Självbild vs verklighet

Ja, hon Anna – Jag uppskattar henne för det mesta men hon har sina sidor. En av de som tär på mig mest är att hon är en sådan som sållar ut det mest ofördelaktiga från en person, och sedan spinner hon loss. Det blir mycket "skitsnack" och jaja, en viss gemenskap baserad på ett någorlunda hjärtligt raljerande om vissa utvalda (och organisatoriskt avlägsna) personer kan väl vara positiv för gruppens sammanhållning men jag tycker inte om när hon viskande och bakom stängd dörr rackar ner på personer vi sedan sitter och fikar med. Hon hänger upp sig så hemskt på småsaker som jag känner att ja, visst, hon har säkert en poäng men orka bry sig. Det är inte vår huvudvärk. 

 

Det ironiska är att hon ser sig själv som en rättfram och hyvens person som alltid säger vad hon tycker till den det berör, det har hon återkommit till många gånger. "Du vet ju hur jag är, jag säger alltid vad jag tycker." Man ba' Mmmm.

 

När jag hade varit här kanske ett drygt halvår hade hon och jag suttit och pratat många gånger om hur missnöjda vi var med ett beslut som vår chef fattat så tillsammans bestämde vi att vi skulle prata med honom och säga vad vi tyckte. Sagt och gjort, vi passade på vid ett bra tillfälle och jag tog lead, lade fram de synpunkter som vi pratat om gemensamt. Han svarade något… typ "Okej, hur tycker ni att vi ska göra då?" och vände sig mot henne eftersom det dittills bara varit jag som pratat. Hon såg blek ut och fick knappt fram ett ord utan bara mumlade något om att Nej jag vet inte, det är nog inte så farligt, det blir nog bra så.  Chefen ryckte på axlarna och gick vidare. Antiklimax. Då var jag besviken på henne. Man tror att man ska gå in i det tillsammans men jag framstod som en bråkstake och hon stirrade i golvet. 

In och ut!

Den här tiden på året är alltid svår när det kommer till kläder. Höstgarderoben med sina mörka, mustiga färger vill jag inte se röken av efter nyår, särskilt rött. Nu i januari har jag några tidiga morgnar stått i vår… ja, inte fel att kalla det walk-in-closet (fast jag i vårt huvud tänker på det som "klädkammaren"), betraktat de säkert 65 plaggen på min sida och för första gången på många år tänkt tanken Jag har inget att ha på mig. Rättare sagt: Jag har inget jag vill ha på mig. Jag är trött på allt, känns som att jag redan gjort alla tänkbara kombinationer av det jag har att arbeta med.

 

Under några veckor har jag samlat grejer i en varukorg på Sellpy men utan att komma till skott. Det är ytligt men jag behöver ett visst mått av förnyelse i garderoben för att tycka att livet är kul och i mitt självrättfärdigande ser jag det som att jag hyr redan begagnade kläder av Sellpy. Beställer nytt och skickar tillbaka två-tre gånger om året. Lite friskt blod i garderoben så att jag kan få till nya kombinationer med det jag redan har.

 

Igår var en sån där en-på-miljonen-kvällar. Vi klarade av middagen tidigt, Make var ute med jobbet, båda barnen var aströtta och lade sig tidigt. Själv har jag två blå Sellpy-påsar som ska skickas iväg, det är en process som tar några veckor för mig men igår fick jag feeling och tog ner en massa kläder från WIC:en, sådant jag är innerligt trött på (hej Sellpy) och sådant jag bara behöver en paus från (hej källaren). Sedan gick jag loss på några lådor i garderoben som jag annars aldrig öppnar. Hittade en massa fina, lagom våriga plagg som jag helt glömt att jag hade. Bestämde mig för att hänga allt jag tycker är fint i WIC:en, för då ser jag det. De bekväma helgplaggen hamnade i lådan i garderoben istället. Lyssnade på en ljudbok, strök, hängde upp, bar undan, packade blåpåsar, tvättade några vårjackor som jag inte använt på femton år och blev så klar att jag räknar med att kunna skicka iväg två stora lass kläder ikväll. Det mesta är barnens urvuxna, men en hel del av mitt gamla också. SKÖNT!

Sten i glashus

I mars ska min chef och jag resa några dagar tillsammans. Det blir första gången vi reser ihop och jag tror att det blir trevligt. Förra veckan nämnde jag den förestående resan för en av mina närmaste kollegor, vi kallar henne Anna. Hon har inget som helst pokerface och jag såg på henne att hon tror att vi har något fuffens för oss. Eller att vi kommer ha det. Även om det nu skulle finnas en ömsesidig attraktion oss emellan blir det naturligtvis inte så av en rad väldigt goda anledningar (befintliga relationer och obekväm stämning på nästa utvecklingssamtal, bland annat), men hon närmast förhörde mig kring varför det bara blir vi två som åker. När jag lugnt svarat på alla hennes frågor visade hon ett uppgivet/bekymrat uttryck och ba' Jaha. Jaja. Okej. Ungefär som att Nu är det kört.

 

Anna tar f ö alla chanser att understryka hur emot hon är alla former av illojalitet mot respektive (jag säger inte emot). På en fikarast när jag antydde att huvudkaraktären i Peaky Blinders skulle vara mitt frikort (var inte riktigt så explicit, det var ju ändå på arbetstid), om han nu funnits på riktigt, frågade hon vasst om jag berättat det för Make också. Vi har inga hemligheter för varandra svarade jag, helt sanningsenligt.

 

Kul parentes är att jag har sett hur fnissig och rosig om kinderna hon blir varje gång hon pratar med en av produktionsledarna. Fattar, han är en stilig karl, bad-boy-gone-good-typen. Som sagt, inget pokerface och jag är tämligen säker på vem hennes frikort hade varit men det skulle hon aldrig erkänna för någon, allra minst för sig själv. 

Fula ord

Gullig grej Rachel sa igår, på tal om 'fula ord':

När hon slår sig eller tappar något säger hon Puré!
Puré?! Som i… potatis-? Japp.
"Jag vill inte säga putin. Jag jobbar ju med barn."

 

Lite lustigt att putin, som är ett starkt kraftuttryck på franska, stavas som det gör. Det är anledningen till att den ryske skitstöveln stavas Poutine i Frankrike. Det hade inte gått annars.

 

Tredje grejen har jag funderat på ganska länge nu. Min kusins dotter har ett tilltalsnamn som min kusin tror betyder sötnos på franska. Dottern är tonåring nu, men jag minns att hon sa det när de bestämde namn. Redan då fattade jag inte hur man kunde vilja att ens dotter ska heta sötnos på ett stort europeiskt språk men jaja, folk gör som de vill osv. Det är bara det att numera är jag medveten om att namnet är en direkt motsvarighet till engelskans pussy. Det kan användas om en gullig katt eller kattunge, men den absolut vanligaste innebörden är… ja, ni fattar. Är det något man borde berätta för kusinen eller är det bättre att vara tyst? 

Allt med dig

Innan jag skyndade till jobbet igår funderade jag på om jag borde berätta för barnen om Örebro men bestämde mig för att inte göra det eftersom jag var i tidsnöd och man vet aldrig vad sådana samtal rör upp för känslor. Litade dessutom lite fegt på att lärarna skulle berätta för barnen och att de vet bättre än jag vilken nivå man ska hålla sig på.

 

Innan Lill somnade igår undrade hon om staden där vår första au pair Cassy numera pluggar ligger nära Örebro. Hon visste att det var en skola för vuxna som utsatts och hon vet att Cassy (som är vuxen, duh) går i skola, så hon var orolig. Efter att ha lugnat henne angående Cassy pratade vi lite om Örebro. Hon ställde frågor och jag svarade. Sedan berättade hon att de flaggat på halv stång i skolan idag, och att hennes klasskompis Philip slagit huvudet i flaggstången. Så pratade vi om det, om att Philip alltid slår sig och den där gången innan sommarlovet när han också slog huvudet i flaggstången men så pass att det började blöda och han behövde åka in för att sys.

 

Sedan sa hon "Jag vill inte prata om det där mer", så då gjorde vi inte det. Som så ofta jag sträcker ut handen bara för att känna att hon är där, tacksam för att hon finns och att vi är tillsammans.

 Jag älskar allt med dig viskar jag.

Jag älskar allt med dig viskar hon tillbaka.

Saker man pratar om på jobbet

Exempelvis: Min kollegas granne och att han eventuellt mördat sin fru. Det börjar bli lite av en följetong, det här. Att frun skulle vara död är obekräftade uppgifter men så här var det:

 

Paret, som är i 70-års-åldern var alltid ute och gick med sina två hundar tillsammans. Min kollega har också hund, så det pratade rätt ofta. För ungefär två år sedan började mannen promenera själv med båda hundarna. När min kollega frågade sa han att frun hade fått problem med en höft. Sedan dess har de inte sett till henne en enda gång och grannens hus är numera som en bunker – fördraget i alla fönster, alltid. Hennes bil flyttar sig mellan garaget och uppfarten men lämnar aldrig tomten.  

 

"Har han gjutit en uteplats eller så sedan ni såg henne senast?" frågade vi.

Nej.

"Ett förråd eller så då? Har han gjutit någonting?"

Nej.  

"Nähä."

 

Vi kollar på Hitta/Eniro. Hon är fortfarande skriven där. Idag föreslog jag att min kollega ska skicka ett anonymt rekommenderat brev till henne (som hon måste hämta ut själv), bara för att se om hon lever.

 

För övrigt ett bra hack som jag använder mig av när jag har missat samtal från någon jag inte vet vem det är: Jag påbörjar en Swish till det numret. I steg två får man upp namnet (men man skickar så klart inte pengen). Något av det smartaste jag kommit på.