Om bara en halvtimma ska jag åka hem, fixa det sista och så hämtar pappa klockan 2, kör mig till tåget. Mina föräldrar, alltså. Gu' så fantastiska de är. Det ställer tamejtusan alltid upp. Igår var pappa hemma och klippte gräset åt oss. Jag hade sagt att jag skulle innan jag åkte men har verkligen inte hunnit/orkat i helgen så istället för att jag skulle göra det sent igår kväll gjorde han det på dagen.
Nå, som vanligt inför semester sjukt mycket på jobbet och lite jobbiga grejer som jag inte kan delegera. Den jag normalt sett hade delegerat till fick bebis i helgen så han är ute ur leken.
Min närmaste kollega, som jag täckte upp extremt mycket för i somras när ett annat projekt var som mest intensivt, blänger surt (alltså riktigt surt) när jag säger "Du kommer få cc på det så när du får det kan du väl skicka det till leverantören?". Minsta lilla antydan om extrajobb för hans del och han blir som ett åskmoln men jag totalignorerar det. Han är ändå inköpsansvarig i projektet i fråga, och så mycket jobb blir det inte - kommer ju faktiskt bara vara ledig tre dagar (fast borta en vecka). I somras matade jag ut inköpsordrar på hans grejer, med all skit som följer i månader efteråt: leveransbevakning, jaga dokumentation, hantera dispenser, attestera fakturor och sådant. Payback time, för fan.
tisdag 30 maj 2017
söndag 28 maj 2017
"Kompisar"
I lördags blev jag hembjuden till några kompisar som bor i samma område som vi. Deras son är lika gammal som vår och går på dagis ihop. Vi var i samma BVC-grupp och lärde känna varandra den vägen.
Kvinnan i paret får mig helt ur balans. Ju mer tid jag tillbringar med henne, desto mer förvirrad blir jag för hon beter sig så märkligt hela tid. Det känns som att jag är i ett psykologiskt experiment som snart pågått i tre år. Jag tror att det är lite av en kvinnlig grej, att man som mer social varelse, mer kollektiv än män, blir mer störd när någon i gruppen inte beter sig på "rätt" sätt men jag brukar ändå vara ganska öppensinnad efter att ha jobbat med många skumma personer under åren.
Jallafall, hon ger noll gensvar, så som man förväntar sig och som är liksom (tycker jag) socialt korrekt att göra. Några exempel:
- Om man har varit hos frissan och klippt bort 10 centimer samt färgat mörkt: Hon nämnder det inte med ett ord. Samma sak om de kommer hem till oss och vi gjort någon stor grej hemma.
- Av alla de gånger man bjudit på middag har hon aldrig sagt "Det var gott".
- Skulle jag erbjuda mig att göra något snällt för henne, för att underlätta för henne säger hon inte "Åh, tack, så snällt av dig!" utan bara "Ja, det kan du få göra." Punkt.
- Hon ställer aldrig, någonsin frågor, utom av kritisk eller ifrågasättande karaktär eller för att man ska komma in på ämnet så hon har något hon själv vill prata om. Ger inget gensvar i övrigt. När jag berättade att jag var gravid sa hon (i o f s) grattis men övergick direkt till att prata om sig själv och deras egna tankar kring att (inte) skaffa en till. I lördags när hennes man grattade mig och ställde de där frågorna man ställer var hon knäpptyst. Sa inte ett ord, låtsades inte höra, verkade bara irriterad som tusan (för att samtalet för en stund inte handlade om något som hon kunde hi-jacka.)
Å andra sidan är hon snäll med andra grejer. Kommer alltid förbi med en flaska saft om hon gjort egen, eller som i lördags: Spontanbjuder in på middag. Mannen i paret är jättetrevlig, verkligen superälskvärd och jag känner ofta att han är behållningen av att umgås med de två. Ibland tänker jag att det kanske är något mot mig, att jag på något vis triggar något hos henne.
I somras bjöd vi ner till till huset i Frankrike. Vi tänkte att eftersom barnen är lika stora och känner varandra kunde det vara trevligt. Det var nog egentligen då jag (vi) verkligen började irritera mig (oss), hade inte tänkt så mycket på det innan. Under hela vistelsen sa hon inte ett ord som kunde tolkas som att hon uppskattade det. Inte för att vara sådan, men marknadspriset för att hyra det huset en vecka hade legat på mellan 50 och 70 000 kronor. Det är en nästan 300 kvadratmeter stor villa med havsutsikt, på västsidan av föcking C d' A. Man kan åtminstonde, vid något tillfälle under vistelsen, till exempel när man sippar rosévin på terrassen och ser solen gå ner över Cannes, säga: Så härligt det är att vara här! Men inte. Ett. Ord. På hela jävla veckan. Och för den delen inte sedan heller. Inget i efterhand. Inget Så trevligt det var! eller Så snällt att vi fick komma och hälsa på! Ingenting. Som att det aldrig hänt. I alla fall inte förrän tidigt i våras, typ den där tiden på året då man börjar fila på sina semesterplaner. Då plötsligt: Vi kanske ska hitta på något tillsammans i sommar? och kort därpå Det var ju så trevligt i Frankrike. När ska ni dit i år, förresten? Jo, jag tackar jag.
(Okej, jag inser att det låter som att jag är en bekräftelsejunkie men det är inte det. Det är nog att jag upplever en grav brist på artighet för allt hon inte säger. Kan man vara oartig för sådant man inte säger?)
Kvinnan i paret får mig helt ur balans. Ju mer tid jag tillbringar med henne, desto mer förvirrad blir jag för hon beter sig så märkligt hela tid. Det känns som att jag är i ett psykologiskt experiment som snart pågått i tre år. Jag tror att det är lite av en kvinnlig grej, att man som mer social varelse, mer kollektiv än män, blir mer störd när någon i gruppen inte beter sig på "rätt" sätt men jag brukar ändå vara ganska öppensinnad efter att ha jobbat med många skumma personer under åren.
Jallafall, hon ger noll gensvar, så som man förväntar sig och som är liksom (tycker jag) socialt korrekt att göra. Några exempel:
- Om man har varit hos frissan och klippt bort 10 centimer samt färgat mörkt: Hon nämnder det inte med ett ord. Samma sak om de kommer hem till oss och vi gjort någon stor grej hemma.
- Av alla de gånger man bjudit på middag har hon aldrig sagt "Det var gott".
- Skulle jag erbjuda mig att göra något snällt för henne, för att underlätta för henne säger hon inte "Åh, tack, så snällt av dig!" utan bara "Ja, det kan du få göra." Punkt.
- Hon ställer aldrig, någonsin frågor, utom av kritisk eller ifrågasättande karaktär eller för att man ska komma in på ämnet så hon har något hon själv vill prata om. Ger inget gensvar i övrigt. När jag berättade att jag var gravid sa hon (i o f s) grattis men övergick direkt till att prata om sig själv och deras egna tankar kring att (inte) skaffa en till. I lördags när hennes man grattade mig och ställde de där frågorna man ställer var hon knäpptyst. Sa inte ett ord, låtsades inte höra, verkade bara irriterad som tusan (för att samtalet för en stund inte handlade om något som hon kunde hi-jacka.)
Å andra sidan är hon snäll med andra grejer. Kommer alltid förbi med en flaska saft om hon gjort egen, eller som i lördags: Spontanbjuder in på middag. Mannen i paret är jättetrevlig, verkligen superälskvärd och jag känner ofta att han är behållningen av att umgås med de två. Ibland tänker jag att det kanske är något mot mig, att jag på något vis triggar något hos henne.
I somras bjöd vi ner till till huset i Frankrike. Vi tänkte att eftersom barnen är lika stora och känner varandra kunde det vara trevligt. Det var nog egentligen då jag (vi) verkligen började irritera mig (oss), hade inte tänkt så mycket på det innan. Under hela vistelsen sa hon inte ett ord som kunde tolkas som att hon uppskattade det. Inte för att vara sådan, men marknadspriset för att hyra det huset en vecka hade legat på mellan 50 och 70 000 kronor. Det är en nästan 300 kvadratmeter stor villa med havsutsikt, på västsidan av föcking C d' A. Man kan åtminstonde, vid något tillfälle under vistelsen, till exempel när man sippar rosévin på terrassen och ser solen gå ner över Cannes, säga: Så härligt det är att vara här! Men inte. Ett. Ord. På hela jävla veckan. Och för den delen inte sedan heller. Inget i efterhand. Inget Så trevligt det var! eller Så snällt att vi fick komma och hälsa på! Ingenting. Som att det aldrig hänt. I alla fall inte förrän tidigt i våras, typ den där tiden på året då man börjar fila på sina semesterplaner. Då plötsligt: Vi kanske ska hitta på något tillsammans i sommar? och kort därpå Det var ju så trevligt i Frankrike. När ska ni dit i år, förresten? Jo, jag tackar jag.
(Okej, jag inser att det låter som att jag är en bekräftelsejunkie men det är inte det. Det är nog att jag upplever en grav brist på artighet för allt hon inte säger. Kan man vara oartig för sådant man inte säger?)
onsdag 24 maj 2017
17+0
Huvudvärken! Ska det vara så här? Jag som aldrig har huvudvärk! Så var det aldrig (heller) med Son. Fifan.
Tycker på hela taget att trimester 2 var mycket bättre förra gången. Inget direkt som är fel nu (förutom huvudvärken senaste dagarna) men då mådde jag så fantastiskt. Kanske för att man gick och tänkte på det mer, fokuserade på att vara gravid. Make och jag hade tid att gå och purra med varandra, på hela taget hade vi det så mysigt då. Minns att jag kände mig som en kattunge typ hela graviditeten. Bara att vi bodde i lägenhet då, med så mycket mindre som skulle fixas, gjorde nog sitt till.
Annars känner jag mig frääääsch i kroppen. Tycker att magen fortfarande är ganska liten, det har inte hänt så mycket senaste veckorna, men det går ju i lite trappsteg det där. Känns osannolikt att vi bara är några veckor från halvvägs. Känner inga sparkar än, bara det där konstiga kittlandet på insidan av magen. Längtar så till första buffen, längtar efter att låta Son känna det.
Annan skillnad mot förra gången är hur Make är. Det märks att det är så mycket mer konkret för honom nu för då var det som att han knappt fattade att det bodde en bebis i min mage. Han var nästan rädd för magen då. Han ville inte känna på magen när det sparkade, var liksom rädd för att lägga minsta lilla tryck på magen och trodde mig inte när jag sa att det inte var någon fara. Han är mycket mer empatisk den här gången. Då, när jag till exempel mådde jätteilla, kunde han föreslå att jag skulle åka och träna, för "man mår alltid bättre av att träna". Samma sak om jag var trött. Och när jag crejvade kolhydrater i form av makaroner blev han sur (en gång, men det räckte) för att "vi skulle ju äta lite nyttigare, sa vi". Den gången höll det på att bli skilsmässa, kan jag säga. Jallafall, helt annorlunda nu.
Men sex: Vi har på riktigt inte legat en enda gång sedan bebisen blev till. Förra gången var jag ofta sugen, det minns jag, men då ville inte han. Den här gången är jag som helt avstängd. Jag vill sova, punkt. Hoppas det vänder, för efteråt är det ju ytterligare ett halvår innan man kommer igång igen. Håhåjaja.
Tycker på hela taget att trimester 2 var mycket bättre förra gången. Inget direkt som är fel nu (förutom huvudvärken senaste dagarna) men då mådde jag så fantastiskt. Kanske för att man gick och tänkte på det mer, fokuserade på att vara gravid. Make och jag hade tid att gå och purra med varandra, på hela taget hade vi det så mysigt då. Minns att jag kände mig som en kattunge typ hela graviditeten. Bara att vi bodde i lägenhet då, med så mycket mindre som skulle fixas, gjorde nog sitt till.
Annars känner jag mig frääääsch i kroppen. Tycker att magen fortfarande är ganska liten, det har inte hänt så mycket senaste veckorna, men det går ju i lite trappsteg det där. Känns osannolikt att vi bara är några veckor från halvvägs. Känner inga sparkar än, bara det där konstiga kittlandet på insidan av magen. Längtar så till första buffen, längtar efter att låta Son känna det.
Annan skillnad mot förra gången är hur Make är. Det märks att det är så mycket mer konkret för honom nu för då var det som att han knappt fattade att det bodde en bebis i min mage. Han var nästan rädd för magen då. Han ville inte känna på magen när det sparkade, var liksom rädd för att lägga minsta lilla tryck på magen och trodde mig inte när jag sa att det inte var någon fara. Han är mycket mer empatisk den här gången. Då, när jag till exempel mådde jätteilla, kunde han föreslå att jag skulle åka och träna, för "man mår alltid bättre av att träna". Samma sak om jag var trött. Och när jag crejvade kolhydrater i form av makaroner blev han sur (en gång, men det räckte) för att "vi skulle ju äta lite nyttigare, sa vi". Den gången höll det på att bli skilsmässa, kan jag säga. Jallafall, helt annorlunda nu.
Men sex: Vi har på riktigt inte legat en enda gång sedan bebisen blev till. Förra gången var jag ofta sugen, det minns jag, men då ville inte han. Den här gången är jag som helt avstängd. Jag vill sova, punkt. Hoppas det vänder, för efteråt är det ju ytterligare ett halvår innan man kommer igång igen. Håhåjaja.
måndag 22 maj 2017
"Jobba över"
Igår kvällsjobbade Make, var inte hemma förrän halv tio. Ibland när han gör det kan jag tänka Tänk om han inte jobbar. Tänk om han träffar någon. Den där unga hurtiga tjejen på jobbet som jag tycker slänger varma blickar på honom eller han as-snygga frisör som jag vet att han är svag för. Jag är inte svartsjuk egentligen, han får tycka att hans frisör är skitsnygg, det är mer en Tänk om-grej. Sådant händer.
Jag har varit den andra kvinnan, den som män ljuger för sina fruar för att träffa. Jag har suttit bredvid när de pratat med sina fruar i telefon, hört dem ljuga. Jag har hört dem ringa mormor, bett henne passa barnen några timmar, eftersom 'det är så mycket på jobbet'. Jo, det är äckligt. Nu när jag tänker tillbaka så är det äckligt men då brydde jag mig inte. Jag var tjugo, tjugotvå, tjugofyra och sket i vilket. Tycker att det är preskiberat nu, det är så länge sedan. Jag har för den delen varit otrogen själv, varit den som ljugit så jag tror på något vis att jag skulle känna igen det.
Lögner i ett förhållande skapar luftbubblor, tomrum och hårda skal. Make och jag lovade varandra innan vi gifte oss att vi inte ska ha hemligheter för varandra, inte gå och tänka på något vi inte vågar släppa fram för det är så tomrum uppstår. Vi ska låta varandra släppa fram känslor och tankar utan att den andra har rätt att bli arg. Vi är inte helt bra på det alla gånger, men det ligger ändå som ett grundlöfte mellan oss och det känns tryggt. Han är så fin och jag önskar att jag var bättre på att uppskatta det oftare i vardagen.
Jag har varit den andra kvinnan, den som män ljuger för sina fruar för att träffa. Jag har suttit bredvid när de pratat med sina fruar i telefon, hört dem ljuga. Jag har hört dem ringa mormor, bett henne passa barnen några timmar, eftersom 'det är så mycket på jobbet'. Jo, det är äckligt. Nu när jag tänker tillbaka så är det äckligt men då brydde jag mig inte. Jag var tjugo, tjugotvå, tjugofyra och sket i vilket. Tycker att det är preskiberat nu, det är så länge sedan. Jag har för den delen varit otrogen själv, varit den som ljugit så jag tror på något vis att jag skulle känna igen det.
Lögner i ett förhållande skapar luftbubblor, tomrum och hårda skal. Make och jag lovade varandra innan vi gifte oss att vi inte ska ha hemligheter för varandra, inte gå och tänka på något vi inte vågar släppa fram för det är så tomrum uppstår. Vi ska låta varandra släppa fram känslor och tankar utan att den andra har rätt att bli arg. Vi är inte helt bra på det alla gånger, men det ligger ändå som ett grundlöfte mellan oss och det känns tryggt. Han är så fin och jag önskar att jag var bättre på att uppskatta det oftare i vardagen.
fredag 19 maj 2017
Farmor
Papsen SMS:ade. Han hade pratat med läkaren som understrukit att farmor är mycket sjuk och det är nära nu. Dagar eller veckor, de vet inte, men hon är på Hemmet, farfar sitter bredvid hennes säng och hon har inte ont. Hon är nöjd med livet som varit, det har hon påpekat om och om igen, precis varenda gång jag pratat med henne de senaste tio-femton-tjugo åren.
På måndag fyller hon 91.
På måndag fyller hon 91.
Skvallerfolk
Så det visar sig att mina kollegor inte är några skvallerkärringar. Det är ju trevligt men något överraskande. Jag tänkte, när jag kom ut ur gravidgarderoben för några veckor sedan, att det skulle räcka med att släppa informationen i teamet och vid fikabordet, men det tog sådan tid innan nyheten spred sig! Jag tror faktiskt att den fortfarande inte nått Projektledarna och idag på fikat var det en kvinna i samma korridor som jag som ba': Va, är du gravid?!
I hennes fall var det nog mest lättnad över att hon slapp undra mer för jag har sett att hon sneglat på min mage men inte velat fråga.
Tänkte att om man undrar och inte vill fråga den det gäller kanske man lite diskret frågar någon tredje person om kvinnan med stor mage sagt något själv, som man missat, men då blir det ju lite skvallerkärringtendenser och som sagt - de är tydligen inga skvallerkärringar!
I hennes fall var det nog mest lättnad över att hon slapp undra mer för jag har sett att hon sneglat på min mage men inte velat fråga.
Tänkte att om man undrar och inte vill fråga den det gäller kanske man lite diskret frågar någon tredje person om kvinnan med stor mage sagt något själv, som man missat, men då blir det ju lite skvallerkärringtendenser och som sagt - de är tydligen inga skvallerkärringar!
torsdag 18 maj 2017
Smygfisen, del 2
Efter några dagar blev det så att vi mejlade lite mer. Han hade inte förstått hur illa upp jag tagit och (som väntat) bad han tusen gånger om ursäkt. Det var skönt att få ur sig det där. Jag poängterade att det inte var någon förhandling (han fattar vad jag menar), att jag inte vill vara elak och inte har något behov av att "ge igen". Jag ville bara att han skulle förstå hur besviken jag blivit på honom.
Han förstod nog inte riktigt ändå, för den sista bubblan i dialogen, den 7 maj. "Jag är i alla fall tacksam att du pratar med mig igen."
Det gör jag inte, tänkte jag och det har han nog också förstått nu, såhär två veckor senare.
Han förstod nog inte riktigt ändå, för den sista bubblan i dialogen, den 7 maj. "Jag är i alla fall tacksam att du pratar med mig igen."
Det gör jag inte, tänkte jag och det har han nog också förstått nu, såhär två veckor senare.
Arbetstid osv
Jag har inte vågat men nu gick jag in på min tidsbank och ser att jag ligger SJUTTON timmar minus!
Okej, jag hade inte lagt in semester på föredagen förra veckan och det var några stämplingar som saknades men nu när jag rättat till ligger jag fortfarande på -16! Panik! Hoppas-hoppas-hoppas att det tar en nattkörning för systemet att få tidsbanken rätt för annars vet jag inte vad jag gör. Eller jo, jag får betala med sex timmar. Så är det. Ligger man under med mer än minus 10 drar de på lönen (helt okej i och för sig men skulle man ha mer än +10 timmar trillar det bara över kanten. Desto mer orättvist.)
On the flip side: Hade 32 timmar i arbetstidsförkortning. Älskar arbetstidsförkortning. Man glömmer att den finns och så innan man vet ordet av kan man ta ut en hel ledig vecka om man skulle vilja!
Till 70-åringen som har allt
Har förövrigt suttit och res-surfat på arbetstid, busiga jag. Vi ska fira svärmors 70-årsdag i Frankrike om två veckor. Man säger ju ofta att folk är omöjliga att köpa presenter till "för de har ju redan allt" och ofta menar man det bokstavligen, de har allt. Mina svärisar har allt och om det vore något, precis vad som helst, de velat ha så hade de köpt det. Till andra kan man åtminstonde gå ihop och köpa någon dyr fin grej från Svenskt Tenn för de flesta går inte dit och bara köper sig en ljusstake för att den är snygg, men det gör mina svärisar. De har noll ekonomiska begränsningar.
Med mina svärisar måste det hålla en hög nivå. De är verkligen inte snobbiga men "stil och klass" sitter liksom i hela deras väsen, genomsyrar allt de gör och de allra flesta, jag själv inkluderad, blir väldigt självmedvetna i deras närvaro. Jag har jättesvårt att koppla av i deras sällskap för det känns som att man hela tiden borde sitta lite rakare i ryggen, le lite bredare, vara lite mer elegant. En 70-årspresent måste matcha det. Det handlar inte om lyx, det bryr de sig inte om, men det måste vara snyggt, bekvämt, genomtänkt och väl utfört.
Make och hans syskon var inne på att ge ett hemmasnickrat "presentkort" och sedan boka resan i efterhand men jag propsar på att sätta datum med svärfar på förhand, boka allt och sedan ge henne en snyggt gjord reseguide. Ett litet häfte/broschyr med läckra bilder. Programmet. Då och då åker ni. Här ska ni bo. De här restaurangerna rekommenderas. De här utflyktsmålen finns i närheten. Osv. Det hade jag smällt ihop, lätt. Så får hon det, tillsammans med någon symbolisk "grej". Mitt förslag: Picknickryggsäck. Det hade kommit väl till pass på resan.
Med mina svärisar måste det hålla en hög nivå. De är verkligen inte snobbiga men "stil och klass" sitter liksom i hela deras väsen, genomsyrar allt de gör och de allra flesta, jag själv inkluderad, blir väldigt självmedvetna i deras närvaro. Jag har jättesvårt att koppla av i deras sällskap för det känns som att man hela tiden borde sitta lite rakare i ryggen, le lite bredare, vara lite mer elegant. En 70-årspresent måste matcha det. Det handlar inte om lyx, det bryr de sig inte om, men det måste vara snyggt, bekvämt, genomtänkt och väl utfört.
Make och hans syskon var inne på att ge ett hemmasnickrat "presentkort" och sedan boka resan i efterhand men jag propsar på att sätta datum med svärfar på förhand, boka allt och sedan ge henne en snyggt gjord reseguide. Ett litet häfte/broschyr med läckra bilder. Programmet. Då och då åker ni. Här ska ni bo. De här restaurangerna rekommenderas. De här utflyktsmålen finns i närheten. Osv. Det hade jag smällt ihop, lätt. Så får hon det, tillsammans med någon symbolisk "grej". Mitt förslag: Picknickryggsäck. Det hade kommit väl till pass på resan.
