man förväntas leverera resultat men med noll mandat och att man är helt bakbunden. Så tacksam att jag inte redan tackat ja i ett svagt ögonblick för gudarna ska veta att det varit nära. 

Jag skrev ett mejl till VDn och min chef som cc. Bara att jag väljer att följa magkänslan och avböjer därför men tack för frågan. Jag trasslar inte in mig i några styltiga rationaler. Ingen kan argumentera mot en magkänsla. Sedan, med lite tur, kan jag komma härifrån. Till något mindre, plattare, något med lokalt ägande, där man ger sin personal tillit och mandat i paritet med ansvar och förväntningar. Det hade varit en nåd att stilla bedja om, det. 

Om att höja blicken

Jag skrev en längre text om beslutsfattande/-ångest inför jobbet. Magkänslan säger en sak (IT'S A TRAP!) samtidigt som hjärnan försöker övertyga magkänslan om att den ska hålla käften och kill-your-darlings. Trött på mig själv och mitt rantande så jag deletade. Jag inser hur stresskänslig jag är. Det är bara det som gör att jag velar. Jag visste inte att jag är så rädd för stress, det är något nytt. Tack för glada tillrop i alla fall!

Bytte arbetsplats här hemma. I säkert två månader har jag suttit vid köksbordet med den bärbara p g a så lite ljus och klaustrofobiskt på övervåningen där jag har plats för skärmarna. Idag har jag satt mig i gubbsnurrfåtöljen vänd mot (typ) panoramafönstren i teverummet med utsikt mot ekskogen bakom huset, fötterna på fönsterbrädan och datorn i knät. Faktiskt inte pjåkigt alls, fast jag har ryggen mot resten av huset. 

Ja, och så sökte jag ett jobb också. Jag blev lite förälskad i det när jag läste annonsen. Först när jag skickat ansökan gick det upp för mig att det är drygt fem mil bort. Spontant känner jag ändå att det kan vara ett sådant jobb som är värt att penda lite för. 

Livet osv

 Man kommer hemsmygandes med ett uthämtat paket i avslöjande emballage och ska gömma undan det så att inte mottagaren (som fortfarande, snart 43 år fyllda, nyfiket skakar sina julklappar när han får chansen) ska se. Man tänker STÄDSKÅPET! men vad står redan där om inte ett uthämtat paket i avslöjande emballage? Great minds, osv. 

Sitter fast i tankar om team lead-rollen. Pratade med VDn i onsdags när jag ändå var inne på jobbet och det är nästan omöjligt att inte smittas av hennes can do-energi. Hon sa att NATURLIGTVIS är det inte tal om att lägga det på allt annat jag redan gör utan om jag vill ha den rollen (tillfälligt, vad vi vet, 2-6 månader), så får jag säga vad jag vill bli av med och hur jag tycker att vi ska lösa det. Typ ta in en administratör på timmar.

"Du står ju på vår talent list" säger VD. Jaså? svarar jag, mest förvånad över att det ens finns en talent list men gissar att "talent list" i det här fallet är några personer hon har ett gott öga till. Nå, glad för det lilla osv.

Jag kommer ändå göra all rapportering vilket är en TUNG bit, tar nästan en hel dag varje månad, och VD säger att det hon är ute efter är en kontaktpunkt till teamet, så att hon inte behöver gå till alla. Efteråt pratade jag lite med chefen och sa att om jag tar det där så vill jag inte behöva bli någon mini-chef. Jag vill inte förväntas piska på mina kollegor om det inte är tillräcklig framdrift på något håll. Chefen tyckte att jag ska säga det till VD, att det är ett villkor.

Ja va fan, vad har jag att förlora egentligen? Lovade lämna besked i början av nästa vecka, får fnula i helgen. 

Rapport från verkligheterna

 Facetimade med syrran igår. Hon hade blivit hundbiten i handen. Hennes hund gillar inte valpar och när de varit ute hade en lös valp kommit rakt fram till dem och Doris hade morrat och syrran sagt till ägaren till den andra hunden att koppla, men den andra ägaren hade glatt svarat att hennes hund är snäll! Ja men det är inte min, sa syrran. Så hoppade valpen på Doris och Doris tog sig ur selen och slagsmålet var i full gång. Syrran försökte sära på hundarna när andra ägaren bara stod och skrek, och blev biten i handen. Hon vet inte vilken av hundarna som bet henne, det spelar ingen roll säger hon. 

Det blödde rätt mycket, ett hundbett = många sår, men min hårding till syster tvättade noga, band om och gick in på närmaste apotek där hon köpte en stelkrampspruta som hon satte i sin egen axel. Inget konstigt alls. 

