Äpplen och aupairon

Annan fnissig sak med Cass är att en av papporna i klassen sa till Make att han höll på att anmäla ett barnarov i veckan, när han såg våra barn gå iväg med en kvinna som såg lite random ut. Han är f d polis, och kanske lite extra på sin vakt (tacksamt nog). 

Vi sa det till Son och då sa han att ja, Antons pappa hade frågat vem hon var och då hade Son enkelt svarat "Det är Cass" - så klart. 

Han hade också frågat någon lärare som var i närheten och kunde bekräfta att allt var i sin ordning. Gulligt av honom att bry sig! Då känns det extra bra att jag tog hand om Anton för några veckor sedan på skolgården, när han var ledsen för att några varit elak med honom. Fint när man håller lite koll på varandras ungar. 

Du kan va' en kiwi

Igår berättade jag vid middagsbordet om en kiwi-incident som Käck i sin tur berättat för mig. Det handlade om ett frisörbesök, en grön shot (som alldeles säkert inte skulle innehålla kiwi) och en allvarlig allergisk reaktion. Cass såg frågande ut och ba' "Kiwi?"
Jag ba': Ja. Kiwi.

Hon ba': Kiwi…?

Jag ba': Jamen du vet såndär grön frukt med ludet brunt skal? Det är klart du vet! Det MÅSTE hela kiwi på franska också.

 
Hon såg fortfarande lika frågande ut och Make reste sig för att hämta en kiwi att visa henne men precis samtidigt sa jag, som lite lärt mig hur hon funkar:

"När du ser kiwin kommer du säga Aha! Kiwí! (fransk intonation)" och hennes omedelbara reaktion var "AHHH! Kiwí!" med samma franska uttal. Jag var tvungen att betona sista i:et för att poletten skulle trilla ner. 

 

Gu' så vi skrattade och det var inte första gången på de här veckorna som hon inte fattat för att man betonat lite, lite fel. Rolig har vi ihop!

Jaha. Nähä.

 Livet knallar på. De gula kantarellerna verkar vara på upphällningen. Förra helgen var tydligen årets svamphelg. Nu är det trattisar mest. Inte lika kul, de växer ju precis överallt, man bara tar fem kliv ut i skogen och skördar, men bättre än inget. Ganska lugnt på jobbet också, ta i trä. 

Det funkar fortsatt bra med Cass, men Son är inte lika förtjust längre. Det där med hundra procent uppmärksamhet från henne har lagt sig, han tycker inte att hon är lika kul för hon leker inte med honom som hon gjorde första veckan. Vi kan inte klandra henne. Han gillar ju mest att bygga Lego, och vill gärna ha någon som sitter och tittar på. Han tycker också att det är lite jobbig att de inte kan prata med varandra. Fullt förståeligt det också. Lill och hon däremot, de har stor glädje av varandra. De ritar och busar och gosar och trivs allmänt i varandra sällskap. 

Imorgon skickar dem till Leos, som lite teamaktivitet. De behöver hitta på något kul ihop. 

Vi tycker fortfarande att hon är rätt passiv, tar inte mycket egna initiativ, men när vi ber henne om något är det alltid bara glada miner och "with pleasure!" Man SMS:ar och ber henne städa nedervåningen, dammsuga och så. När man kommer hem från jobbet är det perfekt ordning. Lördag morgon putsar jag fönster, behöver inte börja med att städa. Så värt. 

Hon är verkligen en del av familjen. Skönt att det känns så. Hon gillar att hänga med på allt möjligt och är nästan lika mycket sällskapsdam till mig som allt annat. Vi tränar ihop, gör ärenden ihop, hon hänger i köket medan jag lagar mat. Det är trevligt, känns inte jobbigt. Känner dock att jag behöver passa det lite, så att inte Make börjar känna sig utanför. Inte för att han är lagd åt det hållet, men det är viktigt att hålla balansen. 

Igår natt fick jag i en dröm flashback till en (sex)dröm jag hade för ganska länge sedan. Det var något av det sjukaste jag drömt någonsin, så sjukt att man aldrig kunnat berätta det för någon. Enormt obehaglig känsla när jag vaknade till i gryningen och försökte reda ut om det där som jag påmints om faktiskt hade hänt på riktigt, eller om det varit en dröm. Det kändes som att det hänt, men som att jag varit väldigt väldigt berusad, så berusad att jag glömt det efteråt och att minnet poppat upp från ett djupt, mörkt skrymsle av mitt undermedvetna. Dessutom var jag först osäker på exakt VEM det hänt med (en kvinna visste jag, bara en sådan sak - jag är ju straight som en linjal) men sedan, när jag kom på vem tänkte att om det hänt borde ju relationen med den personen blivit ansträngd och konstig, och det har den ju inte blivit så då kan det omöjligt ha hänt på riktigt.
Rationellt är jag säker på att det inte hänt, men skamkänslorna finns kvar. Att man bara har det i sig, att ens undermedvetna kan producera något så knäppt. Det är läskigt och skämmigt nog. 

De litterära utmaningarna

Äntligen har jag hittat en riktigt bra ljudbok igen! Minns knappt när jag lyssnade klart på en ljudbok senast. 

Dumt med ljudböcker:

- Långa passager blir så fruuuuktansvärt långa. Ibland när jag läs-läser hoppar jag över några sidor här och var men det kan man inte med ljudböcker.

- Det går inte att tänka på annat ens en sekund för då tappar man bort sig helt. Ljudböcker måste vara det ultimata beviset på att multitasking är ett fenomen som inte existerar. Slår åt andra hållet också, har lite svårt att hålla koll både på fartkameror och hastighetsmätaren när jag lyssnar. Det bästa är att hamna bakom någon som kör precis strax över 90, och hålla sig där.

- Manliga uppläsares sätt att läsa kvinnliga röster. Tokig blir man på vissa. Alla kvinnliga röster läses med pipig, gnällig stämma. Går liksom inte att ta på allvar. 

(Kommer att tänka på en konsult som var inne på förra jobbet. När han återgav något hans fru sagt gjorde han det med mini-musröst. "Låter din fru verkligen sådär?" markerade jag. Nej, det gjorde hon ju inte. Jag tror t o m att jag sa något om att jag inte uppskattat om min man härmat mig sådär. Han såg lite fundersam ut, som att han aldrig haft anledning att reflektera över saken förr, det var nog på tiden.)

Här om dagen höll jag helt på att ge upp om ljudböcker då jag såg att ÅSA LARSSON äntligen kommit med en ny, vadå - 10 år senare? Det är en kvinna* som läser på underbar mjuk norrländska (kan inte placera närmare än så) och hon gör inga fjantiga röster. Nu är bilpendlingen ett nöje igen!

* OMG, det ÄR Åsa Larsson som läser själv! Känner mig konstigt star struck.

Allt utom

Det börjar bli lite mer folk på kontoret nu. Inte fullt hus, men nästan och det är roligare så.

Framförallt är jag glad att en av mina favoritkollegor, som annars nästan bara jobbar hemma, är på plats lite mer. Det är honom jag jobbat närmast under hela den här cirkusen som varit sedan semestern, och det har varit trevligt. Jag tror aldrig att jag känt mig attraherad av någon som är yngre än jag själv tidigare, men han är liksom en gammal själ i en ung kropp. Han är stark, lugn, trygg men med en glöd. Något av det sexigaste jag vet är kontrollerade krafter. När man vet att det finns en fysisk förmåga och vilja eller en stark drift som hålls tillbaka av självdisciplin och civiliserad insikt om vad som är rätt och fel. Det är så med honom. Dessutom är han verkligen inte fy skam att se på. Det är något särskilt mellan oss, så där så att det nästan blir lite jobbigt att vara i samma rum, för allt man säger och gör känns tillgjort.

 

Tidigare idag stod jag lite framåtböjd över skrivbordet och pysslade med något i fönstret när jag blev medveten om någon rakt bakom mig. Jag vred huvudet och mötte hans blick över axeln där han stod i dörröppningen och rodnade, visste inte riktigt var han skulle fästa blicken och vi tänkte båda uppenbart på samma sak. Det blir så mest hela tiden, även i mindre explicita situationer. 

Insikt som kommit med åren: Allt måste inte röra sig i en riktning. Något kan bara vara på ett visst sätt, det behöver inte utvecklas åt något håll. Jag kan vara ömsesidigt attraherad av en man jag träffar regelbundet utan att det händer mer än att vi är lite osmidiga och distraherade i varandras närhet, det betyder inte att vi till slut kommer hoppa i säng med varandra eller att någons äktenskap ska gå i kras. Det kan vara så här och det är okej. 

 

Jag berättar om det för Make. Det är det fina, vi pratar om sådant. Han har inte ett uns svartsjuka i sig, snarare tvärt om. Jag tror det är bra. Alla relationer kanske inte hade fungerat så, men för oss (för mig) är det ett måste. Ingen av oss håller den andra fast, ingen vill begränsa den andre, nästan oavsett vad det handlar om. Jag hade inte kunnat gå tillbaka till att ha det på något annat sätt, då hade jag behövt göra mig fri på riktigt och det vill jag inte. Jag har inte uttryckt det riktigt så, men Make vet. Det enda vi inte har utrymme för är hemligheter och lögner. Hemligheter och lögner hör inte hemma i vår relation.  

Nailed it

 Håll i er vänner för idag blir det modeblogg! Fast tvärt om. Jag gillar varken mode eller trender, helt ointresserad. Kollar ibland på H&M online och hääääpnar över hur mycket fula kläder det finns. Varför vill man gå runt i multimönstrade tält om man så att säga inte måste? 

Igår kände jag mig så himla fin med hela två Sellpy-fynd. En kortärmad vit sidenblus som inte passade så himla bra egentligen, stramade lite väl över behagen så att säga, men igår fick jag en snilleblixt och hade den under vackra havsgröna kashmir/mohair/(vad det nu är för fint material?) Benetton-koftan med små fina knappar som jag fick hem i samma sändning. Kragen på vita blusen är PERFEKT! Sådär lite längre och spetsigare, blusen knäppt hela vägen upp i halsen och koftan också. Till det en kort, lite glammig kjol med smått grafiskt mönster i svart, silver och minimala fläckar av exakt samma gröna nyans som i koftan. Inte ett öga torrt av den kombinationen. Opaka strumpbyxor och herrloafers till. Tumregeln är att om man ska ha kort kjol på jobbet måste det vara med lågklackat och allra helst tjocka strumpbyxor till. Annars blir det "lite bart", tycker jag. 

