Bästa dagen

Vilken dag jag hade igår!

Käck och Munter kom på lunch. Jag hade köpt extra fina musslor och valt bubbel med omsorg. Kvällen innan var KAOS, antagligen en av de värsta middagarna hittills. Jag hade ansträngt mig och gjort tacos med krispig kyckling. Båda barnen skrek. Ingen åt. Lilltjompan skulle sitta i mitt knä. Välte ett fullt mjölkglas över mig.  Make och jag bara stirrade tomt på varandra. Under tiden messade jag med Munter som skrev att Käck skulle köra bil till lunchen (därmed inte kunde dricka vin som hon så att säga varit lite drivande i) och bara kunde stanna en timma (so much for långlunchen som var planerad). Kände mig rätt sur/besviken över det.

MEN så kom de och hade fått skjuts av Käcks man och de hade fixat och trixat med dagishämtningar och simskolor så att BÅDA kunde stanna två timmar och BÅDA kunde dricka bubbel! Musslorna blev jättegoda och vi blev sådär skönt salongs och lite fnittriga som man blir när tre personer delar en flaska men en person (inte jag) bara dricker ett glas. Massor av skratt, bra diskussioner, jättetrevligt. 

Jag hade tagit ledigt på eftermiddagen p g a vill inte jobba med alkohol i kroppen. Så när de gått storstädade jag huset. Barnen skulle sova över hos mormor och morfar så för en gångs skull visste jag att det jag städar kommer få vara städat i alla fall ett dygn! Vid middagstid bestämde vi att Make skulle köpa med indiskt och KUNDE TALA MED VARANDRA MEDAN VI ÅT. Huset kvar knäpptyst! Sedan såg vi ett avsnitt av Utredningen på SVT Play. Sedan var klockan inte mer än åtta och vi ba' Vad ska vi göra nu? 

Så jag lade mig i badet med en bok. 

Man älskar ju sina barn (så klart) men det här med att vara utan dem en kväll och natt är... obeskrivligt. 

Snippi - ett avslutat kapitel

 hoppas vi.

Läkaren igår såg ingen cysta men däremot att jag hade lite vätska i buken, vilket mycket väl kunde vara blod. Tydligen (nyhet för mig) är blod utanför kärl väldigt jobbigt/irriterande för kroppen och gör att man får ont. Hon menade att anledningen till att ett blåmärke gör ont är inte, som jag alltid tänkt, för att man fått en smäll precis där, utan för att blod på villovägar gör en öm. Intressant! Det är inte ovanligt att man släpper lite blod från äggstockorna när man har ägglossning, det är därför man kan få ont i samband med det. 

Det kändes inte riktigt som att vi fick klarhet i varför jag haft ont men kunde i alla fall utesluta en del. Hon hade teorier om att jag haft ägglossning några gånger nu och haft ont av det men annars sker det tämligen sporadiskt med hormonspiral så kanske hade jag inte haft någon på länge innan det. Hon sa också att det finns en hormonspiral med lite starkare hormon som gör att man ofta helt slipper spotting som jag ändå har lite oregelbundet. När min nuvarande är uttjänt kommer jag nog att byta till den, men det är två år tills dess.

Lunchauvin

 På onsdag ska mormor och morfar hämta barnen för övernattning och jag har markerat ledighet på eftermiddagen ty jag ska ha daaaamlunch här hemma med Munter, Käck och vin! På allmän begäran kommer jag laga musslor. Jag ser (orimligt?) mycket fram emot det dekadenta i att dricka vin till lunch. En onsdag! 

Lunchen hängde som på en smal tråd förra veckan då Munter ringde och ville bolla relationen till Käck. Det hade hänt några saker som Munter reagerat på och när hon återgav dem förstod jag absolut att hon ifrågasatte om Käck var någon hon ville vara kompis med men jag sa också att baserat på det intryck jag fått av Käck så är jag ganska säker på att hon verkligen inte menat något illa men jag tror att hon är så impulsiv och överpragmatisk att hon helt enkelt inte tänkt på hur det skulle tas emot, i hennes värld hade hon bara löst några praktiska problem men Munter kände sig, med all rätt, överkörd.

Själv är jag tacksamt nog ganska omedelbar i hur jag reagerar. Det är numera sällan jag i efterhand kommer på vad jag skulle ha sagt och gjort. Typexempel är när en kompis från universitetet som hängde kvar efter studietiden. Han var en sådan som aldrig hade tid att ses, utom när det var någon vinning i det för honom, att han fick mat eller att man bjöd med honom på något. En kväll ringde han mig och undrade om jag ville hänga. Ja, kul! tyckte jag. Jag håller på att flyttstäda så jag tänkte att du kanske vill komma hit föreslog han. Jag: Började gapskratta. Sedan gjorde jag honom uppmärksam på det oerhört ohyfsade i att han aldrig har tid att umgås men ändå hade mage att be om hjälp med flyttstäd. Sedan skrattade jag lite till. Sedan lade vi på. 

Vi hördes nog inte av så många gånger efter det, tror jag men Käck och Munter har pratat och allt verkar vara bra nu. Jag var nog rätt ute med min teori lät det som. Yeay, lunchåvin!

