Man publicerar av misstag ett gravid-inlägg på andra bloggen. Nog för att det antagligen bara är pappa och farfar som läser där, men desto större anledning att ta bort det igen fort som tusan.
Det är väl f ö lite taskigt, att största enskilda anledningen till att jag tröttnat på andra bloggen är just pappa och farfar. Främst pappa. Jag tyckte att han var sååå jobbig för han skulle alltid kommentera minsta lilla inlägg när vi träffades, sådär som att han och jag hade en hemlighet ihop eller att man skulle bli imponerad över hur bra koll han har. Förstulna referenser med en blinkning och jag blev så trött. Oskyldigt i början men som droppar i pannan. Farfar likadan fast honom träffar jag inte så ofta och han är så gammal att jag liksom unnar honom det.
Hittills är det bara en (två) som vet om mitt tillstånd. Kompisen Lisa som varit orolig över att jag varit så trött. Jag fattade att hon typ trodde att jag var dödssjuk. Samt hennes kille, då'rå; Makes kompis. Annars har vi inte sagt det till någon. Nu tror jag ändå att det kommer gå bra, men jag kommer mig inte för.
Vecka 9 imorgon. (V)
fredag 31 mars 2017
onsdag 29 mars 2017
7+4
När man är gravid ska man ju bli "trög i magen". Vet inte vad det är i mitt fall men jag har varit så jäla risig i kistan (som det heter på fackspråk) senaste veckan. Antingen är det Lutinusen eller allt ingefärste jag häller i mig. Eller alla mackor på vitt sötat bröd. Jag har aldrig varit så trött på att äta mackor, älskar ju egentligen mackor, men nu vill jag aldrig se en macka igen. Å andra sidan är det typ det enda jag får i mig. Utom på lunchen för hittills (peppar peppar) har det gått hyfsat att äta vanlig lunchmat på jobbet, så ett mål mat om dagen får jag i mig i alla fall.
Åh, tänk när de här första 12 veckorna är till ända. Det blir skönt. Ser fram emot att få tillbaka mig själv, på något vis. Att kunna vara gravid på riktigt, inte såhär smyggravid som jag är nu. Snart bara tre veckor kvar. Det blir lagom till påsk!
Åh, tänk när de här första 12 veckorna är till ända. Det blir skönt. Ser fram emot att få tillbaka mig själv, på något vis. Att kunna vara gravid på riktigt, inte såhär smyggravid som jag är nu. Snart bara tre veckor kvar. Det blir lagom till påsk!
Plötsligt händer det
Man är så mosig i huvudet och jag har tänkt att en vacker dag kommer jag göra bort mig (mer än vanligt) pga går på typ 10 procent av hjärnkapaciteten.
Nu hände det. Helt av en slump upptäckte jag att en fil jag skickat till en leverantör i uppstartsfasen innehöll en flik med alla köp vi gjort från förra leverantören, inklusive priser.
Mitt smala hopp är att mottagaren hos nya leverantören inte upptäckt blad nr 2. Hon är nämligen tämligen junior och emellanåt känns det inte som att hon är helt med i matchen. Jag bad henne radera mejlet och sa att jag ska skicka ett nytt inom kort. Det känns som lite 'gentlemen's agreement' att man tillmötesgår en sådan förfrågan. Men å herregud så pinsamt.
Nu hände det. Helt av en slump upptäckte jag att en fil jag skickat till en leverantör i uppstartsfasen innehöll en flik med alla köp vi gjort från förra leverantören, inklusive priser.
Mitt smala hopp är att mottagaren hos nya leverantören inte upptäckt blad nr 2. Hon är nämligen tämligen junior och emellanåt känns det inte som att hon är helt med i matchen. Jag bad henne radera mejlet och sa att jag ska skicka ett nytt inom kort. Det känns som lite 'gentlemen's agreement' att man tillmötesgår en sådan förfrågan. Men å herregud så pinsamt.
måndag 27 mars 2017
Woop woop
Jälar va' pigg jag är idag. Nästan så man börjar ana ugglor i mossen.
Förresten: Gröna vindrovor och digistivekex är grejen. Och att inte äta hela lunchen på lunchen utan spara en bit till eftermiddagen när man börjar bli hungrig igen.
Gravtest - Tips från smålänningen
En produkt som är helt orimligt prissatt är graviditetstest. Det är en superenkel teststicka monterad i en fullständigt onödig plasthylsa.
Inför att vi denna gång skulle få ett barn (till) surfade jag runt lite och det slutade med att jag klickade hem 20 st gravtest från Testlagret, för 179 kr totalt. Visst, då är det bara en sticka, ingen fancy plasthylsa men vad ska man med plasthylsa till? Det viktiga är ju att det visar rätt resultat. Vad kostar ett Clear Blue-test? 100 spänn? Går det inte 'på första försöket' har i alla fall jag blivit helt manisk med att testa. Oj, jag har lite ont i brösten och det är fyra dagar till mens, jag kanske är gravid och om den tanken väl slagit rot måste jag testa. Nähä, det visade inget. Nä, men det kanske är för tidigt. Jag testar igen om några dagar. Jag har nog använt 10 av de där testen under hösten. Ett gäng den här senaste gången eftersom det i början bara visade svagt positivt och det nästan blev som en tvångstanke att kontrollera så strecket blev mer och mer framträdande.
Det var när jag var i Polen som jag insåg att det nog var lite mer än bara pms-bröst så sista kvällen där drack jag ett glas vitt vin och köpte sedan ett gravtest som visade ett svagt positivt resultat. Jag kan meddela att på polska gravtest har de en bild av en liten söt bebis på förpackningen. Det kändes ehm onödigt. Och dessutom ett väldigt komplicerat tillvägagångssätt: Kissa i en burk (ingick ej i testkittet men jag blev erbjuden en på apoteket), skopa upp c:a 0,5 cl med medföljande skopa. Använd inkluderad pipett för att suga upp några droppar och droppa fem droppar på markerad yta. Läs av resultatet.
Men billigt var det! Typ 15 kr. Då var det ändå fancy-varianten med plasthylsa!
