God fortsättning!

Lagom kul att stiga upp vid sju när man redan lyckats vrida på dygnet, men inte helt tokigt att komma till en stilla arbetsplats heller. Idag ser de mig för första gången i jeans. Jag har aldrig jeans på jobbet annars. Inte för att det är något fel på det, utan för att jag har så himla mycket andra, roligare kläder. Ventilationen hörs tydligare än annars och jag har en hög grejer att checka av. Nu kör jag tisdag till torsdag den här veckan!

 

Det har varit en fin jul! Lagom. Fick träffa lite släkt på julaftonslunch hos min mormor men julaftonskvällen med hälleflundra till middag och besök av tomten var hemma med bara mina föräldrar som gäster. När barnen väl fått sina julklappar var de helt lugna, satt i varsitt hörn och byggde varsitt Lego. Son fick en Nokia 3110:a. Han har velat ha en mobil och vi alla har nog varit helt inne på att "mobil" lika med "smartphone", vilket vi inte vill att han ska ha, men så slog det mig att det finns ju mobiler med knappar också. Han blev så himla glad för sin, att själv kunna ringa sina kompisar och fråga om de vill leka. Han har lärt sig SMS:a med T9 (nostalgin!) och är lycklig över de få, pixliga spel som finns i telefonen.

 

Jag fick ett halsband av Make. I flera år har jag pratat om att jag vill ha ett smycke som är barnens, som komplement till ringarna som är makes. För ett tag sedan såg jag på en nätauktion ett halsband som jag tyckte hade symboliserat dem så fint, ett hjärta i två färger – lite svårt att förklara, men ena halvan guld med klara diamanter och andra halvan liksom lite rökfärgad men nästan rökfärgade diamanter. Jag skickade till honom, mest bara för att visa "något i den här stilen" och han hade ropat hem det. Jag halvskämtade om att det här kanske kan bli en jultradition, hehe, men Make hade gått igång på alla vackra smycken och tyckte att det lät som en bra idé.

 

En konstig julklapp berättade syrran om när vi hördes på Facetime igår.

"Ja och så fick vi ett husdjur också."

"Ett husdjur? Vad för husdjur?"

"Ett med skal på ryggen!" sa hon och gav mig en mycket menande blick via skärmen.

Så berättade hon att barnens farmor och farfar i flera år frågat om de inte vill ha en sköldpadda men syrran och hennes man har sagt bestämt nej varje gång. "Så i år frågade de inte först" konstaterade hon sammanbitet.

 

Jaha? Nähä? Jaha?

Ja, nu är den liten, ryms i en hand, men den blir upp till 30 cm stor och kan bli 30 år gammal. Det är rätt mycket fix med dem, städa och så, plus att de ofta bär på salmonella så man måste vara extremt noga med hygienen. Jorå, så att ehh…  Där är de nu. Jag sa att det ju ändå är trevligt att tänka på att hennes barnbarn, inshallah, säkert kommer tycka att den är jättehäftig. Då knep hon ihop munnen till ett smalt, smalt streck. 

Ti-hi!

Lika samma - Samma lika?

Idag träffade jag en av mina leverantörer för första gången. Han är/var så himla lik Äventyret, fast till och med något skarpare, tio centimeter längre. Löjligt attraktiv. Ibland blir det kortslutning i min hjärna, när jag träffar någon som är lik någon jag redan känner. Jag bakar ihop dem till en och samma individ. Sitter mitt emot någon jag aldrig träffat tidigare men det känns som att jag vet allt om honom, hur han känns, doftar, smakar och hur han vill ha det. Kanske är det inte alls så, men i mitt huvud ger jag honom Äventyrets alla egenskaper, för att de påminner så mycket om varandra till utseendet.  

 

Det där med dofter, till och med på varsin sida av konferensbordet uppfattar jag den och den påminner om Äventyrets. 

Jag tror, på tal om…, att jag äntligen är frisk nu för jag har börjat längta på ett sätt som jag inte gjort på hela hösten. Inte så att det varit motvilligt, men med handen på hjärtat har jag lite känt att jag både kunnat ha och mista träffarna med Äventyret. Nu är det något som tickar igång igen, den där driften som fick oss att dras till varandra från första början. Att bli nedpressad, både i bokstavlig och symbolisk mening, sjunka och sväva på samma gång, släppa taget och balansera på kanten – det som jag inte vill uppleva med någon annan än honom. 

Decemberspurt

Hoppla, fem dagar till jul och hur tusan gick det till?

 

Lärdom man aldrig tycks lära sig: Boka förihelsike aldrig in något sista halvan av december. Helst inget alls i december, men åtminstone inte sista halvan. Som inköpare är det alltid mycket systemstäd att göra innan årsskiftet, plus alla leverantörer som i sista stund kommer på att de behöver få in nya (högre) priser. Där brukar jag vara benhård och säga att vi måste ha en månad på oss mellan information och implementering men i år har jag inte varit riktigt så benhård som jag brukar. Börjar bli vek.

 

Make har massa stora avslut på sitt jobb, allt ska vara Klarttilljul. Det ligger så bra i munnen att säga det, "och så vore det bra om det är klarttilljul" men för det mesta spelar det ingen roll om det är klart till jul eller inte. Därtill är han på styrelsemöte och anläggningsturné i Norrland mån-onsdag den här veckan.

 

Syrran med familj kommer till Sverige 29/12 – 5/1. Vi har sedan länge bestämt att fira nyår ihop, plus med mamma och pappa. För en vecka sedan skrev hon att hennes bästa kompis med dotter ska fira med oss också. Jag svarade aldrig på det men kände en viss besvikelse för om kompisen kommer ner från Stockholm betyder det att min tid med syrran (och framförallt hennes barn) blir halverad, plus att det alltid blir irriterat eftersom min syster, som fram tills för tio år sedan var en UltraPlanerare, anpassat sig helhjärtat till den italienska mentaliteten och tar dagen lite som den kommer. Typexempel: Man bestämmer på måndagen att vi ska umgås på tisdagen. På tisdagen går man fram till lunch och väntar på att hon ska dyka upp eller åtminstone svara på SMS. När man väl får tag på henne säger hon att de ska äta lunch med kompisen och hennes dotter men att vi kan ses senare i eftermiddag. Framåt fyratiden ringer man igen och då tycker hon att klockan är för mycket, men imorgon? Då har man gått en hel dag och väntat på henne, jag är sur och barnen besvikna. Det har hänt fler gånger än jag kan räkna.

 

När jag pratade med mina föräldrar igår bad jag dem be henne att för en gångs skull planera sin tid, så att man vet och slipper bli irriterad men vet inte hur jag ska säga det till henne utan att låta sur eller anklagande. Begriper ju att det är en stress för henne, när hon har så begränsat med tid och folk drar i henne från olika håll. Kanske säger hon ja till lite för många, för att det förväntas, men sedan får hon inte ihop det hon lovat och har en tendens att i efterhand inte riktigt vilja kännas vid vad hon sagt. 

Blast from the past

I fredags, på jobbets julfest, en baluns med 350 personer varav jag på sin höjd vagt känner igen max 20 procent, började jag prata med en man jag då och då sett här på jobbet. Eller, det första som hände var att han kramade mig vilket kändes lite Ooookej? men visst, jaja, är det fest så är det. Det finns inget jättesmidigt sätt att fråga "Vem är du egentligen?" men ungefär så sa jag efter kramen. Han svarade och sedan frågade han om jag jobbat på visst annat ställe. Jo, det har jag men det är 11-12 år sedan och då bara i några månader. Han sa att han känt igen mitt namn därifrån och jag sa att det är omöjligt för på den tiden var jag ogift och hade ett annat efternamn. Vi stod där en stund och låtsades att det var ett mysterium när det var uppenbart att han kollat upp mig på något annat sätt. Tror knappt att den lilla mellanlandningen ens är med på LinkedIn.

 

Först kunde jag verkligen inte placera honom men så gick det upp för mig att det var han jag tyckte var så het på den tiden, då hade jag gärna flirtat lite. Inget man är stolt över så här i efterhand, men möjligen att jag lite titt som tätt gjorde mig ärenden förbi hans arbetsplats eller försökte hamna före honom i lunchkön men intresset från hans sida var minst sagt svalt, för att inte säga obefintligt. På den tiden hade han ett klädsamt skägg och det var därför jag inte kände igen honom nu. Gillar ju män med skägg, har alltid gjort. Jag fattar inte hur han kan påstå att han känner igen mig nu när han på den tiden knappt sa hej. 

 

Det blev liksom lite… konstig stämning. Han ser egentligen bra ut fortfarande och jag har tidigare noterat att det blir en liten bzzz när vi springer på varandra trots att han är lite sjavig. Tråkfrisyr och tråkkläder. Ingen jag hade velat flirta med numera men rätt uppenbart att han uppfattar påtagligt mer bzzz från sin sida, än jag från min. Det var som att han inte riktigt ville släppa iväg mig och resten av kvällen var har där var och varannan gång jag vände mig om.  Ibland är bzzz inte det minsta mysiga utan bara klibbiga

Livet osv

 Ibland tittar jag på Lill och står liksom inte ut, för hon är så obeskrivligt ljuvlig. Jag blir gråtfärdig, för inget kan vara så rent vackert som det jag känner för henne, det hon känner för mig. Hur mycket hon behöver mig, hur mycket jag behöver henne. Det måste ta slut snart, tänker jag då. Inget kan vara så vackert. Snart kommer något hemskt att hända. 

I veckan ska jag till Finland med jobbet. Helt ologiskt, men tankar på död och olycka kommer alltid när jag ska lämna familjen. Därför jag vill resa så lite som möjligt. När jag väl är iväg går det bra, men innan har jag alltid ångest, som att livet blir skörare ju längre från familjen jag befinner mig.

Jag tror att mamman till Lills kompis, hon vars pappa är dumihuvet, håller sig undan med barnen. I slutet av förra veckan var pappan på dagis när jag lämnade Lill, jag mötte honom när vi var på väg in, och jag blev kallsvettig. Samma pedagog jag pratat med om saken innan var där och jag upplevde att hon var lite stissig, lite för glad, lite för hög röst med barnen. Jag dröjde mig kvar och när inget barn var i närheten frågade jag om pappan lämnat idag. ”Nej, hon (kompisen) har inte kommit än” sa pedagogen. Sedan dess tror jag inte att kompisen varit på dagis, åtminstone inte på hela den här veckan. Jag messade med mamman igår om lek, då sa hon att de är hos hennes föräldrar längre upp i landet och att hon är osäker på om de kommer tillbaka till nästa helg, d v s mer än två veckor borta. Kompisens storebror går i ettan, har alltså skolplikt, så jag tror att det är något särskilt som ligger bakom att de är borta så länge. 

Tredje gången gillt…

 Make har fått kåååvid igen. Antagligen är Lill och jag smittande också, fast vi inte visar positivt på hemmatestet.  Hur gör man nu? Imorgon är vi hemma allihop, Make p g a sjuk men måste jobba, Lill p g a lite feber, jag p g a antagligen smittad och anmäler mig glatt att vabba henne. Det har inte varit mycket vab i höst och jag känner inte sådant engagemang i jobbet att inte jobbet vackert får gilla läget.

Jag har tagit på mig att fixa julklappar till pedagogerna på dagis. Testar i år att köra valfri summa. Tidigare har vi haft 50 kr (ska räcka till julklapp till fyra pedagoger) men jag tycker att det är lite, särskilt eftersom alla Lills pedagoger är UNDERBARA! Sons sista år där var under all kritik och då var det mer skitsamma, men i år hoppades jag på bättre utfall och skrev något luddigt om ”efter förmåga, det som känns bra”. Bara knappt hälften som swishat hittills, men tror att en del inte hittat lappen än, och jag konstaterar att de flesta känner som jag. Det är fyra familjer som swishat 100 kr, några som swishat 80, en 50 (glad för det, en ensamstående mamma som jag vet kämpar) och Lills blivande svärföräldrar som snålade med 30 spänn. Det gjorde jag en mental notering om, men deras son är redan en svärmorsdröm trots allt, inte ens sex år fyllda. 

Återstår att fundera ut en fin present. 

På torsdag är det Tomtesmyg (inshallah) med fika och bruk för frivillig peng. Där brukar vi smyga ner en femhundring, bland mynt och 20-lappar. Vet hur mycket värt de där pengarna är för avdelningen.

Och på den vägen är det.

Angående förra inlägget så skulle min och Makes relation behöva en roman för att förklaras – därmed inte sagt att någon skulle vilja läsa den, haha. Snustorr hade den blivit.

Möjligen skulle romanen heta "Relationen som inte borde ha blivit" fast det är inte så jag menar det, jag är glad att den blev. Visst saknas det ett och annat men jag är lycklig och i slutet av dagen är det vad som räknas. Det är väl mer det att när man ser tillbaka har det funnits så många brytpunkter där relationen hade kunnat avslutats men, av ibland goda och ibland mindre goda anledningar, inte gjorde det utan levde vidare. Det måste man säga, vår relation har livskraft.

 

Jag ska inte gå in på alla vägskäl men när vi träffades ville Make att vi skulle vänta med att ha sex. Han ville först utvärdera relationen, menade att om vi låg med varandra så skulle vi inte ha ett nyktert förhållningssätt till den, något i den stilen. Två månader tog det och jag tror fortfarande att om vi legat med varandra direkt hade relationen kanske inte ens blivit två månader gammal. Nu blev det istället så att tyckte att vi investerat och byggt upp en del i kombination med att vi intalade oss att Det blir bättre. När det blir mindre på jobbet, ljusare ute, när vi hinner, till sommaren, när vi kommer igång med träningen, när vi sover bättre, till jul – då blir det bättre. Man kan hålla igång på den sortens tankar länge. 

Det är som det är.

Jag gläntar på badrumsdörren efter kvällsduschen, sticker ut huvudet. Make sitter i soffan, kollar nyheterna på iPad som alltid när han nattat barnen. Godnatt säger jag. Jag lägger mig nu. Ett tillgivet leende från honom och ett godnatt tillbaka. Jag slinker spritt språngande naken, som vanligt, ut från badrummet och in i sovrummet. Innan jag stänger dörren bakom mig vänder jag mig halvt om för kanske... Men nej, han har blicken i iPaden och ser inte att jag betraktar honom. En naken rumpa och en fortfarande hyfsat slank midja är inte i närheten av att trumfa Aktuellt.  

Under täcket tänker jag på om det varit Äventyret som suttit i soffan, hur han hade reagerat på min blottade bakdel. Kom att tänka på den där gången för ett tag sedan, när han låg kvar i sängen och såg på medan jag klädde på (!) mig, ju mer kläder jag fick på desto intensivare blev hans blick, som att det var det hetaste han sett, jag som tar på trosor, behå, tjocka strumpbyxor. På en sekund uppe ur sängen, framme vid mig.

Klä av dig igen. Inte en chans att jag släpper iväg dig. 

Med Make har jag alltid haft en stark känsla av att inte vara hans typ, kanske är det därför det blivit som det blivit och det är okej. Vi är bra på annat. 

Svart fredag

Min farfar dog på Black Friday för tre år sedan. Kommer alltid tänka på det. Nyligen läste jag en bok som utspelade sig i Höllviken och de nämnde kyrkogården där vi var sista gången jag träffade honom. Det var på hans pappas födelsedag och vi gick dit för att tända ett ljus. Alla visste att det var sista gången vi sågs, så konstigt att säga hejdå till någon man vet att man inte kommer träffa mer, men det kändes liksom också naturligt.

 

Någon vecka senare skickade jag ett mejl till honom där jag tackade för allt och bad honom hälsa till farmor att vi saknar henne, och fick ett fint svar tillbaka. Det var vårt hejdå. Någon vecka senare somnade han in lugnt och stilla. 

Se till mig som liten är

 Tack för kloka kommentarer till förra inlägget! 

Idag vid hämtning tog jag en av pedagogerna åt sidan och sa det jag planerat mycket noga, att flickan berättat om en incident, något som skedde för ”ganska länge sedan” och att det är något hon berättar på förskolan. Jag ville inte säga något som skulle sätta pedagogen i sitsen att hon måste uppmana mig att anmäla eller att hon måste (?) fråga om detaljer utan bara kunna vara säker på att de tagit saken vidare och helst en fingervisning om att läget är under kontroll. Hon var naturligtvis mycket noga med att inte säga något hon inte får säga, men upprepade flera gånger med eftertryck att jag kan känna mig trygg.

Så, för att svara på Annikas kommentar: Nej, vi överväger inte en anmälan just eftersom barnen är hos mamman och så länge de är det tror jag att de har det rätt bra. Hon är inte helt hundra, men tusen gånger bättre än pappan. Linn har också en bra poäng i att det så klart kan ligga i familjens och mammans intresse att saken utreds. Kanske i en eventuell framtida vårdnadstvist? För vår del håller vi oss till att välkomna lilla tjejen hos oss. Vi är gärna extrafamilj till henne. 

Äventyret bekräftade att han haft kontakt med sin poliskompis också, en kille som jag sedan tidigare förstått har en riktigt soft spot för utsatta kvinnor och barn. Inte en aning om vad  det innebär eller möjligen kan leda till men vi har gjort vad vi kunnat hittills, det känns bra. 

Medan första snön faller...

Minns ni Lills kompis, hon med pappan som suttit inne och som jag i somras var orolig för att jag uppfattade att det var något som inte stod rätt till? I lördags var hon hemma hos oss för första gången sedan dess. När det var fikadags sa hon spontant Jag hoppas att pappa inte vet var ni bor så att han kommer hit och hämtar mig. Jag började försiktigt fråga, svårt är det, men fokuserade på att vara lugn. Vad sa hon?
Pappa är elak.

Pappa var inte elak när vi (hon och hennes bror) var bebisar men han fick en spark i huvudet när han satt i fängelse så att han fick (pekade på pannan) ett hål i skelettet. Då blev han elak.

 

Jag frågade vad pappa gör som inte är snällt. Hon, liksom förra gången, ryckte på axlarna och sa Jag kommer inte ihåg men den här gången lirkade jag lite mer. Frågade om pappa gör något som gör ont. Då berättade hon att en gång, när de retat upp pappa, hade jag gjort något som jag inte vill skriva här men ett så sjukt straff, plus smiskade dem med flugsmällaren. Precis just då kom Make också så han hörde det hon berättade. Jag frågade om hon berättat det för någon och hon sa att hon berättade det på förskolan, på samlingen men att det var länge sedan nu. Jag frågade var fröknarna sa då och hon svarade Inget. Sedan berättade hon att det på skolbiblioteket finns en bok, och i den boken står det att vuxna ska vara snälla mot barn. Som för att motivera att pappa inte får vara elak. Det står i en bok, alltså är det så. 

Lilla lilla lilla älsklingen.

 

Make och jag bestämde sinsemellan att prata med förskolan för att höra vad som hänt efter att hon berättat det där för dem. De får så klart inte berätta egentligen men vi tänkte ändå fråga. Vi bestämde också att inte säga något till mamman när hon hämtade. Det hela blev lite annorlunda, eftersom lilla tjejen själv sa till mamma "Jag berättade vad pappa gjort" och då sa mamman att Ja, vi bor ju inte där längre, sedan maj bor de i en egen lägenhet. Det visste jag sedan tidigare, men till mig har hon sagt att lägenheten är för att de renoverar stora gården där pappa bor.
Därmed var så att säga katten ur säcken och då kunde jag säga det jag ändå tänkt, att om mamman behöver avlastning eller hjälp någon gång så får lilla tjejen gärna vara hos oss. Det skulle säkert fungera om hon behöver sova över också, hon är så kavat och verkar trivas hos oss. Mamman tacksam över det, hennes föräldrar bor ganska långt bort och "hos honom kan jag inte lämna dem" (skönt att hon sa det!). Så har hon också två äldre tjejer (16 och 18) från tidigare relation, som verkar hur bra och rediga som helst och de hjälper henne, men vi, Make och jag, tycker att det skulle kännas väldigt bra att få se efter lilltjejen lite extra, inte minst för att få reda på om läget förändras.

 

Jag hade sedan tidigare bestämt att träffa Äventyret i lördags kväll och åkte så snart mamman hämtat. Det blev inte jättebra, omöjligt att inte tänka på vad hon berättat, allt kändes smutsigt och ganska snart insåg jag att det inte skulle funka utan avbröt mitt i alltihop och sa "Det hände en grej idag…"

När jag berättat sa han att han ska be sin poliskompis att lägga in ett tips om pappan – det väger mycket tyngre om en polis lagt in tipset än vem-som-helst. Det är väl inte otänkbart att han gått tillbaka till sin tidigare profession (vapen och droger) och om de håller ett extra öga kanske de hittar något. Så skönt det vore om han försvann i några år till. 

 

Det svåra är frågan om vad man gör mer. Jag skulle verkligen vilja fråga dagis om de känner att läget är under kontroll. Det här med att göra en orosanmälan… Om man gör en nu kommer mamman veta att det kom från oss och då skulle hon nog inte vilja att dottern var med oss. Lite beroende på vad dagis säger känner vi väldigt starkt att vi får lilltjejens skull behöver ha mammans förtroende och förhoppningsvis få ha henne hos oss så mycket som möjligt. Det känns som det viktigaste av allt, näst efter att hon inte är hos sin pappa.

Efter en intensiv vecka

Mår lite bättre igår och idag. Inget intressant från blodproverna jag lämnade på VC i fredags. Har haft jätteont i brösten, svullna. Drömde att jag var gravid och köpte test dagen efter. Googlade på hur säker en vasektomi (Äventyret) är. Blev så himla rädd att vara gravid. Tydligen KAN kroppen läka en vasektomi och med tanke på vilket fysiskt praktexemplar den mannen är… jaja, var/är inte gravid. Lustigt hur det sitter, att man någonstans önskar att det ska bli två streck på testet, fast man egentligen inte vill… Det är efter alla negativa test när vi försökt bli med barn. Blev ju till och med glad av positivt resultat på covidtestet i vintras, eftersom det såg ut som ett gravtest. 

Vi har varit i Stockholm med jobbet på utbildning igår och idag. Jag bad Make att hämta mig på flygplatsen ikväll, sa att det vore mysigt om de gjorde det. Gick hela dagen och längtade efter att se Lill springa mot mig och skrika MAMMA! Få fånga henne i famnen och krama henne. Det är något av det finaste jag vet. Blir alltid gråtmild av sådana scener, på tågperronger och flygplatser.

I terminalen var de inte. Sms: "Vi är utanför" så jag trodde att de av någon anledning stod utanför och skyndade ut utan att se dem. Det visade sig att de satt i bilen på parkeringen. Det sken igenom att jag var besviken och lite sur. Blev inte ens att jag sa hejdå till kollegorna, för att jag gick och letade efter dem. Lite pinsamt/dålig stil. 

Jag sa att jag ju lika gärna kunde ha åkt med någon av de andra om de ändå inte skulle kliva ur bilen. Make sa förlåt, han hade inte tänkt på det. Nej, ibland tänker han verkligen inte.

Det blir skönt med fredag imorgon. Den här veckan har varit intensiv.

Veckorapporten

Hej på er!

 

Jaha, vad händer i mitt liv då, undrar ni.

 

Jobbar hemma igår och idag. Har lite feber. Fick en återbudstid på vårdcentralen idag och har lämnat en massa blod som ska analyseras. Jag är inte orolig men ändå skönt att kolla upp saken.

 

I onsdags kväll tog jag en kvällspromenad med min kusin i telefon. Så kan man också umgås, när man ses för sällan. När jag var nästan hemma och närmade mig skolans parkering såg jag att det stod en bil där, på tomgång. Från skolgården kom en man med hund, hoodie uppdragen över huvudet. Jag såg hur han gick fram mot bilen, den som satt på passargerarsidan hoppade ur, de såg ut att skaka hand med varandra och så gick mannen med hunden vidare åt samma håll som jag medan bilen körde därifrån. Det var andra gången jag passerar, vad jag är rätt säker på är en knarkaffär, på skolans parkering. Vårt område måste vara varje knarkhandlares dröm. En homogen, till synes skyddad bubbla, INGEN tror att sådant händer här, därför ser de det inte heller, ens om det sker mitt framför nästan på dem.

 

När jag var med Son på judo i veckan tjuvtittade Lill och jag på en grupp som tränar thaiboxning i salen bredvid, fast jag visste inte att det var det förrän efteråt. Instruktören stack ut huvudet och undrade om jag var intresserad av att testa. Det är jag, som fan. Det ser sjukt kul ut, jag älskade ju boxpassen på gymmet, men det har inte börjat igen efter pandemin och detta påminde om det, fast tuffare och mer utmanade, på ett positivt sätt. Instruktören sa att de inte har nybörjarpass, men alla nivåer kan vara med, det är bara att man får ta det i sin egen takt och bli ihopparad med någon annan som också är lite ny. Efter passet pratade jag lite med den enda tjejen i gruppen, fick hennes nummer så att jag kan höra av mig när jag vill prova. Måste bara bli frisk från den här jädra skiten först…

 

Nästa vecka blir intensiv. På tisdag ska jag hålla i en workshop enligt Stockholmskonsulternas modell, behöver lägga större delen av måndag på att förbereda. På onsdag åker vi till Stockholm svintidigt för två dagars utbildning med samma konsulter. Kommer hem sent torsdag kväll. På fredag kommer jag vara helt slut.

 

Ja, det var det. Trevlig helg på er! 

Livet osv

Fortsatt trött trött trött, trots ledig fredag.

Dåligt humör och vet att jag är tvär och fjär (är det ett ord? Borde vara det) mot Make fast han inte gjort något fel. Bråkade halva dagen med Son igår, kanske vårt första relationsbråk, ett sånt där större, om hänsyn och givande och tagande. Han är så stor nu, det lilla barnets företräde till allt gäller inte riktigt längre men jag vet uppriktigt inte helt hundra vad man kan förvänta sig av en åttaåring. Jag försökte få fram att mamma och pappa sliter så på veckorna så ibland behöver vi vila på helgerna (på temat att jag inte stod ut med tanken att bjuda hem den där kompisen just igår eftersom det alltid blir så högljutt och stökigt med honom, de tar över hela huset). Mamma är trött. Mamma behöver lugn och ro. Nej, det hade han ingen förståelse för alls, utan tog istället väldigt illa vid sig eftersom han upplevde att jag sa att hans kompis är stökig men det sa jag verkligen inte. Jag sa att det BLIR stökigt. Herregud, man uttrycker sig korrekt men det har man absolut ingenting för. Jag gillar ju hans kompis, han är jättegullig men det BLIR stökigt! 

 

Äventyret hörde av sig, hade en dipp han också. Jag är osäker, på ett sätt som växt fram efter att jag läst Utan personligt ansvar. Jag vill verkligen ha honom på ett hörn i mitt liv, men är rädd att det börjar få slagsida. Jag vill just det, ha honom på ett hörn. Det är ungefär så mycket utrymme jag kan ge honom men han, som har utflugna barn, inga fritidsintressen, underhållsfri lägenhet och ett jobb han sköter lite med vänsterhanden, har oceaner av tid att tänka och längta efter mig. Jag märkte att han var på konfrontativt humör och kände att jag inte fixar någon som helst ytterligare press* från honom nu. Sa det, och att jag varit på uruselt humör hela helgen. Föreslog att vi pratar om saken en annan dag, när jag kan vara med konstruktiv. Till min förvåning köpte han det rakt av, han brukar inte backa så lätt. Antingen sitter han på sitt håll nu och filar på (ännu ett) göra-slut-mejl, eller så uppfattade han i min ton att jag verkligen inte kan böja mig mer än jag gör just nu.

 

Har plöjt nästan hela tredje säsongen av The Split i helgen. Det har passat perfekt. Har ett avsnitt kvar. Vet inte om jag hoppas på maken eller ungdomskärleken.

Försökte okynnesshoppa lite på Sellpy men hittade bara sommarkläder. Lade en halvtimma på att titta efter den perfekta linneskjortan till sommarens båtutflykter i Frankrike, hade tre i varukorgen till slut. Insåg att det är åtta månader tills dess och stängde ner utan att beställa. Har jag någonsin längtat såhär mycket till Frankrike? Tror inte det. Vi är inne på att bila ner i sommar, vara borta en månad. 

 

 

'* Måste understryka att det Äventyret vill INTE är att vi ska "bli ihop" eller så. Ingen av oss har någonsin velat det, men han vill träffa mig oftare, att det är något som ska kunna ske mer spontant och fritt. Visst hade det varit trevligt, men det utrymmet finns inte nu. Kanske i framtiden – jag hoppas i framtiden, men inte nu.  

Oroa er inte, jag lever!

Allt är bra men jag är trött.

Höst-trött.

Vintertids-trött.

Jobb-trött.

 

Guschelov för höstlov och ledigt från alla aktiviteter den här veckan. Fattar inte att jag blir så utmattad av dem, som att de tar det sista lilla uns av energi jag har kvar efter jobbet.

Har en förkylning på gång, är helt okej på dagarna men har lagt mig halv nio två kvällar i rad. Tycker att jag inte varit riktigt pigg sedan jag hade den där infektionen för en månad sedan. Har försökt träna två gånger men är helt orkeslös flera dagar efter, det känns inte bra i kroppen. Jag frågade läkarkompisen om efterdyningarna av en infektion kan sitta i så länge och hon sa att jo, visst kan det. Kanske är en del av tröttman också på grund av att jobbet kommit igång rejält, efter ett par första månader på halvfart. Förra veckan var intensiv, mest för att jag tänkt och upptäckt och lärt mig så mycket.

 

Det är kul, för första gången har jag känt att jag uppriktigt är glad att jag bytte, att det här passar mig mycket bättre. Här får jag gräva och analysera, får bra feedback och bekräftelse på att det uppskattas. Till och med Stockholmskonsulterna vi har inne för att hjälpa till att styra upp verkar lite imponerade. De säger det inte rakt ut, men mellan raderna framgår det att jag gör analyser och insikter som de inte tänkt på att leta efter. Den av dem som jag har mest kontakt med har frågat några gånger om jag inte funderat på att byta till deras bana. Jag skämtar bort det.

 

Men tanken fastnar. En vag idé om något tillsammans med Make, att vi hade kunnat dels kombinera våra respektive kompetenser till att erbjuda något unikt, men också att vi hade haft varsitt eget ben att stå på. Tog upp det med honom, vad man kunnat erbjuda, och han gick igång på det, tyckte att det lät jättespännande. Om några år. Vi är inte riktigt där än, men vi är på väg däråt. Det tror jag verkligen.  

Fördomsbloggen

Jag kör samma somaliska tjej som tidigare hem efter läxläsningen. Hon berättar att hon var i Antalya nyligen.

 

Jag tänker: Hon måste ju ha varit där för att hälsa på släkt. Inte åker väl somalier på semester till Antalya men har lärt mig att om det jag tror KAN vara en fördom ska man säga tvärt om det man tror.

Så jag svarar "Jaha, på semester då eller?"

Hon ba': Ja. Det var underbart. Varmt och skönt.

 

Okej, tänker jag, men hon måste ha haft med sig släktingar som höll koll på henne. Inte låter somaliska familjer sina dotter åka på semester själva eller med kompisar.

Så jag frågar "Var du där med kompisar eller familjen?"

Hon ba' Det var jag, min syster och min kusin.

 

Ah, tänker jag. Kusinen är garanterat en kille. GARANTERAT.

"Åh, härligt! Blev det en tjejresa då?"

Hon ba' Japp. Bara tjejer. Vi hade så himla kul!

 

Ja, det var jag och mina fördomar det. Ibland tycker jag om att ha fel.

Blandad kompott

Fick upp en bild i det så kallade flödet. Hickade till p g a nästan otäckt lik Äventyret, om han färgat skägget svart (det är mer salt än peppar) och tagit på sig en ehm mindre välsittande skjorta. Jag ska träffa honom en stund ikväll. Det blir piano piano. Vi har kommunicerat om det, som alltid tacksam över att vi kan prata öppet om allt. Att han kan fråga och jag kan svara om vad jag vill och känner för.

 

På lunchen idag ska jag till ny frisör och sätta om mina Hairtalk. Förra frisören tog tusen spänn för att sätta om dem. Jag höll på att skrika rakt ut när det var dags att betala senast. Tusen kronor för något som tagit 25 minuter och jag var inte ens snygg i håret efteråt. Jag sa, när jag satt där, att det såg ojämnt ut och hon började millimterklippa horisontellt men det var ju inte det, det är ju mer på andra hållet det såg illa ut. Så en förmögenhet på det. Efteråt ringde jag till ett annat ställe, numera finns det rätt många i stan som jobbar med Hairtalk, och de där sa att de bara tar betalt för tiden det tar, plus några tior för tejpen, så nu ska jag få mitt eget hår genomklippt för första gången sedan i våras, och förhoppningsvis bli nöjd för en mer rimlig peng.

