Et tu

Ja men vad tusan, vi kör väl ett varv kåååvid igen. Varför inte? Jag är som förkyld (hade vidrig huvudvärk i lördags men inte värre än så) och Make, som inte fått sin trea än, är påtagligt trött och hängig. 

I lördags när jag såg dubbla strecken träda fram fick jag liten flashback till skaffa-barn-hetsen. Lyckan över två streck kom tillbaka och gav mig en liten tillfällig lyckokick. 

När Lill skulle bli till köpte jag gravtest på Testlagret. Enkla teststickor, inga formgivna plasthylsor utan sådana som de har i vården. Typ 20 stycken för någon hundralapp. Jag gjorde säkert fem eller sju test med Lill. Första gav ett svagt svagt streck och sedan fortsatte jag testa tills test-strecket var lika kraftigt som kontroll-strecket. 

Fast det allra första testet med henne gjorde jag i Polen där jag var på jobbresa. På gravtestets framsida en bild på gullig bebis, "tänk på att det är en sån här du har i magen, få inga dumma idéer nu". Jag åt middag själv den kvällen, drack ett glas vin, kände att det nog var sista på ett tag, och sedan fick jag ett svagt, svagt streck. Lilla älsklingen. 

Laban

 C skriver om spökkänslor och ett upphittat skelett. 

Jag har lärt mig att man inte ska prata för mycket om det där med spöken, folk tycker så mycket. Jag säger aldrig att jag ”tror på spöken”, jag säger bara att jag känt saker ibland. 

Lägenheten vi bodde i tidigare sträckte sig över två hus, det ena byggt 1909 och det andra på 40-talet. Därför var det en jättekonstig öppning ner till sovrummet, typ 160 cm hög, och man fick ta några trappsteg ner, husens takhöjd var olika och man hade löst det så. 

I gamla delen ett oerhört maffigt vardagsrum, kök och matsal. Det var i köket jag påtagligt ofta trodde att det stod någon bredvid mig, så där så att jag drog efter andan för att säga något men kom av mig när jag vred på huvudet och det var tomt. 

Det har bara hänt i den lägenheten och i lägenheten hände det bara i köket. Det hände så ofta att jag vande mig vid känslan av att någon stod bredvid, jag slutade ta sats för att prata utan att först kolla om någon var där.

Hej från det djupa hjulspåret!

Vi har lite sjukstuga här. Son fick feber och var riktigt hängig igår, jag har nog fått samma. Känner mig tämligen ointresserad av om det är covid eller ej men håller mig så klart hemma. Missar alla kollegorna på jobbet som är inne för en avtackning, men också oerhört skönt att sitta hemma och jobba en dag. Jag har ju nästan bara varit på jobbet senaste veckorna och det är soft att jobba från soffan. 

Min förr-förra chef och jag som skulle haft AW ikväll. Vi var så sugna på det båda två, men nu får vi skjuta på det några veckor. Tråk! 

 

Jag pratade med min chef innan, en planerad avstämning kring hur det går med min uppstart och vi var överens om att det går bra. Han frågade om jag trivs, det gör jag, och så sa han (frågade inte om jag vill) att de håller på att titta på hur de kan ta över mig som anställd. Misstänker att de är lite rädda att tappa mig och vill knyta upp mig innan jag får några idéer. Inte direkt så att jag känner något Jippie! över det, var ju så nöjd just med att ha ett drygt halvår på mig att fundera på livet men vet inte vad det strategiskt smartaste är om jag får ett erbjudande om fast anställning inom en månad eller så. Jag kan ju också tacka ja, se vad som händer och i lugn och ro se mig om efter vad nu nästa steg blir. Något som inte är inköp. Det har jag sagt i typ två år nu och se bara hur långt jag (inte) kommit!  Men det finns en roll på vår avdelning som skulle kunna vara intressant och något att ta sikte på, den som leverantörsutvecklare. Och företaget är stort, plötsligt kanske det dyker upp någon annan möjlighet. Jag skulle gärna jobba med processer. Förbättringar och processer.