Nu efter 15 september kör jag ögonskugga också, fram till någongång på vårkanten, ungefär samtidigt som fräknarna kommer. Fick dessutom feeling och lockade till håret. Farmors små guldörhängen. Mmmm...

Om jag måste välja en grej väljer jag krage. 
Kragar är så jäla fint.

Elddopet

Son är hemma förkyld idag så det blir allvar för Cass eftersom både Make och jag har måste-grejer på jobbet. Hon var lite orolig för kommunikationen i morse men när jag ringde dem innan lunch verkade båda helnöjda så jag antar att det går bra. 

 

Som en skänk från ovan levererade Earlybird en laddning pysselmaterial från Skapamer idag på morgonen. Det är allt möjligt som jag väntat på i många veckor, t o m glömt vad jag beställt, men leveransen försenad p g a ETT paket tuschpennor som var restade. Det är alltid så med dem. En grej de inte har i lager och då håller de hela beställningen.

 

Angående kommunikationen känner vi att hon inte försökt särskilt mycket hittills. Hon pratar glatt på med barnen, men verkar inte riktigt ha den pedagogiska känslan. Det hade kanske inte jag heller när jag var 22. Hon skulle ju klara sig jättelångt om hon använde konstruktivt och tydligt kroppsspråk, men hon har inte riktigt gjort den kopplingen. Däremot har Lill lärt sig göra en hoppa-gest med händerna, så kan visa Cass att hon vill ut och hoppa studsmatta och Cass har jag lärt säga "Visa mig" så att hon kan påminna barnen att visa snarare än säga om det är så att de inte förstår varandra. Det mesta går ändå att visa.

 

Någon som däremot levlar sin franska är jag. Jädrar, känns som jag kommer vara halvt flytande till jul. Alla de där fraserna och meningarna som hon använder, jag härmar och gör dem till mina. När vi är ute frågar jag vad allt heter, hur man säger det och det. Jag gissar hejvilt, pusslar ihop det lilla jag kan med frågetecken efter och hon rättar mig men ibland får jag till det. Det känns naturligt att ha franskan i bakgrunden, hemtamt. 

Livet osv

 Det är ändå fortfarande "sådär" på jobbet. Tycker att jag haft måndagsångest typ varje vecka sedan semestern och kan inte påminna mig att jag haft det någon gång tidigare, annat än senast jag (kort) arbetade med konsumentprodukter. Det kanske inte är konsumentprodukternas fel, mer än att det är mina enda två erfarenheter av att jobba i mindre företag. 

Det kommer skruvade smashbollar från så många olika håll, och jag känner mig helt oförberedd på att fånga dem samtidigt som det som tar mest av min tid är sådant som jag på pappret är överkvalificerad för men heller inte har jobbat så mycket med, och därför heller inte är bekväm med. Materialanskaffning, leveransbevakning och sådant. Och så är jag lite tveksam till vissa saker. Tror inte riktigt på det jag borde tro på. Är kanske cynisk men drar alltid öronen åt mig när visionerna blir för stora, för gyllene, för mycket ompa-ompa, berömmelse och evigt liv. 

Det var i alla fall en skön helg. Många timmar i skogen med svampkorg och picknick. Cass älskar det och har visat sig inte bara ha näsa för kantareller utan också ett jädra lokalsinne. Det är ingen självklarhet. Igår var Lill med också och hon var så duktig, travade på i rejält kuperad/ojämn terräng på sina små ben. Hon klagar tamejtusan aldrig. Till slut, när vi var på väg tillbaka och ärligt talat en liten smula vilse (vi visste åt vilket håll vi skulle, bara inte exakt hur vi skulle ta oss dit) men kom lite fel på 'at och det var jobbigt att klättra uppför en alldeles för brant slänt satte Lill sig och ville inte resa sig. Hon sa inte ett ord om det, men var uppenbart trött så jag bar henne på ryggen. Jag tycker om att bära henne när hon behöver det. I natt drömde jag att vi var i skogen, någon skulle ta henne ifrån mig och det var inte säkert att vi skulle ses igen. Jag var så ledsen, kudden alldeles våt när jag vaknade. Tror det är lille Tim som spökar. Ni har vi skrivit på namninsamligen? Man ska inte gnälla på Sverige, men då och då är vi ett jävla rövland. 

Kärleken

 

Något av det finaste med allt är att Son är så otroligt förtjust i Cass och ingen kan förklara sig kärlek som han. Till mig och Make, vi får inte säga det till henne, är han noga med för han vet att den sortens information brukar föra med sig ett litet skratt. Han förstår inte att man skrattar för att det är så gulligt och fint, inte för att det är dumt på något sätt!

