En liten droppe blod

Äntligen tillbaka på jobbet efter en intensiv familjehelg i sommarstugan. Lill var inte riktigt i form och jag hörde ordet Mamma så många gånger, i så många olika tonlägen under lördagen att jag höll på att krypa ur skinnet. Jag reagerar fysiskt när det känns som att barnen håller på att kväva mig med sitt tjat, bråk och missnöje som inte går att lösa - hur mycket man än försöker: Det kliar i pannan, precis över ögonbrynen och jag spasm-gnuggar pannan samtidigt som jag väser FRÅGA PAPPA! GÅ OCH PRATA MED PAPPA! 

 

På väg hem igår kände jag mig så himla deppig, instängd och oförklarligt deppig. Tänkte på Äventyret och kände mig sorgsen över att sista kommunikationen blev som den blev. En kort stund övervägde jag att höra av mig till honom med något försonande för att åtminstone det sista vi sagt skulle ha varit vänligt, men insåg ganska snart att inget gott skulle komma ur det. Jag vill inte öppna den dörren nu när den väl är stängd.

 

Kom hem, gick på toa, fick en minimal ljusröd fläck på pappret och fattade varför jag känt mig som jag gjorde. Livet med hormonspiral. Mer PMS än blod. Lika överraskad varje gång.

Björnmamman

Igår lönesamtal (som det kallas) med chefen. Jag har så dålig koll på vad jag tjänar, öppnar aldrig lönespecarna och blir förvånad varje år när han inleder samtalet med att berätta för mig vad jag har för lön idag. Eftersom allt redan är bestämt och det inte finns något utrymme för förhandling kan jag kosta på mig ett "Oj, så mycket?!" Haha. Jag fick tre procent till, nästan 2000 extra. Tack sa jag. Tack själv sa han. Du gör ett jättebra jobb.

 

Fick lite dåligt samvete nästan, pga har inte jobbat en hel arbetsdag på en och en halv vecka. Det har varit både planerade och oplanerade avbrott. Ansiktsbehandling förra fredagen, slingning igår men också ett hastigt påkommet vårdcentralbesök med Son och en eftermiddag jag behövde slänga mig iväg hals över huvud för att trösta och reda ut en helt oacceptabel sak han blivit utsatt för som ett "prank" av sina kompisar. "Kompisar". Ungjävlar fast egentligen mest tre elakingar som inte är Sons vänner alls som hade hört att han skulle till sin bästa kompis och de övertygade bästisen (som har svårt att säga nej) om det elaka pranket. Så tre elakingar, bästisen och tre killar till som liksom bara hängde med.

Jag ringde upp bästisen från bilen på väg hem, pratade lugnt och sansat (med de andra på högtalare) om vad som hänt. De sa att de inte trott att Son skulle bli så ledsen osv. "Förlåt så himla mycket. Vi känner oss jättedumma" sa killarna och jag sa: Bra men det inte är mig ni ska säga förlåt till.

 

En stund senare plingade det på dörren och fyra ångerfulla killar i cykelhjälm bad innerligt Son om ursäkt. Han accepterade ursäkten men ville inte prata mer med dem, själv stod jag kvar på bron och berömde dem för att de tagit ansvar för vad de gjort och uppmanade dem att, eftersom de uppenbart vet vad som är rätt och fel, hålla ihop mot de där elaka killarna. Fattar att de är starka och det är svårt att säga nej, men ni är fyra stycken, plus Son, som kan försvara varandra.

Vill ni vara the good guys eller the bad guys? frågade jag. Vill ni vara superhjältarna eller skurkarna?

Superhjältarna, svarade alla fyra unisont.

 

Son tyckte att det kändes bättre efteråt men, som han så klokt sa till mig senare: "Ett förlåt hjälper inte. Om man slår sönder en tallrik gör ett förlåt inte tallriken hel igen." Älsklingen. 

En fortsättning

I torsdags hade jag möte med Bonus mamma och två handläggare på kommunen. Mamman sa förlåt för att hon flippade ur senast och jag sa förlåt för att jag inte haft bättre fingertoppskänsla. Efter mötet dröjde vi kvar en stund på trottoaren utanför, mamman och jag. Som ofta när vi pratar om något viktigt ställer hon sig nära, nära och där står vi, med huvudena tätt ihop som om någon skulle försöka tjuvlyssna, min hand lätt på hennes rygg, en halv beskyddande kram. Jag känner folks blickar på oss. De ser mig, lång och blond i höga klackar, kostymbyxor och skräddad kappa, stå så osvenskt nära en pytteliten svarthårig kvinna i jeans och fleecetröja. Bråkar dom? Kramas dom? Ska dom börja hångla? Inget vet.

 

Mamman vill att vi ändrar upplägg, så att Bonus är hos oss en helgdag i månaden, och att vi hjälper till med hämtning två dagar i månaden. Det blir bra det också!

 

I söndags var Bonus hemma hos oss för första gången på länge, hon fick välja en käpphäst med tillbehör i present så att hon och Lill skulle kunna leka med dem tillsammans och när vi hör Lilla Bonus skratta så hon kiknar blir både Make och jag varma i magen. Hon har haft det tufft länge nu och behöver allt skratt hon kan få.  

