Nytt blad

Sista timmen på jobbet nu. Ska äta lunch här och sedan lämna in allt. Fy fan så skönt det känns men in i det sista får jag bita mig i tungan, för det spelar ingen roll. När vi har sista avstämningen och chefen kommenterar något under hösten, att en produkt sket sig "för det hade inte blivit beställ *en del*" hade jag precis på tungan att säga Det VAR beställt, men det var fucking komponentbrist och det tog tre jävla månader att få hem en container från Kina, jämfört med vanliga 30 dagarna!

Jag höll mig. Det spelar ingen roll. 

Igår grävde jag fram en gammal iPhone 4 och sparkade igång. Ville lägga in åtminstone BankID innan jag lämnade tillbaka min mobil (som jag absolut inte fick köpa loss) för gör man inte det får man ta sig till banken när de har besökstid typ var tredje fullmåne. Blev tvungen att ladda ner iTunes till min dator (!)  för att VIA SLADD få in så pass nytt iOS i telefonen att jag kunde ladda ner BankID. Det var ingen dans på rosor, kan jag säga, men nu har jag en telefon med förhoppningsvis tillfälligt nummer eftersom jag åtminstone fått OK på att ta med mitt gamla nummer. Om de sedan orkar lägga två strå i kors för att det ska funka är en annan femma. 

Jag är nog inte inne här mer nu på ett litet tag, så god jul på er och tack för allt pepp och snälla rader under en jobbig höst. Nu vänder vi blad och ser framåt!

TB

Throwback till februari... 2013? En kollega och jag skulle till USA ihop, vi hade en systerfabrik utanför Minneapolis och hade varsitt ärende dit, men samtidigt, så vi reste ihop. Nu är han en av de få jag fortfarande har sporadisk kontakt med från det jobbet, men då, när jag hoppade in i hans bil klockan sex på morgonen för vidare färd mot flygplatsen, hade vi inte växlat många ord. 

Vi flög Köpenhamn - Amsterdam men kom inte vidare. Det var snöstormar och skit, så efter många ovissa timmar bland en massa upprörda människor fick vi ut varsitt övernattningskit (väskorna var incheckade) och blev bussade till ett förvånansvärt fräscht Ibis precis utanför flygplatsområdet. 

Han var sur och muttrig, tyckte att det var ett jävla skit men jag, som alltid blir motvalls när någon är på dåligt humör, kvittrade positivt och till slut lyckades jag få honom med mig om än motvilligt. Vi käkade en god middag, hade jättetrevligt och dagen efter kunde vi sova länge, slapp komma fram lika utmattade som vi skulle ha gjort dagen innan. Så många gånger han återkom till den resan efteråt, hur inåtahelvete positiv jag varit fast allt gick fel, hur trevlig resa det ändå blev. 

Jag försöker tänka på det nu, när jag är inne i mina bittra, neggiga tankar. Det här är ju inte jag. Jag är att skratta åt eländet och säga Äh, fram kommer vi alltid! Nu hinner vi ju dricka ett glas vin också. Jag bjuder!

Nutid:
Vi avslutade just mitt sista avdelningsmöte. När vi går laget runt om veckan säger hon som tillfälligt ska ta över efter mig i förbigående att vi har en del kvar att avhandla innan jag slutar. När det blir min tur säger jag att jag som sagt slutar på onsdag så då är jag på kontoret. I övrigt inte ett ord från någon. Nada. Som att man varit inne på en veckas prao. Eller ska ta några dagars ledigt. Det hade gått att säga något vänligt utan att ljuga. Alla säger hejdå till alla. Jag säger ingenting. Vinkar inte ens sådär fjantigt mot kameran som de andra, trycker bara på röda knappen. Jag hatar det här stället. Hatar det och jag hatar den jag blivit här. Senast onsdag eftermiddag är det jag som, om det behövs, ger mig själv en smäll i ansiktet och rycker upp mig. Hör jag det?! 

Hör upp torrisar!

 Om man som jag har törstig hud som aldrig kan få nog med fukt och särskilt nu på vintern, ska man passa på imorgon när Kicks har 50 procent på Skin Treat för den här produkten är en av de bästa vs prisvärt jag testat. Jag jämför den med en schweindyr (vi snackar närmare tusenlappen på fullpris) nattkräm från Medik8 som jag brukade använda och trodde att jag aldrig skulle ersätta. Den här är inte riiiiktigt lika bra, men tillräckligt nära och till det priset! Särskilt imorgon! Jag ska köpa tre burkar, på min ära!

Under en period var jag lite nerdig, läste på, kollade innehållsförteckningar och tänkte aktivt på vad som funkade för mig. Min grej är squalene. Är det squalene i, högt upp i innehållsförteckningen, så är det bra för mig. Det blir den där rika, smöriga konsistensen som min hud älskar.

Ett annat budgettips som jag nyligen ersatte min lika oersättliga ansiktstvätt från Medik8 med är Nuxe Reve de Miel (faktiskt tack vare Cass som använder den). Min gamla tvätt var ljuvlig men för 150 ml fick man ge (på fullpris) närmare 300 och till slut blev jag för snål. Den här borde inte vara bra, den kommer i 200 ml pumpflaska (som känns jättestor) och är till både ansikte och kropp. Bara där hade jag avfärdat den i vanliga fall, men det är den enda tvätt jag använt, bortsett från den där Medik8:en, som inte gör att jag blir alldeles yttorr i ansiktet. Största minuset är att den är så starkt parfymerad, jag får som en chock varje gång jag använder den, vilket är varje kväll i duschen. Japp, jag är en sådan som duschar på kvällen. 

Tredje budgettipset är Biodermas micellära vatten. Den utgör dagens startskott, på en bommulspad. Rengör med den, sedan ett koreanskt c-vitaminsrum, sedan den där Skin Treaten, sedan smink. Jajemän. 

Vad har ni för fantastiska tips

Hopp om 'at

 Jajemän om det inte är på väg åt rätt håll. Det blev hela två dagar på kontoret och jag kände mig så uppiggad av att prata med de få kollegor som var där (och som nu kommer från höger och vänster och vill prata bakom stängda dörrar). Kommer till och med, tvärt emot vad jag sa, åka dit sista dagen vilket är ONSDAG och inte TISDAG som jag hela tiden trott. Man ska signera något papper om att man lämnat tillbaka grejer och att man inte kommer sprida företagshemligheter, JAJA. Gör väl det då. 

Hade trevligt samtal med min chef igår. Ibland är det så jag undrar om jag inbillat mig att hon varit så himla taskig, för det kan vara väldigt myspysigt mellan varven. 

I eftermiddag julmingel utomhus på dagis. Jag och en mamma till (naturligtvis) drog ihop insamling ovetandes om varandra men möttes på mitten och var väldigt glada att vi täckt in varsin årskull, för ingen av oss hade kontaktuppgifter till den andra årskullen. Jag tog på mig att köpa presentkort som gäller nästan överallt i centrum, och lade på en extra slant själv. Det blir inga jättepengar, men mer användbart än ett cellofaninslaget set med mugg, te och en förpackning torra italienska skorpor. 

Och idag lämnade Cass oss! Vi körde henne till tåget i förmiddags. Nu får hon jullov i tre veckor (hoppas att pandemieländet tillåter henne att komma tillbaka som planerat i januari) och vi saknar henne redan! Det känns som att ha vinkat av sin vuxna dotter, tyckte både Make och jag. 

Först ner. Sedan upp.

Jag tror ändå att det vänt nu, jag har varit nere på botten och tryckt ifrån.

 

Idag städar jag mitt kontor. Säger inte till någon att det är (planerar jag för) sista gången jag är här. Det känns också bra. Ett ytterst passiv-aggressivt fuck you, liksom att jag har för avsikt att blocka chefens nummer när jag väl stämplat ut permanent. Åh, jag hör ju hur det låter, liksom jag hörde hur jag själv lät igår när en ganska avlägsen kollega ringde för att han hört att jag skulle sluta. Jag borde inte ha, men det blev så och vi pratade i en timma. Jag kände inte igen min röst, den lät sprucken och klickande som när man inte har tillräckligt med saliv i munnen. Jag kände inte igen det jag sa, jag lät så j-a bitter. Borde kanske inte ha pratat, men efter senaste veckan är jag inte lika motiverad att hålla god min. Jag tar inte initiativ till det, men om någon frågar, lirkar lite, då kommer det.

 

Relationen jag förlikat mig med att ha förlorat verkar trots allt ändå inte vara över. Det är inte första gången den krisat, men den här gången trodde jag verkligen att det var över. Tidigare gånger har det varit upprört, mycket känslor från andra sidan. Den här gången ett sorgset men lugnt konstaterande om att det nog inte går längre och jag har inte försökt övertyga för det är mina förutsättningar som villkorar. Livet går i 180 och jag har varken energi eller tid att vara 'närvarande på distans' i ytterligare en relation. Jag tror att vi landade i något bra men time will tell, som dom säger.

 

Om det nu blir så att jag skriver lite mer om det här så får ni ha med er att jag inte går bakom ryggen på någon. Okej? Det är viktigt att ni förstår det. 

...and he told me that family is all I'll ever have and need

 Så trött i kroppen. Fast jag sitter stilla känns benen som bly och jag orkar knappt lyfta händerna till tangentbordet. All energi jag har rinner neråt, måste försvinna ut genom golvet för inte tusan stannar den i fötterna. 

Som grädde på moset har jag förlorat en viktig relation i helgen. Det har inte känts rätt att skriva om den fast jag varit på väg många gånger. Såg ni serien Wanderlust på Netflex? 4,5 år som till slut inte gick mer och till slut fick somna in med oändlig värme, kärlek och omtanke. Ska man avsluta en relation är det så det ska gå till men det känns tomt nu. 

Igår stack jag till gymmet, trampade tills svetten rann för att bli av med den giftiga känslan jag hade i kroppen. Det hjälpte inte men jag tittade ut över lokalen och lät tankarna landa i att hur jobbig senaste tiden än varit har jag ändå det som är viktigt - min familj. Allt annat kan komma och gå, det är jobbigt och kämpigt, men jag har min familj och det är det enda som spelar roll. 

Exit -6,5

Han som rekryterade mig till min nuvarande tjänst ringde. Han hade fått höra att jag skulle sluta och ville veta vad som hänt. Jag krävde honom både en och två gånger på löfte att det jag sa skulle stanna hos honom, för jag vill inte ha i nacken (igen) att jag varit illojal. Han lovade det och fan ta honom om han visar sig blarra vid sidan av. Dessutom sa jag (jättetydligt, flera gånger) att Det här är min bild, min uppfattning, min känsla. Frågar du chefen har hon garanterat en helt annan bild. 

Han berättade (gjorde inte direkt att jag kände mig tryggare) att han pratat med vår HR-gubbe igår och att HR-gubben sagt att jag inte räckt till, att jag visat mig vara "inte så självgående som man kunnat förvänta sig" samt (vilket förståeligt nog gjort rekryteraren förbannad) antytt att det slarvats när han kollade mina referenser. Inte förvånad alls. Det är chefens ord ur HR-gubbens mun för han har aldrig frågat mig om vad som hänt. Den ständiga jakten på syndabock när något går illa. Jag har sett det hos chefen så många gånger, hur viktigt det är för henne att ta reda på vem som gjort fel, även om felet begåtts för flera år sedan och ingen som var med då jobbar kvar. Senast förra veckan ett sådant exempel. Hon fick mig att ringa min företrädare som gick i pension i somras, för att ta reda på varför det står fel information på en viktig etikett. 

Det där med det självgående är så man nästan måste skratta för hela hösten har min chef hängt över axeln på mig och krävt att vara delaktig i allt jag gör (fast hon inte har tid),  vill kontrollera allt jag gör, att jag inte ska göra något "innan vi stämt av". Jag har känt mig bakbunden, hindrad, begränsad. Lite svårt att vara "självgående" då. 

Nu har i alla fall djungeltrumman börjat gå, äntligen. Folk hör av sig och säger att det är synd att jag slutar. Det känns bra. Det är bara några av mina närmaste kollegor som fortfarande inte sagt ett ord men jag vägrar att hänga upp mig på det. 

Sex och en halv arbetsdag kvar. 

Ditt och datt

Jahaja, vi behöver skriva äktenskapsförord, Make och jag. Det är ett måste när han blir delägare vid årsskiftet, helt otänkbart att någon i ägarkretsen går och skiljer sig och plötsligt är det ett ex som sitter på hälften av hens aktier. Så nu får vi skriva papper, i elfte timman. 

Höll på att skoja om att "Det var längesen man vabbade nu" (inte sen i måndags) men tyst min mun så får du socker. Finns ingen jinx som slår så hårt och urskillningslöst. Ibland räcker det med att tänka att man inte får tänka det, för att det ska hända. Lite oschysst, tycker jag faktiskt. 

Läste en god del av Obscuritas men gav till slut upp. Så less på alla dessa känslostyrda kvinnliga karaktärer som ska framstå som tuffa och hårda, genom att göras arga och... ja, känslostyrda. Dessutom ingen egentlig handling? Jag tycker man märker ibland att författare lägger mer krut på att skapa "färgstarka karaktärer" (jag kräks på färgstarka karaktärer) än intrig. Tumme ner.  

Hur man vet att en bok är riktigt dålig: När de lägger ner SIDOR (många minuter i en ljudbok) på att låta en lära känna kvinnan med hunden som hittar liket! Det kan vara en hel levnadshistoria om henne, hon går där i skogen med sin hund och tänker på sitt liv yada yada yada och så hittar hunden hittat liket och efter det är det inte ett ord mer om henne. Tumme ner. 

Jajaja, gör det själv då om det nu är så jävla enkelt, tänker du. En dag! En dag ska jag sitta i Frankrike och skriva böcker, oavsett om någon vill läsa dem eller ej. Ahhh, det blir fint. 

Eskalering

Världsrekord i skit tog jag igår. Orkar inte ens berätta. Drog uppgivet för Make när han kom hem och han blev så upprörd att norrländskan kom fram, så där som den gör när han är i affekt. Han säger att jag måste bita ifrån men jag vet att om jag gör det kommer jag få gånger tio tillbaka. 

Igår kväll skrev jag ett långt mejl till min chef men skickade det inte. Det kändes ändå bättre efteråt. Pratade med favoritkollegan och kunde inte låta bli att vräka ur mig allt, fast jag inte borde för han är den som sitter mest i skiten p g a mig, men han är så snäll och... fan, vilken kille. Vore man tio år yngre och singel. Eller bara singel, ärligt talat. Nå. Jaja. Han lyssnade, absorberade. Sa något som jag tolkar som att folk snackar skit om mig. Det sa han inte, men han sa att han tar mig i försvar. Att jag har haft jäkligt tuffa förutsättningar. Om han tar mig i försvar betyder det att någon eller några snackar skit. 

Favoritkollegan nr 2 ringde igår på dagen, när jag var som mest nerkörd. Jag blev så glad när jag såg hennes namn på skärmen att jag svarade med orden "JAG SAKNAR DIG!" Blev förvånad själv. Hon frågade vad fan som händer. Varför är det fortfarande ingen som vet att du ska sluta? Inte ens avdelningschefen vet och ingen fattar varför du inte svarar på frågorna om det som kaosar (det som min chef uttryckligen FÖRBJUDIT mig att svara på). Nu är det jag som framstår som arrogant och nonchalant, som inte svarar på mejlen. Helvete. 
Total överraskning för mig att det tydligen fortfarande inte gått ut info om att jag ska sluta, inte ens till ledningsgruppen tydligen.

Jag tänker inte göra något när jag slutar. Inget tack-för-den-här-tiden på Intranätet, ingen tårta i matsalen. Vetefan om jag ens är sugen på att säga hejdå, annat än till de få personer jag nu med facit på hand vet att jag tycker om. Jag har alltid sagt att man inte känner någon hundraprocentigt förrän man gjort slut med vederbörande, bokstavligt så väl som symboliskt talat. Jag trodde jag kände mina kollegor, men det gjorde jag nog inte. 

Det enda jag dagdrömmer om att göra, men som jag inte kommer men som hade varit roligt, vore att skriva "Adjöss och tack för fisken" på intranätet. I de allra flestas ögon är det bara en konstigt avskedshälsning, men de som kan sin Liftarens guide till Galaxen vet följande:

Märkligt nog hade delfinerna länge känt till Jordens förestående undergång och hade gjort många försök att göra mänskligheten uppmärksam på faran; men samtliga kommunikationsförsök misstolkades som skojiga övningar i att leka med bollar eller tigga godbitar, så dom gav upp till slut och lämnade Jorden för egen maskin strax innan vogonerna kom. Det absolut sista meddelandet från delfinerna missförstods som ett förbluffande läckert försök att göra en dubbel baklängessaltomortal genom en ring och samtidigt vissla the Star Spangled Banner, men det egentliga meddelandet var: Ajöss och tack för fisken.

Ångestmöte

Klockan 05.00 - 07.00 i min säng. Väl mött!

Har någon forskat på varför allt känns mycket värre på natten? 

Så mycket med jobbet. Två veckor kvar två veckor kvar två veckor kvar. I möte med min chef och hennes sidekick igår fick jag skäll för att jag (idiotiskt nog nämnde för dem att jag) frågat försäljningschefen om prognoserna på en artikel verkligen stämde, för de är skyhöga. "Varför pratar du med försäljningen?! Varför pratar du inte med dina kollegor?!" gormade sidekicken. Jag vet att det i deras värld är typ gazaremsa mellan vår avdelning och försäljningen (mest mellan individerna som leder respektive avdelning), men ytterligare en så sjuk grej på det här stället, att man inte får prata med kollegor (!) utan att att få en smäll i huvudet.

På hela taget har jag blivit så j-a strykrädd den här hösten. Jag som alltid stått för vad jag gör och hellre erkänner brister än sopar under mattan - det har blivit tvärt om. 

Tur i oturen är att jag (fortfarande) hämtar mig snabbt. Nu är jag mentalt en våt fläck men efter två veckors julledighet kommer jag känna mig on fire igen, redo att börja på ny kula. Det är en välsignelse, att kunna stänga datorn på kvällen och sedan inte tänka på jobbet mer förrän... ja, okej, klockan fem följande morgon. Men ändå! 

Exit minus 15

Allmänt dålig dag efter dåligt slut på arbetsdagen igår. Ångestpåslag igen, har inte haft det sedan jag sa upp mig. Något som inte blivit gjort (än, men jag tror faktiskt att jag haft hyfsat koll) och chefen upprörd. Anledningarna låter som bortförklaringar, är väl något mitt emellan. Man hade alltid kunnat göra mer, prioritera annorlunda men sett i efterhand har man alltid valt fel. Det är det som knäcker mig här, om jag gjort det istället för något annat hade jag fått skit för det andra som inte blivit gjort och när allt har högsta prio blir allt en grå sörja. Som att man bara kan ha sense of urgency på ett väldigt begränsat antal uppgifter och jag har slagit i taket där. Tycker att min förmåga till "många bollar i luften" har decimerats den här hösten. Möjligen ett tecken på stress/på väg in i väggen/början till utmattning et c?

Till slut, under samtalet med chefen tappade jag det och hörde mig själv komma med en lång ogenomtänkt harang om att Det är precis det här som gör att jag lämnar, ja det är mitt fel, sorry, tar på mig skulden men jag fixar inte alla grejer som kommer in från alla sidor hela tiden. Fixar inte det! Hon backade lite, insåg väl också att det bara är typ två veckor kvar och det tjänar inget till att sparka. Och jag tycker att det känns orättvist, för så mycket av det här som gått åt pipan tror jag inte hade gått åt pipan om den där andra personen jag skulle varit ett team med funnits kvar i företaget eller blivit ersatt. Det var ju hen som skulle hållit i de här bitarna, men det är det ingen som tänker på nu, utom jag.

Just nu känns det som att det man lämnar efter sig är det som inte funkar, att folk kommer minnas hålen och inte osten. Självförtroendet är vid fotknölarna igen, efter att jag ändå kände mig rätt het där ett tag. Nu ska jag in i en ny global industrikoncern, ett varumärke folk använder som koll-på-läget-referens, och känner mig som en fejk mer än någonsin. Försöker klamra mig fast vid mina mentala livbojar:

Det blir lättare i ett företag där det finns riktiga strukturer och processer. 
På mitt nya kommer jag ha ett smalt fint område att sköta.
Det kommer alltid finnas någon att fråga. 
Jag kommer vara en del av ett team.
Organisationen kommer inte ställas inför milsvida kunskapsluckor som blir min uppgift att överbrygga.
Ny arbetsgivare men ändå lite på hemmaplan.

Drömde förresten att jag kom till nya jobbet och så visade det sig att jag skulle ha personalansvar. Jag blev så upprörd. Det var det ingen som sagt. Nähä sa dom och ryckte på axlarna. Det har du i alla fall. 

Vinnande koncept

Så slog vi till på lite magsjuka i helgen också. Det var i princip några timmar för min del, kräktes sista gången lördag kväll, och håller oss hemma även idag. Imorgon är det julfest med jobbet, jag hade ändå tänkt att det skulle funka att gå eftersom det då är tre dygn sedan (1177 rekommenderar att man håller sig hemma ett dygn efter sista kräk) men förstod idag att jag inte är välkommen på julfesten imorgon för att folk ändå är rädda att bli smittade. Ja, det är väl antagligen rimligt men ändå lite besviken. Jag hade verkligen sett fram emot det. 

Jag ser så mycket fram emot att lämna nu. Det står mig upp i halsen. Inte så mycket jobbet i sig som jag trott, men bemötandet. Ingen av mina kollegor, förutom min favorit, har sagt att det är tråkigt att jag ska sluta, frågat varför eller vad jag ska göra sen. Inte kommenterat det ö h t. Misstänker att de är sura för att jag lämnar dem i sticket. Det hade varit skönt att få förklara lite mer, men om ingen frågar...

Totalt kaos här hemma idag. Dagis stängt och Son hemma för att vara på den säkra sidan smittmässigt. Cass är trött och lealös, orkar inte ta tag i barnen men hon har dragit ett rätt tungt lass senaste tiden så det är inte så konstigt. Jag tänker att jag nog tar VAB resten av eftermiddagen, det är värre att försöka jobba och misslyckas än att inte försöka alls. 

Julklappstips

behöver jag men det är ju inte lättare för er än för mig. 

Mammas är klar - en stöldsäker ryggsäck. Oerhört nöjd med den julklappen. Knivsäker, kortfickor som gör att obehöriga inte kan blippa ens kort i smyg, kodlås både för att öppna och för att låsa fast ryggsäcken i fast föremål. Perfekt när man reser. 

Barnen får varsin spelkontroll. Vi tänkte koppla på AppleTVs Arcade vid jul. Playstationkontroll ska funka. De får även marmoreringsfärger. Minns att jag älskade det när jag var liten. Annars tänker jag att vi håller försöker hålla det där. Någon grej till dem var ytterligare, men varje år blir det samma sak. Jag som tycker att vi inte ska dränka dem i julklappar och Make som å ena sidan rationellt håller men men som å andra sidan alltid får sista-minuten-ångest och tror att de inte får tillräckligt.

Syrran får en secondhandad jultallrik (Stig Lindberg/Gustavsberg) från sitt födelseår. Hennes man får, som "en kul grej" Zlatan-duschkräm. Han är varmblodigt Roma-fan och när vi var nere på höstlovet var han på match mellan Roma och Milan. Zlatan hade enligt uppgift retat gallfeber på hela stadion. Hehe. 

Hennes barn får också marmoreringsfärger. 

ÅTerstår Make och pappa. 

En av de bästa julklapparna på länge var de personliga shoppingkassarna jag beställde från Etsy för två (?) år sedan, men de kom inte fram innan jul så det blev ju lite sådär. Man kommer alltid på att man ska handla därifrån för sent. 

Vad har ni köpt för julklappar, i år eller historiskt, som känts liksom som rediga tiopoängare? 

Nytt jobb nya kläder

On another, mer ytlig, note:

Jag SKA INTE titta på TV-serier som utspelar sig på 50- och 60-talet för jag kan titta max tio minuter innan jag börjar surfa efter nya kläder. Herreminje så farligt det är men guschelov för Sellpy. Nu ser jag Glória på Netflix (den är bra) och japp - som ett brev på posten!

Har försökt med Sellpy ett par gånger sedan första handlingen där i mars utan att lyckas, det är som att man måste ha ett visst flow, men igår hade jag det flowet med besked. På mindre än en timma hade jag 20 plagg i min varukorg och vissa var jag så förtjust i att jag bara måste få iväg beställningen direkt. Jag rensade bort fem sex plagg men beställde resten. En hel del sommarkläder, kunde bara inte låta bli. 

Om ni är nyfikna på vad jag gillar kommer här en liten summering!

Prickig klänning med snygg krage från STOCKH LM, 100 kr.

Monkiklänning till sommarlådan, 35 kr. Gillar särskilt ärmarna och att det är skjortmodell. 

Vintagekjol för 130. En chansning. Den kan vara alldeles för tight eller för lång (är petig med att jag vill ha prick knälångt). Ibland funkar det att vika upp ett varv i midjan.

Älskar kragen. 75 spänn.

Mmmmm krage.... Är tokig i kragar!

Sa jag krage? Egentligen är väl inte rött min bäst-bästa färg men det fungerar. Kragen...

Totalt megakär i denna, fast den sannolikt är lite för lång. Eventuellt också lite för stor, men det är knytband i ryggen och då brukar det gå att justera rätt bra.

En Morris-mönstrad knytblus, den dyraste i varukorgen med sina modiga 240 spänn. Kommer ha den nerstoppad i stram mörkgrön pennkjol tror jag bestämt. Ni vet vad vi har sagt: Man kan ha hur crazymönstrade blusar som helst om man stoppar ner dem i stram pennkjol. Glöm aldrig det. 

Plaggen kostar i snitt ganska exakt 100 kr styck och eftersom jag skickat iväg lite grejer till Sellpy som sålts redan använde jag mina credits därifrån för att betala en del av kostnaden. I sista stund valde jag bort en vansinnigt snygg kjol i ull och kashmir eftersom jag insåg att den nog blir för tight i midjan och inga förlåtande material.  Utöver ovanstående blev det någon mer vardagsklänning, två blusar, ett par skor samt lite annat. 

Sellpy är väl kanske lite svårt eftersom det finns sådana mängder av allt men det är ändå så roligt om man som jag, gillar att fynda. Varje klick på Nästa sida känns som att dra i enarmad bandit - är det på nästa sida tidernas guldkorn kommer uppenbara sig? 

Jag är en ganska ren 38/M och det underlättar. Midjan sitter så att säga där den ska och jag ser ofta på plagget om det passar mig eller inte. Det är det där med längden på kjolar och klänningar som jag önskat att de skrev ut, men det gör de inte. 

TB - Nyårs 2000

 Det kanske blir ett regelbundet inslag här, throw backs, men tråkigt att hålla det till en bestämd dag i veckan.

Igår började jag tänka på nyårsafton 2000 eftersom Cass pratade om något nyårsfirande hon varit på som spårat ut och hon, som normalt varken röker eller dricker tyckte var hemsk. Vilket spektakel det var, natten mellan 31 januari 1999 och 1 januari 2000. Då var jag 16 och min dåvarande 23-åriga pojkvän, han som sabbade mig för antagligen all framtid, hade bestämt att vi skulle förlova oss. Inte för att vi skulle gifta oss eller så, utan "för då är det på riktigt och jag kommer absolut aldrig vara otrogen". Bara en sådan sak. Det var han ju naturligtvis ändå, men det är en annan historia.

Han tyckte att vi skulle ha fina ringar men jag fick betala min egen. Alla julklappspengar plus lite från sparkontot rök. Mamma började gråta när jag berättade att vi skulle, för det var planerat, inget spontant. Nyårsaftonen firade vi i hans etta på Hisingen. Med var också hans yngre bror, dennes flickvän, en kompis till dem och en tjej som inte var sällskap till kompisen, minns inte riktigt vilken relation hon hade till någon.

Vi åt något gott, min kille hade jobbat som kock och hans bästa egenskap var att han var bra på att laga mat. Brorsan hade varit alkis sedan han var 19 och drack alldeles för mycket. Min kille drack också alldeles för mycket. Brorsan började tafsa på mig, sa att han skulle slänga ut mig från fönstret (sjätte våningen) om jag sa något till brorsan. Jag sa till ändå och fick ett sluddrigt "Han vet inte vad han gör, han är så full" till svar.  Brorsan och hans tjej bråkade och brorsan sa till henne att hon inte förtjänade halsbandet hon fått i julklapp av honom, "ta av det". Hon grät. Min kille tyckte att vi skulle byta ringar redan vid 22, eftersom han insåg att han höll på att bli för full. Vi gjorde det i köket, och han körde pannan i luckan till städskåpet för att visa hur mycket han älskade mig. Sedan försvann han, brorsan och brorsans tjej en stund. Senare fick jag höra att de gått upp på vinden, brorsan hade satt på sin tjej och min kille hade fotat dem. 

Vi tog spårvagnen in till centrum, drack medhavd alkoläsk, hittade ingen toa, åkte hem. 

Flickvännen träffade jag för något år sedan på macken. Hon stod i kassan. Jag kunde inte placera henne först, det tog tills jag kommit ut och var halvvägs hem innan polletten trillade ner. Namnet kom först, sedan sammanhanget. Hade velat ge henne en kram för allt som var. Hon måste haft det betydligt värre än jag för min kille var i alla fall funktionell det mesta av tiden, till skillnad från hennes som alltid var full och dräggig. Hon och jag borde ha hållit ihop men det begrep vi inte då. 

Det som blir och det som inte blir

 Jag skrev på för det där halvårsjobbet igår. Det kändes som Det Enda Raka mer än Jippie! men ändå bra. Det blir bra. Skönt att jobba för ett megastort företag igen, den här gången på en megastor sajt, närmare 1000 anställda. Det blir nytt för mig. Allt är strukturerat och jag hoppas att ansvarsområdet är smalare. Som de beskrev det är det verkligen precis det som passar mig bäst, hoppas att det blir så i verkligheten också. 

Jag mejlade han jag träffade i fredags och sa vad jag tyckte, att det vore jättekul att jobba med dem men att det är bäst för både honom och mig om han hittar någon annan för just den här tjänsten. Om han vill ha mig i en mer strategisk tjänst pratar jag gärna om det under våren. Fick ett så trevligt svar tillbaka, om att vi tydligen tänker exakt likadant och han har gärna fortsatt kontakt. 

I eftermiddag skulle jag egentligen ha varit ledig och träffat min bästa kompis på spa mellan våra städer. Hade ont i magen för det, så galet mycket som brinner på jobbet och jag räcker inte till, chefen som glömt att jag skulle vara ledig och lägger möten. VAB-träsket som är inne på fjärde veckan nu. Så igår messade kompisen att de alla är sjuka och kan vi skjuta på det? Jag blev så lättad. Nu siktar vi på en mellandag istället. 

Hej på en söndag

 Tack för alla kloka kommentarer på inlägget nedan! Det är tacksamt med olika infallsvinklar och jag uppskattar alltid välmenande synpunkter - annars hade jag inte bloggat. De som skriver och sedan lite snörpigt betackar sig för oombedda råd... Mja. Ja, det får stå för dem men sådan är inte jag. 

Det var ju så här, som jag kommenterade, att Käck och jag kände varandra ytligt för många år sedan. Så för två år sedan sågs vi på Munters barnkalas och hade massor att prata om. Jag connectade med Käck på Insta och vi hade en del dialog därigenom. Det var i samma veva som vi precis blivit klara med renoveirngen och de skulle bygga utekök så jag, sugen på att hänga mer med Käck, sa att hon ju kunde komma på lunch någon dag, och inspektera uteköket samtidigt. Så blev det så att jag bjöd in henne och Munter tillsammans, minns inte om det redan då var för att Munter inte skulle känna sig utanför eller om det bara var för trevlighetens skull. Sannolikt det förstnämnda. Så här i efterhand var det kanske lite ostrategiskt, eftersom nu, två år senare... ja. Så var det i alla fall. 

Nåja. 
I fredags morse ringde ett annat jobb jag sökt. Ett lokalt litet (men med extremt tillväxt) företag, extremt "hands on", inget ställe man kommer till i kjol och klackar direkt. Han som basar där var så härlig i telefon, helt uppriktig. Han sa att han först sorterat bort mig men så hade han läst mitt CV igen och tänkt om. Jag är "duktigt överkvalificerad" (hans ord och det vet jag ju) men han hade börjat se möjligheterna. Allt jag skulle kunna göra som inte bara är det han egentligen letar efter. Han sa att han ärligt talat hade varit lite rädd för att ringa mig men "jag tänker att ska man bygga ett vinnande lag ska man ju ta dom bästa, eller hur?" Så klokt att tänka så, få som gör det. Andra letar efter som bit som precis passar i hålet, utan att fundera på vad en annan bit hade kunnat bidra med. 

Jag sa att jag är i en annan process och sannolikt kommer få avtalet under helgen eller början av nästa vecka, men ska jag komma bort nu så snackar vi lite? 

Så jag kletade på mascara och bytte till en blus. Ganska genomgående klär jag ner mig för intervjuer men jag fattade att här var det hel-å-ren som gällde, inte en gnutta mer än så. 

Vi hade ett väldigt bra samtal men han tänker samtidigt som han pratar och han började spåna på saker jag kunde göra och förstärka dem med, baserat på min profil. Jag sa till honom att han, och bara han, måste bestämma sig för vad han vill ha och vad tonvikten i tjänsten ska ligga, för det han säger är att han vill ha en administratör och en affärsutvecklare i samma roll och det blir svårt. Då tittade han lite professionellt förälskat på mig och sa att DET ÄR PRECIS DET HÄR JAG MENAR! Det är det här du kan hjälpa till med!

Vi skulle fundera lite på var sitt håll över helgen men redan när jag pratade med Make efteråt landade jag i att nej, det funkar verkligen inte att klämma in i samma roll, för det administrativa kommer svälla och det kommer inte finnas utrymme för att jobba med det jag är bra på och det han skulle betala mig för. Så min plan är att säga att jag tycker att han ska anställa en administratör, jag tar det där konsultuppdraget på ett halvår, men vi fortsätter suga på karamellen och om han vill ha en mer renodlad affärsutvecklare/strategisk allt-i-allo-medarbetare kan vi prata om saken under våren. 

Fråga bloggen: =(A + B + C) - B

Det är vår tur att bjuda Munter med familj. Hon hörde av sig för att bjuda in oss under höstlovet men dels var vi borta då och dels fick jag akut dåligt samvete eftersom - som sagt, vår tur, så jag sa att de kan komma hit. Munter är ju världens snällaste och en väldigt tillgiven kompis, men det är noll energi i umgänget med dem. Hon och jag kan ha trevligt på tu man hand, men hennes man är helt ointresserad av socialt umgänge. Han bryr sig inte om vad någon annan gör eller tycker, och är lika ointresserad av att prata om vad han själv gör eller tycker. Visst, han svarar på tilltal, men inte mer än så. 

För att liva upp 'at lite sa jag att jag tänkte bjuda dem  och Käcks familj samtidigt. Käck är ett glittrande partytrick från topp till tå. Precis vad sällskapet behöver!

Vi bokade det till senaste helgen, men så var det sjukdom och grejer. Munters familj reser iväg nu och Käcks familj reser när Munter kommer hem så Käck och jag bestämde att de kommer hit på middag själva när Munter är bortrest, och så bjuder vi hit antingen alla eller bara Munter efter jul. 
Elefanten i rummet, vi tänkte båda samma sak, Käck lyfte den: Hur kommer Munter reagera på att Käcks familj kommer på middag själva? Hon är snäll och tillgiven men så fruktansvärt lättstött. Det blir lätt så att man tassar på tå runt henne, för hon kan ta illa upp för minsta lilla. 

Då bestämde jag, i egenskap av värdinna, att klart att man inte vill att någon ska ta illa upp, men man kan inte begränsa sig hur mycket som helst. Rim och reson osv. Käck höll med, men jag tror att vi båda bävar lite. 

Käck och jag har ju träffats tidigare. Min syster var i många år ihop med hennes mans bror (phu) så vi sprang på varandra då och då. Så för två år sedan hamnade vi genom Munter på samma barnkalas och återfann varandra. Sedan dess har vi tre umgåtts men jag tror att både Käck och jag gärna hade kunnat umgås på egen hand också, men vågar inte eftersom vi inte vill ha en sårad Munter. 

Hur ser ni på det där? Hur gör man när två personer som fått kontakt genom en tredje vill börja umgås utan den tredje ibland? Hur mycket ska man ta hänsyn när någon är kanske lite mer känslig än "normalt"? Tack på förhand för alla åsikter, tips och råd ni kan tänkas ha! Don't hold back!

Att välja är att försaka

 Jaha, så intervjun igår var mycket bättre än jag trodde. Attans också. Jag skulle ju ifrån inköp och ändå satt jag där och började känna att ja, det här verkar ju rätt roligt. Trevlig chef och trevlig chefsvikarie,  (eftersom chefen ska vara föräldraledig i vår) - båda var med på intervjun och båda var helnöjda. Trevliga lokaler och framförallt väldigt trevlig inställning till inköpsarbetet. Relationerna är viktigast! Det är ju jag i ett nötskal. 

Så slängde jag dumt nog iväg en annan ansökan till ett jobb som INTE är inköp och som jag verkligen hade tyckt varit spännande att testa. Jag hade tittat på det innan, men tänkt att det gick så fort med det andra och att de inte ens skulle hinna läsa min ansökan innan jag hade ett erbjudande. Njä, inte riktigt. De ringde upp inte ens en halvtimma senare och ville boka möte men först i slutet av nästa vecka. Så snabbare än jag trott men inte tillräckligt snabbt. 

Våndas nu känner jag. Beslutsångest. Matt i kroppen och huvudvärk. Håller på att bli sjuk, känns det som. Vet att jag kommer tacka ja till de jag träffade igår, men att välja är att försaka. 

På tapeten

 Igår skolkade jag lite från jobbet och skyllde på VAB men Lill och Cass var inte hemma. Noventstöket påbörjat. Gardiner och en ny ljuskrans i fönstret. Andra soffkuddar. Har bokstavligen kassavis (som det heter på småländska) med blomsterlök som behöver komma ner i jorden men har inte kommit mig för. Sedan Teams-intervju om ett jobb som jag känner i magen att jag inte vill ha, men det är på ett företag jag varit innan och vet är trevligt så jag har inte sagt nej än. På måndag ska jag på live-intervju på ett annat ställe, femmånadersuppdraget.

Överväger nu strategin att gå på det kortare uppdraget (fem månader) som intervjun på måndag gäller och sedan (om jag inte älskar det) söka något annat om ett halvår. Något på deltid. Säger man att man vill jobba deltid kanske det kan göra att man blir mer trovärdig i det där med att backa karriären. 

Senaste tiden har vi verkligen fått valuta för våra skattepengar (vilket vi i o f s alltid får, men extra mycket nu) med tanke på hur många samtal jag ringt till vården senaste veckorna. Det här att Lill är sjuk, många samtal, frågor, de ringer tillbaka efter samtal med bedömningsläkare, intyg till FK, annat recept på penicillin... Det är ett fantastiskt land vi bor i på många sätt och både jag och Make blir mer och mer sossar ju äldre vi blir. Det hade man inte trott för tio år sedan och jag är glad att vi båda liksom delar världsbild när det kommer till sådant. Make är dessutom, till skillnad från mig som mest läser rubrikerna, anmärkningsvärt insatt i allting och har alltid en nyanserad och påläst uppfattning, ser helheten, fattar hur saker hänger ihop och faller aldrig för enkla sanningar. Han är ett föredöme i många aspekter. 

Tre månader med au pair

 firar vi nu i dagarna! Tänk, så snabbt tiden gått och jag har inte skrivit om det på länge inser jag. Kanske är ni lite nyfikna? 

Låt mig sammanfatta det så här: VÄRT! Både pengarna och det här att ha någon boende hos sig (vilket var det jag kände mig mest tveksam inför) men, som jag tror att jag skrivit tidigare, man måste liksom se vederbörande som en del av familjen, annars går det inte. Så är det verkligen. Vi känner för henne som för ett bonusbarn och hon känner sig hundra procent som en familjemedlem. Det märks verkligen att hon trivs hos oss och är lycklig. 

Det vi mest önskat är att hon tog fler egna initiativ. Själv ser hon sig som en pedantisk superstädare men ärligt talat verkar hon inte se sådant som behöver göras. Hon sköter grundfixet perfekt, håller köket snyggt, plockar undan på nedervåningen och dammsuger, men ser inte att en kökslåda hade behövts torkas ur eller att bordsduken skulle behöva skakas av. Dock: Ber man henne  säger hon Men självklart! och gör det glatt. 

Vi hade gärna sett att hon tog sig för lite mer grejer själv också. Jag har krattat till tusen för att hon ska hitta lite kompisar men hon verkar helt ointresserad. Plus mängder av tips på saker hon kan hitta på utanför huset men hon kollar helst på Netflix i soffan. Då få man tänka att hon trots allt är vuxen och om det är så hon vill tillbringa sin tid så okej. Jag passar mig noga för att bli för "mammig" men det är svårt ibland. 

Angående språket så studerar hon svenska flitigt (går också på kurs en kväll i veckan). Hon övar fraser och ord och nu funkar det rätt bra med barnen. De förstår liksom varandra för det mesta och det märks att hon känner sig mer säker på att vara med dem. Det är lite svårt att få dem att intressera sig för franskan men Cass har blivit bättre på att leka fram det och det märks att Lill har snappat upp en del. Idag på morgonen hörde jag henne säga "Inte fini!" när Cass undrade om hon ätit klart. Både Cass och jag blir nästan lite tårögda när vi märker att hon (de) tar till sig av franskan. Det var ju som halva poängen med att ha au pair. 

Generellt så gillar barnen henne mer än jag vågat hoppas. Det är lite upp och ner, framförallt med Son, men jag var ändå förberedd på att han skulle vara mer negativ. Inte en enda gång har han sagt att han inte gillar henne och vill att hon ska åka hem, vilket bara det är ett väldigt bra betyg när det gäller en stundtals melodramatisk sjuåring. 

Själv känner jag att min franska fått sig ett rejält uppsving och är övertygad om att barnen påverkas positivt av att höra franska och engelska omkring sig hela dagarna. Vi trivs med det allihop. 

Vad jag tycker är skönt är att vi har ett väldigt flytande upplägg. Vissa dagar är mer jobb för henne, som när barnen är hemma från skola/dagis, och andra dagar har hon det softare och gör knappt någonting på hela dagen, men vi håller inte på att räkna tid utan tar det som det kommer. Jag försöker vara noga med att hon är ledig på helgerna, när barnen vill leka med henne, men det är ändå så att man kan sticka iväg en liten stund och lämna henne med barnen utan att det är några bekymmer. Vi är alla av uppfattningen att "det jämnar ut sig".

Så japp. VÄRT! 

Steget tillbaka

är inte lätt. 

Jag hade just ännu ett Team-samtal med en rekryterings/bemanningskille och han bekräftade att nej, det blir inte lätt för dig att hitta ett jobb som inte är inköp och som inte är ett steg upp. HAN "tror på mig" när jag säger att jag vill det, men den i nästa steg är det tuff att övertyga. Man tappar helt trovärdighet när man inte vill göra karriär, han instämde helt i det.

Det här med att, som med dagens, närmast tjata sig till ett kort möte på Teams, är också grejen. Han var inte jättepå först, men när vi väl är i mötet ser jag på hans leende att jag är över förväntan. Jag är så j-a säljbar. Mitt CV är bra, och förpackningen ännu bättre. Då anstränger jag mig inte ens, inte mot rekryterarna/bemanningsfolket. Det behövs inte. De vet hur de ska sälja mig ändå och med dem är det bättre att vara öppen. 

Han har i alla fall ett inköpsjobb, mer operativt än jag är van vid, på  ett stort välkänt företag och ska presentera mig som kandidat imorgon. Det är en inhyrning på fem månader (som i o f s kan övergå i fast anställning om alla är nöjda). Det kan jag hoppa på och fundera på nästa steg under tiden. Fem månader går fort. Jag känner mig som en jobbgambler och trivs jäkligt bra med det!

Nu är det ju det här med att välja och försaka. Ännu har jag inget konkret erbjudande, men känner på mig att det blir en ketchupeffekt. Det blir det nästan alltid. 

Rapport från verkligheten

Så himla gemytlig stämning mellan mig och chefen nu. Hon är precis så som jag önskat att hon varit innan, förstående och uppmuntrande och tacksam. Jag säger att jag kommer köra in i kaklet, lämna snyggt, med flaggan i topp. Hon säger att hon uppskattar det jättemycket. Så klart.

 

Jag berättade för en kollega på annan avdelning. Hon sa att det är fler på (min) avdelningen som mår dåligt p g a chefens beteende. "Gå och prata med NN så får du se hur hen mår…"  Å fan.

 

Lill har lunginflammation. Hon toppade med 41,2 grader i förrgår. Efter samtal med barnakuten körde vi febernedsättande, varannan Ipren/Alvedon var fjärde timma under natten och sedan till vårdcentralen igår förmiddag. Hon fick Kåvepenin utskrivet. Det luktar, smakar och ser ut som målarfärg. Så j-a vidrigt och jag KAN inte tvinga henne dricka det. Hon får så dålig känsla för all medicin. Det febernedsättande som tidigare inte varit någon stor sak blir lika jobbig som målarfärgen. Barn-Ipren smakar ju till och med orimligt gott. Ringde VC igen idag och fick utskrivet tabletter istället. Vad som helst är bättre.

 

Make var i Stockholm igår, med anledning av generationsskiftet. De hade samlat ihop "Den Nya Generationen" centralt – det är många firmor i samma ÅF-organisation som genomgår generationsskifte nu eller har gjort relativt nyligen. Han kom hem och var så taggad, väldigt roligt eftersom det varit så mycket osäkerhet kring så många aspekter. Själv var jag helt slut efter dagen med Lill och alla medicinkamper. Kände mig som världens sämsta mamma men var tvungen att lämna henne i sängen en stund, sa att jag skulle gå på toa, men satt på en pall i badrummet med det sista av (alkoholfria) ölen och min mobil, hoppades att hon skulle somna själv men icke. Hon ropade och jag svarade "Snart klar!" Var bara tvungen att få en paus.

 

Det här med att vara en extra vuxen hemma är guld. Inte så att Cass kanske tar jättemycket med Lill när hon är sjuk och vi är hemma, men bara att ha någon man kan skicka på ärenden eller som igår, hämta Make vid tåget. Att själv kunna åka iväg en vända. Guld. 

Pepp och jobbsökartips

 Åh, känner mig så pepp och uppåt efter ett underbart samtal med en av stans bemannings/rekryteringsföretag. BÄSTA sättet att söka jobb! Jag hade henne i mitt nätverk på LinkedIn fast var osäker på i vilket sammanhang vi stött på varandra, och skickade ett mejl där jag skrev lite om min situation och vad jag vill göra, föreslog ett "förutsättningslöst möte", bara så att hon skulle få en bild av mig. 

Vi körde ett 20-minuters Teams-möte nu och hon hade stenkoll på mig, hade jobbat med en jag jobbat med tidigare, som talat så gott om mig men hon hade inte kunnat "röra mig", eftersom mitt förra jobb är kund till dem. Hon nästan lovade att de skulle hitta något till mig och det kändes nästan som att hon ville sälja in sig till mig mer än tvärt om. Right off the bat nämnde hon två ganska olika tjänster som de letar folk till och som (båda) säkert skulle kunna passa mig jättebra. 

När jag pluggade jobbade jag mycket för ett då nystartat bemanningsföretag, både internt och som konsult. Det var guld värt, i så många aspekter. Ovärderligt, faktiskt. Nu har jag aldrig varit någon festprisse men de av mina klasskompisar som partajade tre fyra dagar i veckan och inte lyfte ett finger mer än vad de var tvungna för att klara skolan hade en så mycket brantare uppförsbacke än jag när det blev dags att söka jobb. Själv hade jag redan då ett ganska välfyllt CV, referenser plus det jättestora närverk som konsultföretaget satt på - det blev som av en händelse de som rekryterade mig till mitt första riktiga jobb och jag förstod i efterhand att även om de haft andra kandidater hade de sett den tjänsten som lite öronmärkt för mig. 

Sedan har det där gänget jag jobbade med då stannat i stan, gjort egna karriärer, startat egna företag inom samma bransch och alla har ett gott öga till mig. 

Ett av mina främsta jobbsökartips är just att uppvakta bemannings/rekryteringsföretag. Berätta lite om vem man är, vad man vill och just det där att föreslå ett förutsättningslöst möte så att de har en relation till en. Det är gräddfilen till ett jobb. 

Relaterat tips är att connecta på LinkedIn med rekryterare man ser söker folk till tjänster/företag man kan tänka sig att jobba med i framtiden. Den dag man vill byta jobb har man en liten lista med personer att kontakta för att via dem nå ut brett. 

Slutligen: Alla inser inte det men DU gör rekryteraren en jättetjänst genom att göra så. Det ligger i deras intresse minst lika mycket som ditt att du hör av dig. De tycker inte att du är till besvär, tvärt om. De samlar på profiler de kan sälja. 

Årets ord

Det här med Novent är kanske något av det bästa på länge. Är begreppet nytt för i år eller är det bara jag som är sist på bollen? Äntligen kan man tjuvstarta lite utan att behöva skämmas. Ljusstakar/stjärnor för att inte tala om julgran tänker jag inte ta upp innan december - men byta gardiner, hyacinter, ljusslingor, glögg osv... Ja. Jo, för tusan. 

Kom igen nu Novent så kör vi!

En flyttbil backar intill

 just precis nu, när jag tänkt skriva att vi ska få nya grannar. Nej, tyvärr inte slashasarna utan fönsterlampor ;-) som ska flytta men huset på andra sidan, egentligen det vi ser mest av, har stått semitomt så länge vi bott här. Det är en verksamhet som ägt det och använt lägenheten ovanpå sporadiskt. Det har varit trevligt. Ungdomar som av olika anledningar varit "lite på glid" har bott där, ett steg på vägen till eget boende, och från vårt sovrumsfönster ser man in i deras kök.

En kille som bodde där för några år sedan tyckte jag särskilt mycket om. Lite tantsjukt, men han var stilig fast han var ung. Han gillade att laga mat sent på kvällarna och ibland stod jag i fönstret och tittade på när han rörde i grytorna. Det syntes att han gillade det, på hur han rörde sig i köket. En dag stod det en ambulans utanför och sedan såg vi honom inte igen. 

Nu håller jag tummarna för att nya grannarna som jag fått några glimtar av är polis och/eller ambulanspersonal. Perfekt, hade det varit. De verkar ha en ganska liten, typ två-åring? En sju respektive fyra-åring hade varit bättre men man kan inte få allt. Mest av allt hoppas vi på härlig grannsämja och givande utbyte av tjänster och kanske till och med middagar. Trevlig att ha några man äter hos/bjuder hem ibland. Det var länge sedan. 

Hemma igen!

 

• Det händer något i månadsskiftet oktober/november. Tycker ofta det är där det går från härlig sensommar till vått och rått. Så även i år, i Rom-området. Varannan dag ösregn, varannan dag uppehåll med solglimtar. Vi kunde sitta ute och äta lunch två gånger.

• Veckans äventyr var att klättra upp i kupolen på San Pietro. Det var inte vad jag väntat mig. Tänkte att de 300 trappstegen skulle vara det tuffa men det var ingenting, till och med Lill tog alla i ett svep utan att så mycket som flämta till. Däremot tuffare med den klaustrofobiska känslan i den trånga spiraltrappan med folk både framför och bakom. Börjar man tänka på att det inte finns någon väg ut annat än framåt, samt på hur högt upp man är, är det lätt att börja hyperventilera. Begriper inte att de inte varnar om det innan man påbörjar klättringen.

• Syrran missade att informera oss om den lilla detaljen att deras hus är helt utan värme då värmepumpen lagt av. Vi har frusit som hundar hela veckan. Guschelov att mamma lämnat kvar ett par fårskinnstofflor där. Själva verkade de helt oberörda.

• Jag har ätit motsvarande min egen vikt i buffelmozzarella, den bra sorten, och lufttorkad skinka. Ibland två gånger om dagen. Missade dock målet en-gelato-om-dagen. Har aldrig lyckats hålla det, tror jag. Jädraskit.

Och så jobbet. Hade möte med min chef och HR-killen igår. Ett bra, sansat samtal. Åter igen bekräftat att chefen verkligen vill bli av med mig och det är okej men det stör mig lite att hon försöker få det till att det är den föränderliga organisationen som gör att jag inte trivs. Det har inget med saken att göra. Inte heller pendlingen eller att jag är mitt i småbarnsåren men hälften konflikträdsla, hälften skit-i-vilket gör att jag inte står på mig. Jag ska ändå bort. Förstår bara inte hur hon kan ha fått en så dålig bild av mig och mitt arbete, jag som tycker att jag presterat så bra det bara gått med de förutsättningar jag har. Jag försöker att inte fästa för mycket avseende vid det, men det svider ändå lite när jag gett så mycket av mig själv. 

De kommer komma med ett förslag om slutdatum och (tror jag att de sa mellan raderna) ett sätt att avsluta så att jag kan få a-kassa utan att behöva vara avstängd i 45 dagar. Det hade varit skönt. Nu vill jag verkligen inte vara utan jobb en dag mer än nödvändigt, men om vi ska vara överens om ett slutdatum vill jag gärna inte riskera stå utan inkomst i 1,5 månad.

Make är underbar, för vilken gång i ordningen jag är så innerligt tacksam för hans stöd, att ha honom i ryggen. Blir nästan tårögd när jag tänker på det. Tänker på hans syster som går igenom så mycket skit nu, en från hennes sida hundra procent ofrivillig separation. En så stor sorg.

Nu tar vi påås!

 Det blir paus här ett litet tag. Imorgon påbörjar vi resan söderut, mot Rom och syrran! Det blir skönt med höstlov!

Samtalet gick bra men landade inte i något. Förstod att chefen tycker att var sak har sin tid och måndag om en dryg vecka ska vi prata om hur vi går vidare. Hon var vänlig, korrekt, lugn och jag hörde mellan raderna hur hon gärna ville få in mig på tanken att det kanske är fel tajming med jobbet. Familj och pendling, fast det inte är där skon klämmer för någon av oss. Jag sa att det inte är arbetsbelastningen å-de, hon menade att ja visst, vissa saker kan man kanske tänka om kring men (mellan raderna) pallar man inte trycket ska man nog inte ha den här tjänsten. 

Jag tar det (också) med ro. Det är fel för mig men det är inte mig det är fel på. Gott så. Vi nöjer oss med det.

Så - nu checkar vi ut och begraver ansiktet i en spagetti vongole (räknas som barnmat där upplyste syrran mig vänligt nog om senast. Italienarna och alla deras j-a oskrivna regler runt livsmedel.)

Hej på er!

Vägen leder framåt

När tankarna snurrar försvinner aptiten. Får inte ens ner frukost på morgonen. Dricker två koppar kaffe istället för att Cass brygger och serverar (herregud så man har det). Har tränat varje dag i veckan, äter minimalt generellt. Betraktar mina lår när jag sitter skräddare på golvet och väntar på att Lills senaste psykbryt ska passera. De är smalare än tidigare och hennes psykbryt kommer så tätt och intensivt att man nästan inte orkar med henne. Fyra fyller hon om exakt en vecka. 

Klockan 11 idag ska jag prata med min chef och har ont i magen över det. När jag lämnat barnen passerade jag hemma och fortsatte gå, behövde gå för att bli av med oron men det hjälpte inte. 

Jag är inte i balans. Det finns stunder då jag undrar vad som hände. Inbillade jag mig allt? Vad var egentligen så hemskt? Men så påminner jag mig om hur jag mådde för en vecka sedan och tänker på de konkreta sakerna hon gjort och sagt. Det fanns en anledning till att jag mådde dåligt, det kom inte från ingenstans. 

Jag får försöka tänka på allt jag inte gillar med jobbet. Spretet. Allt jag behöver göra trots att jag inte har en aning om hur, för att det inte finns någon annan som gör det eller vet hur man gör. De milsvida kunskapsluckor som uppstår i en liten organisation stressar mig och jag hatar när de landar på mitt bord för bara att ta reda på hur man gör är ett projekt. Det finns ingen att fråga. Mördande tråkiga frågeställningar, så långt ifrån allt jag vet något om. 

Jag kan inte börja tänka på mina kollegor eller det med jobbet som är roligt, det som det aldrig blir tid till, för då vill jag inte lämna. Fokus på bollen. Ut. Ut och iväg. Det är det enda raka. 

I skogen tänkte jag att jag kan börja som montör någonstans, eller jobba på ett lager. Ta truckkörkort. Varför inte? Sju till sexton och arbetstidsförkortning. Deltid kanske? Avancera till produktionstekniker när det blir en lucka och de ser vad jag kan. Optimera flöden, sånt jag tycker är så kul. Gillar ju verkligen industri och tillverkning. Synd på alla mina klänningar, blusar och pennkjolar men slipper köpa nya strumpbyxor hela tiden. Det är najs med arbetskläder också, gott om fickor. You are not your khakis som dom sa i Fight Club.

Efter samtalet vid 11 ska jag kontakta mina gamla känningar inom bemanning och rekrytering. Vägen leder framåt, visst Carina? 😘

Tankesnurran

 Jag skulle vilja skriva om något annat än jobb-joxet men det är lite svårt att lyfta blicken. Vissa dagar den här veckan har känts bra, andra mindre bra. Igår en liten dipp och i natt drömde jag att jag satt i ett konferensrum med min chef och sa "Det känns som att du inte vill ha mig här". Hon såg mig stint i ögonen och svarade "Det stämmer. Det vill jag inte." 

I drömmen tog jag det med ro men vaknade med en rivig känsla i magen.

Det är det där med att byta fåra, det är inte lätt och särskilt när man vill hoppa ner ett pinnhål eller två. Ingen tycker att det är konstigt om man söker sig uppåt men det är jättesvårt att trovärdigt söka sig neråt. "Överkvalificerad" fnyser dom och lägger ens papper längst ner i högen. Här om dagen sökte jag ett jobb som innesäljare och känner att jag behöver följa upp med ett telefonsamtal (skadar ju aldrig) och se om jag personligen kan understryka att jag verkligen vill ha det jobbet. 

Jag har gett mig själv tills imorgon. Behöver prata med chefen och jag behöver säga att jag inte kan jobba kvar. Jag tror faktiskt, men ska känna efter tills imorgon, att mitt primära förslag blir att jag jobbar kvar medan jag söker annat jobb och hon söker ersättare och att vi är öppna med det. Vill inte behöva gå runt och hymla för mina kollegor. Det måste ju ändå vara det bästa för alla. Två tre månaders extra anställning är väldigt mycket pengar, när alternativet är att vara utan inkomst första 45 dagarna. 

Ja? Ska vi göra så?

Med ena foten utanför

Vilken himla tur att man är så prestigelös, annars hade det varit jobbigt, känna att man inte är bra nog. Det bekommer mig inte. Jag ser det som att jag har för små fötter. Man behöver skostorlek 46 för att klara jobbet, jag har bara 39. Det är inte mitt fel att jag har för små fötter, inget jag kan göra något åt eller ta personligt. 

Idag jobbar jag lite på halvfart, fast jag är sjukskriven. Pausar när jag känner för det. Ska göra det som behöver göras, sedan söka några jobb, räfsa löv, gå en promenad. Skriva en statusuppdatering om vad som inte går bra i utvecklingsprojektet. Det var en av anledningarna till att jag höll på att krascha förra veckan, fick sådan ångest över att behöva komma med dåliga nyheter, rädd för hur det skulle tas emot, fast det inte är mitt fel. Nu ska jag leverera dem. Det är inte lika jobbigt idag för jag har ena foten utanför. 

Ett varv till

 tänker man, och, med lite hjälp på traven från någon som varit med ett tag, tänker jag på det chefen inte skrev i sitt svar. 

Hon skrev inte "Det vore väldigt synd om du slutade".
Hon skrev inte "Du räcker absolut till! Det är bara jag som varit så stressad".
Hon skrev inte "Jag hoppas verkligen att du kommer fram till att du vill stanna hos oss".

Mitt bollplank sa: Hon säger bara det en chef måste säga. 

Samtalet med företagshälsan var ett skämt. Sköterskan pratade bebisspråk (!) med mig och det kändes som att de arbetar provisionsbaserat. Jag antar att de fakturerar i relation till hur mycket de engagerar sig i ett ärende och jag fick intrycket av att hon ville "sälja på" mig en massa grejer. KBT-samtal. För att jag ska bearbeta det som hänt. Förstå mina känslor. Stärka mig. 

Jag behöver inte förstå mina känslor, sa jag. Jag vet vad jag känner. Jag vet vad som är rätt och fel och jag vet hur jag mår. Hon tyckte att vi behöver ha samtal för att reda ut situationen. Jag kände bara att nej, jag orkar inte ha en massa samtal när jag inte ser någon väg framåt. Det enda som kunnat få mig att vara beredd till det vore om min chef svarat "Du räcker absolut till! Jag är ledsen att jag fått dig att känna motsatsen."

Det är något fint i processen, att man manglar något och till slut landar i ett svar. Jag tror att jag är nära det svaret nu och det känns helt okej. 

En helg, ett mejl och en sjukskrivning senare...

 ...känns det mycket bättre. 

Jag fick efter timmar av ångest iväg ett mejl till min chef igår eftermiddag. Det blev ett bra mejl. Jag skrev inte att jag säger upp mig, utan att där jag är nu känns som enda utvägen. Jag skrev inte att arbetsbelastningen är problemet, utan arbetsklimatet som uppstår då jag inte motsvarar hennes förväntningar. 

Ganska sent kom jag på att jag ju faktiskt kan sjukskriva mig utan att ha gått in i väggen, att jag kan ta lite kontroll över situationen, så jag sa att jag tänker göra det och hålla mig hemma från kontoret den här veckan. Bara det var en sådan lättnad, ge mig själv lite respit. Frågade inte om det var okej, bara informerade om att jag tänker göra så. 

Senare på kvällen bad jag Make kolla om hon svarat och i så fall läsa svaret först. Jag hade uttryckligen bett henne svara genom mejl för jag orkar inte prata i telefon. Hon hade svarat, Make läste. Jag ville veta om det var ett bra eller ett dåligt svar. Med dåligt hade jag menat att hon verkar arg eller sur men det var ett bra svar. Inte direkt någon återkoppling på det jag skrev annat än att hon är ledsen att jag mår dåligt och att jag absolut ska sjukskriva mig, prata med företagshälsovården, avboka allt och skicka till henne om det är något som måste göras, så hörs vi vidare senare i veckan. Det finns så klart en rutin, en process. Folk har utbildning och kunskap om hur man går tillväga. Svaren kommer uppenbara sig. Som en så klok kollega brukade säga: Trust the process. 

Jag är faktiskt glad och stolt att jag satte stopp när jag gjorde, att jag inte bet ihop längre. Fattar verkligen hur lätt det blir så att man biter ihop, biter ihop, biter ihop och till slut klappar ihop rejält. Oavsett hur det slutar känns det bra att ha satt ner foten, brutit den där negativa spiralen. 

Tack igen för era kommentarer! De är guld värda!

Som en andra klassens drama queen

 Min favoritkollega, den mänskliga klippan, ringde p g a behövde hjälp med Excel. Så frågade han hur det var med mig och jag ba' grötigt "Sådär". Vadå? undrade han och så bara brast det för mig. Var tyst så länge i luren att han sa Hallå, är du kvar? innan han hörde att jag grät. 

Detta precis efter att jag fått mejl från min chef som visar att hon förväntar sig att jag ska göra ännu fler saker, utöver det som jag inte redan hinner med och jag börjar liksom ge upp. Ringde a-kassan för att fråga hur det funkar med ersättningen om man sagt upp sig själv, visste att det är en ganska lång "avstängningsperiod" (45 dagar) men fick kryphålstips från den snälla mannen som nog hörde att jag darrade lite på rösten. 

Snörvligt fick jag ur mig allt för kollegan, bit för bit. Han är så snäll, "Ta den tid du behöver. Ingen brådska." Jag berättade om droppen i fredags och hur jag känner. Han sa att han blev nästan chockad, för han hade aldrig kunnat föreställa sig att vår chef skulle bete sig så, det passar inte alls med hans bild av henne och inte heller med den bilden jag hade för några veckor sedan. Vi pratade i över en timma, blandat skratt, gråt och han undrade om jag vill att han ska hinta för chefen att jag inte mår bra. Inte säga att vi pratat om det, utan bara att han fått intrycket av att jag är nedstämd och att han är orolig för mig. Först avfärdade jag det men så tänkte jag att det kanske vore bra. Men å tredje sidan vet jag inte alls hur hon skulle reagera. 30/70 mellan att det blir hjälper och att hon blir sur och tycker att jag är för känslig och gnäller när alla har det tufft. Jag har det väl inte värre än någon annan. 

Han är livrädd att jag ska sluta. Han hade inte rett ut sitt jobb, som varit minst lika jobbigt som mitt under hösten men skillnaden är att han levererat, räddat situationer, varit en superhjälte medan det känns som att jag bara hamnat mer och mer på minus. Han sa att enda anledning till att det gått så bra som det gjort är att han alltid tänker på jobbet, nästan varje vaken minut. Han sover dåligt, vaknar och tänker på jobbet. Jag är en sådan som stänger av, tänker inte på jobbet när jag inte jobbar för annars hade jag gått under, vet ju det. Ren självbevarelsedrift. 

När han började för ett drygt år sedan var det ett helt annorlunda företag. Allt gick i lagom tempo, alla var goa och glada. Så stor skillnad mot nu.

Jag funderar på att skriva ett mejl till chefen. Det kanske är fegt, men jag vill inte sitta och gråta på hennes kontor och haspla ur mig en massa osammanhängande "jag känner". Det kanske är bättre med ett mejl, så att jag kan väga mina ord och få det jag vill säga sagt. Jag kan föreslå en informell överenskommelse om att jag börjar leta efter ett annat jobb och hon börjar leta efter en efterträdare till mig. Ja? Nej? Kanske? Jag bollade upp det med kollegan, det där med informell överenskommelse. Han sa först att jag inte får ge upp och sedan att det viktigaste av allt är att man mår bra.

Makabert värre

 Cass refererar franska nyheter och jag tänker på det jag aldrig tänkt på tidigare - allt som svenska medier, i alla fall inte de jag konsumerar, aldrig skulle skriva. 

I Frankrike verkar de inte ha några hämningar alls. Idag stod det om en kvinna som blivit mördad igår och hittats på köksgolvet, halshuggen. Huvudet prydligt placerat på köksbordet.  Att de bara skriver så och andra detaljer. Tänk så besvärligt det måste vara för polisen "utredningstekniskt" när den sortens information läcker ut. Jag kan bara inte föreställa mig att svenska medier rapporterat så men får jag å andra sidan enbart mina nyheter från SVT.  Har inte varit inne på Aftonbladets hemsida på många år men svårt att tänka att de eller Expressen skriver på motsvarande sätt. Gör dom det?

Annan grej de skriver öppet om är självmord, barn som begår självmord. Detaljer om varför. Barnet var mobbat i skolan. Osmakligt men Cass menar att det är ett sätt att öka medvetenheten och ja, så kanske det fungerar. Bara så väldigt avlägset vad man är van vid. 

Några dagar senare

 Jahupp, jag har inte sagt upp mig än och är lite ambivalent. Det kändes som lite dålig stämning i måndags när chefen och jag knappt sa hej till varandra. Igår bytte vi några ord om inget särskilt, hon var på bra humör och jag tror att i hennes värld är fredagens "incident" vatten-under-bron. Det hade den kunnat vara i min värld också, om det inte vore för att jag kommer gå och undra när nästa gång blir. Det är ändå ett förtroende som knäcks, när någon visar att de kan behandla en på ett visst sätt och jag blir så rädd för att göra fel, för att missa något. Jag är ju fortfarande ganska ny på jobbet. 

Jag sökte jobbet men får nästan lika mycket ångest av tanken på att berätta för kollegorna att jag lämnar dem i sticket som jag får av rädslan för att göra fel och kanske utlösa motsvarande reaktion igen. Det som mest talar emot jobbet jag sökte är att jag antar att det är typ åtta till fem, ytterst tveksam till om det finns möjlighet till flextid och tror inte att jag är beredd att ge upp det, men jag vill doppa tårna och se vad som händer när jag söker. Eftersom jag kommer söka jobb som inte direkt tangerar det jag gjort hittills är jag beredd på att det kommer ta några ansökningar, att jag kan behöva kalibrera mig. 

Det är okej. Det är uthärdligt just nu och det känns bra att inte göra något förhastat, skönt att veta att jag har en möjlighet till exit om det behövs. Det är lättare att tänka klart och "stå ut" då. 

Ansökan tycker jag ändå att jag fick ihop riktigt bra, efter att ha skrubbat den i omgångar. Lite med glimten i ögat och ärlig framtoning. Jag tror ändå på att vara hyfsat uppriktig, fast absolut inte gnällig eller illojal mot nuvarande jobbet, det får man inga pluspoäng för. 

Dagen efter

 Lite krasslig, trött, dränerad, huvudvärk och landat hårt i att jag behöver byta jobb. Det funkar inte längre. Jag har mått dåligt till och från under hela hösten, det där att inte räcka till, att förväntningarna inte är balanserade. Kanske är det mig det är fel på, jag som inte räcker till som någon annan räckt, eller så är det helt enkelt en omöjlig situation. Jag vet inte. 

Men igår fick jag se ny sida och min chef och det fick mig att bestämma mig. En person är liksom inte bättre än sin sämsta sida. En partner kan vara världens snällaste 99 dagar men om hen är ett jävla svin den hundrade dagen är hen liksom ett svin punkt. Jag orkar inte redogöra för gårdagen men när jag berättade om det för Make på kvällen, förvisso utifrån mitt perspektiv (så klart) blev han rejält upprörd å mina vägnar. Han bekräftade att det var helt oacceptabelt, så som jag blivit behandlad. Själv kände jag mig mest avdomnad, matt. 

Jag är för gammal för att ta skit. Jag anstränger mig för mycket för att bli talad till som ett olydigt barn. Jag vet att hon är oerhört pressad, men jag har aldrig varit med om något liknande i vuxen ålder. 

Det är inte kul att byta jobb efter mindre än ett halvår, inte roligt när man känner att man snarare byter från något än till, men jag måste försöka. Som det känns nu vill jag inte gå tillbaka dit, någonsin. Har redan en klump i magen inför måndag men behöver hålla huvudet kallt och hålla ögonen på nödutgången. 

Jag lutar åt att vara uppriktig. Om hon tar upp gårdagen, eller kanske till och med på eget bevåg. Säga att jag uppenbart inte är på rätt plats, att jag inte räcker till, att det nog är bäst för alla om jag söker något annat. Antingen går hon i taket eller så blir hon lättad. Fast antagligen fegar jag ur. Jag är inte lagd åt det konfrontativa hållet.
Jag är inte arg, inte upprörd, bara trött, urvriden, ledsen och lite besviken.

Själv vill jag till något som är så ansvarsbefriat som möjligt. Det är det enda jag vill. Något där jag liksom inte kan misslyckas, en roll att landa i, känna att jag räcker. Det gör inget om jag är överkvalificerad, jag är nöjd med det. Jag vill inget hellre än att få känna mig överkvalificerad. Noll intresse av fler utmaningar, av att utvecklas, av karriär. Vi klarar oss även om jag går ner i lön. 

Det är lördag eftermiddag och jag ska avsluta ansökan jag började skriva igår. Måste sanera den från alla spår av desperation. 

Helgerna, alltså. Vad gjorde man utan helgerna?

 I fredags stängde jag ner redan vid 13. Var ful och hämtade inte från förskolan (förlåt) utan tog med Cass ut i svampskogen. Det var krispigt och gyllene och alldeles underbart. Inte mycket gult i korgen men ändå klart värt. Sedan hämtade hon barnen och jag jobbade någon timma till innan vi tog fredag. I lördags åkte hon, jag och Lill till Ikea. Slog till på ett grönt FABRIKÖR som utgår (igen) inom kort och som jag tyckt så mycket om sedan jag såg det första gången för många år sedan. Också mysig dag, fast på ett annat sätt. Lill älskar att vara ute på äventyr och hon börjar härma franskan så fint, tar till sig orden slumpmässigt och jag dör gullighetsdöden när hon provar sig fram med sin lilla röst. Både Cass och jag tårögda, faktiskt. Sjunger Zou bisou bisou gör hon också.

 

Väl hemma monterade vi ihop FABRIKÖR, Cass och jag. Make upptäckte vad vi gjorde fast vi passat på när han var ute. Nervöst hoovrade han runt oss och frågade gång på gång om vi behövde hjälp. NEJ. sa vi. Till slut fick jag vänligt men bestämt be honom avlägsna sig. (Senare på dagen monterade han upp en till skohylla i hallen och jag hörde hur Cass milt frågade några gånger om han behövde hjälp. I all välmening. Hehe.) Pysslade och donade och flyttade in vinglasen som stått i en garderob i typ tre år, samt lite ögongodis Instagram-made-me-do-it-style. Stearinljus i ton-i-ton-färger i en glaskruka: Check.

Å-å-å-å IKEA hade sånt där snyggt tyg! Inte det snyggaste, men det näst snyggaste, fast det kommer utgå och inte finns på webben! Så nu kan jag göra tygtavla av det också. Hm. Undrar om jag förhastade mig lite när jag köpte fågeltyget. Får se till att göra något bra av det.

 

O-roligt är att Son har fortsatt problem med magen. Nu är det (förstod jag efter samtal med 1177) förstoppningsdiarré – visste inte ens att det fanns något som hette det, och att det rinner slem ur honom, så att det blir äckligt i kalsongerna. Det känns inte bra alls, jag tror redan nu att han kommer få dras med magproblem hela livet. På Makes sida har alla problem med magen, men såvitt jag vet är det inget som börjat redan i barndomen för någon. De ska till vårdcentralen idag. Stackars liten, som ska behöva stå ut med det också.

Ditt och datt

 Vi har bokat resa över höstlovet, ska till syrrans familj utanför Rom. Framförallt Son längtar sig galen efter kusinen Nico. Lill förstår nog inte riktigt, hon har aldrig varit där, annat än som bebis. Vi kommer vara borta nästan en hel vecka. Cass stannar hemma men hennes bror och mamma kommer hit, passar på när huset nästan är tomt. Det känns fint!

I hennes familj är torsdagar familjedag. Då ringer alla alla och pratar. De som är i närheten av varandra försöker ses. Hon ringer sina föräldrar, sin morbror, sin mormor, sin farmor och sin bror. Hennes kusin, som hon var jättetight med, begick självmord för tre år sedan, helt oväntat. Verkade inte deppig eller något. Det hänger som en skugga över dem. Hans barn, som är några år äldre än våra, vet inte vad som hände. De vet bara att han dog. 

Jag ser så mycket fram emot Rom. Det blir en annan sorts resa. Vi kommer ta tåget in till stan. Turista. Ska fråga syrran om tips på grejer som Son kan tänkas gilla. Han är stor nu, jag tror han kan ha glädje av det. Finns mycket att göra utanför stan också. Syrrans familj brukar åka till en gård där man får gå in till djuren och mata/gosa. Nu är alla barnen så stora att man kan gå på restaurang kvällstid. Det gick inte heller senast. Finns inte ett ställe med självaktning som öppnar innan 19.30.

Det närmar sig för Makes del med generationsskifte. Snart blir det officiellt. Han gruvar sig lite för det, orolig över att inte hitta sin plats, att inte kunna bidra, att inte känna att han har koll. Vad kommer personalen tycka om ägare som inte är operativa i verksamheten? Jag försöker lugna honom. Han kommer hitta sin plats, han kommer kunna bidra med massor. Personalen bryr sig mer om att den operativa ledningen gör ett bra jobb än huruvida en aktieägare är delaktig eller ej. 

Det är skönt att ha firman på säkert geografiskt avstånd. Blir mer och mer för att hålla låg profil, här kommer det inte vara någon som vet vad vi har där och det är så vi vill ha det. Vill inte vara "de-som". Det där med hur man definierar sig och blir definierad av andra, jag tänker på det. Just nu är vi "de som har en fransk au-pair" -  inte riktigt låg profil men det är värt det. Gu' så värt det är! 

Inredningsbloggen: Cover me, I’m going in!

Ja, hej hej. Haj on lajf här på min front. Inget särskilt, när kollegorna tittade konstigt på mig idag på morgonen sa jag att jag fortfarande är hög på fredagsfeelingen men lagom till lunch är jag nere på er andras nivå. Skämt åsido – måndagar är bra. Tisdagar suger, men måndagar är bra.

 

Acievement of the weekend var att vi äntligen fick vardagsrummet målat. Phu! Vi har levt med fem olika färgprover på väggarna sedan… maj? Juni? Minns inte, men var KRÄKLESS på de stora färgfläckarna. Det slutade med att vi valde SOMMARSNÖ, den matchar snyggt mot KVÄLLSHIMMEL i teverummet innanför, och den PILASTERBLÅ pardörren mellan de två rummen. Inte ett öga torrt, som de sagt i Danmark.

Nu har vi i alla fall en jättestor blank vägg bakom lilla blåa soffgruppen och jag fick feeling för något stort, grafiskt i svart/grått/mörkblått, typ BLÄCKPLUMPAR (ni märker på versalerna hur exalterad jag är) och hade något IKEA i bakhuvudet. Efter en del maniskt googlande kom jag fram till följande:

 

• Ikea tog NATTGLIM (som var det jag hade i åtanke) från sortimentet typ… 2017?
• Även STOCKHOLM VÅG är borta sedan några år tillbaka.
• Ikea verkar på riktigt testa gränserna för hur fula/tråkiga grejer de kan ha i sitt sortiment innan kunderna helt ledsnar och går för all framtid. Varför har de ens ett sortiment av metervaror när de uppenbart inte är ett dugg motiverade att erbjuda något intressant alls? "Vi är Ikea. Folk kommer alltid handla på Ikea, oavsett hur fula grejer vi säljer. Vi ser oss lite som Försäkringskassan eller Skatteverket."

 

Nå, när jag muttrat över Ikea en stund bestämde jag mig för att beställa ett stycke tyg vid namn Ladusvalor. Nu är planen att tillverka en egen "tavla" med måtten (cirka) 1 x 1,5 meter, inklusive lika egentillverkad mattsvart ram. Detta blir något som måste ske med absolut största diskretion och hysch-hysch, för om jag skulle ens andas ett ord till Make om "tyg som tavla" så kommer han sucka och stånka och pusta och muttra om att det kommer se "skräpigt" ut. Sedan kommer han vilja tycka till om tyg. Så kommer det pustas För att slippa detta störningsmoment (han kommer garanterat gilla det när han ser resultatet) planerar jag så att jag har allt material hemma tills han lämnar stan nästa gång. Sedan blir det hit 'n run DIY, take no prisoners, et c.  

 

Äpplen och aupairon

Annan fnissig sak med Cass är att en av papporna i klassen sa till Make att han höll på att anmäla ett barnarov i veckan, när han såg våra barn gå iväg med en kvinna som såg lite random ut. Han är f d polis, och kanske lite extra på sin vakt (tacksamt nog). 

Vi sa det till Son och då sa han att ja, Antons pappa hade frågat vem hon var och då hade Son enkelt svarat "Det är Cass" - så klart. 

Han hade också frågat någon lärare som var i närheten och kunde bekräfta att allt var i sin ordning. Gulligt av honom att bry sig! Då känns det extra bra att jag tog hand om Anton för några veckor sedan på skolgården, när han var ledsen för att några varit elak med honom. Fint när man håller lite koll på varandras ungar. 

Du kan va' en kiwi

Igår berättade jag vid middagsbordet om en kiwi-incident som Käck i sin tur berättat för mig. Det handlade om ett frisörbesök, en grön shot (som alldeles säkert inte skulle innehålla kiwi) och en allvarlig allergisk reaktion. Cass såg frågande ut och ba' "Kiwi?"
Jag ba': Ja. Kiwi.

Hon ba': Kiwi…?

Jag ba': Jamen du vet såndär grön frukt med ludet brunt skal? Det är klart du vet! Det MÅSTE hela kiwi på franska också.

 
Hon såg fortfarande lika frågande ut och Make reste sig för att hämta en kiwi att visa henne men precis samtidigt sa jag, som lite lärt mig hur hon funkar:

"När du ser kiwin kommer du säga Aha! Kiwí! (fransk intonation)" och hennes omedelbara reaktion var "AHHH! Kiwí!" med samma franska uttal. Jag var tvungen att betona sista i:et för att poletten skulle trilla ner. 

 

Gu' så vi skrattade och det var inte första gången på de här veckorna som hon inte fattat för att man betonat lite, lite fel. Rolig har vi ihop!

Jaha. Nähä.

 Livet knallar på. De gula kantarellerna verkar vara på upphällningen. Förra helgen var tydligen årets svamphelg. Nu är det trattisar mest. Inte lika kul, de växer ju precis överallt, man bara tar fem kliv ut i skogen och skördar, men bättre än inget. Ganska lugnt på jobbet också, ta i trä. 

Det funkar fortsatt bra med Cass, men Son är inte lika förtjust längre. Det där med hundra procent uppmärksamhet från henne har lagt sig, han tycker inte att hon är lika kul för hon leker inte med honom som hon gjorde första veckan. Vi kan inte klandra henne. Han gillar ju mest att bygga Lego, och vill gärna ha någon som sitter och tittar på. Han tycker också att det är lite jobbig att de inte kan prata med varandra. Fullt förståeligt det också. Lill och hon däremot, de har stor glädje av varandra. De ritar och busar och gosar och trivs allmänt i varandra sällskap. 

Imorgon skickar dem till Leos, som lite teamaktivitet. De behöver hitta på något kul ihop. 

Vi tycker fortfarande att hon är rätt passiv, tar inte mycket egna initiativ, men när vi ber henne om något är det alltid bara glada miner och "with pleasure!" Man SMS:ar och ber henne städa nedervåningen, dammsuga och så. När man kommer hem från jobbet är det perfekt ordning. Lördag morgon putsar jag fönster, behöver inte börja med att städa. Så värt. 

Hon är verkligen en del av familjen. Skönt att det känns så. Hon gillar att hänga med på allt möjligt och är nästan lika mycket sällskapsdam till mig som allt annat. Vi tränar ihop, gör ärenden ihop, hon hänger i köket medan jag lagar mat. Det är trevligt, känns inte jobbigt. Känner dock att jag behöver passa det lite, så att inte Make börjar känna sig utanför. Inte för att han är lagd åt det hållet, men det är viktigt att hålla balansen. 

Igår natt fick jag i en dröm flashback till en (sex)dröm jag hade för ganska länge sedan. Det var något av det sjukaste jag drömt någonsin, så sjukt att man aldrig kunnat berätta det för någon. Enormt obehaglig känsla när jag vaknade till i gryningen och försökte reda ut om det där som jag påmints om faktiskt hade hänt på riktigt, eller om det varit en dröm. Det kändes som att det hänt, men som att jag varit väldigt väldigt berusad, så berusad att jag glömt det efteråt och att minnet poppat upp från ett djupt, mörkt skrymsle av mitt undermedvetna. Dessutom var jag först osäker på exakt VEM det hänt med (en kvinna visste jag, bara en sådan sak - jag är ju straight som en linjal) men sedan, när jag kom på vem tänkte att om det hänt borde ju relationen med den personen blivit ansträngd och konstig, och det har den ju inte blivit så då kan det omöjligt ha hänt på riktigt.
Rationellt är jag säker på att det inte hänt, men skamkänslorna finns kvar. Att man bara har det i sig, att ens undermedvetna kan producera något så knäppt. Det är läskigt och skämmigt nog. 

De litterära utmaningarna

Äntligen har jag hittat en riktigt bra ljudbok igen! Minns knappt när jag lyssnade klart på en ljudbok senast. 

Dumt med ljudböcker:

- Långa passager blir så fruuuuktansvärt långa. Ibland när jag läs-läser hoppar jag över några sidor här och var men det kan man inte med ljudböcker.

- Det går inte att tänka på annat ens en sekund för då tappar man bort sig helt. Ljudböcker måste vara det ultimata beviset på att multitasking är ett fenomen som inte existerar. Slår åt andra hållet också, har lite svårt att hålla koll både på fartkameror och hastighetsmätaren när jag lyssnar. Det bästa är att hamna bakom någon som kör precis strax över 90, och hålla sig där.

- Manliga uppläsares sätt att läsa kvinnliga röster. Tokig blir man på vissa. Alla kvinnliga röster läses med pipig, gnällig stämma. Går liksom inte att ta på allvar. 

(Kommer att tänka på en konsult som var inne på förra jobbet. När han återgav något hans fru sagt gjorde han det med mini-musröst. "Låter din fru verkligen sådär?" markerade jag. Nej, det gjorde hon ju inte. Jag tror t o m att jag sa något om att jag inte uppskattat om min man härmat mig sådär. Han såg lite fundersam ut, som att han aldrig haft anledning att reflektera över saken förr, det var nog på tiden.)

Här om dagen höll jag helt på att ge upp om ljudböcker då jag såg att ÅSA LARSSON äntligen kommit med en ny, vadå - 10 år senare? Det är en kvinna* som läser på underbar mjuk norrländska (kan inte placera närmare än så) och hon gör inga fjantiga röster. Nu är bilpendlingen ett nöje igen!

* OMG, det ÄR Åsa Larsson som läser själv! Känner mig konstigt star struck.

Allt utom

Det börjar bli lite mer folk på kontoret nu. Inte fullt hus, men nästan och det är roligare så.

Framförallt är jag glad att en av mina favoritkollegor, som annars nästan bara jobbar hemma, är på plats lite mer. Det är honom jag jobbat närmast under hela den här cirkusen som varit sedan semestern, och det har varit trevligt. Jag tror aldrig att jag känt mig attraherad av någon som är yngre än jag själv tidigare, men han är liksom en gammal själ i en ung kropp. Han är stark, lugn, trygg men med en glöd. Något av det sexigaste jag vet är kontrollerade krafter. När man vet att det finns en fysisk förmåga och vilja eller en stark drift som hålls tillbaka av självdisciplin och civiliserad insikt om vad som är rätt och fel. Det är så med honom. Dessutom är han verkligen inte fy skam att se på. Det är något särskilt mellan oss, så där så att det nästan blir lite jobbigt att vara i samma rum, för allt man säger och gör känns tillgjort.

 

Tidigare idag stod jag lite framåtböjd över skrivbordet och pysslade med något i fönstret när jag blev medveten om någon rakt bakom mig. Jag vred huvudet och mötte hans blick över axeln där han stod i dörröppningen och rodnade, visste inte riktigt var han skulle fästa blicken och vi tänkte båda uppenbart på samma sak. Det blir så mest hela tiden, även i mindre explicita situationer. 

Insikt som kommit med åren: Allt måste inte röra sig i en riktning. Något kan bara vara på ett visst sätt, det behöver inte utvecklas åt något håll. Jag kan vara ömsesidigt attraherad av en man jag träffar regelbundet utan att det händer mer än att vi är lite osmidiga och distraherade i varandras närhet, det betyder inte att vi till slut kommer hoppa i säng med varandra eller att någons äktenskap ska gå i kras. Det kan vara så här och det är okej. 

 

Jag berättar om det för Make. Det är det fina, vi pratar om sådant. Han har inte ett uns svartsjuka i sig, snarare tvärt om. Jag tror det är bra. Alla relationer kanske inte hade fungerat så, men för oss (för mig) är det ett måste. Ingen av oss håller den andra fast, ingen vill begränsa den andre, nästan oavsett vad det handlar om. Jag hade inte kunnat gå tillbaka till att ha det på något annat sätt, då hade jag behövt göra mig fri på riktigt och det vill jag inte. Jag har inte uttryckt det riktigt så, men Make vet. Det enda vi inte har utrymme för är hemligheter och lögner. Hemligheter och lögner hör inte hemma i vår relation.