 

Jaha. Nähä. Det blev inte roligare än så idag. Men trevlig helg på er, så ses vi nästa vecka – pigga och glada! 

Familjens 23-åring

 Det känns lite skavigt med Cass. Småsaker, kanske så det blir när man bor med varandra och smekmånaden är slut och jag vet inte om det är tillfälligt eller början på slutet. Make har stört sig regelbundet på henne hela tiden, hennes förnumstiga kommentarer om barnuppfostran och allt möjligt som hon inte vet något om men ändå tycker till om. Jag har alltid viftat bort det men nu börjar det komma åt mig också. Två tre kvällar har vi diskuterat något över middagen och det har kanske inte direkt blivit dålig stämning, men ändå på väg däråt. 

Hon har, utan att egentligen dryftat saken med oss, bestämt sig för att stanna här hela sommaren och hela nästa höst. Nog för att vi sagt att hon får stanna så länge hon vill, men nu börjar jag fundera på om inte det var att lova lite väl mycket. Jag känner fortfarande för henne som för ett vuxet barn och kanske är det där skon klämmer - det börjar bli dags för henne att flytta hemifrån. 

Hon pratar så mycket om att hon ska ha en internationell karriär och tjäna mycket pengar. Hon ska inte ha familj, för i hennes värld kan man inte tjäna mycket pengar om man har barn eller man. Hon vill tjäna massor, för hon vill kunna köpa dyra presenter till sina föräldrar, för att göra dem glada. Särskilt hennes pappa verkar vara väldigt status-genom-prylar-fixerad, något Make och jag aldrig begripit, folks fascination för SAKER. Att prylar är så viktigt. Vår teori är att dyra prylar är viktigt för folk som önskar att de hade mer pengar än de har. Mina föräldrar (främst pappa) är så också. Väldigt viktigt att kunna köpa dyra saker. Prata om dyra saker. Vara sina dyra saker.

Nå, hur Cass ska tjäna alla dessa pengar och landa sin internationella karriär är oklart, inte minst för henne själv. Hon vet inte alls vad hon vill/ska jobba med. Hittills har hon sagt tvärnej när vi föreslagit en universitetsutbildning, för det är ”slöseri med tid”. Hon verkar ha någon bild att om man bara kan språk så kommer jobbet och pengarna av sig självt, det är därför hon vill lära sig kinesiska och koreanska. Vi har har till slut blivit ganska tydliga med att tyvärr, att vara au pair i Sverige eller Kina kommer inte vara det som leder till en mångmiljonlön, du får nog se över din strategi om du nu ska kunna skämma bort din pappa med fina bilar och plötsligt är hon supertaggad på att börja plugga. Tänka sig, men ett steg i rätt riktning åtminstone.

Vad du ska äta ikväll

Favoritmiddagstipset nu är tortellini (eller annan pastasort) al brodo. Enkelt och man kan göra det till hur många som helst i en gryta. Barnen kan hjälpa till att laga det och de tycker om att äta det! Win! Hemma hos oss får Son skala och dela grönsaker. Han har nyligen blivit befodrad till den mindre kockkniven men jag håller koll hela tiden. Make gillar det inte riktigt men jag tycker att det är bra att han lär sig hantera en riktig kniv och är av uppfattningen att en bra kniv är mindre farlig än en dålig.
Lills jobb är att stoppa grönsakerna i grytan, även det under överinseende naturligtvis.

 

Gör en buljong med (jag hade) selleri, lök, morötter, palsternacka, lagerblad, grönpepparkorn och säkert en massa annat också, kylskapsrensning. Hjälpte till med ganska mycket köpefond också, gillar Knorrs gel – en himla skillnad jämfört med buljongtärningar. När man är nöjd med buljongen häller man i valfri fylld pasta men tips är att hellre använda för lite än för mycket pasta, för det är lätt att värma på buljongen och pytsa i ett paket pasta till, men knyten som legat för länge i buljongen är bara att slänga. Som alla vet är överkokt pasta en dödssynd.