Inför att vi denna gång skulle få ett barn (till) surfade jag runt lite och det slutade med att jag klickade hem 20 st gravtest från Testlagret, för 179 kr totalt. Visst, då är det bara en sticka, ingen fancy plasthylsa men vad ska man med plasthylsa till? Det viktiga är ju att det visar rätt resultat. Vad kostar ett Clear Blue-test? 100 spänn? Går det inte 'på första försöket' har i alla fall jag blivit helt manisk med att testa. Oj, jag har lite ont i brösten och det är fyra dagar till mens, jag kanske är gravid och om den tanken väl slagit rot måste jag testa. Nähä, det visade inget. Nä, men det kanske är för tidigt. Jag testar igen om några dagar. Jag har nog använt 10 av de där testen under hösten. Ett gäng den här senaste gången eftersom det i början bara visade svagt positivt och det nästan blev som en tvångstanke att kontrollera så strecket blev mer och mer framträdande.
Det var när jag var i Polen som jag insåg att det nog var lite mer än bara pms-bröst så sista kvällen där drack jag ett glas vitt vin och köpte sedan ett gravtest som visade ett svagt positivt resultat. Jag kan meddela att på polska gravtest har de en bild av en liten söt bebis på förpackningen. Det kändes ehm onödigt. Och dessutom ett väldigt komplicerat tillvägagångssätt: Kissa i en burk (ingick ej i testkittet men jag blev erbjuden en på apoteket), skopa upp c:a 0,5 cl med medföljande skopa. Använd inkluderad pipett för att suga upp några droppar och droppa fem droppar på markerad yta. Läs av resultatet.
Men billigt var det! Typ 15 kr. Då var det ändå fancy-varianten med plasthylsa!
7+2
Hela helgen har jag känt mig som klubbad. Mått illa, bara velat gå och lägga mig hela tiden. Gjort det. Somnat på sängen. Armen har domnat när Make kommer tassandes och frågar om han får ge mig lite soppa.
I lördags var han med Son precis hela dagen. Jag orkade inte, laddade hela dagen för att orka fika med Lisa som planerat. Kändes lagom schysst mot make men han sa inget. Det gick jättebra att fika, sitta på tak-serveringen i solen med ett glas äppelmust och prata, men så snart jag reste mig och skulle hem, via mataffären, mådde jag asdåligt igen. Samma sak igår, och då skulle vi både på barnkalas och konsert på kvällen. Jag tog en Postafen innan kalasen och mådde faktiskt riktigt bra på den resten av dagen.
Innan sängdags åt jag ett rejält skrovmål, mackor och ägg. Kanske på grund av det, kanske tur, men så bra som jag mådde när jag vaknade imorse (och hittills idag) har jag inte mått på länge.
Nu måste jag preppa för ett möte efter lunch. Det är med en kollega som kommit in nyligen och jag håller på att bli tokig på människan. Man kan inte klicka med alla, så är det bara, och vi funkar verkligen inte ihop. Hon är så sjukt bossig, en sådan som totalkapar möten och styr med järnhand efter sitt eget tycke. Frågor/synpunkter ej välkomna. Ber hon om hjälp med något får man påminnelser morgon middag kväll tills det är klart, från dag ett. Då blir jag motvalls. Tyvärr. Det är inte smickrande, men så är det. Och hon blir ännu mer bossig.
I lördags var han med Son precis hela dagen. Jag orkade inte, laddade hela dagen för att orka fika med Lisa som planerat. Kändes lagom schysst mot make men han sa inget. Det gick jättebra att fika, sitta på tak-serveringen i solen med ett glas äppelmust och prata, men så snart jag reste mig och skulle hem, via mataffären, mådde jag asdåligt igen. Samma sak igår, och då skulle vi både på barnkalas och konsert på kvällen. Jag tog en Postafen innan kalasen och mådde faktiskt riktigt bra på den resten av dagen.
Innan sängdags åt jag ett rejält skrovmål, mackor och ägg. Kanske på grund av det, kanske tur, men så bra som jag mådde när jag vaknade imorse (och hittills idag) har jag inte mått på länge.
Nu måste jag preppa för ett möte efter lunch. Det är med en kollega som kommit in nyligen och jag håller på att bli tokig på människan. Man kan inte klicka med alla, så är det bara, och vi funkar verkligen inte ihop. Hon är så sjukt bossig, en sådan som totalkapar möten och styr med järnhand efter sitt eget tycke. Frågor/synpunkter ej välkomna. Ber hon om hjälp med något får man påminnelser morgon middag kväll tills det är klart, från dag ett. Då blir jag motvalls. Tyvärr. Det är inte smickrande, men så är det. Och hon blir ännu mer bossig.
fredag 24 mars 2017
6+6 - Ett litet hjärta
Tror jag var in och ut på fem minuter, åtta max. Hon ba': Hur mår du? Ja' ba': Sådär. Hon ba'. Okej. Hopp upp så ska vi titta! Privata läkare, alltså.
Men ett litet foster fanns det och ett litet hjärta som slog. Otroligt. En liten klump på 9 mm. Hur kan man ens vara så liten? Den rörde sig inte, jag hade trott att den skulle röra sig men den var helt stilla. Om hon inte kunnat peka ut hjärtat så hade jag nog inte trott på att den levde.
Make var inte med. Jag har inte berättat för honom att jag skulle dit, ens. Det är nog lite konstigt, men jag kände på något vis att jag behövde göra det själv. Jag hoppas att han inte blir sur på mig för att jag inte sa något innan, men nu kan jag i alla fall ge honom en glad överraskning ikväll! Egentligen hade jag tänkt att vi skulle försöka äta lunch ihop, om det gick bra, så kunde jag berätta då, men han skulle från stan.
Men ett litet foster fanns det och ett litet hjärta som slog. Otroligt. En liten klump på 9 mm. Hur kan man ens vara så liten? Den rörde sig inte, jag hade trott att den skulle röra sig men den var helt stilla. Om hon inte kunnat peka ut hjärtat så hade jag nog inte trott på att den levde.
