Cash is old

När syrran var hemma senast var första gången som jag märkte att hon inte var helt med på utvecklingen i Sverige. Vi kom in på att min frisör inte hade velat ha kontant betalning och syrran sa att hon måste vara den enda frisören i världen som inte vill ha cash. 

Jag upprepade vad frisören sagt, att hon har svårt att göra av med dem, färre och färre restauranger som tar cash. Syrran stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. Vadå restauranger som inte tar kontanter?! undrade hon. 

Jag har ett kuvert gömt på ett mycket bra ställe. Det blir tjockare efter varje födelsedag. Pengar jag glömmer att jag har men vi tog dem för att betala målarna när vi målat om huset så oerhört tacksamt. Nu kommer arkitekten på besök i maj och vi ska se om vi kan få henne att ta en del av ’arvodet’ kontant för den rökningen börjar springa iväg något alldeles förfärligt. 

På måndag åker jag till Rom med barnen. Då vill det till att ha riktiga pengar med sig för där är cash fortfarande king.

Födelsedagskalas för sonen igår, fyra bast redan! Helt otroligt!

Pappas faster kom från Skåne. Hon börjar bli rätt gammal nu, svårt att röra sig men hon vill så gärna komma. Hela hon är så rörande, jag tänker ofta på henne. Honhar någonform av muskel(?)sjukdom, haft sedan födseln, och när hon var liten blev hennes föräldrar uppmanade att sätta henne på... ja, insutition eller vad det kan ha kallats. Hon ansågs ”efterbliven” men gammelfarmor sa bestämt nej och, som jag förstått det, jobbade med sjukgymnastik och det hjälpte.

Men hon hade det inte så bra ändå. Bodde i en garderob. Blev utlånad som hembiträde till föräldrarnas vänner, utan ersättning. Bodde hemma tills hon var typ 40 men fortsatte ta hand om sina föräldrar så länge de levde. Aldrig varit ihop med någon, således inga barn och det är så sorgligt för hon verkligen älskar barn över allt annat. Jag har aldrig fattat det förrän Son kom och hon är så fin med honom. Skickar emellanåt brev till honom, liksom verkligen skrivna TILL honom,

Det som gör mig beklämd är att hon betraktas som ett paket. Ett tungt, jobbigt paket. Redan när jag var liten reflekterade jag över att det lät som att mamma och pappa pratade om ett kolli när de pratade om henne. ”Ja, vi får väl plocka upp Karin på vägen” sa de och suckade. Hon är så tråkig, hon är så jobbig, hon är en belastning - så har jargongen alltid varit och NU inser jag att antagligen har pappa fått med sig det sedan uppväxten,  min farmor och farfar måste ju ha pratat om Karin på samma sätt.

Framförallt Make har fått mig att inse hur orättvist det är. Hon är ju bara en snäll gammal tant, säger han, helt korrekt. Så jag har börjat ta henne i försvar när ämnet kommer upp. Då kommer de alltid tillbaka till att Hon är så snål. Det är en sån grej jag inte gillar alls med mina föräldrar, de fäster så stort avseende vid hur ekonomiskt generösa andra, äldre släktingar är. Visst, de .r själva OERHÖRT generösa, kommer alltid med fina kuvert vid födelsedagar och lite när som helst, de är av uppfattningen att det är NU vi behöver pengar och så är det ju. Jag är naturligtvis tacksam för det men de förväntar sig att alla ska resonera likadant. Karin ÄR sjukt snål, ingen diskussion, men spela roll. Inte så att någon av oss sitter i båten.
Typexempel: när jag skulle ta körkort sa hon att hon skulle betala för det. Oj, så snällt och tacksamt! Sedan, när jag hade körkortet,frågade hon vad det kostat.
Tio papp.
Nejnej, säger hon. Vad kostade själva KÖRKORTET?
 Öhhhh, 350 spänn?
Fint, sa hon. Här är 350 kronor! å man ba` Ehhhh, tack?
(Det är inte så att hon är fattig. Hon är verkligen inte fattig.)
Men åter igen: Skitsamma.

Bättre sent än aldrig, tänker jag. Nu tar vi oss an Karin och jag ser att pappa blir förvirrad när jag inte hakar på jargongen, när jag svarar på hans gnäll genom att lyfta fram hennes goda sidor. När jag säger att det var jättetrevligt att träffa henne senast.

Hon borde ha fått ett liv som vem som helst. Hon borde ha fått gifta sig, barn och barnbarn, inte hunsas av dina föräldrar tills de dog, närmare hundra år gamla. Hon hade varit en fantastisk farmor eller mormor.

Några snabba

• Känner mig ful. Slapp överallt. Brösten är inte alls sådär sillisliknande som förra gången jag ammade, bara hängiga. Rumpan platt och gropig. Magen degig. Började tappa hår en vecka innan femmånadersdagen. Det som är kvar känns jävligt risigt. 
• Spiralen bra, än så länge. Ytterst små dagligablodstänk, knappt ens lönt med trosskydd. 
• Vi var på ”skidresort” i Norrbotten med mina in-laws i helgen. Make besviken, trodde vi skulle fira hans 40-årsdag, det var ursprungligen därför vi bokade resan, men ingen som andades ett ord om det. Jag tror att de tänker att vi gör det i Frankrike nästa gång men han var ändå besviken. Han är ofta besviken på sin familj.
• Ska på finbrunch med kompisen som blivit så trevlig sedan hon gick ner typ halva sin tidigare vikt. Ser väldigt mycket fram emot det, och att reconnecta med henne. Märker att jag fortfarande förväntar mig tjuvnyp och sura kommentarer när vi pratar men de kommer inte. 
• Son har äntligen slutat med potta. Han har ju gått obehindrat på toa sedan i somras men ändå velat använda pottan hemma. Vi har försökt få honom att sluta självmant, t o m lockat med present men njet. När vi kom hem från Norrland fick jag ett spontant infall och gömde pottan. När han undrade var den var sa jag att tomten varit och hämtat den när vi varit borta. Okej sa han bara och så var det inte mer med det. Varför gjorde vi inte så för ett halvår sedan?
• Jobbet i föregående inlägg kom aldrig ut.  Är jag frågade vad som hänt visade det sig att de skulle omorganisera så det blir inget. Lättad. Då slipper jag ta ställning till om jag vill. Tänker oftare och oftare att jag nog inte ska göra karriär på ett gäng år. Jag VILL ju inte, kan det inte få vara okej att inte vilja?