Livet (och lite döden)

Igår kväll i soffan. På min vänstra sida Make som jag försökte föra ett samtal med om dagens styrelsemöte och utmaningarna i firman. På min högra sida Lill som skrek och var vansinnig för att hon ville till den stora lekplatsen i centrum. NU! Klockan 18.30 en regnig och iskall septemberkväll. Asså…! Rakt framför mig, på golvet, ett korg med tvätt som ska vikas och sorteras.

Kunde inte låta bli att skratta åt att ha precis hela livet, från det största till det minsta, framför mig i exakt samma stund. Det var som en balanserad våg, Makes prat om vuxna och allvarliga saker, samtidigt Lills skrik om lekplats och hur hon alltid vinner. Inte så att vi åkte till lekplatsen, men det går inte att ha ett allvarligt samtal samtidigt som hon håller på så det är bara att skjuta på till senare. Barn. De är minst men de tar störst plats ❤️

Sa till Make att det inte finns NÅGONTING du kan säga till henne som skulle kunna övertyga henne om att det vi precis pratade om är viktigare än att diskutera med henne om varför vi inte ger oss iväg till lekplatsen. Dra till med precis vad som helst, spelar ingen roll. Vi fnissade åt det och hur fint det är ändå, de håller oss jordade, barnen.

Jag hade svårt att sova igår. En mental backlash tror jag. Tänkte på döden. Döden döden döden. På alla sätt och vis. Praktiskt, hur hade jag velat ha min begravning, om man dör i en flygolycka och det bara går att hitta några små kroppsdelar efteråt, lägger man dem fortfarande i en kista då? Mest sannolikt kommer min syster och jag, förhoppningsvis i en väldigt avlägsen framtid, bli begravda i olika länder, långt ifrån varandra. Det gjorde mig så ledsen att tänka på. Om resten av min familj dog, hade jag också velat dö då, på riktigt? Vad är det bästa sättet att ta livet av sig? 

Jag mår fortfarande bra, bättre, men väldigt väldigt trött, i både kropp och själ.

Ur askan…

Det blev värre. 

Igår hade jag så ont att jag inte kunde sluta kräkas. Varje droppe vatten kom raka vägen upp igen, samma med antibiotikan, Alvedonen och morfinet. Försökte med två morfintabletter men när jag spytt upp båda efter en kvart sa jag till Make att vi måste in, nu.

Jag stod knappt på benen, fick direkt plats på akutens "torg", där personalen har sina arbetsplatser och utgår ifrån. Det tog 1,5 timma innan jag fick morfin och det jag fick mot illamåendet hjälpte inte alls, för smärtan var densamma. Jag bokstavligen låg på knä på golvet för jag mådde så dåligt att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. 

När morfinet väl kom behövde jag tre doser innan det tog, då försvann illamåendet också. Det var fel antibiotika jag fått, min bakteriestam var en ovanlig som den inte bet på. Fick snabbt ny intravenöst, samt senare på eftermiddagen en skiktröntgen för säkerhets skull. Den visade inget annat än en inflammerad njure. 

Tacksamt nog blev jag inlagd över natten, eftersom de ville ge mig mer antibiotika IV och se resultat innan de släppte hem mig. 

Igår var vår tionde bröllopsdag. 

Make skulle ha åkt till Norrland för styrelsemöte men ställde in resan bara några timmar innan avfärd. Guschelov att han skulle åka först på eftermiddagen för jag hade inte klarat det utan honom. 

Även att dagen bitvis var som en mardröm för oss båda slutade den fint när han kom upp med en väska till avdelningen där jag fått eget rum. Vi satt skavfötters i sängen och skålade med saft i medtagna plastvinglas för de tio år som gått och för de som kommer. 

Jag är så glad och tacksam att jag känner så som man ska göra igen, att jag är rent lycklig över att ha honom. Jag har hittat tillbaka till den där känslan, att vi är på en resa tillsammans, och att jag ser fram emot allt vi ska göra ihop. När jag berättar det för honom blir vi båda tårögda och det känns så bra. Vilken tur att DETTA blev vår bröllopsdag, och inte den där hemska i Palma. För att inte tala om vilken tur att jag inte blev så här sjuk när vi var där.

En annan sak man kan vara glad över är att sjukvårdspersonalen genomgående varit tillräckligt finkänslig för att inte ta upp eller fråga om eventuella orsaker kopplade till mitt hälsotillstånd. Äventyret och jag är rörande överens om att ändra metod i vissa aspekter. Vi har varit oförsiktiga, för att inte säga dumdristiga, och om vi vetat då vad vi vet nu… Nåja, vill helst inte riktigt tänka på sådant nu. Helt frisk är jag inte ändå.

Vad man inte önskar sin värsta…

 Vilken helg det varit. Urinvägsinfektionen gick vidare till ena njuren och i lördags kväll, när ännu en Ipren just slutat verka, satt jag i soffan med en popcornskål i knät, familjen runt mig och Pelle Kanin på TV hade jag plötsligt så ont att det var utöver det normala. Dessutom begynnande feberfrossa. 

Ringde 1177 som uppmanade mig att åka til akuten. Kändes ändå rätt bra, med ännu en Ipren i kroppen. De trodde njurbäckensinfektion och jag fick åka hem med antibiotika.

Igår när jag vaknade var det helt outhärdligt. Fruktansvärda smärtor, Alvedon hjälpte inte, mådde illa och kräktes. Feber. Make och mina föräldrar var oroliga att det gått ut i blodet och Make tjatade halva dagen om att vi skulle åka in igen, men jag såg det som ett oöverstigligt projekt. Bara ta sig ut till bilen? Till slut kommunicerade jag med Lills bästis mamma som är läkare och hon ba’ Åk in! så då gjorde vi det. 

Jag fick komma in direkt, placerad på en brits och inrullad i ett akutrum. Orkade inte hålla ögonen öppna, fick en port för morfin, något mot illamåendet och vätska. Sedan sov/slumrade jag på morfinet tills en läkare kom, klämde igen på magen och sa att blododlingen var helt okej, ingen fara på taket, så om jag hellre ville vara hemma kunde jag få med morfintabletter efter en intravenös antibiotikabooster. Jatack sa jag. 

Idag har det känts rätt okej sedan jag vaknade. Var sugen på något att äta och på att ta en dusch. Det är bra tecken. Med lite tur kan jag kanske gå till jobbet imorgon.

Dagens dittådatt

Igår råkade jag visst skolka lite från jobbet igen. Skulle ta med Son till tandläkaren för att få Xylocainspray utskrivet, han har såna hemska problem med afte, lille vännen. Kan inte äta när det är som värst men nu kan han åtminstone få tillfällig bedövning. När vi ändå var i centrum tyckte jag att vi skulle försöka få honom klippt, hittade efter några försökt en frisör som hade ledig tid 45 minuter senare. Vi gick till Espresso house och precis när vi klev in där ringde en tjej och sa att hon var från ett ganska stort inredning-online-företag. Haha, jag hade precis på tungan att säga att tyvärr, jag har precis bytt jobb men tack för att du ringde… men det visade sig att någon angett mig som referens. Det var Cass, den lilla filuran, som varit på intervju, gett dem mitt nummer och sedan glömt berätta för mig, haha!

 

Hon hade egentligen sökt jobb på deras lager men de tyckte att hon hade passat bättre för deras franskspråkiga kundtjänst (!!!) så det var det de intervjuat henne för! Perfekt! Jag är väldigt säker på att hon kommer få jobbet, det blir ju inte bättre – för någon av dem.

 

Ja och idag på morgonen har jag suttit och styrt upp strategidokument för det där miljardföretaget (som lite skämtsamt brukar kalla det internti) som Make är delägare i. Det de redan snickrat ihop var mest skralt under rubrikerna Hållbarhet respektive HR så jag skrev om och stuvade runt och lade till och strök. Tänk vad mycket man plockat upp ändå, under alla år och på alla arbetsplatser. 

 

Veckans lilla tumme ner är att jag, som konsekvens av några trevliga timmar med Äventyret i söndags, dragit på mig livets första urinvägsinfektion. Har ju hört att man egentligen alltid ska kissa efter rajraj men aldrig varit noga med det. Från och med nu blir det ändring på den saken för det här har inte varit kul alls. I onsdags, när det bröt ut, satt jag hela eftermiddagen och kvällen på toa och drack vatten. Bokstavligen. Det var liksom ingen idé att resa sig och spola, för behövde ändå gå igen tre minuter senare. Igår och idag nästan helt hundra, men inte bra.  