Make var inte med. Jag har inte berättat för honom att jag skulle dit, ens. Det är nog lite konstigt, men jag kände på något vis att jag behövde göra det själv. Jag hoppas att han inte blir sur på mig för att jag inte sa något innan, men nu kan jag i alla fall ge honom en glad överraskning ikväll! Egentligen hade jag tänkt att vi skulle försöka äta lunch ihop, om det gick bra, så kunde jag berätta då, men han skulle från stan.
torsdag 23 mars 2017
Pukka
Det får man säga: Bästa knepet mot illamående hittills är ingefärste. Det från Pukka (det mest potenta jag hittat i vanlig matbutik). Annars: Ta det lugnt. Undrar om jag inte mådde så dåligt med sonen för att livet var så hektiskt. Då tågpendlade jag 1,5 timma om dagen, var hemifrån elva timmar om dagen. Upp tidigt som f-n, det fanns aldrig tid att ta det lite lugnt på morgonen om jag skulle hinna med tåget. Samma sak hem.
Nu har jag ändå möjlighet att låta kroppen sätta tempot lite. I värsta fall hamnar jag så mycket minus på flexen att de drar på lönen med skitsamma egentligen. Det är mer känslan att bli straffad som är jobbig, inte att jag tappar en timlön eller två.
6+5
Igår var jag ledig. Studiedag på föris och jag anmälde mig frivilligt att vara hemma hela dagen. Egentligen skulle vi ha tagit halva dagen var men jag behövde det. Vilken skillnad på hur man mår när man kan sova ut, ta det lugnt på morgonen, låta dagen flyta i sitt eget tempo. Mådde knappt illa en minut igår, var vaken till 21.30. Men idag på morgonen, efter en bökig natt var illamåendet tillbaka, om än klart hanterbart.
Idag ska vi ha teammöte större delen av dagen. Jag har laddat med frukt och digistivekex. Det är rätt uppenbart att mina närmaste kollegor begriper hur det är ställt med mig. Precis som med sonen märker man det på vad folk inte säger eller frågar. Som när jag knappt rör min lunch och ingen kommenterar det. Eller när jag suttit och knaprat på ett enda äpple i 45 minuter. Helt slutat dricka kaffe och alla ba' visslar och tittar åt annat håll. Men det är lugnt. Så länge jag inte behöver stå för det behöver jag heller inte informera någon om det skiter sig. Det är ju det man vill undvika. Att behöva harkla sig vid fikabordet och ba' Jo, ni vet, jag var ju gravid men tyvärr så...
Min bästa vän har haft mycket svårt att få barn, med några riktigt jobbiga missfall. Hennes approach: Varför är missfall och barnlöshet ett sådant tabu? Varför ska jag skämmas? Om en anhörig avlider är man öppen med det på jobbet men varför får man inte prata om att man förlorar ett barn/en graviditet - det är fortfarande en sorg? Om man vill, alltså. Det får ju vara upp till var och en men hon har varit helt öppen om sin endometrios, IVF och att hon även haft flera missfall.
Idag ska vi ha teammöte större delen av dagen. Jag har laddat med frukt och digistivekex. Det är rätt uppenbart att mina närmaste kollegor begriper hur det är ställt med mig. Precis som med sonen märker man det på vad folk inte säger eller frågar. Som när jag knappt rör min lunch och ingen kommenterar det. Eller när jag suttit och knaprat på ett enda äpple i 45 minuter. Helt slutat dricka kaffe och alla ba' visslar och tittar åt annat håll. Men det är lugnt. Så länge jag inte behöver stå för det behöver jag heller inte informera någon om det skiter sig. Det är ju det man vill undvika. Att behöva harkla sig vid fikabordet och ba' Jo, ni vet, jag var ju gravid men tyvärr så...
Min bästa vän har haft mycket svårt att få barn, med några riktigt jobbiga missfall. Hennes approach: Varför är missfall och barnlöshet ett sådant tabu? Varför ska jag skämmas? Om en anhörig avlider är man öppen med det på jobbet men varför får man inte prata om att man förlorar ett barn/en graviditet - det är fortfarande en sorg? Om man vill, alltså. Det får ju vara upp till var och en men hon har varit helt öppen om sin endometrios, IVF och att hon även haft flera missfall.
tisdag 21 mars 2017
Tyst min mun så får du socker
Sent i förra veckan pratade jag med en kvinna som jobbar här och som det lätt blir så att man har en rätt "flamsig" dialog med. En tredje kollega, som inte jobbar på den här siten och som jag egentligen inte känner särskilt väl men man har ju hört... kom upp och jag fällde någon kommentar om att han väl kanske inte är den skarpaste kniven i lådan. Kollegan och den inte så skarpa kniven skulle på konferens tillsammans den här veckan och jag kände i samma ögonblick jag jag fällde kommentaren och hon ba' Näää men han verkar jättebra och han är så rolig och han är så 'speciell' fast på ett roligt sätt osv, att det här kommer jag få äta upp.
Det känns inte som att min kollega har något filter. Precis vad som helst kan komma ur hennes mun och jag såg framför mig hur hon vid illa valt tillfälle säger något skämtsamt till honom, typ "Du är ju inte helt dum i huvudet ändå, tvärt emot vad alla tycker" och så skulle det rullas upp.
Hua, pinsamt. Jag blev tvungen att skriva ett mejl till henne igårkväll vid halv tio att jag hade dåligt samvete för den där kommentaren och det vore gulligt om hon inte förde den vidare. Nej, så skulle hon aldrig göra, svarade hon. Skönt. Då kan jag förhoppningsvis släppa det.
Jag ska lära mig att man inte talar illa om folk. Jag är rätt bra på det, men omdömet brister tydligen fortfarande, om än med långa mellanrum.
Det känns inte som att min kollega har något filter. Precis vad som helst kan komma ur hennes mun och jag såg framför mig hur hon vid illa valt tillfälle säger något skämtsamt till honom, typ "Du är ju inte helt dum i huvudet ändå, tvärt emot vad alla tycker" och så skulle det rullas upp.
Hua, pinsamt. Jag blev tvungen att skriva ett mejl till henne igårkväll vid halv tio att jag hade dåligt samvete för den där kommentaren och det vore gulligt om hon inte förde den vidare. Nej, så skulle hon aldrig göra, svarade hon. Skönt. Då kan jag förhoppningsvis släppa det.
Jag ska lära mig att man inte talar illa om folk. Jag är rätt bra på det, men omdömet brister tydligen fortfarande, om än med långa mellanrum.
High five
till mig själv som kom till jobbet idag. Det trodde jag inte för en dryg timma sedan då jag låg i fosterställning i soffan med en bunke inom räckhåll, utifallatt. Postafen köpte jag igår men de låg kvar på jobbet, tillsammans med påfyllningen av Lutinus.
