11+6 - (V)!

Jäklar om vi inte gått igenom vecka 12 nu! Tjoho!
Tänkte vänta med att berätta tills vi varit på ultraljud på onsdag men sedan blir det skönt att kunna säga något. Märker ju att folk går och sneglar på magen och kollegan i kontoret närmast har börjat komma med ganska tydliga anspelningar men jag skrattar bara och säger Jag har ingen aaaaaaning om vad du pratar om och han fattar att jag fattar att han fattar.


Inför teammiddagen i onsdags var jag tvungen att berätta för en kollega eftersom jag hade problem med de angivna menyerna, men samtidigt be honom be restaurangen vara lite diskret. Jag hade på känn att det skulle skita sig med diskretionen, det var lite för många steg mellan den som läser mejlet och den som serverar oss för att sådan information ska hänga med. Så servitrisen kom och undrade exakt vad jag var allergisk mot och jag ba' Asså, jag behöver ost som är pastöriserad och vill inte ha något som inte är tillagat. Hon ba' blinkade och sa Jag fattar. Jo, det gör alla andra också konstaterade jag när hon gått och de två svenskarna (varav den ena redan var införstådd) fnissade och sa grattis. Kunde åtminstonde hålla samtalet på svenska så övriga begrep inte (även om de naturligtvis har ögon att se med, de också.)


Nå, det gör inget. Tycker mest att det känns snyggt att berätta för chefen först. Bara det. Skönt att kunna vara gravid på riktigt sedan.

Folk och fä

Asså, det här med att hela teamet får en uppgift av chefen som var och en behöver lösa på egen hand, eftersom det berör våra respektive leverantörer, men min bossiga kollega jagar mig och frågar om jag är klar? WTF? Inte så att hon frågat min andra kollega om han är klar med sitt (vilket han inte är). Jag har en så stark känsla av att hon försöker sätta dit mig hela tiden.

Annan konstig grej: Vi har en problemleverantör som jag egentligen "äger" men som hon har ungefär lika mycket intresse i pengamässigt. Leverantören ligger 500 meter från fabriken där hon sitter men 12 mil från där jag sitter. Hon tycker ändå att jag ska driva den och okej, det gör jag, men så ändå får jag mejl (till chefen med mig som cc) om att hon varit där och 'styrt upp'. Dessutom presenterar hon det som jag redan gjort som att det är hennes idéer/jobb. Det hade varit snyggt med en liten referens åt mitt håll men just i det fallet vet vår chef vad jag gjort, för vi pratade om det veckan innan hon gjorde sin insats. Det är skitsamma egentligen och jag har inga problem med att förhålla mig till det. Tycker det är dåligt, men vet liksom var jag har mig själv och det är det viktiga.

11+2

Förresten så skönt att vara i vecka 12 nu! Vi har ultraljudet på onsdag nästa vecka och det ska bli skönt att kunna berätta på jobbet och så, även att "alla" fattar redan. Hoppas på lite retroaktiv förståelse från chefen. Jag har inte direkt topp-presterat senaste månaderna.

Hoppas att inget händer nu när jag är bortrest. Det hade varit "jobbigt".

Han är inte beroende, han kan sluta när han vill.

Mellanlandar på jobb innan det är dags att dra upp till Stockholm. Tar tåget vid 13 så jag hinner äta sushilunch innan. Kanske ev med Make om han inte redan har planer. Lyxigt.

Son fyllde tre och slutade med napp igår. Vi hade pratat om det sedan lång tillbaka med honom, att han skulle skicka napparna till tomten på sin födelsedag. Gjorde en grej av det. Fint paket som vi lade i brevlådan och vinkade adjö till. Sedan lämnade tomten en fin cykel som tack.

Vid 15-rycket var Son helt slutkörd och det gick upp för honom att napparna var förlorade. Han blev helt förkrossad och storgrät en lång stund. Där är vi så olika, Make och jag. Jag tänker att vi gör det för hans skull, att vi är starka för honom och att vi måste stå på oss medan Make (och morfar med, för den delen) blir alldeles gråtfärdig och nojar över att vi är elaka och tänk om han inte är redo och Det är inte värt det! Men så lugnade han (Son) sig, var ute och cyklade en stund, kom tillbaka nöjd och glad. Somnade lugnt och stilla på kvällen efter att ha konstaterat några gånger att vi inte har några nappar. Så vaknade han vid 4 imorse och som i panik skrek efter nappen igen. Gjorde det i kanske 15-20 minuter och Make återigen gråtfärdig och liksom inte riktigt det där lugna självklara stödet som jag tror att vi behöver vara för att lyckas. Son är ju inte dummare än att han uppfattar att pappa är tveksam och satsar fullt ut på det. Så jag skickade ner Make för att göra välling och sedan var det lugnt igen.

Ibland tror jag att Make undrar hur jag kan vara så kall. Ibland undrar jag själv hur jag kan vara så kall men det är nog så att man kompenserar varandra. Han är blödig och känslig när det gäller Son så jag känner nog att jag måste väga upp lite. Och så känner jag som sagt att vi gör det för hans skull. Han behöver att vi är konsekventa och håller en rak linje, annars blir han bara förvirrad och ingen mår bra av att dra ut på det. Som att dra bort ett plåster låååååångsaaaaamt.

10+6 - veckans gnäll

Ja jävlar va' tiden flyger! En vecka kvar, så är vi igenom vecka 12!

Illamåendet har nästan gått över. Utom igår, men då var jag helt utmattad så inte så konstigt. Jag drack till och med lite kaffe i Rom. Cappucchino, men ändå. Kaffe. DEssutom: Var galet sugen på vin när vi åt lunch på fin fiskkrog precis vid havet. Doften av det vita de andra drack! Jag höll på att bli tokig!

För övrigt busig och åt ganska stora mängder lufttorkad skinka. Svårt att låta bli. Det är liksom inte mycket kvar att äta om man inte får äta det.


Jallafall, jobbigast just nu: Jag har haft munsår typ konstant senaste månaden. Riktigt elaka, otäcka också. Stora. Först två på tungan, varav ett på tungspetsen. Som en tioöring stort. Lät full i flera dagar, kunde inte prata. Sedan ett lika stort på (insidan, gudskelov) av underläppen och nu, innan det ens försvunnit, är ett nytt på väg på överläppen. Jag har "alltid" haft munsår, sedan jag var liten, men alltid inuti munnen. Nu börjar de komma på läpparna men precis så att de inte syns (gudskelov igen). Måste ju ha med nedsatt imunförsvar att göra. Tycker inte att jag förtjänat dem.

Fem suddiga timmar senare

Öhhh, glasögonen låg i glasögonfodralet. På skrivbordet. Sista stället man letar, liksom.


Och chefen gav tumme upp på att skippa månadsmötet imorgon. Jag gillar min chef. Visst, han är lite speciell, frågar aldrig hur man haft det på semestern, säger inte alltid hej, tror att jag ackumulerat pratat med honom kanske maximalt fem timmar (då räknar jag med prat om ingenting över lunch) sedan jag började här för ett år sedan. Han lindar aldrig någonsin in något och kan vara sjukt opedagogisk och är inte det minsta coachande. Jag brukar skoja lite om att från barn och chefen får man höra sanningen, så är det. Samtidigt är han en av de mest kompetenta personer jag jobbat med, han fattar rationella och välgrundade beslut på ingen betänketid alls. Kopplar vad man menar innan man själv gör det, kan på två sekunder formulera om en luddig frågeställning så att svaret blir självklart och han har alltid rätt. Inte på det där chefen-har-alltid-rätt-sättet utan han har helt enkelt tamejfan alltid rätt. Jag har en sådan chef tusen gånger hellre än en som är inkompetent och inte vågar fatta beslut.

Gäsp

Åh, jag är trött. Planet hem igår försenast så vi lyfta när vi egentligen borde ha landat. Checkade ut bilen från Kastrups parkering ganska exakt kl 23.00 och sedan full speta hemåt. Son vaknade medan vi väntade på väskorna och satt vaken men tyst och snällt hela vägen hem. Vi anlände hemma närmare 01.30 - Make körde i en hastighet som jag normalt sett inte hade tyckt var okej men i det läget ville vi alla bara komma hem.


Så trött, trött, trött och tusen saker att göra på jobbet - alla lika viktiga. Imorgon månadsmöte på annan ort så då blir inget gjort och nästa vecka möte i Stockholm tis-tors så inget gjort då heller.

Tänkte fråga chefen om jag kan få slippa vara med på månadsmötet imorgon, eller i alla fall be honom besluta om det jag har att göra är viktigare än mötet (det är det) men har inte vågat än. Han har inte ens sagt hej idag, har bara kutat förbi. Är på dåligt humör, vad det verkar. Inte hittar jag mina glasögon heller. Fan!


Det har i alla fall varit så fint i Rom! Finast var att Make var med, annars har det alltid bara varit jag och Son men verkligen helt magiskt att vara där hela familjen. Även fint att få träffa lille systersonen, sju månader gammal nu. Han är så söt och det är häftigt hur mycket det gör med blodsband. Han älskar mig fast han inte känner mig och tydligen har det hittills bara varit mig och nannyn han kramar som han gör. Nu träffar vi honom inte förrän i månadsskiftet juli/augusti. Tlåkigt.

Packad och glad

Asså, det värsta med att resa är STRESSEN som tamejfasen alltid kommer. Spelar ingen roll hur rutinerad man är, det blir alltid så jävla stressigt! Särskilt resa med barn. Särskilt fritidsresa. Vilket nu för tiden automagiskt är synonymt med varandra.




Eftersom vi fram tills igår inte visste om vi skulle komma iväg eller inte har vi inte förberett något. Eftersom vi är ostrukturerade som fan och skjuter på allt till sista minuten har vi inte förberett något. Igår klockan 20.30 skulle jag börja packa. Då gick det upp för mig exakt hur stort tvättberget i källaren faktiskt är. Jag har knappt tvättat en enda gång på flera veckor (skyller på mitt tillstånd) och min make verkar inte besväras av att hela tvättstugan är ett hav av textilier, han tar ändå ut sin skjorttvätt med fem skjortor utan att lägga i en ny maskin.



Således ingenting rent. Å man ba': Hmmm, undrar vad det är för väder i Rom? Långbyxor? Shorts med långärmat? Kofta? Antagligen all of the above. Har jag några shorts som passar, ens?



Nå, inskrivningen gick bra. Det känns lite som att det är på riktigt när man är där. Jag sa att jag tycker det är konstigt att jag inte ser mer gravid ut men hon sa att livmodern fortfarande ligger under bäckenbenet så tycker man att man ser gravid ut är det bara gaser. Angående Lutinusen så himlade hon sig lite om att den där läkaren som alltid skriver ut Lutinus till alla. Å ena sidan ville hon inte avråda mig från att ta dem men å andra sidan: *diskret himling igen*. Jag har slutat ta dem nu, tror jag. Jag hatar dem. Det värsta med dem är när de rinner ut och det känns som att man får mens. Det blir så kladdigt och sedan, när det torkar smular det sig, så det känns som man har hö innanför byxorna.

Vore ju jäkligt surt om det skiter sig nu, men jag tror att det kommer gå bra. Så nu slutar jag ta dem.


När jag kom ut från barnmorskan satt en mamma från dagis där. Jag noterade i höstas att hon var gravid men uppskattade det till kanske i femte månaden och man frågar ju som bekant aldrig. Sedan träffade jag henne för en månad sedan och noterade att gravidmagen var borta. Samtidigt sa hon något som indikerade att de fortfarande var bara tre i familjen så jag var säker på att det skitit sig med bebisen. Nej, tydligen inte. Den hade kommit i januari och alla nöjda/glada. Skönt!

9+4 - Onsdag

Så man vaknade natten till måndag av att Son satt i sin säng och kräktes. Herreminje, varför har vi inte kittat upp för magsjuka bättre? Man ska alltid ha en skål i närheten. Och extra madrasskydd. Stackarn, han var så ynklig och mådde så dåligt. Liksom förra gången bäddade jag åt honom på spjälsängsmadrassen på badrumsgolvet, lade mig själv bredvid men kunde inte sova. Han fortsatte må dåligt och kräktes mer, flera gånger. Jag mådde illa redan när jag vaknade och blev påverkad så under en liten stund kom Make och höll skålen, jag desperatkräktes i handfatet (hann inte fram till toan) men det var bara vatten som kom upp.

Så låg jag bredvid Son tills han somnat ordentligt och inte verkade må dåligt längre. Jag nös och då viskade han "Prosit" i sömnen och det var så gulligt.

Så vi har hållt oss hemma hela familjen. Jag har vabbat, sådär så att jag inte ens öppnat mejlen i telefonen en enda gång. Istället har jag sovit middag när han har sovit, legat i sängen och kollat sjunde säsongen av Mad Men som kommit på Netflix nu. Make har jobbat hemma. Containment.


Det har varit mysigt. Son har varit pigg sedan den natten men ändå lite urvriden, som man blir. Gosigare än vanligt. I måndags gick vi bort till en byggarbetsplats i närheten, satt länge och tittade på när en stor grävmaskin lastade stenblock på ett lastbilsflak. Det var kallare än jag trott så jag knäppte upp min fleecetröja i XL och svepte in Son i den med. Vi fick plats båda två. Jag fick krama honom, hålla honom varm och så satt vi där och pratade och tittade.

Idag är det inskrivning. Hoppas få tid för KUB-ultraljud så snart som möjligt. Imorgon drar vi till Rom.

8+6 Hemmagnäll

Det är najs att man går in i ny vecka på lördagen. Liksom med Son har det blivit tradition att läsa högt från appen första dagen på nya veckan. Det är så mycket mer verkligt den här gången, när man fattar att den lilla klumpen som börjar få formen av en människa och som nu har fingrar och tår, faktiskt ska bli ett litet barn (peppar peppar) för Son var också en liten 2-centimetersklump  med precis utvecklade fingrar och tår en gång i tiden.



Hemma är man ingen stjärna direkt. Lagar mat ibland men pallar inte med kylskåpet. Blundar (kisar) och håller andan varje gång jag måste in där. Och har enorma problem med gammal disk. Jag har bett Make att åtminstonde försöka hålla rent i köket, allt annat får komma i andra hand, men det går "sådär". Han är inte så praktisk med sådant. Och "kanske" lite lat, men han skulle bli jätteupprörd om han sa det till honom. Något är det. För om diskmaskinen går, då sätter han resten av köket på paus med motiveringen "Jag kan ju ändå inte lasta in något i diskmaskinen." Nej, men man hade kunnat skrapa av matrester, skölja av, stapla upp lite prydligt, torka köksbänkarna, plocka undan. Inte sällan somnar jag ganska snart efter middag, så det faller lite på honom att rensa köket men morgonen efter, när jag kommer upp (alltid först) står det disk över hela köket, det luktar gammalt och äckligt och man är ju lite extra "känslig" på morgonen så jag mår jättedåligt över det. Därav önskan att han håller rent i köket.


Här om dagen hittade jag en jätteäcklig burk med grönludet innehåll i kylen (inte konstigt att det luktat så illa) och tyckte väl att det var ganska självklart att jag inte skulle behöva ta hand om den så jag bara ställde den vid diskhon som en liten uppmuntran till honom att åtgärda men morgonen efter stod den kvar och dessutom när jag kom hem efter jobbet och skulle börja laga mat! Hur är det möjligt?! Hur kan man "städa" köket efter både middag och frukost och låta en burk med grönludet innehålla få stå kvar?


Åh, married life.

Pasqua

Syster säger att det är bra om vi kan ta med lite mat vid påsk, så vi kan äta påsklunch. De ska till Ikea och bunkra, så klart, men allt finns inte där. Färsk dill, till exempel. Mkt viktigt.

Jag får flashbacks till första gången jag hälsade på henne i Rom, då hon flyttat in med tre killar i en fyra lite längre bort på samma gata. Hon lämnade förstahandskontrakt i Stockholm, fast "bra" kvalificerat jobb (som hon hatade) och stack till Rom med en resväska och bara en veckas boende planerat. Hon kommer vara min idol för alltid p g a det. När jag kom ner lagom till påsk hämtade hon och hennes rumskompis mig på Fiumcino och senare på kvällen, när Syster och jag åt torkad skinka och buffelmozzarella på stället rakt över gatan berättade hon att hon och rumskompisen inte bara var vänner.

Uppbyte! sa jag med killen hon dejtat tidigare i fäskt minne. Visst, vacker som en Gud men precis lika dryg och självupptagen.

Då hade jag också med en massa mat och vi bjöd hennes room mates på svensk påsklunch. Alla rum var det någon som bodde i, så när de skulle äta tillsammans dukade de ett slagbord i hallen. "Lobbyn". Det blev succé. Till efterrätt hade köpt glass och stora italienska påskägg från Perugina.


De bor kvar på samma gata, men några kvarter mer centralt, fem minuters promenad från där paradgatan som leder upp mot Petersplatsen börjar, nu i en stor lägenhet med egen takterrass med parkens mjuka pinjeträd precis nedanför. Till höger Castel San't Angelo, Vittorio Emmanuel rakt fram och Högsta domstolen till vänster. I år ska vi göra favorit i repris. Jag ska göra min laxcheesecake, vi ska äta sill och ägg (tyvärr finns det inga vita ägg där så vi kan inte måla dem). Något med löjrom. De andra ska dricka Ikea-snaps och jag kommer nog få dricka vatten för det har varit lögn att hitta alkoholfri öl där tidigare. Hans syster som numera bor i Rom igen och hennes kille.

Jag längtar. När vi kommer hem är vi nästan inne på vecka 12.

8+4

Mår riktigt kasst idag. Tror jag åt för dåligt igår, trots ändå riktig middag och två mackor innan läggdags. Sov dåligt, Son var orolig och när jag vaknade till kände jag hur illa jag mådde så jag hade svårt att somna om. Plus nu som gravid har jag så svårt att bedöma vad klockan är när jag vaknar på natten. Jag har sedan Son föddes haft som vana att aldrig kolla vad klockan är när jag vaknar på natten, har upptäckt att det är svårare att somna om då, blir mer stressad, men nu måste jag snart börja göra det för jag kan vakna vid fyra och vara övertygad om att klockan kommer ringa vilken minut som helst så då kan jag ligga vaken en halvtimma och vänta, helt i onödan. Värdelöst.


Så illamående, Son som gnällde och som grädde på moset stressdrömmar halva natten om ett möte jag ska på nu om 10 minuter och som jag inte hade förberett. Nu har jag ju det, det tog en halvtimma, men inatt kändes det så katastrof.

Nå, tog en Postafen i morse, den borde kicka in snart. Gör den inte det blir det ett jobbigt möte.


Snart tippar vi över på vecka 10. Nästa vecka har jag inskrivning.

Stort steg osv.

Son har länge bråkat vid blöjbyten. Han gillar inte att byta blöja och det är alltid ett lirkande och förhandling för att få byta hans blöja. I lördags skrek han att han inte ville ha blöja och för en gångs skull lyssnade jag på vad han sa. Vi hade ett samtal om saken, Son och jag, och jo, han skulle gå på pottan om han behövde, sa han så okej - då får du vara utan blöja sa jag.


Tio minuter tog det, så sprang han uppför trappan till övervåningen där Make befann sig men helt utan support satte Son sig på pottan, kissade en rejäl skvätt och tömde sedan själv pottan i toan. Ytterligare en gång lite senare och igår var han utan blöja i flera timmar, gick själv upp och kissade tre gånger. Vi berömmer och hejar på och Facetimade med mormor och morfar efter ytterligare ett lyckat pottgående. Son är också så stolt. "Kissat pottan!" skrek han så snart mormor och morfar svarade.

Jag fattar inte att han blivit så stor och är så stolt över honom som är så uppenbart redo. Å ena sidan borde vi kanske lyssnat på honom tidigare men å andra sidan känns det bra att han fått ta det i sin takt, vi har inte försökt pusha honom till det mer än allmän uppmuntran och frågor vid lämpliga tillfällen om han vill gå på pottan. Han är så fantastisk, vår lille kille.

8+2

Dagens paranoia: Varför kan jag fortfarande ha mina vanliga jeans på  mig? De som var för stora i midjan förr, visst, men ändå?!

Dagens sura mejl (fast med glimten i ögat): Till VD, ifrågasätter varför det inte finns något vilorum. Det jobbar 160 personer här, och ändå ingenstans där man kan lägga sig en stund och vila. Erbjöd mig att lösa saken, om jag får ett utrymme och en budget.

Dagens formel: IFERROR(VLOOKUP. Ska aldrig göra en VLOOKUP igen utan att bädda in den i en IFERROR. Stil och klass på det. Inga fler N/A.

Dagens tacksamhet: Postafen. Skulle gissa att jag tar en eller max två Postafen i veckan och de är en livräddare. I alla fall en jobbräddare.

Dagens shopping: Gravidshorts. Bara en dryg vecka till Rom. Vågar inte chansa på att mina vanliga kommer passa.