Pekka

Igår var jag på utflykt, tog tåget till Skåne och träffade för första gången en leverantör som egentligen inte är min men som kanske borde vara min, pga jag är ansvarig för typ 65 procent av värdet. Ansvarig för affären som helhet är Pekka i Finland som jag dessvärre inte kan samarbeta med. Det går inte. Vi håller sams och håller oss ur varandras väg så mycket det går, men alla inblandade (inklusive vår chef) vet att vi inte kan samarbeta.

 

När han och jag försöker göra något tillsammans känner jag mig alltid överkörd och undanskuffad. Han har en helt annan stil än jag. Han är gåpåig, bufflig, faktiskt en aning sneaky också, drar sig inte för att tumma rätt mycket på sanningen i en förhandling medan jag är relationsbyggare, tror på uppriktighet och transparens så långt det bara är möjligt. Det funkar bäst för mig och Pekkas stil funkar (antagligen) bäst för honom men om vi försöker ha ett leverantörsmöte tillsammans funkar det inte alls. För mig. Han kör sitt race ändå, så klart, ligger ju i hans natur men lämnar inget som helst utrymme för mig att göra min grej.

 

En annan sak som jag har svårt med angående Pekka är att jag vet att han är nära vän med säljaren hos en av våra största leverantörer i Finland. Det hade varit fine om Pekka gjort som man bör, helt enkelt varit transparent angående relationen och sedan hållit sig undan för egentligen är det inte hans område utan mitt, men han söker aktivt upp det som kan involvera den här leverantören och jag upplever att han lobbar envetet för att leverantören ska få affären. Sedan får man ge honom att han (sannolikt) använder relationen för att få bra villkor, men jag gillar det inte. Har ventilerat detta med chefen vid något tillfälle men han verkade inte bry sig så jag tänker att det bara är att gilla läget.

 

Ja, och igår gick bra. Jag åkte hem med en potential på åtta miljoner i besparing. Ingen quickfix, men det behöver det inte vara för så mycket pengar.