Jag kom hem alldeles för sent igår, nästan vid 22. Det blev sent iväg sent från Seglaren, vi lekte och tappade helt tidsuppfattningen. Det hann bli kallt, nära nollan. Du behöver inte följa mig till bilen sa jag när det var dags att åka. Jag vill följa dig till bilen. Han breda uppsträckta siluett, i bara T-shirt utan att huttra, andedräkten som rök i motljuset från strålkastaren på fasaden, väntade lugnt tills jag börjat rulla.
Jag behövde snigelköra hem för att batteriet skulle räcka, de 15 graderna i temperaturskillnad ställde till det. Alldeles för trött bakom ratten, ville bara hem. Lill hade satt ett kärleksbrev till mig på insidan av rutan i ytterdörren, jag läste med tårar i ögonen innan jag öppnade och klev in. Hon hade somnat men vaknade till när jag kramade och pussade hennes mjuka lilla kind. Såg du mitt brev?
Några timmar senare stod hon bredvid min säng. Jag hade sovit illa, så som jag gör ibland efter Seglaren men det var länge sedan nu. Det har heller inte varit så intensivt som igår på länge. Timmarna, tre gånger två, var sådana som behöver processas. Slumrande loopar jag vissa sekvenser, de som kändes mest. När han mötte mig, den här gången färdigsminkad, vid bilen. Satan vad snygg du är. Eleganta stilettklackar och byxor i något fuskskinnsmaterial. Han har sagt att han gillar det och inget jag annars skulle klä mig i men det mesta som händer på hans gård är sådant som aldrig skulle hända någon annanstans. Älskar när han ser på mig som att han inte tror sina ögon, ser vad han tänker. Det här och allt vi har framför oss.
Senare i hans lekrum när han hjälpt mig upp på fötter, står nära bakom mig så jag kan luta mig mot honom medan ömt befriar mig från repen, när ögonbindeln och lågt blodtryck gör mitt balanssinne opålitligt. Mitt bakhuvud tungt mot hans bröstkorg, hans armar om min kropp. En helt stilla stund, en lång kram sedan leder han mig oseende till sovrummet, placerar mig vid sängens fotände och säger till mig att lägga mig på mage. Vi är långtifrån klara om du nu trodde det.
Ytterligare senare, när det börjat mörkna och han närmast rituellt klätt mig i en box tie. Ingen ögonbindel längre men ett tänt stearinljus. Jag släpper taget igen. Min favoritsmärta, den ihållande, får mig att släppa taget och sväva. Jag vet inte hur länge men inte mer än en kvart i taget har han sagt någon gång. En kvart gånger tre? Fyra? Jag minns inte. Smärtan byter hela tiden skepnad, det är därför jag njuter av den, ibland känns den inte ens, ibland pulserar den så intensivt att jag behöver andas fokuserat för att hålla den stången. Han är lugn och stark, nära nära, lyssnar och känner, smeker mig försiktigt, håller om mig. När det är dags för en paus, det moment som ironiskt nog gör mest ont, kysser han mig djupt så mina okontrollerade ljud absorberas av hans mun. Sedan håller han om mig när jag pressar mig mot honom.
Mitt i natten står alltså Lill bredvid min säng, vill krypa ner. Hon har huvudvärk och är snuvig, jag ordnar med Alvedon och nässpray. Bestämmer mig lättat för att hon får vara hemma från skolan och avaktiverar mitt 05:45-larm. Vi ligger kvar till långt efter åtta, hand i hand, panna mot panna och katten mellan oss. I morgonljuset ser huset bedrövligt ut. Vart jag än tittar är det smutsigt. Kryddväxten i köksfönstret kämpar för sitt liv. Jag säger inget, tänker det knappt ens, bara konstaterar. Jag har haft min lediga helg och nu är det dags att jobba ikapp. Det var det värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar