På tal om mat: Bebis har i stort sett slutat amma. Det gick så fort, på en månad har hon gott från stt bara smaka/stödäta till att leva på riktig mat. Nu ammar hon bara på nätterna och undantagsvis på dagarna för att somna. Igår blev det så tydligt för hon var svinhungrig men jag tänkte att vi skulle vänta med att ära tills Make kom hem. När vi väl satte oss var hon glupsk som bara den och då slig det mig att hon varit så hungrig men utan att göra minsta tecken på att vilja ha mjölk. Då gick det upp för mig att fet är just MAT hon vill ha.
Hon får alltid samma mat som vi. Jag saltar inte men i övrigt inga specialare för hennes skull. Lägget en klick på skärbrädan och finhackar. SuperPappan har alltid under sitt föräldrarskap satt lite hasorna i när det gällt barnens utveckling. Jag tolkar det som att han är lite sentimental, men han tycker inte att det känns helt hundra att bebis äter samma mat som vi och medan han sparsamt matar henne googlar han frenetiskt för att hitta belägg för sin teori om att sjumånadersbebisar inte bör äta kött eller att de åtminstone bör äta maten puréad till oigenkänlighet. Han tror att hennes mage inte ska fixa det men det gör den ju. Det är ju inte för matsmältningens skull man fingördelar maten men det tror han. Jag blir så trött på när han gör så, öppet misstror mitt förldraromdöme, men det är så lite sådant med bebis, jämfört med när Son var liten, så jag låter det passera.
Nå, der är övervägande sköööönt att Bebis klarar sig utan mig en hel dag men en liten, liten del av mig tycket att det känns lite sorgligt att hon inte är så omedelbart beroende av mig för att överleva längre.
onsdag 20 juni 2018
måndag 18 juni 2018
”Den förstående hustrun”
...är jag för närvarande, även om det uttrycket får mig att kräkas en smula.
Make har tre veckor kvar på högsäsong och tre till semester. Han hatar varje sekund. Jag har aldrig sett honom så här innan. Jobbångest i kubik och behöver därtill jobba sex dagar i veckan för att hinna med. Just för att han avskyr det så mycket gnäller jag inte. Och den sjunde dagen får jag göra typ vad jag vill, utan barn.
Dessutom har jag, som den omtänksamma frun, gjort stora förändringar i köket. Hans blodfetter är ett mysterium men jag anstränger mig verkligen för att använda mindre fett i maten och undvika tillagningsmetoder som skapar transfetter. Jag tänker att det inte skadar mig heller, så att säga.
På tal om: Min amerikanska svägerska verkade må sämre än någonsin i Frankrike. Hon låg nästan hela tiden i ett mörkt rum och pillade med sin mobil. Hon hade gått upp rätt mycket senaste året och (berättade hon när vi var på utflykt bara hon och jag), känner sig dömd och tycker att hon får kritiska blickar. Det var ett rätt deppigt samtal, i så många aspekter. Hon mår inte alls bra till att börja med och hon och hennes man, Makes bror, har hamnat i en så svår situation delvis p g a hennes vikt. Han vill att hon ska gå ner men hon är inte säker på att hon ens vill, hon vill att han ska älska henne som hon är. Han försöker styra henne, håller koll på vad hon äter, skickar länkar med dieter men det leder ju bara till att hon blir mer anti och smygäter. Herregud, smygäter. Hur sjukt är det inte när man känner att man behöver äta i smyg?! ”Jag tror inte att han tycker om den jag är längre” sa hon när jag frågade om de i alla fall kan prata om det, som att det inte tjänar något till, han VILL INTE.
(Jag är övertygad om att VILJA är det viktigaste för att få en relation att funka. Man kan laga mycket trasigt om båda vill men om någon inte vill mer är det ganska kört. Man kan inte tvinga sig att vilja.)
Hon känner att han skäms över henne inför sin familj och att hans föräldrar hatar (nåja) henne. Inte p g a vikten utan för att hon är som hon är. Hon är speciell. Väldigt introvert, tungsint, deppig och (faktiskt) oartig. Hon bjuder aldrig till och det är inte helt lätt att tycka om någon med personlighet som ett evigt duggregn. Ett oartigt duggregn. Jag, som kan vara lite för ärlig ibland, sa det till henne en gång när hon klagade över att de inte gillar henne eller något i den stilen: Du gör det inte lätt för dem.”