Rapport från ett lite skuggigare hörn av Internet

På sajten är jag nu uppe i 92 meddelanden långa (!) meddelanden, på en och en halv vecka, med en specifik man. Bra känsla för honom, han säger helt rätt icke-självklara saker utan ledande frågor och jag har metodiskt provtryckt honom på ett antal kritiska ämnen, med gott resultat. Det började ganska kul, jag trillade in på hans profil, gillade vad jag läste, kollade bilderna, inget ansikte (ett gott tecken) men snygg kostym (nom-nom) och uppenbart i god form. Var inte helt fokuserad och plötsligt hade jag klickat in mig på ett album märkt med stor varningstriangel och fick väldigt bråttom ut igen. Riktigt så privata bilder vill jag helst inte se så satte honom på tack-men-nej-tack-listan och tänkte inte mer på saken…

…förrän han skrev till mig att han fastnat för min profiltext och hur jag uttrycker mig, nyfiken på vem som döljer sig bakom den attraktiva texten. Jag har inga bilder av mig själv på sajten så det var verkligen bara orden han fastnat för. Ganska snart en snabbt svällande mejldialog som fått mig att skratta högt, ömsesidigt skämtande om albumet med varningstriangeln och min reaktion på detsamma.  

 

Till syvende och sist är sajten lite av ett eget universum, med egna sociala regler (dock påtagligt tillskärpt sedan jag började hänga där för 20 år sedan – de har bannlyst vissa preferensuttryck (relaterat övergrepp) och är väldigt tydliga med att samtycke på förhand kring explicit material är ett måste). Han hade helt följt reglerna och jag är inte mer moralkärring än att jag har vett att ta seden dit jag kommer.    

Går vidare

Idag blir nog första fredagen på hur-många-år? som Äventyret och jag inte önskar varandra trevlig helg. Det har vi alltid gjort innan, även när vi haft en fall-out. Åtminstone några sms har varit heligt.

 

Han känns redan som en avlägsen dröm och jag saknar honom. Samtidigt har jag skrivit flera mejl till honom som jag inte skickat, och när jag läser vad jag skrivit inser jag att det kloka är att avsluta. Önskar att han bara kunnat tagga ner på vissa områden, så hade vi kunnat fortsätta det vi hade. Känner fortfarande att vi inte var klara men vill han inte så vill han inte.

 

Under veckan har jag börjat logga in på Sajten igen, har några olika mejltrådar av olika karaktär som jag underhåller. Flera av dem enbart av ren nyfikenhet inför fenomen som jag inte alls går igång på men som ändå är väldigt fascinerande. En håller på med "lajv". Jag fattade först inte vad det var men kom att tänka på medeltidsveckan osv men detta är tydligen på en helt annan nivå. Väldigt spännande att få en glimt av den världen också. Kan inte sluta tänka att det vore en väldigt bra miljö för en roman, om någon nu skulle få för sig att skriva en sådan.

 

Bara tanken att bli vidrörd av någon annan än Äventyret känns fel i hela kroppen. Sajten är distraktion, ett sätt att flytta fokus men varje kväll innan jag ska somna tänker jag på honom och att det är tomt att inte ha honom i mitt liv längre. 

Relationshantering

En fin helg på skärgårdsö i södra Sverige. Växlande väder, nästan sommar på fredagen, nästan oktober på söndagen. Regn och rusk.  På enbart "ögonmått" hade jag köpt färdigblandad Rustafärg som jag fixade till ihoplappat golv med. Den var nästan exakt rätt färg, mycket nöjd med det. Ja, målade en byrå också, i Rusta-färgen Estate Green. Har nu två identiska som loppats vid olika tillfällen och ska stå under snedtaket mellan sovrummen på loftet.

 

Rachel hängde med och bodde i gäststugan vilket är toppen för det blir intensivt om alla ska vara inne i huset. Vi har fixat Netflix mm på teven som följde med i köpet och hon hade egna frukostgrejer ute hos sig. När mina föräldrar sov över under påskhelgen föreslog att de skulle få med frukost ut (finns litet kök med kylskåp och övrig utrustning) och min introverta pappa var precis på väg att nappa men mamma, formad av sin sex-personer-i-en-trea-uppväxt, sa bestämt nej: VI KOMMER IN OCH ÄTER FRUKOST! Så det var bara att ställa klockan och kravla sig ur sängen ty deras dygnsrytm är lite annan än vår. Nästa gång kommer jag att förse dem med frukostpåse utan att fråga eftersom jag behöver få äta min frukost i fred bakom en bok. Plus mysigt med frukostkit att skicka med gäster, fylla på glasburkar och -flaskor med juice, kaffepulver, mjölk, smör, müsli, yoghurt, pålägg osv. Mmmmm, ännu något att loppa ihop till (har nog iofs redan har det mesta hemma i källaren)!

Hade lång SMS-konversation med Äventyret i helgen. Ett tag en försonande stämning men så ballade han ur igen och dialogen fimpades i ömsesidigt vredesmod. Ska försöka hålla fast i det där arga, det är lättare att se honom som över då.