Det är nu man önskar att man hade 10 timmar plus på flexen och inte som jag, balanserar på minus 10 timmar. Jag har inget att ta av men inser att jag måste dra ner på tempot, i alla fall närmaste månaden. Räknar kallt med att jag kommer vara som vanligt sedan, bara jag tar mig igenom vecka 11-12 (peppar, peppar).
Det är nu man önskar att man hade 10 timmar plus på flexen och inte som jag, balanserar på minus 10 timmar. Jag har inget att ta av men inser att jag måste dra ner på tempot, i alla fall närmaste månaden. Räknar kallt med att jag kommer vara som vanligt sedan, bara jag tar mig igenom vecka 11-12 (peppar, peppar).
måndag 20 mars 2017
Sugen på
Veggo.
Gärna kryddigt, värmande.
Hade gärna tagit en indisk palik paneer ikväll men det blir nog linssoppa istället.
Och mjukt bröd. Med ost och gurka och ska nog t o m unna mig en förpackning prickig korv. Mitt guilty pleasure. Med paprika på. Det kommer vara några veckor nu när jag inte kommer få i mig så mycket mat som jag kanske skulle behöva, så skitsamma om jag äter bröd och slaskpålägg under den tiden.
Så det så.
Gärna kryddigt, värmande.
Hade gärna tagit en indisk palik paneer ikväll men det blir nog linssoppa istället.
Och mjukt bröd. Med ost och gurka och ska nog t o m unna mig en förpackning prickig korv. Mitt guilty pleasure. Med paprika på. Det kommer vara några veckor nu när jag inte kommer få i mig så mycket mat som jag kanske skulle behöva, så skitsamma om jag äter bröd och slaskpålägg under den tiden.
Så det så.
6+...3?
Jag har inte satt mig in i hur man räknar dagarna vid veckobrytet. Sket i det förra gången, brydde mig bara om vilken vecka jag var i (så högt som möjligt). Är första dagen på nya veckan +0 eller +1?
Jag har känt mig deppig i helgen. Jättedeppig. Särskilt i lördags. Håller det för mig själv för jag vill inte dra ner Make i det, vill inte att ha ska bli orolig eller något. Känns som att det är min grej fast det ju självklart inte är det. Han vill ju bli pappa igen lika mycket som jag vill bli mamma igen. Jag borde släppa in honom men kommer mig inte för. Biter ihop och går undan.
Igår bättre humör men trött. Sov två timmar på eftermiddagen. Mår fortsatt stabilt kvalmigt. Det känns fortfarande som att jag ska få ett sjukdomsbesked på fredag morgon. Om (peppar, peppar) det ser bra ut på fredag ska jag börja försöka känna mig glad, tänka positivt. Jag har inte vågat släppa fram varken glada eller positiva känslor än. Vill kunna göra det.
Börjar bli paranoid över att det inte syns något. Med Son kunde jag inte knäppa byxorna typ från vecka sju men jag ser ut som vanligt. Såg mer gravid ut precis i början, nu är magen som vanligt.
Jag har känt mig deppig i helgen. Jättedeppig. Särskilt i lördags. Håller det för mig själv för jag vill inte dra ner Make i det, vill inte att ha ska bli orolig eller något. Känns som att det är min grej fast det ju självklart inte är det. Han vill ju bli pappa igen lika mycket som jag vill bli mamma igen. Jag borde släppa in honom men kommer mig inte för. Biter ihop och går undan.
Igår bättre humör men trött. Sov två timmar på eftermiddagen. Mår fortsatt stabilt kvalmigt. Det känns fortfarande som att jag ska få ett sjukdomsbesked på fredag morgon. Om (peppar, peppar) det ser bra ut på fredag ska jag börja försöka känna mig glad, tänka positivt. Jag har inte vågat släppa fram varken glada eller positiva känslor än. Vill kunna göra det.
Börjar bli paranoid över att det inte syns något. Med Son kunde jag inte knäppa byxorna typ från vecka sju men jag ser ut som vanligt. Såg mer gravid ut precis i början, nu är magen som vanligt.
fredag 17 mars 2017
Dagens rant: Sommarstugor
Grej jag inte fattar: Sommarstugor.
Det är väl antingen eller, men jag får nästan utslag bara jag tänker på sommarstugor. Särskilt sommarstugor där det finns andra. Svärmor propsade på att vi ska komma upp till dem i sommar, när de är i sommarstugan. Då är ändå deras "sommarstuga" som en hyfsat normalstor villa, med rejält kök och alla bekvämligheter (inklusive diskmaskin, gudskelov) men jag vill bara skrika nej. Makes familj är lite mer pragmatisk än min. De är inte rädda för att klämma ihop sig på liten yta och göra allt tillsammans - tvärt om. Det är "mysigt".
"Och så kan vi åka båt!" säger de, som en sales pitch.
Ja' ba': Åka båt? Varför skulle jag vilja åka båt?
Åka båt: Man fryser alltid. Det är ett jävla projekt. Grejer som ska kånkas, flytvästar på. Så kommer man fram till Badviken. Där är det myggor. Det ska "lekas". Man önskar att man tog jeans istället för shorts. Ska vi inte fika snart såvikanåkahemsedan? Ingen mjölk till kaffet. Bullarna fortfrande lite fryshårda i mitten. Någon som har myggstift? Vadå, det är väl inga myggor här? säger dom. Svärfar sätter sig på bryggan i solen med en bok, avskärmad. Han har fattat grejen. Varför tog inte jag med någon bok?
Jag är bortskämd. Enda sommarstuga jag vill vara i är villan vid medelhavskusten. Den duger.
Det är väl antingen eller, men jag får nästan utslag bara jag tänker på sommarstugor. Särskilt sommarstugor där det finns andra. Svärmor propsade på att vi ska komma upp till dem i sommar, när de är i sommarstugan. Då är ändå deras "sommarstuga" som en hyfsat normalstor villa, med rejält kök och alla bekvämligheter (inklusive diskmaskin, gudskelov) men jag vill bara skrika nej. Makes familj är lite mer pragmatisk än min. De är inte rädda för att klämma ihop sig på liten yta och göra allt tillsammans - tvärt om. Det är "mysigt".
"Och så kan vi åka båt!" säger de, som en sales pitch.
Ja' ba': Åka båt? Varför skulle jag vilja åka båt?
Åka båt: Man fryser alltid. Det är ett jävla projekt. Grejer som ska kånkas, flytvästar på. Så kommer man fram till Badviken. Där är det myggor. Det ska "lekas". Man önskar att man tog jeans istället för shorts. Ska vi inte fika snart såvikanåkahemsedan? Ingen mjölk till kaffet. Bullarna fortfrande lite fryshårda i mitten. Någon som har myggstift? Vadå, det är väl inga myggor här? säger dom. Svärfar sätter sig på bryggan i solen med en bok, avskärmad. Han har fattat grejen. Varför tog inte jag med någon bok?
Jag är bortskämd. Enda sommarstuga jag vill vara i är villan vid medelhavskusten. Den duger.
torsdag 16 mars 2017
5+6
Igår satt jag och surfade lite på Lutinus. Nästan lite komiskt att många av biverkningarna är motsvarande normala graviditetssymptom. Svullna bröst, illamående, kräkningar. Nu undrar jag om jag mår illa p g a graviditet, eller på grund av biverkning. Kul. (Annan biverkning är "buksmärtor". Tänker på mitt uppvaknande igår morse.)
Jag gillar inte att ta dem, men läkaren sa att jag ska ta dem i alla fall tills första ultraljudet. Underförstått: Finns det inget där slutar jag ta dem.
F ö inte Årets Mamma igår. Barnet fick leka med iPad/titta på TV tills det var dags att läsa saga. Jag orkade ingenting. Antagligen somnade jag innan han. Vaknade till när Make kom hem men orkade inte ens fråga om de haft det bra. Det ser ut som kriget hemma. Har inte lyft ett finger sedan i tisdags.
Jag gillar inte att ta dem, men läkaren sa att jag ska ta dem i alla fall tills första ultraljudet. Underförstått: Finns det inget där slutar jag ta dem.
F ö inte Årets Mamma igår. Barnet fick leka med iPad/titta på TV tills det var dags att läsa saga. Jag orkade ingenting. Antagligen somnade jag innan han. Vaknade till när Make kom hem men orkade inte ens fråga om de haft det bra. Det ser ut som kriget hemma. Har inte lyft ett finger sedan i tisdags.
This is your wake-up call
I morse: Vaknade med sinnessjuk smärta högt upp i vänstra sidan. Kissade, hjälpte inte. Det gjorde för ont att andas, gjorde ont att bara ligga helt stilla. Tänkte att det var 50/50 blindtarmen (sitter den ens på vänster sida?) eller utomkvedshavandeskap. Ville inte googla något av det. Började planera för att ringa Päronen och be dem komma och ta Son medan jag åkte in till akuten. Son, som sov i min säng inatt eftersom vi varit ensamma hemma, placerade sina små tår mot mitt struphuvud och tog spjärn och sträääääckte på sig. Så gulligt att jag lät honom. Jag älskar hans små tår.
Nå, han fick leka med iPad 20 minuter tills klockan ringde, jag slumrade lite till och sedan var det onda borta. Phu!
5+5
Holy cow vad jag mår illa. Det börjar bli jobbigt på riktigt nu. Jag kunde inte beställa lunch på jobbet, alla alternativ fick det att vända sig i magen på mig.
När jag var gravid med sonen kom jag på (tyvärr för sent) att Postafen, åksjuketabletter, hjälpte. Jag mådde fortfrande illa men det tog udden av det, jag slutade kräkas i alla fall, kunde jobba. Annars: Det gick inte att vara på jobbet för ofta kom det helt utan förvarning. Tre sekunders svidande i magen och så världens kaskadspya. Flera gånger att jag inte ens hann upp ur sängen eller soffan. Då funkar det "sådär" att vara på jobbet.
Update: Efter en kopp grönt te till frukostrasten känns det faktiskt bättre! Tänk om man är en sådan som bara mår illa på morgonen! Håller tummarna för det.
När jag var gravid med sonen kom jag på (tyvärr för sent) att Postafen, åksjuketabletter, hjälpte. Jag mådde fortfrande illa men det tog udden av det, jag slutade kräkas i alla fall, kunde jobba. Annars: Det gick inte att vara på jobbet för ofta kom det helt utan förvarning. Tre sekunders svidande i magen och så världens kaskadspya. Flera gånger att jag inte ens hann upp ur sängen eller soffan. Då funkar det "sådär" att vara på jobbet.
Update: Efter en kopp grönt te till frukostrasten känns det faktiskt bättre! Tänk om man är en sådan som bara mår illa på morgonen! Håller tummarna för det.
onsdag 15 mars 2017
Det berömda tillståndet
Jag mår verkligen mer illa nu än jag gjort hittills. Vet inte om det är dagsformen. . Är antingen blä-mätt (direkt efter maten) eller hungrig. Inget mellanläge. Ganska långa perioder tänker jag inte ens på att jag är gravid, inte ens när jag egentligen mår rätt kvalmigt eller får sakta på stegen för att det gör ont i brösten. Det är som ett tillstånd.
Tänker emellanåt på kollegan för förr(förrförra) jobbet, hon som tyckte att hon var så bra på engelska men som direktöversatte svenska uttryck så det ibland blev jättekonstigt. Hon som till en amerikansk kollega refererade till min dåvarande graviditet som "the condition".
Samma kollega översatte "den mörka perioden" (i företagets historia) till "the black period" och man bara IUH! Jag är ingen expert på engelska men är ändå rätt bra på nyanser och innebörder och det skär lite i mig när det ibland blir fel. Som när svenskar använder ordet "cheap" på samma sätt som de använder "billigt" i svenskan. Det låter så illa men de vet inte det. Nå, det var mina two cents för idag. Nu ska jag iväg och hämta på föris och ikväll ska vi ha mamma-son-myz för far i huset är bortrest!
5+4
När man vaknar mitt i natten av att man INTE har asont i brösten och sedan har svårt att somna om, just därför.
Idag kan mycket väl bli dagen jag slutar med kaffe. Så osugen att jag inte ens vill smutta lite för syns skull. Överväger att hälla te i kaffekoppen, ingen som skulle märka det men de märker om jag - som alltid dricker kaffe på frukostrasten - plötsligt dricker te (ur stora temuggen) istället. Känner mig illamående men det är okej. Är så tacksam om jag slipper kaskadkräkas i en månad som förra gången. Lite illamående är ingenting.
När jag var skengravid i höstas mådde jag inte illa alls och var så tacksam över det. I efterhand insåg jag att det var för att hcg-nivåerna vände neråt ganska tidigt pga att det inte fanns något foster, så därför är det nästan lite skönt att må illa nu. Jag vet att det egentligen inte är någon garanti, men det känns ändå som ett steg närmare.
(Rätt anmärkningsvärt ändå, hur lång tid det tar för hcg-hormornerna att lämna kroppen. Jag testade positivt 27 september och 20 oktober konstaterade de att det inte fanns något foster. Då visade jag fortfarande svagt positivt resultat på gravtestet men det måste ju ha varit på väg ner under hela den tiden jag trodde att jag var gravid. Nu i januari när jag var hos läkaren tog de blodprover och då hade jag fortfarande hcg i kroppen, fast mycket låga nivåer.)
Började med Lutinus igår. Ångrar att jag inte gjorde det från början. Om det skiter sig nu kommer det kännas som mitt fel.
Idag kan mycket väl bli dagen jag slutar med kaffe. Så osugen att jag inte ens vill smutta lite för syns skull. Överväger att hälla te i kaffekoppen, ingen som skulle märka det men de märker om jag - som alltid dricker kaffe på frukostrasten - plötsligt dricker te (ur stora temuggen) istället. Känner mig illamående men det är okej. Är så tacksam om jag slipper kaskadkräkas i en månad som förra gången. Lite illamående är ingenting.
När jag var skengravid i höstas mådde jag inte illa alls och var så tacksam över det. I efterhand insåg jag att det var för att hcg-nivåerna vände neråt ganska tidigt pga att det inte fanns något foster, så därför är det nästan lite skönt att må illa nu. Jag vet att det egentligen inte är någon garanti, men det känns ändå som ett steg närmare.
(Rätt anmärkningsvärt ändå, hur lång tid det tar för hcg-hormornerna att lämna kroppen. Jag testade positivt 27 september och 20 oktober konstaterade de att det inte fanns något foster. Då visade jag fortfarande svagt positivt resultat på gravtestet men det måste ju ha varit på väg ner under hela den tiden jag trodde att jag var gravid. Nu i januari när jag var hos läkaren tog de blodprover och då hade jag fortfarande hcg i kroppen, fast mycket låga nivåer.)
Började med Lutinus igår. Ångrar att jag inte gjorde det från början. Om det skiter sig nu kommer det kännas som mitt fel.
tisdag 14 mars 2017
Klagomuren
Jag är lite graviddjur nu men det är bara här. Annars inte alls.
I övrigt ganska less. Inser att jag fastnat i en lönefälla (fast inte den traditionella). Jag tjänar för bra. Skulle vilja byta jobb, göra något helt annat, men kan inte för allt som skulle kännas kul hade inneburit en alldeles för stor cut av lönen. Tittade för skojs skull idag och såg ett jobb som bil-levererare. Lite oklart vad det betydde men som jag fattade saken gick det ut på att hämta bilar folk köpt på nätauktion och leverera dem till köparna. GUD vilket skönt jobb det hade varit! Lite lagom socialt och jag gillar ju att köra bil men det hade nog varit en lön på max (MAX!) 25 000 i månaden och så mycket kan jag omöjligt gå ner. Make brukar fråga, när jag längtansfullt pratar om den sortens jobb, om jag inte tror att jag skulle bli uttråkad. Nuvarande jobb kräver ändå ganska mycket tankeverksamhet/problemlösning/analysförmåga men nej. Det hade bara varit så skönt.
Jag har kommit lite till vägs ände med vad jag gör. Ser ingen intressant utveckling i det, är inte heller sugen på att bli chef. Ingen idé att bya företag heller, för jag vet att jobbet är ungefär samma lika på alla ställen. Visst hade det kanske hjälpt gnistan med roligare kollegor, fräschare lokaler eller sexigare produkter men, mjä, marginellt. I slutet av dagen är det samma stöta och blöta överallt. Vet inte riktigt vad mitt nästa steg skulle vara. Tycker inte om att ha blivit den här personen, en sådan som går till jobbet för lönens skull och förlikat mig med tanken på att jag ska ta mig igenom mina åtta timmar om dagen och redan på måndag eftermiddag längta till onsdag lunch för "då är det nerförsbacke". Herregud, kan någon skjuta mig?
I övrigt ganska less. Inser att jag fastnat i en lönefälla (fast inte den traditionella). Jag tjänar för bra. Skulle vilja byta jobb, göra något helt annat, men kan inte för allt som skulle kännas kul hade inneburit en alldeles för stor cut av lönen. Tittade för skojs skull idag och såg ett jobb som bil-levererare. Lite oklart vad det betydde men som jag fattade saken gick det ut på att hämta bilar folk köpt på nätauktion och leverera dem till köparna. GUD vilket skönt jobb det hade varit! Lite lagom socialt och jag gillar ju att köra bil men det hade nog varit en lön på max (MAX!) 25 000 i månaden och så mycket kan jag omöjligt gå ner. Make brukar fråga, när jag längtansfullt pratar om den sortens jobb, om jag inte tror att jag skulle bli uttråkad. Nuvarande jobb kräver ändå ganska mycket tankeverksamhet/problemlösning/analysförmåga men nej. Det hade bara varit så skönt.
Jag har kommit lite till vägs ände med vad jag gör. Ser ingen intressant utveckling i det, är inte heller sugen på att bli chef. Ingen idé att bya företag heller, för jag vet att jobbet är ungefär samma lika på alla ställen. Visst hade det kanske hjälpt gnistan med roligare kollegor, fräschare lokaler eller sexigare produkter men, mjä, marginellt. I slutet av dagen är det samma stöta och blöta överallt. Vet inte riktigt vad mitt nästa steg skulle vara. Tycker inte om att ha blivit den här personen, en sådan som går till jobbet för lönens skull och förlikat mig med tanken på att jag ska ta mig igenom mina åtta timmar om dagen och redan på måndag eftermiddag längta till onsdag lunch för "då är det nerförsbacke". Herregud, kan någon skjuta mig?
5+3
Åkaj, så jag laddade ner appen. Eller - appen var redan nerladdad men förra graviditeten låg fortfarande och tickade. Jag skulle ha varit i vecka 18 nu. Nåja. Fasen så najz det hade varit att föda barn typ i maj istället för november (10:e) som det blir om allt går vägen. Med sonen tog vi paus från försöken till barnproduktion för att undvika BF oktober-december. Den här gången kändes det mer tidspressat, så...
Nåja, bokade ultraljud också. Fredag om en vecka för då ska man kunna se hjärtfrekvensen. Och så ska jag ta Lutinus som jag fick utskrivet senast. De "understödjer" graviditeten om det är så att man har brist på gulkroppshormon (inte ovanlig orsak till tidigt missfall enligt läkaren) och jag har inte tagit dem för det kändes på något vis meningslöst men hon sa att jag ska ta dem så okej. Jag gör väl det, då.
Det får man ändå säga var snällt senast. Det kändes bra att få piller, om inte annat som snuttefilt, att man gör något. Bara jobbigt att ta dem. Meckigt. Morgon, middag, kväll. Låsa in sig på toa på jobbet med plastapplicator och så känns som att allt bara rinner ur en ändå.
Nåja, bokade ultraljud också. Fredag om en vecka för då ska man kunna se hjärtfrekvensen. Och så ska jag ta Lutinus som jag fick utskrivet senast. De "understödjer" graviditeten om det är så att man har brist på gulkroppshormon (inte ovanlig orsak till tidigt missfall enligt läkaren) och jag har inte tagit dem för det kändes på något vis meningslöst men hon sa att jag ska ta dem så okej. Jag gör väl det, då.
Det får man ändå säga var snällt senast. Det kändes bra att få piller, om inte annat som snuttefilt, att man gör något. Bara jobbigt att ta dem. Meckigt. Morgon, middag, kväll. Låsa in sig på toa på jobbet med plastapplicator och så känns som att allt bara rinner ur en ändå.
måndag 13 mars 2017
Livet rullar på med huvudet i sanden. Tråkigt att man ändå ska behöva känna såhär, behöva gå och förneka av självbevarelsedrift. Jag önskar att vården tog tidigt gravida kvinnor på större allvar. Vet inte om det är så rationellt att någon nationalekonom har gjort ett case på vad det skulle kosta samhället om man valde att ta tidigt gravida kvinnor på allvar och kommit fram till att det hade kostat låt oss säga 5,4 miljarder kronor om året och därför ska riktlinjerna vara att vifta bort alla oroliga tidigt gravida kvinnor såvida inte deras tillstånd kan vara livshotande.
Jag funderar fortfarande på om jag ska boka tid hos den privata gynekologen för ett ultraljud, och i så fall när. Kanske när hjärtat ska ha börjat slå. Det vore skönt att se det slå, om det ens går att se. Jag drar mig för det. Jag gillar henne inte. Så sjukt opedagogisk. När jag sa att det var mitt tredje missfall sa hon att om folk inte gjorde gravtest så himla tidigt så skulle missfallsstatistiken rasa. Att man borde vänta minst två veckor efter förväntad mens innan man gör gravtest. Vilket ju är en helt idiotisk grej att säga. Jag visste ju att jag var gravid redan innan jag gjorde testet. Har man så ont i brösten att man vaknar av det mitt i natten är man gravid.
Så jag är mindre sugen på att gå tillbaka till henne men kanske ändå gör det, för att få veta.
Har inte ens laddat ner gravidappen. Har inte funderat på när beräknat datum skulle bli. Pratar inte om det. Det kan gå dagar utan att vi nämner det hemma och om vi nämner det är det för att Make frågar "hur det är med bebi" och då viftar jag bort det.
Jag funderar fortfarande på om jag ska boka tid hos den privata gynekologen för ett ultraljud, och i så fall när. Kanske när hjärtat ska ha börjat slå. Det vore skönt att se det slå, om det ens går att se. Jag drar mig för det. Jag gillar henne inte. Så sjukt opedagogisk. När jag sa att det var mitt tredje missfall sa hon att om folk inte gjorde gravtest så himla tidigt så skulle missfallsstatistiken rasa. Att man borde vänta minst två veckor efter förväntad mens innan man gör gravtest. Vilket ju är en helt idiotisk grej att säga. Jag visste ju att jag var gravid redan innan jag gjorde testet. Har man så ont i brösten att man vaknar av det mitt i natten är man gravid.
Så jag är mindre sugen på att gå tillbaka till henne men kanske ändå gör det, för att få veta.
Har inte ens laddat ner gravidappen. Har inte funderat på när beräknat datum skulle bli. Pratar inte om det. Det kan gå dagar utan att vi nämner det hemma och om vi nämner det är det för att Make frågar "hur det är med bebi" och då viftar jag bort det.
fredag 10 mars 2017
Fredagspepp
Bara för det känner jag mig märkligt pigg idag. Igårkväll åt jag middag ute med Lisa men ville inte berätta om mitt "tillstånd". Inte för att jag inte hade kunnat berätta för henne om det sedan gick dåligt utan mer för att jag inte vill vara hon-den-gravida än. Vill inte prata om det, vill inte ha några grattis. Hon trodde nog att jag höll på att bli sjuk för jag såg så sliten ut och när jag kom hem kommenderade Make mig i säng fast det var massor att fixa i köket inför dagens tapetsering. Tacksamt.
Nu på förmiddagen har jag fått iväg några offertförfrågningar som jag av någon anledning dragit ut på alldeles för länge, tänkte göra reseräkningarna och fylla i en COGS-filer som är så tråkig att klockorna stannar, men jag har höjt skrivbordet och står och smådiggar till Spotify så det känns ok.
Hoppas bara energin är kvar efter lunch också!
Nu på förmiddagen har jag fått iväg några offertförfrågningar som jag av någon anledning dragit ut på alldeles för länge, tänkte göra reseräkningarna och fylla i en COGS-filer som är så tråkig att klockorna stannar, men jag har höjt skrivbordet och står och smådiggar till Spotify så det känns ok.
Hoppas bara energin är kvar efter lunch också!
torsdag 9 mars 2017
Gäsp, gäsp, gääääääsp, gäsp
Var jag så här trött förra gången? Jag minns att jag var sjukt trött på kvällarna men på dagarna? Det är okej fram till lunch men efter det får jag i stort sett ingenting gjort, gäspar en gång i minuten och räknar minuterna tills jag får gå hem.
Minns när vi firade första bröllopsdagen och jag var i vecka sju, tror jag. Fick knappt i mig middagen på kvällen, höll på att somna sittandes. Make tvingade mig att vara vaken till 19.30 men sedan somnade jag som klubbad.
Kan vara att jag är så trött för att jag just nu är såå less på jobbet. Eller så är jag less på jobbet för att jag är så trött. Vartenda e-mail att skriva är som ett Mount Everest. Vill bara be alla dra åt helvete.
Minns när vi firade första bröllopsdagen och jag var i vecka sju, tror jag. Fick knappt i mig middagen på kvällen, höll på att somna sittandes. Make tvingade mig att vara vaken till 19.30 men sedan somnade jag som klubbad.
Kan vara att jag är så trött för att jag just nu är såå less på jobbet. Eller så är jag less på jobbet för att jag är så trött. Vartenda e-mail att skriva är som ett Mount Everest. Vill bara be alla dra åt helvete.
Skengravid
Jo, i höstas var jag gravid. Trodde jag i alla fall. Eller, på något vis måste jag ha varit gravid men det är lite av ett mysterium, fortfarande.
I vecka 8 fick jag en blödning som var sparsam men inte upphörde. Eftersom vården har en minst sagt nonchalant inställning till kvinnor som är tidigt gravida ("vänta och se") hittade jag en privat klinik som gjorde ultraljud och det visade sig att det var helt tomt där. Svart. Inte så mycket som en liten moderkaka. Jag, som förväntat mig att se ett dött foster var en smula lättad, på något skumt vis. Det konstiga var att jag fortfarande då visade (svagt) positivt på gravtest så något hade det ju varit. Jag har dock inte haft någon missfallsblödning, så jag fattar inte var det som var där tog vägen.
Nu i vintras fick jag för mig att det som hänt var ett tecken på tumör i hypofysen. Jag googlade, på grund av ett annat symptom, och fick upp en vetenskaplig läkarpublicerad artikel, där det stod att produktion av hcg-hormon utan att vara gravid kan vara tecken på en sådan extremt ovanlig men mycket malign hjärntumör. Jag blev naturligtvis livrädd men blev ordentligt kollad och det var inget. OM det nu varit en tumör hade inte hcg-nivån avtagit som den gjorde utan snarare ökat.
Jag är i alla fall lite skadad, känner jag. Mitt nuvarande tillstånd känns mer som en sjukdom som kan slå åt båda hållen. Kan inte ens tänka att jag ser fram emot vecka 12 och kan inte bestämma mig för om jag ska ta ett tidigt ultraljud (typ vecka åtta) för att se om det finns något där men jobbigt om man gör det, det är något där som lever och så tror man att allt är fine and dandy, och så skiter det sig ändå framåt vecka 12. Då kanske det är bättre att inte hoppas alls.
I vecka 8 fick jag en blödning som var sparsam men inte upphörde. Eftersom vården har en minst sagt nonchalant inställning till kvinnor som är tidigt gravida ("vänta och se") hittade jag en privat klinik som gjorde ultraljud och det visade sig att det var helt tomt där. Svart. Inte så mycket som en liten moderkaka. Jag, som förväntat mig att se ett dött foster var en smula lättad, på något skumt vis. Det konstiga var att jag fortfarande då visade (svagt) positivt på gravtest så något hade det ju varit. Jag har dock inte haft någon missfallsblödning, så jag fattar inte var det som var där tog vägen.
Nu i vintras fick jag för mig att det som hänt var ett tecken på tumör i hypofysen. Jag googlade, på grund av ett annat symptom, och fick upp en vetenskaplig läkarpublicerad artikel, där det stod att produktion av hcg-hormon utan att vara gravid kan vara tecken på en sådan extremt ovanlig men mycket malign hjärntumör. Jag blev naturligtvis livrädd men blev ordentligt kollad och det var inget. OM det nu varit en tumör hade inte hcg-nivån avtagit som den gjorde utan snarare ökat.
Jag är i alla fall lite skadad, känner jag. Mitt nuvarande tillstånd känns mer som en sjukdom som kan slå åt båda hållen. Kan inte ens tänka att jag ser fram emot vecka 12 och kan inte bestämma mig för om jag ska ta ett tidigt ultraljud (typ vecka åtta) för att se om det finns något där men jobbigt om man gör det, det är något där som lever och så tror man att allt är fine and dandy, och så skiter det sig ändå framåt vecka 12. Då kanske det är bättre att inte hoppas alls.
Ruta ett
Ja, nu kör vi igen.
Klart att det är kul med en blogg som alla kan läsa och som är sådär lättsam och lagom personlig men jag är så trött på att vara lättsam och lagom personlig. Jag vill kunna skriva om vad som verkligen händer och vad jag verkligen känner.
Jag vill t ex kunna skriva om att jag är gravid men att jag inte vill tänka på det. Försöker förtränga det så gott det går de här första åtta (12) veckorna för jag orkar inte med tanken på att kanske behöva börja om från början igen. Känns som 50/50 chans att det faktiskt blir en bebis om knappt nio månader.
Nej, det ska inte bli någon gravidblogg men jag vill kunna skriva om det. Så här är vi nu. Välkommen, du än så länge icke-existerande läsare.
Klart att det är kul med en blogg som alla kan läsa och som är sådär lättsam och lagom personlig men jag är så trött på att vara lättsam och lagom personlig. Jag vill kunna skriva om vad som verkligen händer och vad jag verkligen känner.
Jag vill t ex kunna skriva om att jag är gravid men att jag inte vill tänka på det. Försöker förtränga det så gott det går de här första åtta (12) veckorna för jag orkar inte med tanken på att kanske behöva börja om från början igen. Känns som 50/50 chans att det faktiskt blir en bebis om knappt nio månader.
Nej, det ska inte bli någon gravidblogg men jag vill kunna skriva om det. Så här är vi nu. Välkommen, du än så länge icke-existerande läsare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)