Så kan man också starta en dag

Vi har en ung (20+) kille som "jobbar" här. "Jobbar" p g a han fick en stroke för 10 år sedan och… ja, han kommer aldrig bli återställd. Han hjälper tanterna i köket att fördela frukt till avdelningarna. Han har svårt att prata, svårt att gå, kan inte fokusera blicken. Jag tror att bara ena ögat fungerar för andra ser liksom dött ut. I morse när jag mötte honom vid kaffet frågade jag sådär käckt som man gör hur läget är och han svarade (på sitt långsamma stappliga vis) att tja, helst av allt önskar han att han dog men det här med att ta livet av sig tycker han inte känns särskilt lockande, så han får helt enkelt fortsätta leva men varje morgon när han vaknar är han besviken för att han inte dött under natten.

 

Ja. Jag blev uppriktigt sagt chockad. Okej att jag hört riktigt gamla och sjuka människor säga så, men detta var lite annorlunda. Vi började prata, han om hur han egentligen inte borde ha överlevt stroken, hur liten sannolikhet det är att ens få en stroke när man bara är lite över tio år och hur liten sannolikhet det är att man överlever. Mina tårar började rinna, jag blev så berörd av det han sa, kanske för att jag tänker på mina barn och på hur allt kan ändras på en sekund. Jag blev tvungen att ta servetter för att tolka ögonen och han kommenterade att jag blev ledsen. Efter en stund sa jag att jag hoppas att jag inte gjort honom upprörd med mina känslor och då sa han att jo, han blev faktiskt jävligt upprörd, att när jag reagerar som jag gör hämmar det hans utveckling och (mellan raderna) att min reaktion förminskar hur han kämpat för att ändå ta sig tillbaka dit han är nu. "Jag har gått från noll till hundra på tio år. Du har gått från 97 till hundra på… hur gammal är du?"

 

Så utöver att stå mitt i fikarummet i morgonrusningen och gråta känner jag mig som världens bov. Jag försökte förklara att jag blev chockad när han inledde som han gjorde och att jag alltid reagerar starkt när folk pratar om döden, att det är samma sak när mina barn frågar om döden, jag börjar gråta då också, det har inte med honom att göra. Han tyckte att jag hade en konstig relation till döden och rekommenderade mig att jobba på det, vilket nästan var lite komiskt. Det var så viktigt för mig att han inte ska gå och tro att jag förminskar honom på något sätt och jag tror att jag nådde fram med det för vi avslutade samtalet med att han sträckte ut armarna och gav mig en lång, hård kram. Det kändes bra för jag ville krama honom redan när han sa det där om att han inte vill leva längre.

 

Livet, hörrni. Och döden.

Edge of desire

Igår fick jag några timmar hos Äventyret och idag känns det som att jag tillbringat en dag på havet. Allt gungar, vet inte om det kan vara en mild släng av kristallsjukan, ett resultat av att ha befunnit sig på en ö när det stormat eller om det beror på gårdagen. Det blev uppenbart där, i hans säng och jag måste medge att det gör sitt till i upplevelsen, när allt ändå snurrar kan det lika gärna snurra lite till.

 

Jag sa att den här gången vill jag känna hur det känns, känna det rena utan att bli distraherad. Han förstod och anpassade. Det var svårare men så jag ville ha det. Han tvingar mig att möta hans blick, ber mig stanna kvar hos honom, inte glida iväg. En stund går det nästan inte, jag vill blunda, vrida ansiktet bort från hans, är på väg iväg och hans tonfall blir skarpare, beordrar mig att se på honom men just där och då tror jag att jag vill jag in i mörkret som jag blivit programmerad till. En, två lätta smällar mot kinden, någonstans mellan en klapp och örfil, han vet att jag inte gillar det så han använder det bara undantagsvis och det drar mig tillbaka. Han vill ha mig närvarande. Starka känslor väller upp och jag vill känna dem också för de är gamla och unkna och de vill ut, byta plats med de nya. Han stryker ut mina tårar med fingertopparna, ingen av oss blir rädd eller obekväm för att mina ögon rinner över. Det är okej, okej att känna, okej att släppa ut. Det är varken fel eller farligt, inget att skämmas för. Vi andas, landar, bottnar i det tillsammans och sedan kommer hettan.

 

Först vid halv nio hämtade han ett fat sushi till sängen, en halvtimmas paus. Jag var hungrig när jag kom strax innan arton men glömde bort det så snart jag kommit innanför dörren. Jag säger att han inte får ta illa upp men det här, att ligga kvar naken under ett lyxigt täcke och bli serverad kall öl och sushi på sängen är inte riktigt men nästan, nästan halva njutningen. Att ha ledigt några timmar från sin vanliga identitet, det som annars definierar en och vara en helt annan, kanske den renaste versionen av sig själv, det är också en njutning. 

Ett stort litet civilkurage

I veckan berättade Lill att hennes bästa kompis, som fick en kattunge bara några dagar innan vi fick vår, inte är snäll med katterna, varken sin eller vår. I helgen, när kompisen varit hemma hos oss hade hon lyft Astor i bakbenen och burit honom så, stackars katt. Sin egen katt har hon gjort det med flera gånger, som Lill har sett. "Katterna jamar och jag säger till henne att de inte tycker om det men hon skrattar bara och säger att de tycker att det är kul!" sa en upprörd Lill vid läggdags i måndags.

 

Jag messade till kompisens mamma och berättade för henne så att hon kan prata med sin dotter och fick ett långt svar tillbaka, om att de varje dag har samtal om hur man behandlar katten, att dottern (som är sladdis och utvecklat "ensambarn-tendenser") verkar ha en komplicerad relation till katten, å ena sidan tycker hon om den men är å andra sidan svartsjuk och missnöjd med att inte vara familjens minsting längre. Mamman uttryckte i alla fall stor tacksamhet för att jag meddelat henne.

 

Dagen efter sa Lill att kompisen varit arg på henne i skolan, för att hon "skvallrat". Så stolt över Lill där, för hon ångrade inte en sekund att hon berättat utan var ännu mer övertygad om att hon gjort rätt, för man får inte göra så med katter! Vi hade ett bra samtal om hur viktigt det är att berätta om någon gör något som skadar någon annan, djur eller människa, och att man behöver berätta även om den som gjort fel blir arg. Det känns bra i magen att Lill gick stärkt ur det, i att hon gjorde rätt som berättade. 

Den varma lilla kärnan

Barnens språkliga utveckling går som tåget nu, på respektive nivå. Sofia gör sitt till, minst sagt. Hon är tveklöst den mest pedagogiska av de au pairer vi haft. Märker att Lill fattar så himla mycket. Sofia ställer frågor till henne på engelska och hon svarar, ibland med gester och ibland med enkla engelska ord, men hon fattar. Vi har känt på oss ganska länge att hon förstår mer än vi trott, när hon kommenterat samtal vi haft på engelska men vi har inte vetat om det varit enstaka ord hon tolkat och råkat associera till samma ämne vi pratar om, men nu är det uppenbart. Igår satt hon och Sofia och målade en trolldegspumpa. Sofia frågade "What colour do you want for the dots?" Lill tänkte efter en sekund och svarade "White."

 

Son tar sjumilakliv med sin engelska. Han kan föra ett samtal på engelska nu. I helgen hörde jag honom samtala med Cass (som var på besök - fin helg, fint att ha henne här) på engelska och jag började f-n gråta. Det är något med att höra sitt barn använda ett annat språk som är väldigt starkt för mig.

 

Vår lilla katt växer så det knakar, han blir mer och mer lik en hund i sättet. Han vill aldrig vara själv, var vi än är i huset hänger han med. Jag tror faktiskt inte att han någon enda gång varit själv i ett rum. Det är inte alltid han vill vara precis intill, men helst på armlängds avstånd. I helgen, när jag var rätt trött efter en insats i trädgården och gömde mig en stund i sovrummet med en bok, lade han sig på rygg med tassarna i vädret tätt mot min sida, så att jag kunde klia honom på bröstet medan jag låg och läste. Om han slutar spinna är det för att han somnat.

 

Han gillar att vara ute men går inte långt. Helst klättrar han i äppelträden eller leker i buskarna. Oftast kommer han när man ropar hans namn eller visslar. Jag oroar mig för hur det ska gå med bilarna som kör lite för snabbt utanför. Astor är järngrå och när det blir mörkt syns han inte men han har ett reflexhalsband som han kommer få ha på sig när han är ute. 

Det känns som att, med undantag för att Make har lite (läs: ALLDELES) för mycket som snurrar så är vi i familjen på ett bra ställe. Något att glädjas åt, när resten av världen håller på att gå under. Minns förresten inte om jag skrev det, men vårt eventuella lilla bonusbarn blev inget, för mammans omständigheter hade förändrats och hon kände att hon inte längre behövde avlastningen. Det är också bra, för dem. 

Stolta föräldrar

Häromdagen var Make och jag på utvecklingssamtal med Sons lärare. Så. Jädra. Stolta. Han har alltid varit smart och haft lätt för sig, problemet är att han inte alltid velat. I ettan hade han svårt att koncentrera sig på lektionerna och läxorna har vi i två år fått tjata i timmar för att han ska göra (fast han sedan gör dem på tio minuter när han väl sätter igång). Nå, nu är det annorlunda. Han jobbar jättebra på lektionerna och det är sluttjatat om läxorna. Han säger bara OK när man föreslår att han ska göra dem. Rent prestationsmässigt var hans fröken väldigt imponerad. När Son var utom hörhåll sa hon att man inte ska prata poäng och så men att han i avkodningen (när man ska läsa en rad med slumpmässiga ord på en minut) kom upp i 103 ord. Snittet för nioåringar är 83.

 

En lite "rolig" detalj är att han tydligen pratar i skolan om att han är troende. Han har läst barnens bibel från pärm till pärm flera gånger och när hans fröken sa att han är så duktig nu så svarade han Ja, det står ju i Bibeln att man ska göra sitt bästa, så det försöker jag göra. Vi var alla tre vuxna lite häpna över svaret, men fröken fann sig snabbt och berömde honom för att han var så insiktsfull. 

 

Vi är så stolta över honom! Han har blivit så stor och duktig på så många sätt senaste tiden. Maten är en annan sån grej, att han börjat äta det som serveras utan alltför mycket gnäll. Han dissekerar inte innehållet på tallriken i jakt efter mikroskopiska lökbitar och i gengäld har jag slutat ljuga om vad vi äter. Här om dagen sa jag, när han undrade, att det skulle bli rostad rotsellerisoppa till middag. Okej, sa han och sedan, när han smakat, undrat om jag inte kan laga det fler gånger.

 

En annan grej är att han tar så otroligt bra hand om sin bästa kompis med konstaterad ganska grav ADHD. Kompisen kan tycka att det är jobbigt när det händer nya grejer och är mycket folk men Son verkar lugnande. Kom så går vi säger Son och då hänger kompisen med, fast han precis vägrat röra sig ur fläcken. Inte sällan får kompisen och Son sitta i ett eget grupprum och jobba tillsammans i skolan, för Son har god inverkan på kompisens förmåga att koncentrera sig och peppar honom med det han tycker är tråkigt.

 

Vi uppmuntrar det där. Man kan tycka att det är skolans ansvar att se till att kompisen har en resurs (han har en resurs men inte hela tiden), att man inte ska lägga det ansvaret på ett annat barn men jag ser det som att det Son själv vinner och lär sig genom att hjälpa andra är så himla mycket värt och något han kommer ha med sig hela livet. Så länge han själv tycker att det känns meningsfullt och bra kommer vi aldrig ha synpunkter på att han får hjälpa sin kompis. 

Favorit i re-re-re-repris

Här om kvällen, när jag nattade Lill låg hon och tänkte på döden, som hon gör ibland. Hon går igenom sin loop, att hon inte vill dö och vill inte att jag ska dö. Hon vill att vi ska dö samtidigt. Jag får absolut inte dö före henne.  

 

Jag säger att vi båda ska leva tills vi är så gamla och sjuka att vi inte vill leva längre ("som gammelfarfar" – vårt stående exempel) men att hon kommer att bli gammal och sjuk långt senare än jag blir gammal och sjuk. När jag dör kommer hon ha egna barn och kanske till och med barnbarn. Det finns inte utrymme för några alternativa scenarier i vår värld. Vi håller oss till att folk dör när de är klara med livet, inte tidigare än så.  

 

Sedan reflekterade hon över att jag alltid kommer att vara hennes mamma, även efter att jag dött, och hon kommer alltid att vara mitt barn. Även när vi båda är döda kommer det vara så, för alltid. Med grötig röst bekräftar jag. Precis så är det. Hon nöjer sig för kvällen, finner en viss trygghet i att åtminstone den saken kommer vara för alltid. 

Vid närmare eftertanke

Tänkte på det sedan, angående Äventyret och att han behöver regelbunden bekräftelse på att han inte är galen (jag tror det är där skon klämmer). Han är rädd och när han ballar ur är det för att han är rädd. För vad vet nog varken han eller jag, men det är en osäkerhet och oro som gör att han tappar greppet lite ibland. Kom att tänka på för sex år sedan, innan vi träffats första gången och det var jag som var rädd. Hur många gånger ställde inte jag samma fråga i oräkneliga nyanser till honom, utan att han någon enda gång, med ett endaste kommatecken fick mig att känna mig jobbig? Rationellt visste jag att han redan svarat på frågan tusen gånger men ändå behövde jag ställa den igen och igen och igen, när hjärnan spökade och dagmardrömmarna drog iväg med mig.

 

"Kommer du göra mig illa?"

 

Oj, så många sätt man kan ställa den frågan på. Vet inte hur många gånger jag tänkte att han svarat för sista gången, att det skulle bli droppen som fick hans tålamodsbägare att rinna över. Jag höll andan och väntade på att han skulle svara att "nu får det fan räcka, hur många gånger ska jag behöva…" men aldrig. När jag berättade om alla ömma punkter, alla dåliga erfarenheter, allt jag var rädd för, alla hjärnspöken – inte en gång blev han upprörd, irriterad, trött eller uppgiven. Allt landade mjuk med honom.

 

Det tänkte jag på, och så fick jag lite dåligt samvete över att jag inte är mer tålmodig, inte tar mig tiden att säga det han behöver höra för att bli lugn, så som han gav mig det jag behövde då.  

Turistens klagan

Nej, jag klagar inte. Det är ett nästan äckligt överflöd på alla fronter och man borde skämmas. Vi har ätit så mycket att magen känns fyrkantig, druckit (snarare smakat) så mycket vin att man kanske aldrig vill dricka vin igen. Båtutflykt på Comosjön, spanat på lyxvillor från vattnet (man kan hyra Richard Bransons villa för 200 000 EUR/vecka om man vill) – allt i sällskap med personer som har så mycket pengar att de kan göra och köpa i princip vad som helst. Inte så att någon av dem har någon svulstig framtoning. Nej, de ser ut och beter sig som folk gör mest, hade precis lika gärna kunnat vara vanliga mellanchefer med hygglig lön. Det skulle väl vara mina svärföräldrar som inte skulle lyckas smälta in i mängden ens om de försökte men jag tror inte att de förstår det själva.

 

I slutet av november ska vi (delägarna med respektive) på gala i Stockholm. Det är en årlig happening men för Make och mig blir det första gången. Makes syster och jag kommer behöva ta en avstämning om kläder, men såvitt jag vet är det lång aftonklänning som gäller och på tåget hem igår bläddrade jag igenom Sellpy efter något lämpligt. Fina klänningar finns det gott om men jag är rädd att känna mig utklädd och/eller överklädd. Det är ju inte jättemånga gånger i livet man haft anledning att klä sig så och man får passa sig så att det inte går överstyr.

 

Äventyret passade på att balla ur också, över en helt idiotisk grej. Jag blev så irriterad på honom, ett surt icke-avslut på en SMS-konversation och sedan hördes vi inte på två dygn. Efter alla hans små utbrott (som kommit med betänkligt högre frekvens under en period) inser jag alltid samma sak; han behöver uppskattning och bekräftelse. Det är som ett barn som beter sig illa för att få uppmärksamhet. Jag är tålmodig med honom, vet att vårt upplägg är mycket svårare för honom än för mig men därmed inte sagt att jag accepterar precis vad som helst. Det tär ändå, på oss båda. Varje gång frågan om det är värt det, är vi dumma i huvudet som håller på så här men så tänker jag på senast och hur han berör där det känns allra, allra, allra mest, så som ingen gjort tidigare och jag kommer aldrig välja bort det frivilligt. Om någon ska välja bort får det bli han.  

 

Sist: En reflektion på tal om det där med hur man påverkas av (andra) turister – Åsa kommenterade förra inlägget, undrade mer om det här med att sätta fingret på det. Redan när jag satt på balkongen i Como och tittade ut på horderna i kepsar och gympaskor kom jag att tänka på den gamla godingen Fight Club (som jag sedan tonåren bokstavligen kan utantill) och en grej de sa där:

"Marla. The big tourist. Her lie reflected my lie. And suddenly, I felt nothing."

Är det där skon klämmer, att man ser sig själv i dem och därför inte kan koppla av och njuta?