Take it from somebody who lost his games but won the race

Senaste dagarna har jag lyssnat på Babylon och Patient Zero fler gånger än jag kan räkna. Den senare har fått mig att tänka på Äventyret. Så mycket som fallit på plats sedan jag insåg att han är narcissist men blir nästan lite full i skratt av att jag är så tjockskallig att han aldrig riktigt kom åt mig.  Även långt innan Äventyret brukade jag säga att jag är närmast oförmögen att ta något personligt, om någon är otrevlig eller inte verkar gilla mig utgår jag från att den personen är dum i huvudet eller att problemet ligger hos den personen, inte hos mig och så har jag nog varit hela livet. Tjockskallig, på gott och ont. Det behöver vara väldigt sofistikerat och systematiskt för att jag ska låta det komma åt mig (den där elaka chefen på förr-förra jobbet är nog den enda som lyckats). Äventyret var absolut systematisk men inte ett dugg sofistikerad, han sköt så långt utanför målet att man inte kunde ta det på allvar. Ska du komma åt någon behöver det vara med något den personen kan tro på, annars blir det bara löjligt.

 

Jag förstår ju nu i efterhand att han ägnade sig åt gaslighting men då tänkte jag att han bara var dum i huvudet när han påstod att han aldrig sagt sådant han sagt, och om han sagt det var det inte så han menat det utan om jag tolkat det så var det för att jag var överkänslig. Blev han någonsin så sur som när jag visade honom printscreens på sådant han skrivit? Nej. Då tog han illa vid sig, som var det under bådas vår värdighet att ägna oss åt något så solkigt som bevisföring. Nu i efterhand kan jag önska att bitarna fallit på plats tidigare, att jag kunnat konfrontera honom med det, förklara varför jag inte ville längre med de orden. 

 

Borde man inte alla lära sig om sådant i skolan, typ på högstadiet eller gymnasiet, under rubriken samlevnad? Vad är en destruktiv relation? Vilka varningstecken ska man vara uppmärksam på och vilka konsekvenser får det för den som utsätts? Hur hjälper man andra och hur ber man om hjälp? Något som passerade i flödet spekulerade i att Patient Zero kanske kommer rädda liv. Just scenen i bilen är träffande. Själv kan jag inte skylla på okunskap, jag visste att det fanns något som hette narcissism och hade en ungefärlig uppfattning om vad det innebär (bortsett från ”gaslighting”, tror inte det begreppet fanns när jag läste en psykologikurs på gymnasiet) och lyckades ändå inte koppla ihop Äventyrets beteende med det. Mycket möjligt att Patient Zero fått mig att göra kopplingen. 

Diamonds are forever

En trött måndag. Vi har installerat kattlucka för att inte (jag) behöva bli väckta på nätterna av att katten vill gå ut, men det är trögt att få honom att fatta att han ska använda den. I natt släppte jag ut honom och låg sedan vaken lite för länge. Tänkte på när Lill går själv till skolgården för att leka och det otäcka som hänt senaste veckorna. Barnet som blev våldtaget på väg till skolan och en främmande man som försökte röva bort en fyraåring i Gislaved. Det finns inget jag oroar mig för så mycket som att hon ska försvinna, att någon ska ta henne. Sådant ligger jag och tänker på efter klockan fyra, känner paniken byggas upp fast hon ligger bredvid mig i sängen.

 

 Igår hade vi bröllopsdag, Make och jag. 14 år. Båda hade tänkt på det för några dagar sedan men glömt bort. Vi delar bröllopsdag med paret vi brukade hänga med i Frankrike. Han friar på nytt till sin fru en gång om året. Inte ’Vill du gifta dig med mig?’ utan ’Vill du vara gift med mig ett år till?’. Jag har aldrig hört någon annan som gör det. Överväldigades av en plötslig tacksamhet gentemot Make, att vi har vårt liv ihop trots våra förutsättningar, att vi har så fantastiska barn och att vi när det kommer till kritan alltid backar varandra.

 

Han åkte norrut igår förmiddag, inte ett dugg sugen. Han behöver gå tillbaka till sitt tidigare liv, det här med att arbeta i firman är inte hans grej och han vantrivs. Jag trodde att han skulle tycka att det var kul när han väl kom in i det, men det har varit tvärt om. Nu vet vi det men det är svårt för honom att ”ge upp”, så länge jag känt honom tror jag inte att han har gett upp en enda gång men jag har heller aldrig upplevt honom så här oengagerad och less, han som alltid brunnit för sitt arbete.  

 

Det var inte planerat men jag fick feeling när han åkt. Det har varit en rad småsaker som inte blev klart efter att vi fräschade till köket i vintras och jag har irriterat mig på det varje dag så med noll minuters betänketid grävde jag fram färg, penslar, rollers, maskeringstejp, spackel, fog mm och satte igång. Utöver köket fixade jag en hel hög kläder som blivit liggande. Sydde i knappar, lagade, tightade till knapphål. Rensade garderoben på sommarkläder, gjorde i ordning påsar som ska skickas iväg, tog upp några bortglömda plagg från källaren. Det kommer en ny leverans från Sellpy, behövde rensa lite för att få plats med det. Det känns som att jag hyr kläder mer än köper dem. Även ett paket från Zalando är på väg, snygga och (förhoppningsvis) bekväma höstskor tillsammans med något jag ser fram emot att byta om till nästa gång hos Seglaren, innan jag närmast rituellt lämnar över mig själv till honom. Som James Bond sa: That’s a nice little nothing you’re almost wearing. Jag längtar väldigt mycket efter att leka med honom nu.

 

Meta har man inga hemligheter för. Instagram föreslår roliga reels på temat ”gift med en militär” och jag inser att jag (vi) har tur med tajmingen. För bara några år sedan var Seglaren borta veckor i sträck, ledig någon vecka, sedan borta flera veckor igen. Nu är han i princip alltid tillgänglig men inte på lördag, för då ska hans båt upp för vintern. Han skickade en bild på den med fälld mast i helgen, samma mast som jag låg bakbunden vid i somras. Förhoppningsvis kan du få ledigt någon dag nästa sommar så gör vi om det skrev han.  Jag vet ju att han är mer än nöjd med vårt upplägg, men det gör mig extra glad att han tänker nästa sommar. 

Tousjours

Nu har det gått en vecka sedan senast. Paris var helt underbart och när man fyller dagarna med aktiviteter känns tiden längre. Min syster hade varit med och styrt upp flera grejer via sitt företag och Make hade ansträngt sig till sitt yttersta för att hitta trevliga restauranger på gångavstånd från hotellet. Succé! Men snudd på bäst var måndagsförmiddagen då Make och jag checkade ut varsin Lime-cykel och trampade runt i Paris. Vi stannade till vid Sorbonne där Make pluggade för snart 30 år sedan, var utanför porten till huset där han bodde i Bastille, passerade Louvren och Place de la Concord som var helt avstängt inför Påvens besök i veckan. Det gick så mycket bättre att cykla än vi trott, trafiken är inte så kaosig som den verkar vid första anblicken och nästan alla gator har cykelbanor. Vid 12 mötte vi upp min syster på Ile Saint-Louis och åt lunch i solen, innan Make och jag trampade den korta vägen tillbaka till vårt hotell för att hämta upp bagaget och hoppa in i en förbeställd Uber mot flygplatsen. Vi fick en stund i Air Frances retrofuturistiska lounge och jag trodde aldrig jag skulle säga det men efter dagarna i Paris är jag trött på champagne. Make och jag nickade åt den stora isskålen med flaskor, konstaterade att det är stil och klass men nöjde oss med kaffe och varsin alkoholfri dryck från kylen. Trött på vin ö h t. Det är ett törstigt gäng vi rest med, en av de respektive är sommelier och en annan driver finkrog så vinlistorna hamnar alltid i deras händer och de skämdes så att säga inte när de beställde för gruppen. Visst att de är kunniga och intresserade så det är naturligt att de sköter vinvalen, men om det var jag hade jag frågat den som ska betala vilken prisklass hen tänker sig på vinet och välja utifrån det men de här personerna fungerar inte så.

 

En smula explicit tapet på hotellet!

Vi var hemma vid 22 i måndags och klockan 7.30 tisdag morgon skulle jag ta tåget mot Stockholm. Jag har känt mig krasslig senaste veckan, misstänker en släng av covid, har varit mördande trött, så det blev en välbehövligt lugn kväll på rummet. Några möten på kontoret igår innan jag hoppade på tåget hemåt. Hade messat med Seglaren och även han var på vift fast söder om Stockholm. Lustigt nog inbokad på samma tåg som jag, i samma vagn (!) och tack vare flexibla medresenärer fick vi sitta bredvid varandra. Bortsett från första gången vi sågs har vi aldrig varit så nära varandra så länge utan att vänslas, men det var fint att sitta och prata några timmar också. Det var länge sedan vi sågs nu och till helgen blir det inte för då kommer Bonus och Make ska åka norrut redan på söndag. Nästa helg får det bli och då tror jag att det gått en månad. Jag längtar efter att placera mig i hans händer, släppa allt annat.

Spridda skurar: Alla är vi olika

Så konstigt det känns att jag är på väg till Paris imorgon vid den här tiden. En smula stressad igår, skulle baka till torsdagsfika - blev en dubbel sats New York cheese cake (vill bjuda alla, inte bara de som är med i fika-gruppen), lagade mat (köttbullar och potatismos, allt från scratch och var det någon som sa tack eller uttryckte någon form av uppskattning? Nope, som vanligt – såvida jag inte aktivt ber om det med ett föga subtilt Ja, jag tyckte att det smakade bra i alla fall. Jag blir passivt aggressiv och tänker för vilken gång i ordningen att jag ska börja servera snabbmakaroner med grillkrydda, dagligen, tills de slutar ta mina måltider för givna. Städade hjälpligt för Cass och hennes föräldrar, fixade med lakan och handdukar. Sudoko-packade, allt matchar allt. Marinblå, aubergine, ljung, beige, vitt, dimrosa. Kom på att jag inte har något att läsa. Jälaskit.

Vi åker hemifrån redan i eftermiddag, sover i Malmö i natt så det är nära till flyget imorgon plus att det blir lite mer av ’at.

 

I veckan föräldramöte i Sons klass. Konstaterar att lärare har en lite annan möteskultur än vi andra. Det är väl bra i en pedagogisk miljö att tala långsamt, göra många konstpauser och inte runda några hörn. Det här med att dra det viktiga och hänvisa till presentationen för de som vill ha detaljerna är inget för lärare. Jättefint att det finns en likabehandlingsplan, men man kanske inte måste högläsa hela och om man nu måste högläsa hela kanske man kan göra det med lite tempo. Jag får klåda i hårfästet. Hepp-hepp, fröken!

 

Lill har en kompis, Sigrid, den som hon varit kompis med längst. Det var under pandemin, tjejerna började hänga hos varandra utan föräldrar redan när de var tre. Sigrid gör konstiga, taskiga saker mot andra och Lill har flera gånger sagt att Sigrid vill att de ska leka att de är osams, och då gör hon taskiga saker mot Lill som (igår) slänga in hennes skor i en buske, smutsa ner hennes tröja med flit, knuffas och brottas på ett inte-roligt sätt. Lill har sagt att hon inte vill leka ovänner, men Sigrid är stark och bryr sig inte så mycket som hon borde. Jag är övertygad om att Sigrid tycker att det känns bra att vara taskig och därför initierar de här ”lekarna” där hon får utlopp för sin drift (?) att vara elak. Hennes mamma är psykiater och enligt Lill har mamman sagt till Sigrid att hon ”har något” som gör att hon är taskig mot andra. Jag behöver prata med mamman, vi har en bra relation, men mamman har varit utbränd länge och är skör, så det känns inte helt bra att lägga sten på börda. 

Ingen kass helg

Oj så trött jag är idag. Satt uppe långt efter mitt vanliga läggdags, glodde på staplarna och hoppades att det skulle bli ännu mer övervikt åt oppositionen. Jag är förvånad och lite besviken över att ändå nästan precis hälften av svenskarna tycker att det är viktigare att inte rösta mot vänsterhållet (vad de nu än har för bevekelsegrunder) än att skydda vår demokrati. Från början tyckte jag att SD var läskiga för att de var rasister. Nu tycker jag att de är otäcka för att de målmedvetet och systematiskt saboterar svensk demokrati, en bit i taget. De gör inget för att dölja det och 50 minus 17 procent är helt okej med att passivt låta dem fortsätta, vägrar se sitt ansvar. Vet inte om folk är naiva eller bara inte tänker hela vägen.