 

Ja, så kokar man pastan några minuter i buljongen och serverar som soppa i djupa tallrikar. När syrran och hennes man gjorde detta på annandag jul (tradition i Italien) rostade de brysselkål i ugnen och serverade som 'side'. Jag frågade om jag skulle få onda ögat av italienarna vid bordet om jag lade parmesan på brysselkålen också (börjar lära mig vad de tycker är konstigt beteende). Ja, sa de, men gör det ändå om du vill. Det gjorde jag och det var gott. 

Burr!

Undrar just om jag någonsin frusit så mycket på någon arbetsplats som här. Alla går runt i bylsiga collegetröjor med blixtlås (tröjorna tillhandahålls av företaget och kanske borde betraktas som en löneförmån), men jag avböjde p g a jag vill inte bli en sådan som hasar runt i bylsig collegetröja på jobbet men ibland måste jag låna en för att inte frysa ihjäl. Idag har jag tredubbla lager; ett linne, en blus och en finstickad kofta men fryser ändå. Igår klickade jag hem ett naturfärgat linne i merinoull, att ha under jobbkläderna. Hoppas att det kommer hjälpa.

Nockisar

Jaha, snart 40 år gammal har man upptäckt gnocci. Har alltid haft en bild av det som stabbigt och lite slemmigt men så gick det innan jul upp för mig att man ska steka dem och inte koka dem!

 

Asså gu' så gott det är! Och bästa är att det är sisådär hälften till en tredjedel av kalorierna jämfört med vanlig färskpasta. På nyårsdagen fick jag feeling och gjorde egna. Wow-poängen mer värda än den smakmässiga skillnaden, får jag nog påstå, men trevligt projekt om man nu är sugen på ett sådant.

 

Nocki, uttallas det förresten. Det upplyste, på förekommen anledning, min syster mig om precis så snorkigt som bara hon kan. Jorå, så nu lagas det gnocci hemma, minst en gång i veckan och ofta samma recept eftersom Make är tokig i det:
Man steker dem i smör och olja så de blir gyllene. Man ansar svartkål kokar ca 1 minut, lyfter upp och lägger i kallt vatten. När gnoccin är klar lägger man en finhackad vitlöksklyfta i pannan, lite extra smör, och svartkålen som man hackat lite grovt. Innan vitlöken börjar se bränd ut lägger man upp på tallrik, pressar lite citron på, en helvetes massa parmesan (ska man ta med en grej hem från Italien är det en kilosklump parmesan, eller två) och rostade pinjenötter. En 15-minutersövning och så jädra gott.

 

Barnen är inte lika frälsta som vi, men jag tycker att de ska kunna äta stekta potatisklumpar med massor av smör och riven parmesan på. Barn ska gilla det.  

Villfarelser

Idag ser jag fram emot nya rekommendationer från FHM. Känner mer och mer att vi måste tagga ner runt covid (men det får man väl inte säga i det här landet). Hörde på radio att 3 000 poliser (av ca 10 000) var hemma från jobbet igår, p g a symptom eller smitta eller familjekarantän. Det är samhällsfarligt! Kanske bli den här omnikron det som frälser oss från ondo. Snart kommer "alla" ha haft det och då kanske vi kan pusta ut lite? Ytterst tacksam att det inte var så här för 1,5 år sedan. 

 

Jag har hållit mig hemma några dagar, eftersom Cass väntar på sitt testresultat, men det kan ta en vecka innan hon får svar så idag skulle jag ändå åkt till jobbet. Gick upp tidigt, så trött att jag inte hörde att klockan ringde. Piffade, tog på plommonlila kjol och den rostoreanga sidenblusen med leoparder på. OBS: Ej leopardmönstrat. Leoparder. Precis när jag skulle åka kom sömndrucken Make ner i hallen och övertalade mig att stanna hemma, för det regnade inatt, nu har det frusit på och det blåser fortfarande mycket. Största skräcken är att åka och inte komma hem igen, så är det. Så nu sitter jag här.

