Ett nytt steg

 Nästan tre timmar var jag på eventuellt nya jobbet igår. Det bara tog så lång tid. Fortfarande ingen intervju, bara ett samtal. Vi pratade mycket om det där med arbetstid och jag kände, på hur de uttryckte sig, att jag nog gett intryck av att vara väl motvillig till att komma till jobbet. Var tvungen att säga att jag vill vara på plats, jag är inte ute efter att jobba hemma så mycket som möjligt, men jag vill att det ska vara ett givande och ett tagande och att jag måste få ihop mitt liv. De är helt med på det, tycker att det är självkart. De sa också, allihop, att det är positivt i deras ögon att jag tar upp det och är tydlig med vad jag tycker är viktigt. De frågade om förväntningar på erbjudande, jag sa att jag faktiskt inte vill säga en summa för det beror på hela paketet, men jag vill inte gå back på att byta jobb och det här är mina villkor idag. Föreslå något ni tycker är rimligt, så räknar vi på det och diskuterar därifrån. 
Ärligt: Jag är så ointresserad av pengar. Om det vore för tio år sedan hade det varit det enda jag brytt mig om men nu känner jag att om jag får tre tusen mer så är det 1500 i fickan och det gör varken till eller ifrån. Å andra sidan börjar det bli lönt att löneväxla men å tredje sidan... det kommer inte gå någon nöd på oss när vi blir äldre. Å fjärde sidan, inget är skrivet i sten. Make kanske sticker med en 25-årig frisör (som jag brukar skämta när vi diskuterar allvarliga saker.

Vi gick en runda i deras lokaler som, utöver kontor med 45 tjänstemän nästan bara är lager. Inget flashigt, väggar av gul plåt, utbyggt och utbyggt och utbyggt undan för undan, när det behövts och när pengarna funnits. Trevlig personalmatsal, helt okej kontor. 

Stannade till och pratade en stund med vice VD som var på plats. Han frågade om det känns läskigt att byta jobb. Nej, svarade jag utan en sekunds tvekan. Nej, inte ett dugg. Det enda jag känner lite inför är att säga upp mig, för teamet går på knäna som det är och jag tror inte jag har sagt upp mig från ett jobb så tidigare. Aldrig något där jag varit behövd.

Och precis när jag skriver detta ringer rekryteraren och säger att de gillar mig jättemycket och vill att jag ska börja jobba där. De tror att jag kommer att bidra med mycket till gruppen, energi, tyngd, erfarenhet och vilja att utvecklas. Jag sa att jag också vill. De kommer återkomma, förhoppningsvis nästa vecka, med ett erbjudande som vi får titta på.

På jobbytarfronten

Imorgon intervju (typ) på min eventuellt blivande arbetsplats. Jag ser fram emot att komma dit, andas luften där, känna av stämningen. Jag har f ö reflekterat över att det varit i stort sett noll intervju i klassisk bemärkelse under den här processen. Båda gångerna har det varit mer som ett samtal. Undrar om de planerat det eller om det bara blivit så. Senaste mötet hade vi så trevligt, det var som att intervjufrågor vore överflödiga. Inför imorgon har jag en lista med frågor och jag bad rekryteraren be dem förbereda en kopia av personalhandboken så att jag kan skumma igenom den. 

Han ringde upp och lät lite orolig, undrade varför jag ville se den, om jag har några betänkligheter men jag svarade helt enkelt att det är där allt intressant står. Det köpte han.
 Senast jag bytte jobb och det visade sig att stämplingsreglerna var väldigt mycket mer rigida än jag fått intryck av, jag var rätt sur, och bestämde jag mig för att aldrig mer byta jobb utan att läsa personalhandboken först. Det kan ju stå vad som helst. Max ett toabesök var tredje timma. Man måste stämpla in och ut fikarast. Kaffemaskinerna är låsta annat än på fikarasterna*. Nä, nu spetsar jag till det, men ni fattar. Vill man ha klarhet i knöliga dumma regler man helst diskuterar innan man skrivit på, så är det i personalhandboken man ska titta. 

Det har gått snabbt, känslorna inför att bytta jobb. För två tre månader sedan tänkte jag knappt på det. Har man väl flyttat in i tanken att byta jobb är det svårt att backa. Jag har redan tagit steget, nu återstår "bara" var jag ska sätta ner foten.

* Så var det under en period på mitt nuvarande jobb, fast innan jag började. En VD som fick snilleblixten att maskinerna skulle vara låsta utom runt fikadags med tanke på personalens hälsa (d v s för att spara pengar). Så var det tills samma VD blev påkommen med att försöka hämta kaffe utanför kaffetiderna och någon som gick förbi fällde en spydig kommentar. VDn hade enligt uppgift blivit fly förbannad och skällt ut den förbipasserade men efter det slutade kaffemaskinerna att låsas. 

Call 'em the way I see 'em

 Son kommenterade sin pappas matlagningsskills här om dagen:
"Pappa kan bara laga mat som passar till makaroner." 

Det skrattade vi gott åt. 

Vidare...

 Bra grej: Jag har inte kåååvid. Resultatet kom på mindre än ett dygn. Skönt att slippa kontakta de jag träffade i torsdags och meddela smittorisk. Nog för att vi höll avstånd o s v, men ändå. 

Dålig grej: Jag har fortfarande feber, har haft hela helgen. Ont i kroppen, mår lite illa och lite huvudvärk men annars känner jag mig hyfsat pigg. Så mycket bättre det vore om man bara varit tillräckligt sjuk för att faktiskt vara sjuk. 

Vi har multifärgade väggar i TV-rummet. Hela fyra färgprov har jag kladdat upp senaste veckan, två gröna nyanser, en rosalilabeige (?), en mörk gråblå. Inget av dem duger. Den vi gillar mest (Kvällshimmel) är för mörk (tycker Make, jag har inget emot det). Tittar man på färgskalan heter den snäppet ljusare nyansen Pilasterblå. Vi får prova med den men jag tror att den kommer se för grå ut när det är mörkt. Hur jobbig jag än känner mig med mina färgprov är det ändå skönt att det inte är fem nyanser av vitt vi står och väljer mellan. 

Dagens rapport

 På intervjun i torsdags sa de att det kan ta en vecka, kanske två, innan de hör av sig om nästa steg. Bli inte orolig om du inte hör något! sa chefen. Nänä, sa jag. Take your time. I fredags (!) hade rekryteraren mejlat och tackade för trevligt och "energigivande" (!) möte. De gillar mig och vill gå vidare med möte på arbetsplatsen i slutet av den här veckan. De vill ha referenser och så vill rekryteraren, som jag börjar störa mig rejält på, ha en ifylld "erfarenhetsbeskrivning". Lite ditt och datt om mig, sådant man kan tycka att man inleder en process med, men som han alltså vill ha nu, när vi i princip är i mål. Dessutom i ett format som är snäppet mer lättjobbat än i Paint. Jag satt igårkväll och försökte fylla i det men blev vansinnig på att alla rutor bara hoppade runt så började knappa in svaren i Excel istället. Jag var på så dåligt humör att jag kände själv att mina svar var alldeles för neggiga. Bestämde mig klokt nog för att avvakta med att skriva klart tills idag.

Han vill ha två referenser, helst chefer. Min numera föredetta chef är ju självskriven men det kändes lite marigt att hitta en till. Så kom jag på att han som anställde mig är ett bra alternativ. Han är i o f s fortfarande kvar i organisationen men har gjort kometkarriär så han bryr sig inte så mycket om vad som händer på vår lilla fabrik. Jag skickade iväg ett mess på LinkedIn och frågade. Trevligt nog ringde han upp och ville prata lite allmän, om hur allt är och vad som händer hos oss. Tydligen var jag bra på att söka jobb redan då, för han mindes något jag skrivit i min ansökan. En charmig, glimten-i-ögat-detalj som jag helt glömt men tydligen inte han. 

Det kliar i mig att skriva. Innan lilltjompan skrev jag en text på drygt 200 sidor, bokformaterat, med en början en mitt och ett slut. Jättemycket dialog och faktiskt inte alls dåligt (tyckte jag när jag inte öppnat dokumentet på ett halvår och sedan läste igenom allt) men det kommer aldrig bli något annat än vad det är nu. Däremot har jag haft feeling länge och igår tänkte jag att javafan så när Son lagt sig tog jag upp datorn och började skriva. Jag har, handen på hjärtat, blivit inspirerad av att läsa Sune för Son och började, för enkelhetens skull, skriva om vår familj, i en kontext som är bekant men med innehåll och förvecklingar som är rent hittepå. Jag satt och skrattade själv åt det jag skrev men tänkte liksom att jag skriver för Sons öron, att han också skulle kunna relatera och skratta. Lustigt hur det bara kommer, från ingenstans. Det var likadant förra gången jag skrev, det var också bara påhittat men jag hade aldrig någonsin svårt att komma vidare, satt aldrig och funderade någon längre stund.

Regnstrimmiga fönster

 och feber, huvudvärk, halsont, lite illamående. Det började när jag kommit hem från intervjun och jag har bokat testtid på precis 24 h efter. Vill gärna hinna ta det innan helgen. 

Jag ringde mormor igår, första gången efter att morfar gick bort i måndags. Jag var lite rädd att hon skulle vara ledsen men inte. 65 år ihop och nu ensam svarar hon "Jo men det är bra!" när jag frågade lite försiktigt. Och så pratade hon om ditten och datten och vaccinationssprutan hon fått samma dag, korv till lunch och De hämtar väl alla grejer nu snart hoppas jag så jag får lite ordning här. Knappt ett ord om morfar, mer än att hon konstaterar att det är lite tomt. Jag kände mer för henne i det samtalet än jag gjort på länge. Uppriktigt sagt tycker jag inte särskilt mycket om min mormor men igår kände jag för henne. 


Idag ska jag inte söka något jobb. Det känns bra. Rekryteraren till jobbet Världens Bästa Chef gick till messade igårkväll, att hon pratat med dem och att de bestämt sig för att gå vidare med två mer erfarna kandidater. Det känns bra och klokt, jag hänger inte läpp för det. Samtidigt har jag, på hela taget, en bra magkänsla efter intervjun igår. Jag tyckte om dem, både chefen och HR-ansvarige. Jag gillade stämningen mellan dem, hjärtlig och antydan till högt i tak. Jag gillade chefens framtoning, kände att hon nog kan vara en Världens Bästa Chef, hon också. Det är f-n viktigt. 

För övrigt så har jag ju två jobb i rad skrivit min ansökan lite annorlunda. Båda gångerna har jag låtit en anekdot ta upp ganska stor plats. Helt olika anekdoter i de båda ansökningarna, men båda gångerna har jag återgett något jag gjort som jag varit stolt över och känt varit illustrativt för hur jag skulle ta mig an tjänsten ifråga.  I båda fallen har det visat sig att just de där anekdoterna gjort stort intryck. Rekryterande chef igår sa att den verkligen fångat hennes intresse, för den visade att jag har precis det tänket som hon är ute efter och att jag fattar att det är "ax till limpa" som gäller, att det inte är självklart för alla. Igår fick jag även fint cred från den HR-ansvarige för att jag tackat nej till team lead-rollen. Jag berättade om hur jag resonerat och han sa det tydde på stor personlig mognad. Tack och bock för det. 

Bollarna i luften

Får flashback till hur det var förr i tiden, när man dejtade. Jag var en aktiv dejtare under en period. För aktiv. Inte så att jag låg med alla eller ens, vad jag kan minnas, särskilt många (har nog alltid känt att jag bara vill "ligga med en i taget") men hade siktet inställt på nästa medan jag fortfarande var på den nuvarande. Kunde ha en dejt på torsdagen, en annan på fredagen och tredje på söndagen. Städade saker, en kaffe här, en promenad där, men som ett löpande band. Fick till och med den feedbacken av en kille, minns jag. Att jag verkade stressad, inte närvarande. Det var nog huvudet på spiken. 

Lite så börjar det kännas med mitt jobbsökeri. Lämnar en intervju och ser att rekryteraren till jobbet jag sökte igår hört av sig, vill att jag ska ringa tillbaka. Pratar med henne medan jag kör hem.  

Intervjun jag var på idag var jättebra, jättetrevlig, kändes som att vi klickade, inom tre minuter satt vi alla och storskrattade åt något som (antagligen) jag sagt. Det blev många skratt, många nickningar och god stämning. Så den stora nackdelen: De går under Handels avtal så ingen arbetstidsförkortning och jag förutsatte sex veckors semester men när jag pratade med Make gjorde han mig uppmärksam på att det faktiskt inte är självklart. Nej, det är det ju inte. Skulle jag byta till något med två veckors mindre ledighet per år? Plus nästan två timmars pendling om dagen, låt vara att chefen sa att hon bryr sig mer om resultatet än var jobbet utförs. Ehhmmm... nej, ytterst tveksamt. Men jobbet verkar roligt och intrycket chefen gav var 10 av 10. 

Kötthögen hälsar

 Det är så jag känner mig. Som en kötthög. Man (jag) gör lätt det när man (jag) jobbar hemma. Idag satt jag i nattlinne till 11.30 då jag inte längre stod ut så duschade, klädde på mig, sminkade mig och åkte iväg för att köpa en fjärde färgprovburk till teverummet. Soft teal testar vi nu. Den är mycket ljusare än övriga vi provat, men undrar om den ändå inte är väl mörk. Sådan skillnad det blir när färgen torkat och kommer upp på väggen i ett rum med (stora, förvisso) fönster åt öster. 

Imorgon är det face-to-face intervju med rekryteraren, chef och HR ansvarig. Det ska bli kul, jag gillar intervjuer. Live klär mig. Live är min paradgren. 

Jag känner, mer och mer för varje dag, att jag måste bort snart. Jag har mentalt checkat ut, är redan på väg. Får inget gjort men drunknar i mejl med snälla-fixa-grejer. Gör klart en grej och känner mig duktig fast har femtio kvar. För att inte tala om några otäcka svällande surdegar där jag på riktigt inte vet vad jag ska göra, sitter fast between a rock and a hard place, inget alternativ är bra. 

Skickade en ansökan för tjänsten som rapporterar till Världens Bästa Chef idag också men är skeptisk till om jag egentligen vill. Hur fantastisk hon än är känns det mer tilltalande att börja på helt ny kula, med helt nya kollegor. Med tanke på hur jag känner inför nuvarande jobbet är det nog ändå smartast att glänta på så många dörrar som möjligt. 

 

Dropparna

 I lördags var jag så fruktansvärt arg på Make. En grej hände på morgonen och jag var så arg att jag inte sa någonting, kunde inte med att prata med honom, ens se honom. En droppe som utlöst, händelsen i sig en petitess men just den bägaren var fylld till ytspänning redan innan Son var ett halvår gammal (när Make var kontrollfreak och gång på gång visade så tydligt att han inte litade på mig som förälder) och jag vet att jag reagerar starkt, för starkt, på allt som relaterar till det. En öm gammal tå. 

Vi undvek varandra resten av dagen, jag gick en promenad med Munter och när jag kom hem framåt fyratiden, fortfarande precis lika arg på Make, tvingade han mig att berätta vad det var och så visade det sig att allt var ett missförstånd. Han hade inte hört det där jag sa på morgonen, hade som så ofta haft öronproppar så det jag upplevde som att han totalt körde över mig och ignorerade det jag sa var... tja, inget alls. Vi skrattade lite och sa förlåt och hällde upp varsitt glas vin. 

Igår ringde Munter och behövde prata av sig. Liknande droppe i hennes bägare, fast på annat tema. Jag tänkte på en sak som huvudpersonen i den där boken med de upphackade meningarna sa: Det är sällan en stor händelse som leder till mord, utan snarare många små. Nu är det ingen som ska mörda någon, hehe, men det ligger ändå något i det. Dropparna som urholkar stenen. Dem ska man inte underskatta.

Populärkulturen

* Jag har sett fem-sex avsnitt av You som många pratat om, men bestämde mig för att lägga ner. Det kändes bekant på något vis och jag kom på vad det var. Dexter, tio år senare. Så många likheter, det enda man kan säga om You är att karaktärerna inte är riktigt lika grovt tillyxade som i Dexter, bara nästan, och det är guschelov ingen motsvarighet till Dexters syrra med. 

* Försökte mig även på Pose, hade hoppats på något åt Glow-hållet men det var det inte. Anar att det kommer bli deppigt och känner inte för deppigt. Inte den sortens depp i alla fall.  Delhi Crime, som handlar om den (ö)kända våldtäkten på en buss borde ha passat in i den kategorin men gjorde inte, på grund av ändå mest fokus på utredningen och att huvudpersonen är så himla stark, duktig, trovärdig. Känner igen alla duktiga (kvinnliga) chefer jag haft i henne. 

* E-lånade (bästa grejen) och läste hälften av en kanadensisk deckare, om man nu kan kalla den för det, men slutade läsa p g a störde mig för mycket på hur upphackade meningarna är. Tycker det verkar vara något många författare ägnar sig åt numera. Misstänker att de tror/tänker att det blir ett mer dramatiskt tempo i texten om man tar en mening. Och delar upp den i tre fyra små-meningar. Varav nästan alla inleds med Och. Eller Men. Vad hände med regeln att man aldrig börjar en mening med Och? Eller Men? Gäller inte det länge? Den här boken kan ha en fyra, fem, sex sådana. Det PÅ EN SIDA. Och då står jag inte ut. (<< Typ så.) Sida upp och sida ner. Det här med att vara språkpolis är inget man blir lycklig av direkt. 

Ur tiden

 Idag jobbar jag med ett tänt ljus på köksbordet. Mamma ringde vid åtta och berättade att morfar gick bort vid fyra i morse. Alla syskonen hade varit där, han somnade in lugnt och stilla. Skönt för honom att slippa det som livet blivit. Jag är så glad att jag tittade förbi då för någon vecka sedan. Jag är inte ledsen men berörd och lättad, för morfars skull. 

Det är nog inte så att jag tror, men jag intalar mig att det finns något bortanför. Jag vill att det ska vara så och det är vad jag säger till Son. Att de man förlorar väntar där och allt blir bra till slut. Jag föreställer mig att han är där nu, finner sig tillrätta och får återförenas med alla han saknat. Stark, pigg, utan smärta. 

Ditten om datten

 Han som tog team lead-rollen istället för mig pustar och säger att VD, hon tar hela armen utan att skämmas. Han får iderligen påminna henne om vad de kom överens om och att han inte är någon ny avdelningschef utan bara skulle fungera som ett språkrör. 

På ett sätt skönt att höra, kvittot på att det jag förutsåg visade sig stämma och att jag gjorde rätt som tackade nej. Det var precis det jag hade på känn.

På skönhetsfronten: Jag kör med Ekotipsets tandblekning i form av gurkmeja. Visst serru. Själva receptet är gurkmeja i pulverform utbladnat i lite kokosolja som man ska gnugga in på tänderna men matsnobb som jag är använder jag en bit färsk gurkmeja. Ytterst oklart om det är bättre. Kokosolja är ju jättebra för tandköttet och det går nästan inte att hantera den färska gurkmejan utan att vara snyggt nikotingul om händerna flera dagar efteråt. Har man otur sätter det sig dessutom runt munnen men ja, jag tycker att det fungerar.

Företaget som världens bästa chef gick till har en jättespännande tjänst ute som liksom står mitt namn på och dessutom som rapporterar till henne. Jag vet inte om jag vågar söka. Det känns så fjantigt att skriva ansökan och göra sig till när hon känner mig så väl. Och så är jag lite rädd att hon av någon anledning ska välja bort mig. Jag hade blivit så besviken då. Jag tycker att det är och har varit många roliga, lite annorlunda och liksom nytänkande tjänster ute. Pandemieffekt? Vågar man frångå det vanliga och traditionella mer när allt redan är upp och ner?

Make skickade mejlet om intresse för företagsförvärv till sina före detta kollegor och några till. Så nu är den bollen i rullning och jag kan inte låta bli att dagdrömma om det, mer än jag dagdrömmer (inte alls) om nytt jobb. 

Jag läser gamla Sune-böcker för Son. Vissa kapitel är så roliga att man själv sitter och skrattar i soffan, vissa saker får man censurera. Som till exempel när Sunes pappa säger att "alla popidoler är bögar och knarkare". 

Jobbytarbloggen

På tal om jobbyte och gårdagens intervju som inte var någon intervju utan mer samtal om tjänsten och lite om mig så gick det bra. Rekryterare älskar mig, jag är en tacksam produkt att leverera. Den här var typen som formulerar svar på sina egna frågor, lägger orden i mun på den han intervjuar. Som att han vet vilka nyckelord som funkar och ställer ledande frågor för att kunna skriva ner dem och det kan han väl få göra om det inte är helt fel. När vi avslutade sa han att han tycker att det känns jättebra och (mellan raderna) att jag nog kan räkna med att gå vidare. Det blir fysiskt möte på plats nästa eller näst-nästa vecka. 

Tidigare har jag känt att jag ska byta till något och inte från det jag har men är så oerhört otaggad på mitt nuvarande jobb att jag håller på att krypa ur skinnet. 

I bilen på väg norrut förra veckan pratade Make och jag som ofta om alternativa sysselsättningar. Vi återkommer hela tiden till det där med egen låda och han tycker helhjärtat att jag skulle ha något eget. Vi ska ha något eget båda två, men i hans fall först om tio år. Make jobbar mycket med företagsöverlåtelser och jag vet inte hur många gånger han kommit hem och berättat om något företag han varit med att sälja eller köpa. Han återkommer alltid till att det är "alldeles för billigt" att köpa företag. Om det inte är något särskilt finns det betydligt fler företag till salu än vad det finns intresserade köpare och det påverkar naturligtvis prislappen. 

Så vi pratar ofta om det. Makes pappa skulle puffa in pengarna om vi visade ett bra case, han har sagt flera gånger att han gärna hjälper till men det har aldrig blivit av. I bilen frågade Make vilken sorts företag jag hade varit intresserad av och tillsammans tog vi fram en spec: Något tillverkande för det är min hemmaplan, det jag kan bäst. 5-15 miljoner i omsättning. Jag vill ha något som nuvarande ägare haft länge, gärna ett generationsskifte. Något som är välskött men omodernt, old school, där det finns förbättringspotential, max en timma bort. Vi skrev ner det och Make skickade det vidare till två tidigare kollegor, att hålla utkik efter. 

Det hade varit otroligt kul med något eget.

Morfar

 ...med alla sina tumörer, är på slutet nu. Vi passerade på väg norrut och jag sprang in med en blomma (till mormor) och för att säga hej(då) till honom. Egentligen skulle mina föräldrar varit där, men fick ställa in p g a halsont och det var tur. Sista mötet med någon är intimt och jag är glad att jag fick det med honom själv. Han var vaken om än knappt, eftersom hemtjänsten var där och matade honom. Efter lite tjat lät mormor mig komma in och säga hej till honom och när tjejen som tog hand om honom såg min blick tog hon potatismoset och drog sig undan. 

Det var fint. Jag stod vid hans säng och höll hans hand med ena handen, hans underarm med andra. Pressade hans hand mot min mage, kramade den. Han tittade på mig och försökte prata men kan inte det längre, det kommer bara obegripliga stön. Jag sa att det är okej, han behöver inte prata, jag vet precis vad han vill säga och vad han känner. Han nickade, lugnad. Så såg det ut som att han ville kommentera något, kanske sitt läge och han klappade honom där jag kom åt för täcket och sa att det snart är över. 

Det blir bra sedan, sa jag. Det är bara lite till men sedan får du vila. Då nickade han igen och såg lättad ut som att det var vad han ville höra så jag upprepade det några gånger. Det är snart över. Det blir bättre sedan. Du får snart vila.

Jullovet, en summering

 Tre veckor. Herreminje så länge tre veckor känns när vädret är kasst och man inte har något särskilt att göra. 

