Världen.

Jag fixar inte att gå in på Instagram länge. Barn som gråter, skriker. Föräldrar som flyr med sina barn och väskor, steg för steg. Pappor som måste stanna. Söner nyss fyllda 18 som inte får åka. Det gör så ont i hjärtat. Det enda man kan göra är att hoppas och swisha. Det ena käns tröstlöst och det andra meningslöst. Jag vet att pengar är det enda konkreta vi kan hjälpa till med nu men det ger ingen som helst känsla av att ha gjort någon skillnad, så som jag vet att  fysisk handling hade gjort. Därför jag talar mig så varm för ideellt engagemang, inget känns mer tillfredställande och meningsfullt än det.

 

Gråter också närmast hejdlöst över allt fint, solskenshistorierna, lyckliga barn. Vid kaffemaskinen just berättade en av kollektivarna, jag har pratat med honom typ en gång tidigare, att han fått sin första månadsmedalj idag – han har varit nykter i en månad. Jag känner honom inte men blev väldigt glad för hans skull, för han var så glad och stolt. Så pratade vi lite om det, jag frågade hur han mår och om det varit jobbigt. Ja, han mådde bättre än någonsin och nej, just det hade inte varit jobbigt.

 

Han kanske hade berättat ändå men jag är en sådan som folk gärna berättar saker för. Det har hänt mer än en gång att jag får en lång, personlig berättelse, faktiskt inte sällan om något traumatiskt, som avslutas med en liten paus och ett förvånat "Jag vet inte varför jag berättade allt det där för dig?" Det är fint, jag är stolt över att vara någon som andra öppnar sig för. 

Spridda skurar

 Jag fortsätter envist försöka kommentera på era bloggar men det går fan inte, har t o m problem från datorn! Jo, en gång gick det men då blev det från fel konto och länk till min jättegamla blogg som jag övergav 2017. Att det ska vara så svårt? Tro mig, jag läser och har massor av insiktfulla kommentarer jag vill lämna men DET GÅR INTE!

Körde Cass till tåget i morse. Vet inte när hon kommer tillbaka. På måndag ska hon göra biopsi eftersom hon har cellförändringar och kommer nog inte tillbaka förrän tidigast när hon fått provsvaren. Hon har, utöver allt annat, verkligen blivit tight med barnen sedan jullovet. Vi saknar henne redan. 

Vi skulle åkt till Stockholm på barnfri helg imorgon, men mina föräldrar är fortfarande för covid-sjuka för att orka vara barnvakter. Det är helt okej, det viktiga är att de blir friska snart. 

Jag har inte släppt tanken om att köpa ett litet företag. Vet inte riktigt hur vi skulle lösa finansieringen men Make verkar inte vara alltför bekymrad om den saken. Tur att han vet hur allt funkar för jag har inte en aning. Jag känner mer och mer att jag nog inte kommer kunna känna mig särskilt taggad för en anställning någonsin mer, att en egen låda vore det enda som skulle få pulsen att höjas. Så jag håller lite span och fick ett prospekt på ett företag som kändes ganska intressant. Det är lite för lång bort, en dryg 1,5 timma enkel väg, men verkar å andra sidan vara hyfsat självgående och välskött. Make ska titta på det (prospektet alltså) i helgen. 

Sommaren i Provence är lite i riskzonen. Makes syster vill ta med en kompisfamilj dit mitt i semestern, vilket innebär att vi bara hade kunnat vara där kort antingen före eller efter. De ska kolla på alternativt datum i augusti (hoppas, hoppas) men om det inte går kanske vi gör något helt annat i sommar. Jag har länge velat se en annan del av Frankrike, kanske atlantkusten, och ser det här som en spark i ändan att hyra ett hus på annat håll i några veckor. Kanske bila ner, till och med. Passera lite trevliga vindistrikt på vägen? Hehe. Mmmm, vin. 

Plus hade varit skönt att slippa svärmors noja om att något i huset ska gå sönder eller på annat sätt bli förstört. Då kan hon istället ringa systern var och varannan dag och påminna om att noga täcka över vita sofforna och att använda dubbla madrasskydd i sängarna. 

På tal om noja ringde mamma och sa till mig att hålla koll på passen så att vi kan fly till USA på kort varsel. Hon tror att det blir som 1939. Jag säger inte att hon har fel, sticker hellre bara huvudet i sanden. Krig, liksom? 

Achievement of the week

 Sedan jag slutade förra jobbet har jag haft en gammal iPhone 4 som privat mobil, mest för att jag velat ha ett privat nummer, om jag nu inte blir kvar där jag är. Den lämnar dock rätt mycket att önska, det är lite som att surfa på en modemdator från 90-talet, en massa appar som inte funkar med det högsta OS som går att installera på den, o s v. BankID funkar, men sporadiskt, så jag använder mest min jobbtelefon - har samma AppleID på båda, så bilder jag tar med ena telefonen synkar automagiskt till andra. 

Idag fick jag tummen ur och gick till Tele2-butiken. Vi nedgraderade mig till billigaste abbonemanget och lade till ett E-SIM i min jobbtelefon. På så vis har jag både mitt privata nummer och mitt jobbnummer i samma mobil! Känner mig som världens smartaste människa.

Grej jag ser fram emot:
Vi kommer få nya grannar i huset som stått i princip tomt hur länge som helst nu. Det var ett företag som ägde det och använde sporadiskt, som kontor och övernattningslägenhet. I mars, om det senaste jag hörde stämmer, flyttar det in en familj med typ en tvååring och en liten bebis. Deras hus ligger på den sidan vi är mest på somrarna, så håller tummarna att de är riktigt förbannat trevliga. Hoppas på sponanta grillåvinkvällar och att barnen, om ett antal år, när åldersskillnaden mellan Lill och deras äldsta är mindre påtaglig, kan ha kul tillsammans. 

Grannarna på andra sidan, de som inte har några fönsterlampor och alltså ger ett ytterst suspekt intryck ;-) överträffar sig själva hela tiden. Förr-förra sommarern skaffade de båt. En liten gullig trubbnäst sak med öhhh ruff (?), precis en sådan som varit perfekt att ha här nere i sjön. Sedan dess har båten stått på en trailer i bakre delen av deras trädgård, inte rört sig ur fläcken på två somrar. Misstänker att det är något på den som behöver fixas, men att de inte kommit sig för. 
I den första av vinterstormarna blåste kapellet halvt av och har varit av sedan dess. Regn och snö i båten men orkar de lyfta ett finger för att åtgärda? Nej. Bryr de sig? Tydligen inte. 

Att leva genom andra

 Cass, alltså! En ny människa! Hennes helg i Stockholm var så spännande att jag själv känner mig uppiggad. 

Det finns TVÅ sorters människor (haha): Såna som hon (och min syster), som kan resa iväg själv och knappt hinner ställa ifrån sig resväskan innan hon har åtta nya vänner, blir bjuden på fester, drinkar, äventyr. Och så såna som jag, som kan vara borta en vecka själv och enda gången jag pratar med någon är när jag beställer mer vin. Inte bitter osv. 

Vart hon än gick träffade hon folk som pratar franska. Inte mindre än FYRA kompisar bland personalen på NK, varav tre hon festade med hela natten. Plus beundrare vart hon än vände sig. 

Nu är hon kär i Stockholm, kär i Sverige och på torsdag åker hon tillbaka till Lyon på obestämd tid p g à en medicinsk utredning hon bör göra så snart som möjligt (hoppas att det inte är något allvarligt).

Rolig grej var alla alla hennes nya franska vänner alla var överens om är att de älskar Sverige. De skulle inte flytta tillbaka till Frankrike för allt i världen, allt är så mycket bättre här. Nu är Cass ännu mer inriktad på att stanna här, plugga till hösten, var som helst, men definitivt i Sverige. Men mest längtar hon tillbaka till Stockholm.

Sju månader senare

Det händer att jag fortfarande tänker på Frankrike i somras, när jag fick smäll-punka i mittenfilen, i 140 knyck, med en lastbil mellan mig och väggrenen. Ibland på nätterna ligger jag vaken och tänker på det, särskilt som inatt, när Lill ropat på mamma för att hon kissat i sängen och jag burit in henne till mig, hjälpligt avtvättad, iskall om benen och lilla rumpan. När hon ligger som klistrad mot mig, hennes huvud på samma kudde som mitt, undrar jag hur lång tid det tagit innan hon slutat ropa på mamma om nätterna.

 

Så inåtahelvete nära det var. 

En bra och en dålig

 Den dåliga först: Det verkar inte som att jag kan kommentera era bloggar längre! Faaaan! Det är nu när jag sköter allt bloggrelaterat från telefonen (vågar man göra det från jobbdatorn?) så skriver jag kommentarer (på blogger), trycker på publicera och så postas de inte! Som att de bara försvinner i sajber spejs! Sjukt störigt!

Wordpress VILL jag inte kommentera, för där kan jag inte som förr fylla i mitt alias, utan namnet kopplat till min gmail dyker upp som avsändare och det vill jag inte, försöker vara LITE diskret i alla fall.

Nå, den bra grejen då? Jo, min idiot-fd-chef ska sluta! Enligt obekräftade uppgifter lutar det åt att hon fått kicken. Slutar i o f s inte på dagen men har inget nytt att gå till. Kanske har hon tröttnat. Hon pratade ofta om att hon hade ett fuck off-kapital så kanske har hon själv valt att hoppa av. 

Oavsett känner jag att nej, jag ångrar inte att jag slutade. Jag har det bättre där jag är nu. Men ändå glad att de slipper henne nu. Många som firar där, kan man tänka. 

Förresten, annan kul grej: Fick så fin feedback från två commodity idag. Jag har grabbat tag i en rejäl gammal surdeg och fått den i rullning. En massa lager som ska flyttas från en leverantör vi gör slut med - ungefär lika god stämning som vid en motvillig bodelning och dessutom ett hästjobb att planera flödet av vad som blir cirka (räknar väldigt snabbt i huvudet) JÄTTEMÅNGA fulla lastbilar under JÄTTEMÅNGA veckor så att allt flyter hyfsat smidigt. Jag har lagt mycket tid på det men har bra personlig kontakt med leverantören och, som den rutinerade good enough-person jag är,  VET jag att om vi inte gör förarbetet ordentligt nu kommer vi få lida för det senare. Roligt att det uppskattas!

Ditt och datt

Ja, vi fortsätter på sjukstugan. Är det vabruari så är det. Nu är dessutom även jag lite krasslig. Barnen får guschelov vara hos mormor och morfar idag. Särskilt Lill är så inåtahel jobbig när hon inte är i form. Son kom in till vår säng inatt, låg och viftade i sömnen. Framåt halvsexrycket började han hosta, gjorde så vart tredje andetag tills klockan ringde vid sju.

 

Cass har blivit som en helt ny människa sedan hon hoppade på en svenskkurs nu i januari. Hon har redan varit ute och träffat nya vänner TVÅ gånger och i helgen ska hon till Stockholm på egen hand. Tror inte hon haft Netflixmaraton en enda gång sedan hon började plugga, hon hinner inte. Dessutom är det som att hon vaknat ur sina vanföreställningar om att hon kommer landa ett miljonlönsjobb på sin personlighet och att hon kan engelska. Nu är hon SJUKT stressad över att hon fyllt 23 och inte vet vad hon ska göra med sitt liv, letar universitetsutbildningar och har ågren över att hon inte brydde sig mer om sina betyg på gymnasiet. Med lite tur kan hon börja något till hösten.

 

Make känner sig lite skyldig, det är ju vi som påverkat henne och nu är hon stressad, men jag säger att äh, hon behövde en spark i ändan. Ja, just nu mår hon lite sådär, men det kommer komma ut något bra på andra sidan. Jag är stolt över henne! 

En fredag efter en torsdag efter en onsdag

Fredag och känner mig fysiskt sliten, fast på ett bra sätt. I onsdags en sex timmars efterlängtad urladdning, redan uppskjuten mer än önskvärt på grund av förra veckans covidsmitta. Kommer hem vid 22, mosig och utmattad men nöjd. Kramar Make länge, han frågar om allt är bra, om jag mår bra och det gör jag. Mer än bra. Är behagligt hög på allt göttigt kroppen har förmåga att producera. Sedan sitter vi i soffan en stund och pratar om dagen, om barnen, om allt utom var jag varit.

 

Jag är alltid så trött i kroppen efteråt, som att man gått igenom en mangel. Trots det: tog första boxpasset på två år igår och idag kan jag knappt resa mig från stolen. Träningsvärk överallt och blåmärket efter ett hårt grepp om handleden har redan börjat blekna. 

 

Förr följdes urladdningarna alltid av några dagars blues. En känsla av att allt annat var platt, grått, skramlande tomt.  En mental bakfylla men aldrig nu när frekvensen är tätare och tiden iväg kortare. Numera mår jag bara bra, om än öm i kroppen. 

Ljuset

En bra bit på väg genom årets segaste månad och jag känner mig anmärkningsvärt pepp, inte alls sådär att man vill köra huvudet i närmsta vägg som det brukar vara.

 

Ljuset. Solen. Tycker att gräset blivit en liten smula grönare. Jag har sått första fröerna (paprika) och satt upp två hydroponiska odlingslådor, tre pluggar i varje, med tillhörande LED-belysning i "miljörummet"  (d v s miniutrymmet mellan kök och källartrappa där vi har återvinningen). De är avsedda att fungera som köksträdgård där bakom stängd dörr (guschelov med tanke på hur ljuset sticker i ögonen). På förra jobbet jättemycket snack om det, att alla ställen är en möjlig trädgård, jag är väl påverkad av det men om man inte har lampor som är väldigt energieffektiva (och genererar i princip noll värme) går det inte att ha köksträdgården i ett slutet skåp, det blir för varmt. Därför är vårt f d miljörum/nuvarande odlingsrum perfekt, för det är källarsvalt där och jag har t o m öppnat fönstret lite lite på glänt.

 

Om två helger får Make och jag hel barnfri helg i Stockholm. 

Tacksam för tips på trevliga ställen/restauranger/saker att göra!

Vi har aldrig varit borta från barnen mer än en natt tillsammans, aldrig känt att vi behöver, men nu ser jag verkligen fram emot det. Passar extra bra för Make ska till Norrland på styrelsemöte och mellanlandar ändå i Stockholm så jag tar tåget upp och sammanstrålar där. Ett önskemål från min sida är att försöka träffa paret vi blev kompisar med i Frankrike i somras men Make är som vanligt "wait and see" när det kommer till att träffa folk. Han vill aldrig bestämma något tidigare än sista minuten, utifallatt man kommer på något annat man vill göra. Det säger rätt mycket om hur han ser på relationer annat än inom familjen. De är helt enkelt inte värda särskilt mycket. 

 

På jobbet har jag lagt rabarber på en karamellrosa pilatesboll som jag sitter på halva dagarna, när jag inte står. Jag har bra balans, det är väl efter alla år på hästryggen, och jag vajar kontrollerat fram och tillbaka under möten och telefonsamtal utan att ha fötterna i golvet, känner hur det tar i magen. På hela taget rätt bra på 'at med träningen, har t o m börjat gå på pass men utbudet är skralt. 

Samtidigt, i en villaförort utanför Rom

Syrran undrar hur vi mår och jo, tackar som frågar. De sitter också i karantän men för att ett barn i Nicos klass är smittad. Då får alla klasskompisarnas familjer sitta i karantän i tio dagar. Hur går samhället ens runt men tanke på hur krisigt det varit här? De skulle åkt på skidresa nu den här veckan men får ställa in och besvikelsen total. På måndag ändras reglerna, då gäller klasskarantänen bara om det är fem smittade i en klass, och bara i fem dagar.

 

Annars ser det rätt ljust ut för dem jobbmässigt, efter två mörka år. Att driva eget inom turism i Italien har inte varit någon dans på rosor men syrran säger att de i januari har haft lika stort inflöde av bokningar som de hade 2019, vilket var ett rekordår.

 

På tal om utlandet siktar Make på att jobba från Frankrike en vecka månadsskiftet mars/april, när hans föräldrar ändå är där. Om allt vore annorlunda hade han kunnat ta med sig Lill så hade hon fått en fin vecka med solsken, crepes och lek med farmor och farfar, men farmor och farfar är inte intresserade så hon får vara kvar på dagis. Farmor har dock stickat en klänning åt henne (och skickade hit rekommenderat av någon anledning?!). Vi kommer ta på Lill klänningen, ta en bild till farmor som kan lägga ut den på sin Facebook och inhösta beundran över hur omtänksam hon är som stickat en så fin klänning till sitt barnbarn.

 

Angående mitt jobb så känner jag mer och mer att jag faktiskt skulle bli väldigt glad om jag erbjuds anställning här. Jag trivs ändå väldigt bra och känner mig motiverad, utöver utsikten om anställning, att göra ett riktigt bra jobb, det där med anställningen är inget jag egentligen har reflekterat särskilt mycket över, det har bara varit självklart att leverera så bra som möjligt och jag tror att det skiner igenom. 

Jag tror inte att jag jobbat någonstans tidigare där alla håller så hög professionell nivå, en sorts stolthet som är svår att sätta fingret på. Det märks i hur man beter och uttrycker sig, håller en hög kvalitet i sitt arbete, svarar snabbt och relevant på frågor. En ovanligt lyckad balans av vänlighet och professionalism som jag tycker om.  Vi håller tummarna för att det blir så, men chefen flaggade för att det nog skulle dröja fram mot slutet av februari innan jag hör något vidare om det. Det är lite kvarnar som ska mala. 

Livet och döden

Jag körde en kollega hem för några veckor sedan och han berättade att hans pappa gick bort bara några månader innan (min kollegas) första barn föddes, att det nästan varit det värsta, att de inte fick ses.

 

Det var lite så med Lill och min farmor som gick bort när jag var gravid, men jag har liksom alltid tänkt på det som att de möttes i farstun, farmor på väg ut och Lill på väg in. Tänkte inte på att säga det till honom just då, det hade nog inte hjälp honom, det var mer än tio år sedan hans pappa avled, men för mig har det alltid varit självklart. De möttes i farstun. Farmor klappade min runda mage sista gången vi sågs. Hon var svag men låg mellan sommarblommiga sängkläder och nynnade på sin favoritsång, Son dansade till.

 

Strax innan farfar gick bort, sista gången han och jag kommunicerade med varandra, skrev jag (han läste och svarade på mejl fram till slutet) att jag förstod att det var nära nu, tackade för allt och bad honom hälsa farmor att vi saknar henne. Det skulle han göra, skrev han. Jag hoppas så att de fick ses igen på andra sidan.