 

Det var fint att ha Cass här i helgen! I fredags kväll när vi åt middag gick det upp för oss att det var på dagen fem år sedan hon kom till Sverige och vi hämtade henne vid tåget, barnen med egenmålade franska flaggor och Välkommen-skyltar. Jag minns så väl när hon plötsligt stod framför oss, i ett minimalt linne, stora bröst och det allra första jag tänkte var Hon har fan ingen BH! Antagligen tänkte Make tänkte precis samma sak, fast i ett annat tonläge än jag. Första dagarna var till och med jag nästan sotis för han var helt uppslukad av henne (hon har den effekten på män), särskilt första kvällen satt de och fnissade tillsammans medan jag städade köket efter middagen som jag lagat och ingen erbjöd sig att hjälpa till. Det tog någon dag eller två, sedan hade hennes effekten av hennes magi avtagit, hon visade lite andra sidor och Make var inte ett dugg hänförd längre.

 

I fredags frågade Cass vem som tar hand om katten när vi åker till Paris nästa helg. Make och jag bara stirrade på varandra. Just det. KATTEN! Hade inte en tanke på det! Det löste sig i alla fall så bra att Cass redan tagit ledigt fredag-måndag nästa helg, eftersom hennes föräldrar ska besöka henne. De kommer att bo här den helgen, vara katt- och husvakter. Alla nöjda och glada, hennes mamma älskar vårt hus (pappan har inte varit här tidigare) och det blir betydligt bekvämare för dem än Cass’ nyinflyttade lya. Hon har inte ens en soffa än och eftersom vi ser Cass som en familjemedlem blir hennes föräldrar också vår familj. 

September: So far so good

Jag är inne i ett bra september-flow. Gömmer mig i det jag väljer kalla träningsrummet nästan varje dag, duschar varmt med tända ljus och tillbringar inte sällan 20 minuter med att smörja in mig, använda mina gua shas för att massera ansiktet och hjälpa lymfsystemet på traven. Ibland, liksom igår, lägger jag mig på sängen med en kudde under höfterna och fötterna upp mot väggen, med gua-shana (så jobbigt jäkla ord – kan ingen komma på något annat?) och en bra olja masserar jag i riktning mot hjärtat: vaderna, låren, rumpan. Sist vred jag ur mina svullna lymfkörtlar i ljumskarna genom att krama ett knä i taget mot bröstet. Några timmar senare vaknade jag osannolikt kissnödig, när det var dags att göra sig av med all vätska jag puffat runt i kroppen.

 

Klockan ringer 5:45 varje morgon. Det är en bra tid, hyfsat lätt att komma upp. Ibland vill katten gosa, ibland inte. Idag fick jag både kattgos och var på jobbet innan klockan ens slagit sju. Win-win!

Idag ska jag bädda fint i gästrummet (/träningsrummet). Cass kommer på besök i helgen, fredag till söndag. Hon flyttade ifrån sitt ex förra veckan. Imorgon kväll ska vi kolla på en match, på lördag besöka lite loppisar samt (förhoppningsvis) plocka svamp. Det ska bli så mysigt att umgås ordentligt med henne!

På jobbet går det också bra. Konstigt nog (fast ändå inte?) är mitt tempo högre nu när jag blivit av med ett ganska stort ansvar. Innan var det nog bara för mycket, jag hann aldrig ta tag i någonting annat än akutgrejer. Jag visste inte i vilken ände jag skulle börja så då började jag inte med något. Nu får jag grejer ur händerna och kan jobba fokuserat med sådant som kommer ge resultat. Det känns mycket mer meningsfullt.

Always a good idea

Nästa helg ska Make och jag till Paris med övriga delägare. När det började pratas om den här resan tog Make på sig att samordna kring datum eller vad det var, men slutade med att han organiserat hela resan och det har tagit osannolikt många timmar. Bara att leta och boka restauranger har varit ett hästjobb. Han bad mig hjälpa till med det så jag kom med förslag, vilken restaurang för vilken dag men det första han gjorde var att gå igenom och avfärda alla mina förslag, göra om det själv från början för mitt dög tydligen inte. Sånt gör mig galen. Om du ber mig lösa en uppgift, låt mig göra det då – inte att jag lägger tiden och gör så gott jag kan för att han efteråt ska göra om alltihop. Igår var det något annat han bad mig kolla på, ”komma med förslag” och jag råkade nog snäsa när jag sa att han kan göra det själv, så blir det som han vill ha det.