Detta om detta

 Jaha nähä. Måste sätta fart nu men, det har väl märkts här ganska länge - jag är inte på något vidare bra ställe just nu. Kanske går hand i hand, att jag inte är särskilt nöjd med något (nåja) i tillvaron. Jobbet är jag kräkless på. Mina arbetsuppgifter just nu innebär inget av det som normalt sett är roligt med att vara inköpare, bara en massa administrativt bös som följer med produktionstransfers och utvecklingsprojekt. Jag har sökt ett jobb som är 'på andra sidan' men det är svårt att byta bana. Jag förstår att den som anställer hellre går på ett säkert kort, någon som redan haft samma sorts jobb i 10 år, än någon som vill göra en omstart och testa något nytt.

Kanske är jag så snarstucken med Make för att jag inte trivs så bra med jobbet. Jag stör mig på så mycket småsaker med honom nu. Allt han gör och allt han är stör jag mig på men jag fattar i alla fall att problemet ligger hos mig och inte hos honom. Det är jag som måste ändra på mig, inte han. Jag inser att mina reaktioner inte står i proportion till det som händer.

Jag tänker fortfarande mycket på hur det hade varit att bo själv. Ofta. Många gånger om dagen tänker jag "det här hade inte hänt om jag bott själv". "Så här hade det inte varit om jag bott själv." Jag borde försöka tänka åt andra hållet: Det här hade jag missat om jag bott själv. Det går sådär. 

Bara för att jag har läkartid imorgon har jag nästan inte ont alls längre. I fredags hade jag ganska rejäl värk, då var det nog som värst, men i helgen ingenting. Då har jag ändå kravlat runt och skruvat ihop en KURA-säng till Son, det tog större delen av lördagen, och igår nästan inget ont heller. Om jag känner efter har jag fortfarande en vag värk men antagligen inget jag tänkt på om jag inte tänkt på det. Så att säga. Har övervägt hela helgen att lämna återbud, kanske var det en cysta som sprack i fredags och det är ju inte direkt så att man hoppar jämfota inför en gynundersökning, men har nog ändå landat i att det är likabra att få en allmän koll. 

F ö är min chef så rolig. Hon är frispråkig och har en monolog om att man alltid försöker välja en lång tröja men ändå känner sig så dum mellan ombytesstationen och stolen. Varför placerar de förresten inte de två precis i anslutning till varandra för ALLA tycker ju att det är jobbigt? Nåja. Jag kör alltid klänning eller kjol så slipper man åtminstone den jobbiga grejen. Och hår-frågan? Jag som alltid tagit bort allt sedan jag var 16. Det är inget sexuellt alls, jag begriper bara inte varför någon vill ha en hårbuske mellan benen, lika lite som jag inte fattar varför en del inte rakar sig under armarna. Enda gången jag kan önska att jag haft en buske är just då, när man ligger där med benen i vädret och ja, vill uppfattas som så o-sexuell som möjligt. Håhåjaja. 

Nä, nu MÅSTE jag faktiskt jobba lite också. Blä. Go' måndag på er!

Mina pojkar

 En annan gullig grej med Son är att han är pappas pojke och trivs så bra i skjorta.  Igår hade han skjorta i skolan och liksom pappa verkar han så bekväm i plagget. "Mamma, jag vill ha skjorta varje dag!" Även idag kom han ner till frukosten i skjorta. 

Igårkväll berättade jag för Son att man faktiskt blir lite bättre på allt när man är snyggt klädd, och att man blir lite bättre behandlad om man ser prydlig ut. Det är klart att man fortfarande måste uppföra sig, men att man kanske har lite, lite mer marginal om man är klädd i skjorta än trasiga mjukisbyxor. Även i Fklass. Vi gillar tanken på att det blir hans grej med skjorta. Jag ska hålla utkik efter fler i hans storlek på Erikshjälpen. Och vettiga byxor.

Make har i stort sett alltid skjorta, helg som vardag. Han har många, säkert 20-25 stycken varav flera han haft i mer än 10 år. Eton är bra grejer. När han och jag började träffas så hade han aliaset Eton i den bloggen jag hade då. Vissa av dem är rätt slitna, fnasiga i manchetterna eller kragen. Då använder han dem när han klipper gräset ellet tvättar bilen. Och han har nästan alltid högra skjortärmen uppkavlad, den vänstra propoert manschettknäppt. Han är stilig ändå, min man!

Den vita lögnen + hälsoläget

Vi gjorde pumpalyktor i onsdags kväll och jag rostade kärnorna i ugnen efteråt. Son smakade och sa Mmm, gott!
När jag en stund senare frågade om han inte ville ha mer, han tyckte ju att det var gott, svarade han att Mja, han hade inte tyckt att det var så gott egentligen. Han ville bara inte göra mig ledsen.

Jag blev så orimligt glad över den lilla vita lögnen (och passade på att förklara vad en vit lögn är). Nej, det är klart att man inte ska ljuga men det var en så omtänksam lögn och på något vis, ett nytt tecken på empati som jag inte sett innan. 

Nu när jag tänker på det tycker jag att det gör ont i "tjejmagen" hela tiden. Så märkligt att jag gått i vad, flera månader? och tänkt att det är PMS-värk utan efterföljande mens. Igårkväll slog det mig att mina lymfkörtlar i ljumskarna varit väldigt svullna länge, ungefär som när man är gravid. De syns väl med blotta ögat, buktar ut från kroppen och jag har tänkt Men jag har ju ingen infektion någonstans! De två måste ha med varandra att göra. Google suger, ger träff på något som kallas Bartolinit men det låter mer 'ytligt' än mitt. Aja, blir fint att få klarhet på tisdag. Det är ju lätt att måla fan på väggen, särskilt klockan 2.30 på natten, men jag känner mig ändå rätt lugn. 

På tal om sjukdomar (hur gammal är man egentligen?) har både syrran och hennes man bekräftad kåååvid. Det var den här veckan jag hade bett om ledigt för att ta med lilltjompan och åka ner till dem i Rom men ställde in p g a stressigt på jobbet (och jag hade inte åkt ändå med tanke på hur osäkert det mesta känns i Europa nu). Det hade inte varit roligt att sitta där nu, antingen sjuk själv eller oroa sig för att bli sjuk och inte kunna komma hem på flera veckor. 

Allt ser fint ut?

* Mottagningen hade fått ett återbud på tisdag så jag får komma då. Barnmorskan trodde inte det var spiralen utan tyckte snarare att det lät som en liten cysta och därför blir det en läkare som får titta på det. Det blir skönt att ha det gjort. 

* Jag fick 200 000 igår. Jag visste att det skulle komma något i det häradet för nu när morfar är döende har de joxat runt med skogsgårdarna, två av mammas syskon har köpt ut de andra två syskonen så under en eftermiddag blev mamma cirka två mille rikare. De är så generösa, för det första hon gör är att föra över 200 000 var till mig och min syster. De gjorde samma sak när pappa fick pengar efter farmor och farfar. 

* Över vegetarisk pasta och alkoholfri öl reflekterade jag och Make över hur livet är. Om vi hade fått 200 papp för tio år sedan hade vi köpt champagne och firat. Nu delar vi en alkoholfri öl som nästan alla andra kvällar. Det är tacksamt (tro inget annat) men det känns inte som att man är 200 000 kronor rikare, snarare 200 000 kr mindre fattig. Ett djupt hål som är lite mindre djupt. 

* Vi pratade även om, som så många gånger förr, har det varit om Makes föräldrar tänkt mer som mina ("Det är nu ni behöver pengarna, inte om tjugo tretti år"). Svärfar håller precis på att sälja en fastighet och kommer göra en rejäl reavinst på den. Tänk om han tänkt som mina föräldrar och delat ut tio procent var till sina barn. Vi hade nästan i princip lösa lånen på huset och för honom hade det knappt gjort till eller från.  

Lady parts

 På tal om att vara en surkärring tror jag att jag behöver kolla upp min (hormon)spiral. Jag har ju skämtat länge om att det jag slipper i mens har jag fått i PMS istället, men i dagarna har jag insett att detta nog inte är normalt. Humöret är väl en sak, men jag har som en mer eller mindre ihållande värk. Den flyttar runt lite, men alldeles defintivt i eller runt livmodern/äggstockarna. Fnular lite på om det kan vara spiralen som inte sitter bra. Har dessutom haft väldigt ont vid samlag senaste tiden men utgått ifrån att jag bara varit "grund" som jag kan vara ibland. Kanske är det spiralen som spökat där också?

Naturligtvis, så snart den insikten landat känns det så tydligt och jag vill kolla upp det direkt men mottagningen som satte in den hade telefontid fram till en kvart tidigare. Jag får vänta tills imorgon men önskar att jag bara kunde få det kollat direkt. 

Man piggar upp sig

 En onsdag som började ganska uselt med att jag var ill-ilsk på Make som jag tyckte betett sig som en jädra mansgris på morgonen. Var sur fram till lunch, kunde knappt koncentera mig på jobbet och städade/torkade ur några kökslådor istället. Var ilsk över att han, såvitt jag kan minnas, inte torkat ur en enda kökslåda sedan vi köpte huset (och köket) för snart sju år sedan.

Vid lunch ringde han och sa förlåt (eftersom jag skrivit ett argt mejl där det med all önskvärd tydlighet framgick att jag tyckte att han betett sig som en mansgris) och det visade sig att han inte alls menat så som jag uppfattade saken. Nänä. Okejdå. Visst. Jag känner att jag behöver återupprätta mig själv. Jag luktar tantsvett (misstänker att det är min deo som börjar lukta efter några timmar för jag är snustorr i armhålorna men ändå stinker jag?), duschar och tvättar håret vilket var mer än välbehövligt. Fönar, duttar på BB-kräm, contourar lite och sminkar mig. Tar på en helt okej klänning och stumpbyxor. Döljer hjälpligt kablarna till ljusslingorna jag satte upp över uteplatsen igår, Får både svindel och dödsångest när jag står på stegen. 

Lustigt hur man (jag) alltid mår bättre med lite smink och vettiga kläder, även om jag bara sitter hemma. Det är en lärdom från sista föräldraledigheten då jag nästan varje dag klädde mig propert och sminkade mig. Jag märker hur jag får en helt annan energi i allt jag gör. Det mesta bli lite roligare. 

L'aventure commence

 På tal om hemmafix, gjorde lunchstopp på Clas Ohlson och lade en mindre förmögenhet på ljusslingor som jag redan satt upp över trädäcket. Make kommer bli lagom nöjd. Han gillar inte ljusslingor. 

Så därför frågar jag inte innan. Vårt däck är så symmetriskt och fint. Med dubbla altandörren exakt mitt på ena långsidan och bred trappa ner till gräsmattan exakt mitt på andra långsidan. En spalje på ena kortsidan och rejäl takkonstruktion på andra. Tacksamt med fästpunkter, alltså. Har nu två ljusslingor som går ihop högt upp på väggen, mitt över altandörren och sedan går ut mot ytterhörnen. Ja, det är kanske lite dansbana över det, men vi är ju en cirkusfamilj så jag tycker att det passar :-)

Inte utan min skruvdagare

 Nästa vecka är det höstlov i vår del av Sverige och vi har i o f s sagt att barnen ska vara på fritids/dagis hela veckan, men det kommer bli mindre tid där för dem och Son har pratat om att han vill ha sin nya säng sedan i vintras så nu tänkte jag att det är dags. 

Vi har nästan sex mil till närmsta Ikea och sängstommen KURA (som vi ska pimpa, yeay!) tarvar släp vilket tarvar Make för jag är osugen på att köra med släp. Ingen av oss är sugen på att harva runt på IKEA och hemleverans är ganska svindyrt men så kom jag på att man kan få även skrymmande grejer levererade till DHL för 199 spänn - VÄRT! Det kommer dessutom på bara några dagar. Återstår som sagt övrig "byggsats" och måla skruva ihop och sådant. För att inte tala om allt det riktigt roliga! Tjoho!

Vägra Vara Publik till Andras Samtal

Såhär i hemmajobbartider var det en i teamet som satte ihop en chatgrupp i Teams som var avsedd att ersätta "korridorssurret". Det är bara det att kommunikationen där inte är helt jämställd. Det är nämligen tre surkukar (ursäkta franskan) i teamet som är demonstrativt tysta när jag försöker vara med i surret. Det blir uppenbart. Om någon av dem skriver något svarar de andra. Om jag skriver något är det ingen som svarar på det. Som att prata med en vägg men jag och alla andra får agera publik i deras chattråd eftersom meddelanderna fortsätter poppa upp. I fredags fick jag nog när de hade delat ett youtubeklipp och höll på att skoja om det. Jag signade ut från konversationen och nu är jag inte med längre. 

Jag tror att de möjligen tog lite illa upp men skiter fullständigt i vilket. Har noll intresse av att surgubbarna ska gilla mig. Jag har alltid vetat att de inte gillar mig. De tycker att jag tar för stor plats, tycker för mycket och jag har alltid ignorerat det, kört mitt race. Fortsatt ta plats och fortsatt tycka. Jag skiter i att de inombords himlar med ögonen och att det ibland tar några sekunder innan de svarar på något jag sagt, eftersom de först måste ta ett djupt andetag för att anlägga en tillkämpad neutralt tonläge men man hör precis hur svårt de har att inte visa vad de tycker. Om jag haft snopp hade de tyckt att jag var duktig och driven. Nu råkar jag ha snipp och är därmed bara allmänt jobbig. 

På tal om att vara publik till andras samtal måste jag också passa på att kräkas lite över Skavlan. Make vill ofta se det och jag brukar stå ut några minuter innan jag får klåda och måste göra något annat. Jag avskyr Skavlan, både programformatet och självupptagna Fredrik. Jag brukar säga att det är som Skandinaviska Mästerskapen i aktivt lyssnande. De stackars utfyllnadsgästerna som tävlar om vem som kan se mest berörd/intresserad/deltagande/fokuserad ut utan att yttra ett ord medan huvudgästen, den alla slagit på teven för att se, svarar på extremt ledande frågor. "Den gangen da du var fjotton år så skett de nåe da kom å påverke dig mye. Kan du förtelle va det var?" Jaja, med reservation för min norska. 
Oj, nu blev jag på ännu sämre humör. 

Vad man vill göra hemma, del 12

 Senaste tiden har jag sett flera exempel på Ekotipsets Insta om hur folk återanvänder gamla tråkiga bokyllor och gör konstruktioner av dem som ser platsbyggda ut. Väldigt imponerande men realisten inser att det inte är riktigt så enkelt som det låter. Vi har inget behov av just platsbyggda hyllor men igårkväll slog det mig att när vi gör om sovrummet kan vi göra något liknande, fast med byråer som vi ändå kommer behöva och det bästa är när man kan ha snickare till att utföra. Jag seconhandar materialet (dvs gamla byråer), fnular på kluriga lösningar, gör ritningen och målar. De sågar och skruvar och fixar.

Blev naturligtvis eld och lågor direkt men vågar inte ta upp sovrummet med Make som fortfarande får stresspåslag av ordet "renovering". Vi har ändå inget ROT-utrymme kvar, så jag kan lika gärna hålla på den till efter årsskiftet. Yes, vi är sånadär hemska skatteplanerare i vår familj. 

På riktigt så tror jag att vi i framtiden kommer lägga ut allt sådant. Att man har en snickarlista med grejer man vill ha åtgärdat och när man har en dags sysselsättning ringer man dem. Gu' så skönt att ba' det och det och det och det. Så är det klart när man kommer hem från jobbet på kvällen. Värt bara med någon som har rätt grejer för jobbet. Som ba' iiiiooooo sågar snitt med exakt vinkel, och inte behöver lägga två timmar på googla hur man ska skruva ihop en stomme utan är klar typ när man själv i triumf just hittat bitsatsen till skruvdragaren. 

Självinsikten

Ska vi fortsätta ältandet om vad jag inte tycker om hos mig själv? Jo men det piggar ju alltid upp, non?

Jo, vad jag inte gillar är, som lite fortsättning på gårdagens inlägg, att jag blivit snarstucken. Så många små saker som jag förr hade låtit passera för det är inte värt det, hugger jag nu på och lyckas jag hålla tand för tunga stör jag mig ändå på det. Jag vet ju att det är en destruktiv utveckling för det enda som händer är att klimatet i relationen blir defensivt och till slut aggressivt (vi har varit där förut och jag vet mycket väl hur det känns att vara på andra sidan) men ändå kan jag i stunden inte låta bli att dela ut små tjuvnyp. Just då känns de som viktiga men med lite perspektiv inser jag hur onödiga de var. Det är faktiskt helt otroligt att Make bara sväljer dem och inte ger igen. 

Försöker jag provocera fram något? Strävar jag efter att ställa något på sin spets för att se åt vilket håll det tippar? Jag känner mig som en tonåring som testar gränser och tankar på självständighet. Fan vad det skaver, det där som saknas. Ändå är det inget nytt, inget som inte har funnits där sedan typ alltid. Jag förmår inte tänka bort det. Det växer sig större för varje dag.  Nej, vi kan inte prata om just det. Det är känsligt. Han är medveten om det och kompenserar mig men kompensationen betraktas som ett privilegium och är aldrig given, den kan dras in när som helst, så därför är jag rädd att gunga båten. 

Vi har haft våra kriser i relationen. Egentligen skulle vi aldrig ha blivit till, helt osannolikt att det blev vi med de förutsättningar vi hade. Vi har också haft riktigt långa perioder när vi båda känt att vi varit urstarka, att vi klarar vad som helst. Jag förundras över hur det kan skifta över tid i en relation. Hur något som varit så bra kan bli så dåligt att man funderar på vad man skulle kunna flytta till att bli urstarkt och fullt av tillförsikt igen. Det har nog alltid krävts en riktig urladdning för att byta kurs, att vända det nedåtgående uppåt. Den där gången för snart tio år sedan när jag hade varit otrogen. Den där perioden när Son var nyfödd och Make under lång tid betedde sig som en riktig idiot och jag sa att om inte något drastiskt förändras nu kommer vi inte bo ihop om några månader. 

Jag vill vända skutan nu, det är jag som behöver göra det. Det ligger hos mig. Jag behöver bli bättre på de små kärlekshandlingarna. De är en mirakelmedicin, har vi lärt oss. De kan göra stor skillnad, ett kärleksfullt sms då och då, en extra lång kram, några varma ord, tecken på uppskattning. Jag upplever att inte minst man själv, som avsändare, blir gladare av det. Man sätter ett annat klimat i relationen, vänder sina egna tankar till något positivt, desarmerar det defensiva. Jag behöver skärpa mig och han förtjänar det. Hur mycket jag än gnäller och lyfter fram det ofördelaktiga här är han en fantastisk person som jag ser upp till och (egentligen) respekterar så himla mycket. 

Bonusfamiljen

Man gnäller men fasen vad bra jag har det egentligen. Vet inte varför jag fastnat i ett sådant gnäll-träsk, att jag bara ser det negativa. Jag ärnog inte helt i balans, det är nog det. Jag brukar ju inte vara såhär, är det något som varit utmärkande för min och Makes relation har varit att vi inte tar varandra för givna och att vi så på djupet uppskattat varandra. Något har skiftat i den balansen hos mig och jag vet inte riktigt vad det är. Kanske är jag i en lågintensiv existentiell relationskris med mig själv? Hoppas det går över snart för jag gillar inte att gnälla och vara snarstucken. Det klär mig inte. 

Idag är jag som sagt på kontoret, är det ungefär en dag i veckan, och på lunchen gick jag bort till shoppingcentret som ligger ca 5 minuters promenad bort. Jag är stammis på salladsbaren där. Medan jag sitter och äter min sallad ringer Make och ganska snabbt har vi konstaterat att vi sitter på samma jäkla salladsbar och äter, men skymda för varandra av en liten mellanvägg*. Jag går över till honom och Son (som är lite sniffig men URSÄKTA ALLA CORONARÄDDA han fick ändå äta lunch ute) och jag kände mig så glad över att se dem, få den där lilla bonusstunden med dem och så glad över att jag blev glad. Pussa Make och hålla hand under bordet. Det är så jag borde känna hela tiden. Att han och jag är ett urstarkt team, att även om vissa bitar i vår relation saknas så är det starka ändå tillräckligt starkt för att leva lyckliga ihop för alltid. Vi har ju så mycket vi ska göra ihop. Jag saknar den där känslan jag alltid hade förut, att vårt liv är en resa, att vi båda är förväntansfulla över vad resten av vårt gemensamma liv har i sitt sköte. 

Ibland känner jag så fortfarande, men inte i samma omfattning som fram tills i somras. Varje gång jag tänker på hur bra och fin han är smyger det sig in ett men, biten som saknas, och jag förmår inte bedöma hur jag värderar den. Är den överkomlig, kanske till och med närmast obetydlig, eller en dealbreaker på sikt? Jag vet inte men bara att jag funderar på det blir en kil mellan mig själv och mina känslor. Är vår relation livskraftig, eller fungerar den för att den är så väl bandagerad? Var händer när bandaget trillar av? Alla bandage trillar av till slut. 

