Svärmor, del 18

 Hemma igen, sedan ett par dagar! Lediga från jobbet men dagarna är inte lediga för det. 

Sedan senast en veckan i norr, det gick faktiskt väldigt snabbt och fungerade utmärkt. Svärföräldrarna är ju, i motsats till vad svärmor vill ge sken av, måttligt intresserade av att umgås med sina barnbarn, så vi såg inte särskilt mycket av dem. Jag börjar tycka riktigt bra om svärfar. Han låtsas inte vara något han inte är, i kombination med att han är nyanserad, förnuftig och påläst. I bjärt kontrast till sin fru som alltid lyckas reta gallfeber på Make och mig med sina (politiska) åsikter. Alla får tycka olika så klart, men det är väl det där med ’nyanserad’ och ’påläst’ som saknas. 

Det vet du Lo, att SOCIALISM, det är det VÄRSTA som finns.

Både Make och jag har börjat luta mer och mer till vänster med åren, särskilt med tanke på vad som ligger i andra vågskålen så kära svärmor jag kan tänka mig en hel del som är värre än en ideologi som bygger på tanken att de som har det kämpigare i tillvaron ska få lite extra hjälp från de som inte har det kämpigt alls.

De är ju väldigt religiösa och jag ångrar att jag inte frågade henne vad hon tror att Jesus hade röstat på om han levt idag. Hade Jesus sagt ”Du där borta som har det jobbigt och svårt att få livet att gå ihop, det är viktigt att du får lära dig att kämpa lite extra och ta ett större eget ansvar för din situation.” Näee. Näee, jag tror faktiskt inte det.

Min ischiasnerv blev riktigt besvärlig. Vi befann oss på Pite Havsbad och jag bara grät och grät pga smärtan och maktlöshet, att varje litet steg var en utmaning. Bara att ta sig från rummet till frukosten var nästan omöjligt. När det blev lite bättre åkte jag till den lokala lilla akutmottagningen. Undersköterskan skulle precis säga till mig att komma tillbaka imorgon eftersom en ischiasnerv inte räknas som akut men hon såg hur ont jag hade, tårarna rann och jag sa Jag vet inte vad jag ska göra. Okejdå sa hon. Så nu är jag på en 14-dagarskur starka Naproxen och får därmed hålla mig till alkoholfritt till skaldjuren imorgon. 

Hemma har vi haft rätt kaosigt med grejer på fel ställe och allmän oreda. Hel dagen igår fixade jag, målade klart det vi kallar för bebisrummet i en varm, mörkrosa nyans. vi kunde bära tillbaka extrasängen, jag storstädade övervåningen som var smutsig, en runda till tippen och Erikshjälpen med ett stort lass grejer och nu blir det rummet ett tjejrum, med vanitystation och allt, utöver en extra sovplats för när vi har gäster och behöver stuva om eller när Bonus är på besök. Köket är klart. Jag är nöjd! Lite piff återstår men ska inte jäkta med det. 

Konsekvens och värk(an)

 Nu är vi i norr, hela familjen. Bor hos Makes syster och hennes döttrar. Tänkte det igår när vi kom, att det här är ett riktigt tjejhus. Vilket ideal ändå. Systern är inte den som sparat på krutet och efter separationen renoverade hon som hon ville ha. 

Min pappa brukar säga att gäster är som fisk, efter tre dagar börjar de lukta illa. Bo hos familj är väl inte riktigt lika illa men Som och jag som båda är lika introverta mår inte helt bra i att bo hos andra. Jag får nästan en lågintensiv panik av att inte kunna gå undan, inte kunna sitta med en bok och äta frukost i lugn och ro. De har en (liten) soffa. Vi har tre soffor/soffgrupper hemma. Det finns alltid någonstans att vara ifred. Jag märker att Son inte trivs heller, hans morgonrutin är viktig för honom också. Vi är så lika han och jag. Makes familj, han bror undantaget, är så kollektiva. Alla ska med, alla ska göra allt tillsammans och alla ska trivas så bra ihop. De trivs bra ihop för det mesta.

Jag plågas sedan ungefär en vecka tillbaka av en ischiasnerv. Det går upp och ner. Redan i tisdags var jag hos min underbara naprapat. Hon visade hur jag ska göra för att lugna nerven och när jag har möjlighet att göra de rörelserna blir det bättre, men idag var en riktigt dålig dag. På morgonen hade jag så ont att jag grät, jag som brukar säga att jag inte gråter av smärta. Det är också väldigt ovanligt att jag tar värktabletter men senaste veckan har jag snittat två om dagen. 

Naprapaten frågade om jag ägnat mig åt något ”lustigt”. Hon menade på att min åkomma är något som byggts upp under tid, det är inte en felaktig rörelse som är orsaken fast folk ofta tror det. Jag sa att jag inte kunde komma på något men senare började jag fundera på om det kan vara någon av alla övningar hos Seglaren, poängen med vissa av dem är ju att de inte är ergonomiska, så att säga. Jag har inte upplevt att jag inte känt mig bra i kroppen efteråt, men det var det enda jag kunde komma på. Inget jag ville dryfta med henne dock. Jo, jag har en kompis som…

Spridda skurar: På upploppet

Det är lite mycket nu. Jag ser redan fram emot ett glas vin i loungen på Arlanda imorgon.

Min underbara kollega Marie fyller 60 i mellandagarna och vi firar stort. 95 personer hade swishat och idag överraskade vi henne med fika och present, en flaska bubbel och presentkort på Misshumasshu. Det blir en riktig brakmiddag. Jag har styrt upp allt, fullt frivilligt och det är ju roligt men också en hel del att hålla i huvudet.

 

Även lite stressad över allt det sista som faller på plats hemma. Imorgon kl 9 kommer de med nya bänkskivan. Till dess behöver jag få av befintlig bänkskiva, vilket omfattar att dra ut ugnen för att kunna lossa skruvarna där. Make är redan i norr så Angela och jag får hjälpas åt bäst vi kan. Den väger bly, bänkskivan, så vi kommer nog få be elektrikern om hjälp med att lyfta av den imorgon. Jag har hittat en (överlycklig) kille som hämtar gamla bänkskivan inkl häll imorgon efter lunch. Han får den gratis, vi slipper besväret med att köra iväg den. Jagar hantverkare för att få fakturor. De måste betalas innan årsskiftet för att få 50 procent i ROT.

 

Imorgon åker vi norrut, barnen och jag. Vi ska fira jul hos Makes syster. Ingen har packat än och ikväll ska teamet ut och äta med den blivande 60-åringen. Överraskning nr 2. Hon har inte en aning. Guschelov för Angela som fått en diger att göra-lista för dagen. Hon ska bl a hjälpa barnen packa och i eftermiddag ska de komplettera med mössa och vantar. Igår berättade hon lite nervöst att hon börjat dejta någon och undrade om det var okej att han kommer och hälsar på när vi inte är hemma. Absolut! Det är en snickare, ett år äldre än hon, från samma kommun som Seglaren bor i och ser väldigt trevlig ut på bilden hon visade, faktiskt som en yngre version av Seglaren. För några ögonblick fick jag för mig att det kanske var hans son men insåg snabbt att det var för mycket som inte stämde. Jag är glad för hennes skull! Det är ju faktiskt så att hon redan pratar om att eventuellt stanna i Sverige efter att hennes uppdrag hos oss är avslutat.

 

I Italien är det sorgligt. Min syster behöver avliva sin hund. Det kommer ske idag eller imorgon, jag har inte velat fråga närmare, förstår ju hur ledsen hon är. Hunden är lika gammal som Son och det går inte längre. Jag lider med henne och hela familjen men de känner en veterinär som kommer hem till dem och gör det, så att hunden kan få somna in i lugn och ro på sin favoritplats.

 

Den lilla kurviga på Ekonomi har haft ännu ett 'bra snack' med PNG. Hon skriver på Teams och inleder med orden "Om du undrar något om lymfdränage är det bara att fråga." Då förstår jag vem hon pratat med. Tydligen ska man smeka igång sina lymfkörtlar i ljumskarna. PNG hade inte bara berättat utan även visat. Den lilla kurviga var halvt i chock.

 

PC&L del åtta

Stjärnorna som jobbar med ”människor, kultur och ledarskap” har utarbetat en ny policy för distansarbete. Detta har varit en laddad fråga sedan i somras när de senast gjorde samma sak, men lyckades göra det så luddigt att resultatet blev att olika chefer tolkade det helt olika, och det blev ganska orättvist mellan avdelningarna. Allt från fritt-blås-bara-jobbet-blir-gjort till absolut nolltolerans mot distansarbete.

Nu har det alltså kommit nya riktlinjer men bara vissa har fått dem presenterade för sig. Inget på intranätet. Min chef visste inte ens att ny policy var på gång. Massor av tissel, tassel, spekulationer och jag-har-hört-att.

Den lilla kurviga på Ekonomi är om sig och kring sig så hon hade fått en inofficiell dragning av insatt men ej namngiven källa. Enligt denna källa ska allt hemarbete, för samtliga på företaget, ansökas om i förväg, på samma sätt som vi ansöker om semester mm, genom tidrapporteringsystemet. Sedan upp till chefen om hen godkänner. 

Maximalt får man arbeta på distans fyra dagar av 20.

Att arbeta hemma är ingen rättighet man har, utan något som kan vara möjligt - om chefen går med på det.

Man får inte jobba hemma om man känner sig sjuk. Då ska man sjukskriva sig. 

Man får enbart arbeta från sitt hem. Mycket specifikt och uttryckligen: EJ FRÅN SOMMARSTUGA eller liknande.

Tydligen finns en ambition om att vi ska bli ett snöstormsföretag - ett företag vars anställda åker till jobbet även om det är snöstorm. Jag förstår inte riktigt poängen. Själv avskyr jag att jobba hemma men jag blir oerhört provocerad av att min arbetsgivare hittar på en massa regler som begränsar min möjlighet att göra det som jag finner lämpligt. Nu vet jag att vår chef kommer sluta högaktningsfullt i den nya policyn. Han kommer inte begära att vi ska ansöka och han kommer inte räkna dagar, men vi kommer få hålla väldigt låg profil när vi inte följer reglerna. 

För honom är det rätt illa. Han har hus i Spanien och har då och då jobbat därifrån en vecka. Det är det nog slut med tills vidare.   

Årets julklappar

Ja, hörni, här ligger man ångestframkallande mycket efter med allt vad julklappar heter men några bra grejer blir det ändå!

 

Switch nails! En kollega hade fixat naglarna så fint – trodde vi men visade sig att hon testat switch nails som man gör hemma. Man fäster en 'lösnaglar' (250 kr för ett set) med en tejp vilket håller i upp till två veckor. Finns i många olika färger, former och längder. Köper man till extra tejpbitar kan man återanvända samma lösnaglar flera gånger så jag slog till på ett set till mig själv, ett till Angela som jag vet vill fixa naglarna men tycker att det är för dyrt, och ett till min syster fast vi egentligen inte byter julklappar, tror att hon kommer uppskatta det.

 

Eto Wine! En kombinerad dekanter och förvaringsflaska för vin (det håller upp till två veckor). Urlyxig prisvinnande design. Inte billig, 200 eur med frakt, men en bra julklapp till svärföräldrarna.

 

De familjens yngre tjejer får namnhalsband. Igen. De fick förra året men "dålig kvalitet är aldrig billigt" och inom kort hade två av tre gått sönder med gråt och förtvivlan som följd. Båda önskar sig nya i julklapp och den här gången har jag köpt från svensk sida, för mycket mer pengar men då kan man åtminstone förvänta sig att det ska hålla.

 

För Make och mig blir det nog varken trumset eller diamatring. Den här köksrenoveringen har inte varit gratis så att önska sig en ring för en massa pengar känns lite tondövt. Jag önskar mig YSL Libre edp och eventuellt en ny sous vide, eftersom den förra jag hade gick i golvet. Inte jätteofta jag använde den men några gånger om året saknar jag den verkligen. Lill ska, efter mycket tjat, få ta hål i öronen. Vi höll emot länge men hon vill så gärna. Överväger också att hon ska få bli uppgraderad till en (strippad) iPhone, inga andra appar än ringa, SMS, Facetime, kamera och kanske typ Tetris. Hennes rosa knapp-Nokia med Snake och T9 kommer sluta fungera i februari, om vi inte byter operatör. Marinerar det fortfarande.

 

Annars är Den Magiska Korgen återkommande julklapp/födelsedagspresent till mina föräldrar som har allt. Jag har en korg som är perfekt för tre flaskor och när vi inte kommer på något som känns riktigt bra får de korgen med tre bättre flaskor vin, oftast champagne, i. Jag brukar fästa en etikett med smakbeskrivning och föreslagen pairing runt varje flaskhals. Korgen får jag med tillbaka hem.

 

Vad har ni hittat på för bra julklappar i år! Inspirera mig!

Tyvärr, jag är i Venezuela

Åsa skrev så kul om huliganer och jag kom att tänka på något liknande, när jag var barn och man ropade på MAAAMMAAAA! sådär som jag får stressutslag när mina barn ropar på mig. Nu som vuxen förstår jag att hon inte svarade ibland. Däremot sa pappa ofta ”Hon har åkt till Venezuela”. Det betydde att man kunde ropa tills man blev blå i ansiktet, hon skulle ändå inte svara, det var liksom pappa eller inget. Venezuela sa oss ingenting. Det kunde vara precis vad som helst. Skulle tro att det var första gången jag med visst intresse studerade en världskarta som det gick upp för mig att var hon än må ha befunnit sig när vi ropade så var det inte i Venezuela. 

På tal om detta bad jag AI ta fram en bild på det jag önskar mig mest av allt i julklapp: En skylt att hänga på t ex badrumsdörren, med texten ”Fråga pappa” på. Jag är så trött på att säga Fråga pappa. Realistiskt tänker jag att någon gång borde de lära sig men rent intuitivt anar jag att de inte kommer göra det. 

I Frankrike umgicks vi lite med en otroligt trevlig mamma och hennes något mindre trevlige son. Han var lurig, framstod som sympatisk och vänlig men jag observerade honom fler än en gång leverera subtila spydigheter till Son, så raffinerat att jag misstänkte att Son inte fattade men så sa Son vid något tillfälle att han inte tyckte att den killen var så himla trevlig så vi slutade umgås med dem. Jaja, han hade inte haft det så lätt. Inte mamman heller. Hon berättade att killens pappa misshandlat henne och nästan bitit av henne örat. Eller om det var killen som berättade det där om örat för Son. Minns inte.

Vid något tillfälle hörde killen mig säga ”Fråga pappa” till barnen, eftersom jag haft en hel vecka med dem själv och tyckte att det var Makes tur att hantera tjat, medling, konflikter mm. Killen flinade överlägset och frågade om jag inte fick bestämma något själv. Det var något i hans uppsyn som fick mog att tagga till, som att han skulle trycka till mig och även i hur han ibland pratade med och om sin mamma när hon satt bredvid. Fullt medveten om att han generade henne men så charmigt leende att det utan vidare passerade som ’sånt där som barn säger’. Jag tror inte att han blir någon vidare trevlig person när han växer upp. 

Icke-fruandet

Köket är fortfarande uppochner men vi kan använda häll, ugn och vatten så klagar inte. Det är bara uppställt, smutsigt, kaosigt. Plattsättaren blir klar idag. Täckskivor till köksön kommer på måndag och jag har sagt till bänkskivsleverantören att de kan komma med bänkskivan från och med tisdag nästa vecka.

 

När vi planerade projektet trodde jag inte att vi skulle bli så påverkade som vi ändå blir. Till och med barnen tycker att det är jobbigt och undrar när det är klart. Katten bajsade på skyddspappret förra veckan. Misstänker att det var hans sätt att markera missnöje. Märker dessutom att om det är oreda i centrum av huset blir det oreda lite överallt, som att man bara lägger grejer där man står och tänker jaja, det är ju ändå stökigt.

 

Messade med Seglaren igår, han bad om smakråd för tredje rummet. Tror jag att det vore fint med mörkbetsade bjälkar? Absolut! Jag föreslog en sänggavel eller -ram som går att leka med. Han skrev att han nog 'designar' och bygger en egen, med goda möjligheter till fästpunkter. Hehe. Han är jäkligt händig, duktig på att snickra och får mycket gjort men är själv fullt medveten om att han saknar blick för inredning. En stark kontrast till Äventyret som hade oklanderlig smak i allt, kompromissade inte med något. Jag kan sakna hans säng ibland, alltid bäddad med dyra lakan i dova färger. Allt fluffigt, mjukt, lyxigt. Som en smekning bara att krypa ner där. Seglaren… Han förvarar sina t-shirts, pikétröjor och underkläder i en öppen Billy-bokhylla i sovrummet. Han tycker väl bara inte att clutter är ett problem och det är inte ett problem för mig heller, för jag är bara på tillfälligt besök.

 

I sängen har han uddaörngott som inte nödvändigtvis matchar påslakanen och jag har noterat att han ofta bara bäddat ena sidan. Varför använda två påslakan om man sover själv? Jaja. Det är nästan så jag gottar mig åt att han får göra vad han vill, det är inte min sak, jag har mer än nog med mitt eget hem. Jag vägrade frua Äventyret och jag vägrar frua Seglaren. 

Reader discretion is advised

Det blev en fin helg som dessvärre slutade med feber och halsont. 
En fredagskväll på skärgårdsön, vin, brasa och bok. Jag kände mig inte mörkrädd på hela kvällen och sov gott. Lördagen flöt på, jag fräste älggrytbitar, kantareller, kryddor och grönsaker i en gjutjärnsgryta, hällde i rödvin och smaksatt crème fraiche, lät det puttra på svag värme i flera timmar men ställde ut på trappen i god tid för att hinna svalna. 

De håller på med tredje och sista sovrummet på hans övervåning. Även där frilagda takbjälkar nu men snickaren hade tagit ett eget initiativ och gjort dem "only for eyes" som Seglaren citerade, med brytning och allt. 
Om han säger only for eyes, vad menar han då? I motsats till vad? undrade jag. 
Seglaren fnissade och sa att näe, han tänker nog inte riktigt så, menar nog mer med hänsyn till husets konstruktion men att Seglaren kommer testa hållfastheten själv innan de används till något annat. Klarar de att han gör chins med sina dryga 110 kilo så ska de nog klara det mesta vi har i åtanke. 

Han tänker ha en säng under snedtaket. Jag föreslår att han ska ställa den framför fönstret istället, med en låg sänggavel bakom. Inte så dumt att ha bjälkarna rakt över sängen liksom. Det låter som en bra idé, tycker han. 

Vi hamnade i hans andra sovrum, han på rygg, lite trött efter en dags byggjobb, och jag över, lite trött av en annalkande infektion. Innan jag visste ordet av hade han tagit tag i mig och lyft mig rakt upp i luften, höll mig så på raka armar. Det känns så konstigt att bli lyft som ett litet barn och jag vet ju att jag inte är liten, 170 cm lång och väger närmare 70 än 60 kilo. Fick för mig att han inte skulle orka, att jag skulle tippa framlänges och göra en faceplant i golvet. 
Du vägar ju ingenting säger han när jag ligger på hans bröst igen utan att kunna sluta fnittra - en nervös reaktion kanske. 
Mitt rekord är 150 kilo i bänkpress. Gånger två. Din vikt är ingenting.

Senare, i hans sovrum, lyfter han mig igen, men den här gången hjälper jag till själv. Mina händer är bundna rakt upp mot en av takbjälkarna när han får upp mitt knä mot sin höft. Jag tar tag om repet och drar mig uppåt, försöker att inte tänka på vad som händer om det inte klarar belastningen, låser benen om hans midja, hans händer om min rumpa.
Hett viskar han. Så jävla hett. 

Fotänden av hans säng har ändå takbjälkar över. Manschetter om mina handleder, bakom ryggen, ett rep uppåt, tvingar mig att sitta framåtlutad på knä i sängen. Han justerar, tror att jag klarar lite tightare. Jag klarar allt han säger att jag klarar. Emellanåt ändrar jag position. Om jag står på knä istället för att sitta får armarna vila en stund. Han har överseende med det, begränsade stunder i alla fall. Jag är dimmig, påverkad, har sedan länge tappat tidsuppfattningen. Han frågar om jag vill komma men i så fall behöver han lösgöra mig så jag skakar på huvudet och säger Senare. Jag vill inte sluta än. Då och då känner han på mina händer, ser till att de inte är kalla, att cirkulationen är tillräcklig. Slutligen tycker han ändå att det räcker, lossar repet och låter mig ligga på sida, fortfarande med händerna fast bakom ryggen. Först då känner jag hur trött jag är i kroppen, hur skönt det är att ligga ner. Han stoppar om mig, viskar till mig att vila en stund, smeker bort håret från mitt ansikte och frågar om jag mår bra. Jag mår bättre än bra. Jag blundar, svävar, hög som ett hus på alla -in kroppen har att erbjuda. 

Klockan är ett innan jag är i säng, sover dåligt som vanligt och vaknar tidigt av att halsen svider. Upp, frukost, bädda ur sängen, bära ut det sista i bilen och hem. Lill har uppvisning kl 14 och behöver få håret fixat av mamma. På kvällen har jag över 38 grader och somnar tidigt. Idag första sjukdagen från jobbet på över tre år. 

Mot en bättre helg

Det blir en bra helg, tror vi! Ingen dimma som kan ställa till det! Det blir nästan en hel helg själv i stugan – woohoo!

 

Bilen är redan packad med diverse förnödenheter och idag tänker jag lämna jobbet så tidigt som mitt (tämligen flexibla) samvete tillåter så att jag kan komma till stugan, tända i kakelugnen och förhoppningsvis hinna få hjälpligt varmt innan det är läggdags men även om… så gör det inget. Jag har sovit fullt påklädd med raggsockar där tidigare, är inte rädd för lite kyla. Vi planerar att byta luftvärmepumpen till en som man kan fjärrstyra genom wifi, ser mycket fram emot det.

Seglaren har snickare hos sig i helgen, därför var det extra lämpligt att jag utgår från stugan. Kommer inte kunna åka till honom förrän lite senare imorgon eftermiddag och så behöver jag inte känna att jag ska vara hemma en viss tid heller. Jag hade gärna sovit över men Make har lagt in sitt veto så jag låter bli. Lika skönt som det (vore) att bara få krypa ner under täcket och somna istället för att klä på sig och ge sig ut i mörkret, lika skönt är det att vakna själv.  En dejt bör aldrig bli så lång att man behöver komma in på en toa som luktar illa, enligt mitt tycke.  

Luciagate, del 2

I veckan har det varit struligt med affärssystemet, så pass att allt (allt) som gjordes under hela tisdagen försvann. Poff, borta. Allt måste göras om, alla godsmottag, inköpsordrar, tillverkningsordrar, systemuppdateringar, betalningar, attester mm. För oss som jobbar hundraprocentig spårbarhet i våra produkter innebar det att vi behövde öppna allt vi monterat under dagen för att notera serienummer osv. Man höll sig för skratt men mest av alla höll sig vår lokale datakille, tillika skrivbordsgranne med den lilla kurviga på Ekonomi, för skratt.

 

Han har även med stor framgång lyckats hålla sig för skratt när det handlat om P&C-luciatåget som han, i egenskap av att organisatoriskt tillhöra Finance, förväntas medverka i. Olyckligtvis sammanföll luciatågsplaneringen med just affärssystemets krasch, så datakillen kunde dessvärre inte medverka i planeringen.

 

Den lilla kurviga på Ekonomi berättade för mig hur det hela hade utspelat sig. Hon hade kommit tillbaka från planeringsmötet och uppfattat hur pissigt datakillen tyckte att livet var så hon hade inte hjärta att berätta för honom att det under mötet beslutats att datakillen skulle medverka i luciatåget utklädd till lussebulle. IT-chefen är en riktig spelevink som även råkar äga en lussebulledräkt (han brukar ha den på julfesterna) så han tyckte antagligen att detta var en utmärkt idé. Så den lilla kurviga höll tand för tunga och allt hade väl varit lugnt där och då om inte P&C-direktören en smula tondövt bestämt sig för att sticka in huvudet och briefa datakillen om vad de kommit fram till på planeringsmötet.

"…ja och så tänkte vi att du ska vara utklädd till lussebulle."

Den lilla kurviga återberättade detta för mig med de avslutande orden: "Och då svarade datakillen, sådär lugnt och lågt som bara en riktigt vansinnig man kan säga det: Jag ska inte vara med i något jävla luciatåg." P&C-tanten retirerade, en aning chockad. 

På samma lag

Behagligt pirrig inför helgen då jag hoppas kunna träffa Seglaren. Vi har kommunicerat rekord-lite sedan senast, mest för att tiden gått, vi har nog haft fullt upp på varsitt håll och det har inte funnits jättemycket att dryfta men här om kvällen messade vi en lång stund och jag tog upp det som loopat i min hjärna sedan senast, sa att jag inte vill att han ska fråga om lov men jag vill att han ska berätta innan, ge mig möjlighet att reagera. 

Han uttrycker uppskattning för att jag "ger konstruktiv feedback både i avhjälpande och förebyggande syfte". Det är väl en vana från jobbet, att formulera sig så. Jag är bara glad att det landar rätt hos honom, att han genuint värdesätter att jag gör mitt bästa för att hjälpa honom göra rätt och inte skyller ifrån sig.

 

Jag svarade att jag inte alltid kan ta ansvar för vad som händer i situationen, men jag kan alltid ta ansvar för att kommunicera om det, både före(byggande) och efteråt. Han är som sagt inte lika engagerad som Äventyret men upprepar, så ofta som jag behöver, att den delen av mig, mina minor som vi kallar dem, en blinkning till hans yrkesroll, inte gör honom något. Vi hanterar dem tillsammans, navigerar runt eller – om vi kan – desarmerar dem.

Vi är ju på samma lag, du och jag.

Rumpan i smöret

Just idag känns det extra mycket som Tillbaka till verkligheten. Tvära kast liksom. Från bra restauranger, gott vin, inte behöva ta upp plånboken en enda gång, bli bortskämd och känna sig viktig tillbaka till… ja, verkligheten. Fabriken. Här är man 'just another brick in the wall' och det är helt okej men ärligt talat, lätt att vänja sig vid det där andra.

 

Jag måste säga att helgen överträffade mina, förvisso lågt ställda, förväntningar. Ett bra drag att hänga med på "damprogrammet", de jag talade med av de andra fruarna var genuint trevliga och över det vita lunchvinet i fredags blev det omgående hög stämning, samtal som gick direkt på väsentligheterna. Jag berättade om min danska farmor och alla hennes roliga uttryck, bland annat "…och se på mig nu, här sitter jag med rumpan i smöret" vilket väckte stor munterhet och vi konstaterade gemensamt att det måste man ju säga om oss också, vi sitter definitivt med rumpan i smöret.

 

Galamiddagen hölls i en gammal dynamitfabrik, känd från teve. Jag hade inte reflekterat över att det var jubileumsår och extra uppklätt. Nästan alla män hade smoking och nästan alla damer hade långklänning så jag kände mig först lite stressad över min knälånga och Makes kostym, men så finns det guschelov alltid någon som är mindre uppklädd och då känns det bättre.

 

Vi hade tur och hamnade vid ett väldigt trevligt bord, även där samtal som bara högst pliktskyldigt passerade de tråkiga vad-jobbar-du-med-då-frågorna. Frampå nattkröken uppträdde en s k 'flickfavorit' från bland annat Mello. Mer energi och utstrålning än musikalisk upplevelse kanske men härlig närvaro och jag råkade stå så att han sprang förbi mig på väg ut efter sitt nummer plötsligt var han bredvid mig, lade en arm om min midja och gav mig en liten kram innan han rusade vidare, bråttom iväg innan någon hann komma på tanken att be om en selfie.

 

När vi skulle checka ut på lördagen noterade jag att hotellets städerska hade sin son med sig. Han var något år yngre än Son och hjälpte sin mamma i arbetet. Han var så duktig, sprang med grejer mellan rummen och städvagnen, hjälpte henne byta sängkläder. Det träffade rakt i hjärtat och på väg mot hissen med väskorna tvärvände jag, gick tillbaka och hittade dem i ett rum. Sa till mamman (tolkat via sonen) att jag gärna ville ge dem lite dricks men hade inte kontanter, kunde jag möjligen swisha?  Det tog ett tag innan de förstod men jag fick mammans nummer och skickade en slant, antagligen generöst för att vara dricks men på tåget hem ångrade jag att jag inte dubblade summan, eller vad fan - tredubblat. Mammor alltså, vad de kämpar. Och deras barn också. 

Från det ena till det andra

Igår körde snickare (singular) igång hemma i köket. Emil heter han. Vi har haft den firman flera gånger och alltid varit helnöjda med allt. "Han är ung men han är duktig och noggrann" sa firmans ägare när jag pratade med honom. Han var så gullig, Emil. Ung, ja, men allvarlig, på gränsen till surmulen framtoning men absolut inte otrevlig. En gammal själ liksom, garanterat uppvuxen på landet.

Hoppas det här går att lösa nu sa jag.

Allt går att lösa sa han.

Snickare alltså. Antagligen en av mina absoluta favorityrkesgrupper. 

 

Idag åker jag till Stockholm. Imorgon är årsstämma för en organisation Make arbetar med, på kvällen galamiddag. Ikväll ska delägarna med respektive äta middag och imorgon på dagen har jag tackat ja till det som förr i tiden kallades dam-aktivitet (men som nu kallas medföljandeaktivitet). Först ska vi binda julkransar på ett museum, sedan äta lunch. Inte för att jag är särskilt intresserad av julkransar, får klåda i nacken av att hålla på med sådant, hänger med bara för att lära känna lite folk. Kl 14.30 börjar cocktailminglet. Jag har knappt bestämt mig för vad jag ska ha på mig men det lutar åt en second handad klänning, en klassisk 'den lilla svarta' i ylle och elegant halsringning i satin, får mig att tänka på Audry Hepburn. Egentligen undviker jag helst svart på fest, det blir aldrig lika bra i praktiken som i tanken, man försvinner liksom men jag känner inget behov av att synas. Önskar bara att jag hade fler fina smycken. Är det något man borde ha sparat till, och samlat på under åren är det fina smycken. Glöm porslin och Orreforsglas – smycken är grejen. I det här sammanhanget, där jag uppskattar att sällskapets samlade förmögenhet uppgår till ett tvåsiffrigt antal miljarder, bär det emot att komma i strass från Glitter.

 

På tal om det frågade jag Make vad han önskar sig i julklapp och han sa ett trumset.
Efter lite betänketid frågade jag vad ett sådant kan tänkas kosta och han svarade med en blick som antydde att han förväntade sig en Men herregud så mycket pengar-reaktion från mig. Det fick han inte. Jag sa att det låter bra, för jag önskar mig nämligen en diamantring till högerhanden och då vet jag ungefär vilken nivå jag kan kolla på med gott samvete. Hehe.
Ett trumset håller bra i värde över tid sa Make.

Det gör en diamantring också kontrade jag. 

Kontorsdramatiken: The Grudge

Idag när jag kom till jobbet hittade jag en läskig bild på min kontorsstol. Gick runt och frågade de jag brukar skoja med om de lämnat en present till mig men alla var oförstående. Vid lunch fick jag klart för mig att bilden var från japanska skräckfilmen The Grudge och när jag läste sammanfattningen på Wikipedia blev jag lite kallsvettig, kunde inte låta bli att se paralleller till mitt liv. Innan jag gick för dagen bestämde jag mig för att kolla med en sista misstänkt, om än långt ner på listan. Trodde verkligen inte att han skulle skämta så, han är mer typen som (låtsas) knuffa till en när man bär ett fullt vattenglas, men frågade ändå och jo, det var ju han.

 

"Var det inte roligt?" frågade han och såg skuldmedveten ut.

"Nä inte särskilt" svarade jag men faktiskt bara lättad över att det inte var mer än att dåligt skämt.

 

Chefen pratade jag också med, om Strebern, att han tror att det är klappat och klart med ett jobb på vår avdelning. Chefen undrade hur i h-vete han kan tro det för han har verkligen inte sagt något om det och Strebern ska verkligen inte in i teamet. Vi pustar ut. 

 

Det ringer från +31 till mitt privata nummer. Vet att det är ett jobbsamtal, de har väl googlat och bara hittat mitt privata nummer. Jag vägrar svara, lärde mig tidigt i min karriär att inget gott någonsin har kommit från att svara när det ringer någon från Nederländerna. Europas snackigaste folk. (Inga fördomar naturligtvis.)

En stukad Streber

Den lilla kurviga på Ekonomi har haft möte med Strebern och messar mig på Teams: Gu' så kul! Är det du som ska lära upp honom? Jag: *Idel uttrycksfulla frågetecken*

 

Strebern har nöjd berättat för henne att han i princip har kirrat jobb på vår avdelning, att det enda som saknas är att min chef ska få okej på en extra tjänst i budgeten (vilket han frågat om i flera år men alltid fått nej till). Jag blir lite kallsvettig. Pratade ju med chefen om det här senast förra veckan, berättade att Strebern slängt ut krokar åt alla håll och att han inte imponerar ett dugg i sina leveranser. Chefen höll helt med om det och sa Nä, honom vill vi inte ha! Nu blir jag nervös att chefen ändå tar chansen till ett extra par händer, eller så har han sagt till Strebern att det är budgeten det hänger på, skyllt på det. Imorgon ska vi ha avstämning, chefen och jag, behöver ta upp det med honom då. Inte särskilt smart av Strebern att skryta om nytt jobb i förväg, men jag har en känsla av att han gärna vill imponera på den lilla kurviga.

 

Vi har en pågående surdeg, Strebern och jag. Vi har brottats med den i snart två år och varje gång vi trott att vi haft en lösning har det visat sig vara mer komplicerat än någon anat. I slutet av förra veckan skickade Strebern ut ett mejl om att det är ur-akut med leveranser på ett artikelnummer. Streberns nya chef höjde omedelbart tonläget och skrev "det känns som att det inte händer något", samt lade min och sin egen chef som cc. Hon avslutade taktiskt med en jag-rätta-mig-gärna-om-jag-missuppfattat-något-brasklapp. På det stora hela gillar jag henne men bli sur när någon antyder att jag inte skött mitt jobb och kopierar in min chef så jag svarade neutralt att ja, hon har faktiskt missuppfattat på grund av (…) men jag förstår att det är svårt att veta när man kommer utifrån och inte har insyn. Bam. Jag markerade också genom att konstatera att mejltråden bara sväller och sväller så istället för att fortsätta på det spåret bokar jag ett möte där vi kan lösa frågan. Bam-bam. 

 

Bjöd bara in Strebern och en tekniker, min bedömning att det är vi som kan lösa problemet men Strebern vidarebefordrade till sin chef. Som sagt: Högt tonläge. Innan mötet ringde jag till leverantören för att höra om hur vi kan lösa problemet (det som är Streberns jobb att göra) men han är minsta-motståndets-lag. Det visade sig att det inte var något problem alls, hur många vill ni ha? Om Strebern bara tagit upp telefonen och ringt leverantören från första början, istället för att börja skrika om materialbrist och förseningar till kund (och istället för att springa runt och fjäska) hade han sparat sig själv förödmjukelsen. Idag var ingen bra dag för honom. 

De som går före

Ett av våra heliga värdeord är Ansvar.

Det kan betyda så mycket men för mig personligen är en aspekt av ansvar att reflektera över hur det såg ut när jag kom och hur det ser ut när jag går, eller som jag brukat tänka: Det man tar och det man lämnar kvar. Tar mjölken slut pressar jag ihop kartongen och går de knappa tio stegen till återvinningsstationen istället för att lämna den tomma förpackningen på bänken som precis alla andra här gör. För några veckor sedan såg en av damerna som jobbar i köket att jag tog en servett och torkade bort mitt kaffeskvätt. Du är den enda jag sett här som torkar upp efter sig.

 

Receptionisten har uppgivet berättat för mig hur det ser ut i konferensrummet efter ett ledningsgruppsmöte. Äppleskrutt och använda tepåsar direkt bordet när det står en papperskorg precis bakom. Kladd och klet. Det finns en vagn i rummet där de hade kunnat ställa sin disk, om inte annat för att visa att de inte är sådana som bara reser sig och går, men det är det ingen som gör. Receptionisten kommer ju och städar efter dem, så varför skulle de?

Kontorsdramatiken: Lucia Edition

HR-avdelningen, de som mobbar receptionisten, åtminstone ägnar sig åt lite hederliga gamla härskartekniker gentemot henne, de kallar sig inte HR utan "People & Culture". Visst serru. Nu är de ute på tunn is eftersom de bestämt att i år blir det ingen skolklass som ska gå luciatåg, utan det ska de själva göra, tillsammans med Ekonomiavdelningen. Tre personer av sex på Ekonomi sa omedelbart att de vägrar vara med, övriga är motvilliga. Den Lilla Kurviga var först rätt taggad men eftersom P&C redan bestämt allt och inte är mottagliga för övriga förslag eller egna initiativ blev hon snart av-taggad.

 

Den enda på ekonomi som verkar relativt tillfreds är CFOn. Han var nämligen snabb på att paxa luciarollen, till P&C-kvinnornas missnöje. Enligt uppgift har det framförts flera propåer om att någon av dem ska vara lucia istället, men han är benhård. Paxat är paxat. Själv känner jag att om luciatåget består av fyra P&C-kvinnor och en luciaklädd man sitter jag hellre kvar på min plats och jobbar.

 

Utöver Luciagate gör de sitt bästa för att bygga en värdeordssekt. Fyra ord som betyder allt och inget. Tanken är väl god och så, men värdeorden blir rätt tandlösa när inte en människa förstår hur det påverkar deras vardag, eller när ingen i ledningen föregår med gott exempel. P&C-chefen verkar tro att om man pratar tillräckligt länge tillräckligt ofta om stark företagskultur får man en stark företagskultur automatiskt och upprepar man värdeorden kommer folk till slut att bli frälsta.

 

Senaste påhittet är en pepparkakshustävling mellan avdelningarna. Trevligt! Men! Pepparkaksbyggena ska SPEGLA VÅRA VÄRDEORD! Och den traditionsenliga julhälsningen som varje avdelning spelar in och visas för hela företaget på årets sista månadsinfo, den ska också SPEGLA VÅRA VÄRDEORD. Som en icke-namngiven källa sa: Den lilla, lilla inspiration och kreativitet man möjligen lyckades uppbåda inför den uppgiften tidigare är ju stendöd nu.

 

Som teamets kreative chef är jag ansvarig för julhälsningen. I år blir det en lökig, inställsam och framförallt ironisk skapelse. En AI-genererad Last Christmas-refräng med modifierad text som soundtrack till vår tolkning av musikvideon. Minus George Michaels blonderade toppar, då'rå. Kommer bli succé.

Tillit x 2

Seglaren bekräftade att han sett mig i lördags och bestämt sig för att avbryta. Så långt allt väl. På minussidan: Han är inte kommunikativ om sådant. Jag känner att jag kan berätta för honom om allt, han blir inte trött eller less eller ger sken av att tycka att jag är jobbig, men det är en relativ envägskommunikation. Inga eller få följdfrågor, inte mycket till reaktion. Här jämför jag med Äventyret som lade hela sin själ i att förstå och reda ut något som hänt. Han gav sig inte förrän jag vänt ut och in på mig själv, även om jag var initialt motvillig och trodde att jag inte ville prata om det.

 

Det här med att en persons bästa sida också ofta är en persons sämsta sida. Det jag uppskattar med Seglaren är ju att han är okomplicerad och inte krånglar till det, men det är också det jag (ibland) uppskattar minst med honom, som med just detta.

 

Lite funderar jag på om det kan vara en tillitsfråga från hans sida.
När jag säger Jag litar på dig svarar han Och jag litar på dig, alltid med en allvarlig underton som antyder att den tilliten inte är någon självklarhet. Om han blev anklagad för något skulle han bli av med jobbet, jag tror att det är den sortens tillit han syftar på. Drar han sig för att kommunicera skriftligt av den anledningen? En kort stund i lördags begick han ett övergrepp, om än utan uppsåt och jag håller det inte emot honom, "den som ger sig in i leken" osv, han avbröt så fort han förstod, men kontrasten mellan hur han och Äventyret reagerar på motsvarande typ av händelse skaver lite hos mig, betydligt mer än händelsen i sig. 

Åtta timmar Seglare

Det här att jag alltid sover så illa efter Seglaren, liksom jag alltid gjorde efter Äventyret, det är som att allt behöver falla på plats. Mellan sömn och vaket lyfter min hjärna fram sådant jag inte tänkte så mycket på i stunden, loopar det, sätter ljuset på från olika håll för att hitta en spricka. Det är alltid något jag behöver kommunicera med honom om efteråt. Idag, efter åtta intensiva timmar igår, vill jag veta om han såg mig i en mycket utsatt, utmanande situation. Allt gick bra men jag behöver veta om det gick bra för att han hade koll och styrde åt rätt håll, eller om det bara var tur. 

Det är inte första gången jag ställer den frågan och hittills har han alltid fått mig lugn i att han haft koll. När han förklarar för mig vad han sett, hur han läst mig, berättar för mig vilka tecken jag gjort, hur han reagerat på dem. Att jag knöt händerna hårt, hur jag lät eller rörde huvudet, sådant jag inte gör med flit men jag känner igen när han säger det och det gör mig lugn. Jag har, från första gången vi sågs, varit trygg med att han aldrig skulle göra mig illa, med flit eller av nonchalans, men nu är jag också betydligt tryggare i att han läser mig, lär sig mina tecken. En högre nivå av tillit. 

Det var nog likadant med Äventyret, ända till slutet. Jag slutade aldrig ställa den frågan till honom, slutade aldrig be om den bekräftelsen. Såg du mig? Hade du koll? Jag kommer antagligen aldrig sluta ställa den frågan till Seglaren heller men om man nu, så här i goda vänners lag, skulle jämföra så är Seglaren mer försiktig. Äventyret gick för långt ibland, kunde ha något för stor tilltro till sig själv. Vi pratade alltid om det efteråt, han sa förlåt och tog reservationslöst hela ansvaret om det var något som skavde hos mig. Seglaren upplever jag som mer riskmedveten även i stunden, mer noga att inte göra fel. Jag tror att det kommer bli färre sådana samtal med honom. 

Strebern

Tidigare har jag berättat om den unge strebern. Han har en operativ roll, angränsande till min strategiska. Detta är hans första jobb efter universitetet, han är sjukt karriärskåt men tror att det räcker med vara inställsam, komma löjligt uppklädd till jobbet och att prata om hur mycket han vill framåt, uppåt. Prestationen är tunn och när jag försökt vara konstruktiv, förklara hur han kan presentera saker så att mottagaren lättare förstår och för att han själv ska kunna se lösningarna istället för att knuffa problemet vidare till andra, är han inte intresserad. Han visar inga tecken på analytisk läggning, kommer oförberedd till möten han själv kallat till och fast både hans chef och jag försökt coacha honom till en viss struktur är det likadant igen nästa gång. Det är minsta motståndets lag, han ger upp så snart något blir lite jobbigt, kommer till mig och vill att jag ska…

 

Tydligen blev han lovad en kometkarriär av den som anställde honom (och som några månader senare fick sparken). Nu tycker han att företaget är skyldigt honom en befordran. Ja, han använder det ordet. Han har faktiskt förtjänat en befordran eftersom han varit här 2,5 år nu, säger han, som att det är en karens man väntar ut.

 

Otåligt har han gjort en drive, sökt upp flertalet chefer och sagt att om de får en lucka i sin organisation så är han kanske intresserad. Inte enligt någon priolista, han verkar inte bry sig om vilken sorts jobb han får, bara det är ett steg upp, så han kör fullt ös på alla fronter samtidigt. Detta pratar han också om, tycker inte att det är skämmigt. En gubbe som jobbar här, nära vän med tidigare huvudägaren, har ett sånt där jobb som antagligen inte är ett jobb. Luddig titel, otydligt ansvarsområde, alltid inne på Aftonbladet när man går förbi och smiter vid lunch varje fredag. Någon sa att han närmar sig 65 och genast nappade Strebern. Hans jobb skulle jag kunna ta! Den han talade med undrade om Strebern ens vet vad gubben jobbar med (för vi är många som undrar) men nej, han hade ju inte en aning. Den tjänsten kommer inte att ersättas, det fattar varenda unge. Ja, utom Strebern då. 

Passivt aggressivt

På lördag skulle Lill egentligen varit med på en gymnastiktävling men ska inte det, eftersom Make, självutnämnd aktivitetschef, inte haft tid/prioriterat att läsa ett enda informationsmejl från gymnastikföreningen. Lill således inte anmäld och fick snällt stå och se på när de andra tjejerna provade tävlingsdräkter på träningen i onsdags. På väg hem storgrät hon hela vägen och jag gnisslade tänder över att Make inte bara sett till att sköta det här, att Lill hamnar hjärtskärande i kläm för att han gett sig själv tillåtelse att prioritera bort hennes fritidsintresse, utan att ens delegera det till mig.

 Han har alltid varit bra på att ge sig själv slack när han missar eller glömmer, van vid att omgivningen ställer upp och Det går säkert att lösa, som att det var en engångsgrej. Han första reaktion när han glömt eller missat något - vem kan vi prata med för att lösa detta? Och om det inte går: Åh, så DUMT att man inte kan anmäla sig i sista minuten! Som att det var dem det var fel på. Eller den där gången när han bokat en jobbresa samtidigt som jag, missat att jag inte skulle vara hemma. Alla möjligheter han bollar, han föredrar att sätta andra i en besvärlig situation framför att ta konsekvensen av sitt schabbel, det är inget problem i hans värld, bara problemet löser sig för hans del, omgivningen finns till för att mildra effekten när han missat. Då var sån OTUR, tyckte han, att mina föräldrar inte var hemma och kunde ställa upp som barnvakt.  

En aning naivt trodde jag honom när han sa att nya jobbet skulle betyda mer jobb veckorna han är i norr men att han skulle vara mer närvarande och ta större ansvar hemma de veckor han inte reser. Jo tjenare. Tigern och ränderna. Vad trodde jag? Plötsligt har jag blivit en sådan fru som är passivt aggressivt sur på sin man för att han jobbar för mycket. Där trodde jag inte att jag skulle hamna. 

Collateral damage

I fredags vad jag och två av killarna på lunchpromenad. Jag sa Vet ni vad jag ska göra i helgen? och berättade om min förestående injektion. Samtidigt sa jag uttryckligen Det kan ju stanna mellan oss för jag pallar inte med att höra allas åsikter i frågan.

Idag vid lunchen blev det ett kort uppehåll i samtalet och som för att fylla ut tystnaden säger den ena av dem, han som fortfarande går under smeknamnet Junior i gruppen, fast han är snart 35 och varit anställd längre än jag: Hörni, har ni tänkt på va slät Lo är i pannan? och sedan ett illmarigt lillebrorsleende. Jag blev faktiskt sur på honom. Bryr mig inte så mycket om botoxgrejen, känner att det i sig inte är något att hymla med och bryr mig minimalt ifall 'alla vet'. Det som gör mig sur är att jag uttryckligen bad dem att hålla det för sig själva men så gör (den ena av dem) inte det.

 

Nu vet jag i alla fall att jag inte kan berätta något hemligt för Junior, och jag pucklade (verbalt) duktigt på honom resten av eftermiddagen. På torsdag ska de på mässa och jag hade sagt att jag skulle med för att en annan person inte skulle åka med dem; den halvnya i Teamet, hon som vi fått för våra synder, persona non grata. Killarna bönade och bad att jag skulle med så att bilen skulle bli full men som konsekvens av Juniors utspel outade jag att jag inte ska med (vilket betyder en plats ledig i bilen), vilket fick den andre killen, han som var helt oskyldig, att halvt gå i taket och tycka att jag var jättetaskig. Sorry sa jag. Ha bättre pli på Junior i fortsättningen så blir det inte så här.

 

Precis innan jag gick från jobbet lät det som att ingen av de andra tre tänker åka på torsdag. En bilresa med henne ("och en påse morötter som färdkost – CRUNCH") är mer än de står ut med. Den här PNG kommer jag behöva skriva mer om snart. Situationen är snart ohållbar.

Tänk inte på detta!

I lördags hoppade jag på botoxtåget en gång för alla. Ingen jätteskön upplevelse men det går åtminstone fort. Många förmaningar om första dygnen. Gör inte si, gör inte så.  

När jag ser mig i spegeln tycker jag inte att det är jättestor skillnad, tvivlar på att någon skulle reflektera över det. Som det känns just nu är jag osäker på om jag kommer göra om det men avser inte tänka för mycket på det.

 

Samma sak med skrivandet. Har jag mer än en timma ostörd kör jag igång. Vet inte riktigt vad jag håller på med och övertänker inte.

 

Något jag däremot övertänker är vårt köksfix. Bänkskivan är åtminstone påbörjad, installation beräknas bli vecka 49. Vet inte riktigt hur vi ska få till köksön. Djävulen i detaljerna stressar mig, jag blir frustrerad över att en del blir jättefint och genomtänkt, men inte hänga ihop med annat – typ luckorna och fronterna som Make aldrig i livet skulle gå med på att byta eller ens måla om. Han tycker att de är fina. Att komma överens om väggarmaturer är avlägset. 

And who’s Madeleine?

Jag fick nog lite hybris av kommentarerna på förra inlägget. Tidigare idag hade jag några timmar över, så jag slog upp datorn och började bara skriva. Jag ser det inte som annat än ett experiment, en text, helt enkelt. Liksom förra gången jag gjorde ett liknande experiment har jag inga som helst problem med att skriva. Utmaningen är att jag vill vara ostörd men bara jag får vara det så hakar det aldrig upp sig. 

Just den här texten har definitivt en början och en mitt, men den hade behövt ha ett slut också. Hur slutar det? skrev jag i Word. Sedan ett ord som svar men frågan är om det ordet är tillräckligt. Hur som helst känns det illavarslande att hitta på ett slut till en verklighetsbaserad kedja av händelser, leka Gud liksom…

På tal om öppna äktenskap som slutar illa har jag lyssnat en del (selektivt) på Lily Allens senaste. Det var nog först på sjätte eller sjunde lyssningen som jag insåg att ”tennis” inte är en omskrivning för något annat, att just det blir droppen för henne.