Tack men nej tack

I november ska Make antagligen till Irland på stororganisationens årsmöte relaterat firman i norr. De andra delägarna ska också med och de tar med sina fruar. Det är sedan länge, att fruarna följer med. Min svärmor hängde alltid med på årsmötena som fram tills nyligen gärna förlades till ganska spännande ställen. Sydafrika, New York. Centralorganisationen har nu bestämt att vartannat årsmöte är i Sverige, vartannat utomlands men alltid i Europa. Ett litet steg i rätt riktning. . Det har alltid varit ett särskilt program för "medföljande" som numera inte bara är fruar, det finns faktiskt vissa anslutna firmor som drivs av kvinnor så eventuella medföljande kan också vara av manligt kön, något som min svärmor milt överseende kommenterar Så modernt! 

 

Make tyckte att jag också ska följa med, så att jag och de andra delägarna (med fruar) får lära känna varandra men jag kommer tacka nej. För det första har jag ju sagt att jag ska undvika att flyga för nöjes skull och en helg i Dublin är inte värt det. Plus att det inte känns bra att ta ledigt från jobbet två dagar, när jag nyss börjat och redan varit ledig nästan en vecka samt sjuk två dagar förra veckan. Medföljandeprogrammet var så klibbigt också. Inte för att man måste vara med på allt och vore inte poängen med att åka (det finns säkert jättemycket trevliga secondhandbutiker i Dublin), men det fick mig bara att känna… Blä.

 

MY DUBLIN" - PROMENADTUR MED BESÖK HOS DESIGNER Vi går bl.a. till Powerscourt Townhouse där många irländska designers visar sina kollektioner. Guiden visar gruppen sina favoriter, butiker, coffee shops, och de trendigaste restaurangerna. Det blir även ett besök hos den irländska designern, Louise Kennedys flagship store. Gruppen serveras ett glas bubbel och får en privat visning av hennes senaste kollektion. Turen avslutas med Afternoon Tea på Westbury, Dublins bästa afternoon tea. En unik upplevelse med vackra små sandwiches, scones, bakverk, kakor och ett glas Prosecco. Nybryggt te och kaffe. Allt serverat i finaste porslin.

 

Tidigare har det alltid framstått som lyxigt och önskvärt att få hänga med men som med så mycket annat, har jag insett, försvinner skimret när man närmar sig och ställs inför frågan om det verkligen är jag. Är det verkligen något jag är intresserad av? Så mycket man förr kunnat tänka att man vill göra och ha "när vi har råd…" men sen när man väl har råd och möjlighet så… nej. Tack, men nej tack.  

Tiny living

Här om natten drömde jag att jag hade köpt en husvagn på Erikshjälpen. En sån där liten omodern historia men jag var så taggad på att göra den fin inuti, så som man ser i flödet att folk gjort. Min plan var (inte ens i drömmen) att vi skulle campa, snarare att åka med den några kilometer, sitta där och spela spel eller ligga och mysa hela familjen när det regnar. Sova över en natt kanske, på sin höjd. Ha det som hela familjens lekstuga.

 

Det är alla campingvans jag ser i flödet. Kan inte sluta titta och därför slutar det inte komma rekommenderade inlägg på temat men hellre det än kvinnor vars primära identitet är någons fru och deras inlägg som gör sig lustig över "när min man ska försöka koka ett ägg själv…" Fy fan. 

 

Det är något med det lilla livet som lockar. Åtminstone då och då. Ett ställe där man kan höra regnet smattra mot taket, kunna sträcka ut armarna och fysiskt känna sitt sammanhang.

 

(25 minuter senare, när jag scrollat Blocket, hittat precis en sån där liten renoverad husvagn som jag sett i flödena för 25 000 kr, mejlat länken till Make som säger nej utan att ens ha tittat på bilderna):

Vet inte om det är tur eller otur att jag har Make när det gäller sådant. Ibland känner jag (i efterhand) att gu' vilken tur att han är förståndig och vänligt men bestämt säger nej till mina infall, men ibland känner jag mig också väldigt begränsad i sådant som jag tror att jag verkligen hade velat. Hm. Svårt. Kanske något att ägna sig åt senare i livet, när man har mer fritid. Renovera husvagnar? Jag var förvånad att det inte kostar mer med gamla (orenoverade) husvagnar. Hur kul hobby hade inte det varit? 

Måndagspeppen

Go' måndag på er! Här kommer ett ditt-å-datt-svep!

