torsdag 3 september 2026

Jag kan inte hjälpa dig, jag är i Venezuela

Den Lilla Kurviga har läst något om ostrons sexliv. Jag kom att tänka på dig när jag läste det! förkunnade hon föga finkänsligt vid lunchbordet. Det framgick inte helt och hållet varför det fått henne att tänka på mig, om det hade med ostronet eller sexlivet att göra men tydligen är min utstrålning sådan att folk tror att jag gillar ostron. Nja, sådär faktiskt. Samtalsämnet varade nästan halva lunchen och när vi avslutade det var frågetecknen fler än de varit en stund tidigare. Så mycket man inte vet om ostron.

 

Lyckan angående varmvattnet blev kortvarig. Jag tränade, såg fram emot en lång, varm dusch men tji fick jag. Det blev till att värma vatten på spisen igen. Nu har jag beställt en ny central och de lovade att lägga det som panikorder så med lite tur löser det sig innan helgen. Ikväll ska åtminstone Lill och jag låna mina föräldrars dusch.

 

Make kallar skämtsamt mitt träningsrum för Venezuela, en blinkning åt att min pappa brukade säga ”Mamma är i Venezuela” när jag var barn. Hon kunde vara ute på promenad eller nere i tvättstugan och (antar jag) ha egentid vid mangeln. När min syster och jag vrålade Maaaammaaaa! precis som mina barn ofta vrålar, fast deras pappa är betydligt närmare liksom vår pappa ofta var närmare. Jaja, då fick vi höra att Mamma är i Venezuela. Vi visste aldrig vad Venezuela var men vi begrep att det inte var någon idé att ropa mer och nöjde oss i stunden med pappa. Jag tror att det var först på mellanstadiet som det gick upp för mig att Venezuela är ett land men på den tiden hade det kunnat vara vad som helst. Ett finare ord för tvättstuga, till exempel. 

Inga kommentarer: