Mamma berättade att hon ska in på stor magundersökninh efter nyår pga blod i avföringen. En slump att det upptäcktes, hon är med i en forskningsstudie. Jag som tycker att jag kan känna på mig vad som ska hända har haft många tankar på att mina föräldrar kan bli sjuka senaste tiden, mycket sedan Make krockade med bilen. Innan dess var jag orolig att något skulle hända honom men inte längre. Det var som att det var hans olycka och det gick bra.

Jag har tänkt mycket på om något skulle hända mamma, hur ensam pappa skulle bli. Han har INGA vänner, inget eget umgänge. Det enda han har är genom mamma som har masssor av väninnor. Pappa är som lite för fin för att umgås med andra. Han hatar att anpassa dig efter andra, om det är så lite som att bestämma en tid att fika. Han vill fika när han känner för der, inte en bestämd tid. Om mamma inte fanns - det skulle bli ohållbart?

Hon är ändå lugn. Klart, rädd ibland säger hon men ändå rätt lugn. Vi tar det som det kommer och är det något är det nog ganska tidigt. Vi håller tummarn och korsar fingrar.

Livet från den ljusa sidan

Fördelen med att vara fattig är att det aldrig varit så lätt att undvika hoppa på kampanjer och erbjudanden som nu. Har ju helt enket en enda policy: Köp inget annat än det absolut mest nödvändiga. Sedan Black Friday-helgen har jag inte köpt något annat än mat och (igår) lite grejer från Apoteket. Känns jättebra!

Eller... Kul är det ju inte. Hade varit roligre (i vissa aspekter) att vara Blondinbella men ja, verkligheten osv.

Fattig

Är jag också. Vi. Som kyrkråttor just nu.

Min första månadslön blev en halvmånadslön p g a att frånvaron släpar. Enda anledningen till att jag fick ens en halv månadslön var för att jag tog mina två sista FL-veckor som semester. Annars hade jag haft noll. Vår löneadministratör pratade med mig i en halvtimma utan att tappa humöret och samtalet gick liksom i frustrerade cirklar för jag fattade verkligen inte. Så sa hon (för tionde gången): Jag vet inte hur jag ska förklara det på något annat sätt och jag förstod väl på någon nivå att hon antagligen hade rätt men jag blev så frustrerad över att inte fatta hur. Så lade vi på och jag tittade på lönespecen igen och då trillade polletten ner.

Make har ju sagt upp sig och missar typ 10 000 i månaden i föräldralön under uppsägningstiden. Det känns. Dessutom kan han bara begära föräldrapeng för fyra dagar i veckan eftersom vi har Son på förskola resten, eftersom det är meningen att Make ska plugga men det blir ju självklart inget pluggande när han har hand om Lilltjompan. Dessutom är det inget mer den här terminen. Hade vi inte haft sparpengar att nalla av hade vi varit i typ personlig konkurs vid det här laget.

Därför är det totalt köpstopp på allt utom mat framöver. Ja, det får väl bli lite måste-julklappar också men begraver inte barnen i grejer som vissa andra familjer gör, det handlar inte om pengar. Lilltjompan får nog bara någon symbolisk julklapp och Son några få (ska försöka köpa second hand) men tycker att de där bergen av presenter är så smaklös. Mycket med julen som är smaklös, äcklig. Parkeringsplatsen utanför stans shoppingmall till exempel. Hetsen. Fy fan.

Världens sämsta kompis

Är jag numera.

När jag inte jobbade var jag om mig och kring mig till tusen men nu: Har inte haft en enda social aktivitet sedan jag började jobba. Har i o f s försökt men sjukdomar har kommit i vägen. Ändå: Pratar inte ens med mina vänner. Finns varken ork eller tid.

 Jag tröstar mig med att alla antagligen har ungefär lika fullt upp så ett sms med jämna mellanrum får räcka och kanske orkar/hinner man mer, senare.

Den enda jag träffar regelbundet är Lisa men det är för att hon inte jobbar (dvs är flexibel) och det blir så att vi äter lunch ihop nära mitt jobb. Åh, så mycket jag uppskattar henne i alla fall. Det låter kanske hemskt men det är så skönt att hon inte har barn och är helt ointresserad av barn som företeelse. Så befriande. Det är få jag känner mig så mycket som en egen individ med, som med henne.

Under cover

Det är fortfarande så att ingen utanför teamet vet att min kollega ska sluta och att jag tar över hans jobb. Helt obegripligt så dåligt skött men av lojalitet mot chefen håller hela teamet klaffen. Det känns nästan som att vara på hemligt uppdrag, nu när kollegan fasat över större delen av sitt jobb till mig, har slutat gå på möten och (tror jag) mest sitter och slösurfar hela dagarna. Ingen utanför teamet har hela bilden av vår arbetsfördelning så alla tror att jag bara avlastar honom lite. Det är vad vi säger när någon frågar. Ska du driva den här? Då ser jag lite fundersam ut och säger att ja, det blir nog så att jag tar den pucken.

Det känns lite bättre nu med att ta över hans segment men roligt är det inte. Jag blir kräkfärdig av produkterna men jag inser att jobbet kommer innebära lite annat än bara process/heat and flow/givare/sensorer/fläktar och fan och hans moster. Och jag tycker ju så bra om chefen. Hon är precis så grym som jag förväntade mig.

I veckan ska jag till ”moderskeppet” för kategorimöte tis-tors. Känns sådär kul, att sitta och lyssna på en massa blaha blaha. Kollegan ska inte följa med, jag får hitta på någon rimlig ursäkt till varför jag är där och inte han, och han är inte direkt supermotiverad att hjälpa mig komma ikapp. Jag fick närapå tvinga honom att göra en one pager tillsammans med mig kring status i hans projekt.

Det ligger ett annat jobb ute på Platsbanken, något som är totalt totalt TOTALT annorlunda mot vad jag någonsin gjort men det låter spännande och roligt och tilltalande just att det är annorlunda. Antingen hade jag varit hel-rätt för det, eller hel-fel. Jag ska söka i alla fall, så får vi se.

Högt i tak

En sak jag verkligen gillar med den här arbetsplatsen och egentligen alla industrier jag jobbat på: Man kan vara rak. Det är befriande!

Idag har jag varit vansinnig på en av teknikerna som drygat sig och försökt tala om för oss på inköp hur vi ska göra vårt jobb, dessutom med alla som cc. Ett tag fick jag sätta mig på händerna för att inte skicka ett surt mejl tillbaka med innebörden att visst, varsågod, ta över det kommersiella ansvaret du då, om du nu tycker att det är så jävla roligt men när allt skiter sig får du fanimej reda ut det också.  

Nå, take the high road osv. Min avvecklande kollega svarade vuxet och pedagogiskt. Men nu efter lunch kom teknikern till mitt kontor och inledde med orden ”Oj, vad jag är jobbig va?” Ja, du är så jävla jobbig! svarade jag med eftertryck, menade varje ord, och så garvade vi lite och redde ut allt. Slutet gott. Jag trivs med det. Den så kallade råa men hjärtliga stämningen.

Som manna från himlen

I lördags hörde jag att Make pratade med någon i telefon och drog snabbt slutsatsen att det var hans mamma och att hon undrar om vi vill hänga med till Kåbdalis (föcking Jokkmokk!) där vi var i våras. Han lät glad och jag hörde ”Ja, så härligt! Gärna!” och så blev jag lite sur över att han tackade ja utan att ens ha frågat mig för ärligt talat – ta ledigt och betala en massa pengar för att åka skidor är inte riktigt vad jag drömmer om MEN!

MEN!

NEJ!

Hon ringde för att bjuda med oss till Grand Canaria på all inclusive lyxhotell i februari! De tyckte att vi behövde något att se fram emot! Vet inte när jag blev så glad senast! Inte för att det direkt var synd om oss tidigare men åh, så mycket ljusare allt blev plötsligt!

Hej, hej!

Vad som förresten har hänt med Flubbet sedan jag satte ner foten:

Ingenting. Gu’schelov.

Jag tror han blev livrädd. Han har undviktit mig helt och hållet. Han har inte dykt upp vid fikabordet en enda gång och en gång har vi varit i matsalen samtidigt men då vid olika bord. Två eller tre gånger har vi mötts i trappan eller i korridoren, första gången var bara någon timma efter att jag skickat mejlet till honom. Då sa jag, glatt och med hög röst: ”Hej hej!”
Hej hej! Sa han och härmade mitt tonfall men utan att möta min blick.
Jag tror att mitt glada Hej hej! psykade honom totalt. Ett stort glatt vänligt leende bara en dryg timma efter att man hotat någon med skam och HR? Jag kände mig lite som Claire Underwood, det måste jag erkänna, och jädrar vad jag gillar att känna mig som henne ibland!

Föga överraskande...

…Egentligen, men ändå hoppades man. Det var lite för bra för att vara sant med ett extra huvud på vår avdelning.

Väldigt hysch-hysch kommunicerades idag en organisationsförändring där jag var bokstavligen två veckor från att beröras fast berörs ändå eftersom nya arbetsuppgifter hamnar på mig och jag är, ska vi säga, försiktigt pessimistisk. Jag tror helt enkelt inte att jag kommer kunna göra ett bra jobb, i alla fall inte ett så bra jobb som jag vill göra, i mina nya uppgifter och är det något som får mig att vantrivas på jobbet så är det om jag inte känner att jag levererar, oavsett anledning. Jag känner mig en liten liten smula överkörd på grund av föräldraledigheten. Visst, det blir ju så när man är borta ett år. Det påverkar inte sist-in-först-ut men nu får min vikarie behålla mina ”egentliga” arbetsuppgifter och jag får ta det andra. Sedan får man, för rättvisans skull, nämna att min vikarie gör jobbet grymt bra. Han har en fantastisk feeling för produkterna och materialet så visst – objektivt sett är det inte ett dåligt beslut, men det känns inte kul alls att sitta på Svarte Petter och nej, ingen som frågar mig om jag tycker att det känns okej.

Om någon frågar, ja då kommer jag säga som det är: Jag är inte överlycklig. Jag tror inte att jag är rätt person på den platsen. Jag vet att jag inte trivs när jag inte är bra. Jag ger det en chans men det kan mycket väl hända att jag inte trivs med det. Det vill säga, underförstått: ---

Tycker ändå det känns okej att vara ärlig. Får man det på sig så, att jag inte valt själv och inte är tillfrågad, då måste jag ha rätt att säga att jag inte är nöjd.
Kollade direkt på Platsbanken och hittade ett jobb som verkade jättekul. Fick iväg en ansökan idag på eftermiddagen. Alltid uppiggande att ha en sniff på något nytt. Så synd, jag kände mig verkligen taggad!

Scener ur ett äktenskap; spice things up a bit

För att sätta lite krydda på saker och ting åker man på söndagsmiddag prydlig på ytan men combat under. Knappt har man anlänt innan man känner av en karaktäristisk magknip och samtidigt att det så att säga ’rinner till’. Vita trägolv på det.

Tänk snabbt, tänk snabbt.

Tränger in Make i ett hörn, mimar Jag behöver dina kalsonger. Han ba’ Va?! Man mimar, förklarar, instruera honom att omedelbart lägga dem i nedersta lådan i badrummet. Jaja, säger han.

Så när man åker hem är den ena iklädd stayups och herrkalsonger (trés sexy) och den andre… ja, jeans minus herrkalsonger. Så kan det gå.

Att tukta ett Flubb

Jag skrev ju om Flubbet angående härskartekniker vid fikabordet här om dagen.

Precis i början av min senaste graviditet, innan jag berättat för någon, satt jag vid mitt skrivbord försjunken i någon analys och tror att jag hade ansiktet halvt dolt av ena handen eller något, eller om jag kan ha kliat mig på kinden, minns inte, men Flubbet gick förbi utanför och helt oväntat kastade han sig in på mitt kontor, tog tag om min handled, pressade ner den i skrivbordet och väste något i stil med ”Man ska inte sitta och pilla sig i ansiktet”. Jag blev arg, frågade vad fan han höll på mig men han bara skrattade på sitt flubb-sätt och flubbade vidare. Då var jag upprörd men det fanns ingen jag kände att jag kunde ta det med för min chef var konstant frånvarande, jag visste inte vem Flubbets chef var och vi hade ingen HR-avdelning att tala om så jag lät det bero och under tiden jag var gravid hände inget mer.

Men så igår pratade jag med någon och såg i ögonvrån hur Flubbet smet in på damtoan så jag sa med hög röst och lite ’glimten i ögat’ (hatar när killarna använder vår toa) att Hördududu, det där är damtoan! Han svarade inte men någon minut senare, när jag var på väg in på mitt kontor, kom han ifatt, stegade fram till mig, viftade med händerna i mitt ansikte, sådär så att man ryggar undan och så tog han tag om min överarm, hårt, och pressade mig bakåt, in mot mitt kontor och väste med sitt Flubb-leende ”Handspriten var slut på herrarnas”. Jag knuffade tillbaka så gott jag kunde, tog tag om hans arm med min lediga och borrade in naglarna så gott jag kunde för att det skulle göra ont. Det var bara några sekunder men så släppte han och gick vidare.

Jag vet att han gör så för att jävlas. Han vet att jag tycker att det är obehagligt och jag tror han stör sig på att jag är kylig mot honom, inte skrattar åt hans skämt. Han gör så för att komma åt mig.

På kvällen när barnen somnat berättade jag för Make som blev upprörd, arg, tog illa upp å mina vägnar. Kom fram till att det bästa kanske är att säga till honom att om han gör så en gång till så kommer jag ta det vidare men idag på morgonen gav tanken på att prata med Flubbet mig ont i magen och jag blev alldeles skakis när jag trodde att jag hörde hans röst i korridoren. Kontoret mitt emot mig sitter en man som jobbat här länge, har personalansvar fast för en annan avdelning och är lite åt det ’ridderliga’ hållet. Jag gillar honom och han är rejäl så jag bestämde mig för att prata med honom, be om råd. Jag hann knappt ens börja berätta innan tårarna började rinna och jag satt där i hans besöksstol och nästan fulgrät, kunde inte sluta. Jag var inte ens känslosam när jag pratade med Make igår och kände mig inte känslosam innan jag satt mig ner men det var som att vrida på en kran.

Han var bra att prata med. Han sa att han hade hanterat en liknande incident här för ett tag sedan och att det hade löst sig väldigt bra, mannen hade fått en formell erinran och upphört med olämpligt beteende, kvinnan var glad att hon hade tagit tag i saken, ingen utom ett väldigt litet antal personer hade över huvud taget fått reda på att något hänt. Han sa att eftersom jag tydligen mår så dåligt som jag gör så måste jag prata med min chef (som är bortrest). Hon kommer inte att lägga fingrarna emellan, sa han. Hon kommer bli vansinnig, hon kommer backa upp dig. Ja, jag vet. Men ändå – jag vill inte vara i den här situationen alls, vill bara att den ska försvinna. Jag vill inte känna mig svag. Jag vill inte behöva undvika kaffemaskinen för att han har kontoret nära. Jag vill inte behöva sitta på helspänn varje gång han går förbi utanför.

En timma senare fick jag en snilleblixt: Jag mejlar honom! Klockrent! Jag knackade ner ett mejl. Hej. ”Heads-up: Om du någonsin rör mig igen, som du gjorde igår eller på annat sätt, kommer jag inte tveka att ta det vidare” skrev jag. ”Vi behöver inte låtsas om att jag skrivit det här mejlet till dig, vi kan låtsas att det var ett missriktat skämt men rör mig aldrig igen.”
Det var nu en timma sedan, han har garanterat läst det men inte svarat. Jag tittade just in till kollegan mitt emot och berättade. Gu’ så bra gjort! Sa han. Starkt! Nu kommer han aldrig våga sig nära dig igen.
Så skönt! Jag känner mig stark, klumpen i magen borta. Jag har inte gjort något fel. Han kommer aldrig kunna säga att han inte fattade att jag inte ville, att han inte menade något illa. Han kommer aldrig röra mig igen. Det är jag som vinner.

#ettårsenare

Så här ett år efter hela #meteoo-cirkusen drog igång känner jag mig annorlunda. Jag har processat min historia mer det här året än jag gjort på väldigt länge, av olika anledningar, och landat i vissa insikter:

<![if !supportLists]>1)      <![endif]>Jag är fortfarande ”skadad”. Det som hänt kommer alltid finnas kvar. Fram tills typ nu har jag någonstans utgått ifrån att om man förtränger något tillräckligt länge så försvinner det men så är det inte. Någon i Netflix-serien She’s gotta have it uttryckte det så enkelt men så träffande: ”It’s a still water.” Ett stillastående vatten. Vet inte hur man skulle kunna beskriva det bättre. Det kommer alltid finnas där och det kommer nog alltid påverka mig på något sätt, sporadiskt. Jag får lära mig att acceptera det och att leva med det, inte vänta på att det ska försvinna.

<![if !supportLists]>2)      <![endif]>Jag skäms inte. Det är tack vare #metoo. Inte så att jag skulle prata öppet om det nu heller, men det är mer för att jag inte vill vara ”Hon Som…”, det får inte definiera vem jag är, men jag skäms inte längre. Nu skulle jag kunna prata med någon om det utan att känna det som skämmigt. Det är mer tydligt för mig nu än någonsin att Det var inte mig det var fel på, även om jag fortfarande vill lägga till ett stort fett MEN efter det påståendet. Jag önskar att jag var bättre på att uppriktigt känna att de hade ett ansvar de inte tog. Kanske kommer jag dit, kanske inte, men jag kommer nog inte göra det om inte någon trummar in det i min hjärna.  Men jag skäms inte.

<![if !supportLists]>3)      <![endif]>Jag är argare. Det är inte kul att vara arg, men det är jag. Jag är mest arg på den som förstörde mig från första början och jag är arg på alla som följde i det redan upptrampade spåret. Arg på de som borde ha vetat bättre, på de som intalade sig att det var okej, på de som utnyttjade att jag inte kunde med att säga nej, på de som inte brydde sig om att jag sa nej för att jag inte sa det tillräckligt högt, på de som valde att inte se att jag hade ont. Jag är även lite arg eller bitter eller besviken på att ingen fattade, att ingen tog tag i mig och liksom ryckte upp mig till ytan. Varför sa ingen ”Det är inte dig det är fel på. Det du varit med om är inte normalt. Dina referensramar blev skeva från start och ännu skevare när du försökte förhålla dig till dem, men det är inte dig det är fel på.” Varför sa ingen det?  Varför suckade de och vände sig bort, som att jag var en drama queen som eventuellt inte var värd besväret? Varför har ingen hört av sig nu i efterhand och sagt ”Jag fattar nu. Förlåt att jag inte gjorde det då.”?

<![if !supportLists]>4)      <![endif]>Jag är hoppfull om framtiden. Jag tror verkligen att #metoo gjort skillnad som massivt statement att Det är inte okej. Jag tror att ”gemene man” blivit mer medveten om gråzonerna. Innan var det som att det bara fanns en typ av övergrepp och det var överfallsvåldtäkt. Typ. Eller väldtäkt med misshandel eller vapenhot eller liknande. Jag tror och hoppas att många killar och män blivit mer försiktiga, kanske delvis av empati och medvetenhet men eventuellt främst av självbevarelsedrift. Det är okej för mig. Om någons incitament till att uppfatta någon annans Nej är att han inte vill bli uthängd så visst. Det viktiga är att nejet hörsammas och jag hoppas hoppas hoppas att det hörsammas oftare nu än förr.

Å andra sidan...

Nästan hela fikarasten i fredags gick ut på att brainstorma kring vilka astronomiska summor vi hade kunnat spara företaget om någon ”wastade” en före detta koncernchef eller två. Ja, det jagas besparingar på tiotals tusen kronor som gällde det liv eller död men i andra änden betalas det ut tiotals miljoner i pension till före detta chefer, så… Ja.

Vi kom ganska långt, planerade besparingsprojekt, byggde case. Han på indirekt inköp sa att han skulle ringa ett av MC-gängen direkt efter fikat för att be om en  offert. Sedan skulle han ringa konkurrerande MC-gänget och benchmarka.  Men så är det ju högt fokus på att sourca i ’low cost country’ så eventuellt måste han be om att få en polack som gör jobbet istället för en svensk.

”Då går jag och filar på min short-list nu då” sa han och reste sig. Cirka roligaste fikarasten på över ett år.

Härskarteknikerna vid fikabordet

En gubbe som ibland fikar i mitt annars urtrevliga fikagäng ibland är… en sådan gubbe! Han är en sådan som bara har två lägen; antingen är han helt tyst och sitter i egna tankar, eller så håller han monolog, berättar en låååång historia. Oförmögen att medverka i en dialog. Dessutom vänder han sig bara till männen vid fikabordet när han pratar. I tur och ordning tar han ögonkontakt med sina manliga lyssnare och hoppar konsekvent över kvinnorna. Jag tror inte det är ”medvetet”, han ser oss nog inte ens. Enda gången han har sagt något mer än hej till mig har varit när jag kom på besök med barnen. Då var det som att han tyckte att jag var i mitt rätta sammanhang, som mamma, och då såg han mig.

Så här om dagen, när fikarasten närmade sig sitt slut, tog han till orda och sa som vanligt: ”Ja, på tal om matlagning så ska ni få höra en historia som jag säkert har berättat innan…” Ja, det har du säkert sa en av herrarna vid bordet och de andra fnissade så tydligen inte bara jag som stör mig på hans monologer men gubben lät sig inte avskräckas. ”Ja men den är så rolig så ni får höra den igen!” och så började han berätta. Någon mening eller två in reste jag mig och gick.

Igår på fikarasten satt jag och pratade om något när han satte sig vid fikabordet och genast noterade jag i ögonvrån hur han började titta på klockan medan jag pratade. Flera gånger, med bara sekunder mellan tittarna. Demonstrativt. Jag låtsades inte se, tittade inte ens åt hans håll  men hans gest gjorde mig glad för uppenbart hade det stört honom att den unga honan inte var intresserad av att lyssna på alfahanens utläggning. Nä, det gillade han inte och det kunde han tamejfan ha! Hehehe.

Förresten, samma fikarast: Flubbet som jag tänker på honom som. En man i 45-årsåldern som inte har något som helst filter och tyvärr är väldigt observant, nästan synsk för hans plumpa kommentarer träffar alltid bull’s eye. Det är läskigt hur rätt han noterar, intuitivt lägger ihop ett och ett och sedan vrider till det till en alldeles för närgången kommentar. Inte sällan nästan med flirtig touch, dessutom, sådär Jag-skämtar-naturligtvis-fast-ändå-inte. Oerhört obehaglig person och jag undviker honom så långt jag kan men igår vid fikabordet satte han sig i stolen till höger om min och jag hade redan kroppsvikten på högra armstödet så jag satt liksom lutad åt höger och hans stol stod nära min. En vanlig människa hade flyttat sin stol så vi inte satt så nära men inte han. Istället lutade han sig åt sitt vänstra armstöd, mot mig, så vi kom att sitta med bara några centimeter mellan armarna. Jag visste att det är bara för att tvinga mig att flytta mig, göra mig obekväm till mods men jag vägrade. Jag satt kvar, fortsatte prata, låtsades som ingenting och hård-ignorerade honom. Så småningom måste någon av oss ha skiftat ställning, jag tänkte inte på när det hände, men det känns liksom viktigt att inte ge sig, inte visa att man tycker att det är obehagligt när jag vet att det är exakt det han är ute efter.

Men de andra jag fikar med är så himla trevliga och roliga! Jag tror inte att jag haft så roliga fikakompisar på någon arbetsplats tidigare.

Strategi

Det är inte så att jag har särskilt fullt upp nu i början. Kollegor lägger över lite bollar men stressigt är det inte. Chefen sa till mig första dagen att jag kan ta lite kortare dagar nu när det inte är så stressigt men det tänker jag inte göra! Den missen gjorde jag nämligen när jag var nyanställd och då hamnade jag på minus tio timmar på flexen typ direkt och der har jag aldrig lyckats komma ikapp med pga tight mellan hämtningar/lämningar. Så nej.

Nu när Make är hemma och sköter alla hämtningar/lämningar ska jag komma upp i de maximala 10 timmarna man får ha på flexen, om jag så ska sitta av tiden. Idiotiskt, ja, men det är vad de liksom väljer när de bygger systemet som de gör, när allt baseras på misstro och utgångspunkt att alla skulle fuska med arbetstiden om de bara fick chansen.

Synd, att det alltid ska vara så i industriföretag, att det är så djupt rotat. Det blir så att någon kommer dra det kortare strået och jag har ingen lust att vara den som gör det.

Kör så det ryker

I förmiddags tittade jag in till HR-chefen (som av någon anledning alltid gör mig nervös?) och föreslog en liten Ända In I Kaklet-aktivitet. Jag är ju ändå med i festkommitén. Det gruffas nämligen rätt mycket i leden över att det går så bra, allt går för högtryck men man upplever att man bara får skäll för att vi inte hinner med.

Så jag sa till honom att jag tror att en liten uppskattning nu vore oerhört vältajmad. Ett ”Tack för att ni kämpar, vi ser det och uppskattar det men nu kör vi så det ryker fram till årsskiftet”. Han höll med, sa att det varit mycket skäll och lite axelklapp senaste tiden så vi ska göra något. Samtidigt berättade han att fabriken fått en budget på 200 000 för att fräscha upp matsalen och receptionen och att han letar efter en projektledare för det. Jag ba’ *hand upp*

Så med reservation för att min chef kanske säger nej men nu är jag projektledare för cirka det roligaste jag gjort sedan jag lämnade kosmetikbranchen! Bara sådär!

Sista dagen

I morgon börjar jag jobba igen så idag är sista dagen ”i frihet” eller möjligen tvärt om, beroende på hur man ser det. Det känns... inget särskilt, faktiskt. Det ska bli trevligt att bli vanlig vuxen igen men jag kommer nog sakna det softa i att gå hemma och dra, när allt mer än att hålla barnen vid liv är en bonus. Det blir bra! Kul att jobba med nya chefen också. Minst taggad på jobbet i sig men tänker att jag ger det en chans.

Nå, igår fick jag !!!-feeling och frågade en kompis om hon ville åka på dagspa med mig idag, sista chansen, men hon kunde inte så vi ska fika och fixa naglarna istället. Känns helt okej det med!

Nu kör vi!

Slutspurt

Tillbaka i verkligheten! Med det menas att Make jobbar igen, Son får titta på TV medan lilltjompan sover förmiddagsluren. Inte så jädra pjåkigt!

Det har varit fint. Särskilt andra halvan av semestern. Jä-hä-ättebra ehm samliv (efter en katastrofal vår), alla glada och harmoniska. Kortare utflykter, en och annan natt på familjevänliga hotell.
Make jobbar en månad och sedan går han på föräldraledighet. Med största sannolikhet, inte ropa hej osv, kommer han inte gå tillbaka till sitt nuvarande jobb sedan. Han har varit less på det senaste året och innan semestern meddelade hans syster att hon nu äntligen blir delägare på advokatbyrån hon jobbar för. Då fick Make eld i baken, bli omsprungen av lillsyrran liksom, så två dagar senare åt han lunch med kontorschefen på förstahandsvalet av ny arbetsplats. De eld och lågor, har sökt någon med hans profil länge utan att hitta.
Så nu är planen att han ska plugga under sin föräldraledighet och, flaggat för nya arbetsgivaren, på ca 20 procent sedan. Han behöver komplettera med några kurser för att få en jur.kand. och i förlängningen kunna bli advokat och därpå delägare. Det kommer ta fem år, har han räknat ut, men då kör vi stenhårt på det.

Min plan är inte någon annan än att gå tillbaka och se hur det känns. Jag gillar ju egentligen mitt jobb men det är allt medtech-jox som gör mig helt matt. Jag är inte typen som gillar dokumentation och hålla sig till oändligt omständiga processer. Nå, vi får se. Ser ju fram emot att jobba med min nya chef också!

Ja jädrar!

Blodmåne

Jag är inte den som är den men jag har länge varit hyfsat säker på att jag har mens när det är fullmåne. Inte vattentätt men ändå så jag börjat ana ett mönster. Make (hån)skrattar åt mig och tycker att det låter flummigt MEN gissa om inte första mes liknande blödningen på tre-fyra månader (älskar min spiral!) kom... precis, när det var dags för blodmåne.

Första gången jag hörde talas om blodmåne var för några år sedan. Det var blodmåne på kvällen och morgonen efter satte jag mig i bilen för att köra till jobbet och det första jag såg var blodstänk på vindrutan. Jag tyckte det var så konstigt men då visste jag inte att den röda månenjag sett kvällen innan hette blodmåne och kopplade inte ihop de två händelserna. Just den morgonen skulle jag hämta upp en kollega och samåka till jobbet. Han höll med om att det på vindrutan såg ut precis som blodstänk.

Minns dock inte om jag hade mens just den dagen 😏

Mjölk är inte mat

På tal om mat: Bebis har i stort sett slutat amma. Det gick så fort, på en månad har hon gott från stt bara smaka/stödäta till att leva på riktig mat. Nu ammar hon bara på nätterna och undantagsvis på dagarna för att somna. Igår blev det så tydligt för hon var svinhungrig men jag tänkte att vi skulle vänta med att ära tills Make kom hem. När vi väl satte oss var hon glupsk som bara den och då slig det mig att hon varit så hungrig men utan att göra minsta tecken på att vilja ha mjölk. Då gick det upp för mig att fet är just MAT hon vill ha.

Hon får alltid samma mat som vi. Jag saltar inte men i övrigt inga specialare för hennes skull. Lägget en klick på skärbrädan och finhackar. SuperPappan har alltid under sitt föräldrarskap satt lite hasorna i när det gällt barnens utveckling. Jag tolkar det som att han är lite sentimental, men han tycker inte att det känns helt hundra att bebis äter samma mat som vi och medan han sparsamt matar henne googlar han frenetiskt för att hitta belägg för sin teori om att sjumånadersbebisar inte bör äta kött eller att de åtminstone bör äta maten puréad till oigenkänlighet. Han tror att hennes mage inte ska fixa det men det gör den ju. Det är ju inte för matsmältningens skull man fingördelar maten men det tror han. Jag blir så trött på när han gör så, öppet misstror mitt förldraromdöme, men det är så lite sådant med bebis, jämfört med när Son var liten, så jag låter det passera.

Nå, der är övervägande sköööönt att Bebis klarar sig utan mig en hel dag men en liten, liten del av mig tycket att det känns lite sorgligt att hon inte är så omedelbart beroende av mig för att överleva längre.

”Den förstående hustrun”

...är jag för närvarande, även om det uttrycket får mig att kräkas en smula.

Make har tre veckor kvar på högsäsong och tre till semester. Han hatar varje sekund. Jag har aldrig sett honom så här innan. Jobbångest i kubik och behöver därtill jobba sex dagar i veckan för att hinna med. Just för att han avskyr det så mycket gnäller jag inte. Och den sjunde dagen får jag göra typ vad jag vill, utan barn.

Dessutom har jag, som den omtänksamma frun, gjort stora förändringar i köket. Hans blodfetter är ett mysterium men jag anstränger mig verkligen för att använda mindre fett i maten och undvika tillagningsmetoder som skapar transfetter. Jag tänker att det inte skadar mig heller, så att säga.

På tal om: Min amerikanska svägerska verkade må sämre än någonsin i Frankrike. Hon låg nästan hela tiden i ett mörkt rum och pillade med sin mobil. Hon hade gått upp rätt mycket senaste året och (berättade hon när vi var på utflykt bara hon och jag), känner sig dömd och tycker att hon får kritiska blickar. Det var ett rätt deppigt samtal, i så många aspekter. Hon mår inte alls bra till att börja med och hon och hennes man, Makes bror, har hamnat i en så svår situation delvis p g a hennes vikt. Han vill att hon ska gå ner men hon är inte säker på att hon ens vill, hon vill att han ska älska henne som hon är. Han försöker styra henne, håller koll på vad hon äter, skickar länkar med dieter men det leder ju bara till att hon blir mer anti och smygäter. Herregud, smygäter. Hur sjukt är det inte när man känner att man behöver äta i smyg?! ”Jag tror inte att han tycker om den jag är längre” sa hon när jag frågade om de i alla fall kan prata om det, som att det inte tjänar något till, han VILL INTE.

(Jag är övertygad om att VILJA är det viktigaste för att få en relation att funka. Man kan laga mycket trasigt om båda vill men om någon inte vill mer är det ganska kört. Man kan inte tvinga sig att vilja.)

Hon känner att han skäms över henne inför sin familj och att hans föräldrar hatar (nåja) henne. Inte p g a vikten utan för att hon är som hon är. Hon är speciell. Väldigt introvert, tungsint, deppig och (faktiskt) oartig. Hon bjuder aldrig till och det är inte helt lätt att tycka om någon med personlighet som ett evigt duggregn. Ett oartigt duggregn. Jag, som kan vara lite för ärlig ibland, sa det till henne en gång när hon klagade över att de inte gillar henne eller något i den stilen: Du gör det inte lätt för dem.”
Sa du verkligen så?! frågade Make efteråt, när jag återgav samtalet. Japp. Men hon tog inte illa upp, visste ju att jag hade rätt och jag sa det inte kritiskt utan konstaterande. De har tröttnat på att samtala på engelska över middagsbordet för hon pratar ändå inte. Jag klandrar dem inte. Takes two to tango.
Jag hade en ganska stark känsla i Frankrike av att jag inte kommer träffa henne mer. De kändes så långt nerdtröms att jag undrar om de kan ta sig tillbaka. Inte bara av vad hon sa utan hur de betedde sig, hur han betedde sig mot henne. De pratade inte med varandra alls, utom när de måste och då snäsigt eller defensivt. Det är sorgligt. Alltid sorgligt när kärlek tar slut.

Avvägningarna

Imorgon åker vi till Frankrike. Skulle ha åkt? Vattkoppor har just börjat gå på Sons avdelning. Han är sannolikt redan smittad och inkubationstid är 10-20 dagar. Man får inte flyga med (rinnande) vattkoppor. Make åker hem på onsdag. Jag ska stanna med barnen till nästa söndag. Det är 10 dagar borta för oss. Svärisarna lämnar Frankrike den 14:e, fyra dagar efter oss.

Värsta scenariet är att Sons vattkoppor bryter ut i slutet av nästa vecka så att vi inte kan åka hem, att Bebis får det ytterligare senare så vi är strandade där i vad, 1-2 veckor, helt själva? En sak om svärisarna ör kvar men jag fixar inte två sjuka barn själv, utomlands. Har inte ens bilstol till Bebis. Hur ska man ens handla mat? Stänga huset?

Samtidigt: Så surt att inte resa när vi inte vet 100 att han är smittad/blir sjuk där. Biljettpengarna brinner inne. Suuuuurt. Jag sa till Make, och jag menar det, att jag vill att i alla fall han åker. Han har haft ett galet jobbigt år och är väldigt sliten, det är så jag på allvar oroar mig för att han inte ska hålla ihop till semestern. Han mår inte bra och jag pallar inte med en utbränd medförälder. Då släpper jag hellre iväg honom på egen-semester fem dagar. Så jävla tråkigt bara. Och Son räknar ner dagarna tills vi ska åka, han längtar verkligen. Hjärtskärande om vi behöver ställa in.

2002

En av mina metooare följer mig på Insta och gillar nästan varenda inlägg. Jag följer inte honom och egentligen vet jag inte varför jag låter honom följa mig - kanske för att bevisa för mg själv att han inte kommer åt mig. Gör han det? Jag vet inte?

Liksom med de andra ett visst mått av skyll-mig-själv. Jag skulle till USA som au-pair och på den tiden flög man från Arlanda, det var väl innan bron. Vi hade nog nätflirtat men inte särskilt explicit och jag skulle sova hos honom natten innan planet till USA gick. Det kändes inte som underförstått att vi skulle ligga i alla fall, eller så minns jag bara inte.

Vi var ute och åt. Det var god mat och gott vin. Jag drack för mycket, begrep inte hur jag kunde bli så full. När vi lagt oss ville jag bara somna, allt snurrade, men hans händer var överallt, tog sig in mellan mina lår. Bakifrån om jag lade mig med ryggen mot honom, framifrån om jag vände mig. Så jag snurrade och snurrade för att bli av med hans händer men inget hjälpte och så lade han sig över mig och jag ville bara somna, försökte vrida mig loss men sa som vanligt inget.
Han drog upp mig över sig, vilket kanske tyder på att han inte fattade, men då när jag var överst trillade mina tårar ner i hans ansikte och han märkte att jag grät. Då slutade han direkt, lät mig somna.

Morgonen efter hade jag så dåligt samvete över att ha ställt till med en scen att vi hade sex igen och jag låtsades gilla det.
Vi fortsatte ha kontakt efter det och jag frågade efter kanske ett halvår varför han hade haft sex med mig den där kvällen, om han verkligen inte märkt att jag inte ville. Han sa att vi aldrig hade haft sex då, att han märkt att jag var för full och aldrig fullföljt men jag minns och hans nekande blev mitt kvitto på att han fattade att han gått över gränsen.

Nu när jag ser hans namn bland reaktionerna nästan varje dag känner jag... ingenting. Men jag tänker på den där kvällen varje gång och jag undrar om han gör det, om han ångrar det och om han var orolig under metoo-drevet i höstas. Jag hoppas det.

Begriper inte folks fascination för...

Swimmingpooler.
I Sverige. Isblå mosaik matchar inte falu rödfärg.

Spabad.
Ge mig en femhundring så ska jag överväga att kränga på mig bikinin och hoppa i ett klorstinkande badkar med ett gäng andra vuxna som inte duschat innan.

Cabrioleter.
Så lyxigt med en bil utan tak. Eller inte.

En sådan dag...

...då man skulle rymma hemifrån, om man bara slapp ta konsekvenserna. Egentligen är jag ju lycklig men ändå känner jag mg så fångad, inmålad i ett hörn. Jag vill ju inte byta ut det här för allt i världen men vissa dagar längtar jag bara efter att vara fri. Helt fri.

Sanningssägarna

Svärmors fräääääscha kommentar på Fejan på att Son faktiskt numera är till hjälp i tvättstugan: ”så bra att du har någon som hjälper dig med de tekniska maskinerna! Tur att han är ett tekniskt geni!”  plus lite till men den innebörden. Han hjälper mig med det tekniska. Eftersom han är kille. Jag tänder ju självklart till och svarar rätt iskallt att han hjälper mig med hushållsarbetet. Jag trycker fortfarande själv på startknappen.

Make suckar lite och slätar över. Hon menar inget illa, hon är av den gamla skolan osv men jag vet att hon säger sånt för att hon vet att jag blir provocerad. Make tror mig inte, i hand ögon är hon bara en snäll mamma och visst, hon är snäll (jättesnäll!) men hon vet förbannat väl att folk blir provocerande. Jag lade i alla fall till en emoij för att mjuka upp mitt svar lite. Jag tror ändå att budskapet gick fram.

Det är ett tant-/gubbtecken. Pappa har blivit likadan sedan han pensionerade sigoch blev 400procent gubbigare över en natt. De tror att de säger sånt som alla andra egentligen vill säga men inte vågar, med de KAN, för de är så gamla att de inte behöver vara korrekta längre. De tycker att de är lite charmiga som ”vågar”. Pappa tycker att han är charmig som fortfarande vågar säga n-boll. Och ”hottentott”. Som att det är ett gulligt ord. Och ibland när han passar Son spelar han hottentottvisan från typ 40-talet. Har gjort. Jag trorinte att det hänt sedan jag sa att han aldrig mer får passa Son om han gör så igen, men fel tycker han inte själv att det är.

Det roliga med svärmor är förresten att hon är ”genusforskare”. Hon avslutade sin lärarkarriär med att lägga 10 år på att skriva en avhandling ”med genusperspektiv”. Den blev aldrig klar, av olika anledningar, men hennes utgångspunkt är nog en smula olik traditionella genusforskares...

Bridget Jones ringde

F ö har jag så smått och lite halvhjärtat börjar räkna kalorier. Åh, det känns så 80-tal men jag tänker att olika dieter till trots så måste det ju ändå vara energi in/energi ut som avgör vilken kroppsform man har. Enligt ens egna förutsättningar alltså.

Jag gör egentligen inget nämnvärt försatt begränsa intaget men det känns bra att ha lite koll på vilka de största bovarna är, så kan man i alla fall fatta ett faktabaserat beslut, om man vill äta det eller inte. Jag har fått några rejäla aha-upplevelser, jag som trodde att jag hade rätt bra koll. Till exempel:

Färsk mozzarella trodde jag var ”nyttigare” eftersom fetthalten är mindre koncentrerad men det är fortfarande massa energi i den. Då kändes det jäkligt onödigt att trycka i sig hela den gummiliknande biten till lunch, det var inte ens gott.

Potatis är jättemycket bättre än pasta. 100gram färsk pasta är ungefär tre gånger så mycket energi som 100 g potatis.

Allt som kommer från sädesslag är massor med energi i. Müsli, bröd osv. Min ICA gott liv müsli är en riktig  bov. Om jag får för mig att mer aktivt börja begränsa kaloriintaget kommer jag äta mer ägg.

Det är häften så mycket energi i alkoholfri öl som i starköl. Lika mycket i mellanmjölk som i alkoholfri öl.

Inte så mycket aha-upplevelse men det sägs att man inte har någon glädje av att hälla vispgrädde i såsen, jämfört med lite vispgrädde och resten mjölk. Fett hjälper smaken bara till en viss halt (10-15 procent), resten gör varken till eller från.
 
Även att den avgörande faktorn för vikt är vad man äter, inte motion. Logiskt. Det är hur lätt som helst att äta 500-1000-1500 kalorier mer än man ”borde” men man behöver springa typ 10 mil i uppförsbacke för att göra av med den energin. Lättare att välja en sallad eller bakad potatis till köttbiten istället för pommes, än att springa 10 mil. I uppförsbacke.

Ytterligare en aspekt, som inte alls är ytlig, är att Make behöver jobba med sin kost. Dels har han antagligen en långvarig inflammation i tarmen så han ska undvika främst fläskkött, ost, konserveringsmedel och lite annat enligt kostråd. Dessutom fick han reda på för några veckor sedan att han har oförklarligt höga halter blodfett. Hans halter är motsvarande de som kraftigt överviktiga personer brukar ligga på, men han är inte överviktig, äter hyfsat och motionerar nästan varje dag så även för den sakens skull behöver vi dra ner på åtminstone vissa typer av fett i maten.

Så var det med det.
Jag använder appen My fitness pal, för skojs skull. Jag väger 65kg nu och har sagt till appen att jag vill gå ner till 60 kg på 10 veckor. Då säger den att jag ska ligga på 1200 kalorier om dagen. Det är fasen inte lätt att komma ner till det.

Dagens surkärring: Barnomsorg/semester

Och för att inte helt tappa surkärringvinkeln på den här bloggen så undrar jag över det här med att ha barn på föris när man själv är ledig (semester) från jobbet?

Vi har vänner som satt i system (visst låter det ondskefullt) att åka på semester var och en för sig och ha barnet på föris under tiden. En är hemma och jobbar, den andre åker iväg. Jag/vi har funnit det ytterst provocerande för man får ju inte och vi hade båda tyckt att det var himmelskt att sticka iväg till exempel till Rom en långhelg utan barn (innan bebi kom dårå) men inte gjort p g a man får inte. Då sticker det i ögonen när andra familjer har barn på föris två veckor om året, när de själva har semester.

Jag/vi har tänkt att den här familjen har lite tvivelaktig moral på ämnet, men så hör man lite här och var att andra föräldrar gör så. ”Han drar på killresa till Spanien och spelar golf nästa vecka men jag får ju mitt till hösten för då drar jag till London på tjejresa så....” och man vill ju inte (utanför bloggen) vara surkärring som smäller folk på näsan med en ihoprullad förskoleregelbroschyr men WTF!? Det kostar INGENTING att ha barn på föris. En dryg tusing i månaden. Det är subventionerat så det smäller om det för att föräldrar ska jobba, inte för att föräldrar ska kunna dra till Spanien på golfresa utan att behöva bekymra sig för att ens fyraåring måste hänga med och ”hjälpa till” att få ner bollen i hålet och PAPPA JAAAAAAG VIIIIIIIILL!

Tumme upp

Knölen var bara en svullen lymfkörtel. Jag var orolig eftersom den kändes så hård och fixerad.  Broskmjuka, ”ruckbara” knölar är lugnt. Hårda, fixerade knölar eventuellt allvarligare, stod det på någon hyfsat seriös sajt men doktorn sa att just bakom örat är huden så sträckt att knölar upplevs som hårdare/mer fixerade där. Han var inte ett dugg orolig.

Guschelov!

Man undrar...

Vad är det för människor som

1) Slänger ut frågor om potentiellt sett livshotande tillstånd på forum som Familjeliv? ”Hej alla, min son har en så konstig knöl på halsen, vad kan det vara?”

2) Svarar annat än ”Du kanske borde kontakta sjukvården” på en fråga som ovanstående. Istället för att gissa/spekulera/fundera och referera till När min dotter hade en knöl på halsen så...

Bara nyfiken, liksom.

Mvh,
Mamman till han som fått en skum knöl bakom örat och fick tid på vårdcentralen samma dag.

Hej bloggen!

I helgen läste jag igenom gamla inlägg, i min förra blogg, och herreminje så rolig jag var. Skrattade högt åt mig själv. Är det... ehhm, narcissistiskt att göra det? Nå, lättare att blogga roligt när det händer roliga saker. Den här bloggen har mest blivit en gnällkärring.

Nå, vi tar några snabba. ”Snabba”.

Arkitekten på besök i fredags. Det kändes jättebra att gå igenom allt med henne på plats men när hon har sammanställt det vi kom fram till kommer hennes rökning vara uppe i nära 40 papp. Då har vi redan betalat henne nästan 20 från när vi köpte huset. Fan vad det springer iväg men det är ju inget alternativ att inte ta hjälp heller.

Spiralen: jotack. Inne i en stänkperiod (trosskydd räcker) men har inte haft riktig mens sedan jag satte in den. Känns så bra. Mycket nöjd med beslutet. En kompis satte in samma sort förra veckan. Ser fram emot att jämföra erfarenheter.

Blir f ö i tysthet lite provocerad av folk som använder menskopp. Så vidrigt. Hur kan man vilja kladda med det mer än nödvändigt? Ibland får jag intrycket att halva poängen är just att vara lite in-your-japp jag har MENS FÖR JAG ÄR EN KVINNA HAR DU PROBLEM MED DET ELLER -face. Blä.

Inga spikade semesterplaner annat än att se Ed Sheean i Göteborg 10 juli. Vi bokade biljetterna i juli 2017 och kände oss så himla coola med att planera trots bebis och nu ångrar jag det lite för hon tvärvägrar fortfarande flaska. Nu har vi landat i att vi nog lämnar Son hos mormor och morfar och tar med Bebis till arenan, turas om med henne, ser halva konserten var. Känns inte så kul, men...

 Hade bokat att följa med vänner till Stockholm två nätter första veckan i juli men bokade av igår. Det blir så kort tid där mot vad det kostar och Make inser att han inte kommer vara klar med jobbet. Känns alltid taskigt att avboka men det är ju i a f en dryg månad innan, de skulle åka oberoende av oss och vi kommer bjuda ner dem till Frankrike i höst. Nu hoppas jag bara att de inte blir sura...

Funderar däremot på Polen lite senare i juli. Dagfärja till Gdansk, hänga lite i Sopot. Få en vettig hotellsemester utan att känna sig uppskörtad efteråt. Skönt att bara packa bilen och åka.

Cash is old

När syrran var hemma senast var första gången som jag märkte att hon inte var helt med på utvecklingen i Sverige. Vi kom in på att min frisör inte hade velat ha kontant betalning och syrran sa att hon måste vara den enda frisören i världen som inte vill ha cash. 

Jag upprepade vad frisören sagt, att hon har svårt att göra av med dem, färre och färre restauranger som tar cash. Syrran stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. Vadå restauranger som inte tar kontanter?! undrade hon. 

Jag har ett kuvert gömt på ett mycket bra ställe. Det blir tjockare efter varje födelsedag. Pengar jag glömmer att jag har men vi tog dem för att betala målarna när vi målat om huset så oerhört tacksamt. Nu kommer arkitekten på besök i maj och vi ska se om vi kan få henne att ta en del av ’arvodet’ kontant för den rökningen börjar springa iväg något alldeles förfärligt. 

På måndag åker jag till Rom med barnen. Då vill det till att ha riktiga pengar med sig för där är cash fortfarande king.

Födelsedagskalas för sonen igår, fyra bast redan! Helt otroligt!

Pappas faster kom från Skåne. Hon börjar bli rätt gammal nu, svårt att röra sig men hon vill så gärna komma. Hela hon är så rörande, jag tänker ofta på henne. Honhar någonform av muskel(?)sjukdom, haft sedan födseln, och när hon var liten blev hennes föräldrar uppmanade att sätta henne på... ja, insutition eller vad det kan ha kallats. Hon ansågs ”efterbliven” men gammelfarmor sa bestämt nej och, som jag förstått det, jobbade med sjukgymnastik och det hjälpte.

Men hon hade det inte så bra ändå. Bodde i en garderob. Blev utlånad som hembiträde till föräldrarnas vänner, utan ersättning. Bodde hemma tills hon var typ 40 men fortsatte ta hand om sina föräldrar så länge de levde. Aldrig varit ihop med någon, således inga barn och det är så sorgligt för hon verkligen älskar barn över allt annat. Jag har aldrig fattat det förrän Son kom och hon är så fin med honom. Skickar emellanåt brev till honom, liksom verkligen skrivna TILL honom,

Det som gör mig beklämd är att hon betraktas som ett paket. Ett tungt, jobbigt paket. Redan när jag var liten reflekterade jag över att det lät som att mamma och pappa pratade om ett kolli när de pratade om henne. ”Ja, vi får väl plocka upp Karin på vägen” sa de och suckade. Hon är så tråkig, hon är så jobbig, hon är en belastning - så har jargongen alltid varit och NU inser jag att antagligen har pappa fått med sig det sedan uppväxten,  min farmor och farfar måste ju ha pratat om Karin på samma sätt.

Framförallt Make har fått mig att inse hur orättvist det är. Hon är ju bara en snäll gammal tant, säger han, helt korrekt. Så jag har börjat ta henne i försvar när ämnet kommer upp. Då kommer de alltid tillbaka till att Hon är så snål. Det är en sån grej jag inte gillar alls med mina föräldrar, de fäster så stort avseende vid hur ekonomiskt generösa andra, äldre släktingar är. Visst, de .r själva OERHÖRT generösa, kommer alltid med fina kuvert vid födelsedagar och lite när som helst, de är av uppfattningen att det är NU vi behöver pengar och så är det ju. Jag är naturligtvis tacksam för det men de förväntar sig att alla ska resonera likadant. Karin ÄR sjukt snål, ingen diskussion, men spela roll. Inte så att någon av oss sitter i båten.
Typexempel: när jag skulle ta körkort sa hon att hon skulle betala för det. Oj, så snällt och tacksamt! Sedan, när jag hade körkortet,frågade hon vad det kostat.
Tio papp.
Nejnej, säger hon. Vad kostade själva KÖRKORTET?
 Öhhhh, 350 spänn?
Fint, sa hon. Här är 350 kronor! å man ba` Ehhhh, tack?
(Det är inte så att hon är fattig. Hon är verkligen inte fattig.)
Men åter igen: Skitsamma.

Bättre sent än aldrig, tänker jag. Nu tar vi oss an Karin och jag ser att pappa blir förvirrad när jag inte hakar på jargongen, när jag svarar på hans gnäll genom att lyfta fram hennes goda sidor. När jag säger att det var jättetrevligt att träffa henne senast.

Hon borde ha fått ett liv som vem som helst. Hon borde ha fått gifta sig, barn och barnbarn, inte hunsas av dina föräldrar tills de dog, närmare hundra år gamla. Hon hade varit en fantastisk farmor eller mormor.

Några snabba

• Känner mig ful. Slapp överallt. Brösten är inte alls sådär sillisliknande som förra gången jag ammade, bara hängiga. Rumpan platt och gropig. Magen degig. Började tappa hår en vecka innan femmånadersdagen. Det som är kvar känns jävligt risigt. 
• Spiralen bra, än så länge. Ytterst små dagligablodstänk, knappt ens lönt med trosskydd. 
• Vi var på ”skidresort” i Norrbotten med mina in-laws i helgen. Make besviken, trodde vi skulle fira hans 40-årsdag, det var ursprungligen därför vi bokade resan, men ingen som andades ett ord om det. Jag tror att de tänker att vi gör det i Frankrike nästa gång men han var ändå besviken. Han är ofta besviken på sin familj.
• Ska på finbrunch med kompisen som blivit så trevlig sedan hon gick ner typ halva sin tidigare vikt. Ser väldigt mycket fram emot det, och att reconnecta med henne. Märker att jag fortfarande förväntar mig tjuvnyp och sura kommentarer när vi pratar men de kommer inte. 
• Son har äntligen slutat med potta. Han har ju gått obehindrat på toa sedan i somras men ändå velat använda pottan hemma. Vi har försökt få honom att sluta självmant, t o m lockat med present men njet. När vi kom hem från Norrland fick jag ett spontant infall och gömde pottan. När han undrade var den var sa jag att tomten varit och hämtat den när vi varit borta. Okej sa han bara och så var det inte mer med det. Varför gjorde vi inte så för ett halvår sedan?
• Jobbet i föregående inlägg kom aldrig ut.  Är jag frågade vad som hänt visade det sig att de skulle omorganisera så det blir inget. Lättad. Då slipper jag ta ställning till om jag vill. Tänker oftare och oftare att jag nog inte ska göra karriär på ett gäng år. Jag VILL ju inte, kan det inte få vara okej att inte vilja?

En trevning

I lördags hörde en fd kollega av sig via LinkedIn. Han är hyfsat höjdare på ett annat större företag nu och han har alltid haft ett gott öga till mig. Han sa att de ska rekrytera en inköpschef och undrade om jag är sugen.  Jag skrev tillbaka, sa att det kunde vara intressant men att det beror på hur bråttom det är med tillträde, att jag tänker vara ledig till 1 november. Nej, de får inte diskriminera p g a det men jag är ju inte dummare än att jag begriper att det kan vara en deal-breaker så jag skrev att om han vill får han ringa och berätta mer, men om tillträdesdatum är ett problem så är det no hard feelings från min sida.

Han ringde några timmar senare, berättade mer.
Ett ganska stort team, sju personer. Hela skalan, från trötta personer som bara hamnat där till duktiga, ambitiösa som vill. Ansvar för totalt fyra svenska siter, men teamet är samlat på en site. Pågående integrationsarbete med koncernen som äger, få ihop dagliga verksamheten med deras strategiska kategoriarbete. Man behöver vara lite diplomatisk och veta hur saker hänger ihop.

Nackdelen är att det är en bit bort, drygt 45 minuter/6-7 mil.
Och är jag byxad att hantera ett team på sju personer?

Det var inget erbjudanden men han vill att jag läser annonsen som kommer ut imorgon, skickar en formell ansökan om det känns intressant. Jag skulle rapportera till honom. Vet inte riktigt hur det är men jag tror positivt. Han är en riktig Balkan-kille och det är verkligen raka rör. Är det något jag uppskattar hos en chef så är det raka rör. Och hans chef VDn, är en drygt 40-årig kvinna. Det känns också bra. Tillträde i november såg han som acceptabelt. Viktigare med rätt person än några månader hit eller dit. Sund inställning.

Annan grej som känns bra är att jag har noll revanschlust för att det inte blev något på mitt befintliga jobb, ingen nu-jävlar-ska-de-få-se-vad-de-missat. Skönt!

Spiralnytt

Snart en vecka efter installation (vi kallar den för 'applikationen' här hemma) och jag har som lätt mensvärk vilket är normalt att ha i upp till två veckor efter installation, känner mig pms-ig, lättretlig. Igår kom en liten trosskyddsblödning. Även det normalt och något att räkna med i början. Vi harvar på.

Barnmorskan sa att det förekommer att män klagar på att de känner trådarna, att de sticks. I så fall får man komma tillbaka. "Det är ett preventivmedel, men riktigt så effektivt ska det inte vara" sa hon och jag kunde inte låta bli att skratta, trots positionen.

Applikationen är så att säga inte testad än. Make är inne i en katastrofperiod med sömnen. Somnar sent, vaknar tidigt, ser ut som en zombie. Han har börjat med sömntabletter men är rädd att bli beroende. Jag är glad för den lilla stunden vi får på kvällen, ligger sked med tända ljus. Det är okej att det inte blir mer. Jag har inte heller varit så sugen sedan installationen.

Jag har 'piral

åkaj, det har börjat hetta till här hemma! Eventuellt jag som är drivande men jag känner att vi står inför en nystart. Så många år nu som varit lite transportsträcka. Schemalagt sex, bli-gravid-sex, vara-gravid-sex (inte mycket det) och nu när vi är klara med det föreslog jag att vi ska börja från början. Fokusera mer på njutning och upplevelse. Lägga ribban (no pun intended) några snäpp högre.

Åtgärd 1: Vi går inte och lägger oss i ett mörkt sovrum längre. Jag blir alltid lite mörk i själen när jag kommer ut från badrummet och ser att det är becksvart i sovrummet för inget säger "Jag vill inte ligga" så mycket dom det. Okej, inte i hans värld, men i min! Så nu tänder vi alltid ett ljus när vi lägger oss. Kramas och myser en stund. Blir det raj-raj så blir det, men det behöver inte. Känns ändå bra, oavsett.

Åtgärd 2: Nu är jag trött på det s k orgasmglappet. Jag har jättesvårt för att komma annat än på egen hand men jag är inte längre okej med att inte ens försöka (som det faktiskt har varit senaste åren - att jag inte kan komma har blivit en vedertagen sanning och dessutom, i bli-gravid-träsket 150 procent fokus på att han ska komma i mål.

Samt lite annat. Jag tror faktiskt att jag har en starkare drift än han (det går väl i perioder det med) men oftast får jag kämpa rätt mycket för att det ska bli något. Luras, nästan. Vi skojar lite om att om jag vill ha sex så "klär jag på mig" och vill jag bara sova går jag till sängs naken. Det är roligt för det är sant.

Som parentes har jag under hösten blivit medveten om att det finns något som kallas yonimassage, OCH att de flesta kvinnor, med rätt teknik kan få vääääldigt många orgasmer under några timmars "lek". Skickade helt skamlöst länkar om det till honom. Hint, liksom. Och han är på, gillar också tanken på mindre fokus på prestation, mer på njutning.

Men jallafall, jah behövde nya minipiller och var på mottagningen för det och cellprov igår. Barnmorskan frågade som i förbigående om jag var nöjd med de jag hade och jag sa ja men lade till lite på skoj att om hon har något som helt tar bort mensen så tar jag det istället.
Japp, sa hon. Hormonspiral!

Man kan näääästan tro att hon får kick-back från tillverkaren för hon totalsålde in det och jag skulle ju ändå upp i stolen så jag tänkte att va'tusan! Gillar ju att prova nya saker. Hon sa att ca 20 procent blir av med blödningarna helt och de flesta får bara små stänkblödningar lite då och då. Perfekt! Dessutom, så skönt att slippa fundera på saken på fem år! Inte behöva komma ihåg att ta sina piller och riskera glömma. Nu håller vi tummarna att jag tillhör de 20 procenten!

Ett två tre på det fjärde ska det ske

Ja, och så går jag i starta-egen-låda-tankar. Om inte nu så när osv. Idén bygger på förra jobbet, drömjobbet som jag fortfarande är bitter över att jag blev uppsagd från. Det ger nog viss drivkraft, inte revanschlust utan mer att det där dryga halvåret inte ska ha varit bara en smak av vad som skulle kunna vara.

Jag tar ingen risk, annat än att få en rad nej men jag vill ändå prova. Det kostar inget mer än en domänavgift och mejlserver. Jag utmanar mig själv, tvingar mig att tänka på varför det kommer gå bra, inte allt jag inte kan och alla anledningar till att få nej, jag vet ju att jag har bra känsla för det här.    Nu ska jag bara våga trycka på knappen. Any day now...

Relationerna

Semesterveckan har varit helt fantastisk! Farmor och farfar har (faktiskt?) varit amajzing. Särskilt farmor som var mycket mer närvarande än hon brukar, hon och Son har lekt massor med varandra och verkligen kommit varandra nära. Jag märker ur mycket det påverkar min inställning till henne, hur mycket mer jag tycker om henne när hon visar att hon tycker om mitt barn. Jag har faktiskt aldrig tyckt så mycket om min svärmor som den här veckan. Hoppas att det håller i sig.

Farfar däremot, han är ju ingen barnmänniska alls. Verkligen Den Gamla Skolan. En morgon hörde jag Son med sin lilla gulliga röst fråga farfar om han ville leka kurragömma och farfar uttrycker sig ju artigt, men allt i hans uppenbarelse signalerar motvilja så han sa nej och Son, som aldrig accepterar ett nej när det gäller lek, frågade inte en andra gång utan kom ner till mig. Han visste inte att jag hade hört och jag sa inget. Han sa inget heller utan lade sig på golvet och ålade besvärat. Jag såg att han var ledsen, han torkade några tårar som han liksom inte ville att jag skulle se och det i sig var så hjärtskärande, han kände sig avvisad och skämdes på något vis. Gubbfan.

Då är det extra fint att farmor varit så snäll och mysig. Hon har verkligen velat leka och umgås med Son. Det gör mig så lycklig och hon och jag har haft jättetrevligt. Igår på väg hem hade hon och jag t o m en sms-konversation, på mitt initiativ. Det är första gången jag smsat henne "frivilligt". Make sa inget men jag märkte att han blev glad. Förstår det, jag tycker det är så mysigt att han och min pappa har en pågående sms-konversation om allt och inget.

Nära ögat

Igår kom vi hem efter en vecka i Frankrike. Make fyllde 40 i onsdags ovh vi bestämde oss rätt sent för att fira där. Det var så attans nära att det inte blev någon 40-årsdag alls. Förra onsdagen var det blixthalka och han var tredje bilen i en seriekrock några mil norr om stan. Han vet inte vilken hastighet han hade när han körde in i bilen framför, som stod stilla på vägen, men han körde i 90 när han började bromsa och kände att ingenting hände när han bromsade.

När han ringde mig, på FaceTime till ipaden eftersom jag inte hört att mobilen ringde, och sa att han krockat var min första reaktion lättnad över att han ringde själv. Jag har varit så säker på att något sådant skulle hända och nu när det hände gick det bra. Så sjukt för samma morgon han åkte kom han och sa hejdå, vi pussades och så sa han hejdå till Son som lekte på golvet och frånvarande sa hejdå tillbaka. Så precis när Make skulle kliva ut genom dörren kom Son på att han ville säga hejdå på riktigt och sprang nästan panikartat ut i hallen, mån om att hinna. De kramades och pussades och Make sa "Jag älskar dig mest i världen" och jag stod i köket och tänkte "Om det händer något nu har de i alla fall sagt hejdå på riktigt och jag kommer kunna säga till Son att det sista din pappa sa till dig var att han älskade dig". Jag tänker så hela tiden men nu när den där bilolyckan hänt tror jag att jag kommer känna att den har hänt, vi lurade döden, han klarade sig.

Jag kände mig inte ens chockad när jag gjorde mig klar för att möta Make på sjukhuset, jag grät inte. Jag var bara glad.

Däremot faktiskt rätt känslosamt på hans födelsedag. Så fint att det inte blev en historia som slutar med orden "...han skulle ha fyllt 40 veckan efter...."
Tacksam och lycklig.

Le och andas

Kan inte längre ducka för ett kompispar som vill komma och inspektera Bebis. vi har dragit oss för det för tjejen i paret är så utmattande. Hon pratar non-stop men är samtidigt så himla snäll och godhjärtad och tapper (har en kronisk och rätt jobbig sjukdom) så man vill ju tycka om henne men... åh!

Grejen är att hon inte pratar på det där självupptagna jag-jag-jag-viset. Istället upprepar hon precis allt man säger en sekund efter att man själv har sagt det. Jag antar att det är hennes sätt att visa att hon är intresserad och att hon lyssnar men man blir som helt knäpp i huvudet. Det gör hon med alla som pratar och när hennes kille ska berätta något berättar hon exakt samma sak, parallellt eller med någon sekunds fördröjning så efter en timma med dem längtar man bara efter en kopp sprit och ett tyst mörkt rum. Som lök på laxen har de en tendens att stanna för länge. En fika ska ta Max två timmar men efter två timmar säger de Ja, vi tog ju bussen hit och nu har bussen precis gått och nästa går om en timma så... Jatack, lite mer kaffe vore gott!

Själva är de sådana som bara gör exakt så mycket kaffe att alla får en liten kopp. Påtår? Glöm det. Jag blir småsint och säger till Make att vi ska göra likadant, ta upp finporslinet med de små kopparna som man måste shotta kaffet från, espressostajl, om det inte ska hinna bli kallt. Ha!

Make är så glad för sin kompis och vill gärna umgås med honom men om de avtalar att ses, typ för att äta lunch, är det rätt vanligt att hon också hänger med och Make kan inte gärna antyda att han inte vill träffa henne. Men nu kör vi i helgen, gör en liten panna kaffe och lägger fikat så sent som möjligt.  Håhåjaja.

Blod och vatten

Syrran var hemma förra veckan. Som vanligt hade hon packat schema, skulle ha åkt till Stockholm en vända för att träffa sin bff men så blev lille killen risig så hon stannade hemma. Vi har umgåtts massor och det har varit så fint. Annars känner jag mig alltid utkonkurrerad av alla kompisar hon ska träffa men den här gången hade jag henne och lille killen helt för mig själv.

Det låter kanske lite ego men hon är så viktig för mig och jag hade gärna haft henne närmare hela tiden. Blod är ändå tjockare än vatten och jag älskar hennes sonnästan som vore han min egen. Det märks att han känner samma. Sista kvällen när han var trött satt han som en koalaunge i min famn och jag kunde natta honom utan kink. En så fin komplimang liksom.

Jag har inte tänkt på det så innan men när man har barn med någon delar man praktiskt taget blod, har ett blodsband. Mitt blod blandat med hans i två fantastiska små fristående enheter.

Klassiker

Make kommer få tre (TRE!) paket imorgon på Alla Hjärtans. Oj så överraskad han kommer bli för jag tror knappt han fått något av mig tidigare. Jag får ALLTID en klänning av honom. Han har sin goda klänningsval efter sin far (ja, otippat men cheesus vilka klänningar svärfar köpt till svärmor! Jag har hintat att jag mer än gärna ’ärver’ något om hennes klänningar någon gång skulle krympa i garderoben eller så). Make kommer få en slips, en näsduk och en typ fritidströja. Han älskar att få presenter!

Extra nöjd med inköpen eftersom jag är luspank, hade <1000 kr kvar på kontot här om dagen men två av grejerna var på megarea plus att jag hade lite cash i jackfickan. Win!

Syrran var med och shoppade, hon var lite förundrad över att det förekommer kontantfria näringsställen nu. Jag berättade att min frisör bett mig betala med kort istället och att många restauranger inte tar kontanter längre. I Italien är det nästan fortfarande tvärt om, inte alla ställen som tar kort. 

”Hej alla”

Igår skickades det ut ett mejl till alla på jobbet från fastighetsansvarige. Han inledde med att beklaga att han var tvungen att skriva ett så tråkigt mejl men det har åter igen (!) hänt att någon på toaletten i herrarnas omklädningsrum kletat avföring på vattenkranen och handfatet och det måste få ett slut.

Asså!?

Det slog mig senare på kvällen, att vi sedan lite innan jul har en väldigt söt tjej som städar på jobbet. Det skulle inte förvåna mig om det är någon sjuk jävel som tänder på tanken att hon får torka upp efter honom. Blir liksom illa berörd å hennes vägnar när jag tänker på det.

Grått schampo

På Black Friday köpte jag en 500 ml-förpackning av mitt annars svindyra Kérastaseschampo från Lyko. I helgen använde jag det första gången och uppräckte att det var något skumt. Schampot har fel färg. Annars är det alltid EXAKT samma ljusgula färg dom på flaskan men det här var skimrande vitt. Dessutom doftar det annorlunda.

Jag var helt hundra på att Lyko bara säljer ”vita” produkter, dvs sourcade från i det här fallet L’Oreal Sverige, i motsats till parallellimporterade produkter som msn brukar säga kommer från den grå marknaden men när jag tittade på Prisjakt på just den här produkten/storleken är det, utöver Lyko, bara de gråa spelarna som säljer den.
Jag vet ju sedan min tid att L’Oreal Sverige är BENHÅRDA på att man inte får sälja större storlekar av just Kérastase så Lyko måste ha fulköpt en del. Märkligt att L’Oreal accepterar det men Lyko säger kanske att visst, sälj inte den storleken till oss men då köper vi den på gråa marknaden istället. De är, enligt andra leverantörer, rätt tuffa förhandlare.

Nå, jag mejlade Lyko och redogjorde för ungefär ovanstående och sa att jag vill returnera schampot fast det är nästan tre månader sedan jag köpte det. De har inte svarat än. Blir mycket spännande att se vad de säger!

Superpappan

Det var min mamma som myntade uttrycket när Son var nyfödd och hon sa att Make var en riktig SuperPappa. En kvinna som betett sig på motsvarande sätt hade man kallat för hönsmamma och jag vill minnas att hon sa just SuperPappa med en liten hellre-det-än-tvärt-om-suck.

Make har ju som sagt taggat ner ca 1000 procent den här gången (guschelov) men ibland visar han fortfarande SuperPappatendenser, som när han ringer mig från jobbet BARA för att säga att det blir bäst om jag monterar Isofixbasen i bilen INNAN jag tar på barnen ytterkläder, så de inte blir så varma och det är kallt ute så bebis MÅSTE ha mössa på sig. Som om jag skulle gå ut med henne utan mössa, liksom. Med Son var det så precis hela tiden och det drev mig till vansinne för till slut känner man sig odugligförklarad som förälder*.  Nu händer det så sällan att jag kan fnissa och säga Ja, SuperPappa och så fnissar han också för han inser ju att det är överdrivet. 

Andra barnet-grejen är tamejtusan bäst hittills.

* Jag har en känsla av att det är rätt många pappor som känner så därute. Jag har vänner som sett lite generade ut och erkänt att de beter sig på ungefär samma sätt mot sina män, som jag klagat över att Make betett sig mot mig. De kan inte riktigt låta bli, säger de.

En sådan dag...

...då man sätter Son framför teven redan vid tre-rycket, micrar fyra kanelbullar, svär tyst när Son känner doften så man måste dela med sig av en bulle. En sådan dag då han ser anklagande på mig och säger ”Ibland blir jag så trött på dig” och det är mig han imiterar, för att jag har sagt det till honom. En sådan dag då man borde tänka på mammas vänninas barnbarn, han som föddes samma vecka som Son och nu fått diagnosen leukemi. Aggressiv. Man tänker på det men det hjälper inte, inte idag.

Imorgon blir bättre. I alla fall för oss.

Samtidigt...

Hela familjen tröskar igenom vinterns första förkylning. Stackars bebis sist ut med 38,0 graders feber i morse. Hon skulle fått tremånaderssprutan idag men det känns ju inte riktigt aktuellt nu. Väntar fortfarande på att BVC ska ringa tillbaka #förkylningsbajs

Arkitekten har fått feeling och nu har vi tre helt olika förslag. Favoriten hittills är en amerikansk veranda som passar förvånandsvärt väl ihop med resten av huset men å andra sidan är en ännu dyrare lösning. Make gissar att projektet nu skulle vara uppe i fyrahundra papp men jag tror inte det räcker. #hejsvärfar

Parallellt med detta borde vi bråka med byggaren som gjorde förra renoveringen eftersom golvbrunnen i badrummet är felmonterad. Vi kom på kant med plattsättaren vid det projektet och vill inte ha in honom i huset igen men är å nära sidan rädda för vattenskada. Göra om golvbrunnen betyder riva upp hela badrummet. Pust. #göromgörrätt

Bråka och bråka förresten. Byggaren var jättebra så jag tror nog att de vill göra rätt för sig. Hur som helst skadar det inte förhandlingsläget om vi har ett nytt större projekt att upphandla samtidigt. #leverage

Jag var hos frissan i måndags och fick för första gången någonsin beröm för att mitt hår var så bra! Tack Olaplex! #hookedforlife

Tillvaron, et c

Vid middagsbordet en närmast surrealistisk upplevelse då Make med all inlevelse man kan föreställa sig berättar om hur han för kunds räkning planerat en överlåtelse, bolag eller fastighet, minns inte, och hur mycket skatt kunden sparat på vissa steg*. Det är lite komplicerat och man får lyssna hyfsat uppmärksamt för att hänga med. Det i ena örat.

I andra örat har man Son som sitter på sin plats och glatt säger Bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs bajs.

Jag blev så full i skratt. Det är verkligen högt och lågt och man reflekterar inte ens över det. Make hörde det inte ens och inte jag heller förrän jag plötsligt blev medveten om det.

* Ja, det låter torrt men nu efter sju-åtta år med Make har jag faktiskt lite övesiktlig kläm på vad han jobbar med och tycker faktiskt (faktiskt) att det är intressant. 

Serieotrohet...

(...på tal om.)

Är något en vän till mig ägnar sig åt. Hon ser i smyg avsnitt av serier hon och hennes man ser gemensamt. Det visade sig vid ett förtroligt samtal oss emellan att vi har samma problem, våra respektive äkta makar vill inte titta lika ofta som vi, så vi vill tjuvtitta MEN jag har inte vågat av rädsla för att Netflix ska avslöja mig. Då sa min vän att hon kommit på hur man sopar igen spåren efter sig:

När man sett ett avsnitt går man in på det igen från början och låter det gå bara några sekunder innan man går ur det igen. Då kommer det se ut som att avsnittet är osett och det är bara att hålla god min när man ser det igen med sin intet ont anande äkta hälft.

Varsågod för tips!

Slutet gott osv

I lördags var i på middag hos mina föräldrar och på något vis kom vi in på första gången Make träffade dem. Make sträckte fram handen försatt hälsa på pappa och sa "Trevligt!"
Ha, det vet du inte än, hade pappa svarat.
I lördags vände Make sig till mig och sa Minns du hur förtjust jag blev i dina föräldrar den kvällen?
Ja, det minns jag. Mina föräldrar räddade typ vårt förhållande den kvällen när vi dejtat i några månader och jag sa att det är allvar för mig nu när du träffar mina päron och då fick Make kalla fötter och sa att han inte var säker på att vi var rätt eller att han ville och vi höll på att göra slut men vi kunde ju inte gärna avboka middagen så tätt inpå så vi gick och efteråt strålade han närapå för han tyckte att mina föräldrar var helt underbara och det var inte längre tal om att vi kanske inte skulle vara ihop.

Så många kvitt eller dubbelt han och jag gått igenom och faktiskt helt sjukt att vi tog oss igenom alla, kom igenom lyckliga och helskinnade.

När jag trodde att jag skulle flytta till Malmö/Köpenhamn men det föll på att franska HR-avdelningen inte ville höja min lön till dansk nivå. Det hade vårt förhållande aldrig klarat. Det var inte starkt då.
Eller alla turer Make hade när han funderade på att flytta tillbaka till Norrland och ta över familjeföretaget. Då var vi inte så starka att jag flyttat med. Det var slitigt, han bestämde sig nästan för att göra det, bestämde sig sedan nästan för att inte göra det, sedan nästan för att göra det och slutligen helt för att inte göra det. Under en period där kände jag mig som en ständigt knuten näve. När jag åkte hem från jobbet på eftermiddagen repeterade jag göra-slut-samtalet i huvudet, men det blev aldrig av. Jag tänkte på vårt förhållande i preteritum och jag låg med någon annan.

Vi överlevde när han fick reda på det. Det var först då vi blev starka, när jag insåg att det var honom jag ville vara med och jag gav mig inte. Vi höll ut en hel sommar och en hel höst när han mådde skit och hade ångest över vad jag gjort men utan att hålla det emot mig. Jag älskar honom fortfarande så mycket för att han förlät och aldrig höll det emot mig, har aldrig slängt det i ansiktet på mig när vi bråkat om något annat och att han på något plan kunde förstå varför det blev som det blev.

Man kan gnälla över struntsaker och vardagsgnabba men han är en av de bästa människor jag träffat. Han är urstark i sin lojalitet, så noga med att sköta allt snyggt och göra rätt för sig. Han har noll behov av att hävda sig fast han har så mycket han hade kunnat skryta med. Ingen falsk ödmjukhet och jag är så stolt över honom för det. Och han är världens bästa pappa.

Yolo för fan

Vårens turné håller på att planeras. Make fyller 40 i mars och valde att fira med sin familj på en skidort ingen söder om Sundsvall (?) hört talas om men vi flyger till Ske-å och så 2,5 timmas bilfärd nordvästlig riktning. Det var bara det att vi inte fick ihop alla till hans födelsedag så vi åker dit i början av april istället.

Samtidigt har vi haft alldeles faslig Frankrikeabstinens så i helgen bokade vi en vecka där över hans födelsedag. Första gången jag sagt att vi bara åker dit om hans föräldrar är där samtidigt, för jag orkar inte öppna och stänga huset med två barn för mindre än två veckor på plats. Jorå, svärisarna ska vara där så vi drar och jag ser till och med fram emot morgonyogan med svärmor! Det blir mysigt! Jag är så tacksam mot mina svärföräldrar för att de låter oss vara där så mycket vi vill. Jag är alltid lite rädd att de ska tycka att vi snyltar men de verkar uppriktigt glada över att vi VILL vara där så mycket.

Sedan tänkte jag ta med barnen till Rom en vecka i månadsskiftet april/maj. Det har jag abstinens efter och Son frågar ofta om vi inte ska dit snart. Syrran är f ö gravid igen, BF i juli tror jag det var. Längtar verkligen dit och perfekt väder då!

Sist ut blir ytterligare en runda till Frankrike första veckan i juni då Makes bror med familj kommer från USA. Det blir så att alla hellre ses där än in Skeå. Bättre väder, mer plats, brorsans fru (och jag med för den delen) får klåda av Skeå och undviker helst att tillbringa mer tid än vi behöver där. Då har Make högsäsong på jobbet och kan bara ta ledigt några dagar så eventuellt stannar jag några dagar längre med barnen.

Ser fram emot våren nu även om typ precis alla pengar kommer gå åt till flygbiljetter. Schluuuurp säger det på kontot.

Bebisen

Bebis fyller tre månader om några dagar och jag är så kääääär i henne. Asså, vi har alltid sagt att vi bara ska ha två barn och jag har inte velat ha fler men nu när det är andra och sista fattar jag verkligen folk som kör en nummer tre också. Det gjorde jag inte innan. Om vi varit yngre hade jag absolut kunnat tänka mig en till men njä, vi är för sent på 'at liksom. Make kommer vara 60 när Bebis är 20, skulle vi haft en till hade det varit ytterligare två tre år bort och nej. Vi är klara nu.

Grejen med henne är att hon känns så mycket som min på ett helt annat sätt än vad Son gjorde. Han och Make har alltid varit så tajta men Bebis är verkligen MIN. Ibland glömmer jag mig och blir i en bråkdels sekund lite förvånad när Make gullar med henne och säger att han älskar henne så mycket. Inte (INTE) för att han inte visar det hela tiden men för att jag är i någon bubbla med henne jag aldrig var i med Son, blir liksom lite paff över att det finns fler som älskar henne lika mycket som jag och liksom nästan "Vill du hålla henne också? Ehh, jaha. Jaja, visst, jo, det kan du väl göra en stund". Jag kan inte förklara det, det låter jättekonstigt, jag ser det ju själv. Det är bara annorlunda och jag fattar det inte själv.

Vi har så smått börjat ha henne i egen säng. Tre av fyra nätter har vi kunnat lägga henne i egen säng (bebisrummet är som ett eget rum utan dörr innanför vårt sovrum) och hon har sovit där några timmar innan hon börjar gny och vill ha närhet/mat. Sedan får hon sova med mig och för det mesta sover både hon och jag medan hon äter. Så länge jag sover sover hon också, med huvudet i min armhåla och näsan mot mitt bröst. Vågar nästan inte säga det men inte en enda vakennatt hittills. Som värst har hon varit vaken till halv ett innan hon somnat men när hon väl sover så sover hon.

Ja, så stanna tiden nu då? Tack på förhand.

Husdrömmar

Lustigt det där när man går och borde fundera på ett större projekt (nästa/sista renoveringsetappen) men inte kommer någonvart och så ett halvår senare kommer man på att om man flyttar den väggen så istället för så kan man göra ditten och få plats med datten och det är som att vrida på en kran. Det lossnade rejält när jag kom på att Make trots allt skulle kunna få en bastu som jag vet att han saknar jättemycket. Jag ritade på det och han blev heltänd på idén. Sedan lekte jag med tanken att ta bort takflärparna som huset fick på 70-talet (tack för den), eftersom uteplatsen under ena flärpen ändå försvinner när vi bygger ut minimala gästtoan till fullskaligt badrum (med bastu) och om vi tar bort takflärparna skulle vi kunna bygga ut hallen/nya badrummet lite, så det konstiga balkongöverhänget försvinner. Då skulle vi inte längre vara de som bor i "huset med det konstiga taket" (det är så jag nu förklarar var vi bor och alla ba' Jahaaaaa det!).

Tja, så nu har jag börjat detaljplanera nya badrummet, kolla på tapeter till nya hallen och snegla på snygga och smarta förvaringslösningar. Hashtag målbild. Viktigt.

Allt motiverar vi med att vi "ändå måste göra förr eller senare". Okej, inte allt men med två tonårsbarn kommer det inte räcka med ett badrum med dusch och hur kommer det se ut i hallen när Son har fyra kompisar på besök och det står fyra extra par skor i stl 43 i hallen när man kommer hem från jobbet?

Ytligheter

Efter Son blev mitt hår katastrof. Det var nog två eller tre månader efter förlossningen som jag började tappa (vad som kändes som) massvis med hår. Den här gången är jag förberedd och har ätit B-komplexvitamin sedan Bebis föddes och dessutom sedan en dryg månad gjort Olaplex-inpackningar varje vecka. Inget av det stoppar ju hormonerna, men jag inbillar mig att det kanske ändå hjälper slutresultatet lite.

Faktum är att mitt hår känns (för att vara mitt tunna tråkiga) helt fantastiskt nu. Det dumma är att jag inte vet om det beror på b-vitaminerna eller Olaplexen eller båda, men jag tycker att det är tjockare än någonsin och ser riktigt bra ut, trots att det är två månader sedan jag klippte mig. En fd klasskompis jag nu följer på Insta har alltid haft riktigt risigt hår men sedan ungefär ett halvår tillbaka har jag noterat att det sett enormt mycket bättre ut och trodde att hon satt i hairtalk eller något (men det kändes lite oartigt att fråga). Så skrev hon själv om att hon börjat använda Olaplex och vilken skillnad det inneburit för henne så jag bestämde mig för att testa och hittills är jag som sagt jättenöjd!

Senast jag var hos frisören köpte jag även ett Kevin Murphy-spray som ska boosta hårtillväxten och fick instruktion om att så snart jag upplever att jag börjar tappa hår ska jag använda det dagligen i två veckor. Frisören tyckte också (naturligtvis) att jag skulle komplettera med schampo och balsam i samma serie men där drog jag gränsen och sprayen köpte jag delvis p g a dåligt samvete för att jag fyllde på schampo/balsamförrådet på Lykos black Friday-rea och inte hos frissan (som jag även umgås med lite 'privat' och som jag tror ger mig kompispris på klippning, har aldrig frågat). Håhåjaja.

Beställde f ö hudvård för vill-inte-tänka-på-det-mycket pengar i helgen. Jag måste göra en rejäl uppryckning där, har slarvat/intalat mig att jag inte behöver och vill nu verkligen satsa på en ny rutiiiiiiin (kräks på det uttrycket). Fick rekommendation om Medik8 och gick nästan-all in med rengöring, "ögonkräm", serum och dagkräm - resten kompletterar jag med senare.  Svindyrt tyckte jag som aldrig lagt mer än 250 spänn på en kräm någonsin, men misstänker att så snart anti-age kommer in i bilden springer priset iväg.  Bara serumet kostade 1100 spänn på Skincity men jag beställde allt från Feel Unique istället och allt som allt gav det ca 30 procent rabatt. Så å ena sidan känner jag mig blåst av oklart-vem för att jag beställt krämer för en fjärdedels månadsinkomst men å andra sidan känner jag Win! för att jag sparade typ 800 spänn på att inte köpa i Sverige.

Lö Weekend

Jag irriterad på Make hela kvällen igår. En skitgrej kanske, men ibland är han så förbaskat självgod och många självgoda bäckar små...

Surade i soffan och kollade FB-flödet. En kille jag dejtade långt innan Make hade förlorat sin bebis, visade det sig. Grät i smyg i soffan. Somnade utan att säga godnatt till Make.

Vaknade 3.30 imorse. Matade Bebis och under tiden vaknade Son. Låg och gosade i hans säng ett tag, sedan ville han sova i ”mammas säng”. Låg vaken till nästan kl 6, tänkte på bebisen som dött, tänkte på mina barn, på hur nu när man har allt man önskar och alla är friska går man och oroar sig för vad som ska hända, när och vem. Inget är perfekt för alltid.

Nu är Son och Make i skid/pulkabacke och jag oroar mig för att de krockat med bilen eller något, för Make har ett telefonmöte med sin pappa och några till om en halvtimma och såvitt jag vet har han inte förberett helt klart än.

Son var hemma från föris hela förra veckan, vi duckar för magsjukan som går där. Hoppas verkligen han kan gå imorgon, både för hans och min skull.

Birgitta

Idag begravs damen som bodde granne med oss hela min uppväxt, hon var även min systers lågstadiefröken (får man säga lågstadiefröken nu för tiden?). Hela hennes liv en bonus för när hon var 24 och nygift sa läkarna att hon hade ett halvår kvar att leva men hon gjorde något, lade om kosten och hade väl tur, eller om läkarna haft fel, för hon klarade sig.
Hennes man gick bort för ungefär fem år sedan och när jag hälsade på henne när Son var nyfödd och frågade hur det var, så där som man frågar, såg hon lugnt på mig och svarade att de enda hon önskar innan hon somnar på kvällen är att hon ska slippa vakna igen morgonen efter. Inte gnälligt eller bu-huigt, bara sakligt. Hon tyckte livet blivit skit och det hade jag också tyckt om jag suttit i hennes rullstol.

Vissa är som att de aldrig blir gamla i sinnet, ungefär som jag föreställer mig Astrid Lindgren. Humor, skärpa och en tydlig känsla för rätt och fel till sista andetaget och så även den här damen.

För några år sedan fick jag en duk av henne. Duk och duk, förresten, mer som en broderad lapp, 15 x 15 cm ungefär. Öhhhh tack? sa jag och tänkte väl att nu har det väl ändå slagit slint. Men nej.
"Den ska du lägga i ditt linneskåp" sa hon. "Då ser du den med jämna mellanrum och när du gör det kommer du tänka på mig."

Hon gjorde världen lite bättre, Birgitta. Jag hoppas att hon är med sin man nu.

Tanken som räknas

Mina svärföräldrar köper alltid en fin julklapp till sina barn. Med fin menar jag en sådan pryl som man i bästa fall kommer älska resten av livet och som ens barn sedan kommer slåss om. De (jag tror att det mest är svärfar faktiskt) anstränger sig verkligen och ofta lyckas de men inte alltid. Han bryr sig nämligen mindre om prylen är något man gillar eller om det passar, det är mer att han som tycker att man ska ha en sådan.

I år fick vi en julgran i keramik med speldosa och värmeljushållare i. Man ba’ ehhhhh Tack? Makes syster sammanfattade det så bra när hon fick syn på den: ”Men! HUR har ni klarat er utan en sådan hittills?!”

Finns risk att den där julgranen blir kvar i källaren nästa jul.