 

Jag har skaffat Tibber! Vet alla vad Tibber är? Alla som känner någon med elbil är antagligen plågsamt medvetna om vad Tibber är eftersom Tibbrare brukar vara ganska ehm in-your-face. Det värsta är när TVÅ personer i samma fikagäng har Tibber för då slutar de aldrig prata om 'at. Lite som på mitt förra jobb där den tveklöst största nackdelen, bortsett från pendlingen, var att många i fikagruppen cyklar. HERREGUD att det ens FINNS så mycket att säga om cykling! Sa det till dem, innan jag slutade, att en sak jag INTE kommer sakna med att jobba här är allt snack om cykling. Fick stående ovationer (nästan) från övriga i fikagänget som inte cyklar. Nu är i alla fall Tibber vårt stora samtalsämne hemma. Barnen har troligtvis knuffats ner till en andraplats. Jag har börjat laborera hejvilt med energioptimering. Återkommer eventuellt med insikter. Har vi fler Tibbare här? Upp med en tass!

 

Jag har i princip inte druckit alkohol sedan vi kom hem från Palma. I princip. Inte så att jag gått och blivit nykterist. I fredags lagade jag en sådan pangmiddag att det krävdes ett glas bra rött till men det var i princip första på några veckor. Det blev lite mycket på sommarsemestern. Inte för mycket, det tycker jag inte, men lite mycket. Hade en bag-in-box i kylen. Jag ska inte ha bag-in-box, det är inte bra för mig. När den var slut hade jag tappat sugen. Konsumtionen i Palma var sparsam och en aning pliktskyldig. Det var ju något jag sett fram emot, ligga vid poolen och dricka drinkar men fan, var ju inte sugen!

 

Makes syster hade övertalat deras föräldrar att hälsa på i helgen, eftersom det annars skulle gå över tre månader utan de träffar hennes barn. Det var inte utan vidare men efter lite tjat gick de med på att åka de dryga tio milen för att äta middag och sova över en natt. Hon berättade detta för Make, men också att hon inte nämnt för dem att hon fyller år i veckan utan hoppades att de själva skulle komma på att det vore trevligt att fira det innan de åker till Frankrike i två månader. Make insåg att han måste SMS:a sin mamma och påminna om att systern fyller år, för annars skulle de inte tänka på att de ska ha med sig en present och säga grattis och då hade blivit jätteledsen. Fem minuter senare fick han tillbaka ett "Bra idé!" från mamman. Så nej, den tanken hade inte slagit dem och uppenbart inget hon tyckte var skämmigt.         Vet hur hon funkar. Istället för att tycka att det är lite pinsamt kommer hon klappa sig själv på axeln.

Vilket bra jobb vi gjort som föräldrar när våra barn är så omtänksamma och hjälper oss att komma ihåg saker, ti-hi!

Hon hittar alltid ett sätt att vända allt till sin egen fördel. Dessutom tror hon att hon är charmig när hon glömmer sådant som andra tycker är viktigt. 

KASAM

Igår återupptog jag min karriär som frivillig. Mellan kl 17 och kl 19 satt jag med en drygt 20-årig tjej från Somalia som går Omvårdnadsprogrammet på Vuxenskolan. Hon skulle skriva en uppgift om KASAM. Vad är KASAM? frågade jag. Det hade hon ingen aning om så vi googlade och fick reda på att KASAM står för "känsla av sammanhang", är något positivt och bygger på att meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Det tog oss nästan två timmar att få ihop en A4-sida med ganska enkelt text, det trots att jag hjälpte till en hel del. Om jag inte varit med hade det tagit henne fyra timmar, och antagligen ytterligare en timma att förstå uppgiften.

 

Barnen fick hänga med en stund, Make hämtade dem där på väg hem från jobbet. Det finns ett jättefint lekrum där, perfekt för dem. Känns viktigt att ha med dem på ett hörn. Son har varit väldigt engagerad i valet, så som en åttaåring kan, och blev väldigt besviken över att fel sida vann. Jag förklarade att det vi gjorde igår är för att vara tvärtemot den sidan. Vi ska visa dem att man kan vara snäll också, hjälpa andra.