 I can’t get my head ’round how you’ve been playing tennis. If it was just sex I wouldn’t be jealous.

Det tål att tänkas på.

I stopped CPR, after all it's no use

På tal om Lills tillblivelse slog det mig att jag nog inte skrivit så mycket alls om just det där med hur vi hamnade här, Make och jag, med Äventyr, Seglare och grejer. Om man bara blir inslängd i min livslogg förstår jag att man undrar Hur i hela friden…? Det har väl delvis varit av respekt för Make och vår relation, men jag tror att man kan konstatera att det egentligen alltid varit uppförsbacke för oss. Vår kemi på det planet har aldrig funkat och visst kan man fråga sig varför vi gifte oss med varandra, men under många år gick vi båda och intalade oss att det skulle bli bättre, att allt bara handlade om omständigheterna där och då. Bara det blir semester, bara det blir helg, bara det blir lite mindre på jobbet, bara vi inte är så trötta, bara vi går och lägger oss samtidigt, bara vi kommer igång…  

 

Som att börja cykla i uppförsbacke. Jag gav till slut upp. Ett svårt konstaterande, särskilt att tala med Make om. Det finns inget att bygga på, inget att rädda.
The spirit was gone, we would never come to.

 

Jag hade gärna sett att Make träffar någon men han är inte intresserad, inte tillräckligt motiverad för att söka en match och sedan odla den relationen. Min fysiska drift har alltid varit mycket starkare än hans. När vi satt på en restaurang i Rom noterade jag en vacker kvinna vid ett annat bord, ute med sina väninnor, alla fyra fixade och uppklädda - hon satt och slängde blickar på Make. Han är stilig, kanske särskilt för en italiensk kvinna om hon gillar långa och blonda män. Jag blev glad. En del av mig ville gå fram och säga Have you met Make? Skulle så gärna vilja att han får samma guldkant i livet som jag får.  

 

TUTA!

Idag fyller Lill åtta år! Så stor men ändå familjens lilla tjej. Hon är petit, har alltid följt sin kurva men legat en kanal under det normala. Hon står på händer mot en vägg i en minut och 21 sekunder och när hon får välja nagellack blir det metallicblå. Det låter kanske konstigt, men jag tänker ofta på tillfället hon blev till.  Redan då hade Make och jag det kämpigt med "samlivet". Jag minns hur frustrerad jag var över att ägglossning efter ägglossning passerade utan att vi ens försökte, för han "kände inte för det". Så den där söndagen i februari, när jag kände i hela kroppen Det är nu eller aldrig. Jag skulle iväg på tjänsteresa till Tyskland, Make 'kände inte för det' och jag var besviken men så var det som att han tog en för laget och några minuter senare, när han gjort sitt och lämnat rummet, ställde jag mig i princip på huvudet i sängen och såg till att komma, hade läst att den inre krampen kan ge extra skjuts.

Två veckor senare var jag i Polen, vaknade på natten av att brösten gjorde ont. Dagen efter köpte jag ett gravtest. På polska gravtest har de en bild av en söt bebis, så att man inte ska få några dumma idéer, och själva testet var knöligt, pipett och grejer. Men det blev ett svagt, svagt streck där på hotellrummet i Polen. Det lilla strecket var Lills första Hej! 

 

Några månader tidigare hade jag varit skengravid. Ingen mens på åtta veckor och positivt gravtest men kände mig inte gravid. Så kom mensen och jag fick tid hos en privat läkare som gjorde ultraljud och konstaterade förvånat att det var helt tomt där inne. Läkaren sa att när jag väl blev gravid igen skulle jag höra av mig och boka ett tidigt ultraljud i vecka 9, så kan vi se så att hjärtat slår då. Hon skrev även ut något läkemedel som skulle hjälpa till att få fäste. Sagt och gjort, jag kom dit vecka nio, ett litet hjärta slog och jag blev så lycklig.

 

För åtta år sedan; världens bästa förlossning. Sons blev rätt traumatisk, de blev tvungna att snabbt klippa navelsträngen och springa iväg med honom men Lill hade full pott på Apgar-skalan och jag mådde så himla bra. Mindre än en timma efter att hon fötts ställde jag mig i duschen, pigg och stark, säkert hög på kroppens egna smärtstillare. En barnmorska kom in och gjorde stora ögon. DUSCHAR DU?! Den enda smärta jag kände dagen efter var träningsvärk i armarna.

 

Idag har vi firat med nygräddade croissanter med (typ) Nutella eftersom åtminstone vår ICA Maxi inte säljer pain au chocolat längre. Eller panda-choklad som barnen sa när de var små. Hon ville bara ha en liten present på morgonen och resten ikväll när vi äter med mormor och morfar på restaurang.

 

Lilla Lill. Jag älskar henne mer än livet. 

Spridda skurar

Igår ringde jag upp Äventyret. Vi pratade i åtminstone en och en halv timma. Nu så här i efterhand inser jag att jag borde gjort det tidigare men man fattar beslut på det man vet och känner i stunden, och då, när det var som mest intensivt ville jag inget hellre än att strypa kommunikationen, snarare än kommunicera mer. Det var ett bra samtal. Konstruktivt och han fick säga allt det jag förstår att han behövde få sagt. Efteråt skickade han ett meddelande, riktat till Make, där han bad om ursäkt. Ytterligare lite händelseutveckling men nu verkar allt vara lugnt och jag hoppas att det är på riktigt den här gången.

Botox-grejen var jag på igår. En slät tjej som pekade ut rynkor och linjer jag själv aldrig noterat. Tji fick jag för att jag skröt om att jag är rätt orynkig för att vara 40+. Det blir botox i två områden, kråksparkarna och precis över ögonbrynen. Då får man det där pigga lyftet som jag är ute efter. Jag frågade också den genetiska förbannelsen mellan min haka och hals. Hon sa att det finns grejer för det också. Man kan injicera något fettlösande som stramar upp huden och gör käken mer framträdande. Jag börjar med botoxgrejen, så får vi se med det andra.

 

Det mesta till köket är beställt nu. Häll, fläkt, bänkskiva osv. Jag sneglar på belysning och har fastnat för en mörkturkos/blå vägglampa x 3. Kan inte komma över att det hade varit så fint till den ljust grå bänkskivan, det mörka träet och det blanka vita kaklet. Make, som alltid tycker att det han sett live är bäst, röstar för (enbart) dekorativ stämningsbelysning, som restaurangen vi var på senast hade. Jag kan bli så arg på honom när han propsar på snyggt framför praktiskt, när han själv inte är den som behöver lida för det opraktiska, att han inte fattar det själv.  

Never ending story

Nytt drag från Äventyret, just när man pustat ut och tänker att det är över.

Nu har han mejlat styrelseordföranden på Makes firma, säger att han vill göra honom uppmärksam på att Make kommunicerat via företagets mejl och uttryckt sig på ett sätt som Äventyret inte anser vara professionellt. Det är bullshit så klart. Äventyret vill bara jävlas men är tillräckligt smart för att hålla sig på rätt sida gränsen. Make är orolig att han ska publicera något på nätet men jag tror trots allt att även där är han för smart. Han vet att i så fall blir det fråga om förtal. Istället petar han på ett sätt som inte är brottsligt men som ändå når Make och indirekt mig, får oss att må dåligt.

 

Planen nu är att få tag på hans poliskompis. När det blev en anmälan kunde han, på grund av förundersökningssekretess, inte prata med Äventyret men nu när det inte blev något med varken anmälan eller kontaktförbudet borde han kunna göra det. 

Vår receptionist är ihop med en polis och jag drog samma historia för henne som vi dragit för alla som vi varit tvungna att berätta för, att det är ett gammalt ex som jag sprang på i somras och sedan dess har han trakasserat mig. Jag bad henne be sin sambo framföra meddelande till poliskompisen, ge honom mitt nummer och hoppas att han hör av sig. 

Ti-hi

Måndag lika med boxpass lika med rivstart.

 

Jag är en av få som går på passet utan kompis vilket innebär att jag ofta hamnar med instruktören. Jag föredrar det, får ut mer av passet och vi har en bra rutin som både låter honom kolla de andra samtidigt. Igår noterade jag två stora killar som körde tillsammans. Högt tempo och skrämmande hårda slag men syntes lång väg att båda saknade både teknik och kontroll, de bara vevade. Efter 45 minuter behövde den ena lämna så då hamnade jag med hans kompis. Det kändes sådär. Instruktören fattade nog precis vad jag tänkte för han sa till killen flera gånger att fokusera på tekniken och hålla nere tempot. Själv höll jag mitsarna så att han inte skulle träffa mitt ansikte om han slant. Det gick bra.

Jallafall, killen frågade vad jag hette och presenterade sig sedan som Javier. Det är nästan bara utbytesstudenter på de där passen, jag frågade om han var från Spanien. Japp, det var han och ganska snabbt hade vi kommit fram till att han känner Angela, de har umgåtts i samma grupp! Jädra trevlig kille när han väl drog ner på tempot, stilig dessutom. När jag kom hem och sa vem jag träffat såg hon lite sådär ti-hi ut. Han såg för övrigt också lite ti-hi ut när jag nämnde Angela. Vem vet…

 

På väg hem från träningen stannade jag på Willys för att proviantera. Trivs med att bara laga mat till mig själv numera. Köper det jag är sugen på. Igår slängde jag ihop en riktigt god, mestadels grönsaksbaserad, gryta som blev både sen middag men även lunchlådor för större delen av veckan:

 

En finhackad gul lök som fick svettas länge i olja.

En bit riven ingefära, vitlök, chiliflakes, rejäl klick tomatpuré.

Lite strimlad kyckling.

Två förpackningar finkrossade tomater, två tärningar svampbuljong, en liten förpackning kokosgrädde.

Honung.

Vid sidan ångade jag några rejäla palsternackor och en tärnad rotselleri. I med det i grytan, plus två förpackningar linser.

Färsk koriander.

Mums blev det! Varmt, kryddigt och mättande.

Spridda skurar

Hela dagen igår slet jag med rötter, jord och tegelstenar. Lade en horribel summa på två rosenbuskar och några lavendelplantor men räknar med att bli rikligt belönad sommaren 2027 och framåt. Om rosorna överlever, alltså. Hade naturligtvis inga bra trädgårdskläder med till stugan, svettades och frös om vartannat, blev blöt och slutligen genomkall. Har frusit sedan dess. Hoppas att kvällens boxpass gör mig varm och inte sjuk.

Jag har i princip bestämt mig för att testa botox. Inte för att jag är rynkig, faktiskt påtagligt orynkig (över 40 blir det tydligt vilka som solat mycket och själv har jag hållit mig i skuggan senaste tio åren) men jag tror att det kan ge ett litet lyft. Ser på andra som gör det och tänker att de är så himla snygga. På onsdag ska jag på konsultation, ställe rekommenderat av en kollega.

 

Hon: Men vet du vad det bästa är med botox?
Jag: Säg det.
Hon: Man får inte träna på två dagar efter injektionen. Win-win!

Jag: Får man dricka vin efter?

Hon: Absolut!

Jag: Win-win-win alltså!

 

I torsdags hade jag halvårsavstämning med Bonus mamma och handläggaren på kommunen. Allt går väldigt bra, mamman har verkat betydligt piggare och mer positiv under slutet av sommaren och hösten men på mötet i torsdags var hon påtagligt låg och upprepade flera gånger att hon behöver mer avlastning än en helg i månaden, hon är så trött, allt är så jobbigt. Säger inte att det inte är ett hästjobb att vara ensamstående mamma, men det känns lite som att hon överdriver en smula inför handläggaren, eftersom hon alltid är så pigg och glad när jag träffar henne annars. Egentligen: Hur många småbarnsföräldrar, ensamstående eller ej, får en helg i månaden helt för sig själva?

 

Mamman vill helst att vi tar Bonus någon vardag då och då, så att hon ska få tid för sig själv mitt i veckan och kan träna, men hon kan fortfarande inte tänka sig att hämta Bonus hos oss efteråt och jag säger att om vi både ska hämta och lämna tar det i runda slängar 75 minuter som vi (oftast jag eftersom Make är borta mycket) inte har en vardagseftermiddag. Att ha Bonus är absolut ingen belastning, men hämtandet och lämnandet är. Inte ens när jag säger att vi hade kunnat ha henne utanför insatsens ramar, det vill säga utan ersättning, vill mamman bjuda till och ungefär där känner jag att gränsen är passerad. Mamman har bil, så det är inte bökigare för henne att ta sig till oss än tvärt om men hon tycker att det är något vi ska serva med, skjutsa fram och tillbaka, annars låter hon hellre bli och då undrar jag om det var så viktigt ändå.

Fjärilseffekten

 Som att tjock dimma i Kiruna får mig, som befinner mig 170 mil söderut, att behöva vända en helgpackad bil och ringa Seglaren som just kommit ut ur duschen i tron att jag är en halvtimma bort, säga att jag inte kan komma, jag behöver vara mamma istället. 

Det löste sig ändå rätt bra. Lördag förmiddag körde jag åter igen så snabbt jag vågade på kurviga landsvägar där gyllengula löv svävar som guldglitter i höstsolen. Lunch, lek, mer lek. Han säger att han aldrig kunde föreställa sig att det går att ha det så här, att det inte tar slut, fortsätter i timmar. En, två, tre kraftiga orgasmer för mig, den sista så omvälvande att jag hyperventilerar efteråt och han pressar sin hand mot min bröstkorg och säger åt mig att andas djupt och långsamt. Djupt och långsamt. 

Han sparar sin enda till sist, precis innan det är dags att laga middag. Jag gör moules. Schalottenlök, vitlök, grädde och vin. Han har inget smör, bara Milda Culinesse. Jag är inte fru i det här huset, han får ha vad han vill i sitt kylskåp. Medan allt puttrar skojleker vi fasthållning framför spisen. Han håller fast mig och jag försöker för allt jag är värd att ta mig loss. Någon vinkel måste vara tillräckligt svag, tänker jag och bänder mina handleder mot hans tummar men han skrattar bara och håller hårdare.

”Minns du den där reklamen” frågar jag. Vad gör du medan Milda gör jobbet. Vi fnissar och jag kämpar lite till, tills han trycker upp mig mot närmaste vägg och väntar tills jag slutar streta emot innan han släpper mig. 

Vi äter vid hans soffbord, vardagsrummet börjar bli klart men saknar fortfarande golv och element. Jag sitter på knä på golvet, han i soffan. Efteråt hämtar jag min väska i bilen, gräver fram flanellskjorta och tights. Pallar inte komma fram till en kall sommarstuga i tunna strumpbyxor och kjol men jag ser fram emot en söndag där och det känns bra att landa efter honom i ensamhet. 

Jag sover dåligt, som alltid efter honom. Fullt påklädd under dubbla täcken. Vaknar av vinden, tänker på knivmördare och på den där gången när jag var här själv, mörkrädd och morgonen efter insåg att nyckeln satt kvar i ytterdörren - på utsidan. Somnar om. Vaknar. Tänker på den tredje orgasmen. Somnar inte om. Stiger upp när det ljusnar, startar en brasa. Klockan är sju och det är vintertid. 

Många plus och ett minus

Haha, det här inlägget har jag försökt publicera i typ en vecka men inte hunnit!

Bra vecka generellt men mycket att göra. Ett tag, i våras, var det rätt soft på jobbet men inte längre! Den här veckan dessutom riktigt akuta komponentbrister. Ingen bransch är som elektronikbranschen. Vad som helst kan hända och när det händer går det snabbt. Nu är det en holländsk komponenttillverkare med kinesiska ägare där det helt skurit ihop och de har tappat kontrollen över sin kinesiska fabrik, komponenterna är belagda med exportförbud från Kina och över en natt behöver precis hela världen säkra sina behov av dessa 10 000 olika artikelnummer som inte längre går att få tag på. Misslyckas man går det inte att producera och då kan man lika gärna packa ihop och gå hem. Man håller sig för skratt, så man gör.

 

Men på plussidan har vi äntligen sjösatt köksprojektet, efter ÅR av funderingar och förhandlingar! Kan sätta check på att beställa bänkskiva, kakel, boka elektriker, snickare, plattsättare. Om inget oförutsett händer är vi klara till jul!

 

Övrigt på plus är att jag, utan att det känns som en uppoffring, håller i min godtyckliga diet. Känns så bra att jag äter det jag VILL äta, inte vad jag BORDE äta. Jag äter det jag är sugen på, tycker är gott och mår bra av, tycker redan att jag ser och känner skillnad fast jag inte fått till så mycket träning som jag föresatt mig. Ikväll ska jag träffa Seglaren innan jag kör vidare mot sommarstugan för en helg helt ensam där. Längtar som bara den!

 

Pussåkram och trevlig helg på er!

Wood

Andra paret stövlar kom, fortfarande i storlek 38. Jag fattar ju att det är något systemrelaterat som blivit fel men oerhört störande. Nu ger jag upp och beställer något från Sellpy istället, som jag borde ha gjort från början.

 

Jag inne på en godtycklig och oorganiserad diet. Är så trött på att känna mig plufsig och irriterar mig på att jag går upp i vikt för att jag äter mat jag inte ens vill äta, för att det är det som passar familjen men det passar inte mig. I onsdags tränade jag och hade flaggat för Make att han fick fixa mat samt att jag inte skulle äta utan lösa mitt eget. På väg hem från träningen gick jag in på Willys för att handla lite till lunchlådan. Vi vet alla vad man kommer ut med när man handlar hungrig men jag upptäckte att när man handlar efter träning är det precis tvärt om. Fick akut craving efter broccoli. Åkte hem, gjorde en omelett med purjolök, råstekte broccoli och kvartade körsbärstomater (samma som jag förberedde till lunch för veckans resterande två dagar). Igår kväll gjorde jag en tomatgrönsaksoppa med linser till mig själv (ingen ostmacka till) och resten av familjen fick indisk gryta från frysen. Jag antar att det kanske blir så här nu. Jag får laga en rätt till familjen och en till mig själv fast till mig själv är det lättare att göra en större sats (som soppan igår) och äta några dagar i rad.

En sak jag tänker på är dock att även Angela, liksom vår förr-förra au pair, är en ätande anorektiker om man nu kan säga så. Hon har varit drabbad av ätstörning tidigare och nu har jag intrycket av att hon äter hälsosamt och tillräckligt mycket, men så mycket har jag ju förstått, att man kanske aldrig blir helt fri från en ätstörning. Jag är lite rädd att om hon märker att jag äter annat för att jag tänker på kalorierna, att det ska trigga något i henne. Svårt.

 

Senaste veckan har jag väntat ut Seglaren och undvikit att höra av mig till honom, vägrar bli klängig. Under tiden har jag mejlat lite med någon på sajten, tydlig med att jag träffar någon och inte är öppen för annat, men det blev en spännande dialog, inte flirtig. Mannen ifråga rätt mycket mer avancerad än jag och jag uppskattar samtalet, känner att det vidgar mina vyer. Dessutom har det hjälpt mig att ge Seglaren distans, som en liten distraktion (och faktiskt påminnelse om att det finns andra män därute). Det var nog strategiskt av mig, igår hörde Seglaren av sig, gullig med pussmunnar, längt och en selfie på honom och hans "påle". Pålen som påstås ersätta en bärande vägg alltså, inte… Nä. (Fast den hade snudd på kunnat ersätta en bärande vägg den också om ni förstår vad jag menar höhöhöh). 

Och med det tar vi fredag, mina vänner! Önskar er alla en god helg!

Tres complique

På tal om prat satte morgonfikade jag med ekonomitjejerna idag och det visade sig vara ett smart drag. Hon som blivit en av mina favorit-sidekicks (eller om jag är hennes?) berättade om en kompis familjeintriger. Hon blev tvungen att använda sin mobiltelefon och fem ihopknycklade servetter för att illustrera vilka som låg med vilka men det var ändå lite för komplicerat för att jag skulle hänga med hundraprocentigt.

 

"Och allt det här i lilla Ortsnamnet. Ni kan ju tänka er hur det pratas."
När hon sa ortsnamnet lade jag ihop ett och ett, pekade på mobiltelefonen och frågade Är detta Anders?! Ja, det var det. Anders är vår plattsättare och jag visste sedan tidigare att de känner varandra så det var en lågoddsare.

 

Så Anders pappa ligger med sin pappas nya fru (dvs sin egen styv-svärmor, som är jämnårig med Anders) som var städerska åt Anders farfar och eftersom Anders mamma slängt ut Anders pappa bor han nu i sin pappas och nya fruns (som alltså han också legat med) gästhus. Dessutom har nya frun försökt ha ihjäl pappans pappa (som är rik som ett troll). Hon blev åtalad för mordförsök, men friades.

 

Ja, så det var min frukostrast det. 

Vad pratar ni om på era jobb?

Tissel och tassel

Det pratas mycket på jobbet. Känns som att skvallernivån sköt i höjden när vi flyttade till nya bygget och man umgås mer över avdelningsgränserna. På det stora hela är det relativt välvilligt skvaller, inte särskilt mycket skitsnack. Det blir nästan lite beroendeframkallande, som att följa en såpopera. Nu kretsar det mesta kring vår stackars relativt nyanställda receptionist som blivit slagpåse för sina närmaste team-kollegor. De är så jädra taskiga med henne att vi som står bredvid och ser på far illa, för att inte tala om hur hon mår. Ren mobbning.

 

"Hon borde prata med HR-avdelningen" kan man tycka men vet ni vad det roliga är? Det är HR-avdelningen som mobbar henne, med HR-chefen i spetsen! HAHA! Jag vet, helt galet! Jag känner igen det så himla väl från egen erfarenhet, ser hur de är på vippen att knäcka henne och sa till henne här om dagen att hon måste börja se sig om efter ett annat jobb för här kan det bara gå åt ett håll, det kommer aldrig vända. Den förra receptionisten blev behandlad på ungefär samma sätt och jag antar att även nästa kommer att bli det.

 

Minns ni förresten att jag skrev om produktionschefen som betedde sig så himla illa mot folk han har under sig? Efter tredje incidenten som jag blev vittne till pratade jag innan sommaren informellt med hans chef, en klok och förnuftig man som alla bara har gott att säga om. Vet inte om det som nu hänt har någon bäring på det, men produktionschefen ska i alla fall ta ett steg åt sidan (även ner, om man räknar hur många personal han kommer ha ansvar för). Han har uttryckt vilja att ta över den här andra avdelningen, heter det. "Han fick nog hjälp att tänka" spekulerade en person med relativ insyn i frågan. 

Classic PMS

Senaste dagarna har jag känt en vag oro i kroppen, lite deppig, odefinierat uppgiven. Känt mig tjock, oattraktiv, ängslig, har tänkt på Seglaren och undrar om han kommer ledsna på mig, på vad han egentligen tycker om mig. Inte en enda gång har han 'tjatat' om när vi ska ses nästa gång, eller antytt att han inte orkar vänta. När jag självmant säger att jag ska försöka komma svarar han "Ingen press, vi ses när det funkar" och inget mer.  Efter Äventyret, som alltid tjatade och ville mer, var det först en lättnad men nu blir det istället en oro. Jag ger av mig själv, det är trots allt en viss investering att utveckla även en 'vid sidan av'-relation och jag vill inte bli ratad.

 

Igår saknade jag för en stund Äventyret. Så här i efterhand är det lätt att tänka på det som var bra, mycket var bra. Om han inte gjort bort sig så fatalt hade jag kanske saknat honom mycket men när han skickade hotmejlen till Make diskvalificerade han sig själv för all framtid. Trots det: Han fick mig alltid att känna mig upphöjd, gudomlig. Han avgudade mig verkligen. Hans poliskompis sa när vi satt i slussen, förklätt till samtalsrum, bara han och jag: Du vet, han älskar dig verkligen. Han är så jävla kär i dig och det har han alltid varit. Det saknar jag så här i efterhand. Jag har ingen som avgudar mig längre och när dammet lagt sig kan jag säga att det faktiskt är lite deppigt.

 

Så igår kände jag mig ömtålig, nere. Messade med Seglaren, det han inte skrev skavde, tänkte på Äventyret, kände mig klängig och behövande. Sedan kom jag på att när jag blir så här är det nästan alltid PMS. Då kändes det bättre, en förklaring och idag gick jag till jobbet med lockigt hår och en jumpsuit som jag vet framhäver alla kurvor på bästa tänkbara sätt, receptionisten undrade om jag gått ner i vikt och jag har känt mig snygg hela dagen. Ja, utom just nu när jag sitter här i ESD-rock och ESD-skor efter ett litet besök i produktionen. Men annars så.  

Veckas resa

Veckans väder

Jag missade väderkollen. Det enda jag visste när vi packade var att det just då var runt 25 grader i Rom, så jag valde kläder efter det. Om jag tagit mig tiden att kolla kommande väder skulle jag ha sett kyla och vindar. Det var i princip väder för långbyxor större delen av veckan och de kläder jag hade med blev ganska snart klibbiga, som kläder blir när man vistas i stadsmiljö och ibland svettas, ibland fryser.

 

Veckans oväntade

Syrran och hennes man hade blockat en av firmans golfbilar i fredags kväll. De hämtade oss utanför lägenheten och så tuffade vi runt, rejält påbyltade, i Rom. Stannade på ett ställe och köpte suppli som vi åt medan vi körde runt, stannade på ett annat ställe och köpte lösviktspizza. Golfbilen hade guschelov ett 'överdrag' så att vi slapp vinden. Jättetrevligt var det, jag som alltid varit lite anti till att åka golfbil i den galna Rom-trafiken.

 

Veckas drama

Demonstrationerna. Vi bodde nära Termini och på fredagen var det (upplevde jag) välordnade och organiserade demonstrationer. Kändes som att både polis och demonstranter hade koll på läget. På lördagen när vi kom tillbaka från Neapel var det lite annorlunda. Vi kom ut från Termini och det var en annan stämning i luften, poliserna rörde sig snabbare. Vi började gå Via Cavour ner mot lägenheten men bara två kvarter bort var det plötsligt siren och blåljus överallt, polisen verkade inte veta vart de skulle. Vi skulle svänga höger vid Piazza dell' Esquilino och när jag tittade åt vänster såg jag ett demonstrationståg komma på en av tvärgatorna, fortfarande på vad som kändes som säkert avstånd men jag kände att vi behövde ta oss därifrån. Då började demonstranterna springa mot oss och det gick snabbt. Några dova knallar precis bakom oss, krutdoft, folk rusade, vi också. Lill storgrät medan hon sprang och jag noterade att folk drog kättingar om sina grindar när vi kutade förbi. Resten av kvällen en helikopter som hoovrade rakt över oss och syrran skickade Instaklipp från Piazza dell' Esquilino: Skrik, vattenkanoner, vevande batonger och demonstranter som slängde kravallstaket mot polisen. Förvånad över italienska polisens (till synes) bristfälliga utrustning. Bara hjälmar och säkerhetsvästar. Klart att det ser våldsamt ut när de går loss med batongerna mot demonstranter, som ett stort slagsmål, men måste också vara ganska otäckt att vara polis i det läget.

 

Veckans mat
Det är lite att svära i kyrkan men jag tycker ofta att maten i Italien är… sådär. Åtminstone jämfört med Frankrike. Visst kan de få in fullträffar de också. Nonnas hemvevade pasta är såklart svårslagen, liksom pizzan, men det är som att de fäster större vikt vid råvaror och tradition än på smakerna. Till exempel vingården vi besökte i lördags. De serverade pasta pomodoro till lunch. Kändes inte så himla imponerande men syrran sa att de har helt fantastiska tomater, egen odling, så den här rätten är verkligen något särskilt. Maten kommer och… tja, det är pasta med passerade tomater, varken mer eller mindre. I min smak en obalanserad syra som bara i viss mån kompenseras av en rejäl driva parmesan men inte tillräckligt. Ingen hetta, inte ens peppar eller lök, ingen sötma, inget fett. Men tomaterna är världsklass och det är det enda de bryr sig om och skulle man tycka annorlunda blir man idiotförklarad, för att man inte fattar tomaternas storhet så det är bara att äta och mmmm:a med.

 

Veckans shopping

Typ ingenting. Jag hade en (förvisso låg) förhoppning om att hitta ett par nya stövlar och Make har tidigare fyndat fantastiska skjortor och kostymer på rean som alla butiker har nu vid månadsskiftet september/oktober men först var det ett rejält projekt att ta sig till via del Corso på grund av demonstrationer och sympatistrejk (metron var stängd hela dagen) och när vi väl tagit oss dit med taxi och tillbringat en god stund på Zaras barnavdelning var vi helt slut och orkade inte mer. Åt en gelato i syrrans gamla hoods runt piazza Cavour, kändes i hjärtat att vara där igen, så mycket tid som jag tillbringat där när barnen var små. I området vi bodde fanns massor av second hand men jag är inte bekväm i små butiker där man är ensam med innehavaren. Jag hamnade på en Humana Vintage där jag hittade lite fint, men i övrigt… ingenting.

 

Veckans insikt

Guiden Luca på Pompei berättade att i den antika romerska kalendern var mars årets första månad, vilket betydde att september ('set'…) var årets sjunde, oktober ('octo') åttonde, november ('nove'…) nionde och december ('dec') tionde. Jag har nog haft det där i bakhuvudet ganska länge, att månaderna liksom hetat fel men allt det fick sin förklaring. Februari kommer från det latinska ordet för feber. Och så berättade Luca att det var viktigt med vita kläder när dåtidens politiker höll anföranden, eftersom man litar mer på någon klädd i vitt. Det latinska namnet för (krit)vitt är candidus, därifrån kommer ordet kandidat, men även engelskans ord för uppriktig. Jag brukar faktiskt se till att ha vit (åtminstone) överdel när jag har något viktigt på jobbet, om jag känner att jag behöver lite extra pondus. Brukar ju säga att vitt är powerfärgen nummer ett och där fick jag vatten på min kvarn.