 

Igår åt jag lunch med en av kollegorna från förra jobbet. Minns inte om jag skrev om henne då men hon är jag för tio år sedan. Det blev så att hon också sa upp sig och vi slutade samtidigt men i hennes fall blev det lite olyckligt, för hon var sjukskriven sina två sista veckor och det blev rätt mycket surr på avdelningen om det. Det tolkades/antyddes/viskades om att hon velat ta ledigt men fått nej på det och så sjukskrev hon sig istället. Det mumlades om brända broar, om att någon gång kanske man behöver en referens och då är det ju synd att ha lämnat på det viset. Det hjälpte inte att chefen på fikat fick frågan om hon var sjuk och han svarade Hon är sjukskriven. Ja, men är hon sjuk? frågade personen. Hon är sjukskriven, svarade chefen igen, med betoning på det sista. Jag och den andre som jobbat närmast henne sa (och det är jag glad för) att som vi känner henne är det uteslutet att hon sjukskrivit sig för att maska. Det är inte så hon är. Hon måste må väldigt dåligt över någonting, sa vi.

 

Igår bekräftade hon att hon mått dåligt, panikångest och helt knäckt men hon hade bara positivt att säga om teamet och chefen och allt. Det slog mig senare att hon nog inte förstår hur snacket gick och hur det uppfattades, det lät inte så på henne, snarare helt obekymrad. Jag började fundera på om jag borde upplysa henne om det. Inte för att vara taskig eller ge henne dåligt samvete, utan för att bespara henne upplevelsen att en dag ringa någon på gamla jobbet och be dem ställa upp som referens men få ett nej. Eller att söka jobb någonstans där en gammal kollega hamnat och som säger "Nej för fan, inte hon!" Å andra sidan fick jag intrycket att det låg mer bakom, att folk av någon anledning inte gillade henne på förhand och att hennes sorti bara blev grädde på moset så en avbön kanske inte hade hjälpt.

 

Det smarta för hennes del hade varit att i efterhand skriva ett mejl till teamet, förklara vad som hände och att hon mått dåligt. Men jag vet inte och Make var också tveksam till om en sådan upplysning skulle hjälpa eller stjälpa. Svårt. 

Veto

Igår var jag tisdagstrött, fast det bara var måndag. Son har aktiviteter måndag judo tisdag tennis onsdagskvällar innebandy och jag blir helt slut av det. Fattar inte riktigt varför, bryter man ner det i moment låter det inte särskilt betungande, men det är hur Lill alltid går i baklås innan vi ska åka hemifrån och hur det alltid lyckas bli sent med middagen. Igår var inte maten klar förrän halv åtta, helt otroligt att alla fortfarande levde och andades vid den tiden. Numera känns det som att helgen börjar på torsdagen, då kan man liksom pusta ut.

 

Som gräddepåmoset hade Make glad i hågen bokat in Lill på gymnastik, måndagar 16.30. Hon fick plats!
Det var ett sådant ögonblick i äktenskapet då… Jaja, jag bara tittade på honom. Han tittade tillbaka. Han såg att jag inte var lika glad som han över gymnastikplatsen men förstod inte riktigt varför. Jag fortsatte titta. Han tittade tillbaka. När vi tittat på varandra en lång stund sa jag Nej. Jag lade in mitt veto där. Måndagar 16.30. Då behöver jag lämna jobbet 15.30, om jag ska få båda barnen att byta om och äta utan att stressa dem för vi vet alla hur bra det (inte) blir när man försöker stressa barn. Köra till gympasalen på ena sidan stan, lämna Lill, köra till judon som börjar 45 minuter senare, lämna Son, direkt tillbaka till gymnastiken, hämta Lill som kommer vara trött som en trasa och så hem för att laga mat. Nej.

 

Make tycker att det är en del av att vara en god förälder, att man ger barnen många aktiviteter. Jag tycker att det är helt sjukt hur föräldrar vänder utåin på- och nästan utplånar sig själva för att barnen ska få gå på fotboll ridning hockey tennis karate gymnastik friidrott you name it. Det är roligt så klart att låta dem göra något, om man som vi har möjlighet till det, men till en viss gräns för vi föräldrar ska också orka med allt vi behöver orka och jag tror inte att Lill är redo för kvällsaktiviteter än, inte med tanke på hur trött hon är efter en heldag på dagis. Det känns inte schysst mot någon. 

Serier

Jaha, Tunna blå linjen. Eller Tunna blondinen som min mamma trodde att den hette och därför vägrade se. "Vad är det för skit!" Jag var sist på bollen med säsong ett, så när jag väl började kolla kunde jag inhalera hela säsongen på några dagar. Säsong två tycker jag har blivit lite väl pretto, så här fem avsnitt in. Det är så himla mycket känslor och relationer och göra-upp-med-sina-fördomar och jaja, det är väl jättebra men också just därför det blir lite för mycket duktighetshets. Oj, vilket svårt ord att läsa. Duktighet-hets. Nu femte avsnittet har jag sett fram emot i en vecka men tänkte direkt efter att jaha, det var en timma av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Enda behållningen var att (SPOILER-VARNING) den sårbara aspiranten med rådjursögon och sexiga yttre befälet äntligen fick ligga med varandra. Det var inte ett avsnitt för tidigt.

 

Bästa reklamen någonsin måste väl vara SBABs miniserie? Jag skrattar högt. Fullträff.

 

Det är väl kanske lite i överkant att kalla två romaner för en serie, men här på bloggen är allt tillåtet. Jag lånade Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av en kompis. Språket är underbart, det håller jag med om, men jag har lite svårt att känna för/med huvudpersonen och inte hur hon faller för helt fel män för det må väl vara hänt, men hur hon som är så analytisk, intelligent och förnuftig kring allt annat envisas med att tolka varje litet tecken som att männen till slut kommer välja henne när de i själva verket behandlar henne som en dörrmatta. Det kanske är det som är den svårtillgängliga poängen. 

Spritt från jobbet

Receptionisten på jobbet anförtrodde sig till mig förra veckan. Hon känner sig så illa behandlad av sin chef. Hon har tidigare haft rätt stort ansvarsområde men undan för undan har det reducerats till att nu bara omfatta reception och viss administration. Jag kände igen mycket av det hon berättade och hur hon känner från mitt förr-förra jobb. Att bli förminskad, försåtligt påhoppad, kontrollerad, detaljstyrd. Hon måste komma härifrån, sa hon, och jag sa ja, det behöver du. Fort som fan.
Så pratade jag med en annan kollega om en grej som receptionisten ville ha hjälp med och min kollega, som jag har förtroende för och verkar fullt vettig, sa "Alltså… Lyssna inte för mycket på henne" och så fick jag en till viss del annan bild, om allt receptionisten ställde till med när hon hade större ansvarsområde.

 

Antagligen är det så, hon var nog inte helt lämplig för det hon gjorde tidigare men jag är också övertygad om att hon inte inbillar sig att hon blir illa behandlad. Kan inte låta bli att tänka att folk kanske sa likadant om mig på mitt förr-förra jobb, bakom ryggen på mig, lyssna inte på henne... Det är i alla fall en konflikt jag inte vill hamna i, men jag kommer fortsätta peppa och stötta receptionisten i att hitta ett nytt jobb. Det blir bäst för alla inblandade.

 

Damen som är en av dem jag jobbar närmast berättade med låg röst att hon hade hittat en regissörsstol på tippen (den delen av tippen där man får ta saker som kan återbrukas) och hon hade fixat till den så fint, klätt om så. Hon sa att det vågar hon inte berätta vid fikat för vissa i gruppen är tydligen väldigt noga med att "allt ska vara fint och dyrt" och hon känner att de skulle se ner på henne om hon pratar om att hon handlar på second hand eller hittar grejer på tippen.

Hon sa att hon tycker att det är så skönt att jag har börjat, för jag pratar vitt och brett om alla secondhand-fynd jag gör.

 

Faktiskt så har jag upplevt det ibland, när jag träffar folk kan känner på Erikshjälpen, att de nästan ser påkomna ut. Generade. Det är så främmande för mig, jag älskar ju att handla där och jag känner absolut noll skam över det, tvärt om, men det är som att det för en del är en fattig-stämpel. Så sorgligt!

 

Kollade på senaste kreditkortsfakturan (vi köper ALLT på våra kreditkort) och rätt kul faktiskt. Det ser ut ungefär såhär

WILLYS

ERIKSHJÄLPEN

KUPAN

KUPAN

MAXI

ERIKSHJÄLPEN

WILLYS

ERIKSHJÄLPEN

KUPAN

ERIKSHJÄLPEN

 

Någon enstaka H&M, Lindex eller annat ställe men i princip bara second hand och mataffärer. Det är jag stolt över. 

4 x pool

Syrran bygger pool. De fick tillstånd efter en massa turer men när de började gräva hittade de en stenkista i marken. Mamma berättade det i söndags när de var på middag hos oss och en av hennes paradgrenar är att fel- eller övertolka sådant hon hör, så när hon berättade om det hade syrran i princip en gravplats på tomten.

Dagen gick jag direkt till källan och frågade om hur det förhållit sig. Det visade sig att ja, de hade hittat en kista i sten, med botten och lock, full av jord, varken guld eller döskallar i. Grävmaskinisten frågade om hur de skulle göra och syrran så åt dem att fortsätta gräva och hålla tyst om saken. "Det kändes lite ovärt att ringa arkeologerna." Hon har blivit så italiensk.

 

I Frankrike i somras var det extrem vattenbrist. Svärfar har inte begripit varför vattenförbrukningen varit så hög och har skällt på trädgårdsmästarna om att deras bevattningssystem (som egentligen var olagliga i somras och därför satta på absolut miniminivå) drog för mycket. Nu för någon vecka sedan visade det sig att poolen läcker! Det är en pump som fyller på vatten automatiskt och när de stängde av den pumpen sjönk vattennivån med 40 cm på en kort stund. Mår lite illa över hur mycket dyrbart vatten som bara runnit rakt ut hela sommaren.

 

Vet inte om det är jag som börjar bli en gammal kärring men det här med att "fröknarna" på barnens simskola nästan genomgående kör med stringbaddräkt… jag tycker inte att det är helt lämpligt. Tro mig, jag har rannsakat mig själv – är jag bitter för att jag inte är 17 och har en fast ända längre (om jag nu någonsin haft det?) men hur jag än tänker på det landar jag i att nej, det är inte det. Jag tycker bara inte att det ger ett professionellt intryck. Jag har svårt att förstå att de själva vill ha det. Alla har samma "uniform", en röd baddräkt med simklubbens logga, och en röd badtröja över. Men baddräkten är alltså åtminstone en halvstring. Om jag varit simklubben hade jag tyckt att alla instruktörer skulle ha typ simshorts och tröja. JAG hade velat ha simshorts och tröja, om jag skulle springa runt bland påklädda föräldrar hela dagarna. Det hade känts lite värdigare.

 

F ö är simskolan helt värdelös. Den kostar 4 000 kr om året (uppdelat på fyra terminer) per barn (!) och åtminstone Son har inte förbättrat sig minsta lilla på länge. Han kan hålla sig flytande och köra en sorts upprätt hundsim några meter men inte mer än så. Eftersom han i vissa aspekter har samma mentalitet som en 60-åring vid namn Göran TROR han att han är jättebra på att simma, till och med att han är fullärd, och han tar väldigt illa vid sig om man antyder motsatsen. Det här med att han inte lär sig något på simskolan har eventuellt viss bäring på att han tror att han redan kan, så varför ska han lyssna när någon försöker förklara för honom hur man ska göra? Å andra sidan hade ledarna kunnat känna visst ägandeskap när det kommer till hans utveckling, men av det vi sett lägger de inte två strån i kors för att peppa eleverna.

Clash

Det är EN person på jobbet som jag hamnat på total kollisionskurs med. Det hör till ovanligheterna, inte minst beaktat det faktum att det rör sig om en kvinna. Jag älskar fan kvinnor och bortsett från min förr-förra chef psykopaten kommer jag alltid överens med kvinnor. Den här personen kallar vi för Dina, eftersom hon är så lik karaktären Dina i Netflixserien Superstore (lustigt nog både till utseende och beteende) och eftersom jag känner lukten av följetong är det lika bra att ge henne ett namn direkt. Joxigt att länka men här kan man få en bild av Dina: https://www.youtube.com/watch?v=LIqegFXK8bU
De är så lika att man får gåshud, faktiskt. 

 

Jag vill ju tro att Dina (på mitt jobb) liksom Dina i serien inte är elak – hon vet bara inte riktigt hur man beter sig mot andra människor. Jag har en känsla av att hon ibland försöker ha en skön jargong men misslyckas fatalt. Om man helt saknar sociala känselspröt ska man inte ge sig på att slänga käft, tips från coachen.

I fredags lämnade jag jobbet 15.10 och passerade henne på väg ut.
"Jaså du går hem nu?" sa hon, med betoning på nu.

Japp, sa jag utan att sakta ner.

"Det hade jag också gärna gjort!" halvt ropade hon efter mig, med betoning på gärna.

Japp sa jag, utan att vrida på huvudet.  

 

Allt med henne är som en grovt tillyxad karaktär i en TV-serie, precis som Dina, fast högst verklig. Just den här karaktären gör jag bäst i att hålla på avstånd med en kvast. 

Ditt och datt

I lördags hjälpte jag mamma tapetsera deras nybyggda gästhus. Jag hade lovat sedan länge att hjälpa till och efter att ha insisterat på att vara tillräckligt pigg gick vi loss på 'at. Jag trodde att det skulle vara svårt att tapetsera men det var lätt! Och roligt! Lyckades t o m övertyga Make om att vi själva fixar passagen/"mellanrummet" som vi velat tapetsera i flera år så samma kväll beställde jag Sandbergs Ava Linen-rullar. I helgen ska vi måla och tapetsera och Make är helt på!

 

Tacksamt att vi aldrig hittade någon au pair för nu med alla skenande kostnader hade det blivit för saftigt. Vi ser över våra utgifter som aldrig förr. Planerar elkonsumtionen, har sagt upp streamingabonnemang som inte ger tillräckligt. Jag har gett Make i uppdrag att ringa Verisure och se hur långt vi kan pressa dem, han är bättre på sånt än jag. Jag handlar i stort sett bara på Willys nu, det gör åtminstone några hundralappar per storhandling, inte minst för att Willys inte har samma frestande utbud som Maxi. Vad har ni för bra spartips?

 

Känner att jag skulle behöva träffa Äventyret. Inte för raj-raj (verkligen inte för det) utan bara för att vara en liten stund. Det har satt sig, att jag blev så dålig. Han och det vi gör är något som berikar mitt liv och som jag inte vill vara utan men jag är rädd att jag kommer ha svårt att känna lust, att minnet av hur illa det blev kommer blockera. Har sagt till honom jag liksom behöver backa, börja om, nästan från början och gå framåt så som känns bra. Han och jag har alltid varit överens om att aldrig ha någon checklista när vi ses utan låta det bli så som vi känner för i stunden. Det händer att jag säger innan om det är något jag känner extra för, eller inte känner för lika mycket. Ibland är man stark och brinner efter en fajt att förlora, ibland är man hudlös och känslig. Det är något jag lärt mig med honom, att säga vad jag önskar. Det jag skulle behöva nu är att vara i hans famn en stund, alla kläder på. Bara vara.  

Igår var jag på RK. Satt halva tiden med en kille som varit i Sverige i tio år men som nu kommit till vägs ände med Migrationsverket. Han har fast jobb (på kommunen, som personlig assistent) är jättebra på svenska och riskerar diverse hemskheter i Afghanistan men han ska ut, det har Migrationsverket bestämt för att vi har de politiker vi har. Igår hjälpte jag honom översätta hans slutgiltiga utvisningsbeslut till engelska inför en sista överklagan till FN och det här med att sitta med en annan människas öde i ett Worddokument, läsa om hur hans lillebror försvann på väg hem från skolan för att aldrig återvända, det... Det är svårt att förklara. Det förvånar mig att jag så effektivt fokuserar på uppgiften, samtidigt som jag hör hur han bredvid kämpar med gråten när jag jobbar med texten som beskriver tiden i Afghanistan. Jag kramar hans arm, klappar och låter handen ligga kvar en lång stund.  

Nattningstankar, del 2

Det andra barnet, fem år om en månad, har börjat tänka på döden. Inatt vaknade hon och var ledsen, grät "Jag vill inte dö!" om och om igen. Inte ens när jag säger att vi dör när vi är riktigt gamla, sjuka och trötta på livet tycker hon att det känns okej. 

Ikväll inför nattningen blev hon jätteledsen igen. 

"Jag vill inte bli begravd, jag vill bli en ängel och du mamma ska också bli en ängel så kan vi vara tillsammans!"

Älsklingen. 

Jag som brukar förespråka att vara ärlig med barn känner att det finns undantag. Om jag kan få henne att må bättre nu och känna sig lugnare inför det obestridliga faktum att vi alla ska dö genom att säga att vi helt säkert blir änglar hela familjen och att man dör först när man är klar med livet så gör jag det.

Barnen

Igår kväll ville Son att jag skulle ligga i hans säng en stund innan han somnade, så det gjorde jag och viskade det jag brukar viska till barnen innan de somnar. Att jag älskar dem, att de är finast och viktigast i världen, att jag är stolt över dem, att vi alltid kommer vara tillsammans. Så vände han sig om och sa Mamma…

Ja? sa jag.

Finns det laserpistoler på riktigt?

Nej sa jag. Det finns inte laserpistoler på riktigt.

Bra, sa han. För laserpistoler är jättefarliga.

 

Sedan somnade han.

Älskade pojk. 

Livet (och lite döden)

Igår kväll i soffan. På min vänstra sida Make som jag försökte föra ett samtal med om dagens styrelsemöte och utmaningarna i firman. På min högra sida Lill som skrek och var vansinnig för att hon ville till den stora lekplatsen i centrum. NU! Klockan 18.30 en regnig och iskall septemberkväll. Asså…! Rakt framför mig, på golvet, ett korg med tvätt som ska vikas och sorteras.

Kunde inte låta bli att skratta åt att ha precis hela livet, från det största till det minsta, framför mig i exakt samma stund. Det var som en balanserad våg, Makes prat om vuxna och allvarliga saker, samtidigt Lills skrik om lekplats och hur hon alltid vinner. Inte så att vi åkte till lekplatsen, men det går inte att ha ett allvarligt samtal samtidigt som hon håller på så det är bara att skjuta på till senare. Barn. De är minst men de tar störst plats ❤️

Sa till Make att det inte finns NÅGONTING du kan säga till henne som skulle kunna övertyga henne om att det vi precis pratade om är viktigare än att diskutera med henne om varför vi inte ger oss iväg till lekplatsen. Dra till med precis vad som helst, spelar ingen roll. Vi fnissade åt det och hur fint det är ändå, de håller oss jordade, barnen.

Jag hade svårt att sova igår. En mental backlash tror jag. Tänkte på döden. Döden döden döden. På alla sätt och vis. Praktiskt, hur hade jag velat ha min begravning, om man dör i en flygolycka och det bara går att hitta några små kroppsdelar efteråt, lägger man dem fortfarande i en kista då? Mest sannolikt kommer min syster och jag, förhoppningsvis i en väldigt avlägsen framtid, bli begravda i olika länder, långt ifrån varandra. Det gjorde mig så ledsen att tänka på. Om resten av min familj dog, hade jag också velat dö då, på riktigt? Vad är det bästa sättet att ta livet av sig? 

Jag mår fortfarande bra, bättre, men väldigt väldigt trött, i både kropp och själ.

Ur askan…

Det blev värre. 

Igår hade jag så ont att jag inte kunde sluta kräkas. Varje droppe vatten kom raka vägen upp igen, samma med antibiotikan, Alvedonen och morfinet. Försökte med två morfintabletter men när jag spytt upp båda efter en kvart sa jag till Make att vi måste in, nu.

Jag stod knappt på benen, fick direkt plats på akutens "torg", där personalen har sina arbetsplatser och utgår ifrån. Det tog 1,5 timma innan jag fick morfin och det jag fick mot illamåendet hjälpte inte alls, för smärtan var densamma. Jag bokstavligen låg på knä på golvet för jag mådde så dåligt att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. 

När morfinet väl kom behövde jag tre doser innan det tog, då försvann illamåendet också. Det var fel antibiotika jag fått, min bakteriestam var en ovanlig som den inte bet på. Fick snabbt ny intravenöst, samt senare på eftermiddagen en skiktröntgen för säkerhets skull. Den visade inget annat än en inflammerad njure. 

Tacksamt nog blev jag inlagd över natten, eftersom de ville ge mig mer antibiotika IV och se resultat innan de släppte hem mig. 

Igår var vår tionde bröllopsdag. 

Make skulle ha åkt till Norrland för styrelsemöte men ställde in resan bara några timmar innan avfärd. Guschelov att han skulle åka först på eftermiddagen för jag hade inte klarat det utan honom. 

Även att dagen bitvis var som en mardröm för oss båda slutade den fint när han kom upp med en väska till avdelningen där jag fått eget rum. Vi satt skavfötters i sängen och skålade med saft i medtagna plastvinglas för de tio år som gått och för de som kommer. 

Jag är så glad och tacksam att jag känner så som man ska göra igen, att jag är rent lycklig över att ha honom. Jag har hittat tillbaka till den där känslan, att vi är på en resa tillsammans, och att jag ser fram emot allt vi ska göra ihop. När jag berättar det för honom blir vi båda tårögda och det känns så bra. Vilken tur att DETTA blev vår bröllopsdag, och inte den där hemska i Palma. För att inte tala om vilken tur att jag inte blev så här sjuk när vi var där.