Den oförstående hustrun

Är jag, nu när jag har mer på jobbet. En nackdel med att jag dragit ett tyngre lass "hemma" sedan Make började plugga och även i våras när jag hade mindre på jobbet och därför tog ut lite föräldraledigt, är att han vant sig vid att jag gör mer, att jag kan prioritera ner mitt jobb utan att det gör så mycket. 

Om han behöver vabba någon dag nu är det suck och stön och åh så jobbigt och jag har så mycket att göra och pust och fasen att dina föräldrar inte är hemma så de kan hjälpa till. Då surnar jag till och säger att ja, det är åt helvete det här med att det inte räcker med att skaffa barn, man måste ta hand om dom också!

Jag tror det är en (undermedveten) strategi från hans sida, något som funkat tidigare, när han suckat och stönat har jag påtagligt ofta sagt Nämen jag kan vabba idag, jag har inget särskilt ändå. Nu gör jag inte det längre för jag har för jävla mycket att göra. Idag hade jag bestämt mig för att ta min dag på kontoret så jag steg upp tidigt, tvättade håret, tog på klänning, sminkade mig och då visade det sig att Son är snuvig. När Make inte har några möten idag tyckte jag att bra, då går jag till jobbet så kan du göra det imorgon. Dessutom går det utmärkt att jobba när Son är hemma, han är nästan helt självgående. 

Jag har inget emot att vara den förstående hustrun, i framtiden, när jag är advokathustru (som vi brukar skämta om), när vi får utdelning som motsvarar min nuvarande årslön och kanske lite (eller mycket) pengar från annat håll. Då har jag mer än gärna något hobbyjobb som tillåter att jag sätter det privata först men nu funkar inte det. Sitter man med fan i båten får man helt enkelt ro. 

Måndagen efter söndagen

En sådan måndag man (faktiskt?) inte längtade till. Helgen var skön och vi gick ur den med mer energi än vad vi gick in med. Det är verkligen inte någon giver. 

Jag hade ledigt från att vara fru och mamma fredag em-kväll. Det var så skönt att byta sammanhang, vara någon annan eller kanske snarare få vara den jag egentligen är. Jag behöver verkligen de där andningshålen, så tacksam att jag får dem. Jag blir så mycket bättre på grund av dem. Alla mår bättre. Jag kramar Make hårdare än vanligt när jag kommer hem, är mer tålmodig med barnen, tillfreds och lycklig.

Men trött. Fysiskt trött. Så trött att jag kom hem flera timmar "för tidigt". Det gjorde inget. Det går fler tåg. Det var skönt att hinna vara lite med Make, vi drack t o m  glögg innan vi somnade i rimlig tid och sedan var resten av helgen riktigt mysig och vilsam. Vi lyckades hålla ordning i huset p g a middagsgäster i lördags och i söndags kom Makes höggravida kollega för att hämta skötbordet. Plockade lite trattkantareller. Barnen var hos mormor och morfar, som även lovat bjuda på middag, så vi hade flera timmar ledigt. Jag låg i badet mitt på ljusa da'n, lyssnade på regnet som trummade mot takfönstret och läste bok. Inga (akuta) måsten och sedan åka till mina föräldrar där maten redan var klar och vinet serverat. Wow. 

Desto segare idag. Noll motivation för att jobba fast jag egentligen har tusen saker att göra. Känner mig lite frusen. Hade helst lagt mig i badet med en bok igen, eller halvslumrat i vattnet. Funderar på att göra kroppkakor ikväll, på svampen jag plockade igår. Kommer sluta tidigare p g a ska ta med Lilltjomp på treårskontroll. Få se om hon går med på att bli mätt den här gången, förra gången totalvägrade hon. 

Sträck upp dig!

 Det är inte ofta jag tänker alltför mycket kring vad jag har på mig. Inte för att jag inte bryr mig, det är nog mer att jag är så pass jordad i vad jag passar och trivs i att det sällan kräver djupare analys. Jag är oftare över- än underklädd. Typ, alltid, faktiskt. Det är lite min grej. Min ambition är att ligga ett hack över omgivningen när det kommer till outfit. Jobbar man på fabrik är snyggbyxor istället för jeans, alternativt kjol/kläning att vara ett hack upp från nästan alla andra. 

Klänning är mitt powerplagg. Älskar klänningar men även där är jag tämligen fixed på vad jag trivs och passar i. Midja och längd är viktigt. Klänningen måste ha midja på rätt ställe och längden ska vara exakt knälång. Vet inte hur många klänningar Make kommit hem med som jag ratat bara efter en blick eftersom jag ser att den är lite för lång. Tre centimeter nedanför knät får man taxben av. Det är inte bara jag. Ursäkta alla som känner sig tampade på tårna nu, men ingen har något att vinna på vadlångt. Råkade säga det till min syster, vid tillfället iklädd vadlång kjol, en gång. Hon uppskattade inte det. Byxor är en annan femma. Smala byxor som slutar lite ovanför fotknölen: Två tummar upp. 

Kjol som slutar tre centimeter ovanför knät gör mig istället obekväm, särskilt om det är en smal modell. Vidare kjol funkar i lite kortare, eller t o m kort, men då med tjocka strumbyxor under. På hela taget tänker jag att om man bara stärcker upp sig som fan kommer man undan med det mesta. Antagligen även vadlångt, om man nu av någon outgrundlig anledning bestämt sig för den saken. 