 

Efteråt körde jag henne hem och när jag släppt av henne kom jag att tänka på hur knäppt det var att hennes skoluppgift handlat om just KASAM, för det var ju precis därför jag var där – ett sätt att känna att jag bemöter och hanterar sådant som sker, som jag inte kan påverka i det stora men däremot i det lilla och därför mår jag bättre. Fick nästan gåshud när jag tänkte på det, kändes snudd på som en övernaturlig tillfällighet. Så tänkte jag lite mer på hur besviken jag är på att varannan människa i Sverige är dum i huvudet och då började radion spela Myra Granbergs DU FÖRTJÄNAR DET! och då fick jag ännu mer gåshud. Är det någon som försöker säga mig något? 😉

Konsten att bemöta rasistiska uttalanden

Jag har läst och sett på flera, många, håll i alla möjliga flöden om personer som sörjer det som sannolikt blir valresultatet men som också, några dagar senare, beslutat sig för att göra någonting. Själv var jag igår uppe på vår lokala RK-krets för lunchsällskapets skull, har som tidigare nämnts hållit sporadisk kontakt med en tjej som jobbar där. Nu när jag jobbar i närheten har det blivit några luncher ihop. Det kändes som att komma hem, att sitta där i deras fikarum. Folk som kom och gick, samordnaren som jag mejlat om kontakt med eventuell ukrainsk au pair fick jag också träffa. Hon hade glömt svara mig men hade några namn, mer om det sedan.

 

När jag gick därifrån bestämde jag mig för att från och med nu ska jag börja engagera mig ideellt igen. Det är något JAG kan göra, JAG kan vara en god kraft. Inte för alla andras skull utan lika mycket för min egen. Jag vet sedan tidigare hur bra man mår av det. Särskilt nu behöver jag det, när det känns som att inget spelar någon roll och alla är idioter. Det blir min medicin.  

 

En annan fråga som många verkar fundera på är om man hade kunnat göra mer och i så fall vad? Där tror jag att man kan dra vissa paralleller till hållbarhetspåverkan. Någon skrev att det bästa man kan göra för klimatet är att påverka andra och så tror jag att det är med - inte politik, det här valet har inte handlat om politik utan om – värderingar. Man kan och bör åtminstone försöka rucka lite på folks cementerade och helt ogenomtänkta uppfattningar.

Några exempel från verkligheten:

Någon säger att vi måste begränsa invandringen för det finns inte plats för fler nu.

Svar: Invandringen ÄR redan begränsad. SD och deras entourage vill gärna få det att låta som att det är fritt blås men det är det inte. Jag är ganska säker på att man numera bara beviljar tillfälliga uppehållstillstånd, om det inte är något särskilt-särskilt eller om man kan garantera sin egen försörjning. Dessutom: Det är ju inte så att det finns ett maxantal för hur många som får plats i Sverige. Här är vi drygt 10 miljoner. I Frankrike bor det 70 miljoner.

Ja men det finns ju inte jobb för alla!
Ehh, ju fler människor som bor i ett land, desto fler arbetstillfällen. Enkel logik.

 

Någon säger att det bara är invandrare i fängelserna. Logik: Färre invandrare = färre brottslingar

Ett svar: Ja, men den absolut minsta gemensamma nämnaren är att nästan alla i fängelset är män. Nästan alla som begår brott är män. Om din logik är att vi kraftigt borde begränsa invandringen för att undvika brott så borde vi också kraftigt begränsa hur många av manligt kön som får födas. Känns det rimligt? Nä, exakt. Bara för att nästan alla som begår brott är män betyder inte det att alla män begår brott. Samma sak med invandrare.

Dessutom finns det forskning som visar att om man bryter ner det på demografisk nivå, tittar på vilka som begår brott och i vilken miljö de är uppväxta/lever, så är det en väldigt mycket mer proportionerlig fördelning mellan svenskar och invandrare. De kanske inte begår brott för att de är invandrare, utan för att det mest är invandrare som lever i socialt utsatta områden och om det varit fler svenskar i dessa områden så hade andelen svenskar i fängelserna varit större.  Ergo: Problemet är att det finns socialt utsatta områden men det är inte särskilt sexigt att prata om.  

 

Någon pratar om massinvandringen. Åh, denna massinvandring. Åter igen, fritt blås.

Statistik och hard facts är trevligt. SCB är en guldgruva.

• 2021 invandrade 90 600 personer till Sverige.
  Av dessa är den största gruppen svenskar som återvandrar = 10 500 personer.
• Högt upp på listan kommer Indien och Pakistan med tillsammans drygt 9000 personer. Kommer man därifrån är jag rätt säker på att man ha egen försörjning för att få uppehållstillstånd. Mig veterligen har personer från Indien och Pakistan generellt inga skyddsskäl och de blir så att säga ingen belastning för samhället så som SD & Co gärna vill prata om.
• Syrien kommer på en tredjeplats, 3 500 personer. Syren är förvisso ett muslimskt land men också ofta välutbildade och sekulariserade. De kommer inte tvinga oss att avskaffa midsommarafton och om vi sköter våra kort rätt kan de bli en tillgång för Sverige.
• Tyskland och Polen på fjärde respektive sjätte plats, ca 6 500 personer.
• Iran och Irak ca 4 500 personer totalt.
• Turkiet 2000
• Kina 2000
• Afghanistan 2000 (Det där "Nästa stopp Kabul" kanske inte var helt relevant med tanke på det lilla antalet)
• Sedan går det neråt med USA, Danmark, Finland, UK, Norge, Frankrike, Brasilien osv.  13 000 st från ett antal spridda, ej hot-mot-vår-svenska-kultur-länder.
• 36 000 st från "övriga länder".

 

(Med invandrare menar i det här sammanhanget personer som, på olika premisser, blir folkbokförda i Sverige, alltså ej att förväxlas med asylsökande.)

 

Man kan ju, utan att spilla ovanstående, fråga vilka invandrare någon menar, lite mer specifikt.  Säger de då "Jamen alla afghaner man ser överallt!" så kan man kontra med att ja, men det var faktiskt bara 2000 personer som invandrade från Afghanistan under 2021 och det är ju inte så himla många, ser inte riktigt att det skulle vara ett jättestort problem. De flesta Afghaner jag ser är gymnasieungdomar med coola frisyrer och stuprörsjeans, känner mig inte särskilt hotad av dem heller.

 

Give or take ungefär hälften män, hälften kvinnor rakt över. Antagligen känner Någon sig mer hotade av manliga invandrare än kvinnliga. 1 014 manliga afghaner invandrade 2021. Jag darrar! Göm era kvinnor och barn!

 

Man kan f ö också se att invandringen 2020-2021 ligger längre än 2006-2012. 2012 började det sticka iväg och innan 2006 var det påtagligt lägre nivå, låg stadigt på runt 65 000 personer år 2000-2005.

 

Det är ungefär samma floskler som cirkulerar så tänker man till, kollar upp i förväg är det också lätt att lugnt och stillsamt ge svar på tal vid fikabordet eller på släktmiddagen. 

Världens bästa

Make. Vilken människa han är ändå. Ibland, lite för ofta, glömmer jag hur fantastisk han kan vara. Hela den här svackan vi varit i, Palmakatastrofen och djupt sårade känslor. I princip alla hade dragit sig undan, blivit defensiva, känt sig påhoppade, tjurat men inte Make. Han har ju visat det tidigare, när vi varit i riktigt jobbiga svackor. Då är det som att han lägger i den där berömda extra växeln, tar ett så kallat krafttag och höjer blicken på ett närmast övermänskligt sätt. Så även den här gången. När han var bortrest nu i veckan passade han på att skriva ett brev till mig, en kärleksförklaring som gjorde mig tårögd. Fast det blev så jobbigt i Palma och han var så fruktansvärt besviken ser han bådas våra del i att det blev som det blev, han lyckas se det från mitt perspektiv och förstår hur jag har haft det också, ger mig rätt i det jag känner och det jag sa.

 

Jag vet fortfarande inte riktigt hur vi ska lösa själva grundproblemet men som ni kommenterade så klokt tidigare, en relation kan se ut på många olika sätt. Det som var skönt att han skrev är att han aldrig någonsin vill att jag ska göra något jag inte känner för. En självklarhet kan tyckas, men det var något av det jobbigaste för mig, och som kanske gjort att det låst sig, är att det känts som att han ansett sig ha rätt till mig, för att vi är gifta. Då blir man defensiv. Då undviker man att kramas, undviker närheten och det är den han har saknat.

 

Det känns som att vi ändå tar ett nytt avstamp nu. Jag kan inte tvinga mig själv att vilja ligga och jag vet fortfarande inte vilken sorts fysisk närhet jag är bekväm att ha med honom, men nu pratar vi med varandra och vi vill båda två hitta en väg som fungerar. Det känns väldigt bra. Jag är glad. 