En annan sak man kan vara glad över är att sjukvårdspersonalen genomgående varit tillräckligt finkänslig för att inte ta upp eller fråga om eventuella orsaker kopplade till mitt hälsotillstånd. Äventyret och jag är rörande överens om att ändra metod i vissa aspekter. Vi har varit oförsiktiga, för att inte säga dumdristiga, och om vi vetat då vad vi vet nu… Nåja, vill helst inte riktigt tänka på sådant nu. Helt frisk är jag inte ändå.

Vad man inte önskar sin värsta…

 Vilken helg det varit. Urinvägsinfektionen gick vidare till ena njuren och i lördags kväll, när ännu en Ipren just slutat verka, satt jag i soffan med en popcornskål i knät, familjen runt mig och Pelle Kanin på TV hade jag plötsligt så ont att det var utöver det normala. Dessutom begynnande feberfrossa. 

Ringde 1177 som uppmanade mig att åka til akuten. Kändes ändå rätt bra, med ännu en Ipren i kroppen. De trodde njurbäckensinfektion och jag fick åka hem med antibiotika.

Igår när jag vaknade var det helt outhärdligt. Fruktansvärda smärtor, Alvedon hjälpte inte, mådde illa och kräktes. Feber. Make och mina föräldrar var oroliga att det gått ut i blodet och Make tjatade halva dagen om att vi skulle åka in igen, men jag såg det som ett oöverstigligt projekt. Bara ta sig ut till bilen? Till slut kommunicerade jag med Lills bästis mamma som är läkare och hon ba’ Åk in! så då gjorde vi det. 

Jag fick komma in direkt, placerad på en brits och inrullad i ett akutrum. Orkade inte hålla ögonen öppna, fick en port för morfin, något mot illamåendet och vätska. Sedan sov/slumrade jag på morfinet tills en läkare kom, klämde igen på magen och sa att blododlingen var helt okej, ingen fara på taket, så om jag hellre ville vara hemma kunde jag få med morfintabletter efter en intravenös antibiotikabooster. Jatack sa jag. 

Idag har det känts rätt okej sedan jag vaknade. Var sugen på något att äta och på att ta en dusch. Det är bra tecken. Med lite tur kan jag kanske gå till jobbet imorgon.

Dagens dittådatt

Igår råkade jag visst skolka lite från jobbet igen. Skulle ta med Son till tandläkaren för att få Xylocainspray utskrivet, han har såna hemska problem med afte, lille vännen. Kan inte äta när det är som värst men nu kan han åtminstone få tillfällig bedövning. När vi ändå var i centrum tyckte jag att vi skulle försöka få honom klippt, hittade efter några försökt en frisör som hade ledig tid 45 minuter senare. Vi gick till Espresso house och precis när vi klev in där ringde en tjej och sa att hon var från ett ganska stort inredning-online-företag. Haha, jag hade precis på tungan att säga att tyvärr, jag har precis bytt jobb men tack för att du ringde… men det visade sig att någon angett mig som referens. Det var Cass, den lilla filuran, som varit på intervju, gett dem mitt nummer och sedan glömt berätta för mig, haha!

 

Hon hade egentligen sökt jobb på deras lager men de tyckte att hon hade passat bättre för deras franskspråkiga kundtjänst (!!!) så det var det de intervjuat henne för! Perfekt! Jag är väldigt säker på att hon kommer få jobbet, det blir ju inte bättre – för någon av dem.

 

Ja och idag på morgonen har jag suttit och styrt upp strategidokument för det där miljardföretaget (som lite skämtsamt brukar kalla det internti) som Make är delägare i. Det de redan snickrat ihop var mest skralt under rubrikerna Hållbarhet respektive HR så jag skrev om och stuvade runt och lade till och strök. Tänk vad mycket man plockat upp ändå, under alla år och på alla arbetsplatser. 

 

Veckans lilla tumme ner är att jag, som konsekvens av några trevliga timmar med Äventyret i söndags, dragit på mig livets första urinvägsinfektion. Har ju hört att man egentligen alltid ska kissa efter rajraj men aldrig varit noga med det. Från och med nu blir det ändring på den saken för det här har inte varit kul alls. I onsdags, när det bröt ut, satt jag hela eftermiddagen och kvällen på toa och drack vatten. Bokstavligen. Det var liksom ingen idé att resa sig och spola, för behövde ändå gå igen tre minuter senare. Igår och idag nästan helt hundra, men inte bra.  

Tack men nej tack

I november ska Make antagligen till Irland på stororganisationens årsmöte relaterat firman i norr. De andra delägarna ska också med och de tar med sina fruar. Det är sedan länge, att fruarna följer med. Min svärmor hängde alltid med på årsmötena som fram tills nyligen gärna förlades till ganska spännande ställen. Sydafrika, New York. Centralorganisationen har nu bestämt att vartannat årsmöte är i Sverige, vartannat utomlands men alltid i Europa. Ett litet steg i rätt riktning. . Det har alltid varit ett särskilt program för "medföljande" som numera inte bara är fruar, det finns faktiskt vissa anslutna firmor som drivs av kvinnor så eventuella medföljande kan också vara av manligt kön, något som min svärmor milt överseende kommenterar Så modernt! 

 

Make tyckte att jag också ska följa med, så att jag och de andra delägarna (med fruar) får lära känna varandra men jag kommer tacka nej. För det första har jag ju sagt att jag ska undvika att flyga för nöjes skull och en helg i Dublin är inte värt det. Plus att det inte känns bra att ta ledigt från jobbet två dagar, när jag nyss börjat och redan varit ledig nästan en vecka samt sjuk två dagar förra veckan. Medföljandeprogrammet var så klibbigt också. Inte för att man måste vara med på allt och vore inte poängen med att åka (det finns säkert jättemycket trevliga secondhandbutiker i Dublin), men det fick mig bara att känna… Blä.

 

MY DUBLIN" - PROMENADTUR MED BESÖK HOS DESIGNER Vi går bl.a. till Powerscourt Townhouse där många irländska designers visar sina kollektioner. Guiden visar gruppen sina favoriter, butiker, coffee shops, och de trendigaste restaurangerna. Det blir även ett besök hos den irländska designern, Louise Kennedys flagship store. Gruppen serveras ett glas bubbel och får en privat visning av hennes senaste kollektion. Turen avslutas med Afternoon Tea på Westbury, Dublins bästa afternoon tea. En unik upplevelse med vackra små sandwiches, scones, bakverk, kakor och ett glas Prosecco. Nybryggt te och kaffe. Allt serverat i finaste porslin.

 

Tidigare har det alltid framstått som lyxigt och önskvärt att få hänga med men som med så mycket annat, har jag insett, försvinner skimret när man närmar sig och ställs inför frågan om det verkligen är jag. Är det verkligen något jag är intresserad av? Så mycket man förr kunnat tänka att man vill göra och ha "när vi har råd…" men sen när man väl har råd och möjlighet så… nej. Tack, men nej tack.  

Tiny living

Här om natten drömde jag att jag hade köpt en husvagn på Erikshjälpen. En sån där liten omodern historia men jag var så taggad på att göra den fin inuti, så som man ser i flödet att folk gjort. Min plan var (inte ens i drömmen) att vi skulle campa, snarare att åka med den några kilometer, sitta där och spela spel eller ligga och mysa hela familjen när det regnar. Sova över en natt kanske, på sin höjd. Ha det som hela familjens lekstuga.

 

Det är alla campingvans jag ser i flödet. Kan inte sluta titta och därför slutar det inte komma rekommenderade inlägg på temat men hellre det än kvinnor vars primära identitet är någons fru och deras inlägg som gör sig lustig över "när min man ska försöka koka ett ägg själv…" Fy fan. 

 

Det är något med det lilla livet som lockar. Åtminstone då och då. Ett ställe där man kan höra regnet smattra mot taket, kunna sträcka ut armarna och fysiskt känna sitt sammanhang.

 

(25 minuter senare, när jag scrollat Blocket, hittat precis en sån där liten renoverad husvagn som jag sett i flödena för 25 000 kr, mejlat länken till Make som säger nej utan att ens ha tittat på bilderna):

Vet inte om det är tur eller otur att jag har Make när det gäller sådant. Ibland känner jag (i efterhand) att gu' vilken tur att han är förståndig och vänligt men bestämt säger nej till mina infall, men ibland känner jag mig också väldigt begränsad i sådant som jag tror att jag verkligen hade velat. Hm. Svårt. Kanske något att ägna sig åt senare i livet, när man har mer fritid. Renovera husvagnar? Jag var förvånad att det inte kostar mer med gamla (orenoverade) husvagnar. Hur kul hobby hade inte det varit? 

Måndagspeppen

Go' måndag på er! Här kommer ett ditt-å-datt-svep!

 

Jag har skaffat Tibber! Vet alla vad Tibber är? Alla som känner någon med elbil är antagligen plågsamt medvetna om vad Tibber är eftersom Tibbrare brukar vara ganska ehm in-your-face. Det värsta är när TVÅ personer i samma fikagäng har Tibber för då slutar de aldrig prata om 'at. Lite som på mitt förra jobb där den tveklöst största nackdelen, bortsett från pendlingen, var att många i fikagruppen cyklar. HERREGUD att det ens FINNS så mycket att säga om cykling! Sa det till dem, innan jag slutade, att en sak jag INTE kommer sakna med att jobba här är allt snack om cykling. Fick stående ovationer (nästan) från övriga i fikagänget som inte cyklar. Nu är i alla fall Tibber vårt stora samtalsämne hemma. Barnen har troligtvis knuffats ner till en andraplats. Jag har börjat laborera hejvilt med energioptimering. Återkommer eventuellt med insikter. Har vi fler Tibbare här? Upp med en tass!

 

Jag har i princip inte druckit alkohol sedan vi kom hem från Palma. I princip. Inte så att jag gått och blivit nykterist. I fredags lagade jag en sådan pangmiddag att det krävdes ett glas bra rött till men det var i princip första på några veckor. Det blev lite mycket på sommarsemestern. Inte för mycket, det tycker jag inte, men lite mycket. Hade en bag-in-box i kylen. Jag ska inte ha bag-in-box, det är inte bra för mig. När den var slut hade jag tappat sugen. Konsumtionen i Palma var sparsam och en aning pliktskyldig. Det var ju något jag sett fram emot, ligga vid poolen och dricka drinkar men fan, var ju inte sugen!

 

Makes syster hade övertalat deras föräldrar att hälsa på i helgen, eftersom det annars skulle gå över tre månader utan de träffar hennes barn. Det var inte utan vidare men efter lite tjat gick de med på att åka de dryga tio milen för att äta middag och sova över en natt. Hon berättade detta för Make, men också att hon inte nämnt för dem att hon fyller år i veckan utan hoppades att de själva skulle komma på att det vore trevligt att fira det innan de åker till Frankrike i två månader. Make insåg att han måste SMS:a sin mamma och påminna om att systern fyller år, för annars skulle de inte tänka på att de ska ha med sig en present och säga grattis och då hade blivit jätteledsen. Fem minuter senare fick han tillbaka ett "Bra idé!" från mamman. Så nej, den tanken hade inte slagit dem och uppenbart inget hon tyckte var skämmigt.         Vet hur hon funkar. Istället för att tycka att det är lite pinsamt kommer hon klappa sig själv på axeln.

