Har landat (mentalt) efter veckan på GranCan. Det var najz.
Najzast var servicen. God, jättegod, mat hela tiden. De överträffade liksom sig själva kväll efter kväll. Sista två kvällarna bokade vi bord på en av specialrestaurangerna. Fortfarande buffé men lite mindre och lite lugnare. Dumt nog inte alls lika bra som stor-buffén där man inte behövde boka bord.
Det här med att det alltid finns mat tillgänglig när man har småbarn är en välsignelse. En annan är att någon städar åt en medan man är vi poolen. Vädret och havet kom liksom i tredje och fjärde hand, även om det var underbart att se barnen springa runt barfota och utan tjocka vinterkläder.
Familjegrejen är desto mer komplicerad. Det sliter så mycket att farmor och farfar är så ointresserade av att umgås med våra barn, särskilt eftersom de (okej, farmor) kvittrar om hur rooooligt det ska bli att få ta hand om dem och vara med dem och hur mycket hon ska avlasta oss så att vi kan göra annat men så när det kommer till kritan är hon helt ointresserad. Jag undrar om de själva märker det. De tror nog att de är engagerade för att de tar solstolar bredvid barnpoolen. Som att "Jomen vi är här om de behöver hjälp med småbarnen" men de vänder solstolarna åt andra hållet och är noll mottagliga för signaler om att det hade varit fint med lite hjälp.
Priset tog nog en frukost när Make och jag hade kaos, Lilltjompan ville absolut inte sitta i sin stol utan skulle klänga i knät, Son klättrade på väggarna och man fick äta med vänsterhanden. Då satt farmor och farfar vid bordet och… de ser liksom inte att vi kämpar som djur. Båda två hade ätit klart, satt liksom och smälte maten. Farmor är expert på att sitta rak i ryggen (hållningen den kvinnan har), med ett ljuvt åh-så-fint-vi-har-det-leende på läpparna men ingen av dem lyfter ett finger för att hjälpa oss med barnen. Ingen erbjuder sig att gå ett varv runt matsalen med Lilltjompan eftersom hon uppenbarligen inte vill sitta stilla.
Sista dagen hintade vi väldigt väldigt starkt till Farmor att det hade varit roligt om hon ville vara lite med barnen nu när det bara var en dag kvar och hon inte visat dem något intresse på hela veckan. Då lade hon manken till, började leka med Lilltjompan och det tog inte ens fem minuter innan de hade jätteroligt och sedan somnade Lilltjompan i farmors famn – det är stort Wow! på det.
Farmor tror då att det gick så bra för att de har haft en vecka på sig att lära känna varandra, pratade om att det var så synd att vi skulle åka hem just nu när det börjat funka så bra, men i själva verket gick det bra för att hon visade barnen intresse i fem minuter. Om hon gjort det första dagen hade de haft hela veckan på sig att bonda.
Kvitto på att det är som jag säger: Så fort farmor eller farfar (främst farfar) gör något med barnen tar man fram kameran. Alltid. För det är så ovanligt att man vill föreviga den där stundens lek eller sitt-i-knät.
Å tredje sidan: Så jäkla tacksam för resan. Vi hade inte kommit iväg om inte de bjudit med oss och det var verkligen underbart. Jag sitter lite mellan känslan att jag är besviken på att de är så ointresserade av sina barnbarn och tacksam för att de är så generösa och landar i att de liksom får köpa sig fria. Det är okej. Det som retar mest är allt prat om hur roligt det är att vara med barnbarnen, den där fasaden av att vara engagerade men helt tomt bakom. Att de liksom använder våra barn som någon slags skyltdockor för att kunna skriva Facebook-uppdateringar som får bekantskapskretsen att tro att de är världens bästa farmor och farfar.
Farmor. Farfar skiter i vilket. Han är inte intresserad men jag är okej med det, för han låtsas inte vara det. Han står liksom för att han inte tycker att det är kul med barn.