Den Polska bebisen

Även om jag inte var jättenöjd då så tycker jag såhär i efterhand att det är lite mysigt att veta exakt när bebis blev till. Det var sådär sista chansen, kanske redan för sent, den månaden och jag var sur som fan för att vi inte hade legat en enda gång den fertila perioden för att "någon" inte "känt för det" (igen). Som ättika, var jag, och jag skulle till Kastrup den söndagseftermiddagen för att åka vidare på tjänsteresa morgonen därpå.

Man kan säga att Make verkligen bjöd till den eftermiddagen. Satte Son med iPad och överraskade mig i duschen (har aldrig hänt innan, jag duschar skållhett och han iskallt) och efteråt ställde jag mig typ på huvudet i sängen och plockade fram det numera omskrivna ägget eftersom jag läst att det kan hjälpa kroppen på traven. Vad gör man inte, liksom?

Och ja. Två veckor senare var jag i Polen, kände på mig att något var på G så jag drack Det Sista Glaset Vin, köpte ett gravtest (med bild av gullig bebis - väldigt pro-life) och fick fram ett svagt streck. Jo, jag tänker på den som Den Polska Bebisen fortfarande.

Treå'thalvt

Son och jag är så tighta nu, han har aldrig tidigare varit så mammig. Make och han hamnar på kollisionskurs hela tiden (uppriktigt sagt är inte Make något under av tålamod eller pedagogik just nu) och jag tänker att de får reda ut det där själva, jag kan inte medla hela tiden men ändå blir det påtagligt ofta good cop/bad cop hemma och jag är alltid good cop. Jag har tålamodet att lirka med honom, är mer receptiv för varför han egentligen är jobbig och kan bemöta det.

Av någon anledning väljer Make de sämsta av tillfällen att vara konsekvent, helst när Son är trött eller hungrig. Det hjälper liksom inte. Man vinner inget på det. Jag misstänker att det beror på att även Make och trött och hungrig vid samma tillfällen och det hjälper verkligen inte. Vi har pratat om det många gånger, efteråt, när Make har dåligt samvete för att han blir så arg på Son och jag försöker lite fint säga att han kanske ska tagga ner lite, inte bli så arg och han vet ju det men fattar det inte själv i stunden.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Fram till ganska nyligen var Make precis lika bra som jag på att lirka med Son, om inte bättre, och det var så skönt att vara två om det. När en av oss kände att humöret var på upphällningen kunde den andra ta över men nu känner jag lite att det ligger på mig om vi inte ska ha en 45-minuters cirkus med rinnande snor och eventuellt grannar som undrar om vi misshandlar vårt barn. Medan maten står på bordet och kallnar, kan jag tillägga. Så slutar det ändå med att jag går in och är Snälla Mamma, tröstar och kramar och så vips sitter Son där och äter thaimat vid bordet, glad och snäll som en ängel medan Make stirrar hålögt framför sig och undrar hur det kunde gå så fel. Igen.

Två timmars semester

På söndag ska jag på brunch på Stadens Stolthet, hotellet med gastoinriktning. O-er-hört hög svansföring, en smula snobbigt mellan varven men jag kan förlåta dem när de inte tummar en millimeter på kvalitet. Det bästa är att jag ska dit med min nya vän Lisa. Hyfsat ny, vi har väl känt varandra i drygt ett år. Hon är ihop med en av Makes kompisar och jag har lite friend-crush på henne. Hon är från andra sidan jorden men har bott i London ganska många år nu, jobbar med något financial director-aktigt och är en sådan som lägger allt på karriären. Tills för ett år sedan, då hon bestämde sig för att säga upp sig från sitt toppjobb (alltså, verkligen toppjobb) för att flytta till vår lilla medelstora stad. Han är nämligen inte flyttbar, p g a barn från tidigare förhållande.

Sent i våras började hon konsulta på sin föredetta chefs nya företag så nu pendlar hon till London från Sverige och jag har inte träffat henne sedan början av sommaren, har saknat henne lite eftersom vi umgicks tämligen regelbundet under hela våren.

Förutom att hon är enormt trevlig och rolig att umgås med är en av hennes bättre egenskaper att hon inte har barn och är totalt ointresserad av dem. Visst, hon frågar hur det är med Son och jag tror att hon verkligen bryr sig, men när vi ses är det en snabbuppdatering om läget med honom på kanske 2-3 minuter och sedan pratar vi om precis allt annat. Det är så uppfriskande. Vi bokade in den här brunchen för drygt två veckor sedan och jag har räknat dagarna. Så välbehövligt, inte minst med tanke på att Make varit bortrest med jobbet sedan i tisdags och kommer hem först sent imorgon (lördag) kväll. Det går ju bra men man blir lite urvriden av allt lirkande. Lirka för att få upp ur sängen, lirka för att få på kläder, lirka för att borsta tänder, lirka för att få hem från dagis, lirka för att få upp ur badet, lirka för att natta. Jag är så outsägligt trött på att lirka och i svaga stunder tänker jag att NEJ! Nu lirkar jag inte mer! Jag är hans mamma och han får fanimej lära sig att göra som jag säger!
Jo, tjenare. Man kan välja mellan att ha rätt och att vara lycklig och 20 minuters förorättat illskrik senare är man tillbaka på ruta ett lik förbannat.

Men på söndag är det jag som piffar mig till tusen, tar bilen till centrum, äter en syndigt god brunch med oförskämt trevligt sällskap. Kunde knappt sett fram emot en veckas semester mer än jag ser fram emot det.

Scener ur ett föräldraskap

När Son rotar i sin mors nattygsbordslåda, hittar det lilla LELO-ägget och ska leka att det är en telefon. Dessutom att det är morfar han pratar med. Känns "sådär".

När man försöker ta det ifrån honom blir han naturligtvis arg och påminner om att "Man måste dela med sig!"

Det enda som biter på det är att säga "Men det är mammas favoritsak" för vi har sagt till honom att man får ha några favoritsaker (t ex hans gosedjur) som han inte måste dela med sig av. Okej, det köper han och lämnar tillbaka ägget.

28+6

Idag besök av en av mina favoritleverantörer. Som i favorit-kontaktperson, inte favorit-leverande företag. Som av en händelse är han (tycker jag) sjukt attraktiv, precis min typ. Och eftersom han är min typ kan jag hans typ ganska väl och kan därför med relativt stor säkerhet säga att jag är rätt mycket hans typ också.

Inte så att man flirtar. Skulle naturligtvis aldrig komma på tal. Inte för att Make hade haft något emot det, tvärt om faktiskt. Han hade gillat det. (På riktigt, han gör det.) Men det är ändå en professionell situation osv.

Efter mötet promenerar vi till mitt favoritlunchställe, det tar 5-10 minuter att gå. Jag går i mina heels och han, när vi närmar oss ett område med kullersten, varnar mig med tanke på skorna. Jo, för hans typ gillar och lägger märke till heels, det står skrivet i pannan på honom. Vi äter och det är trevligt och på väg tillbaka säger jag att det enda män kan simultangöra bättre än kvinnor är att köra bil och prata i telefon samtidigt.
"Jag kan komma på väldigt mycket vi kan göra bättre samtidigt" säger han med den glimten i ögat.
"Det tror jag när jag ser det" svarar jag med samma glimt.

Egentligen flirtar man inte. Ingen har sagt eller gjort något som inte är korrekt. Fast ändå... Och jag går in i vecka 30 imorgon. Känner mig en smula dekadent.

Words to live by

Vid middagsbordet här om dagen skämtade Make om att han övervägde att ombilda sig till plastikkirurg.
"Bara för att du vill få klämma på bröst hela dagarna" genomskådade jag.
Då vaknade Son till (herregud, vi måste börja tänka på att han uppfattar och förstår vad vi säger nu för tiden) och ba' hytte med sitt lilla pekfinger mot Make och sa: "Det får man inte!"

Jag höll på att trilla av stolen av skratt.

På tal om det: Man vill ha naturliga bröst som ser fejkade ut, eller fejkade bröst som ser naturliga ut. Håhåjaja.

Rekommendationshetsen

Jag försöker bli bättre på att kunna ta en rekommendation från någon, utan att tvångsmässigt rekommendera något tillbaka. Det kanske bara är jag, men blir inte rekommendationer ofta en sorts oombedd byteshandel. Kollar du på teveserien jag rekommenderar så kollar jag på den du rekommenderar. Tipsar du mig om en bra artist så måste jag tipsa dig om en bra artist.


Jag kanske har det efter pappa. Stört omöjligt att tipsa honom om något, inte bara för att det är bra utan för att just han hade älskat det, utan att få ett irrelevant tips tillbaka och så det där underförstådda - om du kollar på den småtrevliga (hans favoritomdöme) långfilmen om en man som driver en restaurang, så kollar jag på det du tipsade mig om. Som vore det en påverkanstävling.

Har du försökt visa ett roligt youtubeklipp för någon utan att vederbörande direkt ska kontra och visa dig ett roligare youtubeklipp? Jag gissar Nej.

Kärleksförklaring

Amanda!

Nu vill jag ta ledigt från jobbet en vecka, köra igenom Texten med mossrivare/häcksax/plog!


(På riktigt, Make skulle inte säga nej om jag ville åka iväg själv en helg och bara riva igenom allt från början med all ny input. Första gången jag känner att det är synd att vi inte kvar kvar sommarstugan.)

Min lille kille

Inatt vaknade vi av att han ropade på Mamma sådär som han gör när han behöver en. Det är något med betoningen, att han lägger vikten på första stavelsen. Blöjan hade läckt och det var plaskvått i sängen. Make tog hand om Son, bytte pjamas och blöja, jag bytte i sängen. Gav mig själv en klapp på axeln för det smarta i att förvara extra madrassskydd och rena lakan i hans rum. Tänk att man aldrig älskar honom så mycket som när han verkligen behöver oss.

Imorse: Lirk med påklädning men när jag föreslog att vi kunde plocka plommon i trädgården som han kan bjuda på på dagis blev han taggad och vi gick hemifrån redan 7.45. Han med solglasögon trots höstdis och lilla kassen med plommon.

Väl framme på dagis lämnade han över kassen till "fröken", sa att han har tre ögon och när jag satte mig på huk för att säga hejdå och kanske få en liten kram (äh, har inte fått någon på typ ett år vid lämning) men han knuffade bort mig och sa strängt: "Du måste gå till jobbet nu!"

Igår låg han med huvudet på min mage och "gosade med bebisen". Jag vill så gärna att han ska få känna bebisen buffa men han har aldrig tålamod att känna mer än några sekunder. Ändå är bilden av hans lilla hand på min mage det finaste jag vet just nu. Varje gång vi pratar om det säger han till mig: "När bebisen kommit ut ska du dansa balett och säga tjoho". Ja, säger jag. Det ska jag.

Slutet gott osv

Nå, ungen är ju inte ute än men jag känner mig lugn för nu. Läkaren tittade på allt som går att titta på och han tyckte att allt såg bra ut. Skönt!


Dessutom lyckades han få en bättre bild av 'paketet' än förra gången och det är nog verkligen en tjej! Han pekade ut precis så man såg urinröret och blygdläpparna så nu känner jag att jag vågar ställa in mig på det. Möjligen lite o-PK att vara så glad för ett kön men det skiter jag i. Jag är jätteglad!

En tjej!

Hur man ser att någon är italienare

Det är inte kostymen, inte hårfärgen, inte skorna och inte språket (för man har inte hört honom prata).

Det är leendet man får när man väder sig om och ser att han ser att jag är gravid. Från öra till öra. Min spontana tanke: Han måste vara italienare. Ingen annan kan bli så glad av att se en gravid kvinna. Dubbelkollade med kollegan som var hans värd lite senare och jo'rå. Visst var det så.

Vänder dygnet framåt

Igår somnade jag med kläder på vid 19-rycket.
Så. Trött.
Tänker att senaste dagarnas vårdcirkus kanske har tärt lite, även om jag inte upplever det så när jag är mitt i det.

Lade mig i gästrummet eftersom Make skulle natta Son i vår säng.
Vaknade 01.40, det ösregnade. Gick upp, kollade klockan, gick på toa. Hörde att Make också var uppe på toa samtidigt. Bestämde mig för att gå upp och lägga mig i sovrummet. Ställde klockan på 04.30. Tog tid att somna om. Bebisen levde runt. Om intensiteten i rörelserna mån-tors har varit 10 procent av normalt är de nu uppe på en 50-60 i alla fall men det blir ändå skönt att få UL gjort.


Hoppas det inte är samma läkare som på förlossningen i onsdags.

Möte med en dansk

Han argumenterar att reklamationen inte är giltig eftersom "det inte framgår av ritningen att det inte får vara sprickor i materialet".

Nej, säger vi. Å andra sidan framgår det inte av ritningen att materialet inte får vara knallrosa heller.


Då skrattade dansken och gjorde det där försöka-duger-gesten.

Man kommer på kant med vården

Så jag ringde MVC på telefontiden och drog bakgrunden. De bokade in mig på en akuttid kl 11 idag.
Utan att egentligen fråga något ö h t skulle barnmorskan koppla upp mig på en CKG och jag fattade på vad hon sa att hon inte visste att jag ju gjorde det igår. Nå, vi gör det ändå! sa hon när jag förklarat att jag var inne på förlossningen igår och att de gjort exakt det där.

55 minuter senare (igår räckte det med 20-30 minuter) blev jag nerkopplad av en undersköterska som tyckte att jag suttit tillräckligt. Eventuellt hade hon överhört mitt telefonsamtal med Make, där jag uttryckte viss oro för att de gått på lunch och glömt bort mig. Sedan kom BM och tyckte att "Det ser fint ut" och jag för tjugonde gången i ordningen sa att det är intensiteten i rörelserna som oroar mig, inte att jag inte känner den röra sig. Hon printade ut läkaren från igårs journal och lät mig läsa. Det kändes som att han inte lyssnat på mig heller och jag tyckte själv att det som stod där gav en felaktig bild av min upplevelse så jag strök över och lade till egna kommentarer. BM skulle visa det för läkaren och ringa tillbaka.

Den här känslan av att hela tiden prata runt varandra. Jag säger en sak men det känns inte som att någon hör vad jag säger. De är så inne på att jag säger något annat. Till slut blir jag så tyyyyydlig att det låter som att jag pratar med en idiot (det hjälpte möjligen inte att jag var sjukt hungrig) och BM var ungefär lika näbbig hon. Påpekade, gjorde hon, att jag har fått betyyyydligt mer undersökningar än normalt och jotack, jag vet men frågan är ju om det är relevanta undersökningar.

Till slut var någon tvungen att höja blicken lite och jag sa att om man nu kan se på CKGt att bebisen får tillräckligt med syre/näring så är det fine för mig. Nej, det kan man inte! sa BM som om det var första gången jag tog upp frågeställningen. "Det ser vi först på ultraljudet."
Åkaj, sa jag. Men om man kan säga att några dagar hit eller dit inte spelar någon roll så är jag fine med att vänta tills på måndag men om det på måndag när vi gör UL visar sig att bebisen kommer få en hjärnskada och att vi väntade tre extra dagar gör skillnad för utfallet så är jag inte bekväm med att vänta tills på måndag.
"Det kan bara läkaren avgöra" sa hon.

Så nu ringde hon och ba' "Läkaren tar dig imorgon kl 11!"
"Så bra. Och vad innebär det?"
"Jamen vännen, du SA ju att du ville göra ett flödesultraljud" och bla bla bla tills jag stoppade henne och sa att jag ju bara ville veta vilken undersökning de ska göra imorgon men hon verkade tycka att jag var dum i huvudet som inte förstått det på egen hand.

Nå, det blir fint att få det gjort imorgon och jag vägrar ha dåligt samvete för att jag tar upp mer resurser än normalt. Skönt också att ha det gjort innan Make åker till Portugal på kick-off tisdag till lördag nästa vecka.

(Och bara för det tycker jag att den sparkar lite hårdare nu. Är det inte typiskt så säg.)


(Idag hade den hjärtfrekvens över 140 ganska god del av tiden så kanske är en tjej ändå.)

Förlossningen by night

Sedan i måndags har jag reflekterat över att jag inte känner Bebis som jag brukar. En sak att man inte tänker på det på dagarna längre, när man är i farten hela tiden, men på kvällarna när jag nattar Son eller ska sova själv. Det är alltid då jag känner den som mest och i söndags låg Make och jag i sängen och skrattade åt magen som hoppade.

Så har det inte varit någon kväll sedan i söndags. Igår när jag nattade Son började jag tänka mer på det, att det är konstigt, och den här gången har de varit noga med att informera om minskade fosterrörelser, att man ska höra av sig om något inte är som det brukar. Vänta inte till nästa dag! står det i kursiv text längst ner på pappret jag fick.

Eftersom klockan var nio på kvällen ringde jag förlossningskoordinatorn och när vi pratat en stund tyckte hon ändå att jag skulle komma in så att de kunde kolla. Jag hade inte förväntat mig det, men när man väl börjar oroa sig eskalerar det snabbt så jag åkte in.

Direkt fick jag komma in i ett förlossningsrum (flashback) och lägga mig med såndär manick som mäter hjärtslag och sammandragningar, ligga där med den en halvtimma. Nu vet jag att vår bebis ganska sällan har frekvens över 140 vilket skulle tala för att det är en pojke.
"Det här ser ju jättefint ut" sa de när de tittade till mig var tionde minut. Jo, visst, men det är inte det att jag är orolig att den inte lever, det känner jag att den gör. Jag är orolig att den har syre- eller näringsbrist p g a något som inte funkar i moderkakan.

Slutligen kom en läkare som kollade med ultraljud och tyckte att allt såg bra ut. Vi såg även på UL hur den rörde sig lite med vad läkaren tyckte var "jättefina fosterrörelser" och jag upprepade att det är den minskade intensiteten som oroar mig, inte att den inte rör sig. Får den tillräckligt med syre och näring? frågade jag.
"Det kan inte jag se med den här" sa läkaren och lät ungefär som om jag frågat honom om nästa veckas lottorad. Men de bokade in mig på ett extra UL på måndag istället för att vänta till 4 september som planerat för tillväxtultraljudet.

Jag känner mig inte särskilt mycket lugnare. Inatt drömde jag om det hela natten och imorse slumrade jag på vänster sida, nästan t o m på mage, men fortfarande ingen reaktion från bebis annat än ett och annat fladder. Jag tänker ringa MVC idag på morgonen. De kanske åtminstone kan erbjuda någon rimlig och lugnande förklaring.

Sugar coating

Jag känner att jag är på ungefär 10 procent av min normala hjärnkapacitet. Om det är p g a graviditet eller post-semester-syndrom vet jag inte, men det börjar bli pinsamt att vara så uppenbart blåst. Tidigare idag satt jag i möte med chefen, ett såntdär möte när man bollar siffror och idéer och behöver vara lite skärpt men det var som att jag hade bomull i hela huvudet.


Det blev nästan lite Elefanten i Rummet och till slut var jag tvungen att kommentera det, frågade om jag kan skylla på gravidhormoner. Chefen ba': "Ja, något är det."
Jo, jag är inte helt med i matchen, sa jag. "Nej" sa chefen.
Jag kommer igång snart, jag lovar sa jag. "Det hoppas jag verkligen" sa chefen.


Det är som jag alltid har sagt: Från barn och vår chef får man höra sanningen.

Rapport från Paradiset

Prisa Herren, fotsalvan verkar fungera.

Varför ringde jag inte och frågade dem för två månader sedan? Så, så, så dumt.

27+5

Det här med att man ska jobba två månader (och en vecka, but who's counting?) till och sedan vara ledig nästan ett år?

Precis lika overkligt som att det bor en enkilosmänniska i min mage.

Tycker f ö att det suger att inte veta om det är en tjej eller en kille. Hade vi inte sett de tre strecken på UL hade jag varit helt hundra på kille men nu är jag bara förvirrad. Igår råkade jag säga "han" om bebisen till en kollega och blev själv förvånad för jag vet inte var det kom ifrån. Man är så bortskämd med att kunna ta reda på nästan precis vad som helst när som helst, Google osv, men just det kan vi inte få reda på.

Surar jag också

Obehagligaste jag vet: 


Absolut inte min killtyp: 
Allt som är slafsigt och/eller oartigt. Snåla (gäller i o f s även tjejer). Under min långa och brokiga tid som singel hann jag nog tröska igenom precis alla sorter och kom fram till att det finns en typ av killar jag tänder på och en typ av killar jag ska hålla mig till i relationer för den första typen kommer aldrig att kunna göra mig lycklig. I slutet av dagen är jag hellre lycklig och harmonisk än har fyrverkerisex varje kväll. Det var en stor win när jag äntligen insåg det. På riktigt.


 Äckligaste mat jag vet: 
Burktonfisk. Vuxenostar, typ gorgonzola eller -mögel.


Blir arg på: 
Rasister. Folk som har jätteviktiga jobb men som är helt inkompetenta. Att folk har fått de jätteviktiga jobben fast de är helt inkompetenta. Folk som inte lyssnar på andra, som bara pratar om sig själva och aldrig ställer frågor, annat än möjligen för att kunna avbryta två ord in i svaret och åter igen börja prata om sig själva.


 Sämsta bok jag läst: 
Mitt guilty pleasure är deckare men är så in i själen trött på alla klichéer som många deckarförfattade verkar tro att de måste ha med. Huvudpersonen som själv blir misstänkt för brottet och måste fly samtidigt som hen letar reda på mördaren. Antihjälten som vägrar samarbeta med någon men vars tålmodiga och förstående kvinnliga sidekick ändå lyckas vinna hans gunst. Att alla kvinnliga poliser i alla deckare har ett personligt motiv för att ha blivit polis: Oftast har hon (åtta fall av tio) blivit våldtagen eller så har någon nära anhörig blivit mördad.




Att jag själv ens fick tummen ur att börja med texten var mycket för att jag tänkte på alla så desperat dåliga böcker jag läst men som ändå verkar sälja, och så många gånger jag tänkt att jag själv skulle kunna göra det bättre. På så vis kan man säga att Buthler/Öhlund är min största källa till motivation, för deras böcker är nog, i tuff konkurrens, den sämta skit jag läst - särskilt i förhållande till hur bra de ändå verkar sälja.



Något som får mig att byta radiokanal: 
Gry och Anders på Mix Megapol. Eller snarare reklamen för Gry och Anders på Mix Megapol. Har du tänkt på att alla reklamsnuttar för det programmet är att någon av de manliga deltagarna har någon form av monolog och så avslutas klippet med att Gry vrålskrattar i fem till tio sekunder. Ibland tror jag att det ingår i hennes jobb att vrålskratta i minst fem sekunder minst en gång per program, så att de har något att använda till "puffarna" senare. Emellanåt låter det nämligen en smula forcerat.

Dessutom är alltid reklamkampanjen för deras program så sliskig. De kör ofta storbild på annonstavlor och det är alltid Gry placerad framför Anders och han står alltid och håller henne jättehårt om axlarna, pressar henne liksom mot sig och det ser så tvingande ut. Hua!


Sist jag ville ta till knytnävarna:
Jag var beredd under semsetern när Son och jag stannade på en bensinmack för att han skulle få lunch och en gubbe som antagligen var full ville "hjälpa till" genom att lyfta upp Son på en av de höga barstolarna. Jag sa med iskall röst Nej tack men om han fortsatt den rörelsen han påbörjat hade jag varit beredd till vad som helst. Rör inte mitt barn.

Enda gången i vuxen ålder jag faktiskt slagit någon, dessutom så hårt jag kunde, var kanske fem år sedan på en firmafest, då en överförfriskad man tyckte att det var ett kul partytrick att klämma mig på brösten och säga tut-tut. Något säger mig att han inte gjort om det sedan dess #såradmanligstolthet

Sämsta serien jag nyligen sett:
Har försökt mig på två spanska serier på Netflix, för de ser snygga ut, men har tröttnat båda gångerna. För mycket såpopera. Annars: Homeland. Vi såg en säsong och fattar verkligen inte hajpen.


Fulaste plagg jag vet: 
Mja, alla har ju sin smak osv men mönstrade tights/leggins. Strumpbyxor i sandaler eller i sko med öppen tå och för egen del känner jag mig extremt osnygg i vadlång kjol/klänning.





Äckligaste drycken: 
Kanske inte äckligaste men har aldrig gillat typ Loka/övrigt kolsyrat mineralvatten. Tycker det är för salt och alltid för hårda bubblor.


Sämsta karaktär i film eller TV-serie:
Dexters syrra. Eller hon i Homeland.


Det skriker jag när jag blir arg: Helvetes jävla skit fan. Det är typ om jag slår huvudet i en öppen skåpslucka.

Vad man bråkar om: "Pappaledigheten"

Jag förstår inte att de där två första veckorna som paaartnern tar när man just fått barn fortfarande kallas för pappaveckor. Okej i folkmun men typ i lönesystemet? Nå, de där två veckorna höll på att orsaka världskrig hemma hos oss igår.

När Son var nyfödd tog Make inte ut sina två veckor. Det är fortfarande känsligt, för oss båda tydligen. För mig var det så självklart att han skulle vara ledig, jag tyckte att "vi" hade pratat och planerat om hur vi skulle göra - ta båda veckorna direkt i ett svep eller dela upp det så han jobbade halvtid i en månad. Åtminstonde hade jag resonerat om det fram och tillbaka, föreslagit olika möjligheter och inte en enda gång sa Make att han kanske inte skulle ta ut sina veckor.
Son föddes natten till en onsdag så resten av den veckan var ju Make ledig men på måndagen efter frågade han om det var okej att han tog ett jätteviktigt möte i en annan stad och jag sa visst, det är klart att du ska göra det om du måste. Men så blev det så att han bara fortsatte jobba och så vips hade de tre månaderna, eller hur länge det nu är man kan ta tillfällig föräldraledighet, passerat.


Jag kände mig så lurad på de där veckorna. Det gick ju bra ändå men det var grejen att han aldrig sa till mig att han inte tänkte ta ut dem. Att han bara lät mig tro att han skulle ta dem senare, senare och jag påminde, tjatade, om att tiden höll på att ta slut och han bara Jaja, jag ska men sedan inte gjorde.

Då hade vi en megakris. Alltså, mega-mega-mega-kris. Absolut inte bara på grund av veckorna, det var så klart annat också men det slutade med att jag någon gång på höstkanten, när Son var en fyra-fem månader, sa att om du inte ändrar beteende nu så kommer vi inte att leva ihop om ett halvår. Så illa var det. Vi låg i sängen i sommarstugan vi inte äger längre, bebis-Son mellan oss och grät båda två, pratade i flera timmar, skar upp alla infekterade bölder som bara växt och växt under senvåren och sommaren. Sedan blev det bättre även om det tog ytterligare månader för de ömma punkterna att härdas igen.


Igår började vi diskutera det igen och det började bara lite skämtsamt, att jag sa något i stil med "...så det inte blir som förra gången" och han högg direkt. Giftig sarkasm om att "ja, för jag har ju verkligen inte varit någon närvarande eller engagerad förälder hittills" och "Det mår inte Son dåligt av nu". Vidare: anfall är bästa försvar. "Du kanske kunde ha visat lite förståelse för att jag hade jävligt mycket på jobbet då" (Den är snygg. Verkligen. Applåder.) Så skyllde han på att Son kom två veckor före planerat datum och därför hjälpte det inte att han hade börjat stänga sina projekt, för han var tvungen att avsluta det han åtagit sig. Att han kunde tagit de två veckorna lite senare ville han inte kännas vid, men plötsligt var jag den oförstående.

Till någon form av försvar får jag väl säga att han inte var i form igår, men stunder som de kan jag undra vem fan jag gifte mig med egentligen. Det händer inte ofta, men det förekommer att han får, som han själv i efterhand kallar det, "CP-ryck" då han är helt slut i huvudet. Jag orkar inte med honom när han är sådan, så då undviker vi varandra resten av kvällen, bollar Sons nattningsbestyr mellan oss utan att kommunicera direkt. Älskling, ska du be pappa läsa saga för dig? Make martyr-städar köket och vardagsrummet för att jag ska få dåligt samvete (min tolkning i alla fall). Vi går och lägger oss men pratar säger inte ett ord, han snurrar bara runt och suckar högt. Till slut går han, utan ett ord, ner i gästrummet och somnar alldeles för sent där, ligger och är irriterad på att jag inte erbjuder någon olivkvist. Morgonen efter, när han är utvilad och fått lite perspektiv ber han om ursäkt för att han var dum i huvudet.

Det är inte ofta men när det händer är det så det blir. Varenda gång.

Rapport från arbetsplatsen

Lösenord till Windows: Inga problem.


Hitta affärssytemet: Problem. Minns varken vad det heter eller hur ikonen ser ut. Har letat ganska länge nu men inga klockor som ringer. Undrar om det kan ha blivit raderat från min dator under semestern?


Nu ska jag fika.
Slut på rapport.

27+2 - Filmjölk i paradiset

Besök hos MVC i torsdags. Jag har gått upp fyra kilo sedan inskrivningen och kände ba' *win*. Å andra sidan vägde jag c:a tre kilo mer än jag normalt gör vid inskrivningen, så i själva verket kanske man borde säga att jag gått upp sju kilo men jag föredrar att tänka på det som fyra. Varav bebis själv väger c:a 1.


Relevant? Nej, egentigen inte. Har gått och blivit så kroppsfixerad den här graviditeten, känner mig skyldig över det. Rent ytligt är det också, något annat kan jag inte påstå. Helt och hållet för min egen del resonerar jag så att det är okej att vilja känna sig snygg (vad det nu betyder - i mitt fall är "smal" en del av det) men det får inte ta överhanden. Det får inte bli en del av identitenen, inte det man skulle ta upp om man blev ombedd att beskriva sig själv i tre punkter för då är man illa ute.

Jag blir oerhört provocerad av när folk säger till nyförlösta kvinnor/nyblivna mammor: Guuu' vad snygg du är! eller Åh så smaaaaal du är!  Make är lite så. Vi Facetimade med hans syster bara timmar efter att deras andra barn fötts. Det enda Make återkom till var (tyckte jag) "Men du ser så fräsch ut" fast jag ju såg att hon var jävligt medtagen och alla känslor var överallt, så som det är för alla.
Att tjata om att någon timmarna efter en förlossning ser "fräsch" ut är ungefär som att bara fokusera på att någon som precis gjort en Ironman är "så himla snygg i håret". Vad fan, liksom?


Nå: Jobbigast just nu och, faktiskt, senaste månaderna (!): "Lillan" är inte helt hundra och jag har bara hoppats att det ska gå över av sig själv men det gör det inte. Svullet, kliar, svider, känsligt och antagligen är det bara en svampinfektiktion. Tog äntligen upp det med BM i torsdags och hon tipsade om Pevarylsalva (för fotsvamp!) - köra med det i två veckor och om det inte hjälper, köpa piller som bara ska upp minimalt, inte så mycket som det står i instruktionerna. Så nu smetar jag fotsvampssalva mellan benen två gånger om dagen. Alla sätt är bra, osv.

Det här med att ens syrra ska gifta sig

...och att det är hemligt. Herreminje, så nära jag varit att försäga mig ett par gånger! Sådär så att man har något på tungan men kommer ihåg att svälja det (guschelov). Även rädd att Make skulle försäga sig, särskilt när mina päron hälsade på i Frankrike. Han kan vara lite disträ ibland och det är så lätt att något hoppar ut.

I alla fall, jag har så smått börjat fila på ett tal. Klart man måste hålla tal. Tur att det behöver vara på engelska, för jag vet inte riktigt hur jag skulle ha översatt den röa tråden till svenska, om jag behövt. Talet kommer bygga på uttrycket The road less traveled för det är min syster i ett nötskal. Det blir bra och jag tror att jag har goda möjligheter att hålla talet utan att börja storgråta.


Så är det present. Jag vill gärna ge dem något "symboliskt" (dvs billigt, resan kommer gå loss på närmare 15 papp vilket känns jättemycket för bara en helg men vad ska man göra?) och har surfat runt på Etsy. Det ställer till det att de inte kommer ha samma efternamn, tydligen inte så vanligt i Italien att man byter namn när man gifter sig. En specialgjord gåva hade varit lättare om de valt att ta hans efternamn, hennes hade inte varit något alterantiv. Jag får leta vidare. Dessutom behöver jag köpa något till deras Son vars ettårskalas är cover för själva bröllopet. Håhåjaja. Tur att tid och pengar är allt man har *sarkasm*.

Tjuvstart

Har lite bloggpaus till måndag tänker jag, men sen kör vi igen!

Det har varit en fin sommar. Två veckor i Frankrike med tillhörande svett gör att man skiter helt i att vädret varit sisådär övriga semestern. Så SKÖNT det var att komma hem igår och det är lagom varmt!

Har inte skrivit en rad på hela utlandsvistelsen. Förra sommaren fick jag ur mig säkert 100 sidor på tre veckor men å andra sidan sov ju barnet minst två timmar om dagen då. I år har det inte blivit en enda minut över. Fan.

Annars är jag mest tacksam för att äktenskapet efter en sex veckor lång semester är starkare och bättre än innan. Brukar tänka på det, att det känns som ett gott tecken. I motsats till att inse att man inte funkar ihop när man får tillbringa tid ihop. Vi är bra!