SMS från mamma igårkväll: Morfars cancer har spridit sig från tjocktarmen till båda lungorna. Han ska opereras om en vecka och tumörerna i lungorna ska strålas. Känns inte som att hans chanser är super.
SMS från pappa idag på morgonen. Han åker ner till farfar imorgon eftersom farfar mejlat och sagt att han tror att det bara är en fråga om dagar nu. Han äter inget, har gått ner 20 kilo på en månad och ligger bara och dåsar. Jag är glad att jag fick iväg de där raderna till honom. Han svarade att med sådana barnbarn är det ingen konst att vara en bra farfar och han ska hålla utkik mot andra sidan efter farmor. De är ju inte religiösa, han tror säkert inte på sådant. Jag är inte heller religiös, men det måste ändå vara så att man ses på andra sidan.
Make har två obligatoriska seminarium den här veckan så han tillbringar två hela dagar på tåget och typ en timma på seminarium. Plus att partnerna i en stor affär han håller på med hade möte i tisdags och bestämde att allt ska bli klart på fredag. Plus att han inte sover som han ska. Make säger att folk överallt frågar hur han lyckas, hur han håller alla bollar i luften men han vet inte själv.
Igår fick jag sitta hemma och jobba hela eftermiddagen. Byggaren sa med några timmars varsel att vi behöver sätta var toa, tvättställ och dusch ska vara, på centimetern. Jag hade redan en skiss (i Excel guschelov) men var inte helt hundra på måtten mellan innerväggarna och kände att jag behövde stämma av med någon mer praktiskt lagd. Det blev bra till slut men igårkväll märkte jag att blandarväggen som är ett måste för oss utgått ur INRs sortiment och fanns bara kvar på en enda sida. Övertalade Make att vi skulle köpa den direkt för jag älskar de där blandarväggarna, vi har en likadan i badrummet uppe.
Och i natt höll lilltjompan mig vaken mellan tre och fem. Då låg jag och funderade på duschens placering och kom på att så som vi ritat inte var bra så i morse medan barnen slogs och slängde sin frukost på golvet reviderade jag ritningen och skickade till byggaren. Nu känns det bra.
Fick beröm av byggaren för att vi är så noggranna och kör hängslen och livrem. Han blev imponerad när jag mejlade honom mina anteckningar från vårt startmöte (vi har noterat att han är lite disträ och en del saker vi pratat om och bestämt kan han fråga om gången efter man ses, har helt glömt att vi redan pratat om det). Han är så noga med att det ska bli rätt och uppskattar att vi inte lämnar något åt slumpen.
Jag hade även kommit på att trädgårdstjänster är RUT-giltiga och avdraget på RUT är som bekant bättre än på ROT. Tog upp det med byggaren som sa att han aldrig tänkt på det och de har ju grävt rätt mycket i folks trädgårdar men att ingen någonsin sagt ett ord om RUT. Klart att vi ska RUTa det, istället för att ROTa det! #skatteplanering
Nu ska rörmokaren dit idag och sätta sitt, imorgon bitti börjar de gjuta och (utgår jag ifrån) på måndag börjar de bygga stommen. De har även satt första plankorna på trädäcket, så man ser konturen av det, hur långt ut och hur högt det kommer gå. Det blir stort! Byggaren och jag rörande överens om att så som trapporna mot trädgården är ritade inte känns bra, de blir för breda och för höga så vi ska smalna ner dem mot den delen av däcket som är närmare marken. Jag vill ha som en hög spaljé i bortersta hörnet, där fallet är som högst. Har en målbild om sockerärtsrankor mot den. Jag har många målbilder.
Jag är lite rolig för Make, rädd att han är på väg att bli utbränd. Det är så mycket som snurrar för honom. Mycket på jobbet, stress över plugget, stress över att han inte hinner vara särskilt närvarande med barnen och så renoveringskaos som grädde på moset. Igår blev det lite dålig stämning för vi kom in på sovrummet och han tycker att "vi inte behöver stressa" med att få det klart och jag hatar när han säger så för det betyder ungefär mja-vifårse-kanskeomvikännerfördet-villintelovanågot och det är vad han säger när han är osäker. Ibland är vi så olika, han och jag. Jag har nog rätt extremt processtänk, jag utgår alltid ifrån vad som är smartast och smidigast och vill få saker och ting gjort. Han har liksom inte det tänket. Han förstår inte att om vi inte gör klart sovrummet i den här vevan så blir det aldrig gjort. Vi kommer inte ta hit snickarna igen om ett halvår eller ett år. Marginalkostnaden (inklusive byggstök) att göra det nu är lägre än att göra det som ett separat projekt längre fram.
Jag gillar att lösa problem genom att dela upp dem i halvor och slänga bort den halva som inte är relevant för problemet. Typ sånadär schema där man ställer en fråga och så en ja-pil åt ena hållet och en nej-pil åt andra. Så fungerar min hjärna. För mig finns inget "det beror på" om det inte är att man väntar på information.
Så jag säger att fråga ett är om vi vill göra det – ja eller nej.
Mja, säger han.
Jaja, säger jag. Men om vi kommer fram till att vi vill göra det så är nästa fråga Hur är smidigast att göra det? Det måste få styra när och hur det går till. Det höll han inte med om, för man ska väga in hur det känns. Konstigt att han som är så genomblå kan tycka att det är viktigt hur sådana saker känns. Jag kan inte alls relatera till det. Det är ju så kaosigt ändå, säger han. Orkar vi med ännu mer kaos? Ehhh, ja. Om vi har 50 kaos nu blir det kanske 55 kaos (om kaos var en enhet) medan de gör om sovrummet men det är ju bara att planera för det. Vi kan sikta på att de gör det i januari när mina föräldrar är två veckor på GrandCan så kan vi bo där några dagar. Inga problem!
Då såg han sådär knäckt ut och torkade sig i ögonen så jag förstod att han grät. Fick dåligt samvete. Känner mig okänslig som tycker att han blåser upp problem som inte finns.
Hans föräldrar har förresten inte hört av sig med något erbjudande om finansiering. Det räckte tydligen inte att skämtsamt antyda att vi behöver pengar. De vill ha ett regelrätt äskande. Make ledsen över det också, att de inte spontant kan höra av sig och fråga om vi behöver hjälp, att vi ska behöva be om det. Det är lite så de är, med allt. Deras världsbild är att de gjort ett så fantastiskt jobb som föräldrar så när barnen inte ber om hjälp är det för att de är sååå duktiga som klarar sig själva. Precis som med praktiskt stök när man ses. Vi kan ha tusen bollar i luften med barn och matlagning och dukning och städning men de sitter bara och tittar på och säger åååååå så duktiga ni ungdomar är som fixar och donar och bollar barnen samtidigt. Sååååå duktiga! Isätllet för att bara se att det är KAOS och vi BEHÖVER HJÄLP men det bär en så emot att be någon som sitter på ändan och tittar på om det. Typ som att någon i rullstol kämpar för att få upp en dörr och en annan står bredvid och säger Sååååå duktig du är som får upp den där stora tunga dörren själv! I rullstol och allt! Braaaaaa! Exakt så känns det.
Nu har snickarna, rivarna och grävarna kört igång hemma. Tagit ner träd och åkt iväg med stenbumlingar har de också gjort. Tomten har blivit som 50 procent större när vi blev av med allt ris som tagit över mer och mer. Fattar inte att några gubbar kan få så mycket gjort på en dag men det är väl utrustningen det hänger på. Nu ser huset ut som ett stympat kråkslott, förbipasserande måste ju klia sig i huvudet och undra vad tusan vi håller på med. Det är faktiskt av den anledningen lite skönt att de kommer få det yttre på plats tidigt i processen – nu hade man kunnat skrämma barn med vårt hus.
Ett litet streck i räkningen var att grunden till kapprummet och gästtoan inte är murad som vi trodde. Därför behöver de riva det också, omedelbart, för att få en hel gjuten platta. Lagom kul att bara ha en toa i drygt tre månader, mycket eftersom Make är kroniskt risig i kistan och det stinker något vansinnigt efter honom. Det blir till att skaffa doftspray/luftrenare.
Men on the flip side är inte trädgården så illa åtgången som jag trodde den skulle bli. Visst, det är en lerhög men grävmaskinisten har liksom städat efter sig och slätat till marken där han dragit bort stubbar, buskar och rabatter. Jag såg framför mig att trädgården skulle vara full av kratrar och att vi skulle få gå med lass efter lass med jord för att fylla igen men nope! Oj, så jag längtar till våren när vi kan börja piffa!
Byggarens son är var och jobbade hos oss igår. Han byggde mapsens uterum så jag har träffat honom där, och de är sååå glada för honom, tycker att han är sååå trevlig. Jag tycker att han är obehaglig. Han är väl i Makes ålder och egentligen snygg men det är något med hans utstrålning, blicken. Han tittar på mig med något som ser ut som han tänker "du är min, du vet bara inte om det än". För femton års sedan hade det gjort min dag men nu blir jag bara obekväm, särskilt eftersom det inte är kemi, det är något krävande, ägande. Make och jag pratade om det lite igår kväll, jag sa inte specifikt att jag upplever det som att han tittade på mig 'så' men vi konstaterade båda två att vi oberoende av varandra upplevt honom som obehaglig.
Nu är vi igång på riktigt, fr o m idag på morgonen. Sex personer plus byggaren själv som går där och fixar. Två rumäner som gör rivning, gjutning och annat grovjobb (allt vitt och enligt boken så klart), två snickare, en grävmaskinist och en som sågar/kör traktor. De gick på alla buskar och risiga rabatter direkt. Några minuter att få bort en stor ful busk-stubbe. Några minuter till och så är den risiga jasminen borta. Det skräpiga körsbärsträdet som står precis uppe i hörnet mot vägen och som vi varit oroliga för hur tusan man ska fälla utan att det ska trilla fel höll de med en speciell skopa medan andra killen sågade. Sedan kunde de praktiskt taket bara lyfta ner trädet direkt på traktorflaket. Man baxnar när man tänker på hur många månader och hur mycket slit det tagit oss att få bort allt det där. Trädgården kommer bara vara ett jordhål när vi kommer hem från jobbet i em men strunt samma, för det är ett konstruktivt jordhål. Det kommer bli bra!
Make och jag var som barn på julafton igår. Vi är så glada att vi får så mycket gjort när de ändå är där. Allt vi haft på att-göra-listan fixas på en enda dag medan vi är på jobbet. Med ROT-rabatt dessutom!
Första lilla "chocken" var dock att vårt kapprum och gästtoa inte alls står på murad grund som vi trott, utan på torpargrund, vilket betyder att de måste riva den delen helt och hållet för att kunna gjuta en enda solid grund. Det betyder att ytterdörren flyttas in ett rum, till det som var yttervägg innan man gjorde tillbyggnaden på 70-talet och vi blir av med en toa redan imorgon, men strunt samma. Vi klarar oss med en toa och hallstök i några månader. Det är ju ändå ganska begränsat område i huset. Resten är ändå i ordning tills vidare.
Jag är glad!
I lördags kom byggaren hem till oss för han hade ändå ett ärende i närheten och han var angelägen om att få ordning på sin planering för kommande vecka. Make och han hade inte träffats tidigare, kändes viktigt för dem båda att få träffa den andre. Vi ställde en massa frågor, gick igenom (igen) vad vi ska göra fast med vissa modifieringar. Det dyker upp nya saker hela tiden, "När ni ändå är här…"
Så sa vi till slut att Yes, vi kör.
Det kan vara så att de drar igång redan på onsdag! Tidplanen är följande:
Steg 1: Riva det som ska rivas (det fula uterummet, befintligt trädäck osv). Gjuta platta för tillbyggnad, carport och förråd. Sätta upp plintar och stommar för veranda och tak över verandan. Sätta i parglasdörren från vardagsrummet ut mot det som blir nytt trädäck. Sätta upp de nya ytterväggarna så att de kan få in avfuktare i det nya utrymmet. Byggaren vill att cementen ska få härda i tre månader, han säger att det inte blir bra annars. Samt flytta ut ytterväggen på balkongen till det som ska bli allrum och Lilltjompans sovrum.
Steg 2, om tillfälle ges: Göra klart övervåningen så att Lilltjompan kan flytta in i sitt nya rum asap. Det är f n KRIG eftersom Son har sitt rum där hon också vill vara men han låter henne bara vara där hälften av gångerna hon vill. Jag tror det blir så bra när hon får sitt eget.
Steg 3: När cementen härdat gör de resten av insidan. Badrummet och bastun, hallen. Det ger oss mer tid att fnula på materialvalen, guschelov.
Det vi måste bestämma oss för snart är om vi ska ha en ny ytterdörr – pardörr. Arkitekten ritade in det och det passar så bra på huset men vår befintliga ytterdörr är bara drygt två år gammal och den var inte billig. Egentligen är den jättefin men stilen passar inte lika bra in. Vi velar men leveranstid på dörren är 6-7 veckor så vi måste bestämma oss!
I samband med byggstart har vi inventerat våra ekonomiska resurser. Jag blev glatt positivt överraskad över att kunna bidra med 170 000 och ändå ha 50 000 kr kvar som buffert (Make insisterade och det är nog klokt). Undrar lite vart alla dom pengarna kommit ifrån (fast 100 000 fick jag av mapsen för några år sedan, i samband med att de sålde farfars hus). Så hade vi en del pengar på ett ISK som bara tickade skatt, så de har vi tagit ut och Make kan putta in 150 papp han också.
för ett tag sedan har jag hunnit testa!
Real Barrier Aqua Soothing Peeling Gel
OMG! Jag trodde att den enzympeeling jag hade tidigare var bra men den är INGENTING mot denna. Jag trodde det var fejk först, att krämen i sig snabbtorkade och att det var därför den blev som grynig direkt men det räcker med att lägga den på huden för att man ska få som mängder av uppblött toapapper på fingertopparna. Det är alltså hudceller som bara släpper. Efteråt känner man sig som pånyttfödd. Jolse verkar ofta ha 55% rabatt på märket så kan vara värt att ha is i magen men den här produkten kommer jag nog aldrig byta bort. Man ska nog inte använda den för ofta, gissningsvis inte mer än varannan vecka. Jag upplever att huden känns en liten aning sliten efter att jag använt den.
ETUDE HOUSE Dr. Mascara Fixer for Super Longlash
Gör varken till eller från, annat än att nog mascaran sitter lite bättre (och blir lite svårare att tvätta bort). Gör inte fransarna längre.
SOME BY MI Galactomyces Pure Vitamin C Glow Serum
Favorit sedan tidigare!
MISSHA 4D Mascara
Torr och kräves många dopp-i-hylsan för att få samma resultat som min vanliga mascara. Lite dum borste som kladdade mycket, främst under ögat men mascaran satt som berget och löstes upp utan vidare i kvällsduschen.
MISSHA 7Days Tinted Eyebrow
Väldigt fin penna, om man inte haft några ögonbryn hade det gått fint att måla med denna. Färgar inte ögonbrynen som jag förväntat mig, bara knappt märkbar skillnad efter en dags användningar. Helt okej men inte bättre än Nyx ögonbrynsmascara för mig.
ETUDE HOUSE Proof 10 Eye Primer
Oklart om den funkar. Den känns väldigt tunn och jag har gått all in på att få ögonskuggan att sitta. Det gör den, men det har nog inte med primern att göra.
MISSHA M Perfect Cover BB Cream
Jag tycker att den är jättebra. Inte särskilt täckande, väldigt naturligt resultat. Löser inte upp min mascara och ögonskuggan håller helt okej på.
För ett tag sedan klickade jag på den där "skylten" som alltid kommer upp när man surfar in någonstans, det där om att man godkänner cookies osv. Jag har alltid trott att man måste godkänna allt för att kunna surfa vidare men så den här gången tänkte jag att jag i alla fall ska kolla saken. Det visade sig att man automatiskt godkänner (i det fallet) hela 144 stycken "marknadsföringscookies", alltså kakor vars enda syfte är att hålla reda på vad jag surfar på så att de kan skicka relevant (deras ord) reklam till mig. Så var det ett mindre antal (typ 5-10 st) kakor som måste vara godkända för att sidan ska fungera, plus några som används på sidan för att de ska komma ihåg vad jag tittar på tidigare och kunna föreslå liknande grejer.
Kommer konsekvent börja avaktivera alla reklamkakor känner jag. Är så less på att känna mig övervakad. Jag är less på att när jag varit på gymmet och tittar på telefonen står det, utan att jag frågat "Det är 13 minuter hem". Jag tycker t o m att jag får reklam om sådant jag bara nämnt för någon i SMS eller mejl och det är också läskigt.
Idag gick jag in på mitt Google-konto och klickade mig fram till egentligen samma sak; en lista med vilka företag som by default har godkännande att samla in min data för att rikta reklam till mig. Bort med dem. Men ska du verkligen? Säger Google. Nu får du ju inte reklam som är anpassad till dina intressen, det är väl synd! Ja, jätte. (Inte.)
Igår 50 mil i bil (rim!) fram och tillbaka till farfar. Jag, pappa och Son. Farfar är på livets sluttamp, vad det verkar, och det kändes viktigt att komma dit. Son var så duktig, både i bilen och där. I lördags hörde han mig säga att det nog blir sista gången vi träffar gammelfarfar och då blev han lite ledsen och sa att han inte vill att gammelfarfar ska dö. Senare efter nattning att de där frågorna som jag varit så rädd för att han ska börja ställa. Inte för att jag inte vet vad jag ska svara utan för att jag blir så känslosam. Jag väljer att tro, stenhårt, på att man ses igen i himlen. Observera: Väljer att tro. Intalar mig. Lite som jag intalar mig att inget någonsin kommer hända mina barn. Det känns bättre så och om det vid något tillfälle visar sig att jag haft fel, ja – då har jag större problem än så.
Försökte säga det där till Son när han undrade var man hamnar när man dör, när blir man ett skelett osv. Försökte förklara att själen (och vad det är) och kroppen liksom delar sig. Fick fram att själen åker upp till himlen (intalning) och att man gräver ner kroppen som bara är ett skal. Jag sa att det inte gör något att gammelfarfar kommer dö för han är gammal och trött och sjuk och har ont och han är färdig med livet, han är klar. "Mamma, det verkar som att du är ledsen?" Ledsen? Jag grät och snorade så att hans täcke blev plaskblött och sedan var jag tvungen att vända på det för han ville inte sova med blött täcke.
Farfar är pragmatisk, han vet att det är dags snart. De har gått igenom allt och till mig sa han, lite ursäktande "Ja, jag förstår att du ville komma och träffa mig en sista gång men det är inte mycket att se längre". Det känns ändå bra. Jag hoppas att det inte behöver ta för lång tid. Han vill vidare och liksom lättare för alla, när det är vad man ställt in sig på. Och jag tror (intalar mig) att han får träffa farmor på andra sidan.
Utöver det har morfar tjocktarmscancer, fick vi veta för någon vecka sedan. Själv är han positiv, tror att bara han får bli opererad så löser det sig, verkar inte kännas vid att det kan ha spridit sig. Han är yngre, piggare, är inte klar än, mormor behöver honom men det skrämmer mig lite att jag känner så lite inför det. Eller så skrämmer det mig att det inte skrämmer mig att jag känner så lite.