Meanwhile, i Småland: Elektrikern är här idag och vi får ÄNTLIGEN till 4 x fasadbelysning, 2 x grindstolpslyktor samt 5 x trädgårdsbelysning. Samt lite annat fix och trix. Jag ser så mycket fram emot att det ska skymma ikväll, det kommer vara som ett helt nytt hus! 

Jag bad honom (igen) att sätta ett uttag på vinden, vid nya gavelspetsfönstret så att jag kan sätta en lampa där. Då sa han att det gjorde han förra gången. Jaha!? Han hade sagt det till Make men sedan stannade informationen där. Jag som minst en gång om dagen hela hösten, har tittat mot det där mörka fönstret och tänkt att fasen också att vi inte kan sätta en lampa där. Nu vet ni vad jag ska göra i eftermiddag.

Julklappstipsen

 Det ligger inte i tiden att skryta om konsumtion men jag ligger bra till på julklappsfronten, för en gångs skull. Här kommer lite julklappstips:

Till (min) pappa: Grovdammsugare. FATTAR INTE att de bott i hus så länge och inte har någon. Det är väl en sån grej man inte tänker på att man saknar men när man har en använder man den hela tiden. Pappa får en från Bosch. 

Annan bra grej till alla som bor i hus är arbetsbyxor. Både Make och jag har hängslebyxor med massor av fickor och vi älskar dem. 

Nu är det lite sent, men något jag tänkt i flera år att jag ska ge mina föräldrar är ett illustrerat familjeporträtt. Det finns massor på Etsy men priserna är oftast per person (på porträttet) och som jag fattat det skickar man många bilder till konstnären som får ihop något av det. Det måste alltså inte vara en bild där alla står uppställda och ler vackert. 

Make kommer att få Swims-GALOSCHER från Care of Carl! Galoscher är tamejtusan stil-å-klass. Make har rätt fina skor men senaste året har han gått i gympaskor till och från jobbet samt på lunchen när det är blaskväder vilket det ju är mest hela tiden. Slut med det nu!

En fantastisk produkt för runt 100-lappen som alla älskar är duschskummet från Monsun (säljs på Kicks och Åhlens). Monsun är "vardagslyxiga" unisexprodukter och just den här produkten är... som sagt, alla älskar den. Mammor, pappor, barn. Vår favorit är den gröna. Den doftar sommarregn och nyslaget gräs.

Jag slog för övrigt även till på en rabatt-på-rabatt på en adventsljusstake Luciatåg till syrran. Jag har tittat på den länge. Egentligen finns det inget tråkigare än att få julgrejer i julklapp men jag gör ett undantag den här gången. Tycker det är kul eftersom den är så svensk och hon bor utomlands. Jag tror hon ändå kommer bli glad. 

Jahaja. Det var det!

Vän av ordning hälsar...

 ...att har man inte problem så skapar man. Tänk om man bara kunde nöja sig med det lilla.

När allt kan kännas som att det är kört och att man bara har att börja om från början så kan några enkla ord vända på allt. Ett resonemang. Jag tänker såhär... Jo, det köper jag säger han. Och så är allt bra igen. 

Jag älskar med Make och mig att vi kan prata om allt. Sedan innan vi gifte oss lovade vi varandra att alltid lyssna och aldrig "straffa" den andre om det var något den ville säga. Det är så mycket värre när man håller tyst i en relation än att man ventilerar något den andre kanske inte tycker är jättekul att höra. Vi har varit där, jag har varit där. Gått som en knuten näven om allt det jag tänker och känner men inte säger. När förtroendet finns där, när man vet att den andre kommer lyssna och inte bli arg eller att man får något man sagt i nacken senare så vågar man dela med sig.

Det andra jag älskar med oss är att vi inte säger nej till varandra, om vi kan låta bli. Jag har sagt nej till att han skulle skaffa motorcykel, men det är nog nästan det enda. Vi kan ju uttrycka att vi helst ser att... eller att man inte tycker att det är en jättebra idé eller något liknande, men vi undviker att säga nej. Vi gör vårt allra bästa för att säga ja. Vi är generösa med varandra. Det funkar eller är kanske till och med nödvändigt för en del den dag vi börjar med millimeterrättvisa hemma hos oss kan vi hälsa hem.  Eller Uscados. Höhö. Jag vill fan inte vara gift med någon jag behöver tillämpa millimeterrättvisa med. Igår gjorde jag det så nu får du göra det. Vi hade inte gjort annat än att bråka om vem som gjort vad och hålla koll på varandra.