Konsumtionsbloggen

 Jag testade Hack you Closet. Idén är att man lånar (räddade) kläder som en stylist (påstår de) har valt ut åt en. Man får en låda med fyra plagg, har dem en månad, skickar tillbaka, får en ny låda. Jag ville väldigt gärna gilla det men det funkade inte. Efter två lådor från vilka jag inte använt ett enda plagg (dels för att vissa grejer var så fula att jag inte ville, dels för att de inte passade) sade jag upp prenumerationen. 

Men så blev jag här uppmärksammad på att det finns något som heter Sellpy och japp, ville så klart testa! Auktioner är inte min grej, jag vill gärna bara kunna köpa det jag vill köpa. Sellpy visade sig vara, som jag redan varit förberedd på, ett hie (som det heter på småländska) men ändå inte så svårt att hitta som jag varit inställd på. Jag lade till slut en order på åtta tio plagg varav vissa var skämmigt billiga. Hade kunnat köpa mer men närmade mig så smått tusenlappen och någon måtta får det faktiskt vara. Om det är hälften så bra som jag tror och hoppas blir det definitivt fler köp därifrån. 

Det blev två Benneton-koftor/cardigans, en vit och en ljust teal.

En H&M-klänning i hundtandsmönster och perfekt modell. Sökte på bara "hundtand" och fick upp sida efter sida. Det är ju fördelen med H&M, jag vet precis vad som passar mig därifrån. Ett säkert köp.

Tre (oj) vårkappor?! Herreminje, jag kunde inte välja och kanske är det ohälsosamt när det är för billigt men gillar jag dem inte får det bli Erikshjälpen. En gräsgrön i 60-talsmodell som nog faktiskt t o m ÄR från 60-talet med tanke på hur etiketten såg ut, en längre gammelrosa med krage i ett beige/mörkblårutigt mönster och en vit kortare modell från Promod.

En kortärmad vit sidenblus, en mönstrad ärmlös från Mango. Sämsta köpet var eventuellt en lång vit morgonrock i siden men... äh, jag vill ju vara en sådan som glider runt i sidenmorgonrockar! Måste hitta ett par högklackade slipintofflor med toffs! (skojar bara!)

I helgen blir det förhoppningsvis ett nyproducerat köp. Det börjar brännas med matbord till uteplatsen och där måste det bli perfekt för vi använder det så mycket och det ska hålla länge. Lobbar stenhårt för Himmelsnäs från Hillerstorp. Om man inte sett något finare eller rejälare på flera, flera år så kommer vi inte hitta något i helgen, det kan man vara säker på. 

Visualisera mera!

 Målbilder. Älskar vi inte målbilder? Jag gör det i alla fall. Pratar gärna om det också, det har trogna läsare kanske märkt ;-) 
 Min svärmor har ju sina sidor men en sak hon har rätt i är att Man ska uttala sina innersta önskningar för då slår de in. Jag tror hon är något på spåren där. 

Min målbild just nu är torsdag kl 10.45 då jag sätter mig i frisörstolen för en helrenovering. Klippåfärg och hela kångkarången. Ska bli vårigt blond, har haft nära min naturliga råttfärg i ett år nu. Trött på'at och tänker jobba så länge jag behöver idag för att kunna sluta 10.30 på torsdag och slippa ta upp datorn efter frissan. 

65 år senare

I april blir det ehmm... bodelning heter det väl inte när någon dör? Ni vet, såntdär. Efter morfar. Mamma har, och håll i er för Familjehistoria Deluxe nu, en halvsyster som är *trumvirvel* en månad yngre än mamma! Morfar var gift eller tillsammans med systerns mamma men träffade tydligen mormor, som då var 16 år, vid sidan av och båda blev gravida samtidigt. Mamma föddes och växte upp i ett litet, litet samhälle, mitt i småländska bibelbältet men hon visste aldrig att den andra tjejen, Lena, var hennes syster. Hon säger att hon hade det på känn men tanken fastnade inte. De jobbade tillsammans när de var tonåringar och då minns mamma att någon på jobbet skrattade över att de var så lika, och då hade någon annan i personalen hyschat. 

Morfar vägrade erkänna faderskap för mamma. Det var på väg att bli en process om det, när mamma var liten, men precis innan kom ett brev från en advokat i Eksjö, där morfar formellt erkände faderskapet. Något måste ju ha hänt där, eftersom han och mormor gifte sig och ingen av mammas syskon, som alla är ganska mycket yngre, hade en aning om att det fanns en halvsyster. 

Min gammelmormor, som dog för ungefär tio år sedan och som var mer som en mamma för min mamma än hennes egen mamma, berättade för mamma för ganska länge sedan att hon hade en halvsyster. Hon visade även brevet, där morfar erkände faderskapet för mamma och visade var hon hade lagt det för att mamma skulle ta hand om det sedan. När de städade efter gammelmormor ville mamma inte ta brevet, hon tyckte det kändes fel att liksom ta något, så hon lät det ligga i asken i byrån men senare, när hon kom på att hon ville ha det och letade efter det i byrån som hamnat i min mormor och morfars ladugård, var brevet borta och morfar stod som en hök över mamma för att kolla vad hon gjorde. 