 

Men på tal om AI kan man be ChatGPT att föreslå restauranger med viss rating i ett visst område som har plats för 10 personer det och det datumet. DET underlättar, kan jag säga. Många restauranger han tittat på har inte ens öppet på helger, särskilt inte helg-kvällar. Det hade vi inte räknat med.  

 

Det blir flera uppstyrda aktiviteter i Paris. Min systers företag har verksamhet även där så hon har hjälpt till. Roligt naturligtvis, men jag hade gärna haft mer fritid. Besöka butiker och loppmarknader, eller bara få cykla runt i stan och stanna där man vill.

 

Som extra krydda är det kylig stämning i ägargruppen. Tre av fem tjurar och har gjort så länge. Kan bli hur spännande som helst. 

Bluff eller på riktigt?

Idag hade jag behövt sova en timma till. Lill höll mig vaken en god stund och 03:17 ringde ett 08-nummer. Jädra bluff-försök, SMS från Vinted med en verifikationskod. Det är inte första gången. Jag klickade bort samtalet men visste att de skulle försöka ringa igen, de har två minuter på sig innan koden slutar gälla. Övervägde att ta samtal nr 2 och skälla ut dem men visste att det skulle bli ännu svårare att somna om så jag klickade bort samtal nummer två också. Man får välja mellan att ha rätt och att vara lycklig.

 

På jobbet kämpar jag för att ta Copilot till hjälp för att skapa en rapporteringsmall, ivrigt påhejad av min chef. Han låter AI göra sina presentationer numera, det märks främst eftersom hans skrivna engelska som genom ett trollslag blivit perfekt. Jag drar mig för det. Om jag inte vet själv vad jag vill, hur ska jag då kunna ge Copilot rätt instruktioner? Jag känner starkt att "tänka själv" har ett värde men samtidigt - kommer jag inte över den här tröskeln nu är jag en dinosaurie innan jag ens hinner blinka.

 

Bra dag hos Seglaren igår. Jag kände mig på så gott och bubbligt humör när jag kom dit, som att jag var på rymmen från något. Det var en så fin höstdag. Vi plockade vi äpplen till hästarna i hagen intill. Seglaren håller sig på behörigt avstånd från dem men log brett åt mina övningar när jag balanserade på ett stenröse för att komma åt deras mjuka mular. Sedan gick vi in, jag tvättade bort hästslem med äppeldoft från händerna, duschade och genomgick min vanliga förvandling. 

Den här gången hade vi gott om tid och det är så det behöver vara, inser vi båda. Han hade reflekterat en del över senast, det märktes tydligt, över att jag var lite stressad men ännu mer sin egen del i det. Den här gången extra varsam och lyhörd i det hårda, noga med att låta allt ta sin tid och vid minsta tveksamhet stanna upp. Känns allt okej? Mår du bra? Jag älskar att hårt och mjukt inte behöver vara motsatsförhållanden till varandra. De kan tvärt om förstärka varandra, det är vår dynamik utmärkt exempel på. 

Medan middagen stod i ugnen återställde jag mig själv, drog på samma marinblå slacks och greige ylletröja som jag kom i, tvättade bort sminket, stoppade tillbaka lösögonfransarna, kom ut med rent ansikte och hungrig som en varg. 
Men hej! Vem är du? Har du sett Lo? skämtade han.
Vet inte vem det är men det låter som en riktig slampa sa jag. Det vet jag inget om, jag är en fin flicka förstår du.
Seglaren pressade upp mig mot köksbänken och sa att han höll med till fullo. 

Att göra

 Klockan är halv tio, dags att sparka igång. Dagens agenda:

Stänga in mig i träningsrummet. Körde ett halvt pass igår men fick ont i halsen och orkade inget så jag lyssnade på kroppen och avbröt. Värmde vatten och somnade tidigt. Idag känns det bättre så ska göra ett nytt försök.

Spendera en mindre förmögenhet på Blomsterlandet. Av alla hushållssysslor är ”ta hand om växter” en av mina tråkigaste. De inne är i ett bedrövligt skick och verandan behöver piffas till med något höstigt. Helst hade jag behövt städa undan inför hösten men tveksamt om jag hinner/orkar.

Packa peeling, schampo, balsam, rakgrejer mm och åka till mina föräldrar för att duscha.

Pensionärstidig middag ute med vänner. De och Make ska på en konsert sedan, barnen och jag ska hem. 