Ditt och datt om den mörka sidan

Jag har ett konto på Darkside. Minns inte om jag skrivit om det tidigare eller bara tänkt skriva, det kan mycket väl ha slutat som ett opublicerat utkast. Jallafall, kontot går att avaktivera respektive återaktivera när man känner för det, vilket är tacksamt. Allt finns kvar när man återaktiverar det och mest är det just avaktiverat, men ibland får jag ett ryck och sparkar igång det igen. För fem år sedan var det där jag hittade Äventyret. Då var jag ute efter någon att träffa och från första gången jag läste hans profil kändes det som en fullträff. Det var bara ett problem, han bodde i samma stad som jag och ett av mina (våra) absoluta krav var att INTE träffa någon i samma stad. Resten av DEN historien tar vi kanske en annan gång.

 

När jag nu, sporadiskt, aktiverar kontot, är det inte för att leta efter någon utan för att mätta ett odefinierat sug, avhandla en fråga jag funderat på med någon likasinnad som inte har en aning om vem jag är. Det har hänt att jag slängt ut en fråga på ett forum, fått svar, fått kontakt. Jag har läst mycket, det publiceras en hel del texter där, inte bara noveller (av varierande kvalitet) utan även annat. Det har blivit många intressanta mejlväxlingar men bara den med Äventyret som lett till något utanför.
Jag har, på tal om att C skriver erotiska noveller (yeay!) varit väldigt sugen på att publicera något själv där men det har inte blivit av än. Jag tänker att en novell om sex inte måste vara sexig, eller enbart sexig, det är lite det som lockar mig att skriva. Jag har funderat på om det kan vara ett sätt för mig att bearbeta sådant som hänt mig tidigare, en form av terapi. Ett sätt att prova nya infallsvinklar, att styra mina egna tankar i en stärkande riktning. 

Darkside kan för övrigt se en smula avskräckande ut vid första anblicken, ungefär som att om du inte gillar bring-out-the-gimp-läderhuvor och gummidräkter med hål på strategiska ställen har du inget här att göra.  Så är ej fallet. Där finns alla sorter, till och med några som är helt vanilj men som kanske är lite extra intresserade av något särskilt, utan att det är en s k udda böjelse. En man hade jag en givande och lärorik (obs: ej flåsig) mejlväxing med, eftersom han var extremt intresserad av kvinnors orgasmer. Inget annat i övrigt. Väldigt påläst. Jag gissar att ALLT kan anses vara en fetisch, t o m missionären, om intresset för det är oproportionerligt stort, eller bara om man har något man tänder på lite extra och även att det så klart finns undantag så upplever jag ändå en rätt hög nivå generellt, i form av respekt för individen och hur man uttrycker sig. Inte mycket "Hej vill du ligga?".

Mot mörka tider

Man går och lägger sig på söndagen med hopp om att det ändå ska landa väl ut, så väl det kan, men vaknar tidigt och kollar SVT.se, ser att nej, den mörka sidan verkar vinna. Så oerhört deppigt. Man skulle vilja ge hälften av alla människor i Sverige en rejäl hur-fan-tänkte-du-smäll i bakhuvudet.

 

Mamma, som är politiskt engagerad på kommunnivå, har både knackat dörr och stått i valstuga sa något som var rätt intressant. Hon brukar fråga folk vilken som är deras viktigaste valfråga och då svarar väldigt många "kriminaliteten". Mamma frågar då "Vad menar du egentligen med det? Kriminaliteten?" Då är det ingen som kan svara. Folk är så matade med kriminalitetenkriminalitetenkriminaliteten och att det är alla andras viktigaste fråga att de inte stannat upp och funderat på vad det egentligen innebär. Kanske är det ändå någon som skulle svara gängvåld, skjutningar och dylikt men det här med att (ursäkta uttrycket) invandrares våld har blivit synonymt med kriminalitet – det är det ingen, eller i närheten av tillräckligt många, som stannat upp och reflekterat över. Resten av alla brott som begås då? Alla kvinnor som blir mördade? De räknas inte, dem är det ingen, utom Annie Lööf, som pratar om. Istället ska man begränsa invandring, ADHD-screena tvååringar, införa visitationszoner för att komma tillrätta med problemet, precis som att det skulle hjälpa men i själva verket handlar det enbart om att visa Ni är sämre. Ni är inte lika värda. Ni är djur.

 

Varför skjuts det då, varför pratar ingen om det? Om att grundproblemet kanske är ett annat – nämligen att folk knarkar. Om inte folk knarkade hade det inte funnits några marknader att kriga om. Var är kraftsamlingen, det höjda tonläget, när det kommer till att dra proppen ur marknaden? Nej, det kan vi inte prata om, för folk har ingen tydlig bild av vilka som knarkar. Det är väl inget som invandrare håller på med mer än vanliga svennar. Det är så bekvämt med en tydligt avgränsad grupp människor som roten till allt ont, så låt oss hålla oss till invandrare-som-skjuter och blunda för resten. 

