Ladies and Gentlement of the class of '97

Wear sunscreen. 

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long term benefits of sunscreen have been proved by scientists whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now

*** klipp klipp klipp***

När du gör en projektplan för första gången, pressa alltid in så mycket luft du bara kan komma undan med. Du kommer behöva det sen. 

*** klipp klipp klipp ***

But trust me on the sunscreen.

Saker man drömmer

- Att man ser sig i spegeln och upptäcker att de där lite vassa stråna på hakan som började dyka upp efter 30 och som jag nästan njutningsfullt rycker ut så snart de kommer, hade förvandlats till ett svart helskägg på några dagar.

-  Att man fått ett brev med bannor från Arbetsförmedlingen för att man uteblivit från ett obligatoriskt informationsmöte och man ba' Fast jag är inte arbetslös? 
(Men det går så dåligt på jobbet att det nog är det undermedvetnas signaler om att det kommer tippa åt något håll snart. 

Skämt åsido.
Jag har pratat med Make om saken, och han är helt på min sida. Om det går så långt att jag tycker att jag får oproportionerligt mycket skäll för sådant som inte är befogat så säger jag upp mig. Jag är beredd att göra det i sittande möte, är mentalt inställd på det och det är faktiskt lite skönt, som en snuttefilt. Det finns en utväg. Jag är som Grynet, jag tar ingen skit och Make backar mig till tusen procent på det.

Vi pratade om att jag har det jobbigt på jobbet först i söndags. Jag har inte tagit upp det tidigare, mest för att jag varit så kräkless på det att jag inte velat låta det uppta en minut mer än nödvändigt, men det var skönt att prata med honom. Han påminde mig om att första utdelningen landar i början av 2022 och den ska förvisso nästan helt uteslutande gå till att reglera skulden för aktierna (det kommer ta ett gäng år), men lite extra utrymme ger den oss ändå och det kommer inte gå någon nöd på oss om jag skulle vara utan jobb någon månad eller tre. Dessutom har vi fortfarande föräldradagar i överflöd. Eller så kan du jobba i vårt bolag, skämtar han, det som i princip är ett snigelskal.

Vi skojade om att jag kan bli Chefsanalytiker, kollega med hans mamma som håller i förvaltningen i svärfars snigelskalsbolag. Arbetsbeskrivningen är att lusläsa DI varje morgon, och sedan tillbringa resten av dagen med att fundera på vad man egentligen läst och vad det innebär. Kanske köpa eller sälja något på eftermiddagen. Hon och jag kan ha dagliga avstämningsmöten på Teams, då vi jämför våra tolkningar av senaste nytt. Mysigt!

Distraktionerna

 Man fortsätter göra vad man kan för att slippa tänka på jobbet.

* Jag har just klämt första säsongen av Saknad, aldrig glömd på SVT Play. Brittisk crime FTW och hon Nicola Walker är bra på allt hon gör. Om ni inte sett The Split (SVT Play) är den också väldigt bra. Där spelar hon skilsmässoadvokat. 

* Har ni tänkt på att om första scenen i en tv-serie visar ett par som har sex, så kommer serien handla om att deras relation går åt pipan. Slår aldrig fel. Utom i The Match för där höll den bara på att gå åt pipan, men allt löste sig i sista avsnittet.

* Idag blir jobb i horisontalt läge. Feber och vansinnigt ont i halsen, så ont att jag vaknade flera gånger i natt. Sjukdag? Haaaahahahaha! Kanske slutar vid 15 och vilar en timma innan barnen ska hämtas. 

* Ambitionen för helgen är ändå att plocka en hink lingon till. Om inget annat ska vi vara självförsörjande på åtminstone lingonsylt. På min ära. 

Korthuset

 Allt (på jobbet) rasar över mig. Chefen säger att vi ska prioritera, men hur ska man kunna prioritera när inget kan vänta och alla andra har lika eller värre? Jag vet att jag gör henne besviken, fast hon inte säger det så. Allt jag tar i går dåligt. Det mesta är inte mitt fel men man kan ändå inte skylla ifrån sig, det ligger inte för mig. Jag vill aldrig bli en sådan som skyller ifrån mig.

Låt oss istället pigga upp oss med före detta bebisrummet (innanför vårt sovrum). Jag tycker att det blir så mysigt, en lugn oas om allt annat är kaos. Vi ska ställa in röda sammetsfåtöljen där så småningom, när vi hittat en soffa att ställa där fåtöljen står nu, men jag blir ändå glad av att slänga in blick inåt här. 

Det är inte klart än, kommer säkert flytta runt och tänka om några gånger, men jag tycker om det. Ett litet bonusutrymme man inte tänkte på att man hade. 

Ibland, med jämna mellanrum, drömmer jag att jag hittar nya rum jag inte visste fanns, i hus jag i drömmen äger. Eller att jag vetat att de fanns, men glömt bort. Det kan vara hela våningsplan som gömmer sig bakom en dörr jag aldrig kommit mig för att öppna. Jag tycker om sådana drömmar. 

Jubel, tack

 Son började ettan nu och han verkar ha funnit sin plats. Så roligt! Glad och harmonisk är han, även på eftermiddagarna när han är trött märks skillnad. F-klass var en väldigt stor och jobbig omställning för honom och säkert för de flesta. Nu har det landat, han verkar ha hamnat i en hyfsat trevlig klass, han gillar sin fröken och han verkar ha lätt för sig, är ganska så i framkant. 

Vi kör mycket med Albert (Junior)-appen och jädrar så han lär sig matte! Löser förvisso enkla men ändå ekvationer och läsningen har verkligen lossnat. Nu är han inte bara bra på att stava sig igenom ord, jag märker att han blivit väldigt bra på ordbilder redan och skriver/stavar gör han som ett proffs. Nöjd och glad, är han så då blir familjen också nöjd och glad.

Igår var Lill iväg med mormor och morfar så jag hämtade bara honom på fritids. Frågade om det var okej att vi åkte en runda till Erikshjälpen för jag ångrade att jag inte köpte en matta jag såg där i lördags. Jag hade förväntat mig det vanliga avgrundsvrålet (ett enkelt "nej, jag är inte sugen" hade räckt) och var beredd att lova både det ena och det andra i muta men han ba' Okej! och så åkte vi. Han hittade fler bitar till en byggsats han han, jag fick min matta så alla nöjda och glada.

Nu när vi ska stuva om i huset är jag fast besluten att inte köpa något nyproducerat. Det går sådär. Håller span efter soffa både på Erikshjälpen (hmmmm, KUPAN slog mig nu) och Blocket men jag börjar bli otålig och det är ju fortfarande rea i butikerna så lätt att falla för frestelsen. Lyfte i alla fall upp en gammal (gammal!) golvlampa som stått i källaren sedan... ja, länge. Den funkade inte så yours truly skruvade upp stickproppen och såg att ehhmmm sladdarna inte satt fast som de skulle. Lagade det medan lunchpajen svalnade. Nu funkar lampan! Varsågoda att applådera. Nu. Nu, sa jag!

Glatt och muntert

 Vi kämpar på på jobbet. Det är ett steg fram och ett tillbaka känns det ibland. Mest jobbigt att det skiter sig på alla fronter. Jag blir stressad fast jag försöker att inte bli det, och har gjort några slarvfel p g a det. Pinsamt, kände att jag gjorde så bra ifrån mig fram till semestern och nu rasar det bara. Hoppas innerligt få lite mer styr på tillvaron om några veckor när värsta säsongskaoset lagt sig. 

Messade med Munter, som testat crossfit för första gången, igår. Hon hade tyckt att det var jättekul och jag frågade vad de gör där (funderade halvt på att prova det jag också) och hon sa att de gör armhävningar och benböj och pullups och sådant. Jag svarade något i stil med att "Åh herregud! Tycker du att sådant är kul?" och lite glada/svettiga emojsar på det. Jag begrep av hennes svar, en aning defensivt och maskerat med lika glada/blinkande emojsar, att hon tagit lite illa upp. Munter är känslig, hon gräver ner sig i småsaker. Hon kan gå och analysera/irritera/störa sig på ett ordval eller en marginell handling länge. Förstår ju att man inte väljer sin personlighet själv, men begriper inte hur man orkar vara så känslig. Det är ingen slump att hon så ofta är i lågintensiva passiva dålig-stämnings-konflikter med familjen. Det är en välsignelse att veta vad man ska rycka på axlarna åt, och inte. 

Jag har ingen lust att behöva ta ett snack med henne senare, efter att hon gått och analyserat/irriterat/stört sig på att jag inte upplevts som stöttande så jag gjorde vad man ibland måste göra i en relation. Svalde och skrev något som jag själv kände var påklistrat om hur duktig hon är som utmanar sig själv o s v. Jag tycker att hon är duktig, det är inte det, men det kändes lite sådär att behöva skriva det bara för att hon inte ska bli sur. 

På tal om relationer har jag haft lite tyst dåligt samvete gentemot Make, för att jag gått och varit sur med honom, för att jag ibland längtar ut. Han är så fin och snäll och generös - jag är dålig på att uppskatta det i perioder, tar det för givet. Skrämmande så mycket man tar för givet och smågnäller om, istället för att vara tacksam. Ska försöka påminna mig själv om det framöver. 

Kan bara bli bättre

Tillbaka på jobbet efter en trött helg. I fredags åkte jag hemifrån 6.20, var hemma 17.40 och hade bara tagit 20 minuters rast sammanlagt under dagen. Helt slut. Messade Make att stå redo med en kopp sprit när jag kom hem.

 

Tröttheten tog ut sin rätt på lördagen, förstärkt med lite pms/mens/magont. Bråkade med Make och låg sedan på mage i sängen större delen av eftermiddagen. Trött. Slumrade. Var hungrig men övervägde att bara somna ifrån allt. Fantiserade om att bo själv. Tänkte på allt jag skulle vilja säga till honom, om allt jag inte är nöjd med. Typiskt när vi bråkar för att jag har synpunkter på något han gör eller (oftast) inte gör är att han tror att det handlar om bara den gången, att jag är sur för att han inte städat köket just då. För mig handlar det aldrig om bara en gång, det handlar om alla hundra gånger före den gången. För mig är det alltid den sista droppen men han har alltid en anledning till att (inte) göra som han (inte) gjorde just precis den gången.

 

Det blev ändå bättre framåt kvällen, när jag ätit lite. På söndagen kände jag mig precis som vanligt, solsken efter regnet. Make på bra humör men lite avvaktande, han hade uppenbart känt sig påhoppad dagen innan och ja, jag hade nog överreagerat lite. Han tog barnen, Munter och jag gick ut i skogen, plockade lingon och åt mina lunchbaguetter med go'ost, fänkålssalami och ramslökspesto. Hon berättade att hon lyssnat på en hud-podd och förstått att hudproblemen hon brottats med i jättemånga år i själva verket är rosacea. Hon har lagt mer pengar än någon jag känner på ansiktsbehandlingar och svindyra, überexklusiva produkter när det i själva verket var något som i princip kunde åtgärdas med en receptfri kräm från apoteket. Hon kände sig blåst, hudterapeuterna på salongen med rekordhög svansföring hon går till borde väl ha kunnat åtminstone hinta om att det kunde vara något så enkelt. Fattar det, jag hade varit jättesur i hennes situation.

 

F ö var förra veckan en dyr vecka. Jag missade en låg stenmur och tryckte till sidan av nya bilen. Sexton jävla kameror i bilen, men muren syntes inte på någon av dem, och inget pipande heller. Den där paranoida bilen, som själv bromsar i tid och otid, så man blir ståendes och varken kommer framåt eller bakåt, kunde den inte ha sagt något?
Det är då man är tacksam att man hållit tand för tunga de gånger Make haft bilrelaterade missöden (jag har fortfarande några till godo).

Dåliga försäkringsvillkor visade det sig, hög självrisk, beställda glasögon och så kom fakturan från Polisen sedan jag fångades på fartkamera innan semestern.

 

Håller tummarna för att detta blir en bättre vecka men tycker att jag anar VAB-moln vid horisonten. 

Full rulle

Det är lite mycket nu, på jobbet. Deadlines duggar tätt och jag hinner inte riktigt med. Alla är precis på bristningsgränsen och det finns inga marginaler. Jag kämpar med fortsatta transportproblem (priset på sjöfrakt från Kina har gått upp med 840 procent senaste året, påstår min kollega som i sin tur fått det från någon branschorganisation men det låter ju helt vansinnigt. Kan det verkligen stämma? Senaste veckan hade priset ökat med 12,5 procent. Så förutom att det tar en dryg månad att få tag på container och boka plats på en båt har jag även komponentbrist på min storsäljare så den kommer inte komma ut i butik förrän i bästa fall fram mot december. Vi har färska säsongsvaror för 15 miljoner som ska ut i butik nu om några veckor och det är som alltid en j-a massa strul med det. Ett utvecklingsprojekt som står och stampar för att jag, med chefens goda minne, prioriterat ner det, det får helt enkelt bli en senare lansering än vi tänkt. Och så nytt affärssystem som ska implementeras nu i höst, som lök på laxen.

 

Jag har aldrig varit utbränd, tänker inte bli det heller, men jag är lyhörd inför hur jag känner och reagerar, lägger märke till små förändringar och tar dem på allvar för jag känner att jag hade kunnat vara i riskzonen att snabbt börja må riktigt dåligt över allt som borde göras men inte hinns med. Jag sticker kallt huvudet i sanden och skjuter till morgondagen hellre än att försöka lösa en omöjlig uppgift arbetsdagens sista halvtimma och sedan må dåligt resten av kvällen och natten och morgonen för att jag inte löst den.

 

Men kul att Make var norrut igår och hade nytt möte om företaget. Det hade gått långt bättre än förväntat och alla är nu på samma våglängd, eniga om vart de ska och hur det ska bli. Make uppenbart glad och lättad, ett drygt halvårs anspänning som börjar släppa och det är nästan overkligt. Så fort det gått ändå, från att i januari 2021 inte ha haft en aning om vad som skulle hända, till att i januari 2022 bli majoritetsägare. Redan från och med oktober kommer Make och hans syster sitta med i styrelsen. Det var den där kvällen i februari (?), när Make läste ett SMS från sin pappa och utbrast MEN VAD I HELVETE?! Det var så det började. Om inte Make reagerat då, fattat att något var väldigt, väldigt fel och ringt sin syster i ren affekt, då hade allt varit annorlunda. 

Ditt och datt

 Vi har bokat flygbiljett till vår nya (avlönade) familjemedlem! Lördagen 11 september kommer hon och alla är jätteglada, inte minst barnen. Jag förtränger helt det faktum att de åtminstone första tiden inte kommer kunna kommunicera verbalt med varandra, det får helt enkelt lösa sig. Jag sätter stor tillit till barnens intuitiva förmåga att förstå vad vuxna vill att de ska göra och hoppas att de kan lära sig lite basicord snabbt. Lill har, på de franska ord vi testat henne på, ett fantastiskt uttal. Hon säger caca och pipi, ofta och gärna!

F ö oerhört illa berörd av Afghanistan. Jag känner deras ångest ända hit, kvinnornas. Tänker på det vid tre, när jag kryper ner i Lills säng efter att hon vaknat av en dröm och ropat på mamma. Hennes lilla kompakta varma kropp mot min och vi är helt trygga, inte ett problem i världen, men så lite fantasi som behövs för att bara ana deras panik, jag gråter för deras skull. Det måste vara det värsta, att inte veta hur man ska kunna hålla sina barn säkra. Tänk att inte kunna hålla Lill och Son säkra, inte kunna skydda dem, deras trygghet helt beroende av vansinniga mäns nycker, veta att man själv kan råka illa ut när som helst och vad händer då med barnen? 

Redan nu mår jag dåligt av alla cyniska kommentarer från svenska (främst) män som, om det inte har något annat argument alltid kan falla tillbaka på "Man kan inte hjälpa alla" - alltså ska man inte hjälpa någon. Hur kan så många vara utrustade med så lite empati att de på fullt allvar inte känner någon som helst önskan att hjälpa människor fly helvetet på jorden? Det är skrämmande.

På tal om konstigt folk så har vi ett trädgårdsbord med sex stolar ståendes i trädgården efter kalas i helgen. Det är mina föräldrars bord och de hade tänkt skänka det eftersom det är lite slitet i ytan men i fint skick annars. Vi sa till pappa att lägga ut det billigt på Blocket. Lite sent på säsongen, svalt intresse och pappa fick mejl från någon som ville köpa det men kunde bara betala 500 kr (det låg ute för 850) och han kunde inte hämta det förrän på lördag då han fått lön och skulle först lägga 100 kr i handpenning men sedan hade han inte råd med det heller. Då sa pappa, dumt nog, att han kunde få det gratis. 

Det är bara det att mannen ska köra 20 mil enkel väg för att hämta det. Då sa jag till pappa att det är ju jättekonstigt. Han har inte råd att betala 500 kr men men har råd att köra 40 mil med släp för att få det gratis? Typiskt Blocket-trash. Sa till pappa att säga till honom att vi ändrat oss och vill behålla det själva, så kör vi det till Erikshjälpen här istället, hellre det. Då blev han sur och menar att de har ett "bindande avtal" (vilket i o f s stämmer). Herregud! VAD VAR DET JAG SA! Man ska hålla folk från Blocket jävligt kort!

Dagens handling

I vintras på väg till fjällen slarvade jag bort mina glasögon. Jag använder dem nästan uteslutande på jobbet/framför datorn och hade guschelov ett par reserv men som inte är i närheten av lika snygga. 

Att skaffa ett par nya förstahands har varit prio länge, men jag köper via Misterspex p g a skulle känna mig lurad om jag köpte i vanlig butik och det där med att hitta rätt modell, någon som är så lik de gamla som möjligt, har gjort mig trött innan jag ens börjat. Idag fick jag snilleblixten att kolla i orderbekräftelsen från förra köpet, och sökte på den modellbeteckningen. Övertygad var jag om att den skulle vara passé sedan länge, det är ju ändå tre år sedan jag köpte glasögonen och jag trodde att de bytte beteckningar i princip varje säsong, men TAMEJTUSAN om de inte fortfarande gick att köpa! 

Och mitt recept låg kvar i Misterspex-profilen!

Och 20 procent rabatt på redan låga priser!

Så istället för att betala vad som DÅ hade kostat 7 000 kr på Synsam för bågar och glas betalar jag nu (med lite extra tillval) 2 100 kr. Sugen på att köpa ytterligare ett par, något guldfärgat, men ska hia mig. 

Annars:

 Jobbar hemma idag, trots att jag behövt skärmarna på kontoret, p g a lite feber och hals ont igår. Känner mig helt pigg idag. Jag har gömt mig i lilla vrån innanför sovrummet och stängt dörren, räknar kallt med att Lill inte vet att jag är hemma ty jag smög in här innan hon vaknat. Hör att hon lever rövare där ute, skriker efter saga och är allmänt missnöjd. Jag tänker sitta här tills jag jobbat färdigt för dagen. Sedan tänker jag sluta tidigt för att göra följande:

- En runda till mitt svampställe. Alla Karlsjohans i flödet senaste veckan har gett samlarinstinkterna myror i brallan.

- Lämna tillbaka lånetapeter och hämta nya. Vi MÅSTE komma förbi det lapptäcke av olika färgprover som vårt stora allrum är och har varit sedan början av sommren. Nu har vi äntligen landat i färg, och nästa pilsner är tapeter till passagen mellan hall/allrum/trappa till övervåningen. Det är ett mörkt utrymme och jag spelar gärna på det, men de mörkblå tapeter jag lånat hem såg svarta ut och det blir "lite väl". Hittar vi något mittemellan kommer det upplevas som mörkt där. Vill ha något mönstrat, elegant, gärna med växtlighet. Har sneglat länge, sedan innan vi köpte huset, på Cole and Son, bland annat Hummingbird. kanske är det dags nu? Det är så pass liten väggyta att man kan unna sig något dyrt utan att gå under.

Även Jungle är vacker men tveksam... Kan inte bestämma mig för om det är att den är ikonstämplad som tilltalar mig, eller om det är avskräckande.

Vi ska heller inte glömma Rusta, där finns fina grejer.

Nåja. 

Så ska jag förbi Biltema och hoppas att de har en stor zinkbalja kvar, för imorgon ska vi ha mammas 65-årskalas här och en balja med is och vatten vill man ha när det är kalas. 

Igår inventerade jag och konstaterar att vi har
* Närmare 60 champagneglas
* 18 schyssta vinglas
* 24 mattallrikar bara i uteköket och köket. Åtminstone ytterligare lika många bortglömda i ett skåp i tvättstugan.
* 30 extra uppsättningar bestick, utöver de i köket/uteköket
* Assietter så att vi kan gödsla med det.

Messade mamma sammanställningen och sa att det är bra om hon tar med teskedar, annars har vi så det räcker och blir över. Jag behöver rensa, köra porslin till Erikshjälpen men glas och bestick är tacksamt att ha till de få fester som blir, eller för den delen kunna låna ut. Imorgon ber vi en stilla bön för vettigt väder för vi hoppas kunna sitta ute (under tak). 

På tal om behöver vi börja förbereda för au pair. De tre rymliga garderoberna i gästrummet behöver tömmas, vilket innebär att andra lådor och skåp först behöver rensas. Jag fick precis meddelande om att hon sagt upp sig från sitt jobb, så vågar ännu lite mer hoppas att det faktiskt blir start 15 september!

Var dag, osv.

 Makes funderingar på företagsjoxet fortsätter. Nästa vecka ska de träffas igen för att ta sig vidare. Igår var kvällen mild och vi åt utomhus. Barnen sprang iväg och vi satt kvar med vin i glasen. Make landar nog i att föreslå ett års prao. Vara VD:arnas högra hand, åka runt, träffa folk, lära känna verksamheten. Sedan bestämma sig för om han vill gå in operativt och ta över någon av VD:arnas jobb när de så småningom ska sluta, eller de ska rekrytera externt. Det är nog klokt och jag säger att om han gör så, och sedan bestämmer sig för att han inte vill gå in operativt (vilket är så han känner nu) kan ingen säga att han inte försökt eller "har fel" plus att han har lärt sig jättemycket på vägen. 

Han frågar om jag, om två tre år eller så, när han gjort sitt prao-år, tror att jag kan tänka mig att överväga att flytta. Jag varken kan eller vill säga mer än "den dagen det beslutet". En faktor i att (inte) vilja flytta är att flyttar vi kommer jag aldrig därifrån, inte förrän barnen är vuxna. Nu är inte det på tapeten alls, men om vi någon gång skulle känna att vi vill eller behöver gå åt var sitt håll kan jag inte lämna barnen där och flytta tillbaka hit. Jag hade behövt stanna och jag hade känt mig  fångad. 

Make och jag är ett dream team på många sätt, men vi är främst bästa vänner. Det är fine, vi har en överenskommelse så att alla är nöjda (ja, ni får undra) men om man en dag vaknar och inser att man vill ha något mer än vänskap. Jag ska inte sticka huvudet i sanden för att den möjligheten finns och jag måste liksom ändå ha med den i ekvationen. 

Men tillbaka till huvudspåret. Jag är mycket för cross that bridge when we get there. Gillar inte att tänka för mycket för tidigt på sådant som kanske händer, för det kommer ändå ändras på vägen. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen, den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Visst?

Dagens rapport

Vår au pair-kandidat sa ja igår! Vi är glada men känner nog båda att med tanke på förra gången så vågar vi inte riktigt pusta ut förrän hon är på plats. Så ska hon ju trivas också men det ska vi göra allt vi kan för att åstadkomma! Make, som brukar vara rätt ointresserad av personer som inte är närstående, har en okaraktäristisk soft spot för henne redan. 

Det var han som tyckte att vi i slutet av andra samtalet skulle erbjuda henne jobbet, han som annars brukar vara plåååågsamt mycket fundera-på-saken och wait-and-see och finns-ingen-anledning-att-jäkta och snarare jag som tycker bold-action, vi chansar! Jag tror hon triggade något pappa-instinkt i honom, det där hon sa som mellan raderna (men helt utan effektsökeri från hennes sida) fick oss att tänka att hon nog varit med om något, att hon framstår som sårbar under den glada ytan, som gjorde det. Han såg så bekymrad ut efter, som att hon redan är någon han bryr sig mycket om och som han vill väl. Det är fint att se den sidan av honom, han som kan vara så fruktansvärt fyrkantig och selektiv med vilka han bryr sig om.

 

 Preliminärt kommer hon 15 september. Det vore en nåd att stilla bedja om, det. Håller tummarna att hon inte ändrar sig!

 

Fortsatt brinnande kaos överallt på jobbet. Chefen var tillbaka efter semestern igår och jag var orolig att hon skulle bli irriterad på mig för att vi ligger så illa till men hon är fantastisk, pragmatisk och stöttande. Inga anklagande fingrar i någons riktning utan bara ett konstaterande om att alla har problem nu, inte bara vi på vårt företag utan alla – stora som små. Vi behöver bara begränsa skadorna så mycket som möjligt, och prioritera. Skönt att kunna släppa oron att få skäll, som jag ändå gått med ett bra tag. 

Ditt och datt

 Jag uppdaterade länklistan till höger med er nya som så trevligt lämnade ett avtryck för ett tag sedan. Ser fram emot att se vilka ni är! Tog samtidigt bort någon som jag hoppas inte tar illa upp, men skyddade bloggar fungerar ju ändå inte med den gadgeten så no hard feelings hoppas jag! 

Samtal två med au pair-kandidaten igår. Samtal två är alltid bättre, närmare, lite lugnare. Det slutade med att vi sa att om hon vill komma hit så är hon välkommen, men uppmanade henne samtidigt att fundera i några dagar. Hon verkar otroligt snäll och varm för att inte tala om glad, men jag har en stark känsla av att det döljer sig något under det glada. Hon har haft dödsfall i familjen och uppenbart varit med om något annat som gör att (hennes ord) hon har svårt att känna förtroende för andra. "Det är därför jag bara har en vän" sa hon. Vi var alla överens om att om hon ska komma hit behöver vi kunna lita på varandra, alla tre, annars fungerar det inte. 

Vi är också överens om att utvärdera lagom till jul. Om alla tycker att det funkar bra så får hon för vår del stanna så länge hon vill (fast hon känner max ett år och det är nog sunt) och annars har vi så att säga ett naturligt break där. 

Lagom kul att vara tillbaka på jobbet. Allt skiter sig, det mesta sådant som inte går att påverka. Vädret är en stor faktor i vår bransch, på gott och ont. När jag var på intervju skojade de om det, att när det går bra är det på grund av vädret (eller pandemi) och när det går dåligt är det på grund av vädret. Nu är det tveeggat. Försäljningen går bra (p g a pandemi) men att få hem grejer är en mardröm p g a dåligt väder i våras, dåligt väder för två år sedan, överhettad transportbransch, omöjligt att få tag på containers i Kina, åkerier som blir av med chaufförer för att det är sådan efterfrågan, Suez-historien som fortfarande orsakar stora förseningar då hamnarna ligger efter. Och så det där som man hade kunnat göra annorlunda, som kanske blivit annorlunda om man inte varit på semester och litat på att folk skulle höra av sig om något strulade. Det är den man har ont i magen över, det som hade kunnat gå att påverka. 

Starbus

 Syrran med barn är hemma. Deras business har dragit igång rejält. Hon berättade om en klient förra veckan som avbokade sin Colosseum-tur 12 timmar innan den skulle starta, eftersom det gått upp för honom att han befann sig i fel land. Han hade hela tiden trott att Colosseum låg i Aten, det var även där han befann sig. 

Jag undrade hur de svarat på det. "Happens all the time"? 

Make frågade vad det konstigaste de varit med om varit men omöjligt att välja, säger hon. Fast en rätt kul grej nyligen var han som hörde av sig och undrade om det gick att köpa biljetter till spelen i Colosseum. Syrran ba' Asså, det är lite sent. 2000 år för sent, närmare bestämt.

Het grej nu är tydligen att hyra turnébussar och åka runt i på semestern. De har ett sällskap nästa vecka som gör det, 10 personer som bor i bussen (fast tar in på hotell regelbundet för att  ha en bas om de stannar några dagar på ett ställe). Chauffören sover på dagarna och kör på nätterna så turisterna vaknar på nytt ställe.

Inte utan att man blir sugen!

(Äh, försökte bifoga bilder på bussarna men det gick inte så bra. Googla Beat the street/Starbus om du är nyfiken!)

På au pair-fronten mycket nytt

En setback under semestern var att vår för-bra-för-att-vara-sann-au pair mycket riktigt var det. Vi hade en dålig känsla ett tag, lyckades inte få ur henne besked om vilka datum vi kunde boka hennes resa. Jag frågade henne rakt ut om hon ångrat sig, att vi i så fall behöver veta det och hon påstod att hon inte ångrat sig, bara att (massa obegripligt om covid och vaccin och vi begrep inte vad hon menade). Så mot slutet av vår frankrikevistelse hörde hon av sig och sa att hon fått ett erbjudande om jobb på sjukhuset hon varit tjänstledig ifrån, och att hon inte kunde tacka nej. Jaja. Nänä. Ingen som kan klandra henne för det, naturligtvis, men det var så tråkigt.

 

Nu har jag dragit en repa på au pair-siten igen och hittat en annan kandidat. Hon är inte lika bra som den förra, yngre (22, den förra var 26) och naturligtvis utan den pondus och mognad någon som jobbat som sjuksköterska några år har, men ändå en skön energi och hon tänker sig att stanna 10-12 månader (den förra hade bara blivit tre-fyra). Det är ändå positivt, det tar ju ett tag innan man lärt känna någon och bondat. Skulle det inte funka så, tja, då ligger det inte i någons intresse att fortsätta, då får hon väl åka hem.

 

Vi Facetimade med henne i lördags och hon verkade nästan bli lite kär i oss, vid vissa stunder i samtalet såg hon nästan rörd ut men så hade hon skrivit i sin profil att hon är "emotional"*. Lustigt, för när samtalet kopplades upp var min första tanke att hon på väggen bakom sig hade EXAKT samma åskmolnsblå färg som vi har i TV-rummet, där vi satt. Det var som att vi satt i samma rum.

Vi har lite frågetecken vi behöver räta ut med henne, men om vi tycker att hennes svar känns vettiga tror jag att vi kommer erbjuda henne att komma till oss. Med lite tur kan hon åka redan i mitten av september.

 

*En av mina käpphästar; de allra flesta (alla?) av en persons sidor är eller kan vara av både godo och ondo. Det är en insikt jag haft stor nytta av, i alla möjliga sammanhang. 

Bilder

 

Dessa ljuvliga kvällar på stranden. 

Våra nya kompisars terrass. Samma utsikt som vår, fast ändå annorlunda. Magisk!

Jag brukar inte säga det högt för det låter lite snobbigt men jag dricker bara rosévin i Frankrike, och i Frankrike dricker jag bara rosévin. Det hör till där, men i Sverige skulle jag aldrig... 

I vår badvik. En företagsam person som åker runt med kylskåp/frysbox och säljer rosévin, mojitos och glass. 

Roman äger vad som måste vara största (privata) huset på Cappen och sommartid har han sin båt Eclipse permanent ankrad en bit utanför vårt. Världens näst största privatägda. 

När man går på strandrestaurang i J-L-P tar man av skorna. Underbar miljö men den här gången gick maten inte att äta. Mina skaldjur smakade inget annat än askfat. 

Näst sista kvällen åt vi i Antibes och gick så nära båtarna det gick att komma. 

Vacker skulptur som blickar ut över Medelhavet.

Där är vårt hus! Jag gillar den här bilden för huset ser sympatiskt ut, jämfört med det vita schabraket på kullen. 

Sista bilden får illustrera ett ofiltrerat och lite från-hjärtat-resonemang om lyx. Lyx är relativt och fast jag å ena sidan vet att det vi har är väldigt, väldigt få förunnat blir det en självklarhet och där, i den miljön relativt omgivningarna är vi i bästa fall en sorts medelklass, med gammal skrapad Audi i garaget och Samsonite-väskor. Jag brukar, på hundra procent allvar, säga att jag helst undviker vissa ställen, Cannes och St Tropez, för när man är där känner man sig bara fet, ful och fattig. Jag rekommenderar ingen att åka dit, annat än möjligen bara för att kunna check på det. 

St Tropez är rent osmakligt och jag vet inte om det är de i det halvstora båtarna (säg i prisklassen 25-50 miljoner kronor), de som lägger sig vid kajen där alla strosar förbi och väljer att äta sin middag i aktern, med 50 personer som står några meter bort och glor och tar bilder, eller de som står och tittar på det är mest fel på. Sjukt är det hur som helst. Det måste vara det mest ängsliga stället på Rivieran, så många som är där bara för att vara där, för att kunna säga att. 

På ett sätt känner jag att det är bra (?) för våra och barnens karaktärer för vi är totalhärdade mot lyx. Här hemma väcker en Ferrari stor uppståndelse men barnen reagerar inte. De är vana utan att lägga någon värdering i det (vilket jag är väldig tacksam för. I deras värld är en bil en bil.) Noll wow-kolla-impulser hos någon av oss. Jag fotar gulliga retrobilar, men skulle aldrig nedlåta mig till att vrida på huvudet för en lyxbil. Det är Eclipse som är vår akilleshäl, det får erkännas. Det går inte att freda sig mot den. Den är extrem. 

En kväll på väg hem från J-L-P, när vi passerar det anrika lyxhotellet som inte är lika dyrt som strandhotellet några hundra meter längre bort men som alltid har och förhoppningsvis alltid kommer locka sin målgrupp, svängde det in en vad-det-nu-var-för-bil. En kille och hans pinnsmala flickvän klev ur och valet-killen hoppade in. Vi hade stannat till för att fixa något med Lills sko och min pappa ställer sig och stirrar med fånigt flin, spelar rollen, tacksam att ens få vara med som statist, som andäktig åskådare och mumlar något om "Tänk, bara komma med sin lyxbil och... köra in sådär... bara hoppa ur..." och jag blir så irriterad, generad. Fräser åt honom att inte stå och glo. Han är imponerad och jag skäms som en hund, kan inte komma därifrån fort nog. 

Barnen tror att var och varannan människa har semesterbostad i Frankrike.
Å ena sidan vill man att de ska förstå hur bra de har det men å andra sidan vill man inte att de ska förstå hur bra de har det, om det innebär minsta lilla risk att de börjar lägga ihop det med någon form av värdering. 

Alles gut!

Ja, hej hej! Ett litet (eller långt) livstecken. Vi är hemma från Frankrike igen. Jag kom hem redan i torsdags men resten av familjen drog från Stockholm direkt upp till norrland efter övernattning och besök på Gröna Lund. Inte optimalt men Makes bror, som han inte träffat på två år, var hemma på snabbvisit från USA och om de inte träffats nu hade det tagit ett år till. 

Oerhört tacksamt för mig, som inte haft några dagar hemma själv sedan jag var gravid med Lill. Det är ganska exakt fyra år sedan.  Jag har städat källaren (tog nästan två dagar), badat mitt på dagen, druckit lite vin (med betoning på lite, en flaska har räckt fyra kvällar) och ätit italiensk skinka direkt från scharkpappret. Inte så stilfullt men jaja. 

Liten summering hittills:

Son och hans mage är under kontroll. Det har inte varit mer blod och efter samråd med fransktalande läkare på SOS International (vilken fantastisk organisation!) avvaktar vi och hoppas att det inte blir mer besvär. Läkarna där tyckte inte att vi behövde utreda saken vidare, om det inte kommer mer blod. Så skönt!

Jag hade en tuff dag då jag hyrde bil för att köra tre timmar och träffa en leverantör mellan Aix och Lyon. Det är väl sådant man säger i efterhand, men jag hade en dålig känsla. Ville inte åka. Bilen kändes ranglig som en cykel och jag var beredd att vända efter en halvtimma när jag trodde att ACn inte funkade. När jag var bara några kilometer från rätt motorvägsavfart fick jag punktering. I mittenfilen, i 130 knyck och med en lastbil i innerfilen. Jag lyckades få in bilen till sidan. 
Sedan satt jag i vasst gräs i två timmar, medan skuggan från buskarna blev mindre och mindre. Som tur var insåg jag efter ungefär en timma att avfarten precis bortom bilen var till en rastplats, jag gick dit och tiggde en mugg vatten av en snäll kvinna. Började storgråta (!) när hon frågade om jag var hungrig  och erbjöd mig en smörgås också.

Jag har alltid tänkt att bara jag har kreditkort och telefon så klarar jag mig, men i det här fallet fanns ingenstans att köpa något och ingen kom när jag ringde efter hjälp. Jag kände mig så otroligt maktlös och ensam. Därtill har våra mobiler knappt funkat under hela semestern, eftersom franska mobilnätet uppenbart är underdimensionerade, så med jämna mellanrum tappar man täckningen och behöver starta om telefonen för att få ny täckning. Ibland klarar det sig några timmar, ibland en halvtimma, men det hjälpte liksom inte. 

Sedan var det otroligt struligt att komma hem. Det slutade med att jag fick ta tåget till Marseilles (staden Gud glömde?) och Make fick hämta mig där. GUDSKELOV att mina föräldrar var på besök då, så att barnen kunde vara med dem - annars hade jag fått sova på hotell. Just då ville jag bara hem!

Jag bryter verkligen aldrig ihop, senast var nog för sex år sedan då jag glömde handväskan på ett tåg i Danmark, men den här gången var jag ett nervvrak. Satt på tågstationen i Monté... vad det nu hette, och storgrät inför tre förvånade personal, för att jag inte skulle komma med sista tåget till Antibes. Då är man (jag) rätt slut mentalt. 

Semesterns guldkant var vi hittade en svensk familj som har lägenhet lite längre upp på samma gata. Barn i samma ålder som våra, både mamman och pappan så himla trevliga att man liksom inte fick nog av att umgås. En sådan tillgång att ha vänner där. Sista dagen, när Make och jag behövde städa huset, kom de och lekte med barnen i poolen (de har ingen i sitt hus så win-win) så att vi kunde städa, och tog sedan ner våra barn till bistron vid stranden för lunch. Så glada för dem!

Vi har också haft stor glädje av båten, var ute flera gånger med den. Vi hittade en bra badvik precis söder om udden, vilket var tacksamt eftersom stället vi brukar åka till kräver en fjärdedels tank. En tank är ungefär 1000 EUR så det är bara att räkna. Efter tre-fyra utflykter till det här stället hade vi fortfarande en dryg halvtank kvar, och lät helt fräckt bli att tanka. 

Vi har varit mer oroliga än vanligt för huset och båten, så rädda att något ska gå sönder eller bli förstörd. Svärmor är uppenbart stressad över att ha oss där, ringde flera gånger med förmaningar om än det ena, än det andra. Kompisarna verkar ha samma problem med sina och vi förenades lite underförstått i besvikelsen i att ens närmaste bryr sig mer om prylar än om individer. Kanske är lite symptomatiskt för yngre medelålders som lånar sina rika föräldrars semesterbostäder. Inte bara vi som har komplicerade relationer. 

Åh, lite bilder kanske? Det kommer nog i ett separat inlägg. 

Förresten, 65 personer läste förra inlägget. VILKA ÄR NI? Man blir ju lite nyfiken.