Ett steg framåt

Sagt och gjort, shoppade en del i fredags. Gick utanför min vanliga comfort zone och köpte byxor i modellen Lykke på Lindex. Vida ben, vidare än jag någonsin haft innan tror jag, men hög och liksom smal midja. Snyggt fall, mjukt tyg. Midjan mycket smickrande men jag tyckte i provrummet att man såg precis varenda cellulit på ändan och på hela taget att min rumpa blivit så oerhört stor/slapp sedan jag började jobba igen. Valde att bortse ifrån det och köpte byxorna ändå p g a 1) Gillar färgen, en mild vårig lite pistagegrön nyans 2) De var något annat 3) Smickrande midja. Dessutom köpte jag nästan himmelsblå slacks (modell Iris) samt två bastoppar i svart och vitt och en lite mer klädd svart topp men detaljer. Kände mig på hela taget plufsig och oformlig i fredags men kom på att det ändå är bra att handla när man känner sig så för passar det då så kommer det definitivt att passa sedan.

 

Har nya gröna byxorna idag, med en gräddvit lyxig blus med mjukt krås och mörkblå kofta över. Höga klackar. Känner mig snygg på ett jäkligt värdigt sätt. Bästa sortens snygg.

Ljuset i tunneln

Matsalsrenoveringen börjar närma sig slutet. Känner mig så lättad över det. Hon som blev sur och hoppade av projektgruppen var på semester förra veckan och har varit tjurig sedan hon kom tillbaka. Så jävla snett men jag tar det som en triumf för jag vet att hon surar för att vi inte misslyckats. Jag vet att om hon haft något att "anmärka på" så hade hon gjort det med ett stort, skadeglatt leende.

 

Vi har lyckats hålla tidplanen perfekt. Däremot har budgeten gått åt fanders. Fastighetsansvarige i gruppen har jobbat här i många år och gjort massa grejer av det här slaget. Han är väldigt sådär jaja det löser sig och jag litade på honom när han nonchalerade sådant som jag frågade om. Typ elektriker. Jag vet att jag frågade om vi inte skulle ta med det i budgeten men han viftade bort det och sa att nej nej, det går vid sidan av, det tar vi inte med här. Men så när vi gör det formella äskandet, alldeles för sent, har han lagt med 25 000 kr för elektriker. Plus att han godkänt mer spacklingsjobb än vad som var offererat. Plus rostfria karmar i köket. Plus annat och plötsligt hade min perfekta budget som verkligen såg ut att hålla gått upp från 305 000 kr till 367 000. Platschefen var skitsur vilket betyder att personalchefen var skitsur (på mig). Kallsvettig satt jag med budgeten och skar bort allt som inte var nödvändigt. Sedan förklarade jag för herrarna varför det stuckit, sådant som vi i samförstånd lagt till efter att ursprungliga budgeten lagts och av princip skyller jag inte ifrån mig men båda sa spontant att de visste att han i gruppen lagt till en massa på eget bevåg och att det så klart gör min uppgift att hålla budgeten omöjlig. De såg väl att jag svettades så de sa till mig att inte ta det så hårt, bara att vi måste vara noga med att ha väl underbyggda äskanden från början för vi ser dumma ut uppåt om vi kommer i efterhand och begär mer pengar. Det fattar jag också.

 

I alla fall en stor lättnad att ha erkänt det där med budgeten. Och att matsalen är möblerad nu. Frukosten serverades enligt plan i morse. Kaffemaskinen inkopplad. Många som sagt att det är fint, många glada miner. Positivt just nu men jag kommer aldrig mer ta på mig ett sådant uppdrag. Vansinnigt otacksamt.

Några shopping-snabba

• Skincity har 20 procent på Medik8 och två av mina favoriter av det märket är snart slut. Perfekt. Det blir så mycket pengar ändå men jag tröstar mig lite med att jag kan dela det på två eftersom Make använder samma produkter. Ehm, logiskt?

   

• Barnens lill-kusin i Rom fyller ett i sommar och mina föräldrar åker ner nu nästa vecka. Jag kom på att hon ska få en klassisk träskrinda i ettårspresent. Päronen kan ta med den som incheckad väska. Värt!

   

• Jag behöver (BEHÖVER) verkligen (VERKLIGEN) en rejäl uppdatering i garderoben. Har rensat ut en hel del senaste tiden, vissa plagg rent utslitna och det känns liksom bra, att man använder det man har. Ett gäng grejer urtvättade, mycket noppigt. Jag har gått upp lite senaste tiden, inte så att någon tänker på det men jag märker det på alla kjolar utan stretch som tidigare satt stramt men inte plågsamt om midjan. Samtidigt vill jag verkligen inte gå upp en storlek, trivs bra med 38/M. Behöver bara en minimal livsstilsförändring, vet att det är så lite som en rask promenad några dagar i veckan eller att skippa något litet onödigt i matväg för att jag ska bli av med den där extra centimetern runt midjan.

  Det får man säga; ändå ett angenämt dilemma att behöva köpa nya kläder.

Uppdrag man inte kommer ta på sig igen

Den här matsalsrenoveringen håller på att ta knäcken på mig. Jag drömmer stressdrömmar om det på nätterna. Tycker det är så jobbigt att alla har åsikter åt ena eller andra hållet. I vaket tillstånd bryr jag mig inte så mycket men på nätterna drömmer jag om det.

Igår var jag så lättad för jag fick en av de andra i projektgruppen att åka till IKEA 12 mil t o r för en panikgrej, jag är rätt hängig och har aldrig varit så osugen på Ikea. Skrev en detaljerad inköpslista till honom men ändå kom han tillbaka utan ben till köksskåpen. Han trodde att det ingick. Jag borde varit tydligare med att han skulle gå till köksavdelningen och låta dem göra en plocklista åt honom men han hade gått och plockat själv, verkade det som. Snickarna, som blivit lovade grejerna idag är lagom imponerade. Nu vet jag inte hur jag ska lösa det.

 

Jag hade även bett honom köpa matta till receptionen men det hade han inte gjort för "det är ju ingen brådska". Nej, men då måste vi (jag) åka en jävla runda TILL till IKEA och sofforna kommer om en vecka. Han passerade ju för fan mattorna, det hade bara varit att ta med en.

 

Känner  mig trött.

Ett helt och ett halvt decennium

Idag fyller Son fem år. På torsdag firar Make och jag 10 år sedan första dejten. Otroligt att 5 respektive 10-årsdagarna inträffar med bara två dagarsmellanrum. Tänk om vi vetat det när vi satt där på första dejten och jag redan hade avfärdat honom men inte ville vara oartig så jag gav honom ett glas vin till och så tog hand min hand i sin där över bordet och när jag skulle hem hade min cykel fått punka så jag fick leda den och när jag kom hem och duschat hade jag sms och missat samtal från honom, han hade hört av sig för att kolla så jag kommit hem ordentligt och blivit orolig när jag inte svarade.

Tio år senare, så många upp och ner men senaste åtta åren faktiskt nästan bara upp, firar vi Sons födelsedag. Son som är å ena sidan så vansinnigt jobbig att man knappt vet vart man ska ta vägen. Kissåbajshumor i kubik, FORTFARANDE. Envis och vägrar resonera om vad som är rätt och fel när han är på det humöret. Han blir vansinnig när man säger att han gör fel. Son som är så fantastisk under rätt förutsättningar. När man är själv med honom och lillasyster inte är med och förstör. När man hittar på grejer, tar sig tid med honom. Alla kluriga funderingar och överranskande djupa funderingar som kommer när man minst anar det. Alla svåra ord han verkar förstå och kan uttala perfekt. Dagisfröknarna som säger att han är en sådan fin kompis som hittar en plats för alla och anpassar leken så att många ska tycka att det är kul. De stora frågorna som börjat göra sig medvetna. Mamma, jag vill inte bli vuxen. Mamma, jag vill inte att du ska dö någon gång. Mamma, jag vill alltid finnas.

Jag blåljuger för honom om så mycket. Det är säkert fel, men jag tänker att verkligheten kommer gå upp för honom ändå, men ingen idé att oroa honom för något nu så jag säger att jag aldrig ska dö, att han alltid kommer finnas, att han får välja själv när han ska bli vuxen, att han inte behöver bli vuxen om han inte vill, vi kan bestämma hur gammal han ska vara genom hur många ljus vi sätter på tårtan. Vi kan sätta fem ljus på tårtan nästa födelsedag också, och då är han fortfarande bara fem år, om han vill.

 

Så andas jag mot hans tinning (han avskyr att bli pussad) och säger som jag alltid säger.

Du och jag och pappa och Lilltjompan ska alltid vara tillsammans. Vi ska alltid älska varandra och alltid ta hand om varandra, vad som än händer.

Tioårsplanen

I helgen trillade äntligen polletten ner och vår tioårsplan bara föll på plats! Make har hela tiden sagt att han ska starta eget senast vid 50 för att kunna dra in mer pengar och kunna vara mer flexibel. Trevligt, men jag vill ju också kunna vara flexibel och har inte, som han, en kompetens jag kan sälja dyrt. Men så i helgen när vi pratade om det kom vi på att han kommer ha en flaskhals i "det administrativa" när han startat eget, han sa att han bara kommer kunna ta en fyra-fem uppdrag om året om han inte ska jobba för mycket. Då sa jag att vi kan driva företaget ihop så gör jag resten. Tråk-jobbet kallade han det för men när vi gick igenom det tyckte jag att det kändes riktigt roligt: research, skriva prospekt, annonsering, ta bilder, lite sälj, lite analyserande. Det lät ju kul!   

Vi har redan bestämt att vi ska ha ett hus i Skåne, söder om Ängelholm, Bjärehalvön. Råkade surfa in på Hemnet och hittade flera hus jag kunnat köpa på studs om det inte vore för alla praktiska omständigheter (typ pengar och tid). Jag blev alldeles Hemnetsjuk. I Instaflödet har jag sett muggar med texten "I will not compare myself with a stranger on Instagram" eller något i den stilen. Just det har inte jag problem med, förstår faktiskt inte alls hur man kan fara illa av att se andras vackra sidor på Insta – tvärt om, tycker det är uppiggande. Däremot borde jag ha en kaffemugg där det står "I will not compare my home with houses on Hemnet" för där har undertecknad en soft spot.

 

SÅ planen är: Senast om nio år startar Make och jag företag ihop. Håller till på något kontorshotell i stan så att vi får komma ut och se lite annat folk på dagarna. Köper sommarhus i Skåne. Tar långhelger där när det funkar (jäkla skolplikt). Kan åka till Frankrike och hänga där lite mer flexibelt (men jäkla skolplikt). Jobba för oss själva och jag kan spela tennis varje dag. Typ varje dag. Det blir fint!

En liten win

eller vad man ska säga?

Men det slog mig att när Son var i Lilltjompans ålder åt han ofta med iPad framför sig. Det har aldrig Lilltjompan gjort. Det är väl för att allt går mer av bara farten med henne.

Den enda sanna glädjen

I matsalen där renoveringen nu är i full gång har vi ett litet hörn då vi bestämt att det ska vara en ganska knallig grön nyans, tänk insidan av en lime. Tanken var färgklick för resten är vitt och dämpat. Av hela matsalens väggyta är det kanske max 20 % och alla har redan åsikter om den gröna färgen. Mest en av tjejerna som hoppade av projektgruppen. Jag har känsla av att hon ivrigt piskar upp åh-så-fult-snacket och hon framstår som väldigt skadeglad när hon skattar och berättar för mig att "alla tycker att det är jättefult" . Till och med tjejen som ska vikariera för henne under nästa vecka och idag är inne på upplärning dissade (tycker jag) tämligen oartigt färgvalet. Skulle jag vara inhyrd receptionist en knapp vecka hade jag hållt lite lägre profil men rätt uppenbart hur tugget har gått under dagen.

Jag kan själv inte säga att jag tycker att den gröna färgen är snygg. Jag hade aldrig valt den färgen hemma men skiljer liksom på mitt vardagsrum och ett hörn i en personalmatsal. I min värld är det nästan funktionellt. Vi var rätt överens i gruppen om att det behövs en färgklick och vi hade fyra accentfärger att välja mellan från vår globala guideline. En ganska stor del av ena väggen kommer täckas av mikrovågsugnar/kylskåp, den andra av bänkskåp och kaffemaskiner. Sedan kommer stolar i färger som jag föreställer mig liksom tar udden av den gröna (stolarna blir i en lugn dämpad grön nyans, stålblå och ljusgrå). Nya golvet är också väldigt dämpat i färgen. Övriga väggar vita.

Jag samlade de som är kvar av projektgruppen i matsalen och sa att om vi ska ha någon annan färg i hörnet så måste vi bestämma det nu men efter en kort diskussion där jag lät de andra bestämma kom vi fram till att nej, vi har kvar det som det är. Skönt ändå, då har vi fattat ett "informerat" beslut.

Sur

Ja, så jag är lite småsur idag. Ovanligt för att vara jag, är ju normalt sett på så bra humör hela tiden. Som en förbannan pråm är mitt humör.

 

Men idag är jag lite edgy, känner jag. Dagen började med att jag lade märke till att den lilla lappen på en kollegas (som jag guschelov inte jobbar med) i själva verket är en kränkthetsrapport. Alltså en sorts blankett man ska fylla i om man känner sig kränkt. Meningen var väl att den skulle vara rolig men den var bara idiotisk. Kontentan var väl ungefär att om man tar illa upp för något är man antingen en idiot, överkänslig, dum i huvudet, har inget bättre för sig, har inte fått tillräckligt många likes på sin senaste selfie. Då blev jag irriterad.

Sedan visade det sig att lagerpersonalen slarvat bort en grej som en leverantör skickat till mig. Antagligen har de slängt den. En 1,5 meter lång slang med mitt namn på. Det värsta (näst värsta?) är att ingen är förvånad. "Det är inte första gången det händer" är det enda folk sagt när jag beklagat mig.

 

Ja, och så är jag sur på en annan leverantör som vägrar diskutera priserna trots att jag har ett perfekt case. Alla andra leverantörer hade gett mig en prissänkning men de vägrar. De säger att de kan disktuera priserna om jag får en offert från någon annan på ett bättre pris, då kanske de kan matcha det, men inte annars. Dryga jävlar. Jag blev provocerad så nu ska jag göra mitt bästa för att göra mig av med dem helt och inte ge dem möjlighet att matcha ett bättre pris utan bara flytta. Tusan att man jobbar i tidernas mest oflexibla branch, kommer i en perfekt värld ta minst ett halvår att byta leverantör.

Så alla kan dra åt helvete idag.

Köpa hus i Italien

Jo, så syrran har (äntligen) köpt hus. OMG vilket projekt det varit. Italienska fastighetsmarkanden är inte som den svenska, surprise surprise. Några skillnader:

 

Budgivningsprocessen; Man lägger som spekulant ett bud och då är säljaren låst till det budet i en vecka. Han/hon/hen får inte ta emot andra bud under den tiden. Inom en vecka måste säljaren ta ställning till om han/hon/hen tror att någon annan kan bjuda mer, i så fall avvisas budet, eller så vågar man inte chansa och accepterar budet.

 

När man lägger budet bifogar man en sorts "offert" där man anger hur mycket man är beredd att lägga i handpenning och när man ska betala hur mycket. Det är en del av budet. Alltså inte styrt av banken, att man måste lägga en viss procent i handpenning. Det förhandlas helt mellan säljare och köpare.

 

Alla kan ändra sig hela tiden. Och gör det. Oerhört mentalt påfrestande.

 

Ett hus, där de var överens med säljaren, kunde de inte köpa för det var en exman till säljarens syster (som ägde en del av huset) som belånat sin exfrus del av huset, och då gick det inte att sälja. Typ. Minns inte detaljerna men åh så rörigt.

 

Nu har de i alla fall äntligen i hamn. Huset ligger i en by som också är en sorts gated community från typ 50-talet. Det ser lantligt ut på bilderna, alla sovrum har eget badrum plus att det finns en lägenhet i källaren "där slaven kan bo" som syrran uttryckte saken. Slaven!? sa jag. "Tja. (italiensk gest som kan betyda vad som helst) Alla där ute har ju en filipinska i källaren." Jag vet fortfarande inte om hon skämtade eller inte.

Några snabba

• För ett tag sedan kollade jag statistiken för bloggen. Har aldrig gjort det tidigare, var övertygad om att ingen (ingen) läser men det är faktiskt några som läser. Vet inte om det sker regelbundet och det spelar egentigen ingen roll. Blev bara så förvånad att det ens fanns en kurva.

 

• Syrran i Rom har köpt hus efter många om och men. Äntligen! De behövde komma ifrån sin DINK-lägenhet och nu gör de det. Jag överväger att ta med Son och hälsa på. Kan resa gratis på SAS-poäng. Lilltjompan får vara på dagis även om jag är ledig, har kollat.

   

• Mattanten har ny blåtira. Bara två veckor sedan senast. Jag samlar mod för att våga säga något igen, trots att det inte gick så bra senast.

Kontaminering

En smula dålig stämning på morgonen när Make som lämnar barnen ringer och säger att det är magsjuka på dagis. Han tycker att mina föräldrar ska hämta barnen och ta hand om dem idag så att de inte blir sjuka. Jag säger att jag inte tycker att det känns rimligt. De hade barnen hela eftermiddagen igår och det är ju inte så att det är något extremt heller, att vi ska resa bort eller så. Make tycker att nej, men det är ju så jobbigt med magsjuka och ja, det är det men vi kan ju inte begära att mina föräldrar ska ta barnen hela dagar så fort det är någon som kräkts på dagis. Dessutom är antagligen barnen redan smittade om det vill sig illa. Så blev det lite kyligt men i slutänden bestämmer jag eftersom det är mina föräldrar.

 

Emellanåt tycker jag att han har orimliga krav och förväntingar på hur mycket mormor och morfar ska ställa upp. Han tycker att det borde vara självklart att de ska ta barnen mycket mer men jag är snarare tacksam över om de har barnen en eftermiddag i veckan. De har ju sitt liv och de ställer ju alltid upp om det verkligen kör ihop sig. Jag sparar helst förfrågningarna om hjälp till de tillfällena. Jag säger inte något till Make om hans föräldrar. Det behöver jag inte, det är en tillräckligt öm tå. Tycker bara det är konstigt att han tycker att mina föräldrar, som redan är väldigt engagerade, borde ställa upp mer när hans föräldrar är totalt ointresserade. Det känns inte särskilt rättvist.  

 

Förra året var Son knappt på dagis någonting mellan nyår och april p g a en magsjukaepedemi som aldrig gick över. Med lite otur kan det sträcka sig över flera veckor. Magsjuka är jobbigt men hittills har det aldrig varit värre än att Son kräkts några gånger på natten och sedan har det varit bra. Ska i alla fall se över magsjukekitet på övervåningen.

 

Checklista (förvaras i Sons garderob en meter från hans säng)

1. "Kräkskål"
2. Vinylhandskar
3. Sopsäck att stuva nerspydda sängkläder i, för att minimera kontamineringsrisken på väg mot tvättstugan
4. Rent täcke, kudde, sängkläder
5. Festis
6. Absorberingspulver

Bort med dig!

Jag har inte ont av det själv men den andra tjejen i mitt team mår jättedåligt av (som hon upplever det) surgubbarna här. Sedan jag kom tillbaka från föräldraledigheten och särskilt sedan jag flyttade ner så att hela teamet sitter tillsammans har det blivit så uppenbart. Hon har suttit och gråtit på mitt kontor flera gånger för att hon tycker att gubbarna är elaka mot henne.

Det är de faktiskt. Nog för att hon gör det lätt för dem, men hon är ju som hon är och det är inte okej att vara taskig bara för det. Hon vill ju bara göra ett bra jobb, stressar lätt upp sig, pratar för mycket, har temperament och de är fan inte snälla med henne. Idag på morgonen var hon ledsen för att någon av gubbarna frågat hur det gick med hennes köksrenovering och sedan avbrutit henne och klagat över att hon pratade för mycket. Gubbjävlar.

Jag sa till henne att Nu söker du nytt jobb! Ett annat företag som jag vet är jättetrevligt och växer så det knakar söker folk och hennes profil är perfekt. Hon hade tittat på det redan men inte vågat och sista dagen att söka är imorgon men nu när jag tog upp det sa hon att Ja, det är klart att jag ska söka!

Nu råkar jag ju vara vansinnigt bra på att söka jobb, för egen del och åt andra. Ingen är så bra på att skriva "personligt brev" (finns inget töntigare än att folk tror att det är det man ska skriva som rubrik. Du ska skriva ett personligt brev. Du namnger det inte "Personligt brev".) Oj vilka drömjobb jag landat ingångar till åt vänner och kollegor genom att hjälpa dem skriva kick-ass ansökningar. Det är lite min grej. "Du har potential och du behöver en spark i ändan så att du kommer ifrån det här sunkhålet. Uppdraget accepterat."

Miljöboven resonerar

Nu när jag bytt till kontor (fönster och två element!) sitter jag läääängst bort i hela byggnaden. Det är låååånga sträckor att gå, bara för att hämta kaffe. Har blivit bekväm. Har nästan helt slutat med klackar. Har ju klackskor ståendes här och tänker alltid på morgonen att jag ska byta till dem men så ska jag bara hämta kaffe först, eller bara gå och prata med någon på konstruktion först eller bara göra något annat först och de där klackarna kommer aldrig på. Istället smyger jag runt i ganska lufsiga mjuka ballerinas. I alla fall när jag har jeans och det har blivit mycket jeans senaste tiden, p g a kört moppe till jobbet.  

Här om dagen beställde jag herrskor, med snörning. Tamaris, de brukar vara bekväma. F ö har jag bestämt mig för att inte köpa skor på nätet mer. Det blir aldrig bra, bara en massa paket skickade fram och tillbaka. I måndags hämtade jag ett paket med skor från Zalando. Satte ner foten i dem och kände direkt att Nej, det här går inte. Det var inte ens "Jag går runt med dem ett tag och ser hur det känns." Lade ner dem i lådan och returnerade samma eftermiddag.

(Kände mig lite snuvad. Det skulle vara "wide fit" så jag var rätt säker på att de skulle passa. Visst, de var vida nog men typ 2 cm för långa! En 41:a blir inte en 39:a bara för att man kallar den wide fit. Irriterande.)

Jag är en klimatsyndare av rang med tanke på alla utlandsresor som jag har dåligt samvete för men ändå inte känner mig beredd att skippa. Därför brukar jag hålla rätt låg svansföring när det kommer till miljöfrågor, sten i glashus osv, men det känns helt vansinnigt med all denna luft som transporteras fram och tillbaka. Och just skor som är relativt skrymmande/svårt att veta om det passar. Därför ska jag verkligen försöka hålla mig till butiksköp framöver.

Denna helgen ett liv

Jag var lite styv i korken i fredags, inser jag såhär i efterhand. O-M-G så trött jag är efter helgen. Och huset såg ut som ett bombnedslag när Make kom hem igår vid 21.30.
Min kusin hade 18-årskalas igår så hela dagen gick liksom på det. Jag var oerhört nöjd med att vi kom iväg EXAKT I TID. Inte dåligt på en styck förälder. Jag planerade som ett proffs. Satte ungarna i badkaret medan jag duschade (stor fördel med att ha badkar och separat dusch i samma badrum!) så jag kunde fiffa mig i lugn och ro. Slog in presenten redan på morgonen (brukar vara det sista jag gör annars), strök Sons skjorta direkt efter frukost (också vanligtvis en sista-minuten-aktivitet). Lyckades få Lilltjompan att äta lunch utan att kladda ner sig precis innan avfärd. Så fick barnen leka i trädgården medan jag lastade bilen.

 

Annars är det alltid-alltid-alltid Make som är sist. Det är alltid jag som sitter i bilen, barnen fastspända i baksätet och så undrar man vad tusan han håller på med. Så kommer han utstapplande med fötterna bara halvt i skorna. Funderar några sekunder. Låser dörren (kodlås, åtta knappar som ska tryckas på). Funderar några sekunder till. Låser upp dörren (åtta knappar). Dyker in, kommer ut. Låser dörren (åtta knappar). Och innan vi hunnit ut till stora vägen kommer han cirka en gång av fyra på att han kanske inte dragit sladden ur strykjärnet och jag blir sur för jag har ju satt dit en tajmer som han by-passar eftersom han "inte hinner" vrida på ratten. Så får vi köra tillbaka och tio gånger av tio har han ju dragit sladden ur strykjärnet. Jaja.

Men igår somnade Lilltjompan inte i bilen som planerat. Lade henne i vagnen och rullade på grusvägen. Efter tjugo minuter somnade hon, jag var vrålhungrig och fick upp vagnen sex trappsteg på trädäcket. Någon öppnar dörren för att hjälpa till och så är det ju NATURLIGTVIS någon därinne som ska säga hej till mig i vad som för många är hyfsat normal glad samtalston men för en föräldrer som är så lunch-hungrig att hon håller på att svimma och vars barn ÄNTLIGEN somnat lät det som att vederbörande skrikit i en vuvuzela. Barnet ba' PING! Klarvaken och jag tänkte mörka, elaka, hungriga tankar. Istället somnade hon i bilen på väg hem. Man höll sig för skratt, det gjorde man.

Ja guschelov för jobbet, så att man får vila upp sig lite mellan varven.

Fredag Freitag Friyay

Jag är själv med barnen i helgen. Make åker till Berlin med nya jobbet. Inte så tokigt efter en arbetsvecka. De ska bara roa sig, inget jobb alls.
Det är mysigt att vara själv med barnen. Jag ser fram emot det. Tycker inte det känns jobbigt alls, tvärt om. Allt blir lite annorlunda och jag känner att jag lägger allt på en lägre nivå när inte Make är hemma. Framförallt blir maten enklare. Inte sällan är det för hans skull jag lagar mat som jag gör. Barnen är ju nöjda med fiskpinnar och själv behöver jag riktig mat max en gång om dagen.

Konstigt nog tycker jag att jag får mer gjort när han är borta. Barnen är liksom snällare när en förälder är iväg. Huset blir inte lika stökigt. När jag är borta är det tvärt om. Allt signalerar UNDANTAGSTILLSTÅND när jag kommer hem. Vet inte riktigt hur han bär sig åt men är övertygad om att han gör så gott han kan.

Annars lite nojig över att min gamla telefon ligger hos IT-avdelningen. Displayen på den lade av utan förvarning men då var min nya telefon redan beställd så det gjorde inte så mycket. IT skulle förstöra gamla telefonen men så bestämde de sig för att försöka rädda den för att ha som extratelefon. De bytte display och fick igång den.  Jag knappade in min kod för att de skulle kunna blåsa telefonen men då gick inte det för att telefonen ville uppdateras så jag fick lämna den där "o-blåst" och det känns inte alls bra. Det är ju hela mitt liv i den telefonen. Bilder, sms, internethistorik, lösenord osv. Samtidigt kan jag inte gärna misstro dem. IT-killen är verkligen inte den typen som jag kan föreställa mig skulle snoka, han är väldigt professionell, men fasen, känns ändå sådär. Hoppas att den är blåst nu.

Kontorsromans och Flubb

Mina känselspröt uppfattar en kontorsromans under uppsegling. Jag har haft rätt förr. Det är något med hur en del pratar med varandra, även om det är om helt vardagliga saker. Det är något hur de pratar med varandra, något med tonläget eller melodin eller hur de kan se så mysförtroliga ut fast de bara pratar om snustorra jobbgrejer.

Säger det bara för att senare kunna säga Vad var det jag sa?

Vad jag däremot inte borde ha gjort var att i ett vansinnigt anfall av totalt förtroende berätta för en äldre kvinnlig kollega som egentligen bara lånar kontor här ibland om Flubbet och vad som hände med honom. Det bara blev så och det var ingen i närheten och jag viskade så tyst att hon nästan inte hörde men när jag berättat insåg jag att jag hörde tangentknatter från ett kontor bakom skrivarrummet. Om jag hör honom hör han mig, tänkte jag och blev kallsvettig. Inte Flubbet som sitter där men föck, skulle ju inte berätta för någon egentligen. Nu hoppas jag att han som knappade på sin data inte hörde. Han är typ 60 och varit hårdrockare hela sitt liv, visst måste man ha vansinnigt nedsatt hörsel då? Eller? Har smått panik nu. Det får inte börja pratas och jag känner att jag måste hålla min del av dealen. Han håller sig på avstånd, vi låtsas som att det aldrig hänt.

Verkligheten 2.0

Tillbaka i Verkligheten 2.0
Första veckan med två barn då vi båda jobbar. Vi har halvt om halvt kommit överens om att Make i regel lämnar och jag i regel hämtar. Jag har lättare att komma upp på morgonen och kulturen på min arbetsplats är mer komma-tidigt-gå-tidigt men Make kan inte gärna regelmässigt stämpla ut halv fyra varje dag. För att få ihop dagen behöver jag vara på jobbet 06.30 och  lämna 15.30. Då går jag plus-minus-noll på flexen, prick.

Stötestenen är fordonsfrågan. Jag har kört moppe till jobbet i fyra år och nu är jag så inåtahelvete trött på att alltid ha hjälmfrissa, bortgnuggat smink, vinterjacka i maj, blöt och kall när det regnar. Nu tycker jag att det är min tur att köra bil. Det tycker inte Make. Han säger att han inte kan komma till jobbet på tjejmoppe (jaja, orka) och hjälmfrilla. Samtidigt vägrar han köpa en ny benisn/dieselbil. Han säger att om vi ska köpa ny bil så måste det bli en elbil. Benhård på den punkten. Han vill ha en Tesla. Helt såld på Tesla är han. Manisk nästan. Sitter på kvällarna och tittar på långa Youtube-klipp. Som tjänstebil skulle kostnaden vara hög men överkomlig. Det är vår stundande renovering som gör mig osäker. Det känns inte bra att sätta sig med en så pass stor fast utgift när vi ska renovera för vill-inte-tänka-på-hur-många-hundra tusen. Samtidigt: Jag har noll extra minuter att lägga på vägen till/från jobbet om jag inte ska gå back på flexen.

 

Vi har pratat om att jag skulle gå ner i tid (hej kvinnofälla!) men det bär mig emot. Det känns som att man blir blåst. En vän jobbar 80 procent och är hemma en dag i veckan med barnen. Lyx. Bokstavligen. Om jag jobbade 80 procent skulle det vara för att spara barnen någon dryg timma på dagis varje dag, inte för att såsa runt i pyjamas eller hitta på roliga saker en dag i veckan. Men kul för henne. Verkligen.