Precis efter jul bad Make nästan på sina bara knän att vi skulle åka norrut. Till fjällen. Han stod inte ut längre med det råa regnet och ingen vinter. Jag har aldrig varit taggad på fjällsemestrar tidigare men var rätt less själv så vi åkte till Kläppen sista helgen, kom hem i söndags. Men kåååvid då!? säger ni nu.
Ja. Kåååvid. Vi gjorde en riskanalys och åkte. Tog med all mat, var bara i stugan och ute. Det är ju vägen dit/hem som är svår, äta lunch osv, men vi har varit förnuftiga. Åt lunch på samma ställe i Vansbro*  både upp och ner p g a bra och luftigt. Jag fattar att det sticker i ögonen på dem som sitter hemma. Jag fattar det och det är gentemot dem jag känner mig skyldig för att vi inte också sitter hemma och har tråkigt. SMS-konversation med Munter som håller på att gå under av tristess och att inte kunna göra något alls eftersom hon är duktig och bara sitter hemma, träffar ingen, gör inget. 

Hon föreslog en digital aw och jag känner att den dag jag sitter på en digital aw kan någon få ta en klubba och slå mig medvetslös. Vad som helst utom det. En promenad ihop eller, som jag föreslog, en takeawaylunch hemma. Vi kan sitta på var sin kortsida av hennes 3,5 meter (på riktigt) långa matbord. Jag sitter hellre påpälsad på en parkbänk med glögg i thermosmugg än digital aw.

I bilen på väg upp ringde rekryteraren till ett (annat) jobb som jag sökt innan vi åkte. Kan du prata? frågade han. Det beror på hur känslig du är, svarade jag och just då började Lilltjompan väsnas i baksätet. Mamma mamma mamma MAMMA mamma vem pratar du med maaaammaaaa! Han skrattade och sa att han själv har småbarn och jag kunde ringa tillbaka när vi tar paus. 

Idag blir det intervju (eller något åt det hållet?) via Teams. Det verkar rätt kul, jobbet. Konsumentprodukter (yeay) och fortfarande mest inköpsarbete fast ändå en del mer markandsgrejer, inflytande över sortiment mm, och man rapporterar till marknadschefen. Originellt upplägg, antingen briljant eller katastrof. Inte i stan, tyvärr, 45 minuter bort, men vi får se hur flexibla de är. 

* Vansbro ja. När jag var lite över 20 och pluggade hade jag kontakt i flera år med en man som bodde i Vansbro. På den tiden när man satt och chattade hela kvällarna. Oj, så många män som passerat revy i de där chattarna. Den här killen (mannen, han var nog runt 40 då) hängde med rätt länge, i flera år, och vi bestämde oss för att ses. Han skulle komma och hälsa på mig i min studentlägenhet, vi skulle laga middag och han skulle sova över. 
Han var lika snäll IRL som han verkat på nätet och hade en enorm... ehhmm. Ja. För stor, nästan, det var lite kämpigt. Vi hade från början funnit varandra i dragningen till bdsm (summariskt uttryckt) men jag är ganska säker på att den gången inte innehöll något sådant, annat än möjligen väldigt trevande och symboliskt. Det var som att just den kemin saknades mellan oss när vi väl var där.

Vi låg, somnade, jag skulle på något i skolan morgonen efter och sa att han kunde låsa dörren när han gick. Det var något i stämningen, något lite obekvämt från min sida. Ångrade jag mig? Blev det inte som jag föreställt mig? Efter en stund i skolan tog en rastlös känsla överhanden och jag gick tillbaka till honom, han låg fortfarande i sängen. Vi låg igen, det kändes mycket bättre och blev som en bättre avslutning, och sedan körde han hem. Vi fortsatte ha kontakt men sågs aldrig mer igen. När vi körde både upp och ner satt jag och tänkte på honom och hur fruktansvärt långt han kört för en natt. Timma efter timma, småstad efter småstad. Jag tror (faktiskt) inte att det var bara för ett ligg, vi hade "pratat"i hiskeligt många timmar och till slut vill man se vem som är på andra sidan. Ligget... ja, det var som enda vägen att gå.

Men han var en av de snälla, det minns jag tydligt.