Sa du verkligen så?! frågade Make efteråt, när jag återgav samtalet. Japp. Men hon tog inte illa upp, visste ju att jag hade rätt och jag sa det inte kritiskt utan konstaterande. De har tröttnat på att samtala på engelska över middagsbordet för hon pratar ändå inte. Jag klandrar dem inte. Takes two to tango.
Jag hade en ganska stark känsla i Frankrike av att jag inte kommer träffa henne mer. De kändes så långt nerdtröms att jag undrar om de kan ta sig tillbaka. Inte bara av vad hon sa utan hur de betedde sig, hur han betedde sig mot henne. De pratade inte med varandra alls, utom när de måste och då snäsigt eller defensivt. Det är sorgligt. Alltid sorgligt när kärlek tar slut.
Make har tre veckor kvar på högsäsong och tre till semester. Han hatar varje sekund. Jag har aldrig sett honom så här innan. Jobbångest i kubik och behöver därtill jobba sex dagar i veckan för att hinna med. Just för att han avskyr det så mycket gnäller jag inte. Och den sjunde dagen får jag göra typ vad jag vill, utan barn.
Dessutom har jag, som den omtänksamma frun, gjort stora förändringar i köket. Hans blodfetter är ett mysterium men jag anstränger mig verkligen för att använda mindre fett i maten och undvika tillagningsmetoder som skapar transfetter. Jag tänker att det inte skadar mig heller, så att säga.
På tal om: Min amerikanska svägerska verkade må sämre än någonsin i Frankrike. Hon låg nästan hela tiden i ett mörkt rum och pillade med sin mobil. Hon hade gått upp rätt mycket senaste året och (berättade hon när vi var på utflykt bara hon och jag), känner sig dömd och tycker att hon får kritiska blickar. Det var ett rätt deppigt samtal, i så många aspekter. Hon mår inte alls bra till att börja med och hon och hennes man, Makes bror, har hamnat i en så svår situation delvis p g a hennes vikt. Han vill att hon ska gå ner men hon är inte säker på att hon ens vill, hon vill att han ska älska henne som hon är. Han försöker styra henne, håller koll på vad hon äter, skickar länkar med dieter men det leder ju bara till att hon blir mer anti och smygäter. Herregud, smygäter. Hur sjukt är det inte när man känner att man behöver äta i smyg?! ”Jag tror inte att han tycker om den jag är längre” sa hon när jag frågade om de i alla fall kan prata om det, som att det inte tjänar något till, han VILL INTE.
(Jag är övertygad om att VILJA är det viktigaste för att få en relation att funka. Man kan laga mycket trasigt om båda vill men om någon inte vill mer är det ganska kört. Man kan inte tvinga sig att vilja.)
Hon känner att han skäms över henne inför sin familj och att hans föräldrar hatar (nåja) henne. Inte p g a vikten utan för att hon är som hon är. Hon är speciell. Väldigt introvert, tungsint, deppig och (faktiskt) oartig. Hon bjuder aldrig till och det är inte helt lätt att tycka om någon med personlighet som ett evigt duggregn. Ett oartigt duggregn. Jag, som kan vara lite för ärlig ibland, sa det till henne en gång när hon klagade över att de inte gillar henne eller något i den stilen: Du gör det inte lätt för dem.”
Sa du verkligen så?! frågade Make efteråt, när jag återgav samtalet. Japp. Men hon tog inte illa upp, visste ju att jag hade rätt och jag sa det inte kritiskt utan konstaterande. De har tröttnat på att samtala på engelska över middagsbordet för hon pratar ändå inte. Jag klandrar dem inte. Takes two to tango.
Jag hade en ganska stark känsla i Frankrike av att jag inte kommer träffa henne mer. De kändes så långt nerdtröms att jag undrar om de kan ta sig tillbaka. Inte bara av vad hon sa utan hur de betedde sig, hur han betedde sig mot henne. De pratade inte med varandra alls, utom när de måste och då snäsigt eller defensivt. Det är sorgligt. Alltid sorgligt när kärlek tar slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)