 

På helt annat tema: Igår berättade vi om Cass för semlor. Har nämligen varit i villfarelsen att det är en ursvensk företeelse men hon ba' Det låter ju precis som (vad det nu hette på franska). Vi bildgooglade och jajemen, de har semlor i Frankrike också. Identiska! Hela ens värld bara rasar samman, liksom. Nu kan man inte vara säker på någonting länge. 

Pragmatisk

Jag är en liten fuskis. Går genom livet med "good enough" som ledstjärna och talar passionerat om hur "lagom" per definition (!) är bäst. Mitt bästa livsråd till en tonåring som står inför skolval osv: Gör det inte svårare för dig än du behöver. OBS: Inte samma sak som att säga "gör det inte svårt för dig". Tonvikten ligger på "...än vad du behöver".

 

Nu när Son sitter med läxorna och har hyfsat lätt för det tycker jag att äh! Den här veckan skulle han räkna exakt samma tjugo tal varje dag, alltså räkna samma tal sju gånger. Alla rätt första dagen, på nolltid. Då tycker jag att det är helt onödigt att han ska sitta och räkna samma sak sex gånger till utan lät honom bara skriva av samma svar men sa att det är bara för att han redan kunde så bra. Om han haft svårt för det hade jag tveklöst insisterat på att han skulle traggla. Make kom på oss och tyckte att det var fel av mig att lära Son att fuska. Fusk och fusk. Mja. Möjligen. Jag föredrar att se det som att vi är pragmatiska.

Make tycker att det är bättre då att lämna kolumnerna tomma och förklara varför för fröken. Nä, säger jag. Det funkar inte. Lärare fattar inte sådant. Son skulle bara få bakläxa. Jag har ärligt talat inga höga tankar om lärare som yrkesgrupp, det har jag efter mamma. Hon brukar säga att om man träffar på en grupp människor som alla pratar i mun på varandra kan man vara säker på att de är lärare.

Förresten; hur kan man vara lärare och skriva så illa som Sons fröken gör? Särskrivningar och syftningsfel till höger och vänster. Snudd på att Son skriver bättre än hon. Åtminstone fattar han (redan!) det där med särskrivningar och älskar Instakontot Sverige mot särskrivningar. Äpplet faller inte  långt från päronträdet, som farfar skulle ha sagt.  

Mekanisk lösning för fysiskt behov

Men gu' så trevligt att vara igång med bloggandet igen! Håller på att läsa ikapp mig hos er också, tar någon varje dag!

Cass har varit rejält hängig senaste dagarna. Idag jobbar jag hemma och tog med henne till vårdcentralen så att hon fick ett s k A-nummer (när man inte har ett svenskt personnummer) och test. Håller naturligtvis tummarna för att det inte är covid men...

 

Jag önskade mig en såndär masserande nackkudde i julklapp men fick en fin kaffemaskin istället. Bra julklapp men jag har fortfarande knutor i ryggen som gör att armarna nästan domnar ibland, och när man fantiserar om att lägga sig på typ ett kålhuvud för att få tryck där det gör ont tänker jag att jag ändå unnar mig en såndär mojäng. Ja, ska ha RIKTIG massage också, men tycker det är svårt att veta var. Har ingen jag går till och överväger att boka instruktören på crossfitpasset jag var på förra veckan. Om man inte vet vem man ska gå till kan man väl lika gärna gå till någon som är charmig och har helt amazing armar?

Livstecken

Ja hej! Det är jag!

 

Det har varit lite tunt med uppdateringar här men allt är bra! Förra måndagen började jag på nytt jobb och det känns bara bra. Ordning och reda, mer "löpande band" än jag haft på länge och med tanke på hur hösten var känns det tacksamt. Nu första månaden är jag på jobbet trots att det egentligen är hemmajobb som gäller, eftersom det är så svårt att komma in i något nytt hemifrån.

 

Jag är tillbaka snart igen! Hoppas ni alla har det bra!