Vilket bra jobb vi gjort som föräldrar när våra barn är så omtänksamma och hjälper oss att komma ihåg saker, ti-hi!

Hon hittar alltid ett sätt att vända allt till sin egen fördel. Dessutom tror hon att hon är charmig när hon glömmer sådant som andra tycker är viktigt. 

KASAM

Igår återupptog jag min karriär som frivillig. Mellan kl 17 och kl 19 satt jag med en drygt 20-årig tjej från Somalia som går Omvårdnadsprogrammet på Vuxenskolan. Hon skulle skriva en uppgift om KASAM. Vad är KASAM? frågade jag. Det hade hon ingen aning om så vi googlade och fick reda på att KASAM står för "känsla av sammanhang", är något positivt och bygger på att meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Det tog oss nästan två timmar att få ihop en A4-sida med ganska enkelt text, det trots att jag hjälpte till en hel del. Om jag inte varit med hade det tagit henne fyra timmar, och antagligen ytterligare en timma att förstå uppgiften.

 

Barnen fick hänga med en stund, Make hämtade dem där på väg hem från jobbet. Det finns ett jättefint lekrum där, perfekt för dem. Känns viktigt att ha med dem på ett hörn. Son har varit väldigt engagerad i valet, så som en åttaåring kan, och blev väldigt besviken över att fel sida vann. Jag förklarade att det vi gjorde igår är för att vara tvärtemot den sidan. Vi ska visa dem att man kan vara snäll också, hjälpa andra.

 

Efteråt körde jag henne hem och när jag släppt av henne kom jag att tänka på hur knäppt det var att hennes skoluppgift handlat om just KASAM, för det var ju precis därför jag var där – ett sätt att känna att jag bemöter och hanterar sådant som sker, som jag inte kan påverka i det stora men däremot i det lilla och därför mår jag bättre. Fick nästan gåshud när jag tänkte på det, kändes snudd på som en övernaturlig tillfällighet. Så tänkte jag lite mer på hur besviken jag är på att varannan människa i Sverige är dum i huvudet och då började radion spela Myra Granbergs DU FÖRTJÄNAR DET! och då fick jag ännu mer gåshud. Är det någon som försöker säga mig något? 😉

Konsten att bemöta rasistiska uttalanden

Jag har läst och sett på flera, många, håll i alla möjliga flöden om personer som sörjer det som sannolikt blir valresultatet men som också, några dagar senare, beslutat sig för att göra någonting. Själv var jag igår uppe på vår lokala RK-krets för lunchsällskapets skull, har som tidigare nämnts hållit sporadisk kontakt med en tjej som jobbar där. Nu när jag jobbar i närheten har det blivit några luncher ihop. Det kändes som att komma hem, att sitta där i deras fikarum. Folk som kom och gick, samordnaren som jag mejlat om kontakt med eventuell ukrainsk au pair fick jag också träffa. Hon hade glömt svara mig men hade några namn, mer om det sedan.

 

När jag gick därifrån bestämde jag mig för att från och med nu ska jag börja engagera mig ideellt igen. Det är något JAG kan göra, JAG kan vara en god kraft. Inte för alla andras skull utan lika mycket för min egen. Jag vet sedan tidigare hur bra man mår av det. Särskilt nu behöver jag det, när det känns som att inget spelar någon roll och alla är idioter. Det blir min medicin.  

 

En annan fråga som många verkar fundera på är om man hade kunnat göra mer och i så fall vad? Där tror jag att man kan dra vissa paralleller till hållbarhetspåverkan. Någon skrev att det bästa man kan göra för klimatet är att påverka andra och så tror jag att det är med - inte politik, det här valet har inte handlat om politik utan om – värderingar. Man kan och bör åtminstone försöka rucka lite på folks cementerade och helt ogenomtänkta uppfattningar.

Några exempel från verkligheten:

Någon säger att vi måste begränsa invandringen för det finns inte plats för fler nu.

Svar: Invandringen ÄR redan begränsad. SD och deras entourage vill gärna få det att låta som att det är fritt blås men det är det inte. Jag är ganska säker på att man numera bara beviljar tillfälliga uppehållstillstånd, om det inte är något särskilt-särskilt eller om man kan garantera sin egen försörjning. Dessutom: Det är ju inte så att det finns ett maxantal för hur många som får plats i Sverige. Här är vi drygt 10 miljoner. I Frankrike bor det 70 miljoner.

Ja men det finns ju inte jobb för alla!
Ehh, ju fler människor som bor i ett land, desto fler arbetstillfällen. Enkel logik.

 

Någon säger att det bara är invandrare i fängelserna. Logik: Färre invandrare = färre brottslingar

Ett svar: Ja, men den absolut minsta gemensamma nämnaren är att nästan alla i fängelset är män. Nästan alla som begår brott är män. Om din logik är att vi kraftigt borde begränsa invandringen för att undvika brott så borde vi också kraftigt begränsa hur många av manligt kön som får födas. Känns det rimligt? Nä, exakt. Bara för att nästan alla som begår brott är män betyder inte det att alla män begår brott. Samma sak med invandrare.

Dessutom finns det forskning som visar att om man bryter ner det på demografisk nivå, tittar på vilka som begår brott och i vilken miljö de är uppväxta/lever, så är det en väldigt mycket mer proportionerlig fördelning mellan svenskar och invandrare. De kanske inte begår brott för att de är invandrare, utan för att det mest är invandrare som lever i socialt utsatta områden och om det varit fler svenskar i dessa områden så hade andelen svenskar i fängelserna varit större.  Ergo: Problemet är att det finns socialt utsatta områden men det är inte särskilt sexigt att prata om.  

 

Någon pratar om massinvandringen. Åh, denna massinvandring. Åter igen, fritt blås.

Statistik och hard facts är trevligt. SCB är en guldgruva.

• 2021 invandrade 90 600 personer till Sverige.
  Av dessa är den största gruppen svenskar som återvandrar = 10 500 personer.
• Högt upp på listan kommer Indien och Pakistan med tillsammans drygt 9000 personer. Kommer man därifrån är jag rätt säker på att man ha egen försörjning för att få uppehållstillstånd. Mig veterligen har personer från Indien och Pakistan generellt inga skyddsskäl och de blir så att säga ingen belastning för samhället så som SD & Co gärna vill prata om.
• Syrien kommer på en tredjeplats, 3 500 personer. Syren är förvisso ett muslimskt land men också ofta välutbildade och sekulariserade. De kommer inte tvinga oss att avskaffa midsommarafton och om vi sköter våra kort rätt kan de bli en tillgång för Sverige.
• Tyskland och Polen på fjärde respektive sjätte plats, ca 6 500 personer.
• Iran och Irak ca 4 500 personer totalt.
• Turkiet 2000
• Kina 2000
• Afghanistan 2000 (Det där "Nästa stopp Kabul" kanske inte var helt relevant med tanke på det lilla antalet)
• Sedan går det neråt med USA, Danmark, Finland, UK, Norge, Frankrike, Brasilien osv.  13 000 st från ett antal spridda, ej hot-mot-vår-svenska-kultur-länder.
• 36 000 st från "övriga länder".

 

(Med invandrare menar i det här sammanhanget personer som, på olika premisser, blir folkbokförda i Sverige, alltså ej att förväxlas med asylsökande.)

 

Man kan ju, utan att spilla ovanstående, fråga vilka invandrare någon menar, lite mer specifikt.  Säger de då "Jamen alla afghaner man ser överallt!" så kan man kontra med att ja, men det var faktiskt bara 2000 personer som invandrade från Afghanistan under 2021 och det är ju inte så himla många, ser inte riktigt att det skulle vara ett jättestort problem. De flesta Afghaner jag ser är gymnasieungdomar med coola frisyrer och stuprörsjeans, känner mig inte särskilt hotad av dem heller.

 

Give or take ungefär hälften män, hälften kvinnor rakt över. Antagligen känner Någon sig mer hotade av manliga invandrare än kvinnliga. 1 014 manliga afghaner invandrade 2021. Jag darrar! Göm era kvinnor och barn!

 

Man kan f ö också se att invandringen 2020-2021 ligger längre än 2006-2012. 2012 började det sticka iväg och innan 2006 var det påtagligt lägre nivå, låg stadigt på runt 65 000 personer år 2000-2005.

 

Det är ungefär samma floskler som cirkulerar så tänker man till, kollar upp i förväg är det också lätt att lugnt och stillsamt ge svar på tal vid fikabordet eller på släktmiddagen. 

Världens bästa

Make. Vilken människa han är ändå. Ibland, lite för ofta, glömmer jag hur fantastisk han kan vara. Hela den här svackan vi varit i, Palmakatastrofen och djupt sårade känslor. I princip alla hade dragit sig undan, blivit defensiva, känt sig påhoppade, tjurat men inte Make. Han har ju visat det tidigare, när vi varit i riktigt jobbiga svackor. Då är det som att han lägger i den där berömda extra växeln, tar ett så kallat krafttag och höjer blicken på ett närmast övermänskligt sätt. Så även den här gången. När han var bortrest nu i veckan passade han på att skriva ett brev till mig, en kärleksförklaring som gjorde mig tårögd. Fast det blev så jobbigt i Palma och han var så fruktansvärt besviken ser han bådas våra del i att det blev som det blev, han lyckas se det från mitt perspektiv och förstår hur jag har haft det också, ger mig rätt i det jag känner och det jag sa.

 

Jag vet fortfarande inte riktigt hur vi ska lösa själva grundproblemet men som ni kommenterade så klokt tidigare, en relation kan se ut på många olika sätt. Det som var skönt att han skrev är att han aldrig någonsin vill att jag ska göra något jag inte känner för. En självklarhet kan tyckas, men det var något av det jobbigaste för mig, och som kanske gjort att det låst sig, är att det känts som att han ansett sig ha rätt till mig, för att vi är gifta. Då blir man defensiv. Då undviker man att kramas, undviker närheten och det är den han har saknat.

 

Det känns som att vi ändå tar ett nytt avstamp nu. Jag kan inte tvinga mig själv att vilja ligga och jag vet fortfarande inte vilken sorts fysisk närhet jag är bekväm att ha med honom, men nu pratar vi med varandra och vi vill båda två hitta en väg som fungerar. Det känns väldigt bra. Jag är glad. 

Ditt och datt om den mörka sidan

Jag har ett konto på Darkside. Minns inte om jag skrivit om det tidigare eller bara tänkt skriva, det kan mycket väl ha slutat som ett opublicerat utkast. Jallafall, kontot går att avaktivera respektive återaktivera när man känner för det, vilket är tacksamt. Allt finns kvar när man återaktiverar det och mest är det just avaktiverat, men ibland får jag ett ryck och sparkar igång det igen. För fem år sedan var det där jag hittade Äventyret. Då var jag ute efter någon att träffa och från första gången jag läste hans profil kändes det som en fullträff. Det var bara ett problem, han bodde i samma stad som jag och ett av mina (våra) absoluta krav var att INTE träffa någon i samma stad. Resten av DEN historien tar vi kanske en annan gång.