Ett axplock:

”Jag älskar Cass. Jag har älskat henne sedan hon kom hem till vårt hus första gången. Jag älskade henne inte direkt i bilen (på väg från tågstationen) men när vi kom hem till huset så älskade jag henne.”

Igårkväll till Make: ”Cass är så snäll, hon leker med oss hela tiden. Du och mamma leker aldrig med oss. Pappa, jag tror faktiskt inte att jag behöver dig och mamma längre.”

Till mig när vi var ute i skogen och barnen proppade i henne blåbär: ”Nu har jag gett Cass jättemånga blåbär för jag vill att hon ska trivas hos oss. Jag vill att hon ska stanna här för alltid.”

Lill är inte lika imponerad. Hon håller fysiskt avstånd, bemöter nykomlingen med skeptiskt tålamod men nådigt låter henne följa med som sällskap/praktisk hjälp/publik till studsmattan eller rummet. Hon har sådan ljuvlig integritet, Lill, men en vacker dag kommer hon klättra upp i Cass knä, pussa henne i hela ansiktet och sedan aldrig vilja gå ner igen igen.

Trés bien

 Jag höll på att börja skriva ett lång svar i kommentarerna nedan, men äh, vi tar det här istället. 

Först: Pöss på er för omtanke och glada tillrop! Räds aldrig för att komma med goda råd, jag är inte en sådan som snörper på munnen och håller mig för god för att ta in andras synpunkter om de grundar sig i omtanke och välvilja (vilket de ju nästan alltid gör). Framförallt det här med, som Tove skrev, med att förstärka det positiva är egentligen något jag vet att man ska göra, men så ofta glömmer använda i praktiken. Det är tveklöst något jag tror att alla alltid kan bli bättre på, det är så lätt att falla ner i att försöka ändra på det dåliga istället. Jag behövde bli påmind om det, så tack!

Vi ska definitivt sätta oss med henne och gå igenom lite mer detaljerat vad vi förväntar oss. Klart det inte är lätt för henne heller och oskrivna regler man ska gissa sig till är typ det värsta som finns, det tycker jag ju också. Det blir bra för alla att prata lite mer konkret nu när det gått några dagar, men heller ingen brådska. 

Igår skulle jag träna efter middagen och frågade om hon kunde tänka sig att hjälpa Make städa köket eftersom jag skulle iväg. "With pleasure!" sa hon med eftertryck, som hon alltid säger, det är så charmigt. Och när jag kom hem var köket städat och Make läste saga. Perfekt! 

Vi har en skön och harmonisk stämning här hemma. Det känns verkligen som att hon bara smälter in i familjen och det är precis det vi hoppades på. Hon trivs, är glad och lugn. Det är inte jobbigt att ha en till vid matbordet. Ibland pratar vi svenska med barnen, ibland engelska med henne, men ingen känner sig utanför. Jag sa igår att jag uppskattar så att hon äter! Oerhört glad att hon inte är en sådan som petar i maten utan utgår ifrån att det är gott och äter utan skeptiska miner. Övriga tre i familjen är experter på att peta i maten. Fan vad jag hatar folk som liksom ska undersöka maten innan de äter. Vad är det här? Make vars defaultinställning är att 10 procent av det som ligger på tallriken inte är avsett att ätas. Ibland, när jag blir riktigt irriterad frågar jag om han vill att jag ska hämta en pincett och ett förstoringsglas åt honom. 

Igår var hon och barnen i studsmattan, Lill blev ledsen för något och jag smög lite på dem för att se hur hon hanterade det. Hon gjorde det bra, lyckades distrahera och leka bort vad det nu var som hänt. Ett gott tecken.

Och Make är heller inte lika fnissig längre, inte så att det känns konstigt på något sätt. Så ja, alles gut vill jag nog påstå! 

Den första måndagen

När man kommer hem stressad som tusan från jobbet och huset är nystädat känner man lite att man förlåter allt. Cass är på "inskolning" så vi hämtade barnen tillsammans. Sons min när han såg henne fick hjärtat att smälta, han blev så glad att se henne – sken som en sol! Han skulle iväg på gymnastik så Cass, Lill och jag var själva hemma. De två lekte och satt på Lills rum och gjorde liksom ingenting, men Lill var så nöjd och harmonisk över att bara ha sällskap med någon som ägnar henne hundra procent uppmärksamhet att hon inte brydde sig ett dugg om att Cass inte direkt svarar eller ens förstår vad hon säger (men hon är väldigt bekräftande, responsiv och Lill är helnöjd med det). Undrar om vi någonsin har haft en sådan eftermiddag efter heldagar på skola/jobb/dagis. Inte ett enda tjat om teve, inte en sur min. Bara glad och nöjd. Jag fixade med sådant man aldrig annars hinner en måndagskväll. Manglade och bytte lakan, vek tvätt, bar ner grejer i källaren. Tittade till tjejerna ibland och Cass verkar lika harmonisk hon. Hon är så glad för barnen redan.

 

Idag åkte jag tidigt till jobbet och Make hade möte 8.15 så hon lämnade barnen själv. Det hade gått jättebra. Mot slutet av veckan tror jag att jag kan träna efter jobbet och komma hem till glada barn. Det är lite goalz på det, faktiskt. 

Äpplet och pappaträdet

(Måste börja med en liten rättelse angående förra inlägget. Make hade liksom jag upplevt Cass som påtagligt passiv när det kom till att hjälpa till. Han började städa och när det var hög tid att natta Son trodde han att hon skulle fortsätta men då kom hon och satte sig i soffan istället. Kanske tänkte hon att hon var "off duty", men jag känner att hjälpa till att rensa undan borde vara ren självklarhet, inte något som är del av jobbet. Vi får nog ta ett snack med henne om det, om det inte verkar lösa sig självt.)

Pappa och jag är (brukar mamma fnissa) väldigt lika och det är nog därför jag kan irritera mig så vansinnigt på honom. 

Igår var vi på lite sightseeing-runda med Cass, körde ut till mina föräldrar för att fika och visa upp henne. Jag tycker alltid att det är lite jobbigt med sådant, för mina föräldrar, och särskilt pappa, har en tendens att i sin iver att uppfattas som trevlig helt kan ta över ett sammanhang. Han gillar inte "stimmiga" personer, men blir väldigt "stimmig" själv. Särskilt när han pratar engelska. 

Engelska pratar han med ett plågsamt tillgjort brittiskt uttal, anglofil som han är, men så är han inte så bra som han skulle önska, så han får hela tiden leta efter orden. När han letar efter orden gör han en vevande det-är-på-gång-rörelse med handen. Dessa händer. I stort sett allt han säger ska han backa upp med gester, värdiga en barnvisa. 
"På torsdag" (gest som pekar framåt med handen)

"ska vi köra" (händerna om en ratt)

"ner i Europa" (pekar neråt)

Varje gest avslutas med att han liksom smäller ner händerna i knät. 
Gest. Smäll.

Gest. Smäll.
Gest. Smäll.

Och barnen, som uppenbart är så inkörda på att få skärmtid så snart de är hos mormor och morfar skriker som galna efter teve och iPad. Mormor ser besvärad ut, sneglar på mig när barnen går till henne och tigger TV. "Mamma säger att ni inte får..."

Lill bryter ihop av skärm-abstinens, pappas händer smäller, jag måste iväg. Frågar Cass om hon vill hänga med bort till mitt ställe och se om vi hittar svamp. Lovar Make att vi tar med oss Lill, hon blir alltid på bra humör när hon kommer ut, och att vi bara är borta en liten stund. Det var så skönt att komma ut lite! Cass van vid att vara i skogen, men sa att hon aldrig sett så mycket mossa. Mysigt att ha ännu en svampkompis!

Hur har det gått?

Oj, nu har ni suttit hela helgen och varit så nyfikna på hur det gått med Cass!

Det har gått bra! Barnen (särskilt Son: "Mamma, jag tror att jag är käääär i Cass!") älskar henne och Lill som är lite mer balanserad ("hon är snäll") tycker om henne. Hon leker med dem och Lill tjuter av skratt. Hittills verkar hon trivsas, men hon säger inte så mycket om det själv än. Jag antar att hon fortfarande håller på att landa.

 

Om jag tar på mina utomstående-glasögon, ser det från helikopterperspektivet kan jag konstatera att det alltid får effekter, inte sällan oförutsedda, när man ändrar dynamiken i en grupp. I vårt fall, och det känns så fantasilöst att jag nästan skäms, är det någonting som hänt med Make sedan hon kom. Jag drar inga stora växlar på det, men han är annorlunda. Han fnissar nästan med henne, vuxna karl'n. Jag tror inte att jag är svartsjuk, det ligger inte för mig, men det kokade i mig igår när jag stod i ett belamrat kök och lagade tre rätter parallellt, varav en risotto som jag inte kunde lämna utan omrörning på spisen, och de satt i soffan i teverummet och listade ord och uttryck som skulle underlätta med barnen men hade alldeles för trevligt och skrattade alldeles för mycket, tyckte jag där jag stod i matoset. Typ som två tonåringar som ska "göra läxan" men mest fnittrar. Inte blev det bättre för att jag fick ropa tre gånger (hur de lyckades att inte höra begriper jag inte) att maten var klar och det vore bra om de kunde slita sig, för bordet behövde dukas och barnen samlas och dricka hämtas osv.

 

Så åt vi och plötsligt var det dags för mig att natta Lill så jag gick upp med henne men hörde att de satt kvar och pratade samtidigt som jag inte hörde köksklirr (d v s de pratade inte och tog disken samtidigt) och en halvtimma senare när jag kom ner för att hämta något var köket fortfarande kaos och satt Make i soffan och läste för Son, och hon satt också i soffan och lyssnade. Det gjorde hon igår när jag läste också, men jag höll på att explodera inombords över att nu ha TVÅ vuxna i hushållet som anser att röja köket efter middag aldrig kommer först på priolistan, när de själva inte ens har lyft ett finger i matlagningen.

 

Så jag började röja köket. ARGT och högljutt. Det tog bara några minuter innan hon kom och frågade om hon skulle hjälpa till.

Om du vill svarade jag och försökte att inte låta väsa argt.

Vad vill du att jag ska göra? frågade hon

Städa köket väste jag.

Men jag kan städa här imorgon, sa hon och då sa jag, lyckades nog inte låta o-arg, att jag hatar att lägga mig när köket är rörigt, och framförallt hatar jag att komma upp på morgonen och hitta köket så, så det är liksom inget alternativ.

 

Sedan stod hon stilla och väntade på instruktioner. Då och då sa jag "Kan du ställa in den här i kylen" – "Kan du slänga den här i återvinningen" och tänkte på en sak mamma sagt, att människor som ser vad som behöver göras inte växer på träd. 

 

Till hennes försvar är jag ganska säker på att Make, när jag gått upp och hon (föreställer jag mig) undrat om de skulle städa i köket, sagt något i stil med Det kan vi ta imorgon eftersom han vet att det är liktydigt med att hon tar det imorgon så att han skulle slippa, men jag var så jävla arg på dem båda som bara nöjde sig med det.  

 

Och hon stackarn begrep ju att jag var sur och var uppenbart bekymrad över det, försökte släta över. Berömde mig för maten, sa hur glad hon är att vara hos oss, sa att hon ska städa huset imorgon fast jag sa att det behöver hon verkligen inte, bara hålla undan kaoset. Men jag vill sa hon. Inte för att ni säger att jag ska utan för att jag vill. Hon är rar. Det kan bli riktigt bra det här, vi måste bara landa dynamiken och hitta rutinerna.  

Gått troll

 Två. Inte en utan två gånger. På raken.
Har jag försökt köpa schampo men kommit hem med balsam. Förstår inte hur det går till! Jag står i butiken med en schampoflaska i handen men så tror jag att jag ser något annat som ser mer intressant ut och tittar på den istället. Sedan ser jag något som verkligen verkar rätt för mig (ett hår som är så mycket tunnare och torrare och tråkigare än jag faktiskt tycker att jag förtjänar). Någonstans på vägen glömmer jag nog att kolla vad det faktiskt är för produkt jag har i handen, tittar bara på vad den gör och ett tu tre så står jag där i duschen med blött hår och en näve full av något som definitivt INTE är schampo.

Guschelov för ungarnas ekologiska parfymfria från ICA. Det har räddat fler än en hårtvätt, vill jag lova.

Jag tror f ö inte att schampot spelar så stor roll. Det ska i princip vara fettlösande. Balsamet tror jag mer att lägga krut på, inpackning desto mer. Tidigare använde jag bara Kerastase eftersom min frisör (av någon anledning...) insisterade på att om man inte använder Kerastase kan man lika gärna raka av sig håret. Jag tyckte verkligen inte att det gjorde skillnad. Sedan gick jag ner till någon Biolage-serie p g a typ en tredjedel av priset och verkligen inte märkbart sämre resultat. Nu senast hade de höjt priserna så mycket, allt var dyrt så då köpte jag något (som visade sig vara balsam. Två gånger.) på Åhlens istället. 

Detta om detta.
Trevlig helg på er!

Cass!

 Imorgon kommer Cass! Helt overkligt att det är dags nu! Det har känts sedan vi bestämde med henne till hälften som att vi ska få ett tredje barn. Vi har planerat, köpt grejer, möblerat om, förberett oss mental på att en till person ska bo med oss. Å andra sidan har det också, fram tills nu, känts lite som att det är på låtsas (kanske också lite det som när man ska få barn). Jag tror nog inte riktigt att hon faktiskt kommer förrän jag vet att hon sitter på planet imorgon. Både Make och jag känner för henne som en familjemedlem, redan. Som en lillasyster eller en äldre dotter. Vi hoppas så att hon kommer trivas här och känna sig hemma. Jag har piffat hennes rum. Köpt orkidéer, manglat lakanen, putsat fönstret. 

Vi har tjatat på henne om att gå med i Facebookgrupper och ladda ner träffa-kompisar-appar. Det är det vi är mest oroliga för, att hon ska sitta här hela dagarna och aldrig komma ut, inte skaffa sig ett eget sammanhang. Haha, hoppas att jag får äta upp dom orden!

Vi har inte direkt berättat för fler än ett fåtal att vi ska ha au pair. Jag vet inte riktigt vad folk kommer tycka om det men de vars uppfattning jag bryr mig om kommer tycka att vi gör helt rätt som testar. Lills bästa kompis mamma, även om frankofil, fick något drömskt i blicken. Hon saknar franskan, saknar utlandsvibbarna. Jag ser också så mycket fram emot att få höra franska varje dag. Förhoppningsvis lära mig lite mer själv också. Mmmmm, franska... 

Skogsterapi

I helgen var jag ute på trevligheter med min härliga kompis Lisa som jag träffar alldeles för sällan. Hon är utlänning, född på bokstavligen andra sidan jorden och en udda fågel här, med blev kär i Makes kompis när de träffades i London, där hon bott i många år. Karriär, lön och arbetssituation som väldigt få i Sverige och Skandinavien har – på gott och ont. Inga barn, by choice, det har aldrig funnits på kartan för henne och jag tror att hon uppskattar med mig att jag aldrig någonsin med så lite som ett andetag har ifrågasatt den saken. Det gör jag inte, men jag tror att hon hade mått bättre om hon haft något annat i sitt liv än jobb för hon är ständigt utarbetad, kroppen hotar ständigt med strejk, jobbar galna timmar till och med nu när hon jobbar i Sverige.

I lördags förstod jag att det ändå var värre nu än vanligt. Inte med jobbet, hon är van säger hon, men privat och lite existentiellt. Hon känner sig deppig (men biter ihop och jobbar på), saknar mål och mening med sitt liv. Relationen är inte vad den har varit och mellan raderna tror jag att hon ifrågasätter om den hennes man blivit efter en längre jobbig period är en person hon tycker om att leva med.

 

Då bestämde jag att vi skulle ut i skogen tillsammans dagen efter. Hon har aldrig varit i en svensk skog, än mindre (någonsin) plockat svamp. Hon blev glad och på söndagen efter lunch hämtade Lill och jag upp henne, i gummistövlar från Mulberry, eller om det är Burberry – lär mig aldrig vad som är vad, en liten kort designerjacka och Gucci-bälte i jeansen. Jag hade med kaffekorg och filt.

Hon blev helt skogsfrälst, trots mygg och risk för älgloppor. Hon älskade den mjuka mossan, doften, tystnaden, svampen (helt fascinerad av flugsvamparna, hade alltid trott att det var något som bara fanns i tecknad film) och blev så glad när vi hittade ganska gott om gula kantareller, lite trattisar och några Karl-Johan. Innan när jag haft med henne på andra utflykter har hon varit artigt rastlös och lite otålig, men vi var ute i flera timmar och jag tror att hon gärna stannat längre men Lill började bli trött. Vi satt helt tysta på filten i mossan, lyssnade på icke-ljuden och drack kaffe. Det var så mysigt. 

Nära ögat

 Igår med mormor och morfar fick barnen måla ekollon med permanent marker. Färgen på händerna går ju bort men den på kläderna... vågar inte hoppas på det. 

Idag på morgonen trodde vi att Son hade blod i bajset igen. Jag kikade ner och det såg inte bra ut. Röda moln i vattnet. Kände ba' ÅH NEJ! men är ju pragmatisk och så, så fiskade upp en kladd och lade i burk för att ha till labbet sedan. Betraktade fyndet och tänkte hmmmm... ser det inte lite....?

Frågade Son om det möjligen varit pyttipanna i skolan igår och då trillade polletten ner hos honom. "Jag åt JÄTTEMYCKET rödbetor igår!" Phu. 

Jag tror att jag har inflammerad tårkanal på gång. Inte akut men vårdcentralen tyckte liksom jag att det nog inte var fel att titta på det innan det gått för långt, så jag fick tid på direkten. Läkaren var rätt osäker men skrev ut några droppar. Så när jag var på väg till apoteket ringde han och hade ändrat sig och ville ge mig penicillin istället. Jag undrade om han var säker, vill ju helst inte äta sådant i onödan och han hummade och mjaade lite och kom till slut fram till att jag kunde börja med dropparna och se om det inte blev bättre. Andra gången på inte jättelång tid som jag får känslan av att läkare vill skriva ut antibiotika/penicillin som ren chansning. Förra gången var läkaren tydligt osäker på om det faktiskt skulle hjälpa, så då hämtade jag inte ens ut medicinen och var bra igen bara någon dag senare. 

Donde esta la omdöme?

 Vi har här hemma många gånger frågat oss vart omdömet tar vägen när man blir mormor och morfar. Svårt att klaga för mycket, eftersom samma  personer ställer upp så mycket och ofta och osjälviskt, men vart har det tagit vägen? De beter sig som tonåringar som ska göra revolt, vara coola för att de vågar göra som man inte borde. 

Igår hämtade de på ganska kort varsel eftersom det körde ihop sig molto på jobbet. Son hade fotboll och behövde ett mellis innan, men mormor gav honom FYRA mackor. Och apelsinjuice "för mjölken var slut". Ehhh, VATTEN? Åt Son någon middag tre timmar senare? Ehhhh, NEJ. 

Eller som när morfar spelar "svordomsvisan" (eller vad den heter) för honom. Tycker att han är cool som gör det men Son blev bara obekväm till mods, förstod jag senare när han berättade. Morfar tycker även att "Hottentottsvisan" från typ 40-talet är något som alla barn borde kunna utantill för den är "så trevlig". 

Igår när båda barnen lämnat middagsbordet efter att knappt ha rört maten funderade Make och jag på vad som faktiskt är självklart för mormor och morfar, och vad man behöver instruera dem om, för sådant som vi tycker borde vara självklart är bevisligen inte det. Var går gränsen för det självklara? När jag var liten hade mamma aldrig gett mig fyra mackor klockan halv fem på eftermiddagen, så varför ger som sitt barnbarn det? 

Men igår gjorde jag molnfluffiga ricottapannkakor till middag. Egentligen är det nog ett frukostrecept, jag skippade vaniljpulvret och serverade dem till oss vuxna toppade med sallad och röra på gravad lax (finhacka ett paket lax och blanda med creme fraiche/majonnäs, pepparrot, citronsaft, dill, hackad rödlök samt annat man gillar). MUMS! Funkar att ge barnen utan lax men med sylt och det hade varit gott att toppa med lite vad som helst, tror jag.  

Och ytterligare en random tanke: Bara jag som känner att det går inflation i medias rapportering av avlidna kändisar ("kändisar")? Det är så att man tror att om någon varit med i en film någonstans i världen vid någon tidpunkt och avlider många årtionden senare i en ålder om närmare hundra år -  har det verkligen ett nyhetsvärde för någon annan än en svartklädd medarbetare på en kulturredaktion någonstans, som ba' "Åh! Francesco de Gallo är död! Han som gjort mer  för den konceptstyrda exposentiella utveckingen inom italiensk film än någon annan under hela första halvan av 1900-talet! Det här måste folk få reda på!"

Att pendla i en liten värld

När man pendlar fem mil enkel väg till jobbet, några dagar i veckan, och är hyfsat punktlig är det så mysigt med alla andra som har exakt samma schema som jag. 

Det är en vit bil av samma modell som vår (därför jag lagt märke till den, de är fortfarande ganska ovanliga) som jag möter på exakt samma ställe, där vägen går från två- till enfilig. 

Det är samma man som jag får stanna för vid samma övergångsställe och samma tonårstjejer som väntar på bussen i lilla samhället halvvägs. I samma samhälle har det varit en mamma som kommer cyklandes med sina tjejer som ser ut att vara i samma ålder som mina och det är så mysigt att se dem komma runt samma hörn men det blir inte så ofta längre, för jag åker hemifrån lite tidigare nu och de gånger jag sett dem har klockan varit 7.10-7.12 någonting. Numera passerar jag just där bara någon minut efter sju, men jag tittar alltid åt hållet de kommer ifrån och hoppas att jag ser dem. 

Familjen Lortgris

 Fredag klockan 13 och jag kraftsamlar inför ett riktigt hästjobb som måste vara klart måndag morgon. Du har ju hela helgen på dig! Nä men skämt åsido. Föck. Behöver ett litet andrum här bara. 

Sitter hemma idag och vet inte riktigt hur jag ska stå ut med all smuts överallt. Dammråttor i hörnen, en hög sand i hallen (det där med nästan svart golv i hallen var inte smart, note to self), tandkrämsbeläggning i handfatet och dessutom var jag outhärligt äcklig själv. Vet inte om det var från mig eller om svarta toppen legat för länge blöt i tvättmaskinen men en fruktansvärt frän STANK om hela mig och håret så otvättat att det skiktade sig på huvudet. Klarade av ett möte som jag haft lite ångest inför (det gick bra, ingen som skrek på mig eller ens harklade sig irriterat) och hoppade sedan in i duschen medan lunchlasagnen stod i ugnen. 

Tänk 90-talets reklamfilmer för schampo. En kvinna som vällustigt tvättar håret och nästan stönar av njutning. Det var jag. Tänk att det kan vara så skönt att tvätta håret när man känner sig riktigt, riktigt äcklig. 

Om en vecka imorgon kommer Cass. Det är som att vi ska få ett barn till, vi planerar och möblerar om och köper grejer och väntar spänt, vill så gärna att hon ska trivas och ha det bra hos oss. Det känns verkligen som tillökning i familjen och jag tror att man behöver se det så, det hade blivit för jobbigt att tänka på henne som en anställd man bor ihop med. Vi måste se varandra som familj, annars går det inte. Gudarna ska veta att vi BEHÖVER henne. Hon är efterlängtad!

Ikväll får jag minisemester, några timmars ledigt från allt. Det är det bästa, slippa vara mamma och hustru för ett tag, bara vara den jag är när allt det andra är bortskalat. 

Önskar er alla en trevlig helg! Nu ska jag bita ihop och jobba hela vägen in i kaklet!

Efter regn osv

Och så helt plötsligt blev det bra?

Ja, det är fortfarande förseningar och kaos, men åtminstone inte på nivån att man känner att man blir utskälld för det. Vi har en plan och chefen är inte sur längre. Det var den där luften jag stoppat in i projektplanen från början. Den räddar min ändalykt nu. Tusen, tusen tack till mig själv. 

Fortsatt skojande om anställning i Snigelskalet AB. Son var trött på skolan (efter tre veckor i ettan) och Make tröstade honom med att det bara är nio års obligatorisk skolgång kvar, sedan kan han hoppa av och hitta sig ett roligt och välbetalt jobb.  Jag sa att han kanske också kan jobba i familjeföretaget, som receptionist eller något. Rätt kul, om jag får säga det själv, eftersom Snigelskalet AB INTE KOMMER HA NÅGOT KONTOR ENS EN GÅNG! 
Desto bättre, då kan han jobba hemifrån och styra sin arbetstid själv. 

Ja herrejävlar. Man har inte roligare än att man gör på sig, som Veiron-i-ottan sa.