 

Ja, jag är bitter och besviken. På att folk är så vana vid att scrolla på sina mobiler och aldrig orkar läsa mer än rubrikerna. Vi får de politiker vi förtjänar.

 

Annars: Make är bortrest två nätter. Jag känner lite att jag andas ut när han är borta, släpper ner axlarna. Jag har i smyg tittar på Hemnet, på radhus i området mellan vårt och centrum. Det finns några fina som legat ute länge, vet att marknaden är en mardröm för de som säljer lägenheter och bostadsrätter men villor är nog fortfarande helt okej, fler som vill köpa än som vill sälja. Det vore lite som att gå från ett slott till en koja (grovt tillyxat) men det hade varit en fristad, jag hade varit min egen där. 

Heja Make!

På Mallis körde de utbildning under fredagen och lördagen. Make och en till höll i alltihop. På fredagskvällen var det gemensam middag då jag också var med. Efter middagen, när det var fri bar, blev vi presenterade för en ny person, en man någonstans mellan 50 och 60 som skröt om att han hunnit ner till Mallis med en halvtimma till godo. Till middagen, alltså. Inte till utbildningen. För han hade jobbat hela dagen, kunde inte komma ifrån förrän på eftermiddagen. Arrogant framtoning, både Make och jag blev rätt provocerade och jag sa till Make när vi gick tillbaka att jag sätter en hundring på att han inte kommer vara med på utbildningen imorgon heller. Mycket riktigt, det var han inte men däremot på lördagens middag som också den spreds ut på några olika företagskort. 

Eftersom den skyddade titeln som alla närvarande, utom Make, har kräver ett visst antal utbildningstimmar varje år behövde Make signera utbildningsbevis för alla som närvarat. Föga förvånande var den arroganta gubben med på listan över personer som skulle få tillgodogöra sig utbildningstimmar, liksom en kvinna som inte heller suttit med en enda minut men ändå hållit sig så nära att hon var med på luncherna (gratis är gott) och hon hade utan att skämmas berättat för Make att hon aldrig är med på utbildningarna utan (underförstått) ser det som en gratis/avradsgill semesterresa. Tydligt att det är något som tyst accepterats av organisationen men Make ba' NEJ. Ju mer han tänkte på det, desto mer kände han att det var fel att signera utbildningsbevis för personer som inte satt sin fot på utbildningen så som första någonsin strök han, efter samråd med den andra som hållit i utbildningen samt den ansvariga för hela arrangemanget, de som inte varit med. 

 

Vilket leder till att de egentligen ska deklarera resan som en förmån men gissningsvis sopas det under mattan. Gottar mig åt att den där gubben fick sig en rejäl näsknäpp. Det ska man ha om man flyger t/o/r till Palma över bokstavligen en helg för att få två gratismiddagar och dessutom beter sig som Allan Ballan för det. 

En sorts normaltillstånd

Vår Mallorca-resa avslutades på ett så katastrofalt sätt att det var som en film. Make hade bokat in oss sista natten på lyxhotellet där vi gifte oss, allt var jätteromantiskt, han hade verkligen ansträngt sig men på kvällen när vi lagt oss och han ville ligga/jag inte ville ligga så kom samtalet jag dragit mig för så länge, för att jag inte velat såra honom. Han blev bortom sårad, snarare den sortens panikångest jag antar att man får vid ett besked att någon man älskar har en dödlig sjukdom. Det var fruktansvärt. Resan hem var fruktansvärd. Men så kommer man hem, till sin vanliga miljö, barnen som bubblar på om fina pinnar de hittat på dagis och någon rolig grej i en film de sett. Make, som inte sov en blund sista natten på Mallorca, får vila ut och så är plötsligt inte allt så nattsvart längre men jag vet inte var vi är, jag vet inte vad vi ska göra, vet inte var det kommer sluta. Det jag sa kan jag inte ta tillbaka och även att jag ångrar tillfället, sämsta tänkbara, så var det ändå ett samtal vi behövde initiera.   

 

Redan när jag skrev förra inlägget bestämde jag att det bara skulle få leva en kort period. Jag behövde få ur mig allt och TACK för era kommentarer! De betyder jättemycket!