Fortsätta piffandet. Måla naglar, ta hand om fossingarna, smörja in hela mig och somna tidigt. Imorgon ska jag till Seglaren och ser fram emot att göra mig fin för honom. Har förvarnat om att jag kommer behöva låna hans dusch och han lovade att elda så att det finns gott om varmvatten till prinsessan. Ibland på sommaren, när det är för varmt för att elda i järnspisen, kan det gå dagar utan att han har varmvatten. Det är ett litet eget kretslopp på hans gård: Han tar hand om sin skog, gallrar, fäller, släpar, kvistar, klyver, staplar många, många kubik ved i helt perfekta rader för att slutligen elda upp alltihop. ”Ved värmer flera gånger” brukar man tydligen säga.

Glad lördag på er!

Tur som en tokig

Medan min farfar levde (vilket han gjorde fram till 2019) sa han ofta att jag har matjord i fickorna. Vet inte om det är ett vedertaget begrepp men han menade nog att det mesta har en förmåga att lösa sig för mig utan att jag behöver anstränga mig. Det är något jag försöker att inte tänka på, det känns som att jag jinxar det, men jag tror det stämmer. Vet inte hur ofta jag suckat inombords över något i kalendern jag inte är sugen på och så blir det inställt i sista stund. Eller tvärt om, bra grejer kommer precis när jag behöver det.

 

Den här omorganisationen kunde inte ha kommit mer lägligt för samtidigt som jag nu håller på att lämna över min kategori ’elektroniska komponenter’ till en kollega är världen på väg in i en ny allokering (alltså en global materialbrist). Senast stora kända var halvledare vilket vanligt folk främst märkte av eftersom leveranstiden på nya bilar drog iväg till uppåt ett år. Vad som händer för oss som arbetar med inköp är att i princip all tid går åt till att få hem tillräckligt med material för att produktionen inte ska stanna. Man är i konstant panik-mode. Exakt dessa veckor, när en ny global skitstorm är under uppsegling, lämnar jag över och ska själv ägna mig åt betydligt mindre dramatiska produktgrupper. Fattar knappt vilken tur jag har.

 

Den Lilla Kurviga och jag kanske ska åka till Ikea ihop nästa vecka. Kan vara så att hennes supertrevliga chef Ellen också vill följa med, hoppas-hoppas. Vid frukostfikat idag hade Ellen roligt åt att jag visste att Ikea-ljusen heter JUBLA, hon tyckte att det var jättenerdigt. Själv kan hon BILLY och inget mer. Då berättade jag att jag tidigare på morgonen stuckit in huvudet till Den Lilla Kurviga och sagt att jag ska köpa en ny matta till under matbordet varpå den Lilla utan att tveka frågade om det är en MORUM jag ska ha (vilket var helt rätt gissat). Detta fick Ellen att vända sig mot Den lilla Kurviga med en även-du-min-Brutus-blick. Jag berättade att vi nu har en LOHALS men den har börjat trasas upp och fastnar i Eivors hjul. Åh, LOHALS är också fin! Sa Den Lilla Kurviga. Ellen fnissade, sa att vi fan inte är normala och gick. 

Jag kan inte hjälpa dig, jag är i Venezuela

Den Lilla Kurviga har läst något om ostrons sexliv. Jag kom att tänka på dig när jag läste det! förkunnade hon föga finkänsligt vid lunchbordet. Det framgick inte helt och hållet varför det fått henne att tänka på mig, om det hade med ostronet eller sexlivet att göra men tydligen är min utstrålning sådan att folk tror att jag gillar ostron. Nja, sådär faktiskt. Samtalsämnet varade nästan halva lunchen och när vi avslutade det var frågetecknen fler än de varit en stund tidigare. Så mycket man inte vet om ostron.

 

Lyckan angående varmvattnet blev kortvarig. Jag tränade, såg fram emot en lång, varm dusch men tji fick jag. Det blev till att värma vatten på spisen igen. Nu har jag beställt en ny central och de lovade att lägga det som panikorder så med lite tur löser det sig innan helgen. Ikväll ska åtminstone Lill och jag låna mina föräldrars dusch.

