Tillägg

 Jo, Son och hans mage. Hans allmäntillstånd är tipptopp, han har inte ont, allt är precis som vanligt. Hon jag pratade med på 1177 sa att det är jättebra, att allmäntillståndet ofta säger mycket om hur man mår. Logiskt egentligen, men skönt att höra. Jag har väl ungefär ett rejält gråt-bryt per dygn, när det är lugnt och jag hinner tänka. Igår när jag nattade honom. Det har alltid varit så, död och elände är aldrig så nära som när man nattar.

Drömmer otäckt om barnen. Det gör jag aldrig annars, aldrig. De har alltid varit fredade i mina mardrömmar för inget ont kan hända dem.

Egentligen inga drömmar om att något händer dem, bara att jag är orolig. En natt vaknade jag flera gånger och var rädd att barnen gått ut till poolen själva, mitt i natten. En annan natt att vi gick här ute på gatan (som är trång, mörk, kurvig och bilar/motorcyklar kommer i full fart) och i drömmen var gatan smalare och mörkare och mer farlig än på riktigt.

En lärdom är att man alltid ska ta med sitt EU-kort, det där man har liggandes i en låda. Nu räknas tydligen hans besvär som akuta, så vi har rätt till sjukvård här, men eftersom vi inte har med kortet får vi betala och sedan begära tillbaka pengarna från Försäkringskassan. Vi har gjort det en gång innan, när han var två och blev sjuk här, och det var ett jätteprojekt.

Mina föräldrar kommer ikväll och ska stanna några dagar. Jag bad mamma, som ändå var hemma hos oss, att titta i lådan i hallen, den där sådant har en tendens att hamna, och tänk att Sons EU-kort (och bara hans!) låg där! De tar med det, om vi behöver mer sjukvård här.  

På ett sätt en fördel att vara här. Fransk sjukvård känns något bättre än svensk, i alla fall på ytan. Bättre service, liksom. När Son och Make oanmälda åkte till sjukhuset i fredags fick de träffa läkare direkt, behövde inte vänta en minut. En läkare och en sjuksköterska, plus en läkare till som lite second opinion.

Mitt i semesterparadiset…

…med oändliga vyer av blått medelhav gör sig verkligheten påmind. Med besked. 

Av en ren tillfällighet (en mkt envis klump i dåligt spolad toa) fick vi klart för oss att Son har blodigt slem i bajset och, säger han när vi frågar, har haft sedan han fyllde sju minst. Det vill säga sedan april. Han har det nästan alltid, säger han. 

1177 sa att vi inte bör vänta tills vi kommer hem utan rekommenderade att uppsöka fransk sjukvård så det gjorde vi. De tog första prover och kollar så att det inte var någon ytlig spricka bara. Det var det tyvärr inte. 

Nu avvaktar vi provsvaren men känns som stor risk att vi behöver gå vidare med undersökningar inom kort. Jobbigt för Son men vi behöver få veta. 

För det mesta går det bra men i stunder ser jag det värsta framför mig, det man inte ens vill nämna vid namn. Det lilla jag lyckats läsa mig till så här vi ändå statistiken på vår sida. Det är en väldigt väldigt liten sannolikhet att han skulle ha något som börjar på c. Dels ovanligt att sjuåringar får det och om barn får det är det andra sorter, oftast. Plus att Make har urusla mag-gener.

FR -1

Och jag har lite resfeber.

Make vidarebefordrade svärfars mejl med status kring huset. Både bilen och båten är nyservade. Poolmannen kommer på torsdagar runt lunch, trädgårdsgubbarna samma dag (det är så man brukar hålla reda på vilken dag det är när man gått in i semestermood) fast lite senare på eftermiddagen. De ska plantera buskage för att hindra att konstbevattningen skvätter på nyoljade pooldäcket.

När de precis köpt huset bestämde de sig för att bygga garage. Det fanns inget. Notarien på kommunen, som administrerade allt runt husköpet (tusen gången besvärligare än i Sverige) sa att de kunde glömma bygglov men tipsade om (!) att efter fem år blir ett svartbygge automatiskt "vitt", då kan ingen kräva att man ska riva det igen så vill man chansa så... Mer specifikt tror jag det var så att man inte behöver bygglov för carport, så vad notarien själv gjort och tipsade om var att bytta carport med EN vägg. Om ingen säger något på ett år bygger man en vägg till. Sedan en vägg till. Och en till. Till slut har man ett "vitt" garage!

Så de byggde garage, med tak i samma färg som stenläggningen för ibland flyger de över med drönare eller helikopter och kollar läget. Därför beställdes träd (bilden!) som planterades runt garaget, för att förhoppningsvis förvilla ögat. Nu tror jag faktiskt att det gått fem år. 

Dagens Farmor...

 ...skickar ett SMS till både mig och Make och ber oss rulla ihop och gömma undan nya ljusa mattan under soffgruppen när vi kommer till Frankrike, för de hann inte innan de åkte. Omgående, det första vi gör när vi kommer dit. Hon vill ha bekräftelse på när det är gjort*. 

Kvinnan som inte frågade sin son en enda gång hur han mådde när han hade covid skriver en halv A4-sida om en matta.

Men hon är bra på att använda emojisar, det får man ge henne. Det är många hjärtan, tacksamma händer och så. 

* Det är självklart för oss att göra det. För att slippa oron om inte annat. Vi täcker även vita sofforna med filtar för att inte riskera fläckar men det är tonen, det där mikrostyrandet. Och att grejer är viktigare än personer. 

Givandet och tagandet

Son har en ny kompis sedan han började F-klass. Faktiskt inte en särskilt sympatisk kille, men vi är glada att han kom ifrån sin förra bästa kompis som han hade en väldigt destruktiv relation till. Den nya kompisen är inte elak, bara dryg och lite uppkäftig. 

Kompisen bor i ett minimalt hus med minimal trädgård och verkar ha väldigt få roliga grejer, för de vill alltid vara hos oss och leka. När vi har gäster, stora som små, håller vi inte igen. Är man hos oss över lunch får man lunch, så är det bara, och nu har kompisen lekt hos oss säkert fem gånger på raken och vi har inte sagt något om det. 

Nu har de semester och pappan hörde av sig och undrade om Son var sugen på lek i eftermiddag. Jag sa att vi jobbar fortfarande, men att han nog skulle tycka att det var jättekul om de hämtade honom på fritids. Nähä, det var tydligen inte det de hade tänkt sig. De skulle nämligen vaccinera sig idag, båda två, och därför kunde de inte ha kompis hemma, utifallatt de skulle känna sig lite hängiga. Med andra ord hade de hoppats på barnvakt men när det inte gick får vi "ta det en annan gång". 

Jag har inget emot att ge. Jag kan ge mycket och länge utan att tänka på vad som är rättvist eller vems tur det är, men när jag väl känner att motparten tar det för givet eller inte svarar på ett sätt som känns rimligt blir jag tvärsnål och nu är den gränsen passerad med just den familjen.

Men i lördags hade Son en ny kompis hemma. De träffades på ett kalas för några veckor sedan och fattade tycke för varandra. Mamman kom med honom och hans lillebror (samma ålder som vår Lill) och det blev en höjdardag, en riktigt energikick. Alla tre stannade i flera timmar och vi skramlade ihop en enkel lunch på uteplatsen. 

De flyttade hit från storstaden för ett knappt år sedan, barnens mormor bor här men inget har blivit som de tänkt. Hon blev av med jobbet och mormor har av olika hälsorelaterade skäl inte kunnat avlasta något alls. De känner ingen utom mormor här, barnen har haft svårt att hitta nya kompisar. Lillebror får bara vara på dagis 15 timmar i veckan när hon är arbetslös.  Det kändes som att alla inblandade, även vi, var så glada och tacksamma för den nyfunna bekantskapen. T o m Make som brukar vara ganska ointresserad av folk han inte känner väl eller har en relation till var märkbart positivt påverkad och glad resten av dagen. 

Barnen verkade gilla mig. Den lille ville sitta i mitt knä och höll mig i handen när vi skulle leta smultron. Mamman sa att hon och hennes man inte hittat på något själva på flera år. Inte en enda gång. Senare på kvällen tänkte jag att... så jag messade och sa att jag gärna passar barnen en kväll när vi är hemma från Frankrike, så att de åtminstone kan gå ut och äta, få ledigt några timmar. Hon blev jätteglad!

Homage

På tal om populärt ämne: familjefotografering (hej Åsa!).

Senast vi träffade barnens farmor och farfar hade de med tjusigt inramat familjefotografi från senast vi sågs i Frankrike. De amerikanska barnen som haft med matchande och noga utvalda outfits inklusive stråhattar (!!!) enbart för det fotot. Giv mig styrka. 

Deras avsikt var uppenbart att fotot skulle placeras på prominent plats, så klart. Fina Familjen på display. Raka i ryggen och värdiga leenden. När tillbyggda badrummet i samma veva blev klart fann vi att kaklade avsatsen över toastolen kändes som ett naturligt ställe att placera familjefotot - inte minst för att farmor och farfar till ej obetydlig del finansierat nämnda badrum. Nu är vi hemmablinda och ser inte fotot, men ibland tänker jag på det och fnissar till. Farmor och farfar hade INTE tyckt om den placeringen men om vi haft ett utedass (gubevasch) hade vi garanterat satt bild av kungen och drottningen på väggen. 

Många fula ord staplade på varandra...

 ...blir det en dag som denna. Jag har åter igen börjat drömma om att bli hemmafru. Han som jag delvis ersätter slutade för en vecka sedan och naturligtvis har det varit kaos sedan dess. Jag är inte van vid att jobba så operativt/hands on som det är här. Fortfarande en aning irriterad över att de under processen uttrycken sa att det var en strategisk tjänst och att det fanns materialanskaffare som skötte avrop och annat. En (faktiskt) ren och skär lögn för nu är det jag som bokar lastbilar, gör lagerflyttar och har noll systemstöd samtidigt som jag ska vara vansinnigt strategisk, sitta och tycka till om en massa marknadsrelaterat jag har noll referensamar kring. Begrepp som knappt säger mig någonting. 

...och marknadsstrategier som lovar guld och gröna skogar, ära, berömmelse och evigt liv. Typ.

Det senare ska jag inte gnälla om, det var det jag tyckte var kul med jobbet, att det var något annorlunda mot inköp som jag alltid gjort, men jag trodde att det skulle vara mer klipp-å-klistra, kreativt (jag som gick samhäll-media på gymnasiet och hade Photoshop/Indesign som största hobby på fritiden) och lite instragraminlägg på det, hade inte trott att det skulle vara så SVÅRT. Vi jobbar med en byrå som är så jädrans duktiga och först nu förstår jag hur vetenskapligt och analytiskt det är med marknadsfrågorna. Misstänker att de är kanske ovanligt proffsiga (har inget att jämföra med) men det är, om man frågar dem, NOLL "tycke och smak" och hundra procent kliniskt och faktabaserat. Vad backar vi upp den teorin med? Du säger att den ska vara vit men varför säger du det? Hur har du kommit fram till det?  

Jag känner mig så bortkommen i de där diskussionerna. Ibland kommer jag med ett inpass men känner själv samtidigt att det inte är trovärdigt, jag gick i tycke-och-smak-fällan. Igen. 
Å andra sidan bidrar jag lyckligtvis med sådant som ingen annan kan. Projektlederi och faktiskt rätt gedigen erfarenhet av produktionsteknik, samt relaterat. Det behövs också, i allra högsta grad, och jag tror att det motiverar min existens här. 

Mi casa

När Make åker iväg städar jag. Först när han lämnat ser jag hur smutsigt och äckligt det är överallt. Igår lade jag två timmar på övervåningen, bytte lakan, städade badrummet, vek all tvätt, dammsög och torkade.  Nu är det mitt tills sent imorgon kväll. Då kommer han hem och ställer sin väska på golvet. Där kommer den stå i en vecka eller tre. 

Jag trivs så mycket bättre med att vara ensam hemma. Skulle aldrig vilja vara utan familjen men denna ständiga tvåsamhet, att aldrig få ha sitt eget, det är inte riktigt för mig. Inte så att jag lider av det, och det har inte med Make att göra, är övertygad om att jag känt likadant med vilken man som helst, men jag är så mycket gladare när jag är själv. Att vara särbo måste vara den ideala relationen. 

Pratade om det med en vän, den enda jag känner att jag kan vara helt ärlig med om sådant för hon känner likadant - tänk att både ha kakan och äta den. Man har familjelivet när man vill och känner för det, äter middag och umgås nära, semestrar och högtider, men däremellan har man sitt eget och (handen på hjärtat) båda kan få så många frikort de vill. Det sista hennes ord men hon sa precis det jag tänkte.