Nu när de kallades till... ehhmm... bodelning? var mamma så lättad, för hon var orolig att det inte alls varit i ordning, att hon inte alls stått registrerad som morfars barn men nu är det då definitivt. Hon verkar inte ha vetat att det varit hur enkelt som helst att kolla upp via Skatteverket, utan gått och oroat sig. Jag sa att det antagligen var så att morfar skämdes över att han inte velat ta på sig faderskapet och att det var därför de bränt brevet. Klart att det inte är något man vill att ens barn ska veta. 

Hon visade i helgen morfars testamente där halvsystern står omnämnd. Det var första gången jag såg hennes namn och googlade fram en bild. En mycket stilig kvinna, elegant på en gruppbild med knytblus och välsminkad. Så långt ifrån min mamma men jag tycker ändå att man ser samma drag. Visade bilden för mamma som tittade på den, länge. Hon verkade inte ha tänkt på att man kan hitta bilder heller. 

Så sorglig historia, det där. Lena som växt upp utan sin pappa (men såvitt mamma vet med en närvarande styvfar), som antagligen undrat vad som hänt och (är vi övertygade om) morfar som haft dåligt samvete hela livet. Han var så snäll och omtänksam. Mamma och hennes syskon tror att det är mormor som förbjudit honom från att hålla kontakten, hon är sådan, men så ska man inte skylla på henne. Det har ändå varit hans ansvar. 

Sista rycket

 Sista veckan på jobbet, det känns som att jag står på ett skepp som både brinner och håller på att sjunka. Jag kommer hoppa precis när det säger blubb-blubb-blubb. Jag har 123 olästa mejl, varav många är sådana jag borde ha läst. Jag gör omvänt, när jag jobbar med något letar jag efter mejl som kan handla om det, istället för att läsa mejlen och handla därefter. Det är inge' bra men det är enda sättet om jag ska få något ur händerna ö h t. Alldeles nyss skrev jag ordet "pågår" och stirrade på det i fem tio sekunder, osäker på om det stavas så eller inte. Jag var tvungen att ljuda mig igenom det flera gånger för att vara säker. Tyckte det såg fel ut och hjärnan strejkade. Jag tror inte att jag hade pallat mycket mer men nu allt fokus på det som behöver stängas.

Stackars kollegorna pratar om REACH/ROHS-utskick som ska göras till samtliga leverantörer och helst jagas in påskrivna till sista april, ovanpå allt annat som brinner. Jag fick avisering om en prisökning i fredags, 56 000 EUR upp, på en enda artikel, årligen. Det är inga roliga tider att jobba med inköp. Antingen drar priserna iväg, eller ledtiderna, eller båda. Eller så ligger ens grejer på en båt i Suez-kanalen.

Om jag känner så här nu, hur kommer mina kollegor känna när de öppnar datorn på tisdag morgon och de är två strateger istället för tre men som borde varit fyra? Försöker att inte tänka på det men han som är teamlead har låtit sådär spänt raspig på rösten, som folk gör när de försöker hålla ihop men inte riktigt vet hur det ska gå till.

High-five

Man ska inte ropa hej osv, men Make hade telefonmöte med sin pappa och syster tidigare idag och sken som en sol efteråt. High-five med mig. Vi har nästan hela inne på den där motsvarande Trissvinsten och flera år tidigare än vi vågat hoppas på. 

"Jag gör en short list på hus på Österlen då. Ska bara ringa nya jobbet och säga upp mig först." säger jag när han gör sig klar att åka till jobbet. Det har varit lite av vår målbild, hus i Skåne. Visst, säger Make, men du behöver inte köpa något innan jag hunnit tycka till.
Jag tänkte att jag kan köpa två, säger jag, så kan vi välja sedan vilket vi vill använda. 

Det här har jag tittat på många gånger och hade snudd på kunnat köpa osett. ÄLSKAR DET. Kolla FÖNSTRET och tänk en skön soffa på verandan där man kan tillbringa en regnig dag med bok och kaffe. Drömmigt! Plus att jag gillar det där med flera "lägenheter", att hyra ut när man känner för det eller kunna ha gäster mer flexibelt.

https://www.hemnet.se/bostad/villa-10rum-hammenhog-osterlen-simrishamns-kommun-sodergardavagen-68-17264259

En del om en del

 * Jag tror att jag fått någon sorts aha-upplevelse om alltings jävlighet för kvinnor. Jag har så klart alltid vetat att kvinnor dragit det korta strået i världen, men det hänger över mig nu på ett jävligt obehagligt sätt, som det inte gjort tidigare. Jag kan inte släppa det. Jag ligger vaken på nätterna och är arg över hur kvinnor som är helt överlägsna män på alla (utom möjligen att lyfta tunga saker och slåss) konsekvent blir illa behandlade över hela världen, behandlas som djur. Vi har pratat om det några kvällar nu, på tal om äckel-Göran och jag fattar inte att det är likadant vart man än kommer i världen. Kvinnor drar lasset men blir kontrollerade, misshandlade, våldtagna, dödade och skuldbelagda av män.

* Som tidigare skrivet, men jag tänker så mycket på vad vi ska göra när vi blir på riktigt grön kvist, och det jag längtar mest efter med att (insh'allah osv) bli förmöööögen är att kunna hjälpa organisationer som hjälper kvinnor och barn. Det finns så många som kan göra så mycket om de får lite extra - jag läste genom Gömda Kvinnor om en kvinnojour som var så glada för att de fått ett stipendium och de skulle göra så mycket med de där pengarna. Hur mycket? var jag ju ytterst nyfiken på. 10 000 kronor! Då fattar man hur små medel de har, när 10 000 kronor blir en sådan skräll. Jag ser fram emot att göra skillnad och är glad att Make känner som jag. Han blir också så illa berörd. Jag är glad att han blir illa berörd.

