"Du ska få allt" sa farmor

Igår fyllde pappas faster 90 år. Vi kan kalla henne Karin. Flera gånger har jag tänkt att man egentligen borde intervjua henne, be henne berätta om sitt liv men jag tror att det är så mycket mörker och hemskheter där att jag inte skulle palla med. Hon är världens mest positiva, "glad för det lilla" personifierad.

 

När hon var liten bedömdes hon vara efterbliven för att hon har någon sorts nervsjukdom. Från myndigheternas sida ville man sätta henne på ett hem för sinnesslöa barn men hennes mamma, min gammelfarmor, tog strid och vägrade. Som jag förstår det jobbade de med en sorts hemmasnickrad fysioterapi och Karin blev bättre.

 

Karin föddes in i en familj som nyligen förlorat ett barn. Min farfars lillebror var två-tre år när han fick en balja kokhett vatten över sig och dog några timmar senare på sjukhuset. När det stod klart att pojken inte klarat sig lämnade min gammelfarfar sin fru på sjukhuset, han var sent till att spela med några kompisar. Gammelfarmor fick själv åka hem, väcka min farfar och berätta att hans lillebror dött.

 

Jag vet inte om det är så, men har en ganska stark känsla av att Karin inte kunde få barn. Vet ju att man tvångssteriliserade frisk förr, och vet inte om hon fortfarande i något protokoll någonstans räknades som sinnesslö. Hon räknades inte som fullvärdig. Hennes rum var en skrubb och hennes föräldrar lånade ut henne som hemhjälp gratis till vänner och bekanta.

Hon har i alla fall alltid älskat barn och utbildade sig till barnskötare och jobbade som det i många år. Hon träffade aldrig någon man, bodde hemma hos sina föräldrar tills hon var kanske… 40? Då flyttade hon till en lägenhet ett stenkast från dem och fortsatte ta hand om dem tills de dog i slutet av 90-talet.

 

Karin är övertygad om att det är av yttersta vikt att hon håller sig sysselsatt. Hon har aktiviteter varje dag, går på qi gong, promenadgympa, allt som erbjuds. Hon har fortfarande kontakt med vissa "barn" som hon tog hand om som barnskötare och är engagerad i föreningar och olika aktivitersgrupper. Hon har Instagram och följer oss i familjen. Jag misstänker att hon tror att allt man lägger på Stories skickas enbart till henne så hon svarar på ALLT. ALLT. Hon svarar också på allt som syrrans företag publicerar. Hon kommenterar på svenska. Syrrans SoMe-person måste ju undra, tänker man.

 

När jag ringde Karin igår för att önska grattis på födelsedagen hade hon precis kommit hem efter att ha bjudit några vänner på "Kinarestaurang" och hon var så lycklig att hon nästan darrade på rösten. Hon kunde knappt tro hur uppvaktad hon blivit, av (med hennes mått mätt) så många människor. Hon räknade upp alla fina presenter hon fått och hur många som hade ringt. Hon sa att hon känner sig så genuint uppskattad, jag tror inte att hon har känt det så många gånger i livet.

 

"Jag kunde ju inte riktigt vara mig själv när jag var ung, jag tog ju bara hand om mor och far men det känns som att jag tar igen det nu. Livet är så roligt!"

 

Sedan berättade hon att hon ändrat sitt testamente så att pappa, syrran och jag är förmånstagare. Vad säger man? "Tack"? Nej, det känns fel men hon ville förklara hur hon resonerat och jag sa att jag uppskattar att hon delar det med mig och att jag är tacksam. Jag har ingen aning om vad det innebär, kan vara miljoner, kan vara en samling porslinstomtar (liksom rubriken referens till reklamen f som snurrar nu) men känner att det inte spelar någon roll. Jag har tacksamt nog fått en väldigt avslappnad inställning till pengar senaste tiden. Ska t ex få lönebesked från min chef nu om en stund (nej, ingen diskussion, ingen förhandling, inget samtal. Besked. Välkommen till industrin). Gör med åtta minuter tillgodo lite research och kollar vad jag har i lön nu, fick öppna en lönespec (som jag aldrig öppnar annars) och gjorde stora ögon: HAR JAG SÅ HÖG LÖN?! SHIT!

   

Foodie

Större delen av vår relation har vi kört ett stående skämt, ett av de få som inte blir gamla, att jag försöker ha ihjäl Make genom att servera honom mat som passerat bäst-före-datumet. Han är nämligen en sådan som helst inte chansar. Maten behöver inte ens ha passerat bäst-före för att han ska rata den, det räcker med att det är lika kvar i förpackningen, som att det äldsta per definition är för gammalt.

 

Jag, som är kökschef hemma, har stenkoll på hur på riktigt för-gammal mat beter sig. Jag vet att creme fraichen blir grönmöglig, grädden klumpig, korven luktar surt osv. Eftersom jag är en analytisk och logisk person kan jag alltså snabbt räkna ut att om creme fraichen INTE är grönmöglig så är den okej att äta. Make lagar i princip inte mat så han har aldrig råkat få ut en creme fraiche-burk från längst bak i kylen och behövt hindra en kväljning när han ser innehållet.

 

Häromdagen, inspirerad av sociala meeeedier, smörsteke jag gräslöksblommor att piffa till en gnocchisallad med. Make undrade om hans tid var kommen nu, är blommorna giftiga? Jag lyfte trägaffeln från pannan och frågade om han gjort överföringen än, utdelningen från hans bolag till vårt gemensamma konto.

"Nej" sa han och såg lurig ut.

"Säkert?" sa jag.

"Japp. Ska göra det på måndag" sa han.

"Dåså" sa jag och låtsades att jag skulle slänga blommorna i soporna. "Vi… Jag menar DU kan smaka blommor på tisdag istället."

 

Nu är överföringen gjord men någon (han) måste installera robotgräsklipparen vi köpt så jag ska nog inte förgifta honom riktigt än. Har sparat en tub Senap Original som gick ut 2023, utifallatt. Moahahahaha. 

Mammorna

Sofia kom hem från sjukhuset i torsdags. Hon passade på att göra slut med sin kille (eller vad han nu var) kvällen innan. Via textmeddelande. Hon läste hela chatten högt för mig i bilen med en röst som knappt bar (det var så synd om henne) och jag fick bita mig i läppen för att inte upplysa henne om att hon är en barnslig och egoistisk dramaqueen. Det är princip på dagen en månad tills hon åker hem nu och vi kommer inte sakna henne. Vet att hon mår dåligt över grejer men börjar bli sådär krass som jag vet att man egentligen inte ska bli med folk som mår psykiskt dåligt. Det är inte bara att rycka upp sig (vet) men å andra sidan börjar jag misstänka att hon trivs rätt bra med att sitta instängd i ett kvavt rum och tycka synd om sig själv.

 

Vi tillbringade helgen i sommarstugan, hon var tacksamt nog inte med. I lördags köpte vi en båt, ska hämta den på fredag. Make har vänt ut och in på utbudet sedan förra sommaren och varje gång har han landat på Yamarin 64DC. Den har blivit vårt ideal så när den här (snart 20 år gammal men fräsch och välskött) dök upp på rätt ställe bad vi om att få komma och titta. Make hade redan förberett kontrakt och killen som sålde såg rätt förvånad ut när det gick upp för honom att vi var beredda att skriva på där och då. På väg hem frågade jag om vi ska döpa den till Anna. Båten Anna. Boten Anna. Make tyckte att det var måttligt roligt och lade in sitt veto, haha.  

 

"Ba' så du vet, jag kommer säga till alla att båten är min morsdagspresent" sa jag till Make igår. Morsdag. Det är en dag som inte betyder något alls för mig, mina föräldrar tyckte alltid att sånt var tramsigt (vi har aldrig firat namnsdagar heller) och det ligger kvar. Däremot blir jag sjukt stressad över alla mammahyllningar på Insta. Undrar om min mamma innerst inne blir ledsen för att min syster och jag inte lägger ut något glättigt om Världens Bästa… osv. Det hade känts påklistrat om jag gjorde det. Hon ÄR världens bästa, det är ju inte det. Svårt, samma inre brottningsmatch var sjätte månad.

 

På tal om mammor hade Makes föräldrar tänkt hälsa på oss i sommarstugan i juli. De har nämligen planerat att träffa vänner i Dalarna  och eftersom de ändå är i södra Sverige… Jag frågade Make om de på riktigt tror att Blekinge och Dalarna är nästgårds, förstår de hur långt det är, både bil- och rälsvägen? Oklart, vi lät det hela bero men nu har det gått upp för dem att det inte finns några synergier och funderar på augusti istället. Det lutar åt den helgen min kusin firar sin 40-årsdag i Stockholm så tyvärr är jag inte hemma då. Det var ju synd.  

Lilla Bonus

Vi hade möte – jag, mamman och socialsekreteraren. Jag hade sagt innan till socialsekreteraren att jag hade en känsla av att mamman egentligen inte vill ha avlastning med övernattningar och eftersom vi ändå skulle diskutera en förlängning av uppdraget behövde vi reda ut frågan.

 

Min magkänsla stämde och efter en del krumbukter berättade mamman om vad som skavde hos henne med övernattning. Bonus har sina issues med toalettbestyr och hon sover väldigt orolig. Plus att mamman och Bonus inte sovit isär en enda natt sedan hon föddes, hon sover t o m permanent i mammans säng. Klart att det känns att då lämna bort sitt barn en natt.

 

Jag sa till henne att om mamman bara vågar och känner sig bekväm med det så kostar det inget att prova. I värsta fall kör vi hem Bonus och ingen skada skedd. Vi skulle aldrig insistera på att hålla kvar henne om hon uppenbart inte mår bra av det. Mamman är så klok och rationell så hon sa yes, vi provar! Socialsekreteraren tillade "Ja, jag kan nästan garantera att vi inte har en bättre familj än så här att erbjuda." Det var typ det finaste någon sagt någonsin.

 

Redan nu i helgen bestämde vi oss för att testa och det gick hur bra som helst. Bonus älskar att vara hos oss. Make tog med henne och Lill till stans bästa lekpark, sedan gick jag med tjejerna till sjön nedanför vårt. Bonus har aldrig tidigare badat i en sjö, aldrig ens doppat tårna. Först var hon rädd, ville inte ens känna på vattnet och jag fick lova och svära att det inte finns varken maneter eller hajar. Först när Lill badat klart och vi skulle hem bestämde Bonus sig för att testa och sedan kunde hon inte få nog av att hoppa från bryggan med min hand i ett fast grepp.

 

Jag föreslog att de kunde bada badkar när vi kom hem. "Vad är ett badkar?" frågade Bonus. Jag förklarade. Även det en ny upplevelse för henne.

 

Nattningen gick nästan som en dans, bortsett från att hon hade svårt att komma till ro. Många intryck att bearbeta och hon loopade dagen gång på gång, så glad och uppspelt över allt hon gjort. Till slut, först när jag kröp ihop vid sängens fotände och bara höll om hennes fot så att hon skulle veta att jag var där, kom hon till ro. Sedan sov hon bredvid mig hela natten men var som en helikopter. Rätt övertygad om att hon väckte mig en gång i kvarten men det gjorde inget. Som jag sa till hennes mamma: Jag kan leva med en natts dålig sömn.

 

Nu blev det ju så att jag satt på akuten med Sofia natten efter men tur att man inte vet vad som väntar. Hon är f ö fortfarande inlagd, vi avvaktar provsvaren för att se om hon får komma hem idag.

Fullt ös (medvetslös)

Jag har börjat titta på Fleishman is in trouble på SVT Play. Gillar. Första avsnitten utgick jag ifrån att det var mannen Fleishman som har problem men börjar fundera på om det inte är exfrun Fleishman som titeln syftar på. Framgår inte. Än.

 

Jallafall, han Fleishman är doktor men han och han (ex)frus umgänge består mest av extremt förmögna Manhattanbor. Varje gång han säger att han är läkare till någon av dem reagerar de på samma sätt: "Good for you!". Sådär som man kanske säger när man tycker att någon gjort ett helt idiotiskt livsval men man ändå känner att man behöver svara något vänligt. Samma reaktion f ö när han berättar att han inte spelat golf eller tennis utan basket. Obekväm tystnad och sedan ett tveksamt Good for you.

 

Det tänkte jag på i natt när jag höll Sofia sällskap i ett rum på akuten. Hjärtmuskelinflammation. Hon väckte mig vid 02.30 i natt, vi åkte in direkt och jag var hemma igen vid sju. Bitvis vankade jag av och an på en sömnig akutmottagning. Hittade en National Geographics. Herregud så makabra reportage! Ett om en kvinna som donerat sin kropp till vetenskapen, fullt medveten om att de skulle slica upp den i 27000 papperstunna skivor för att digitalisera och användas för utbildning. Scrollade nyhetsflödet. Såg att Irans president omkommit. Rätt trött, sov en dryg timme och åkte till jobbet.

Natten mellan lördag och söndag sov Lilla Bonus hos oss för första gången och det kändes som att hon väckte mig en gång i kvarten hela natten. Skriver mer om det en annan gång. Allt gick i alla fall mycket bättre än jag vågat hoppas.

 

Make har en tuff vecka framför sig, var borta nästan hela förra och kommer vara borta nästan hela denna. Mycket som händer, tunga, jobbiga frågor att hantera. Jag försöker stötta, mer med att föreslå metodik snarare än att tycka en massa. Ibland är det svårt att låta bli men jag försöker.

 

I fredags tog jag med mina föräldrar till Köpenhamn. Det blev en fin dag och framförallt var pappa helnöjd med sin 70-årspresent. Det var det viktiga. Vi tog en liten gul färja till Reffen, en permanent street food-marknad som man byggt upp av gamla fraktcontainers. Mat från jordens alla hörn, dofter, barer, långbord på en fejkad sandstrand, scen med uppträdande kvällstid (de gjorde soundcheck när vi var där, ett jädra ös). Jag hade gärna tillbringat en dag där och ätit mig igenom stället, dricka cocktails i solen. 

Laget vs jaget

Tisdag vecka 19. Helt okej för att vara veckans rövdag, hehe.

 

Helgen var barnen, Sofia och jag i sommarstugan. Make på tredagars svensexa. Sommarstugan blev så fin med de nya tapeterna, alla tre kändes super. Nu behöver vi måla det som är kvar av stänkmönstrade gamla, för den drar ner helheten ganska mycket. Det kändes bra att flytta in och göra det till sitt, en gång till. Hade gärna stannat kvar, var inte klar på långa vägar men det var så mycket tjat på det äldre av barnen att jag till slut inte stod ut med att höra min egen röst längre.

 

Livet snurrar bara fortare och fortare. Make är bortrest jättemycket närmaste tiden, mer borta än hemma. Det är okej, det är som det är. Hela grejen med firman i Norrland osv, det är en gemensam investering som så mycket annat vi gjort. Utifrån sett kanske lite skevt, jag som är hemma och tar hand om allt (med hjälp av Sofia förvisso) medan han är iväg men något jag upplever att många glömmer när de pratar om oavlönat hushållsarbete mm är det naturligtvis kan vara orättvist och kvinnofälla osv, men det beror ju på hur man lägger upp det. Om Make varit en sådan som hållit på "sitt", tyckt att det som kommer från firman var hans, då hade vi haft problem, men han är inte sådant. Det han drar in blir vårt, utdelningen som dimper ner om någon vecka går in på vårt gemensamma konto. Då är jag helt fine med att dra ett tyngre lass på hemmafronten. Vi gör det tillsammans.

 

Det är så mycket med Make jag är tacksam över. Han är ett föredöme på så många vis. Fantastiskt snäll, generös och stark inre kompass för vad som är rätt och fel – på riktigt. Det låter ostigt (ursäkta), men han får mig att vilja bli bättre. Jag har blivit bättre med honom. 

Bonussöndag

Lilla Bonus hängde med oss nästan hela söndagen. Son var i Stockholm med mormor och morfar så jag tog med tjejerna till Leos där de roade sig kungligt i tre och en halv timma. Jag satt i en soffa med en bok hela tiden. Samtliga helnöjda. Lill och Bonus kommer betydligt bättre överens nu, det hjälper att jag tar ett steg tillbaka och naturligtvis att vi hittar på festliga grejer. Bonus åt middag hos oss, mormor och morfar anslöt och jag körde henne hem till hennes mamma vid 19.30. Bonus undrade om vi "har många pengar" och jag blev lite ställd av frågan. Vad svarar man? Men så tänkte jag att man inte ska ljuga för barn så jag sa att ja, vi har ganska många pengar men (upprepade jag flera gånger så att hon verkligen skulle förstå); Vi sparar de roliga grejerna tills hon är hos oss. Vi går INTE på Leos eller restaurang var och varannan vecka. När Lill tjatar om att åka dit säger vi nästan alltid nej, för att det är dyrt. Väldigt viktigt att hon inte går i villfarelsen att våra barns liv är så väldigt annorlunda från hennes, när det kommer till sådant. Jag övervägde att säga att vi får lite pengar för att ha henne ibland men lät bli, det kändes fel i magen. 

 

I bilen på väg hem sa jag (igen) att vi hade tyckt att det var jättemysigt om hon ville sova över någon gång. Make och jag är övertygade om att Bonus är mer än redo men jag har haft en vag känsla att det är mamman som håller emot. Bonus berättade då att hon pratat med sin mamma om övernattning men att mamman (så som Bonus återgav samtalet) sagt bestämt nej, "Du ska inte sova över där!" Behöver prata med socialsekreteraren om det. Inte för att mamman är elak, det är hon verkligen inte, men om det är en diskrepans mellan hur vårt uppdrag är definierat och vilken typ av stöttning hon vill ha behöver vi reda ut det. 

 

Lill blir betydligt mer mammig när Bonus är med. Vi går på Ica Maxi alla tre och jag får knappt en hand ledig för att väga frukten eftersom tjejerna ska hålla i varsin, varje sekund räknas. Lite stolt känner jag mig, märker att folk sneglar när jag har en lintott i ena näven, och en liten tjej med tjock blanksvart fläta i andra. 

Utopia

Jag tillbringade en eftermiddag och kväll med Äventyret. Kände att det var min tur att fixa något att äta, var så fruktansvärt sugen på sparris (och ägg?!) men förstod mellan raderna att han hoppades på musslor så det blev en kompromiss. När vi pustat ut och svetten torkat efter första timmarna sa jag till honom att stanna i sängen, gick ut i köket där jag laddade en bricka med nystekt sparris, lufttorkad skinka, salami, chips och en smörig citrondip till sparrisen som jag vevade ihop i en espressomugg. Så jädra gott att mumsa på i sängen med en skvätt torrt vitt vin till.

 

Efter ytterligare någon svettig timma eller två steg jag upp igen. Vitlök scharlotten smör i hans Le Creuset-gryta. Grädde och vitt vin. Musslor. Chiliflakes. Stekte bröd. Över middag nummer två, vid bordet den här gången, pratade vi lite om hans senaste kris, den jag inte uppfattade som mer än en skugga. Jag förklarade för honom att det han ser av mig bara är en enda procent. Han får den bästa procenten för att vi ses som vi gör men jag fattar ju om han tror att det alltid varit så här, hur mycket vi än sågs. Jag förklarade att mina övriga 99 faktiskt är inte så jävla perfekta.  Han skrattade och erkände att jo, i hans hjärna är det så här jag alltid är. Maten är alltid god, naglarna nymålade, hela jag slät och väldoftande, ett ljuvt leende personifierat och pikar jag honom är det enbart charmigt, med glimten i ögat. "…och det är klart att ibland sitter jag med min leverpastejmacka och tänker på hur perfekt allt med dig är…"  

Klart att han tänker så, man kan väl inte klandra honom för att vilja ha mer av vår utopi utan att tänka på att just de små doserna är en grundförutsättning för dess existens. 

Jo man tackar!

Jag minns inte om jag skrivit om det tidigare, eller bara tänkt men mina föräldrar och särskilt pappa har ett väldigt konstigt förhållande till alkohol. Jag upplever att han, som annars inte är det minsta macho, ser alkohol som något manligt. En riktig karl tackar inte nej till sprit. Att kunna tacka ja till alkohol när det bjuds är så viktigt för dem/honom och jag förstår det inte. Det är inte att han är snål, "passar på när det bjuds" utan mer som att han tycker att det är höjden av lyx, att bli bjuden och kunna tacka ja.

 

När de är bjudna till vänner på middag ber de mig om skjuts hem. Eftersom de alltid ställer upp när vi behöver något gör jag samma för dem utan att knota, men jag fattar inte att det är så viktigt för dem att kunna dricka om man betänker hela apparaten det innebär:

De tar sin bil till vännerna som bor på andra sidan stan.

Äter. Dricker. Mamma på sin höjd två glas vin.

När jag ska hämta dem blir det allt-som-allt en timma i bilen för mig, kors och tvärs, när jag egentligen skulle ha sovit, eftersom vännerna bor på ena sida stan och föräldrarna på landet, på andra sidan stan. Dagen efter kör de tillbaka till vännerna för att hämta bilen de lämnade.

 

De kan "boka" mig för skjuts hem från tågstationen månader i förväg, för att de kommer från flygplatsen och de har bokat en flygbiljett där det ingår vin (om man vill ha). Alltså måste de tacka ja. Inget konstigt med det, tycker dom. Så hade väl alla prioriterat.

 

Igår hade jag lovat dem skjuts hem och lyckades totalt glömma bort det från en timma till en annan. Vi hade middagsgäst, Lill behövde duscha och tvätta håret innan läggdags, allt drog ut på tiden och hon kom i säng alldeles för sent, låg och lyssnade på Emil från min telefon som vanligt. Därför hörde jag inte när pappa ringde. Make hade inte heller sin telefon så han hörde. När jag väl sladdade in vid vännernas hus en dryg halvtimma för sent var pappa skitsur vilket är ovanligt för honom. Jag kände mig ju naturligtvis dum som glömt men också sur över att en av dem inte kan tänka sig att dricka alkoholfri öl som vanligt folk. Var hemma igen 23.30, hade svårt att somna och vaknade 5:45 av en Astor med morgonljusgloria, som låg och spann tillgivet på mitt bröst. Upp-å-hoppa.