Dåliga nyheter

Igår var jag på en "trevlighet" som en leverantör anordnade. Föreläsningar, julbord och sport. Gubben som tillsammans med en kompanjon startat företaget berättade om deras resa. Jag älskar de där jordnära herrarna i jeans och rutig skjuta från Gekås som rattar en koncern med omsättning på +2 miljarder. Inget är komplicerat med dem. De beter sig om att deras företag fortfarande är tio gubbar i ett garage. Han sa i alla fall (sarkastiskt, på tal om hur andra i branschen gjort) att om man ska ge någon dåliga nyheter, som till exempel att man ska stänga fabriken de jobbar för, så ska man göra det sista dagen innan jul eller sista dagen innan semestern, för då hinner allt lugna ner sig lite innan de är tillbaka på jobbet igen.

 

En gång när jag var runt 12 var pappa lite nere över jul för i stort sett det sista som hände innan ledigheten var att en av hans största kunder hörde av sig och berättade att de skulle byta leverantör. Minns att pappa å ena sidan fattade att en sådan kommunikation är något man vill 'ha gjort' innan man går på ledighet, men kan man inte tänka på den på andra sidan, som får gå på julledighet med en fan också-känsla?

 

I detta nu sitter jag och måste bestämma mig för om ett paket som jag kohandlat kring hela hösten ska få stanna hos befintlig leverantör, eller gå till en annan. Det är inget självklart beslut, pengar vägs mot strategi och 'mjuka värden', vilka som är bra att samarbete med. Helst hade jag velat ha det gjort idag men det ligger i farans riktning att befintlig leverantör tappar några miljoner i omsättning, beroende på vad jag landar i för beslut.

 

Hur det än blir ska jag inte skicka några dåliga nyheter till någon idag. De undrar säkert hur det gått men jag ska inte göra det. Dessutom vill jag vara en sådan som ringer och berättar dåliga nyheter innan jag skickar mejlet. Helst hade jag bara skickat ett välformulerat mejl, men det är fegt. Jag ska ringa först. 

Status: Bullmamma

Idag bjöd jag hem mina lokala team-kollegor på lunch! Vi skulle ha varit tio stycken men blev pga sjukdom och ett fall av vad som måste vara social fobi* sju stycken. Helt perfekt. Behövde inte flytta en möbel för att det skulle funka. Det är lite så jag visar att jag tycker om folk – jag vill bjuda dem på mat. Inte bara mat, jag hade preppat med en liten glögg först och chokladmousse till efterrätt. För en gångs skull hade jag också förberett ALLT som gick att förbereda. I söndags lagade jag en megabatch gulaschgryta, igår bakade jag bröd och gjorde dessert, dukade, tänkte på ALLT. Det blev jättetrevligt! Jag älskar att bjuda hem folk på mat!

 

En grej som alltid händer när jag ska göra sånt är att jag blir nästan lite manisk. Kan inte riktigt bara göra fem liter gulaschgryta, tycker att när jag ändå står i köket kan jag lika gärna bara en och en halv sats bullar också och när degknådningsmaskinen ändå är uppe kanske jag skulle göra pizza till middag? Igår när jag funderade på dessert var alla recept så dumma för antingen gick det åt en massa äggvitor eller en massa äggulor men då kom jag på att göra chokladmousse (med sex äggvitor) till idag och samtidigt av sex äggulor en form av lingonparfaiten som är tradition på nyårsafton. Men för att göra lingonparfaiten behövde jag först baka havreflarn så det gjorde jag. Det är lite Pettson och pannkakstårtan över 'at.

 

 "Så härlig uteplats ni har. Det vore kul att se den sommartid också" sa chefen menande. Det kommer han inte behöva säga två gånger. Jag ÄLSKAR att bjuda hem folk!

44 minus två

Jag har börjat tänka på det här med KLIMAKTERIET. Jag gruvar mig. Vill inte hamna där. Tänker på HRT och skulle helst typ vilja börja förebyggande.

 

I helgen pratade jag med en vän som också är läkare – hon sitter på mycket intressant information. Bland annat:

• Mäns könshormon produceras i testiklarna. Kvinnors könshormon produceras i binjurarna. Binjurarna producerar även stresshormon och människoskroppen prioriterar alltid det som upplevs akut. Alltså: Om man som kvinna är stressad, sover för lite, dricker för mycket kaffe mm så producerar kroppen mindre östrogen och då blir man "gammal" snabbare. Män kan stressa bäst de vill, deras testosteronproduktion påverkas inte för det.
• Kvinnor behöver sova 1-2 timmar mer än män per dygn.
• Man åldras i steg (precis som att barn mognar i steg). Enligt min vän är 44 ett år då många tar ett rejält ålderskliv uppåt. Oklart hur vetenskaplig just den iakttagelsen är, men hon (som fyllde 44 i år) säger att alla hennes vänner påstår samma sak. 44 var året de blev gamla, torra, PMS tre veckor i månaden och annan göttigt. Jag har dryga två år kvar dit.

 

Jag tänker på livet i stort och att jag ska ha detta i åtanke för mina val och prioriteringar. Nog för att det är värt ändå (för mig), men ännu en aspekt på att inte göra det svårare för mig än jag behöver. Make undrade om vi ska ha ny au pair efter sommaren och jag känner ABSOLUT! Barnen börjar bli stora men det är inte bara barnen, det är allt runt om kring. Det är många stressmoment i vardagen som au pair-grejen eliminerar.

 

Tänker också kring om man skulle ställas för tankar på jobb-byte – jag såg något förra veckan som hade kunnat vara spännande – men jag har det ärligt talat jäkligt bra där jag är nu. Känner mig inte stressad, har kontroll, presterar. Jätteflexibla arbetstider som definitivt är till min fördel. Jobb-byte lika med stress lika med åldrande. Nej tack. Känner jag nu. 

Alla nyanser av bubbel

Såg någon på Insta som skrev att detta är "trötta veckan". Är det en vedertagen term, som "oxmånader", eller bara så hon (också) känner?

Det finns ju närapå inget som är tråkigare att läsa om än att andra är trötta så jag ska bespara er det. Inte bara jag som är trött förresten. Till och med min FOMO-dotter ville i söndags eftermiddag bara ligga bredvid mig i sängen och sträcklyssna på radions julkalender från förra året.

 

Julledigheten blir rätt intensiv. Kul, men intensiv. Några dagar innan nyår ska jag, syrran och kusinen på spa i Göteborg. Läääängtar. På nyårsafton kommer Makes syster med kille ("stjärnkocken") och hennes två barn. Det ska också bli jätteroligt men jag har haft prestationsångest över nyårsmiddagen i ett par veckor nu. Hur lyxar man till det för några som har lyx som vardag? Det går inte. I alla fall inte om man ska hålla sig Inom Rimlighetens Gränser, vilket jag ändå har för avsikt att göra. Därför har jag bestämt oss för att det blir plockmatsbuffé som nyårsmiddag. Det är ändå väldigt tacksamt ur många aspekter. Eller… hmmm.. tänk er en förrättsbuffé! Vem älskar inte förrätter?! Det ska jag fundera mer på. I detta nu fick jag tummen ur och beställde bubbel också. Champagne först, crémant sedan, när smaklökarna blivit lite lagom bedövade. Inom rimlighetens gränser som sagt. Kanske, i linje med det, får jag komplettera med Happy Cat-cavan till tolvslaget, hehe.

 

Hit me with your favorit-förrätter!

Ingenting försvinner allt finns kvar

Ja, så det här att mamma träffade sin syster Anna för första gången i fredags:

Lunchen hade gått bra och de tillbringade ett antal timmar ihop. Mamma ångrar att hon inte tog tag i saken medan morfar fortfarande levde så att Anna hade fått träffa honom men nu är det som det är och en syster är bättre än ingenting.

 

De var ett gäng som umgicks, var ute och dansade och så. Min mormor, Annas mamma (Vi kallar henne Inger) och morfar, som då var förlovad med Inger. Vad Inger berättat för Anna var att en kväll hade plötsligt min mormor och morfar försvunnit tillsammans från en dans och senare visade det sig att de åkt till morfars gård några mil bort. Väldigt sannolikt blev min mamma till i den lilla stugan på kullen som hör till gården. När jag var liten och vi tillbringade sommarloven med mamma hos mormor och morfar bodde vi alltid i den lilla stugan. Medaljongtapeter, utedass, inget rinnande vatten och en teve som man vrider på rattar för att hjälpligt ställa in kanalerna. Där kollade syrran och jag på Tippen och åt cornflakes med filmjölk och ohälsosamma mängder strösocker många, många sommarmorgnar. Ingenting försvinner, allt finns kvar.

 

Inger och morfar gifte sig för att sedan skiljas när mamma och Anna var två. Fram tills dess bodde mamma med sin mormor och morfar. När mamma fyllt två och morfar lämnat Inger gifte han sig med mormor och då flyttade hela den nya familjen ihop. Efter det träffade han inte Anna en enda gång och Inger ville inte prata om honom. Inger träffade en ny man som hon gifte sig- och fick tre döttrar till med, men separerade från i början och 70-talet. Efter det bodde hon och de fyra flickorna själva, med ett städjobb som enda inkomstkälla.

 

Det Anna sa var nästan värst av allt var att hennes farfar var hennes lärare under uppväxten. Han och farmodern bodde nära Anna och de hade en liten hund som Anna tyckte så mycket om att leka med så hon träffade dem ganska ofta, men inte en enda gång låtsades de om att hon var deras barnbarn. Då hade hon ändå varit det i två år, innan morfar lämnade Inger. Så hjärtskärande att tänka på.

 

Men bilden på 69-åriga mamma och Anna bredvid varandra, båda blankögda men glada. Den är fin. 

Sägning

 Idag promenerade jag med en vän. Hon konstaterade att hon fyller 50 nästa år men att hon verkligen inte känner sig som 50. 

”Nä, man är ju inte äldre än den man ligger med” sa jag. Det tyckte vi båda var väldigt kul, eftersom hennes sambo är nästan 20 år yngre än hon. Hehe. 

Annars är en av mina favoritsägningar Veiron i ottans: ”Man har inte roligare än att man gör på sig.” Mest för att det är så HIMLA sant! 

En annan dag ska jag berätta om hur det gick igår, när mamma träffade sin syster för första gången. Det gick bra, så mycket kan jag säga. Jag fick en fin bild på dem. De såg så fina ut bredvid varandra.

Mäktigt

Jag har skrivit tidigare om min mammas halvsyster vi kan kalla henne Anna. Lång historia kort: Morfar var förlovad med en annan kvinna och träffade min mormor (då 16 år) på sidan. Mormor blev gravid och min mamma föddes någon månad innan Anna föddes av fästmön. Under min mammas första år vägrade morfar erkänna faderskapet, först när hennes föräldrar kopplade in en advokat erkände han faderskapet, lämnade sin fru (gissar jag att hon var då) och Anna och gifte sig istället med mormor. Tänk dessutom att allt detta hände i ett litet, litet småländskt samhälle, mitt i bibelbältet.

 

Under mammas uppväxt visste varken hon eller hennes tre syskon att de hade en halvsyster. Mamma hade det nog på känn men fick det bekräftat av gammelmormor innan hon dog. Hennes syskon fick reda på det i samband med att morfar var döende. När arvet skulle skiftas blev Anna kompenserad enligt sin rätt som bröstarvinge men all kommunikation sköttes genom hennes advokat.

 

I somras bestämde sig min modiga mamma för att kontakta Anna och en dag ringde hon upp henne, presenterade sig och sa "Det är jag som är din syster". Samtalet blev låååångt och jag kunde inte hejda tårarna när mamma berättade om det efteråt. Anna hade ingen kontakt med sin pappa efter att han lämnat henne och hennes mamma. Mamman träffade en ny man och ville inte prata om morfar. Det fanns inga bilder kvar, mamman hade förstört alla. Under tiden hade mormor och morfar flyttat otaliga gånger. Morfar drev affär, ungefär en gång om året flyttade familjen till en ny stad där morfar fick ansvar för att ta över en dåligt fungerande Konsumbutik, vända den till något bra innan det var dags att flytta till nästa stad.

 

En gång, när Anna var ungefär 16, brevväxlade hon under en period med morfar och de bestämde att ses. Anna vågade inte berätta om det för sin mamma, men hennes bästa väns mamma skulle köra henne till staden där min mammas familj bodde, en ganska ansenlig biltur på den tiden. Anna väntade och väntade men morfar dök aldrig upp. Då bestämde hon sig för att aldrig kontakta honom igen men under hela uppväxten har hon undrat varför han inte velat vara med henne, inte velat ha kontakt med henne – ett sår som aldrig läkte.

 

Det är svårt att få ihop. Mannen som svek sin dotter så djupt var samma som min underbare morfar, omstänksam och mån om allas välbefinnande. Jag tror att han var feg. Min mormor har alltid varit en egoistisk dramaqueen och jag är ganska säker på att hon förbjöd honom att ha kontakt med sin dotter. Trots det var han en jävla fegis, men möjligen var det annorlunda då. Pappor bedömdes kanske inte vara lika viktiga för sina barn som idag.

 

I vuxen ålder har Anna undrat om vem han var och vad i henne som kommer från honom. När mamma ringde och de började prata hade Anna tusen frågor och ville att mamma skulle berätta allt om deras gemensamma pappa. De jämförde egenheter, mamma berättade om sådant hon ärvt från morfar, till exempel det här att hon aldrig kan sitta stilla, hela tiden måste göra något. Anna skrattade och sa att hon är exakt likadan. Sedan bad hon mamma skicka några bilder på morfar. 

 

Idag SMS:ade mamma. Hon och Anna ska ses imorgon och äta lunch, för första gången.

Det är mäktigt. 

Grå måndag efter svart helg

Jaha, då är man mellan arbetsplatser ett tag – ej att förväxla med "mellan jobb" guschelov! Sedan i somras har vi haft tre siter i stan men nu är det bara två för att bli en i april. Vi som flyttar från den äldsta till den halvnya som mellansteg behöver vänta tills de som sitter på den halvnya flyttat till den helt nya och därför har jag satt upp en bra arbetsplats hemma. Dubbla skärmar och hela konkarongen. Det är bara stolen som lämnar en del övrigt att önska.

 

Den svarta helgen förflöt och ja, vi handlade en del men i stort sett bara planerade grejer. Julklappar. Jag köpte på Lindex (oberoende av det svarta) en ullkam som jag gått över både koftor och en matta med. Väldigt tillfredsställande och känns bra att kunna bli av med noppor utan ännu en mackapär med sladd.

 

Annars: Det kanske är att sällskapssjuka jag sitter hemma men något gör att allt känns platt, grått och lite deppigt. I natt låg jag vaken några timmar, kallsvettig och tänkte svarta tankar (som alltid på nätterna). Den känslan hänger kvar även nu i dagsljuset, ungefär som när man vaknar efter att ha varit berusad och känner att man gjort något dumt, fast jag varken varit berusad eller gjort något dumt. Kanske var det något jag drömde.