Idag ska jag äta lunch med kompisen vars pappa omkom för en dryg månad sedan. När jag såg mig i spegeln för en stund sedan var faktiskt första gången på länge som jag spontant tänkte Kan jag ha det här? Smala smårutiga stretchbyxor i svartvitt och en svart tröja med stor vit spetskrage. Jag ser lite ut som en clown? Men så tänker jag på det där med att sträcka upp sig och bestämmer mig för att toppa med rött läppstift och klackar. Åll in! Så känner jag honom så väl att jag vet att han kommer säga "Du ser ut som en clown" om jag nu gör det. Time will tell. 

Nästa generation

Idag var Make och jag på "lära-känna-samtal" med Sons lärare. En halvtimma hade vi med henne och den gick fort, som tiden gör när man pratar om sitt barn. 

Vi pratade en stor del av tiden om klimatet i gruppen och samtalet gled in på skitungen Gabriel, mycket eftersom Make ringde Fklassen i våras och bad att de inte skulle placera Son och Gabriel i samma grupp. Det blev ändå så att de kom i samma grupp, av fullt acceptabla anledningar, och fröken sa att det tog några veckor men nu förstår hon precis varför vi önskade som vi gjorde, för Son och Gabriel är verkligen inte bra för varandra. Mellan raderna: Gabriel är inte bra för Son. Hon var faktiskt inte ens mellan raderna kring det, hon sa det rakt ut. Hon lovade att de inte kommer hamna i samma grupp när de delar upp barnen igen om några veckor, och därmed inte heller i samma klass resten av låg-/mellanstadiet. Skönt!

(Senare ikväll berättade Son att Gabriel ger honom olika "order" och en hade varit att gå fram till en annan kille och kalla honom rövhål. Son hade inte gjort det. Han hade gått fram till killen och sagt Jag älskar dig istället.)

Annars hade fröken så mycket fint att säga om Son. Han ligger långt fram med allt. Han är nyfiken, vill verkligen lära sig om nya saker men inte alltid på givna villkor. Jättebra på att läsa och skriva. Pratar inför hela gruppen och "jätteduktig på att sjunga". Han är som jag, han är grym på att memorera låttexter, men Make, som är självutnämnd musikexpert har sedan länge dömt ut Sons sångröst (liksom min). Jag tycker det skär i öronen när Make sjunger* (vilket han gör, ofta, gärna och med ett enormt självförtroende). Kanske kan man vara musikalisk, kunna träffa rätt toner och så, utan att för den sakens skull ha en behaglig sångröst? Vet inte.

Nåja. Här om dagen hade en annan fröken överhört när Son fick frågan från en kompis vad han ska bli när han blir stor och Son hade svarat Jurist! Det har han hållit fast vid länge, för han säger att han vill jobba med pappa när han blir stor. A'll åsso bli ulist! säger naturligtvis lillasyster då. Nej precis, inte ett öga torrt. 

De små underbara barnen, ändå. Fan va jobbiga de är emellanåt men fan vad olidligt livet varit utan dem. 

* Sjunger och sjunger. Make är hundra procent okapabel att memorera ens några rader i vilken låt som helst. I bästa fall kan han en del av refrängen men det hindrar honom inte från att sjunga den refrängen gång på gång på gång på gång och med precis lika stort självförtroende fylla i alla saknade bitar med ett sorts ända-från-tårna-nynnande. 

Våldsfantasierna

 I lördags var Lilltjompan och jag på Maxi och handlade. Jag blev vittne till en liten incident där ett par höll på att, av misstag, köra på två kvinnor med sjal om håret (lär mig aldrig vad som heter vad). Jag stod snett bakom han som körde vagnen men såg hans blick speglas i deras blick när de passerade varandra, hela hans stora kropp utstrålade JAG HATAR ER. 

De gick vidare och jag några meter bakom. Så säger hans fru med hög röst: Haha! Du borde kört över dom!

 Mitt raseri. Först tänkte jag att jag tar sats med min kundvagn och kör rakt in i henne och sagt Jag tänkte bara att jag borde köra över dig. Jag var faktiskt på väg, men ja, tog väl mitt förnuft till fånga. Och att springa förbi dem, vända och se dem i ögonen och säga Sådär säger man faktiskt inte! kändes liksom... nej. 

Så  jag sa inget och jag gjorde inget men fantiserade om våld och skadegörelse och förolämpningar resten av handlingsturen. Och närapå resten av helgen för den delen också. Annars brukar jag finna mig snabbt och vara bra på väl avvägda come-backs men när folk är så dumma i huvudet slår det slint för mig. Jag vill bara placera en effektiv armbåge i ansiktet på dem. Jag intalade mig att jag undvek konflikt för lilltjomps skull, hon hade blivit livrädd, lilla gumman. Men vad jag antagligen borde ha gjort var att uttala någon sorts stöd för tjejerna. Typ sagt högt Vilken jävla idiot! och hoppas att de hört. 

Vad hade ni gjort?

Relationerna, del 62

 Fortsatta humörsvängningar. Mest Make som råkar illa ut. När jag är på dåligt humör drömmer jag om att vara själv, bo själv. Jag plockar efter honom, blir irriterad och börjar fundera över vad jag egentligen får ut av det här. Väger det ena mot varandra, som ett tjänsteutbyte. Hur beroende är jag av honom? Hur beroende är han av mig? Kommer fram till att han, på ett praktiskt plan, behöver mig mer än jag behöver honom. 