15+0
Undrar som flundran om det är små små sparkar jag känner. Det kittlar liksom på insidan av magen, några centimeter snett nedanför naveln och det är så märkligt, nästan obehagligt. Man vill liksom klia eller vifta bort. Jag trycker, håller emot med fingrartopparna och hoppas känna någon liten buff, men det kittlas bara.
Vi pratade om neonataler på fikat. Det var någon som varit uppe i Solna och fått rundvisning på respiratorerna de tillverkar där. De minsta neonatalerna, de som väger typ ett halvkilo, andas 5 ml per andetag. Fatta hur exakt maskinen måste vara. "It's really, really easy to pop a baby's lung" sa markandskillen som visade oss runt. Noll marginal.
Vi pratade om neonataler på fikat. Det var någon som varit uppe i Solna och fått rundvisning på respiratorerna de tillverkar där. De minsta neonatalerna, de som väger typ ett halvkilo, andas 5 ml per andetag. Fatta hur exakt maskinen måste vara. "It's really, really easy to pop a baby's lung" sa markandskillen som visade oss runt. Noll marginal.
onsdag 17 maj 2017
Lyxdilemmat
Så jag känner att jag typ "måste" åka till Rom i september. Början av september. Systerson fyller ett år och liksom vi gjorde med Son har de varken dop eller "namngivningsceremoni" (herregud) utan en rejäl baluns till ettårskalas.
Jag var inte jättesugen. Två rundor till Frankrike nu i sommar (sex veckors ledigt totalt) och så ska jag ju vara ledig ganska länge med start i oktober. Så pratade jag med syrran igår och det framgick liksom mellan raderna att hon tyckte att jag kunde ta och pallra mig dit. De kom ju båda två när Son fyllde ett och det uppskattar man, det gör man ju. Kan man ens skylla på graviditet när det är två månader innan? (Herreminje, tänk om bebisen kommer där. De använder inte lustgas i Italien. Å andra sidan verkar 50 procent av alla födslar vara kejsarsnitt, och den andra hälften med epidural. Syrran körde helt au natural. "Nu ska jag förbi och göra fuck you till narkosläkaren. Han hånskrattade när jag sa att jag skulle göra det utan bedövning", SMS:ade hon dagen efter förlossningen. Min tuffing!)
Det lär inte vara läge att göra det till en hela-familjen-resa och frågan om man ens ska släpa med sig Son. Det blir verkligen bara över helgen och han kostar ju som en vuxen. Ovärt.
Hej chefen, jag skulle behöva vara ledig två dagar, när jag precis kommit tillbaka från semestern...
Jag var inte jättesugen. Två rundor till Frankrike nu i sommar (sex veckors ledigt totalt) och så ska jag ju vara ledig ganska länge med start i oktober. Så pratade jag med syrran igår och det framgick liksom mellan raderna att hon tyckte att jag kunde ta och pallra mig dit. De kom ju båda två när Son fyllde ett och det uppskattar man, det gör man ju. Kan man ens skylla på graviditet när det är två månader innan? (Herreminje, tänk om bebisen kommer där. De använder inte lustgas i Italien. Å andra sidan verkar 50 procent av alla födslar vara kejsarsnitt, och den andra hälften med epidural. Syrran körde helt au natural. "Nu ska jag förbi och göra fuck you till narkosläkaren. Han hånskrattade när jag sa att jag skulle göra det utan bedövning", SMS:ade hon dagen efter förlossningen. Min tuffing!)
Det lär inte vara läge att göra det till en hela-familjen-resa och frågan om man ens ska släpa med sig Son. Det blir verkligen bara över helgen och han kostar ju som en vuxen. Ovärt.
Hej chefen, jag skulle behöva vara ledig två dagar, när jag precis kommit tillbaka från semestern...
tisdag 16 maj 2017
14+5
Jag tycker verkligen att allt är annorlunda den här gången.
Förra gången kaskadkräktes jag i fem veckor. Den här gången har jag inte kräkts alls, men mår däremot fortfarande ganska "tjuvtjockt", så här snart i vecka 16.