 

När jag nu, sporadiskt, aktiverar kontot, är det inte för att leta efter någon utan för att mätta ett odefinierat sug, avhandla en fråga jag funderat på med någon likasinnad som inte har en aning om vem jag är. Det har hänt att jag slängt ut en fråga på ett forum, fått svar, fått kontakt. Jag har läst mycket, det publiceras en hel del texter där, inte bara noveller (av varierande kvalitet) utan även annat. Det har blivit många intressanta mejlväxlingar men bara den med Äventyret som lett till något utanför.
Jag har, på tal om att C skriver erotiska noveller (yeay!) varit väldigt sugen på att publicera något själv där men det har inte blivit av än. Jag tänker att en novell om sex inte måste vara sexig, eller enbart sexig, det är lite det som lockar mig att skriva. Jag har funderat på om det kan vara ett sätt för mig att bearbeta sådant som hänt mig tidigare, en form av terapi. Ett sätt att prova nya infallsvinklar, att styra mina egna tankar i en stärkande riktning. 

Darkside kan för övrigt se en smula avskräckande ut vid första anblicken, ungefär som att om du inte gillar bring-out-the-gimp-läderhuvor och gummidräkter med hål på strategiska ställen har du inget här att göra.  Så är ej fallet. Där finns alla sorter, till och med några som är helt vanilj men som kanske är lite extra intresserade av något särskilt, utan att det är en s k udda böjelse. En man hade jag en givande och lärorik (obs: ej flåsig) mejlväxing med, eftersom han var extremt intresserad av kvinnors orgasmer. Inget annat i övrigt. Väldigt påläst. Jag gissar att ALLT kan anses vara en fetisch, t o m missionären, om intresset för det är oproportionerligt stort, eller bara om man har något man tänder på lite extra och även att det så klart finns undantag så upplever jag ändå en rätt hög nivå generellt, i form av respekt för individen och hur man uttrycker sig. Inte mycket "Hej vill du ligga?".

Mot mörka tider

Man går och lägger sig på söndagen med hopp om att det ändå ska landa väl ut, så väl det kan, men vaknar tidigt och kollar SVT.se, ser att nej, den mörka sidan verkar vinna. Så oerhört deppigt. Man skulle vilja ge hälften av alla människor i Sverige en rejäl hur-fan-tänkte-du-smäll i bakhuvudet.

 

Mamma, som är politiskt engagerad på kommunnivå, har både knackat dörr och stått i valstuga sa något som var rätt intressant. Hon brukar fråga folk vilken som är deras viktigaste valfråga och då svarar väldigt många "kriminaliteten". Mamma frågar då "Vad menar du egentligen med det? Kriminaliteten?" Då är det ingen som kan svara. Folk är så matade med kriminalitetenkriminalitetenkriminaliteten och att det är alla andras viktigaste fråga att de inte stannat upp och funderat på vad det egentligen innebär. Kanske är det ändå någon som skulle svara gängvåld, skjutningar och dylikt men det här med att (ursäkta uttrycket) invandrares våld har blivit synonymt med kriminalitet – det är det ingen, eller i närheten av tillräckligt många, som stannat upp och reflekterat över. Resten av alla brott som begås då? Alla kvinnor som blir mördade? De räknas inte, dem är det ingen, utom Annie Lööf, som pratar om. Istället ska man begränsa invandring, ADHD-screena tvååringar, införa visitationszoner för att komma tillrätta med problemet, precis som att det skulle hjälpa men i själva verket handlar det enbart om att visa Ni är sämre. Ni är inte lika värda. Ni är djur.

 

Varför skjuts det då, varför pratar ingen om det? Om att grundproblemet kanske är ett annat – nämligen att folk knarkar. Om inte folk knarkade hade det inte funnits några marknader att kriga om. Var är kraftsamlingen, det höjda tonläget, när det kommer till att dra proppen ur marknaden? Nej, det kan vi inte prata om, för folk har ingen tydlig bild av vilka som knarkar. Det är väl inget som invandrare håller på med mer än vanliga svennar. Det är så bekvämt med en tydligt avgränsad grupp människor som roten till allt ont, så låt oss hålla oss till invandrare-som-skjuter och blunda för resten. 

 

Ja, jag är bitter och besviken. På att folk är så vana vid att scrolla på sina mobiler och aldrig orkar läsa mer än rubrikerna. Vi får de politiker vi förtjänar.

 

Annars: Make är bortrest två nätter. Jag känner lite att jag andas ut när han är borta, släpper ner axlarna. Jag har i smyg tittar på Hemnet, på radhus i området mellan vårt och centrum. Det finns några fina som legat ute länge, vet att marknaden är en mardröm för de som säljer lägenheter och bostadsrätter men villor är nog fortfarande helt okej, fler som vill köpa än som vill sälja. Det vore lite som att gå från ett slott till en koja (grovt tillyxat) men det hade varit en fristad, jag hade varit min egen där. 

Heja Make!

På Mallis körde de utbildning under fredagen och lördagen. Make och en till höll i alltihop. På fredagskvällen var det gemensam middag då jag också var med. Efter middagen, när det var fri bar, blev vi presenterade för en ny person, en man någonstans mellan 50 och 60 som skröt om att han hunnit ner till Mallis med en halvtimma till godo. Till middagen, alltså. Inte till utbildningen. För han hade jobbat hela dagen, kunde inte komma ifrån förrän på eftermiddagen. Arrogant framtoning, både Make och jag blev rätt provocerade och jag sa till Make när vi gick tillbaka att jag sätter en hundring på att han inte kommer vara med på utbildningen imorgon heller. Mycket riktigt, det var han inte men däremot på lördagens middag som också den spreds ut på några olika företagskort. 

Eftersom den skyddade titeln som alla närvarande, utom Make, har kräver ett visst antal utbildningstimmar varje år behövde Make signera utbildningsbevis för alla som närvarat. Föga förvånande var den arroganta gubben med på listan över personer som skulle få tillgodogöra sig utbildningstimmar, liksom en kvinna som inte heller suttit med en enda minut men ändå hållit sig så nära att hon var med på luncherna (gratis är gott) och hon hade utan att skämmas berättat för Make att hon aldrig är med på utbildningarna utan (underförstått) ser det som en gratis/avradsgill semesterresa. Tydligt att det är något som tyst accepterats av organisationen men Make ba' NEJ. Ju mer han tänkte på det, desto mer kände han att det var fel att signera utbildningsbevis för personer som inte satt sin fot på utbildningen så som första någonsin strök han, efter samråd med den andra som hållit i utbildningen samt den ansvariga för hela arrangemanget, de som inte varit med. 

 

Vilket leder till att de egentligen ska deklarera resan som en förmån men gissningsvis sopas det under mattan. Gottar mig åt att den där gubben fick sig en rejäl näsknäpp. Det ska man ha om man flyger t/o/r till Palma över bokstavligen en helg för att få två gratismiddagar och dessutom beter sig som Allan Ballan för det. 

En sorts normaltillstånd

Vår Mallorca-resa avslutades på ett så katastrofalt sätt att det var som en film. Make hade bokat in oss sista natten på lyxhotellet där vi gifte oss, allt var jätteromantiskt, han hade verkligen ansträngt sig men på kvällen när vi lagt oss och han ville ligga/jag inte ville ligga så kom samtalet jag dragit mig för så länge, för att jag inte velat såra honom. Han blev bortom sårad, snarare den sortens panikångest jag antar att man får vid ett besked att någon man älskar har en dödlig sjukdom. Det var fruktansvärt. Resan hem var fruktansvärd. Men så kommer man hem, till sin vanliga miljö, barnen som bubblar på om fina pinnar de hittat på dagis och någon rolig grej i en film de sett. Make, som inte sov en blund sista natten på Mallorca, får vila ut och så är plötsligt inte allt så nattsvart längre men jag vet inte var vi är, jag vet inte vad vi ska göra, vet inte var det kommer sluta. Det jag sa kan jag inte ta tillbaka och även att jag ångrar tillfället, sämsta tänkbara, så var det ändå ett samtal vi behövde initiera.   

 

Redan när jag skrev förra inlägget bestämde jag att det bara skulle få leva en kort period. Jag behövde få ur mig allt och TACK för era kommentarer! De betyder jättemycket!

Ditt och datt

Angående au pair-fronten har vi börjat fundera på någon från Ukraina, någon som redan är här. Tanken poppade upp när jag hörde hur mycket de har i ersättning som flyktingar och sa till Make att de hade ju tjänat bättre på att vara au pair hos oss, och då ingår maten! Stackars människor! När man väl tänkt den tanken blir det lite press, för då är man plötsligt inne på rätt tunga grejer. Människor med bagage, människor som är i ett utsatt läge, människor vars liv man påverkar på ett annat sätt än en 22-åring från Sydeuropa som vill ta ett sabbatsår blir påverkad. Nästa tanke: Hade vi kunnat ha någon med barn. För våra barns skull känner jag att vi inte kunnat ha någon med barn i samma ålder, det hade inte känts bra, blivit ett påtvingat syskon till dem, med konkurrens om grejer och utrymmen och det hade känts fel mot det barnet som fått bo på undantag medan våra barn har SINA rum med SINA grejer osv), men en bebis? En mamma med en bebis hade behövt oss. Och samtidigt: fy fan för att exkludera mammor med barn i våra barns ålder. Som sagt, tunga grejer och tunga känslor trots att jag bara precis börjat fundera på det.

 

Hur får man tag på en ukrainare då, undrar du. Ja, det är ju inte det lättaste, om man inte – som jag – har ett förflutet som volontär i den lokala hjälporganisationen och fortfarande har bra kontakter där.  Messade igår och frågade om hon/de har några kontaktytor och jorå, det kommer ett hundratal ukrainska flyktingar till deras verksamheter varje vecka och hon hade spontant och speciellt en tjej i åtanke men skulle prata med samordnaren om det.

Men så är det också så att nu när jag jobbar i stan och inte har en timmes pendling varje dag så är inte behovet av au pair lika stort. Nu hade det mest varit en ren bekvämlighetsgrej och för att det är utvecklande för barnen.

 

Imorgon åker Make och jag till Mallis. Tidigt tidigt med tåget, blir det. Känner mig redan helt matt när jag tänker på att vi ska packa både för oss och för barnen ikväll, fattar inte varför vi alltid ska vänta till sista minuten. Hatar att packa. Igår BORDE jag ha packat men började sortera Lills strumpor istället. Idag fick jag ett infall och googlade efter en restaurang som vi åt på någon dag eller två efter bröllopet för tio år sedan, trodde inte att den skulle finnas kvar efter senaste årens umbäranden, men det gjorde den. Mindes inte namnet, bara att det var något med "Maison" och hittade det direkt. Nu har jag bokat bord där, det får bli en överraskning! Minns att vi tyckte så mycket om den!