Det är spiral-PMS. Så kommer den fjuttiga "mensen", bara en skugga på toapappret och så känns allt nästan bra igen - så bra man kan förvänta sig i vår inte helt romantiska tillvaro som känns väldigt lite räkmacka och väldigt mycket illa managerad cirkus/djurpark. Samtidigt faller relationer runt oss som korthus. Föräldrar på dagis som separerar, en av Makes kompisar hörde av sig igår och berättade att de flyttade isär i somras. Deppigt varannanveckaliv, inte alls så ljuvligt som jag kan föreställa mig när jag för tjugotolfte gången samma vecka tar en tom livsmedelsförpackning som Make lämnat framme på köksbänken* och trycker ner den i återvinningen så argt jag kan. Istället  kramas man lite extra och håller handen, mer orkar man inte, tills man somnar, glad för det man har. 

* Han är inte slarvig. Han är extremt ordningsam men han hann bara inte just nu. Det blev inte av. Han skulle ha gjort det senare, om inte jag nu råkat hinna före. Ibland är tydligen "senare" typ efter tre dagar. Han skulle ta väldigt illa vid sig om man antydde att han inte håller ordning omkring sig. 

Avvägningarna

 Idag lämnade jag barnen och började prata med en mamma som har två tjejer, lika gamla som våra barn. Vi snackade om F-klassen och hon delade helt min/vår syn på klimatet där. Hennes dotter hade blivit kallad tjock och varit så himla ledsen.

Vi stod på parkeringen och reflekterade över att vi som föräldrar snappat upp den hårda stämningen och fajtas med oss själva om vi ska forma våra barn för att klara den eller inte. För någon vecka sedan ville Son ha nya strumpor med Frostfigurerna på. Han tyckte att de var jättefina och jag kände att å ena sidan vill jag att ha ska ha det han vill ha, men å andra sidan vet jag att någon av skitungarna han går i Fklass med kommer reta honom. Ska man försöka avstyra, eller låta honom gå med risk för att bli retad?
Mamman jag pratade med imorse hade stått inför samma dilemma, när hennes dotter vill ha en tight t-shirt som hon tycker är jättefin men som visar att hon är lite rundare om magen. 

Det fina i kråksången var att mamman, på tal om hård matchostämning bland killarna, sa att Son, så som hon uppfattat honom, är så långt ifrån det, att han inte ger intryck av att vara annat än omtänksam, kärleksfull, känslig och mjuk. Det blev jag glad att höra, men vi enades också i att man inte vill försöka forma om honom till att bli "ett svin" (mina ord) för att han ska ta sig igenom Fklass utan att bli retad. 

Sedan får man tillägga att Son verkar trivas bättre nu. Jag tror inte att han lider nämnvärt av klimatet, det flyger liksom över huvudet på honom. 

Håltimma

På tisdagar har jag håltimma, 17.30 till 19.00 för då har Son gymnastik. En välsignelse. Han tycker att det är jättekul, har några nya kompisar där och jag har en och en halv timma ledigt för det är inte lönt att åka hem. I tisdags rallykörde jag från gymnastiken in till centrum och gick på H&M Home som stänger kl 18.00. Familjen är nu två kuddfordral rikare. Vi har en liten finsittarsoffgrupp i "stora rummet" och den har inte varit så fin på länge, den där soffgruppen. Den har sett rätt tråkig ut faktiskt, och behövde en uppfräschning. Nu två nya kuddfodral, matchade med två befintliga, några Willys-liljor i matchande-med-kuddarna-vas och några ljuslyktor som tidigare stod i sovrummet men som aldrig användes.

Det blev så trevligt, jag fick feeling och röjde spiselkransen. Vi har haft samma fyra ljuslyktor där sedan vi flyttade in plus att den ytan blir ett avställningsställe för sådant man inte riktigt vet vart man ska göra av. Det ligger alltid glasögon där, hårnålar, legobitar, örhängen och annat krimskrams. Igår ställde jag en orkidé i ena hörnet och två högre mässingsljusstakar i andra hörnet. Dessutom röjde jag bort all aska som legat i eldstaden sedan i vintras, ställde undan skyddsnätet och radade upp stearinljus istället. Det går att elda i spisen, men det blir sällan av, är alltid lite av ett projekt och motsvarar liksom aldrig riktigt förväntningarna. Tänker att man kanske har mer glädje av den med stearinljus istället.

Nöjd med att ha fått så mycket gjort/ändrat på bara två nya kuddfodral! Allt annat var sådant jag redan hade hemma men bara flyttade runt. Älskar också vår råa källare där man får plats med hur mycket som helst. Det är som att ha ett eget privat loppis. Saknas något går jag ner där och tittar – alltid hittar jag något som jag glömt att jag hade och blir som nytt. Igår tog jag upp en låg metallskål med lövmönster som jag aldrig använt men tyckte var vacker när jag hittade den på Erikshjälpen. Nu står den på soffbordet med några äpplen från trädgården i.

 

Det är fint med höst. Alla tända ljus, jag lyssnar på Melissa Horn och väntar på paket från Adlibris med illustrerad Harry Potterbok som Son och jag ska ha till högläsning. Han och jag är precis lika taggade. Älskar att han börjat acceptera kapitelböcker!