* Igår fick vi höra att en ytlig bekant/granne en bit upp på gatan förlorat sin bebis under förlossningen nyligen. Vi satt i soffan, höll hand och snyftade över livet som tog slut innan det börjat och hur tacksamma vi är för våra två friska välmående. Fy fan. 

* Jag drömde om morfar inatt, att vi var hos dem på lunch och så var mamma sur på mig för att jag missat att det var hans födelsedag. "Han blev så besviken över att du inte hade med en present" väste mamma och jag tänkte Just det! 14 april! Han fyller ju år! Det knäppa med drömmen är att om du frågat mig i vaket tillstånd när morfars födelsedag var hade jag svarat Någon gång i april tror jag men i drömmen visste jag hundra datumet. Märkligt. När jag vaknade kände jag, för första gången sedan han dog, att jag saknar morfar och har varit lite sorgsen över det idag på förmiddagen.

Allan

 Min numera favoritkollega Allan, som jag handen på hjärtat tyckte rätt illa om första året på jobbet. Jag tyckte att han var en snackpelle och föreföll rätt korkad men, får man säga till Allans försvar, han var på helt fel plats - nu är han på helt rätt plats och är allt annat än en snackpelle.

Igår kom Allan in på min rum, stängde noga dörren om sig, såg mig djupt i ögonen och sa med darr på rösten Fan Loppan, jag... jag... jag skulle vilja krama dig men det får man ju inte så... Helvete, jag kommer sakna dig! Inte bara för att det kommer bli kaos här när du försvinner men du är en så jävla skön person. Man kan flabba med dig.

Det finns väl andra här som du kan flabba med sa jag och han kontrade med Vem då? Säg en enda!
Nä, visst. 

Så sa jag att jag kommer sakna honom också, för det kommer jag. Jädra pandemi för jag gillar att kramas med Allan. Det är en jädra stilig karl, det där. Lång, bredaxlad silverräv med snyggt skägg men jaja, pandemi och grejer så vi fistbumpade istället.

Det var inte bara därför han stängt dörren utan för att tacka mig för ett jobbsökartips jag gett honom, och som visat sig effektivt. Han kom direkt från ett tvåtimmarssamtal med en rekryterare och det hade känts "jävligt bra". 

Stereotypt, del 2

Pratade odling med min syster, hon funderar på att börja med tomater. Jag tycker att det ser så härligt ut när man är i Italien och de odlar tomater i trädgårdsland. Inte konstigt att de blir goda. Syrran sa att hon pratat med sin granne om saken, han odlar mycket tomater men har problem med fåglarna. Jag såg framför mig grannen som en Dolmino-gubbe med vitt hår och borstig mustach men så tillägger syrran "Alltså... han är bara åtta år, men han verkar veta vad han pratar om?" Så gulligt!

Sedär, en liten bild!

Jaha. Nähä. 
Det vore ju kul att kunna bjuda på en bild då och då men Blogger är INTE särskilt hjälpsamt så jag får experimentera lite. 

Med denna bild ville jag mest berätta att jag längtar till sommaren (NÄHÄ?!) och, tror jag, starkaste målbilden är att få ställa i ordning på uteplatsen och inviga UTEKÖKET igen! Vi behöver köpa ett nytt matbord eftersom det vi var lite snåla och köpte förra året (ett teakbord från Venture Design) började mögla så förfärligt. Efter en del bråk fick vi lämna tillbaka det till återförsäljaren, men Venture Design vägrade acceptera reklamationen, så återförsäljaren fick så att säga stå för det ur egen ficka. 

Jag har i flera, flera år dreglat över Himmelsnäs från Hillerstorp och har gjort lite research. Deras bord kommer inte mögla och de är av uppfattningen att det inte ska hända. Det är så vackert, det bordet, sammetslen yta och dessutom hela 240 cm långt. Stolarna är från Ikea och jag gillar dem inte, de är så klumpiga men det känns fel att göra sig av med dem när de är fullt fungerande. De skulle dock behöva lite kärlek (och färg!) - det får bli vårens projekt. 

Så här kan det i alla fall se ut en kväll i juli hemma hos oss, när fisken ligger på grillen och vinglasen immar!

Stereotypt

När vi är på väg tillbaka efter att ha hämtat barnen på dagis/skola sticker syrran handen fickan och säger "Asså, jag har gått runt med en bit parmesanost i jackfickan i typ två veckor?!"

Åh, underbart att ha dem här igen! Jag har inte träffat hennes barn sedan i somras men så snart de kom innanför dörren här igår, och den lilla på drygt 2,5 var lite sömnig och så, men hon ville komma till moster direkt och jag tog henne i famnen, hon lade kinden mot min kind, sina små armar om min nacke och bara mös. Det känns som att ha sitt eget barn i famnen. 4,5-åringen kommer in och kramar mig och säger på sin knaggliga svenska "Jag har saknat dig jättemycket". Så satt vi i soffan en lång stund alla tre och kramades. Älsklingarna. Nog för att det är blodsband men att man bara kan känna så stor och självklar kärlek för barn som inte är ens egna, som man inte träffat på så länge. Att de kan känna den tryggheten och kärleken tillbaka. Det är smått otroligt. 

Sorella

Min syster har bott i (nu strax utanför) Rom i tio år. Hon bodde i Stockholm ganska många år, hade eget förstahandskontrakt och fast riktigt jobb, ett sådant hon pluggat till. Hon var logistiker ut i fingerspetsarna, tänkte allt i effektivitet, småsprang vart hon än skulle. Lite så som vi ute i landet ser som "en typsik stockholmare" (rätt eller fel, förlåt förutfattade meningar) men bråttom överallt och Jäklar, vi missade tunnelbanan, nu är det fyra minuter till nästa! Allt hemma hos henne var design och välmatchat, inredningsintresserad, sparade till och köpte fina saker.

Så tröttnade hon på Sverige och Stockholm, gjorde slut med sin svärmorsdröm till sambo sedan länge, sade upp sig från jobbet, hyrde ut lägenheten i andra hand och åkte till Rom, bokstavligen med bara en resväska och boende fixat för en vecka. Hon åkte ner vid årsskiftet, hade fått plats på en skola för att plugga italienska och meningen var att hon skulle ha det som plattform för att söka jobb. 

Till och medd våra föräldrar, som annars är stöttande i ALLT vi tagit för oss, undrade vad hon gett sig in på och (halvt om halvt) tyckte att hon förstörde sitt liv. Jag var nere över påsken, hon bodde då i en lägenhet med tre killar varav en visade sig vara "mer än en kompis" och som hon idag är gift med. 

Hon var helt annorlunda, bara efter de där månaderna. Vi gick Rom runt, såg allt man skulle se, var uppe på åtminstone två av kullarna. Vi stannade och "fikade" (d v s drack ett glas vin). Tidigare hade hon alltid varit sådär hurtigt hälsosam, ville alltid bara äta sallad och dricka mineralvatten och jag blev så paff över att hon gick med på att bara sätta sig och dricka vin mitt på eftermiddagen. Lägenheten var ett ihopplock av uddagrejer. Hennes gamla jag hade åkt till IKEA första dagen för att ha matchande glas. Hennes nya jag brydde sig inte.

Fast forward till nu. Hon har blivit så himla italiensk och det blir kulturkrock varje gång hon kommer hit. Hon har som helt slutat planera sin tid och det leder alltid till irritation. Vet inte hur många gånger jag blivit tokig på henne för att hon säger att vi ska ses "efter lunch" och jag planerar runt det, för jag priortierar verkligen att träffa henne när hon är här, men "efter lunch" kan betyda precis när som helst och inte sällan inte alls, eftersom det inte blev av p g a något som kom i vägen. Jag blir alltid besviken och irriterad men just i detta nu påstår hon att hon är på väg hit med barnen, så jag litar på det och väntar med att slå på kaffe tills hon kommer. 

Alla kycklingar hemma i boet

 Nu är syrran hemma igen så alla kan pusta ut. Hon flög från Rom via München och blev först vägrad att följa med på planer från Tyskland, personalen sa "Inga svenskar" (Tänk om någon berättat för en för ett år sedan att det skulle vara så här, då hade man ju inte kunnat sova på nätterna) men efter en massa om och men och personalen ringde Kastrup så syrran och barnen kom med. Hon har en kompis som flög exakt samma rutt två dagar tidigare och då var det inga problem men det är väl olika personal som hört olika saker och alla är osäkra på vad som gäller/rädda att göra fel.

Det är därför man inte ska resa men jag är glad att hon är i Sverige. Nu stannar hon till påsk, är det tänkt.

På tal om påsk var jag helt hundra på att påsk är i slutet av nästa vecka. Har gått och tänkt att det bara är den här veckan och nästa på jobbet (börjar det nya tisdagen efter påsk) men så igår gick det upp för mig att det är ytterligare en vecka. Åh! Fick frågan här om dagen om jag ser fram emot att sluta för att jag längtar till det nya eller för att jag är less på det nuvarande. Det är ju båda, men nu är jag så kräkfärdig på nuvarande att det tar överhanden. 

Matbloggen

 Jag har upptäckt SELLERI. Det har varit en ehh-okej?-grej för mig tidigare men nu har det gått upp för mig att mycket blir godare med selleri. Grytor, soppor, såser och sådant. Tror att det är umami den bidrar med

I fredags lagade barnen och jag fredagsmiddag ihop. Jag kände mig sprängfärdigt mallig över den saken och tycker att jag förtjänar extra cred för att jag inte skröt om det på sociala medier men det var faktiskt... eventuellt en av mina höjdpunkter som förälder. Son fick skala och med liten kniv dela grönsaker. Lilltjompan fick blanda och sleva in fyllningen i "kycklingens rumpa" (mycket roligt var det). Vi körde variant på mat-Tinas tupp och fyllde stor ekologisk kyckling med citron, katrinplommon eller dadlar, äpple, ingefära, selleri (!), färsk timjan och kanske något mer. Jädra gott blir det. Sedan gör man sås på det gottiga i formen och vill inte tänka på hur mycket mättat fett men ja, det är ju bara fredag en dag i veckan, am I right!
Barnen tyckte att det var kul, de höll sams, var glada, lilltjomp blev bara lite arg över att hon inte fick använda kniven och ingen gjorde sig illa. Det var så lyckat att barnen fick montera sina egna pizzor dagen efter. Wow!

Annars kör jag stenhårt på hembakt bröd nu eftersom jag hittat ett recept som är snabbt, smidigt och håller länge. 6 dl rågsikt (alt  rågmjöl, mixade havregryn och/eller blanda hejvilt), 4 dl filmjölk eller yoghurt, 2 tsk bikarbonat. Lite salt. Det är det. Sedan pimpar man brödet som man vill. Jag brukar hälla i en massa fröer och hacka i torkade aprikoser eller dadlar. I somras blandade jag i färska blåbär, eller så kan man klicka i lingonsylt eller honung eller vad man vill. Blanda ihop allt till en geggig deg och skeda ner i (bakplåtspappersklädd) långsmal form. In i ugnen på 180 grader i 50-60 minuter och låt svalna på galler. Det håller i plastpåse nästan en vecka. Mums!

Lite om lite

 * I fredags hade jag världens besvär med att skicka påsk-paket till syrran och hennes barn. Det strulade när jag skulle lämna in till DHL-ombudet, de hittade inte min betalda sändning på QR-koden jag sparat och mejlet med bekräftelsen hade inte kommit fram. Jaja, orutinerat av mig. Jag såg 300 spänn ner i avloppet och lade 20 minuter på att prata med deras kundtjänst innan jag gav upp och körde till terminalen istället, på vinst och förlust. Där funkade det direkt. 

* Senare på kvällen messade mamma att syrran bestämt sig för att komma hem på tisdag. Det blir ny lock down där, husarrest för samtliga fr o m måndag, så hon tar barnen och kommer hit. Jag är glad, trodde inte jag skulle få se dem förrän till hösten och syrran har verkat så trött och håglös ett tag nu. Apatisk nästan. Hon som är en av de hårdaste tuffaste jag vet. 

* I söndags åkte Make och jag på dagspa på vårt favoritställe, en timma bort. Vi låg på en såndär dubbel"säng" och pratade om... koncernstrukturer. Romantiskt? Mja, men det är ett gemensamt intresse vi har, hehe. Nä men skämt åsido (fast inte), så sa jag till Make att framöver, när vi har frågor vi behöver fundera på och vrida och vända på ska vi åka dit. Man tänker så bra där. I alla fall tills tills man slumrar till, av värmen och vattenljudet. När vi är där brukar jag ha föresatsen att inte distrahera mig med något. Ingen telefon, ingen bok. Bara blicken ut mot sjön.

* Jag såg den här bilden (med mamman och sonen) i lördags och har inte kunnat släppa den. Hela bildserien berörde mig något alldeles särskilt. Jag är ändå ingen hästmänniska trots att jag ridit i många år. Kom att tänka på senast vi var i Frankrike, sommaren 2019. Lilltjompan vaknade alldeles för tidigt en morgon så hon och jag var nere på stranden redan klockan 8. Vid det rycket kommer de lokala gamlingarna för att bada, innan cirkusen drar igång och en man körde sin fru i rullstol så långt det gick i sanden, sedan lyfte han upp henne och bar henne som ett barn ner i havet så att hon fick bada. Det syntes att hon inte hade långt kvar och jag tänkte ofta på dem efter det men det var ett tag sedan nu. Hästbilderna påminde mig. 

Fabrikspodden

 Jag har sedan hemmajobbet inleddes för ett år sedan vid flertalet gånger konstaterat att det är rätt mysigt att sitta och lyssna på andras möten. Det är lite som att lyssna på en pod säger jag som aldrig lyssnat på en pod i hela mitt liv. Det är som sällskap, något man kan relatera till men inte behöver engagera sig i, ingen som förväntar sig något av en. Det är bra mix i Fabrikspodden. Lite allvar ("om de inte bestämmer sig för semesterstängning nu kommer det inte finnas något material hemma i sommar om de ska jobba"), lite humor, raljant jargong med välbekanta skämt som på ett tryggt vis återkommer gång på gång. En och annan känga till en och annan chef. Alla spelar sin roll, tar sin ton. 

Nästan alla våra morgonmöten med teamet slutar med att någon ber någon annan att vara kvar för att de har något de behöver avhandla. Så även idag då den ene bad den andre stanna kvar och jag sa (på skoj men ändå) att om det är okej kanske jag också stannar kvar, för att det är så trevligt att slölyssna på andras möten. Min favoritkollega Allan fnissade till och sa att han tänkt precis samma sak. 

Förra veckan handlade Fabrikspodden om att det började bli fullt i brandskåpet och hur löser vi det? Med FIFO skojar någon. Plötsligt hade man skämtbestämt att brandskåpet ska omfattas av ett styrande dokument och att vi behöver en WI (work instruction) på ämnet. Det föreslogs att Allan ska ta den bollen. Ett stående skämt i gruppen är att administration mäts i enheten Allan. Allan är faktiskt inte alls värdelös på administration men hatar det så mycket att han (faktiskt helt oförtjänt) fått rykte om sig att vara kass på det.

F-n så skönt det ska bli att byta bransch men Allan kommer jag sakna. 

Mot nya horisonter

 Två veckor kvar på jobbet! Phu! Det känns overkligt och en smula pirrigt. Inte ett dugg läskigt, faktiskt. När jag pluggade hade jag säkert minst 10 olika konsultjobb och det sitter som kvar, det är inte så stor grej för mig att byta jobb, att komma till en ny arbetsplats. Vad som däremot känns som en rätt stor grej är att börja lämna hemmet och vara på jobbet. Jag tror inte att de på nya jobbet kört genomgående hemma-jobb senaste året utan saxat lite. Jag räknar kallt med att behöva vara på plats tills jag är tillräckligt varm i kläderna för att vara självgående nog att jobba hemifrån. 

På jobbet är avslut både nära och avlägset. Jag slits mellan att bekymra mig för hur det ska gå från mina kollegor och att gotta mig lite åt att allt som kommer bli jobbigt i framtiden (här) inte blir min huvudvärk. 

En tredje, ännu mer luddig dimension är det där med Makes familjejox. Det svävar över oss, vi vet att det förr eller senare sannolikt kommer påverka vår privatekonomi ungefär som en årlig trissvinst.  När första pengen trillar ner i vår ficka vet vi inte, om ett år eller om sju (beror på snäll svärfar är med villkoren), men när det händer ser jag inte att jag kommer fortsätta jobba as-we-know-it. Det är lite konstigt att ha det i bakhuvudet.

Jag skulle vilja få en befintlig idéell second hand att lägga till förädling som verksamhet. Då skulle frivilliga som gillar att fixa och dona träffas tillsammans och göra det. Det hade blivit en social verksamhet, en träffpunkt lika mycket som en business då man snabbare kan omsätta skänkta möbler och andra artiklar som annars inte varit särskilt heta, till ett högre pris än man annars fått ut. Så fantastikt det vore att attrahera olika generationer till ett sådant projekt, allt från designintresserade tonåringar till medelålders mammor som vill bli bättre på att snickra typ (hej hej) till tanter och farbröder som är hejare på slip- och/eller symaskiner. Gott och blandat mellan ursprung och åldrar. Kaffe, prat och hembakt på det. Så jädra kul det varit att få bygga upp och driva. Det är mitt drömjobb.

Surkärringen, fortsättning

 Angående det där med patientsekretess inom sjukvården så ja, jag lackade ju på det nonchalanta svaret och vände mig direkt till sjukhusdirektören istället. Herregud, å ena sidan hatar jag mig själv för att jag blir sånhär, liksom hytta-med-näven och jag är precis som min pappa men å andra sidan vill jag verkligen hytta med näven. Å tredje sidan gör det mig helt utmattad.

Jallafall, sjukhusdirektören verkade inte heller fatta att jag syftade på ett strukturellt problem fast jag var tydlig med det. Klart att det är lättare att adressera ett lokalt engångsproblem än ett genomgripande strukturellt. Jag svarade kort och underströk att jag i princip skiter i namnlistan, den var bara ett symptom på något annat.

Idag, typ två veckor senare, fick jag mejl från någon annan som berättade att de lagt in en avvikelse baserat på mina synpunkter. Det lät dock fortfarande som att de mest syftade på namnlistan men ej tydligt. Han skrev att han hoppas att jag känner mig nöjd, jag svarade att om han berättar för mig hur avvikelsen är formulerad (och åter igen, för typ femte gången, förklarade jag att det är den allmänna inställningen till sekretess som bekymrar mig och som jag vill att de adresserar) så ska jag sedan säga om jag är nöjd eller ej. 

Jag vill inte vara sån här. Jag vill inte vara en 38-årig surkärring. Jag vill inte bli min pappa, som ska mejla allt och alla med sina synpunkter. Vi är så lika han och jag, och ändå är det de punkter vi är mest lika på som jag stör mig mest på hos honom. En liten ljusglimt är att jag ändå och faktiskt tycker att jag blivit bättre på att välja mina strider men framförallt välja bort, mycket bättre än jag var förr då varje irritation skulle ventileras. Hoppas att jag snarare fortsätter på det spåret, annars kommer min största hobby om 30 år vara att skriva syrliga insändare till lokaltidningen.

Ja! Men!

Utvecklingssamtal över Teams med Sons F-klassfröken. Sammanfattat: Han är klipsk och kan mycket, men kör sitt race och frågar man honom kan han allt. Som en liten gubbe, alltså.

Make gör mig alltid så stressad i den här typen av samtal för han har någon sorts obrydd bre-ut-sig-grej. Han tycker att här och nu är vår tid och "det är inte så noga" att hålla tiden men när det är en minut kvar av tiden (samtalen ligger kloss-i-kloss, och man ser hur fröken nickar snabbare och snabbare, så som de gör i teve när en pratglad gäst gått över sina tilldelade minuter men Make märker inte det, är helt obekymrad för nu pratar han, och kan när det då är två minuter kvar påbörja en längre, detaljerad och släpig utläggning om att vi inte vet vad Son gör på fritids på dagarna, något han kunnat sammanfatta på fem sekunder. Det är alltid så. Jag blir skitstressad, den man träffar blir skitstressad men Make märker inte ett dugg.

Make är även typen som ställer sin väska på sätet bredvid när det inte finns tillräckligt med sittplatser åt alla och om han ser att han får möte på en smal väg förstår han inte varför han ska stanna till på mötesplatsen han precis passerar, när själva mötet är 50 meter bort. Nej, fullt rimligt att andra bilen halvt ska köra ner i diket istället. "Det löste sig ju" säger han surt när jag blir sur. Det är i sådana stunder man väger hans goda sidor mot hans dåliga och funderar på om det är värt besväret. Så mycket av den här manliga/kvinnliga obalansen som existerar på grund av de orden. Det löste sig ju.

Vad man, utöver allt annat, blivit oerhört trött på senaste året

 ...ordet "annorlunda". Jag kände att bägaren rann över där vid jul när ALLA hade "en annorlunda jul". Ett annorlunda år, annorlunda tider, annorlunda semester, annorlundaannorlundaannorlunda. Ett av mina hat-ord nummer ett nu. Det och "coronatider". 

...synkroniserade danser i nyhetsflöder. Fattar att varje enskild betyder mycket för de som utför och visst är det något fängslande, svårt att låta bli att titta när flera människor gör samma rörelser samtidigt, men jag orkar inte med en enda till synkroniserad i-dessa-annorlunda-tider-dans.

...postiva icke-nyheter. Britt, 98 år, blev frisk från corona. Kul för dig Britt, verkligen, men hur många gamling-överlevde-corona har det inte rapporterats om senaste året? Nu räcker det!

Tre smarta/bra grejer jag gjort i helgen

Make fyllde år. Barnen hade ritat teckningar som jag ramade in fint så att han kan ha på jobbet. Tänk att till och med en treårings vattenfärgsteckning kan se nästan proffsig ut i en schysst ram med passepartou! Han fick ju annat också men det var från dem och lyckat, inte minst eftersom även de fick känna att deras konstverk äntligen fick den uppskattning de förtjänar :-)

Lilltjompan har på senare tid börjat bli så himla jobbig att klä. Hon accepterar inget av det man tar fram men när man erbjuder henne att välja själv skriker hon att DU SKA VÄLJA men när man väljer blir hon arg för det man valt duger inte. Håhåjaja. I helgen gjorde jag genidraget att ge henne ett gammalt avaktiverat kreditkort och sa till henne att vi skulle håll-i-er-nu LEKA KLÄDAFFÄR! 
(Jag blir nästan lite upphetsad av min egen smarthet i detta). Hon heltänd på den idén och så lekte vi klädaffär.
Tröja, 25 kronor. Klä på. Blippa här tack. Blipp.
Byxor, 30 kronor men de här (gårdagens, fortfarande rena) är för halva priset idag. Klä på. Blipp.
Strumpor, kampanj den här veckan, två för priset av en. Blipp. 

Vi hade fått en trevlig lapp i brevlådan från en familj som vill flytta till området och undrar om vi går i säljtankar. Nej, det gör vi ju inte men jag messade tillbaka och tackade för förfrågan (ändå lite smickrad att de ytligt gillar vårt hus), tipsade om att grannarna eventuellt går i sådana tankar samt om att det finns en Facebookgrupp för området som jag vet att en del i närheten hittat sina hus genom. De tackade så mycket i sin tur och undrade om de fick vara så fräcka att be mig lägga deras lapp i grannarnas brevlåda istället. Det gjorde jag så gärna, hyser fortfarande hopp om att bli av med flumfamiljen på den sidan så rullade ihop lappen och satte fint band om så att de skulle känna sig lite extra uppvaktade. Ett långskott men vi håller tummarna. Seså, flytta. Flytta då!

Behövd och lycklig

Reflekterar så smått över att Make och jag har som två bästa-lägen. Det ena är när vi är lediga, har semester och det är något jag i slutet av varje sommar är tacksam över, att man faktiskt mår bra av att vara lediga ihop för det är ingen självklarhet.

Vårt andra bästa-läge är när tillvaron är utmanande, när det är lite kniven-på-strupen och man har något att jobba med. Då är vi ett fantastiskt team, vi stöttar varandra och uppskattar varandra. 

Vårt sämsta-läge är vardagslunk, när det inte händer något särskilt och livet bara knallar på. Då tjafsar vi om vardagssysslor och andra skitsaker och jag, handen på hjärtat, kan börja fantisera om någon progressiv särbolösning, typ fortsätta vara en familj fast på deltid. Plocka russinen ur två kakor. Varför välja? Det var så tydligt när Make blev klar med plugget och vi för första gången på 2,5 år gick in i en långvarig vardagslunk, så bläig stämnig var det aldrig när det var som kämpigast med plugg, jobb, barn, renovering, vab osv. Nu, när det är upp och ner med Makes familj, varje dag är tvära kast med massor av känslor är vi starka, vi kompletterar varandra. Vi är viktiga och behövda för och av varandra.
Kanske är det därför vi är lyckligare, för är det något som är viktigt för människors lycka är det väl att man känner sig behövd av någon? 

Det är därför jag tjatar på folk om ideellt engagemang. Det är en sådan omedelbar lyckokick, när man är viktig, gör skillnad för någon. Det låter lagom halleluljafrälst, men jag lovar - man mår så oförskämt bra av att hjälpa andra. En av de lokala ideella organisationerna här har en jättestor integrationsverksamhet som är på kåvid-paus men två timmar där, när man sitter med fyra-fem personer som alla kämpar med sitt och man är deras bästa och enda hjälp till att förstå det där stycket i fysikboken eller varför man säger "jag tar en kaffe" och inte ett kaffe när man samtidigt pratar om att kaffet är varmt? Eller icke-logiken i begreppet "säga upp sig". Eller hur många sammanhang man kan använda ordet om. Känslan när någon fattar det du förklarat. Det är oslagbart och man är varm i hela kroppen när man går, värd sin plats på jorden. 

Jag tror man får en annan utstrålning också, en som tilltalar andra. Man blir modigare, starkare, litar på sig själv. Jag känner att mitt ideella engagemang gjort att jag ser människor på ett annat sätt, och märker att de märker det. Det låter så j-a flummigt, men jag ser folk i ögonen och verkligen ser dem. Om det finns något att se. En del är så... frånvarande eller blockerade av något att man inte kommer åt dem. Tyvärr. Ett fåtal då ser jag direkt att det inte finns något där för mig. Det är också en vinning, att lägga sin tid och energi på rätt personer. 

Här och nu

Igår började dagen med att Lilltjompan halkade inte mindre än TVÅ gånger i trappan. Son snavade på en mattkant och landade platt på mage. Det blev ner som en pannkaka med Makes familjejox och han hade sovit alldeles för lite p g a det. Bråk och skrik och Son ville inte säga hejdå när Make lämnade honom på skolan (annars är det så viktigt för honom att göra det). 

När jag hämtade honom på fritids sa personalen att idag hade inte varit någon bra dag. Han hade helt brutit ihop för att en pinne gått sönder och så hade han inte fått var med på samlingen för att han och några till inte lyssnat och förstörde för alla andra. Son stod med jackan på och luvan uppe och jag såg hur han storgrät tyst och hjärtat höll på att brista. Utanför pratade vi lite och allt hade varit "otur". Även hans kompisar hade haft otur, många hade slagit sig, saker hade hänt. Det hade varit o-god mat till lunch så han hade ätit för lite och var så hungrig att han mådde illa. Då bestämde jag att det var nödläge så jag lovade takeawaypizza och äta framför en film. På en onsdag! 

Det blev en bra kväll. Vi såg Själen (Disney+). Make avvek för nytt telefonmöte med familjen men filmen var så himla fin. Sensmoralen var att livet är det som pågår här och nu och det är viktigt att uppskatta de små sakerna. Just det flög över huvudet på Son, han var mest förtjust i (jazz)musiken men det nådde fram till mig, just där och då kände jag att jag var lycklig. Ett nöjt barn under varje arm, man är mätt, frisk, varm, har - om man tänker efter - inte ett enda problem i livet. En liten tår i ögonvrån över hur fint livet är, precis här och nu.

Tillbaka till de gröna drömmarna

I helgen lekte Son heeeeeela lördagen, kl 10 till kl 18 med en ny jättetrevlig kompis från klassen. Det kan potentiellt sett bli en familj man hänger med för deras lilla är bara lite yngre än Lilltjompan så på sikt skulle alla fyra barn kunna ha jätteroligt ihop. Plus att de bor bara fem minuters promenad bort. Bortsett från att hon är lärare (och alltså pratar alldeles för mycket) är de jättetrevliga. Vi började prata växthus, de hade byggt ett ganska nyligen och hon undrade om jag ville hänga med hem och kolla. Japps sa jag och det visade sig vara ett jätteväxthus, 24 kvm på mur och tre meter i nock. Drömmigt! 

Just därför fick jag lite kalla fötter för jag insåg att jag inte alls vet vad vi ska ha, jag hade tittat högt och lågt och blivit nästan sådär tvära-kast-manisk som jag kan bli men har lärt mig att man inte ska fatta större beslut då, så jag sa till Make samma dag att vi lägger växthuset på is. Det får växa (haha) fram vad vi ska ha till nästa säsong och tomaterna kan stå i sydvästhörnet igen. Det KAN vara så att jag vill ha större än jag ursprungligen tänkte, hade varit mysigt att kunna använda växthuset som uterum med matplats. Tänk att sitta där i tomatdoften och äta lunch när sommarregnet smattrar på taket. Hashtag målbild.

Däremot tänker jag att jag ska skruva ihop egna odlingslådor nu när jag byter läge på dem för befintliga pallkragar har gjort sitt. Pappan med växthuset hade gjort en smart sak; han hade gjort egna trälådor, ställt plastbaljor, typ murbruks- i och hjul på undersidan så att man kan flytta runt dem som man vill. Det såg väldigt trevligt ut och bra, kostnadseffektiv lösning!

Mot ett nytt liv frågetecken

Igår hade Make ett av de viktigaste telefonsamtalen någonsin, tror jag. Telefonmöte, snarare, med sin pappa, syster och en "rådgivare" kan man säga. Det killar i magen, livet är kanske på väg att ta en ny vändning. Jag älskar när livet tar en ny vändning, jag får en kick av det. Är inte så mycket för att i detalj analysera vad det betyder, gillar bara när det händer något och till och med när ganska dåliga saker hänt, som att man fått reda på att ens arbetsplats ska läggas ner och alla blir uppsagda har jag tagit emot beskedet med ett pirr i magen och av hänsyn till kollegor försökt se allvarlig ut när jag innerst inne redan ryckt på axlarna och gått vidare mentalt. Japp, jag är onormal. Jag säger till Make att vi kör. Jag är taggad. Vi löser det även att det innebär att han halvt om halvt behöver pendla till Norrland för flytta (dit) är inget alternativ, inte för någon av oss. Jag hade t o m gillat att vara själv med barnen några dagar varannan vecka eller så och om min inkomst är skitsamma, vilket den hade blivit i sammnahanget, kan man möblera livet optimalt, jobba så mycket man vill, inte så mycket man behöver - en lyx att vara ödmjuk inför naturligtvis.

För en vecka sedan fanns inte de här tankarna alls, men nu när allt, genom en bisats i ett sms, ställts på sin spets är riktningen glasklar och om allt faller på plats förändras livet. I så fall hoppar Make av sin nuvarande bana, hundåren vi precis tagit oss igenom kommer att ha varit helt bortkastade (ja, faktiskt) men jag säger att det inte är något att hänga läpp över eller ångra. Man fattar sina beslut baserat på de förutsättningar man har och ingen vet vad som händer i framtiden. Vi fattade rätt beslut baserat på vad vi visste då.