 

Make kallar skämtsamt mitt träningsrum för Venezuela, en blinkning åt att min pappa brukade säga ”Mamma är i Venezuela” när jag var barn. Hon kunde vara ute på promenad eller nere i tvättstugan och (antar jag) ha egentid vid mangeln. När min syster och jag vrålade Maaaammaaaa! precis som mina barn ofta vrålar, fast deras pappa är betydligt närmare liksom vår pappa ofta var närmare. Jaja, då fick vi höra att Mamma är i Venezuela. Vi visste aldrig vad Venezuela var men vi begrep att det inte var någon idé att ropa mer och nöjde oss i stunden med pappa. Jag tror att det var först på mellanstadiet som det gick upp för mig att Venezuela är ett land men på den tiden hade det kunnat vara vad som helst. Ett finare ord för tvättstuga, till exempel. 

Perspektiv på tillvaron

Ena dagen har man problem (”problem”) med att champagnen inte hunnit bli tillräckligt kall. Nästkommande dagar har man problem med att det inte finns något varmvatten. Igår när jag skulle lägga mig hade det gått två dygn sedan jag senast duschade. Vattnet rann iskallt i 20 minuter innan jag gav upp, värmde vatten i pastagrytan och lyckades blaska av mig tillräckligt för att inte känna mig ofräsch när jag somnade. Idag på morgonen tvättade jag håret böjd över badkaret i vatten så kallt att jag fick kramp i huvudet. Först för sista sköljningen unnade jag mig spisvärmt vatten, en lisa för själen det.

 

Vi har vetat länge att vår fjärrvärmecentral sjunger på sista versen men 50 papp på en manick i källaren har känts jättetråkigt att hosta upp. Å andra sidan känner jag nu, dag tre utan varmvatten, att det är värt precis vartenda öre. Guschelov att det inte blev så här mitt i smällkalla vintern. Dessutom är vi välsignade med en fantastisk tekniker på lokala energiföretaget som varit hemma idag och pillat med något, så jag kommer kunna duscha ikväll och vi köper oss tid att utvärdera alternativen.

 

Lustigt ändå hur snabbt man anpassar sig. När jag väl insåg att det faktiskt gick att tvätta håret utan varmvatten tänkte jag att jaja, vi klarar väl två veckor om det nu är så lång tid det tar innan ny central levereras.

Wood

 Nu kör vi höst. Idag tunna svarta strumpbyxor, en grå stickad kjol och finstickad tröja dämpat rostfärgad. Guldsmycken och beige ullkappa. Jag har svårt att känna något större engagemang för klädvalen, har lite tappat bort min stil känner jag. Satte punkt för den gamla utan att ha någon ny, går mest på autopilot nu. 

Fortsatt hög närvaro i träningsrummet. Igår var jag trött både i kroppen och i huvudet men körde 45 minuter ’mobility’ i lugnt tempo och jag känner mig alltid duktig efteråt, även om jag inte ens svettas. Lite är alltid bättre än inget.

 

Jag har haft ovanligt svårt att hålla tankarna borta från Seglaren. Jag ska dit på söndag och längtar mer än vanligt. Undrar om jag träffat någon man som njuter som han. Nästan hela hans upplevelse är baserad på min; hur jag reagerar på maktförskjutningen, hur den får mig att låta, röra mig, längta, andas. Det är maximalt fysiskt men till 90 procent handlar det om mig, han matar mig intensivt med känslointryck men behöver själv det som händer i hjärnan mer än det som händer i kroppen. Stenhård, absolut, och använder det han har men att bli fysiskt tillfredsställd kommer anmärkningsvärt långt ner på hans priolista. Det är helt enkelt inte särskilt intressant för honom.

Jag har tänkt mycket på hur hans utseende förändras när han är i det, ansiktet blir som mer kompakt, kindbenen mer framträdande och ögonen ändrar form, blicken  nollställd men samtidigt skärpt, som att han ser och processar precis allt, hela tiden, utan att distraheras av enskilda detaljer. Hållningen är rak, effektiv, axlarna än bredare än vanligt. Jag har många gånger suttit eller stått hårt bunden framför honom och tänkt att han blir lik en yngre och sammanbiten Daniel Craig när han sitter naken i en karmstol och bara tittar på mig. Om jag inte känt honom så väl hade det där avstängda och otillgängliga ansiktsuttrycket varit skrämmande, särskilt med tanke på hans fysik och mitt absoluta underläge, men jag vet att han inte är avstängd, han är bara fokuserad - och så helvetes sexig.