På grund av omständigheter blev Seglaren strandad i mitt närområde igår. Han hörde av sig strax innan lunch och meddelade sin situation, mest på skoj, men jag slängde i mig min mat och hann träffa honom en stund. Vi körde lite på måfå, det är inte mina hoods alls, parkerade i ett friluftsområde och hittade en bänk en liten bit in i skogen, där vi satt en timma och pratade (och hånglade en del). Inte en människa hade vägarna förbi men även om… det är som sagt inte min hemmaplan så det kändes lugnt. Jo, en gubbe på cykel passerade precis när vi skulle sätta oss i bilen. "Han såg oss, vi får nog döda honom. Veva ner rutan så tar jag han om nacken när vi åker förbi" sa Seglaren i passagerarsätet. "Det är lugnt, jag klipper han här i kurvan" svarade jag men då kom vi fram till ett bostadsområde så jag lät bli. Där hade gubben tur, haha.
Jag har inte hört något från Äventyret. Gissar att jag har en driva upprörda mejl från honom men han har inte försökt höra av sig till min vanliga gmail eller jobbmejl, vilket jag antar att han gjort om han verkligen ville. Känslan av att ha vänt ryggen åt en tickande bomb börjar gå över men jag är lite rädd att springa på honom. Jag övertalar Lill att följa med när jag ska till ställen där jag vet att han potentiellt kan dyka upp för om hon är med skulle han aldrig komma fram. Han har alltid haft stor respekt för barn- och mammagrejen.
På tal om att springa på folk var Lill och jag på Maxi igår och där befann sig min förr-förr-förra chef, hon som så totalt bröt ner mig. Jag har inte träffat henne sedan dess men har funderat på vad jag ska säga om vi en dag står öga mot öga. Hon var så elak att jag omöjligt skulle kunna låtsas som ingenting. Jag skulle vilja berätta för henne hur pissigt hon fick mig att må och att jag nu, när jag hämtat mig, ser klart i att hon betedde sig helt oacceptabelt. Nu skulle jag, från botten av mitt hjärta, vilja be henne dra åt helvete. Omoget, ja men det hade känts förbannat bra. Nå, Maxi en torsdagseftermiddag var varken 'the time' eller 'the place' så jag tog Lill i handen och gick åt andra hållet.
Igår berättade mamma att hon lunchat med en väninna som även känner Göstas mamma. Minns ni Gösta? Sons nyinflyttade bästa kompis, vars utifrån och in färgstarka mamma är från ett centralafrikanskt land och pappan är en inifrån och ut tråkbeige skåning? Göstas mamma känner tydligen till kopplingen till min mamma, så hon hade berättat för väninnan att hon på skolavslutningsdagen hade blivit så lycklig för att jag hade hejat på henne, tagit sällskap, hjälpt henne med hennes grejer och bjöd in henne att sitta med oss under efterföljande tårtkalas, kände sig inkluderad i ett sammanhang där hon inte känner någon. Tänk att något så litet kan betyda så mycket för någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar