Välkommen!

I måndags var jag (och Bebis) på jobbet för att träffa hon som verkar bli min nya chef.

Det kändes så jäla bra! Jag är verkligen genuint glad att det inte blev något för min del för hon (en hon!) kommer göra jobbet hundra gånger bättre. Hon är liksom jag, om 10 år, kändes det lite som. Barn som börjar bli stora, förklarade att hon känner nu att hon kan satsa på jobbet utan att få dåligt samvete för familjen.

Det kändes som att vi verkligen skulle funka riktigt bra ihop också och det är så att de topp två bästa chefer jag haft har varit kvinnor (har bara haft två kvinnliga chefer, de har varit amazing båda två)! Jag ser fram emot att ha en chef som säger godmorgon, som frågar hur semestern varit, som (föreställer jag mig) kan tänka sig att bolla kniviga frågeställningar och som är närvarande på riktigt. Vi ska bli ett dream team, hon och jag, det har jag bestämt.

WTF?

När ens make ifrågasätter hur nödvändigt det var att man fick 1,5 timma på egen hand i den närbelägna shoppinggallerian, efter att på fem veckor haft knappt lika många timmar utan minst ett barn på armlängds avstånd (julbordet förra veckan inräknat). Det hade varit ”ganska intensivt” när jag var borta. Jaha, säger du det? Så konstigt, det har jag aldrig upplevt när jag varit själv hemma med barnen under de nio-tio timmar om dagen som du jobbar.

Då får man lägga band på sig för att inte ge honom en high-five. I ansiktet.

Årets förälder

Är man inte. I a f inte till Son. Nu sover Bebis fantastiskt bra på nätterna men jag är ändå såå trött på morgonen. Imorse gick Son upp med Make och var själv uppe när Make gick till jobbet. Vid 8.30-tiden väckte han mig men jag var fortfarande jättetrött så jag sa att han kunde hämta din iPad och titta på Barnkanalen i sin säng. Det tackar han aldrig nej till. En timma senare väckte han mig igen. Då var det dags att stiga upp. Klockan 10.30 var han klar med frukosten!

Bebis håller mig vaken ca en timma varje morgon men annars sover hon gott och de senaste nätterna har hon inte ätit lika ofta och verkar (ta i trä) ha slutat bajsa på  natten! Jag tror att jag gett henne mat en, max två gånger. Lite mer på morgonkvisten när jag vill att hon ska somna om.

Nu: Chokladbollsbak. Tack å hej, leverpastej.

Slutet gott, osv

Det blir inget med jobbet, jag har haft det på känn men det är tydligt nu. Kanske Surt Sa Räven men jag känner mig en smula lättad. Jag hade inte sagt nej om jag fått ett vettigt erbjudande, men jag var orolig över hur jag skulle fixa stressen och pressen jag vet att jobbet skulle innebära. Dessutom, inte extremt mycket resor men ändå en del och det är fasen inte lika roligt att resa med jobbet längre. Sverige och Europa känns fortfarande ok men jag skulle haft enorm ångest inför en Kina-resa och inte varit överlycklig inför USA.

Nu får vi in en extern chef som förhoppningsvis är både bra och rutinerad. Jag har jättestort förtroende för HR-chefen(cheferna) och jag tror att de kommer hitta någon som är toppen. Det är väldigt smickrande att min numera föredetta chef trodde på mig tillräckligt för att nominera mig, det omger jag leva länge på.

Som bonus kan jag dessutom ta ledigt en extra månad så vi kan (om Gud och svärföräldrarna vill) få till en månad i Frankrike. Det hade jag inte gjort om jag blivit befordrad. Jag tänker mitten av augusti till mitten september, eller t o m något senare, beror på hur länge man kan/vill överlappa med svärisarna. Win!

Livet osv

Hej från bebisbubblan!

Så många tusen gånger bättre den här gången. Visst, hemmet är kaos och vi ligger ständigt efter med allt men vad gör det om hundra år? Det enda, om msn fått önska, vore att Son fick vara mer på Föris för det är tusan inte lätt att ge honom ens i närheten av tillräcklig stimulans, socialt eller fysiskt.

Annars två tummar upp. Make jobbade två dagar förra veckan och det gick bra. Vi är så harmoniska föräldrar den här gången, har verkligen hittat rätt. Hsn har taggat ner rejält och jag har å min sida steppat upp mitt ”mamma-game”. Med Son var Make helt odräglig. Jag led jättemycket av det, att det kändes som att han inte litade på mig. Om jag klätt på Son kom Make och inspekterade, suckade och gjorde om. Om jag packat skötväskan kontrollerade hsn alltid istället för att lita på att jag hade koll. Jag kände mig ständigt ifrågasatt som förälder. Inget sånt nu. Jag å min sida är mycket mer närvarande, njuter av stunden och det uppskattar han.

Mår annars jättebra. Bebis fyller två veckor idag och jag är helt återställd. T o m så jag har varit sugen på sex i en vecka (?!) men Make verkar inte vara redo.

Vi får se hur veckan blir, första hela veckan på egen hand. På fredag kanske jag vill emigrera till Frankrike utan man och barn.

Farsta

Älskar att Make inte för sitt liv fattar varför jag behövde en timma på vårt lokala köpcentrum idag, utan honom. Han har försökt fiska efter vad jag har för ”hemlisar” och VARFÖR - han fattar att det var för att köpa något till honom men håller på att dö av nyfikenhet och fattar inte att man inte frågar, älsklingen.

Så roligt eftersom det är i hans familj det är viktigt att fira mors/fars dag. Vi har aldrig gjort det i min men han är så fin att jag vill ge honom något och han älskar att få presenter. Tröja och slips blir det. Jag hade tänkt bara något av det men duktig säljare och färgerna var så snygga ihop. Ti-hi!

(Med Makes dialekt heter fars dag ”farsta”. Det brukar vi fnissa lite åt.)

Ask a glass of water

Jag tänker att födas, är nog som i Liftarens guide:
"It feels like being drunk."
"What's wrong with being drunk?"
"Ask a glass of water."

Nå, för vår del gick det så här.
Revbenet var mirakulöst nog bättre när jag vaknade på lördagen. Jag fixade och donade och började nästan undra om jag inbillat mig alltihop. Vid 16-tiden började jag känna värkar men intalade mig några timmar att det bara var förvärvar. Först vid 20-tiden började jag klocka dem och då kom de med ca 20-30 minuters mellanrum. Vid 23 var de nere i 2-3 minuter mellan så jag ringde förlossningen som sa att vi kunde komma in när vi ville.
Vi bestämde oss för att ta det säkra före det osäkra så vid midnatt checkade vi in på förlossningen och var då enda patienterna där. Lugnt och skönt.

Vid 1 hade de konstaterat att jag bara var öppen 1 cm (och det gjorde så ont när de undersökte mig att barnmorskan direkt efteråt såg mig djupt i ögonen och sa förlåt). Vi blev erbjudna ett rum på BB så vi kunde vila och se tiden an lite.

Antagligen satte den där barnmorskan igång något för värkarna blev väldigt mycket mer intensiva så snart vi kom till BB och jag stod i duschen till 2.30 för att lindra. Vid 4 blev det nära outhärdligt och eftersom jag bara var öppen tre cm fick jag en morfinspruta som tog toppen av värkarna men inte så pass att det gick att sova sig igenom dem. Däremot kom de lite mindre frekvent och enligt make somnade jag mellan värkarna för det mesta. Morfinet var som lite moraliskt stöd, jag var så avslappnad mellan värkarna och då kändes det som att inget skulle kunna göra ont någonsin igen.

Kl 6 slutade morfinet verka och då saftade det i rejält. De tog in mig till förlossningen, gav lustgas  och konstaterade att jag var öppen sex cm. Där mådde jag jättebra. Jag var hungrig, fick sött te och oskmacka och kände mig faktiskt rätt cool som satt med mackan i ena handen, lustgasmaken i andra och höll koll på kurvan. Kl 7 var det forfarande absolut uthärdligt för min del och då bytte de personal. Den nya barnmorskan tyckte att vi skulle sticka hål på hinnan eftersom inte vattnet gått så jag passade på att gå på toa innan för jag fattade att när vi väl gjort det kommer det antagligen att gå undan.

Så jag gissar att vattnet gick kl 7.30, ca. Öppningsvärkarna fortsatte och gjorde till min förvåning inte mer ont. Personalen lämnade rummet (morgonmöte?) och. Dean de var borta kände jag att jag inom kort skulle vilja börja krysta. Jag var så med den här gången, medveten liksom. Det byggdes upp kanske 2-3 värkar och jag sa det till Make. Så när första krystvärken verkligen kom var det med besked. Det är inte helt klart för mig vad som hände i vilken ordning men Make fick mig att byta sida från att ha legat på vänster (revbenet!) till att ligga på höger, för sköterskan hade sagt att det var bra att byta ställning. När jag bytte sida var det som att trycka på turboknappen för JÄVLAR vilket drag det blev. Det måste varit då Make sprang och hämtade personalen. Jåsängen hade som en plastram på höger sida och den fick jag tag på och klamrade mig fast vid, slet i. Minns att jag undrade om den skulle hålla men sket i vilket.

De fick mig att lägga mig på rygg istället och släppa lustgasen. Istället höll jag om knävecken och krystade för kung och fosterland. Hela tiden kände jag hur huvudet kom närmare och närmare men ärligt talat kändes det som att jag höll på att bajsa ut henne snarare än... ja, föda.
Min känsla är att jag hade kanske max 15 sådana krystvärkar då svetten rann och ögonen tårades av ansträngningen och det gjorde inte ont, vis kom framåt. Så när huvudet var precis precis nästan framme gjorde det så sjukt ont och jag fick panik. Då var alla på mig direkt och skrek att jag måste slappna av så jag försökte och i nästa värk föddes hon.

Hon mådde bra direkt, skrek och så. Jag fick två stygn, samma som med Son. Jag gick nästan direkt på toa och passade på att duscha medan jag ändå var där. Mådde så bra direkt, på alla sätt.

Ny fyra dagar senare känner jag mig helt återställd. Underlivet känns som vanligt (hur är det möjligt?) och bortsett som en och annan eftervärk (och revbenssmärtona som kommit tillbaka) har jag inte haft ont alls. Jo, jag hade träningsvärk i armarna dagen efter men annars peachy. Bedömer kunna ha mina vanliga jeans inom några dagar.

Och livet är härligt. HON är ljuvlig och jag är så kär i henne, det är vi båda två. Son är försiktigt positiv, det märks att han försöker förhålla sig och jag är noga med att inte stressa honom. Så... ja, så skönt att allt gick bra och nu njuter vi för fullt av tillvaron.

5/11 2017

föddes hon!

Det gick så osannolikt bra och vi är så lyckliga i bebisbubblan!

Swob

I maj skrev jag om "kompisen", hon som jag verkligen inte förstod mig på. Senaste månaderna har hon blivit som förbytt. Frågat hur man mår, liksom. Lyssnat på svaret. Make och jag har flera gånger konstaterat skillnaden men inte riktigt fått kläm på vad som hänt men så är det så att hon under sommaren och hösten gått ner i vikt, från att ha varit ganska kraftigt överviktig.

Här om dagen fikade vi och hon berättade om företaget som analyserar ens DNA och levererar en detaljerad analys av hur man ska äta kolhydrater, protein och fett för att gå ner i vikt. Hon berättade om hur dåligt hon mått över att i så många år "gjort rätt" men utan resultat. Så visar analysen att hennes kropp, tvärt emot Vad Alla Säger, inte reagerar bra på fett, men däremot på kolhydrater. Alltså: Ät mer kolhydrater men mindre fett. I kombination med träning och hon vågar knappt själv tro att det är sant, att det funkar. Hon mår så bra nu, säger hon. Är piggare, gladare ("Jaså, så bra!" sa jag och låtsades som ingenting). Det är verkligen som en helt annan person. Så mycket mer tillgänglig, bjuder på sig på ett sätt hon aldrig någonsin hade gjort för ett halvår sedan.

Jag kom att tänka på det för svärfars del. Han har någon mag/tarmsjukdom som plågar honom svårt och som det verkar hittar han ingen lindring. Kosten borde kunna spela stor roll (tycker man) men vad tusan vet läkare och dietister egentligen? Samma företag kom kompisen använt erbjuder även analyser ur kost/hälsoperspektiv. Man tycker ju att om de kan se på ett salivprov vad hon går ner i vikt av borde de kanske kunna se vad han mår bra/inte mår bra av att äta. Så som han mår, och har mått länge, har han knappast något att förlora på att testa. Håller tummarna att han vågar testa!

39+0 Ont ont ont

Fast inte ont så som man skulle önska. 

Revbenet värre nu än tidigare, allt gör ont. Jag känner mig svag, sårbar, handikappad. Kan typ inte göra någonting. Gråter när ingen ser. Orolig för förlossningen. Jag fattar ju rent rationellt att det kommer gå och att jag kommer ta mig igenom det men jag känner mig så svag. 

Kom att tänka på att det finns en mottagning för förlossningsrädda och även om det känns fjantigt tänkte jag att jag kanske kan prata med någon där, behöver liksom mest lite pepp, någon som säger att det kommer gå bra så jag ringde enligt anvisning förlossningskoordinatorn för att få kontakt.

"Men hjärtat!" säger förlossningskoordinatorn. "Det är alldeles för sent! Det är veckors väntetid!"

Vilket fick mig att för ett ögonblick se rött.

Men så sa hon att hon verkligen inte trodde att det skulle bli några som helst problem (eftersom jag kan djupandas, tur i oturen), när värkarna väl sätter igång kommer det lösa sig (det är ju precis det jag vill höra) och så bokade hon in ett extra besök på MVC för peppning på måndag. Jag är nöjd med det. Det känns bra. 

Fasen så mycket jox det varit den här graviditeten jämfört med förra. Håller tummarna för att det snart är över. Jag längtar till Andra Sidan. 

Osis

En timma efter förra inlägget halkade jag i källartrappan och har nu eventuellt någon sorts revbensfraktur.

Hoppas att jag bara fick en smäll och är lite öm men det är den där elektriska smärtan som inte är särskilt lovande. Samtidigt, vad ska man göra? Jag hoppas att lustgas och övriga smärtor tar udden av revbenssmärtan när det väl är dags. Det går bra att dra djupa andetag och så länge jag sitter eller ligger på rygg gör det inte särskilt ont.

Trots det känner jag mig en smula uppgiven nu. Vill faktiskt lägga mig i ett hörn och gråta en skvätt. Okej, jag grät en skvätt innan, medan jag väntade på att Make skulle komma hem och Son erbjöd mig sin panda som tröst, den lille raringen.

Så, ja... vi får väl se.

Ingen bebis än

Man vill ju inte skrika vargen kommer men ajajaj så ont jag haft i eftermiddag. Det började 13.15 när jag gick för att hämta Son på föris och höll på att inte komma därifrån sedan, för det gjorde så ont. En annan mamma såg att jag hade tårar i ögonen och att jag var helt borta men jag intalade mig att det bara var sammandragningar. Så här en dryg timma senare har det lugnat ner sig så det kanske var falskt alarm.

Nästan lite komiskt att där stod jag, halvt framåtböjd och väste med ostadig röst att mamma inte kan för mamma mår inte bra och Son skrikgråter så tårarna rinner och ska absolut bli puttad på gungan.  Så var det inte förra gången jag hade värkar.  De har noll empati ibland, de små liven.

Förresten är mitt mentala due date idag. Det har jag sagt hela tiden.

38+0

Fortfarande ingen bebis. Jag tror att det började så smått i söndags men sedan dess: Inget.

Jag känner mig rätt urvriden. Son går sina 15 h/vecka på dagis och de där timmarna är en välsignelse, för oss båda. Mat är en utmaning. Jag har noll aptit, skulle helst bara leva på mackor och frukt om jag fick välja men Make är Superpappa även till ofödda barn tydligen, han tjatar på mig hela tiden, tycker jag äter för dåligt. Tanken på mat gör mig illamående. Jag vill bara ligga ner.

Det vore skönt om det kunde sätta igång. Går det hela vägen till due date (8 november) kommer jag bli tokig. Att gå över är inte ens ett alternativ. Jag känner fortfarande typ ingenting för bebisen men är fortfarande inte bekymrad över det. Känslorna kommer när bebis kommer, det vet jag.

37+4 Ehhh, slempropp?

Igår var saker och ting annorlunda. Det gjorde ont på ett annat sätt, började i ryggen, gick framåt över höfterna, ner genom magen och ut genom ljumskarna ner i låren. Inte särskilt regelbundet eller ihållande, men så har det inte känts innan. 

På kvällen när jag skulle duscha är jag ganska säker på att slemproppen börjat ge med sig. Nyckelordet: Strimmigt. Jag har aldrig haft en flytning med det utseendet/karaktären. Enligt Sidor På Internet betyder detta att förlossningen i s f är 1-7 dygn bort men kan i ovanliga fall vara så avlägsen som två veckor. Brösten har börjat kännas mjölkiga. Det har också kommit i helgen. 

Jag känner mig taggad och lugn inför förlossning. Ser fram emot att gå i mål, förhoppningsvis i motsvarande goda form som förra gången men väljer att inte tänka för mycket på det. Bara jag inte dör (är faktiskt en smula rädd för att dö) blir det några jobbiga timmar och sedan är det klart. Funderar på att ta Om Jag Dör-snacket med Make men orkar inte, det är för jobbigt. 

(Men om jag dör, älskade Make, så vill jag att du ska veta att du gjort mig så lycklig och att jag varit så tacksam och stolt  över att få vara din fru och Sons mamma. Jag vill att du säger till honom att jag är med honom hela tiden, att jag fortfarande älskar honom precis lika mycket fast han inte ser mig längre  och att jag fortfarande alltid kommer ta hand om honom, som jag lovat att göra. Jag älskar er båda så oändligt mycket, mina fina pojkar.)

Att ha varma händer

Det är nästan så att jag på någon nivå tycker lite synd om min vikarie, Allan.
Han har ju jobbat här hela livet och ingen har något positivt att säga om honom. De kallar honom för Baronen och det är liksom inte kärleksfullt. Det är ju ingen som snackar skit, man gör inte det så mycket i den här miljön och det är ju tacksamt, men det är små förstulna kommentarer här och där, så snart Allan kommer på tal. Fabriksgubbarnas sätt att visa vad de tycker. De är rättvisa och är det något som inte imponerar på dem så är det 'mycket snack och lite verkstad'.

Allan har uttryckt väldigt höga ambitioner för sitt vikariat vilket gör mig glad samtidigt som jag känner mig lite hotad för inte har jag tänkt på (orkat) allt det han snackar om, men ska man tro "alla" så har han alltid haft höga ambitioner som han talat högt om och det mynnar aldrig ut i något.

En av de urmysiga gubbarna som var hans chef i verksta'n en gång i tiden sa vid något tillfälle, när Allan kom på tal:
"Ja, Allan... Det är det vi alltid har sagt, han har de varmaste händerna på hela firman."
Varma händer?! har jag undrat.
"Jo, han står ju alltid med händerna i fickorna." Så ler de lite, utbyter de menande blickar med varandra och byter ämne.


Vi får väl se. Nu har jag lämnat över till honom och idag sitter jag och skriver, skriver, skriver allt jag kan komma på om alla leverantörer. Helt overkligt att det är sista dagen idag.

37+1

När man är gravid i vecka 38 och ens make kommer hem med ett litet noggrant inslaget paket som visar sig innehålla fina underkläder - jag blir så orimligt glad. Inte främst för underkläderna, men för att han tänker så fast jag har världens gravidmage och vi inte har legat på typ tre månader (och inte kommer göra det på minst tre månader till).


Det har inte ens med sex att göra, det är något annat jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske att vi även i detta ögonblick är något mer än småbarnsföräldrar/gravida/eventuellt dagar ifrån att få en ny bebis. Det är så fint och det känns så bra och jag är så glad att jag är gift med just honom.


Vi är starka tillsammans!

#metoo jag också

Jag tror jag skyller på tjejtidningen Frida.
Nej, det är klart att det inte var Fridas som gjorde det, men fortfarande kan jag vara lite bitter över att de inte rustade mig bättre då när Frida var min bibel, allt som stod där var sant och inget togs med ens ett korn salt. Som att ett Nej var heligt. Det framställdes som så självklart att ett Nej alltid skulle tas på allvar och jag var helt oförberedd första gången det visade sig att så inte var fallet. Det var så knäckande att jag inte sa nej fler gånger. Vi var ihop i över 1,5 år men jag sa aldrig nej igen, trots att det gjorde ont varje gång, trots att jag aldrig ville men jag vågade inte. Säger man inte nej blir man inte våldtagen, eller hur?

Det blev en ond cirkel. Det gjorde ont och för varje gång han ignorerade det, desto mer ont gjorde det nästa gång. Jag ifrågasatte aldrig, inte ens för mig själv, varför han fortsatte fast jag så uppenbart led.
Istället köpte han vin till mig när det var planerat att ha sex. Det gick lättare om jag druckit. Inte så att jag mådde bättre, men det blev lättare att koppla bort vad som hände.

Det hade varit en sak om det tog slut där. 17 år gammal och en dålig erfarenhet, eller snarare drygt ett års dåliga erfarenheter, i bagaget. Det hade kunnat bli en snyggt avgränsad och deppig förvisso, men ändå hyfsat lättpaketerad story. Det var allt som kom efter som är det grisiga.

Att det aldrig slutade göra ont. Vissa gjorde det mindre ont med, andra mer, men det gjorde alltid ont. Att jag använde sex som ett sätt att döva hur dåligt jag mådde på grund sex (fighting fire with fire). Att jag låg med alla som visade minsta intresse. Att så få brydde sig om att det gjorde ont, att jag såg det som ett personligt misslyckande och dolde ansiktet så att de inte skulle se det. När de frågade sa jag att jag var Okej. Okej var kod för att Jag klarar det. Jag uthärdar. Jag kunde sagt Nej, jag är inte okej, men det gjorde jag aldrig.
Jag mådde dåligt och jag vet inte, men fortfarande tror jag att jag i viss mån gjorde det för att plåga mig själv. Klassiskt självskadebeteende. Hur sjukt är inte det? Våldta sig själv, liksom? Varför gör man så? Det var ju ändå frivilligt, för det mesta. Jag gick dit frivilligt, klädde av mig frivilligt, lät honom komma nära. Jag visste vad som väntade, visste att det skulle göra ont och ändå gick jag dit.

Alla tillfällen då jag inte vågat säga nej med ord, men skakat på huvudet, dragit mig undan, försökt hålla ihop låren, hålla honom ifrån mig och alla dessa killar som utgått ifrån att det varit ett försök att spela svårflirtad/hon tänder nog på att spela/bara hon får känna hur skönt det är kommer hon vilja. De kom närmare och till slut, när de väl trängt in spelade det ingen roll längre.Har man blivit utsatt för ett övergrepp då? När samma sak har hänt med många olika killar, är det då inte mitt fel? Vad är det hos mig som gör att inte bara en tycker gör så, utan många? Killar jag berättat för, det var nästan värst. Om jag på förhand berättat om tidigare jobbiga erfarenheter och de ändå gör samma sak? Har jag då på något vis, utan att det varit meningen, kommunicerat till dem att jag är en sådan tjej som man kan göra så med?

Det flyter ihop. Jag har ansträngt mig mycket, i ganska många år, för att förtränga och jag har lyckats i den mån att det flyter ihop, många minnen har försvunnit. Lustigt nog hittade jag här om dagen en text jag skrev 2013, delvis på temat, och jag läste det som en främlings ord. Har jag varit med om det där? Är det jag som skrivit det? Jag minns det inte, varken att jag skrev det eller att det hände på det viset men det måste det ju ha gjort?

Inte så att jag bara träffat idioter. Många har varit bra, jag har varit kär och jag har njutit på riktigt (efter de inledande ögonblicken) men ibland, även med de bra killarna, har jag psykat ur. Ofta på grund av alkohol. Att vara berusad, ens lite, har gjort mig konstig och jag har alldeles för lätt tappat greppet, gått in i det självdestruktiva beteendet utan egentligen någon giltig trigger.  Jag tror faktiskt att det kostade mig ett och annat bra förhållande för de bra killarna kunde bli riktigt upprörda över att allt var bra ena stunden och plötsligt var det som att de våldtagit mig utan att ens ha märkt det själva.

Till slut bestämde jag mig bara för att det fick vara nog. Det var med killen innan Make, så inte riktigt tio år efter de första idiot-killen men nära. Jag inbillar mig inte att det funkar för alla men det funkade för mig; jag tvingade mig själv att sluta tänka på det, tvingade mig själv att ta ansvar för att säga nej när det inte kändes bra fast det satt så långt inne. Make har aldrig sett den sidan av mig, är nog inte ens medveten om att den funnits. Vid ett enda tillfälle har jag berättat i grova drag men inte mer än så. Jag vill inte prata om det, vill inte tänka på det, vill inte att det ska vara en del av mig, att det ska definiera ens en del av mig. Jag vill hålla det så långt ifrån mig det går.

Om jag kunde åka tillbaka i tiden och ta ett allvarligt samtal med mig själv skulle jag säga till mig själv att för-i-helvete inte sälja mig själv billigt. Antagligen Fridas fel det också. Så mycket i den tidningen som gick ut på hur man skulle bära sig åt för att få killar att gilla en, aldrig någonsin handlade det om att man själv skulle fundera på om man gillade killen eller inte. Jag skulle förklara för mig själv att det inte är en komplimang att killar vill ligga med en. Det är inget att vara stolt över, inget man måste tillmötesgå. Jag hade sagt till mig själv att vara lite jävla kräsen, att det där man-ångrar-bara-det-man-inte-gör inte gäller sex, för vill man ha sex med någon kan man lika gärna ha det nästa vecka, när man tänkt på saken och kanske lärt känna vederbörande lite bättre.

Vi vill att båda våra barn ska veta vad de är värda, att de bara är värda det bästa. Vi vill lära dem att deras kroppar är deras, att säga STOPP! (som Son lärt sig göra på dagis om något han upplever som fel inträffar). Vi har blivit mycket bättre på att respektera Son när han inte vill pussas eller kramas och vi förklarar för honom att hans kompisar inte alltid vill det han vill och att han måste respektera det också. Särskilt jag är mycket noga med att lära honom att ett nej är ett nej. Om någon säger Nej, jag vill inte - oavsett vad det gäller, så måste man respektera det. Verkligen: Ingen diskussion.

Jag vet av egen erfarenhet att man aldrig någonsin kan veta. Det syns aldrig vilka som inte vill kännas vid ett nej. Det är snälla, väluppfostrade svärmorsdrömmar. De har bra jobb, lammullströjor, är trevliga, artiga och vet vad som är rätt och fel men som någon uttryckte saken: De kan lukta sig till dålig självkänsla, och de gör det. Det är så främmande, otänkbart för dem att de gör fel. Det existerar inte i deras värld att de kanske begått ett övergrepp. De skulle ta så enormt och genuint illa vid sig om något sådant ens antyddes, för de skulle aldrig, aldrig göra något mot någon som inte vill.
Det är det deppigaste av allt.

Alla nöjda och glada

Fick några minuter i enrum med chefen för Delgivning av Lönebesked. Det är så det funkar i industrin. Jag har aldrig någonsin haft en löneförhandling. Delgvning är standard och är man inte nöjd får man vara jävligt snabb och söka pengar ur någon sorts extrapott.

Jallafall, jag fick 4 procent! Så mycket har jag inte fått i löneökning på befintligt jobb sedan jag var 24 och tjänade typ lika många tusen i månaden, för att min snälla chef då tyckte att jag behövde komma upp lite i lön. Jag kommer ju inte förhandla med chefen fler gånger, så jag sa bara att jag var nöjd, för det var jag. Det blir fint att få det retroaktivt från april 2017 så här inför föräldraledigheten.

Passade på att säga till chefen att om han vet eller märker att det inte blir något med det där andra så vill jag gärna veta. Hans kommentar var mest att det går så himla trögt men han såg inte obekväm ut, så vi kanske är på banan igen?

Man är lite synsk...

...ibland.
Som till exempel när jag skulle bli uppsagd från förra jobbet och drömde natten innan att min chef flaggade för att han hade dåliga nyheter och att jag redan i drömmen fattade att jag skulle bli av med jobbet.


I helgen fick jag en uppenbarelse. Jag tror inte att jag kommer få det där jobbet. Det känns okej om det blir så men det som ger mig lite ont i magen är att jag tror att Allan Ballan får det istället och det vill jag inte. Vem som helst, men inte han!
Utan att känna, knappt ens ha träffat, chefens chef: Han är en senior man och seniora män har en tendens att tycka att andra seniora män ska belönas för sin senioritet. Som min pappa uttryckt sig angående saken (fast formulerat på annat sätt): "Det är trevligt!"
Allan är på pappret en perfekt kandidat, särskilt om man aldrig har träffat honom. Jag kan förstå att hans namn dyker upp. Min chef skulle ju aldrig nominera honom, men det är inte hans beslut.

Vi pratade lite, chefen och jag, förra veckan. Jag sa att jag är lite bekymrad för Allan som min vikarie, att han visat så dåligt omdöme på så kort tid och på ett sätt som man inte borde göra när man är så senior som han. Så drog jag exemplet (och att leverantören nu tror att praktikanten är någon de ska "bolla nya affärer med - Vad fan sa de egentligen på det där mötet?!). Chefen sa bara, upprepade gånger, att det var väldigt användbar input och han uppskattade att jag lyfte det. Då tänkte jag inte så mycket på det, men så i helgen slog det mig: Varför användbar input om inte för att någon lobbar för att Allan ska bli chef och min chef behöver ammunition för att hålla emot?

Idag kunde jag inte låta bli att slänga ur mig frågan till en kollega: "Tänk om Allan blir chef. Vad händer då?"
"Då har du nog inte så många kollegor kvar när du kommer tillbaka om tio månader" svarade kollegan.

Barn på Insta

Alla har ju olika inställning och jag är ju normalt sett av uppfattningen att föräldrar får skapa sin egen Social Media Integrity Guideline for Underaged Family Members men så här tänker jag:

Jag lägger ut en hel del bilder och ibland filmer på Son med tumregeln att det ska vara positivt. Att vi gör något mysigt eller att han gjort något gulligt osv. Det är inte för att hålla uppe någon slags perfekta-familjen(HAHA!)-fasad, utan för att det känns schysstare mot honom. Vad hade jag själv tyckt om någon postade inlägg om mig? Gick de ut på att jag gjort något fint hade jag gillat det. Gick de ut på att jag är asjobbig och att vederbörande är astrött på mig; Mja, mindre kul.


Make är lite mitt rättesnöre. Nu tycker han att det är okej att jag publicerar bilder på Son men i början ville han absolut inte att jag skulle göra det. Samtidigt vet jag precis vilka bilder han tycker är okej att jag lägger ut och vilka han skulle tycka var fel. Är jag osäker frågar jag mig själv hur Make hade reagerat, och låter det styra.


Vad jag verkligen inte förstår är folk som lägger ut bilder på sina barn när de slagit sig och gråter. Vad är det för fel i föräldrarinstinkten när ens barn gråter och kanske är chockat men ändå ska man ta upp telefonen och en bild, som dessutom ska delas i flödet. Va'faaaaan?! Två generalfel: Fota ditt ledsna barn och sprida bilden! Helt obegripligt.

Så har vi det där med nakna barn. Jag antar att föräldrarna är av inställningen att nakenhet inte är något att skämmas över, att bilden är fin, att den bara är bakifrån men ändå - jag skulle inte lägga ut en bild på Son naken. Jag har dragit gränsen vid midjan.

Något mer luddigt, som egentligen inte är "fel" men som jag ändå känner för egen del: Väldigt små bebisar. Kan inte förklara det och klandrar inte föräldrar som gör det, men för min del, för mina barn, bär det mig emot att lägga ut bilder när de är för små. De är så sårbara liksom, har precis kommit till världen. Det har varit samma sak med ultraljudsbilder, det har jag inte heller velat publicera, ens om Make hade tyckt att det var okej, kanske också för att de är så små och omedvetna, ligger där i sin varma mysiga miljö och har ingen aning om världen utanför. Jag lade ut en UL-bild på Son men först efter att han fötts. Fråga mig inte om logiken. Det finns ingen, bara ren och skär instinkt.


Andras barn: Frågar alltid om lov innan och verkligen, verkligen bara fina bilder/sammanhang!

35+6

Försökte boka om morgondagens MVC-besök pga Make måste åka till Stockholm och hamnade i telefon med barnmorskan jag kom ihop med så väldigt med när fosterrörelserna inte kändes som de skulle. Hon borde verkligen inte jobba med det hon jobbar med.


"...och vi försöker rådda allt med skohorn så nu när du säger att du vill boka om din tid så tror jag att jag ska börja gråta!" säger hon till mig. Okej, jag fattar, de är tungt belastade, två barnmorskor (inklusive min) sjukskrivna men då kan man väl bara lugnt och stilla säga att det är lite hektiskt och nej, tyvärr finns inga lediga tider nästa vecka heller. Jävla drama queen.


Så jag får ta med mig Son (ett logistiskt projekt) till MVC imorgon. Inte mer med det.


Ehhh, f ö är det nästan bara en veckas jobb kvar. Nästan så det börjar kännas lite stressigt. Inte hört något mer om orgförändringarna, annat än att head count på vår arbetsplats blir oförändrad och på hela taget samma-samma som nu fast någon ska bli chef. Det spekuleras obefintligt inom teamet kring den saken. Ingen har ens frågat om det blir en extern eller intern rekrytering. Jag tycker att jag får lite mer kollegiala vibbar från ledningsgruppen, tar det som ett gott tecken men vägrar ropa/tänka Hej! än. Det kan också vara för att de tycker att min mage är gullig, vad vet jag?


Efter några veckor när jag kände mig rätt sliten, ont i ryggen och så, är det som att kroppen ännu en gång anpassat sig och jag känner mig mycket fräschare igen. Till viss del eventuellt för att jag vant mig, det är ju fortfarande tungt vissa dagar men (ta i trä) har inte ont alls, någonstans. Hashtag tacksam, et c.

Spaat

Asså, gu' så skönt med spa.


Det gick upp både för Make och för mig hur gravid jag är i huvudet Utöver "i magen", då'rå. Jag låg i fyra timmar i spat och bara stirrade rakt ut i luften. Pillade inte med mobilen (orka), läste inte bok (fast jag hade med en). Jag bara stirrade rakt ut i luften. Tänkte knappt en tanke. Väntade på att få någon form av uppenbarelse, inte ska det vara möjligt att låta tankarna sväva fritt i fyra timmar och inte 'komma fram' till något? Jo, tydligen.


Nu är jag nästan ännu mer slö än tidigare. Hade hoppats på att få känna mig utvilad och det är jag väl egentligen, men samtidigt ännu mer mosig i hjärnan. Hade gärna åkt raka vägen hem och sovit ytterligare några timmar.

IPK

Vet inte om det är vedertaget, men här på jobbet har folk senaste veckorna fått IPK-sjukan. I princip klart. Allt är IPK och jag har smittats också. IPK hit och IPK dit. Lite farligt, för alla vet ju att de sista tio procenten av en uppgift är de som är svårast att komma förbi men det blir så lätt att man ba' IPK!


Annars är frasen "Tänkte inte på det" väldigt poppis här. Det är lite ingenjörshumor och refererar till någon Lorry-sketch som jag försökt hitta på Youtube utan att lyckas, men den heter typ Patentverket. Uppfinnaren som söker patent på en pryl och så är det alltid något grundläggande han missat. "Tänkte inte på det." säger han då. Mkt roligt.

Vad man lärt sig efter 10 år på den här typen av arbetsplatser är att det alltid finns en eller några usual suspects, något som alltid är tacksamt att skylla på. Lite som när en bil inte beter sig som den ska kan man alltid föreslå att "Det kanske är en säkring?" och så får man en tankfull blick och nickning och "Ja, det kan det faktiskt vara..."
Jag frågade för ett tag sedan vad som är vår usual suspect(s) och enligt uppgift är den mest tacksamma syndabocken "flödesgivaren" så varje gång teknikerna vid fikabordet diskuterar någon maskin som inte funkar som den ska inflikar jag något om flödesgivaren. Får alltid en förvånad/imponerad blick innan de kommer på hur det hänger ihop.

Snabba puckar

Apotea, alltså. Skickade beställningen igår efter lunch. Idag på morgonen har jag SMS om att grejerna finns på DHL på andra sidan gatan.

Har minimal förståelse för webshoppar som inte kan leverera grejer till dagen efter. Beställ något från H&M och man får vänta närmare en vecka. Kanske inte så konstigt att det går dåligt för dem.

Detta kli

Börjar inse att jag inte kommer komma tillrätta med den däringa svampinfektionen på den här sidan förlossning. Vet inte hur mycket salva jag kletat på och piller hjälper 1-2 veckor men sedan är det tillbaka igen. Blir tokig på att de bara säljer piller tillsammans med salvor, så nu har jag tre tuber och det känns så onödigt. Nämnde det för en kompis nyligen och hon hade haft enorma besvär av samma sort under sin graviditet, inget hjälpte.

Men tips från smålänningen: Köpa Canesten (piller i tre-pack) på Apotea.se istället för på vanliga apoteket. Jättemycket bättre pris och så får jag det levererat till DHL tvärs över gatan.

Slipping through my fingers

Fick feeling och ABBA-lyssnar på Spotify. Är det tisdag så är det. Jag hatar tisdagar, tillsammans med c:a 80% av universums invånare. På tisdagar är allt tillåtet.

Jallafall, kommer fram till Slipping through my fingers men stänger av. Kan inte lyssna på den. När vi gifte oss höll inte mamma något tal, hon har liksom inte riktigt förmåga att uttrycka sig, är inte kompis med ord. Däremot hade hon (med pappas hjälp) satt ihop ett bildspel med bilder på mig från dagen jag föddes tills jag gifte mig (de saxade in en bild på slutet), och så spelade de Slipping through my fingers. Stundtals lite 'pinsamt', bilderna på den sura tonåringen som blänger mot kameran eller gör sitt bästa för att inte bli störd i sin lilla bubbla, men ändå så fint. Oj, så rörd jag var.
Det var, bortsett från när vi sa Ja, det mest känslosamma delen av hela dagen men nu undviker jag den. Blir gråtig bara av de första textraderna.


Det där med att vara känslosam är liksom inte min grej. Inte på det sättet i alla fall.

Rädda världen

Hon som serverar lunch i matsalen har påtagligt ofta blåmärken i ansiktet. Första gången jag tänkte på det var efter jul, då hon hade en riktigt saftig blåtira. Det var många som omtänksamt frågade och hon sa att hon skulle visa sitt barn något trix med en jojo och hade fått den i ansiktet. Det lät ändå trovärdigt men sedan dess har det varit flera blåmärken och jag tycker det är så svårt.

Tänker på min svägerska som berättade att en av hennes kollegor kom till jobbet med blåtira och när de frågade vad som hänt sa hon som det var: Att hennes sambo slagit henne. Det blev en ganska fin historia ändå, för hela arbetsplatsen slöt upp bakom henne - hängde med henne hem för att hämta grejer, hjälpte henne fixa ny bostad, hjälpte henne med det juridiska (advokatbyrå) osv. Det blev bra. Det har gått bra för henne efter det.


Det är så sjukt att när det är en kvinna som kanske fått/får stryk av sin man så tittar man åt andra hållet. Det är smutsigt. Man pratar inte om det. Hon har ju inte gjort något fel men ändå vill ingen fråga eller säga något, för att inte genera henne. Jag tror på riktigt att det är så folk känner. Att det är för hennes skull man inte frågar vad som har hänt.

I väntrummet inför förr-förra ultraljudsundersökningen sa jag till Make att när vi blir förmögna (ett ständigt återkommande samtalsämne hemma hos oss) så ser jag väldigt mycket fram emot att kunna välja ett antal organisationer att stötta ekonomiskt. Då menar jag inte ge en slant i månaden till Läkare utan gränser (en större slant än jag ger nu) utan något där man verkligen gör skillnad. Det första jag vill börja stötta är en lokal organisation, typ Kvinnojouren. Jag vet att de har extremt tight med pengar och tänk om man kunnat köpa en fastighet där organisationen kan inhysa kvinnor och barn som behöver någonstans att ta vägen. Det hade känts så bra. Just varje gång jag är på MVC/UL tänker jag på det, för de har sånadär informationslappar på toaletterna, där man kan ta en liten lapp med telefonnummer om man blivit utsatt för våld hemma, och det är många som tagit lappar. Kvinnor med bebisar i magen oroar sig för att bli utsatta för våld. Hemma. Det gör mig gråtfärdig.

Och så när jag funderar på om jag borde fråga lunchdamen om hur hon har det - jag har inget att erbjuda, annat än sympati. Tänk om jag kunnat säga Du, jag har ett ställe om du behöver någonstans att ta vägen. Säg till bara. Vad ska hon med min sympati till?

Gullet

Son är så söt när han drar runt på "sin" pall. En ganska otymplig trappstege från Ikea som jag spraymålat knallröd. Den står i köket och så snart man pysslar med något där hör man det hasande ljudet och tapp-tapp-tapp när han klättrar upp för att se vad man gör.

Igår pekade han på en gul konserv jag har på prydnadshylla, franska sardiner i citron och Son ba': "Makrill!"
Makrill? Var fick han det ifrån? Vi har aldrig någonsin haft makrill hemma men plötsligt pratar han om makrill och knäckebröd. Är det något han fått på dagis? Äter han det? Glömde fråga imorse när jag lämnade.

Annars älskar jag när han säger "En sån har vi på dagis!" Blir så varm i hjärtat över att han har ett vi som inte är familjen. Han skapar sina egna sammanhang. Och han har sina kompisar. Så gulligt att man kan vara treåthalvt och ha kompisar.

Samtidigt, på jobbet

Min efterträdare skulle ju se till att jag fick en soft nedrampning (hade jag tänkt) men så blev det en befintlig kollega som tar över och han avslutar sin nuvarande tjänst typ idag och på tisdag åker han på semester i två veckor. Jag kommer alltså 1) ha typ två dagar på mig att lämna över och 2) få en helt o-soft nedrampningsperiod, springa över mållinjen med andan i halsen som inför vilken semester som helst.

Visst, mycket man slipper lära honom men ändå.




F ö lite spattig sedan frågeställningen om nytt jobb väcktes. Nu när jag fått lite tid att tänka på det inser jag att jag (faktiskt) är sugen och jag börjar liksom flytta in lite mentalt i tjänsten. Fast nu i dagarna började det rullas ut en riktigt omfattande organisationsförändring som än så länge bara rör högsta nivåerna, men det kommer ju påverka hela vägen ner till oss gräsrötter. Mellan raderna och om man spekulerar lite kan det vara så att han som skulle bli min chef möjligen sitter lite löst (i a f på nuvarande funktion) och det är han som ska driva frågan med att sätta nya organisationen neråt. Gissningsvis lite stiltje på den fronten nu då.

Och igår satte jag kronor och ören på vad mitt Katastrofprojekt kommer kosta i uteblivna besparingar. Det var inte nådigt. Min chef såg ut som han fått ett slag i magen när jag sa hur mycket så nu är jag orolig att han ska ångra sin nominering. Jag hade i o f s flaggat innan för det där projektet, men inte lika konkret. Hade ont i magen halva dagen på grund av det.

34+0

Besök på MVC igår. Jag undrade vilken sorts smärta man ska vara uppmärksam på. Fick svaret att om det är ihållande smärta som inte går över när man vilar, och om livmodern känns alldeles spänd/hård så ska man definitivt ringa förlossningen och rådgöra med dem.

Jag beskrev så som det var i början av veckan, när jag hade som jobbig mensvärk och det inte gick över fast jag vilade. Till slut tog jag en varm dusch och somnade för att bli av med det. Barnmorskan sa att om det händer igen så ska jag absolut ringa. I så fall kan de vilja ge lite kortison så att bebisens lungor ska utvecklas lite snabbare. Jahupp.

Det är väl dumt, men jag är på något vis så inställd på att den ska komma tidigare än planerat. Gör den inte det kommer jag bli helt förvirrad. Typ som med Son, fast precis tvärt om.

Äsch, den här gamla surdegen?

Så här föräldraledighet -3 veckor verkar det som att jag äntligen fått ett surdegsprojekt i hamn! Det har pågått betydigt längre än jag varit anställd och jag har tagit mig an det. Inte så att jag varit tvungen, ingen hade klandrat mig om jag bara sagt att det inte går, men det var det rätta att göra - fullständigt hål i huvudet att inte göra det, så därför har jag bara inte kunnat ge mig.

Oj, så jag slängts mellan hopp och förtvivlan. Värst var när det stod klart att alla, alla, var överens om att det skulle göras men p g a bristfälliga interna rutiner sades det att det inte gick att göra, för vi visste inte hur vi skulle dokumentera det! Argh! Då var jag nära att slänga in Hotel Selection-handduken. Bröt ihop, gnällde för chefen som typ ba' "Jag hade kunnat säga till dig redan från början att det inte skulle funka" och gick vidare. Tog upp tråden: Bad, fjäskade, krävde, övertalade. En ny chef på 'andra sidan' gjorde sitt till och från en vecka till en annan hade det rasslat till så pass att jag i förmiddags kunde ringa den mest påverkade leverantören och inleda samtalet med orden "Jag har väldigt goda nyheter..."

Mental segergest och klapp-på-egen-axel. Lägger detta på listan över anledningar att öppna en flaska champagne om sisådär en fem veckor.

33+5 - Gravidhjärna

Åkaj, bebis är nu dokumenterat helt okej! Bara -9 procent på kurvan men det är ingen som helst fara. Skönt! Nu är det ju inte lika kul att gå på ultraljud heller, som det var i början, när man faktiskt såg något. Jag trodde inte man kunde tröttna på att gå på ultraljud, men det kan man tydligen.

För att krydda upp tillvaron lite upptäckte jag när jag var nästan framme vid lasarettet att jag inte hade telefonen (och alla kort) med mig. Fick en såndär kallduschkänsla att jag lagt den på moppe-sätet och kört iväg. Lugnade mig med att det var mer sannolikt att jag bara lämnat den på jobbet men var ändå lite nervös och hade inte ro att njuta av efterföljande lunch med Make. Såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att gå med mössan i hand till IT och be om att få en ny telefon igen. De har precis slutat titta misstänksamt på mig när jag kommer dit.

Nå, telefonen låg snyggt och prydligt i kvarlämnad handväska när jag kom tillbaka till kontoret. Nu är jag shoppingsugen, antagligen som en lättnadsreaktion. Mmmmm, shopping... Inget till mig, så klart men har under ganska lång tid gått och drömt om att börja byta ut hemmets handdukar och badlakan till Hemtex Hotel Selection. Jag köpte hem en liten handduk, billigaste varianten, där ifrån som jag tvättat några gånger för att se hur den beter sig när den inte är sprojlans, och den är fortfarande lika ljuvligt fluffig. Mmmmm, Hotel Selection... Nu har de 25% rabatt och jag har några kassar textilier som ska kasseras och som man får en liten tillgodo-slant för, så... Ja.

(Ironiskt förresten, eftersom handdukar på hotell aldrig är mysiga.)

WTF?

Ekonomikillen knackar på, vill prata om ett av mina projekt som på grund av omständigheter jag verkligen (alltså, verkligen!) inte kan påverka har gått käpprätt åt pipsvängen. Hua, vill knappt tänka på det. Jag lyfte saken med min chef förra veckan, om hur vi ska rapportera det för nu har jag bara låtit bli att ta upp det i månadsrapporten. Jag säger till ekonomikillen att jag tar det med chefen när han är här på onsdag. Känns som en sådan sak man hellre tar face-to-face själv. Visst, bra, säger han. Så gör vi.

Tio minuter senare får jag ett cc-mejl från ekonomikillen till min chef, där ekonomikillen frågar chefen hur han vill göra med mitt katastrofprojekt.


Asså?!

En introverts bekännelser

I somras kom det mejl från en gammal kollega, från första jobbet jag hade efter plugget. De höll på att dra ihop en reunion med det teamet vi jobbade i då. Jag hanterade det moget och professionellt (dvs ignorerade alla kontaktförsök) men till slut SMS:ade hade mig och då gick det liksom inte att undvika längre.


Planen var/är att gamla teamet ska ses i Nyköping i slutet av september. Fredag kväll till måndag morgon, helst. Bo någonstans, typ en stuga eller vandrarhem eller liknande. Umgås en hel helg. Visst finns det en och annan i det teamet jag fortfarande saknar att arbeta ihop med. Den lille britten Mike som fortfarande är en av de klokaste personer jag träffat. Chefen A-K, som bevisade en gång för alla att en chef kan ha så jävla mycket pondus utan att tumma på humor och omtanke. Att säga att hon är skarp och kompetent är underdrifter och nästan lite orättvist. Nu är hon kvalitetsdirektör på ett av Sveriges Stolhets-företag.

Annars kände jag spontant att stänga in sig en helg med föredetta kollegor man inte träffat på sisådär 7-8 år vore en mardröm. Jag ser det framför mig, man har det helt okej första kvällen, pratar gamla minnen men sedan inser man att man inte har något gemensamt, annat än just de gamla minnena.
Då ska man fylla ut ytterligare ett dygn eller två med artigt kallprat. Mardröm, särskilt för en introvert person som jag. Jag skyllde på att jag är höggravid då (eventuellt antydde jag att bebisen skulle kunna komma när som helst vid det laget), skrev något vitsigt om att det hade blivit en minnesvärd reunion om det slutade på förlossningen. Sedan har jag inte gått in på tråden en enda gång.

Vad chefen frågade

Jo, chefen är ju som tidigare nämnts inte den som lindar in saker och ting. Rakt på sak sa han att han helst haft samtalet med mig face to face men nu fick det bli så här (kallsvetten börjar bryta fram). Så säger han att man tittar på en omorganisation (mer kallsvett) och slutligen kommer frågan om jag skulle vara intresserad av att ta över efter honom.
"Du menar... hålla ihop allt?" Frågar jag, en smula fåraktigt.
"Ja. Som inköpschef." Säger han.
Det var då jag började fnissa och inte kunde sluta fnissa.

Jag blev så förvånad. Omorganisationen hade man väl kunnat förutse men att jag skulle vara aktuell att ta över - den var rätt otippad. Jag har ju verkligen mest flutit med sedan jag började här, inte känt själv att jag ansträngt mig mer än jag behöver och sedan jag blev gravid har jag varit rakt av trög i huvudet. Dessutom sa jag på vårt utvecklingssamtal att jag inte såg någon väg framåt här, att jag inte för ett ögonblick trodde att jag skulle ha en chans att fixa chefens jobb. Inte så att han då sa emot mig heller (inte hans stil).

Omorganisationen gör jobbet lättare. Istället för att, som chefen gjort, ansvara för ett stort team på två sajter och fara som en vettvilling emellan kommer det bli två team på varsin sajt, med varsin chef.
Så tjejar man till det, frågar chefen om han verkligen tror att jag klarar det och han tålmodigt säger att han inte ställt frågan omhan inte såg mig som fullt kapabel att klara jobbet.
Samtidigt var han tydlig med att det bara är en fråga om intresse, inte ett erbjudande. Det är fortfarande många som ska säga sitt. Och så ville han veta om jag var intresserad helst direkt men i a f innan slutet av dagen, jag bad att få fundera några timmar.

Funderingarna: I första hand, klarar jag det? Kan jag leverera? Orkar jag vara chef över mina nuvarande kollegor? Särskilt en av dem oroar jag mig för. Orkar jag vara besvärlig och jaga dem på resultat? Kommer jag vakna på nätterna av att rummet snurrar pga stress som jag gjorde under förra jobbet? Är jag tillräckligt strukturerad för att hålla ihop allt? Kommer det finnas någon support uppifrån? Jag skulle rapportera till en fransk chef och inbillar mig inte att jag kan ringa honom i tid och otid för att bolla frågeställningar. Jag hade behövt ha en "coach", kanske någon extern.

Samtidigt, det är en möjlighet och jag vill ju gärna säga ja till möjligheter. Vill bara göra det av rätt anledning, inte för att jag är smickrad över att få chansen. Det vore en verklig utmaning, jag borde ha kapacitet att fixa det men jag får jobba hårt. Mellan raderna fattade jag på chefen att han ser en stor del av utmaningen i att samarbeta tvärfunktionellt och det har jag visat att jag är bra på. Jag är sjukt bra på folk och egentligen är jag ju intresserad av ledarskap, brände mig bara lite på förra jobbet, blev lite avskräckt (vilket jag också nämnde för chefen på utvecklingssamtalet). Jag har alltid varit öppen med vem jag är, aldrig försökt mörka svagheter eller misstag/dåliga erfarenheter och det är skönt i det här läget.

Så har vi det som inte ska spela någon roll, men som jag ändå gottar mig lite åt. Jag får frågan, jag som är enda tjej i (lokala) teamet på sex personer, dessutom yngst, dessutom höggravid. Minst tre av de andra skulle kunna se sig som mer kvalificerade för tjänsten, två av dem tror jag skulle tacka ja dessutom.

Så när jag gått och halv dag och funderat, pratat några rundor med Make, ringde jag chefen och sa Ja, jag är intresserad. Dagen efter (igår) flaggade han orgförändring för teamet men utan att nämna några namn så klart. Nu får vi se vad som händer.

Vissa förmiddagar är inte som andra

8.40 - Byter ett par ord med en kollega. Oklart hur det kom på tal, han frågade väl hur jag mådde och sa något om att "det är magiskt, det där" och så - väldigt otippat - vände han bort blicken och sa med grötig röst: "Alltså, allvarligt. Det finns inget vackrare än en höggravid kvinna" vilket hade kunnat vara sliskigt men han lät så uppriktigt rörd (och han är inte sådan) att jag var helt okej med det uttalandet.

10.20 - Jag kommer in i ett konferensrum där en kille som gjorde praktik här innan sitter. Han intervjuade mig om mitt jobb vid ett tillfälle, annars hade jag inget med honom att göra men det kom sig så att jag klappade honom på axeln när jag gick förbi istället för att ta i hand.
Så sa han som bjudit in praktikanten att det var för att den tredje närvarande (man) på mötet skulle få "klämma och känna" lite på praktikanten (alltså - lära känna honom) och jag sa att det klarade jag ju av på tio sekunder. Skämt från de övriga två om att stackars praktikanten hade axlar som man gärna ville klämma och känna på och vi garvade innan det slog mig att jag eventuellt sexuellt trakasserat den stackars praktikanten (som i o f s inte på något vis såg missnöjd ut men ändå). Var tvungen att be om ursäkt för säkerhets skull.

10.35 - Jag ursäktar mig från mötet eftersom chefen ringer. Han undrar om jag kan gå undan någonstans och då blir man lite nervös. Så säger han, som vanligt utan att linda det, något som är oerhört överraskande men ändå positivt för mig och jag vågar inte skriva vad (än) men jag blir så paff att jag börjar fnissa och kan inte sluta fnissa.



Ja, jävlar.

Namn

Fördelen med en tjej är att det finns så många fler fina tjejnamn än killnamn!
Oj, vilken konstig mening det blev - jag ser det ju själv, men med Son hade vi jättesvårt att hitta/bestämma oss för ett namn vi gillade men tjejnamn finns det ju precis hur många som helst man älskar.

Helst vill vi ha något som finns (funnits) i släkten. Det ville vi med Son också, men fick inte till det, mer än att han i mellannamn heter Holger efter Makes farfar. Inte ett namn någon av oss egentligen tycker är särskilt fint, men det passade bra ihop med förnamnet och Make tyckte väldigt mycket om sin morfar.

Nu har vi en short list på tre namn:
Elsa (efter Makes farmor. Det är bara så himla vanligt nu.)
Vera (Egentligen inget släktnamn även om min gammelmormor hette det i mellannamn. Jag har alltid tyckt att det är väldigt vackert.)
Signe (Min gammelfarmor. Vackert men jag känner att jag läspar lite när jag uttalar det.)
Alla tre passar ihop med Sons namn.

Och så har jag sagt till Make att jag absolut vill att hon ska heta Jytte i mellannamn, efter min farmor. Det känns väldigt, väldigt angeläget.

Så har vi Josephine som av någon anledning bubblat upp från ingenstans på min lista. Tveksam hur bra det passar ihop med Sons namn, det är ganska omaka men man kanske inte ska fästa så stor vikt vid det? Svårt. Hur som helst: Vi kommer inte bestämma oss förrän bebis är ute.

Nedräkning

Idag en månad kvar innan jag slutar jobba!


Hoppas så att jag kommer ha lite energi för de där veckorna innan bebis kommer. Son får vara på förskolan 15 timmar/veckan och bara det känns lyxigt. När han föddes hann jag inte ha någon tid alls hemma. Jag arbetade sista dagen Skärtorsdagen 2014. Sedan satte det igång natten mellan Annandag påsk och tisdagen så bortsett från påskhelgen blev det inget ledigt så som jag planerat för.


Nu går jag och gottar mig orimligt mycket åt att allt är i så bra ordning. Vi ska inte managera nyfödd bebis med husrenovering. Vi har allt vi behöver. Det lilla vi kommer köpa är för att vi vill, inte för att vi behöver. Allt står på plats. Bara finlir kvar. Mysa till bebisrummet lite. Tvätta upp alla de minsta kläderna och stoppa i lilla pistagegröna byrån. Organisera och städa skötbordet. Bädda spjälsängen. Köpa mini-böjor (åh så gulligt med mini-blöjor!). Ta fram liggdelen till vagnen och preppa den.

Så jäkla kaosigt allt var när Son var nyfödd. Husrenovering och vuxenrelationen som gick från rosaskimmer till (nästan) total ödeläggelse nära nog över en natt. Så blir det inte den här gången.

Nyansskillnad

Här får man ju frågan "Vet ni vad det blir?" tusen gånger om dagen och jag är så kräktrött på att folk inte kan komma på något annat att fråga om. Mitt svar har f ö hundra procent av gångerna varit "Vi hoppas på en liten människa" men börjar ledsna och säger bara nej nu. Vi vet inte. Skit i det du, vill jag säga.


I Rom frågade alla "Blir det en flicka eller pojke?" - utgick ifrån att vi visste för där tar "alla" reda på det. Inte ens en fråga om. Och när vi sa att vi inte visste: Stora förvånade ögon. Va? Vet ni inte? Nähä.


Vet inte om det är för att de är så mycket mer blått/rosa där. En teori i alla fall, att det är viktigare att förbereda genom att fixa allt i rätt färg. Säga vad man vill om italienarna, men unisex är inte riktigt deras grej.

32+4 Var känsla har sin tid

Igårkväll kunde jag inte somna för magen krampade så. Ganska länge. Det känns ju alltid längre när klockan är sent och man är trött men det gjorde så inåtahelvete ont. Som värkar, riktiga värkar. Kom och gick, kom och gick.

Övervägde att ladda ner någon såndär värk-app till telefonen för att ha underlag om jag blev tvungen att ringa förlossingen. Så avtog det efter vad som kändes som 45 minuter och jag kunde somna.

Igår pratade jag med Kusin om hennes (två) förlossningar. Hennes nummer två var väldigt-väldigt likt hur det var för mig med Son (fullt uthärdliga värkar i ett dygn, vattenavgång som på film och sedan ett fåtal jobbiga timmar innan bebisen var ute), med skillnaden att hon gick över tiden och upplevde själv att hon var mycket tröttare på grund av det. Med nummer ett var det så som jag varit lite rädd för, att vattnet ska gå från början. Jag har tänkt att om vattnet går tidigt kommer det göra så jäkla ont direkt och blir så himla jobbigt under längre tid men hon upplevde det inte alls så. Alla är olika osv, men det var ändå skönt att höra.

Jag fattar fortfarande inte att jag har en bebis, en liten individ i magen. Jag borde se fram emot att få lära känna den (henne) men det är för abstrakt. Det är "bara" något som lever runt i min mage. Jag ser ärligt talat mer fram emot att sluta jobba än att få träffa bebisen. Samtidigt: Jag tillåter mig att känna så, för jag vet att när det väl är dags och vi får träffa (henne) kommer allt komma, all kärlek och lycka och förälskelse och tredagarsgråten och uppgivenheten inför det stora i livet, inför allt man inte kan styra och Tänk Om Jag Dör Imorgon. Var känsla får ha sin tid.

En mini-mini

Okej, så det blev inte sista ultraljudet. Nytt igen om knappt två veckor eftersom bebis inte ser ut att hålla sig på kurvan utan nu droppat ner under normalfördelningen (-7 på kurvan för fyra veckor sedan. -21,7 i fredags). Det som är bra är att alla proportioner stämmer, så de tror att den bara är liten vilket, för att citera barnmorskan: "man får vara".

Make tycker jag äter för dåligt. Han har blivit en riktig hönsmamma och jag gottar mig lite åt det. Annars tycker han alltid att jag unnar mig för mycket. Han har så mycket Luther i sig, och jag är livsnjutare. Nu har jag i stort sett ingen aptit. Det känns alltid som att jag precis ätit.

Idag har vi ledig dag. Son är hos mormor och morfar och jag tänker skriva större delen av dagen. Framförallt ska jag jobba med Sympati För Huvudpersonen, efter coachning från Amanda!

32+1 - Sista ultraljudet

Idag ska vi på sista (utgår jag ifrån) ultraljudet. Ett -tillväxt eftersom jag bara har två kärl i navelsträngen och då gör i a f vårt landsting extra ultraljud som rutin. Eftersom det var cirkus om fosterrörelserna för några veckor sedan gjorde de ett tillväxtultraljud då också, och sköt upp det vi redan hade planerat till nu.

Jag räknade ut att dagens blir det sjätte ultraljudet för vår bebis och det blir på Ultraljudsmottagningen vilket känns trevligt. En mysig barnmorska och skärm så man ser. De senaste två har läkare gjort och då har det bara varit tjoff-tjoff Jo-det-ser-bra-ut! Mobil UL-enhet med bara en integrerad skärm så jag har typ inte sett något alls och Make har kunnat sitta och luta sig åt sidan och kolla lite över läkarens axel men inte mer än så.

Så idag blir det lunchdejt med Make, sådan Ultraljud och det hade varit så skönt att gå hem sedan, ta ledigt i eftermiddag. Städa huset. Jag skulle kunna med gott samvete. Har fyra timmar från semestern som inte syns i flexen, som jag tänkt ta ut vid tillfälle. Tänk om man skulle...?

Om att inte göra det svårare för sig än man behöver

På senaste MVC-besöket frågade BM om amning, hur det funkade senast (bra) och hur länge jag ammade (slutade helt när han var ett år). Inga problem alls? frågade hon. Inte sår/ont eller något?


Jo för fan, visst gjorde det ont som tusan i början men efter att ha lidit och nästan dragit mig för att amma några dagar/en vecka köpte jag sånadär silikonskydd för att skona boobisarna. (En smula provokativt från min sida att berätta det, vet att de inte gillar sådant och kan bli tokig på att de är så konservativa. Inget som gör det enklare är bra. Börjar man med silikonskydd kommer bebisen aaaaldrig vilja amma utan. Ger man flaska en gång kommer bebisen aaaaldrig vilja amma igen.
På BB när jag klagade över att det gjorde så ont att amma sa de bara att Jo, det gör ont i början. Det behöver ju inte göra ont. Eller - de kan ju i a f försöka tipsa om sätt som underlättar istället för ba' Jo men så är det, suck it up.)

"Jahaaaa.." sa BM angående silikonskydden. "Så då fick du använda det sedan, resten av amningen?" (De tror ju verkligen på det själva också.)
Nej för fan, sa jag. Jag använde det varannan gång i kanske två veckor. Sedan var jag så härdad att det inte behövdes längre. Nemas problemas.


Samma sak med flaska. Vi gav Son flaska någon gång ibland, redan från början, så att han skulle vänja sig vid det och så att man skulle kunna vara flexibel. Det är en mardröm för mig att inte ha fungerande alternativ till amningen, att sitta fast och bara ha två/tre-timmarsfönster att göra något eget. Jag förstår inte att inte alla gör så utan litar blint på vad "vården" säger och vågar inte ens testa förrän ungen är ett halvår och då är det inte säkert att den accepterar annat än bröstet. Så får de sitta där och inte kunna göra något alls och hur kul är det?

Söndagsmorgon i Rom

Ungefär lika trött (fortfarande) efter Rom-helgen som jag förutspådde. Alldeles för lite sömn. Gatan vi hyrde lägenheten på var en jättefin och mysig gågata, nästan helt knäpptyst på nätterna men när det är så knäpptyst hör man ju vartenda ljud desto bättre. Jag hade nästan föredragit trafikbruset och sirenerna, det vänjer man sig vid ganska snabbt, men när de satte igång tidigt, tidigt på morgonen med klonkande och smällande och städande och vad de nu gjorde, gick det verkligen inte att sova.

Natten mellan lördag och söndag passade jag enligt tidigare löfte brudparets ettåring. Första gången han sov utan sin mamma och pappa. Det gick ändå över förväntan, men det var så hjärtskärande när han vaknade till, tittade på mig några sekunder och det sedan gick upp för honom att jag inte var hans mamma. Lilla vännen. Inte kan man förklara för en ettåring heller, varken före eller i stunden.

På morgonen var han grinig som tusan så jag lade honom i vagnen och gick en liten promenad. Jag hade öppnat syrrans kylskåp men inte direkt sett något jag var sugen på att äta till frukost. Gick längsmed parken vid Castel St Angelo, vek upp höger på paradgatan upp mot Petersplatsen. Klockan åtta på morgonen och helt stilla, nästan inte en bil ute. Morgonmässa med öppna portar i någon av sidokyrkorna. Ettåringen somnade i vagnen. Några enstaka jetleggade turister som var ute tidigt och tog selfies med domen i bakgrunden. Vek höger igen, ner mot muren. Hamnade på ett öppet café/restaurang, faktiskt på hörnet av vår gata. Satte mig ute under ett parasoll trots att det började droppa. Beställde frukost. Panini men ost och skinka, färskpressad juice, caffe latte. Regnet tilltog, till slut regnade det så kraftigt att jag var tvungen att gå in med vagnen och barnet vaknade men den där halvtimman i stillhet innan dess, sitta ute, skyddad från regnet och äta en god frukost blev på något vis helgens höjdpunkt.

Befogad fråga

Kvällen efter bröllopet satt vi alla runt Syrrans köksbord med take-away-pizzor och Make (som inte är jättevass på engelska) ställer en fråga som börjar med orden:
"So have you done it.." och gör en paus för att hitta rätt utryck. Samtliga övriga runt bordet slutar tugga, stirrar på honom och det är tyst som i graven i några sekunder innan han fortsätter och avslutar frågan som går ut på om de gift sig på ett sätt så att det även är giltigt i Sverige.

Vi andra skrattade så tårarna rann, alla utom Make och tvååringen - båda ungefär lika oförstående.

Gammal och trött

...känner jag mig.

Vi har en konsult inne, en junior kille men som verkligen har det lilla extra. Han fattar saker direkt, tänker själv, kommer med initiativ och är inte rädd för att hugga i. Jag ser på honom och tänker: Så där var jag också för tio år sedan.

Om inte han också blir gammal och trött som jag så kommer han gå hur långt som helst. Precis som alla sa att jag skulle göra. Det är bara det att jag inte vill. Det lockar mig inte längre att 'gå hur långt som helst'. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig i soffan hemma och inte gå en meter till, någonsin. Fast naturligtvis ändå med samma lön som nu, haha.


(One of those days.)

Poll vid fikabordet

(Ej på eget initiativ.)

Nio av tio församlade tror att det är en kille. Min favoritkollega Jenny tog chansen att kolla in min rumpa. Den tionde är stenhårt övertygad om tjej, inte ens att alla andra gissade kille fick henne att tveka. Det kommer bli hon som har rätt men det sa jag inte till dem. Vet inte varför det känns så privat att avslöja könet. Jag kände jättestarkt även med Son att jag inte ville att någon skulle få veta innan, men den här gången har jag varit så glad åt att det är en tjej att jag inte helt kunnat hålla mig.

På tal om polls så har Make en kusin som är gravid för andra gången och hon verkar helt manisk med det. Förvisso helt manisk med det mesta, men hon hade typ organiserat en vadslagningspoll på Facobook (?) där hon ville att folk skulle tippa på vilket datum de tror att bebisen kommer. Eller om hon hade mejlat, lite oklart. Jallafall, inte så att hon tar det lilla lugna och tänker att de som tycker att det är kul svarar och resten är inte intresserade, utan nu jagar hon Make kring hans deltagande. Mycket märkligt beteende.

30+6

Jobbigast just nu är vad jag tror är ischiasbesvär. I Frankrike i somras blev jag ståendes mitt på trottoaren på strandpromenaden, mitt i ett steg. Kunde inte ens skifta kroppsvikten. Folk fortsatte gå och jag kände det som att jag inte kunde andas, fick panik, började gråta, ingen märkte något utom en kvinna i en butik som kom ut och frågade hur jag mådde, hjälpte mig att sätta mig ner. Det gick över på fem minuter.


Igår åkte jag hem vid lunch för att jobba hemifrån resten av dagen. Ny ischias-jox och jag kunde i alla fall ta mig till sängen där jag låg och hyperventilerade några minuter. Det är nästan så att jag svimmar. Synfältet krymper, det blir svart i ögonvråna.


Så igen idag på förmiddagen när jag pratade med en av konstruktörerna. Han ba': Hur mår du? (såg att jag höll mig krampaktigt i hans dörrkarm) och i det läget finns det två vägar att gå: Skratta eller gråta. Jag lyckades skratta om än något sprucket och jag såg att han såg på mig att jag var precis lika nära att börja gråta. Pallar inte gråta inför kollegor, inte ens om det bara är p g a smärta.

Öhhh...?

Jag tror att jag precis blev erbjuden doula-tjänster av en kille i produktionen? Asså, på riktigt. Han är rätt märklig men som jag förstod saken ser han sig som lite av en förlossningsexpert.

"Har du någon som är med dig när det är dags?"
Öhh, ja min man.
"Jaha. Jaja, men du vet, om det är så att han inte riktigt pallar eller så, så är det bara att ringa. Jag bor jättenära sjukhuset, så jag kan vara där jättesnabbt."

Då kom en tredje kollega och avbröt (guschelov) och sa något som gjorde att jag fattade att han verkligen är en doula-wannabe. Herreminje.

Gyllene

Nu har jag äntligen kommit på vad jag ska göra med allt (nåja) gammalt guld jag har liggandes hemma: Det ska göras om till ett hängsmycke med barnens namn, som jag ska ha i en lång kedja om halsen. Det svåra är hur det ska se ut. Jag har bildgooglat i evighet men hittar ingen inspiration som känns rätt. Grejen känns dock väldigt rätt. Jag har mina ringar som är symbolen för mig och Make men vill ha något motsvarande för barnen, något jag alltid bär med mig och som är kopplat till dem. Herreminje, det är första gången jag skriver/säger/tänker "barnen".

Jag ser väldigt mycket fram emot att omsätta förlovningsringen till något fint. Inte den jag bär nu, utan den som ligger i lådan hemma, ett litet monument över exakt hur korkad, godtrogen och självdestruktiv en tonåring kan vara.

Vi förlovar oss den första i första, år tvåtusen! sa han. Det blir coolt!
Om vi förlovar oss så kommer jag verkligen känna att det är på allvar, då kommer jag aldrig att vara otrogen mot dig sa han.

På riktigt. Han sa så. Och jag ba' Ehhh Okej? Ringen fick jag ta mina egna sparpengar för att köpa. Han ville att vi skulle ha fina ringar, stora.
Mamma började gråta när jag berättade.

Nyår firade vi i hans lilla etta i Göteborgsförorten. Hans bror med flickvän var också där, de bråkade hela kvällen. Brorsan hade köpt ett fint halsband till sin tjej i julklapp för livförsäkringen de fått från sin pappa och han använde det som slagträ hur länge som helst efter. Så fort han blev arg på henne sa han till henne att ta av halsbandet för hon förtjänade inte något så fint.
Min kille var aspackad redan vid 22-tiden och hans bror som vanligt ännu mer packad. Brorsan tafsade på mig, tryckte upp mig mot väggen och när jag "skvallrade" för min kille hotade brorsan att slänga ut mig genom fönstret (på sjätte våningen). Min kille sa att jag inte skulle bry mig så mycket, "Han är bara full, han menar inget med det."
Eftersom han själv kände att han höll på att bli så full bytte vi ringar i köket redan vid 22-tiden istället för att vänta till 12-slaget, för han ville "komma ihåg det efteråt" som han sa.

Det är klart att han var otrogen ändå men när jag fick reda på det blev jag bara glad. Lättad och glad för det var sparken i ändan jag behövde för att lämna honom. Vi hade varit på fest och hans bästis, som alltid var schysst mot mig, hamnade i enrum med mig och berättade hur det var, att min kille låg med allt som rörde sig. Mamma kom och hämtade mig. Min kille stod utanför festlokalen och skrek efter mig när jag åkte.

Det tog mig närmare tio år att bli redig efter det förhållandet, någon gång ska jag skriva ett inlägg om det, men jag tror att brorsans tjej hade det ännu värre. Och guldringen ska bli något vackert.

Helgen: Fail

Mysiga fredagskvällen inleddes med (som jag fick  klart för mig ganska långt senare) ett missriktat "skämt" från Makes sida. Cirka två dygn senare kunde jag landa i insikten att Okej, jag överreagerade kanske en smula när jag slängde träsleven i stekpannan, skrek "Laga din egen jävla mat då!" och sedan varken pratade med honom eller ens gick med på att titta på honom resten av kvällen. Jag somnade som klubbad innan 21 och han hade legat vaken halva natten.

Jag har för lätt för att somna när jag är arg. Det stör mig inte. Jag somnar. Han kan inte sova när vi har bråkat eller när han är upprörd. På lördagen skulle han åka vid 10 på förmiddagen. Metallicas ersättningskonsert i Köpenhamn. Han såg ut som en fallfrukt i ansiktet av sömnbristen. Vi var fortfarande inte vänner när han åkte men kramades i alla fall och sa några snälla ord. Det kan hända så mycket. Bilolyckor och terroristatacker. Ariana Grande, liksom.


Igår var mitt tålamod precis som bortblåst och stackars Son fick ta all skit. Jag har en ganska avslappnad inställning till föräldraskapet annars, tänker att sålänge man visar att man älskar dem så reder nog det mesta ut sig, men för typ första gången (?) någonsin fick jag så dåligt samvete att jag grät för att jag var så taskig mot honom. Okej att man inte har oändligt tålamod alltid, men jag snäste åt honom. Flera gånger. Och då hade han inte gjort något fel, bara ställt sina små gulliga frågor med sin gulliga lilla röst, men det slog bara slint för mig. Man snäser inte åt sin treåthalvtåring, det gör man bara inte.

Make kom hem vid lunchtid, stämningen god igen. Jag körde lite planlöst på loppistur, kollade några möbelbutiker. Han gav Son full attention, lekte kafferep i evighet och tog med honom till stora lekplatsen. Fick lite städat hemma, lade på en duk på matbordet för första gången sedan semester (vilken skillnad!), plockade blommor i trädgården och putsade silverljusstaken. Son somnade i vettig tid, jag tände massa ljus och helgen fick i alla fall ett tusen gånger bättre slut än början.

30+1 Flodhästen säger hej

Som att det kom över en natt. Så tung och otymplig som idag har jag inte känt mig hittills. Idag känns det som att ovansidan av låren tar emot på magen när jag går i trappor. Det gjorde det inte igår. Jag har haft så "hög" mage, har jag själv tyckt men nu är det som att den sjunkit ner en decimeter.


Och trött i ryggen. Skulle vilja ha en riktigt massageomgång. Förra gången minns jag att det var omöjligt att hitta någon som ville massera på riktigt. Bara klapp-och-smek men det kan jag få hemma. Gu' min rygg. Provar stå vid skrivbordet istället för att sitta, tidigare har det hjälpt men idag - not so much.


Gnäll, gnäll, gnäll - borde inte gnälla. Jag har lite ont i ryggen för fan. Det är ingenting.


På tal om: Det är skandal på en arbetsplats där det jobbar över 150 personer, men vi har inget vilorum. När jag frågade efter ett blev jag hänvisad till ett utrymme i källaren, bakom arkivet, där det står en gammal brits men då måste man låna nyckel i receptionen och det är c:a17 grader varmt i det utrymmet, samt mögelluft. När jag klagade på det fick jag tipset att gå och lägga mig i solariet. Jo, vi har ett sådant. Eller i soffan i fikarummet, där man hade fått frågan "Hej, varför ligger du här?" en gång i minuten (inte den man vill ha när man är gravid i vecka 8 och mår illa som bara den). Jag pratade med vår VD om saken och fick svaret  Ja men här ska vi väl ändå jobba och inte vila? (med ett osäkert jag-skojar-fast-ändå-inte-leende). Nå, jag ger mig inte utan har "anmält" saken till skyddsombudet. Något säger mig att vi fortfarande inte kommer ha något vilorum när jag kommer tillbaka efter föräldraledigheten, exakt ett år från idag.

Den Polska bebisen

Även om jag inte var jättenöjd då så tycker jag såhär i efterhand att det är lite mysigt att veta exakt när bebis blev till. Det var sådär sista chansen, kanske redan för sent, den månaden och jag var sur som fan för att vi inte hade legat en enda gång den fertila perioden för att "någon" inte "känt för det" (igen). Som ättika, var jag, och jag skulle till Kastrup den söndagseftermiddagen för att åka vidare på tjänsteresa morgonen därpå.

Man kan säga att Make verkligen bjöd till den eftermiddagen. Satte Son med iPad och överraskade mig i duschen (har aldrig hänt innan, jag duschar skållhett och han iskallt) och efteråt ställde jag mig typ på huvudet i sängen och plockade fram det numera omskrivna ägget eftersom jag läst att det kan hjälpa kroppen på traven. Vad gör man inte, liksom?

Och ja. Två veckor senare var jag i Polen, kände på mig att något var på G så jag drack Det Sista Glaset Vin, köpte ett gravtest (med bild av gullig bebis - väldigt pro-life) och fick fram ett svagt streck. Jo, jag tänker på den som Den Polska Bebisen fortfarande.

Treå'thalvt

Son och jag är så tighta nu, han har aldrig tidigare varit så mammig. Make och han hamnar på kollisionskurs hela tiden (uppriktigt sagt är inte Make något under av tålamod eller pedagogik just nu) och jag tänker att de får reda ut det där själva, jag kan inte medla hela tiden men ändå blir det påtagligt ofta good cop/bad cop hemma och jag är alltid good cop. Jag har tålamodet att lirka med honom, är mer receptiv för varför han egentligen är jobbig och kan bemöta det.

Av någon anledning väljer Make de sämsta av tillfällen att vara konsekvent, helst när Son är trött eller hungrig. Det hjälper liksom inte. Man vinner inget på det. Jag misstänker att det beror på att även Make och trött och hungrig vid samma tillfällen och det hjälper verkligen inte. Vi har pratat om det många gånger, efteråt, när Make har dåligt samvete för att han blir så arg på Son och jag försöker lite fint säga att han kanske ska tagga ner lite, inte bli så arg och han vet ju det men fattar det inte själv i stunden.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Fram till ganska nyligen var Make precis lika bra som jag på att lirka med Son, om inte bättre, och det var så skönt att vara två om det. När en av oss kände att humöret var på upphällningen kunde den andra ta över men nu känner jag lite att det ligger på mig om vi inte ska ha en 45-minuters cirkus med rinnande snor och eventuellt grannar som undrar om vi misshandlar vårt barn. Medan maten står på bordet och kallnar, kan jag tillägga. Så slutar det ändå med att jag går in och är Snälla Mamma, tröstar och kramar och så vips sitter Son där och äter thaimat vid bordet, glad och snäll som en ängel medan Make stirrar hålögt framför sig och undrar hur det kunde gå så fel. Igen.

Två timmars semester

På söndag ska jag på brunch på Stadens Stolthet, hotellet med gastoinriktning. O-er-hört hög svansföring, en smula snobbigt mellan varven men jag kan förlåta dem när de inte tummar en millimeter på kvalitet. Det bästa är att jag ska dit med min nya vän Lisa. Hyfsat ny, vi har väl känt varandra i drygt ett år. Hon är ihop med en av Makes kompisar och jag har lite friend-crush på henne. Hon är från andra sidan jorden men har bott i London ganska många år nu, jobbar med något financial director-aktigt och är en sådan som lägger allt på karriären. Tills för ett år sedan, då hon bestämde sig för att säga upp sig från sitt toppjobb (alltså, verkligen toppjobb) för att flytta till vår lilla medelstora stad. Han är nämligen inte flyttbar, p g a barn från tidigare förhållande.

Sent i våras började hon konsulta på sin föredetta chefs nya företag så nu pendlar hon till London från Sverige och jag har inte träffat henne sedan början av sommaren, har saknat henne lite eftersom vi umgicks tämligen regelbundet under hela våren.

Förutom att hon är enormt trevlig och rolig att umgås med är en av hennes bättre egenskaper att hon inte har barn och är totalt ointresserad av dem. Visst, hon frågar hur det är med Son och jag tror att hon verkligen bryr sig, men när vi ses är det en snabbuppdatering om läget med honom på kanske 2-3 minuter och sedan pratar vi om precis allt annat. Det är så uppfriskande. Vi bokade in den här brunchen för drygt två veckor sedan och jag har räknat dagarna. Så välbehövligt, inte minst med tanke på att Make varit bortrest med jobbet sedan i tisdags och kommer hem först sent imorgon (lördag) kväll. Det går ju bra men man blir lite urvriden av allt lirkande. Lirka för att få upp ur sängen, lirka för att få på kläder, lirka för att borsta tänder, lirka för att få hem från dagis, lirka för att få upp ur badet, lirka för att natta. Jag är så outsägligt trött på att lirka och i svaga stunder tänker jag att NEJ! Nu lirkar jag inte mer! Jag är hans mamma och han får fanimej lära sig att göra som jag säger!
Jo, tjenare. Man kan välja mellan att ha rätt och att vara lycklig och 20 minuters förorättat illskrik senare är man tillbaka på ruta ett lik förbannat.

Men på söndag är det jag som piffar mig till tusen, tar bilen till centrum, äter en syndigt god brunch med oförskämt trevligt sällskap. Kunde knappt sett fram emot en veckas semester mer än jag ser fram emot det.

Scener ur ett föräldraskap

När Son rotar i sin mors nattygsbordslåda, hittar det lilla LELO-ägget och ska leka att det är en telefon. Dessutom att det är morfar han pratar med. Känns "sådär".

När man försöker ta det ifrån honom blir han naturligtvis arg och påminner om att "Man måste dela med sig!"

Det enda som biter på det är att säga "Men det är mammas favoritsak" för vi har sagt till honom att man får ha några favoritsaker (t ex hans gosedjur) som han inte måste dela med sig av. Okej, det köper han och lämnar tillbaka ägget.

28+6

Idag besök av en av mina favoritleverantörer. Som i favorit-kontaktperson, inte favorit-leverande företag. Som av en händelse är han (tycker jag) sjukt attraktiv, precis min typ. Och eftersom han är min typ kan jag hans typ ganska väl och kan därför med relativt stor säkerhet säga att jag är rätt mycket hans typ också.

Inte så att man flirtar. Skulle naturligtvis aldrig komma på tal. Inte för att Make hade haft något emot det, tvärt om faktiskt. Han hade gillat det. (På riktigt, han gör det.) Men det är ändå en professionell situation osv.

Efter mötet promenerar vi till mitt favoritlunchställe, det tar 5-10 minuter att gå. Jag går i mina heels och han, när vi närmar oss ett område med kullersten, varnar mig med tanke på skorna. Jo, för hans typ gillar och lägger märke till heels, det står skrivet i pannan på honom. Vi äter och det är trevligt och på väg tillbaka säger jag att det enda män kan simultangöra bättre än kvinnor är att köra bil och prata i telefon samtidigt.
"Jag kan komma på väldigt mycket vi kan göra bättre samtidigt" säger han med den glimten i ögat.
"Det tror jag när jag ser det" svarar jag med samma glimt.

Egentligen flirtar man inte. Ingen har sagt eller gjort något som inte är korrekt. Fast ändå... Och jag går in i vecka 30 imorgon. Känner mig en smula dekadent.

Words to live by

Vid middagsbordet här om dagen skämtade Make om att han övervägde att ombilda sig till plastikkirurg.
"Bara för att du vill få klämma på bröst hela dagarna" genomskådade jag.
Då vaknade Son till (herregud, vi måste börja tänka på att han uppfattar och förstår vad vi säger nu för tiden) och ba' hytte med sitt lilla pekfinger mot Make och sa: "Det får man inte!"

Jag höll på att trilla av stolen av skratt.

På tal om det: Man vill ha naturliga bröst som ser fejkade ut, eller fejkade bröst som ser naturliga ut. Håhåjaja.

Rekommendationshetsen

Jag försöker bli bättre på att kunna ta en rekommendation från någon, utan att tvångsmässigt rekommendera något tillbaka. Det kanske bara är jag, men blir inte rekommendationer ofta en sorts oombedd byteshandel. Kollar du på teveserien jag rekommenderar så kollar jag på den du rekommenderar. Tipsar du mig om en bra artist så måste jag tipsa dig om en bra artist.


Jag kanske har det efter pappa. Stört omöjligt att tipsa honom om något, inte bara för att det är bra utan för att just han hade älskat det, utan att få ett irrelevant tips tillbaka och så det där underförstådda - om du kollar på den småtrevliga (hans favoritomdöme) långfilmen om en man som driver en restaurang, så kollar jag på det du tipsade mig om. Som vore det en påverkanstävling.

Har du försökt visa ett roligt youtubeklipp för någon utan att vederbörande direkt ska kontra och visa dig ett roligare youtubeklipp? Jag gissar Nej.

Kärleksförklaring

Amanda!

Nu vill jag ta ledigt från jobbet en vecka, köra igenom Texten med mossrivare/häcksax/plog!


(På riktigt, Make skulle inte säga nej om jag ville åka iväg själv en helg och bara riva igenom allt från början med all ny input. Första gången jag känner att det är synd att vi inte kvar kvar sommarstugan.)

Min lille kille

Inatt vaknade vi av att han ropade på Mamma sådär som han gör när han behöver en. Det är något med betoningen, att han lägger vikten på första stavelsen. Blöjan hade läckt och det var plaskvått i sängen. Make tog hand om Son, bytte pjamas och blöja, jag bytte i sängen. Gav mig själv en klapp på axeln för det smarta i att förvara extra madrassskydd och rena lakan i hans rum. Tänk att man aldrig älskar honom så mycket som när han verkligen behöver oss.

Imorse: Lirk med påklädning men när jag föreslog att vi kunde plocka plommon i trädgården som han kan bjuda på på dagis blev han taggad och vi gick hemifrån redan 7.45. Han med solglasögon trots höstdis och lilla kassen med plommon.

Väl framme på dagis lämnade han över kassen till "fröken", sa att han har tre ögon och när jag satte mig på huk för att säga hejdå och kanske få en liten kram (äh, har inte fått någon på typ ett år vid lämning) men han knuffade bort mig och sa strängt: "Du måste gå till jobbet nu!"

Igår låg han med huvudet på min mage och "gosade med bebisen". Jag vill så gärna att han ska få känna bebisen buffa men han har aldrig tålamod att känna mer än några sekunder. Ändå är bilden av hans lilla hand på min mage det finaste jag vet just nu. Varje gång vi pratar om det säger han till mig: "När bebisen kommit ut ska du dansa balett och säga tjoho". Ja, säger jag. Det ska jag.

Slutet gott osv

Nå, ungen är ju inte ute än men jag känner mig lugn för nu. Läkaren tittade på allt som går att titta på och han tyckte att allt såg bra ut. Skönt!


Dessutom lyckades han få en bättre bild av 'paketet' än förra gången och det är nog verkligen en tjej! Han pekade ut precis så man såg urinröret och blygdläpparna så nu känner jag att jag vågar ställa in mig på det. Möjligen lite o-PK att vara så glad för ett kön men det skiter jag i. Jag är jätteglad!

En tjej!

Hur man ser att någon är italienare

Det är inte kostymen, inte hårfärgen, inte skorna och inte språket (för man har inte hört honom prata).

Det är leendet man får när man väder sig om och ser att han ser att jag är gravid. Från öra till öra. Min spontana tanke: Han måste vara italienare. Ingen annan kan bli så glad av att se en gravid kvinna. Dubbelkollade med kollegan som var hans värd lite senare och jo'rå. Visst var det så.

Vänder dygnet framåt

Igår somnade jag med kläder på vid 19-rycket.
Så. Trött.
Tänker att senaste dagarnas vårdcirkus kanske har tärt lite, även om jag inte upplever det så när jag är mitt i det.

Lade mig i gästrummet eftersom Make skulle natta Son i vår säng.
Vaknade 01.40, det ösregnade. Gick upp, kollade klockan, gick på toa. Hörde att Make också var uppe på toa samtidigt. Bestämde mig för att gå upp och lägga mig i sovrummet. Ställde klockan på 04.30. Tog tid att somna om. Bebisen levde runt. Om intensiteten i rörelserna mån-tors har varit 10 procent av normalt är de nu uppe på en 50-60 i alla fall men det blir ändå skönt att få UL gjort.


Hoppas det inte är samma läkare som på förlossningen i onsdags.

Möte med en dansk

Han argumenterar att reklamationen inte är giltig eftersom "det inte framgår av ritningen att det inte får vara sprickor i materialet".

Nej, säger vi. Å andra sidan framgår det inte av ritningen att materialet inte får vara knallrosa heller.


Då skrattade dansken och gjorde det där försöka-duger-gesten.

Man kommer på kant med vården

Så jag ringde MVC på telefontiden och drog bakgrunden. De bokade in mig på en akuttid kl 11 idag.
Utan att egentligen fråga något ö h t skulle barnmorskan koppla upp mig på en CKG och jag fattade på vad hon sa att hon inte visste att jag ju gjorde det igår. Nå, vi gör det ändå! sa hon när jag förklarat att jag var inne på förlossningen igår och att de gjort exakt det där.

55 minuter senare (igår räckte det med 20-30 minuter) blev jag nerkopplad av en undersköterska som tyckte att jag suttit tillräckligt. Eventuellt hade hon överhört mitt telefonsamtal med Make, där jag uttryckte viss oro för att de gått på lunch och glömt bort mig. Sedan kom BM och tyckte att "Det ser fint ut" och jag för tjugonde gången i ordningen sa att det är intensiteten i rörelserna som oroar mig, inte att jag inte känner den röra sig. Hon printade ut läkaren från igårs journal och lät mig läsa. Det kändes som att han inte lyssnat på mig heller och jag tyckte själv att det som stod där gav en felaktig bild av min upplevelse så jag strök över och lade till egna kommentarer. BM skulle visa det för läkaren och ringa tillbaka.

Den här känslan av att hela tiden prata runt varandra. Jag säger en sak men det känns inte som att någon hör vad jag säger. De är så inne på att jag säger något annat. Till slut blir jag så tyyyyydlig att det låter som att jag pratar med en idiot (det hjälpte möjligen inte att jag var sjukt hungrig) och BM var ungefär lika näbbig hon. Påpekade, gjorde hon, att jag har fått betyyyydligt mer undersökningar än normalt och jotack, jag vet men frågan är ju om det är relevanta undersökningar.

Till slut var någon tvungen att höja blicken lite och jag sa att om man nu kan se på CKGt att bebisen får tillräckligt med syre/näring så är det fine för mig. Nej, det kan man inte! sa BM som om det var första gången jag tog upp frågeställningen. "Det ser vi först på ultraljudet."
Åkaj, sa jag. Men om man kan säga att några dagar hit eller dit inte spelar någon roll så är jag fine med att vänta tills på måndag men om det på måndag när vi gör UL visar sig att bebisen kommer få en hjärnskada och att vi väntade tre extra dagar gör skillnad för utfallet så är jag inte bekväm med att vänta tills på måndag.
"Det kan bara läkaren avgöra" sa hon.

Så nu ringde hon och ba' "Läkaren tar dig imorgon kl 11!"
"Så bra. Och vad innebär det?"
"Jamen vännen, du SA ju att du ville göra ett flödesultraljud" och bla bla bla tills jag stoppade henne och sa att jag ju bara ville veta vilken undersökning de ska göra imorgon men hon verkade tycka att jag var dum i huvudet som inte förstått det på egen hand.

Nå, det blir fint att få det gjort imorgon och jag vägrar ha dåligt samvete för att jag tar upp mer resurser än normalt. Skönt också att ha det gjort innan Make åker till Portugal på kick-off tisdag till lördag nästa vecka.

(Och bara för det tycker jag att den sparkar lite hårdare nu. Är det inte typiskt så säg.)


(Idag hade den hjärtfrekvens över 140 ganska god del av tiden så kanske är en tjej ändå.)

Förlossningen by night

Sedan i måndags har jag reflekterat över att jag inte känner Bebis som jag brukar. En sak att man inte tänker på det på dagarna längre, när man är i farten hela tiden, men på kvällarna när jag nattar Son eller ska sova själv. Det är alltid då jag känner den som mest och i söndags låg Make och jag i sängen och skrattade åt magen som hoppade.

Så har det inte varit någon kväll sedan i söndags. Igår när jag nattade Son började jag tänka mer på det, att det är konstigt, och den här gången har de varit noga med att informera om minskade fosterrörelser, att man ska höra av sig om något inte är som det brukar. Vänta inte till nästa dag! står det i kursiv text längst ner på pappret jag fick.

Eftersom klockan var nio på kvällen ringde jag förlossningskoordinatorn och när vi pratat en stund tyckte hon ändå att jag skulle komma in så att de kunde kolla. Jag hade inte förväntat mig det, men när man väl börjar oroa sig eskalerar det snabbt så jag åkte in.

Direkt fick jag komma in i ett förlossningsrum (flashback) och lägga mig med såndär manick som mäter hjärtslag och sammandragningar, ligga där med den en halvtimma. Nu vet jag att vår bebis ganska sällan har frekvens över 140 vilket skulle tala för att det är en pojke.
"Det här ser ju jättefint ut" sa de när de tittade till mig var tionde minut. Jo, visst, men det är inte det att jag är orolig att den inte lever, det känner jag att den gör. Jag är orolig att den har syre- eller näringsbrist p g a något som inte funkar i moderkakan.

Slutligen kom en läkare som kollade med ultraljud och tyckte att allt såg bra ut. Vi såg även på UL hur den rörde sig lite med vad läkaren tyckte var "jättefina fosterrörelser" och jag upprepade att det är den minskade intensiteten som oroar mig, inte att den inte rör sig. Får den tillräckligt med syre och näring? frågade jag.
"Det kan inte jag se med den här" sa läkaren och lät ungefär som om jag frågat honom om nästa veckas lottorad. Men de bokade in mig på ett extra UL på måndag istället för att vänta till 4 september som planerat för tillväxtultraljudet.

Jag känner mig inte särskilt mycket lugnare. Inatt drömde jag om det hela natten och imorse slumrade jag på vänster sida, nästan t o m på mage, men fortfarande ingen reaktion från bebis annat än ett och annat fladder. Jag tänker ringa MVC idag på morgonen. De kanske åtminstone kan erbjuda någon rimlig och lugnande förklaring.

Sugar coating

Jag känner att jag är på ungefär 10 procent av min normala hjärnkapacitet. Om det är p g a graviditet eller post-semester-syndrom vet jag inte, men det börjar bli pinsamt att vara så uppenbart blåst. Tidigare idag satt jag i möte med chefen, ett såntdär möte när man bollar siffror och idéer och behöver vara lite skärpt men det var som att jag hade bomull i hela huvudet.


Det blev nästan lite Elefanten i Rummet och till slut var jag tvungen att kommentera det, frågade om jag kan skylla på gravidhormoner. Chefen ba': "Ja, något är det."
Jo, jag är inte helt med i matchen, sa jag. "Nej" sa chefen.
Jag kommer igång snart, jag lovar sa jag. "Det hoppas jag verkligen" sa chefen.


Det är som jag alltid har sagt: Från barn och vår chef får man höra sanningen.

Rapport från Paradiset

Prisa Herren, fotsalvan verkar fungera.

Varför ringde jag inte och frågade dem för två månader sedan? Så, så, så dumt.

27+5

Det här med att man ska jobba två månader (och en vecka, but who's counting?) till och sedan vara ledig nästan ett år?

Precis lika overkligt som att det bor en enkilosmänniska i min mage.

Tycker f ö att det suger att inte veta om det är en tjej eller en kille. Hade vi inte sett de tre strecken på UL hade jag varit helt hundra på kille men nu är jag bara förvirrad. Igår råkade jag säga "han" om bebisen till en kollega och blev själv förvånad för jag vet inte var det kom ifrån. Man är så bortskämd med att kunna ta reda på nästan precis vad som helst när som helst, Google osv, men just det kan vi inte få reda på.

Surar jag också

Obehagligaste jag vet: 


Absolut inte min killtyp: 
Allt som är slafsigt och/eller oartigt. Snåla (gäller i o f s även tjejer). Under min långa och brokiga tid som singel hann jag nog tröska igenom precis alla sorter och kom fram till att det finns en typ av killar jag tänder på och en typ av killar jag ska hålla mig till i relationer för den första typen kommer aldrig att kunna göra mig lycklig. I slutet av dagen är jag hellre lycklig och harmonisk än har fyrverkerisex varje kväll. Det var en stor win när jag äntligen insåg det. På riktigt.


 Äckligaste mat jag vet: 
Burktonfisk. Vuxenostar, typ gorgonzola eller -mögel.


Blir arg på: 
Rasister. Folk som har jätteviktiga jobb men som är helt inkompetenta. Att folk har fått de jätteviktiga jobben fast de är helt inkompetenta. Folk som inte lyssnar på andra, som bara pratar om sig själva och aldrig ställer frågor, annat än möjligen för att kunna avbryta två ord in i svaret och åter igen börja prata om sig själva.


 Sämsta bok jag läst: 
Mitt guilty pleasure är deckare men är så in i själen trött på alla klichéer som många deckarförfattade verkar tro att de måste ha med. Huvudpersonen som själv blir misstänkt för brottet och måste fly samtidigt som hen letar reda på mördaren. Antihjälten som vägrar samarbeta med någon men vars tålmodiga och förstående kvinnliga sidekick ändå lyckas vinna hans gunst. Att alla kvinnliga poliser i alla deckare har ett personligt motiv för att ha blivit polis: Oftast har hon (åtta fall av tio) blivit våldtagen eller så har någon nära anhörig blivit mördad.




Att jag själv ens fick tummen ur att börja med texten var mycket för att jag tänkte på alla så desperat dåliga böcker jag läst men som ändå verkar sälja, och så många gånger jag tänkt att jag själv skulle kunna göra det bättre. På så vis kan man säga att Buthler/Öhlund är min största källa till motivation, för deras böcker är nog, i tuff konkurrens, den sämta skit jag läst - särskilt i förhållande till hur bra de ändå verkar sälja.



Något som får mig att byta radiokanal: 
Gry och Anders på Mix Megapol. Eller snarare reklamen för Gry och Anders på Mix Megapol. Har du tänkt på att alla reklamsnuttar för det programmet är att någon av de manliga deltagarna har någon form av monolog och så avslutas klippet med att Gry vrålskrattar i fem till tio sekunder. Ibland tror jag att det ingår i hennes jobb att vrålskratta i minst fem sekunder minst en gång per program, så att de har något att använda till "puffarna" senare. Emellanåt låter det nämligen en smula forcerat.

Dessutom är alltid reklamkampanjen för deras program så sliskig. De kör ofta storbild på annonstavlor och det är alltid Gry placerad framför Anders och han står alltid och håller henne jättehårt om axlarna, pressar henne liksom mot sig och det ser så tvingande ut. Hua!


Sist jag ville ta till knytnävarna:
Jag var beredd under semsetern när Son och jag stannade på en bensinmack för att han skulle få lunch och en gubbe som antagligen var full ville "hjälpa till" genom att lyfta upp Son på en av de höga barstolarna. Jag sa med iskall röst Nej tack men om han fortsatt den rörelsen han påbörjat hade jag varit beredd till vad som helst. Rör inte mitt barn.

Enda gången i vuxen ålder jag faktiskt slagit någon, dessutom så hårt jag kunde, var kanske fem år sedan på en firmafest, då en överförfriskad man tyckte att det var ett kul partytrick att klämma mig på brösten och säga tut-tut. Något säger mig att han inte gjort om det sedan dess #såradmanligstolthet

Sämsta serien jag nyligen sett:
Har försökt mig på två spanska serier på Netflix, för de ser snygga ut, men har tröttnat båda gångerna. För mycket såpopera. Annars: Homeland. Vi såg en säsong och fattar verkligen inte hajpen.


Fulaste plagg jag vet: 
Mja, alla har ju sin smak osv men mönstrade tights/leggins. Strumpbyxor i sandaler eller i sko med öppen tå och för egen del känner jag mig extremt osnygg i vadlång kjol/klänning.





Äckligaste drycken: 
Kanske inte äckligaste men har aldrig gillat typ Loka/övrigt kolsyrat mineralvatten. Tycker det är för salt och alltid för hårda bubblor.


Sämsta karaktär i film eller TV-serie:
Dexters syrra. Eller hon i Homeland.


Det skriker jag när jag blir arg: Helvetes jävla skit fan. Det är typ om jag slår huvudet i en öppen skåpslucka.