Förra gången fick jag jättebra hy och hår. Den här gången: Not so much. Hyn är i och för sig bättre nu men i början hade jag mycket konstiga kvisslor och nästan utslag. Inga finnar/acne.
Nu märkte jag precis att mina fötter är jättesvullna. Det var de aldrig förra gången, t o m upplevde jag att fötterna blev en halv storlek mindre! Jättekonstigt, men plötsligt kunde jag ha ett par pumps som stått under skrivbordet i ett halvår och som varit alldeles för små. De där skorna hade jag tills de var helt utslitna sedan.
Jag är fortfarande sugen på surt men har insett att sura godisar är big no-no. Jag skyr citronsyra som pesten, har haft betydligt enklare med munsår tack vare det. Däremot kan jag klämma i mig en hel citron eller en skål halvtinade hallon till kvällsmyset. Sött är jag noll sugen på (som vanligt) och egentligen inte på salt heller. Bara syrligt och surt.
Redan så trött på alla som ba' Vet ni vad det blir? Kan ingen jävel fråga hur jag mår istället? Eller när det är dags? Eller vad fan som helst? Så jag svarar samma sak varje gång: Nej men vi hoppas på en liten människa.
Det hade varit så roligt med en tjej och alla udda tecken tolkar jag som att det kanske är en tjej i magen. Å andra sidan blev bebisen till när jag hade 'full blom' på ägglossningen och det sägs vara ett ganska säkert sätt att få en kille. Dessutom är de i Makes syskonskara två bröder och en syster, vilket jag (ej särskilt vetenskapligt belagt fast ändå inte helt taget ur luften) tolkar som att sannolikheten att vi får en tjej är en på tre.
Förra gången kaskadkräktes jag i fem veckor. Den här gången har jag inte kräkts alls, men mår däremot fortfarande ganska "tjuvtjockt", så här snart i vecka 16.
Förra gången fick jag jättebra hy och hår. Den här gången: Not so much. Hyn är i och för sig bättre nu men i början hade jag mycket konstiga kvisslor och nästan utslag. Inga finnar/acne.
Nu märkte jag precis att mina fötter är jättesvullna. Det var de aldrig förra gången, t o m upplevde jag att fötterna blev en halv storlek mindre! Jättekonstigt, men plötsligt kunde jag ha ett par pumps som stått under skrivbordet i ett halvår och som varit alldeles för små. De där skorna hade jag tills de var helt utslitna sedan.
Jag är fortfarande sugen på surt men har insett att sura godisar är big no-no. Jag skyr citronsyra som pesten, har haft betydligt enklare med munsår tack vare det. Däremot kan jag klämma i mig en hel citron eller en skål halvtinade hallon till kvällsmyset. Sött är jag noll sugen på (som vanligt) och egentligen inte på salt heller. Bara syrligt och surt.
Redan så trött på alla som ba' Vet ni vad det blir? Kan ingen jävel fråga hur jag mår istället? Eller när det är dags? Eller vad fan som helst? Så jag svarar samma sak varje gång: Nej men vi hoppas på en liten människa.
Det hade varit så roligt med en tjej och alla udda tecken tolkar jag som att det kanske är en tjej i magen. Å andra sidan blev bebisen till när jag hade 'full blom' på ägglossningen och det sägs vara ett ganska säkert sätt att få en kille. Dessutom är de i Makes syskonskara två bröder och en syster, vilket jag (ej särskilt vetenskapligt belagt fast ändå inte helt taget ur luften) tolkar som att sannolikheten att vi får en tjej är en på tre.
måndag 15 maj 2017
Farmor
Farmor lever, förresten. Vet inte hur länge hon gör det, det är lite upp och ner. I fredags var hon bättre (även om jag som saknar referensramar tyckte att hon verkade jättedålig) men så dipp i helgen igen.
Hon ska i alla fall få komma till Hemmet igen. Det är Hemmet själva som insisterar på det, säger att hon har det bättre där. På sjukhuset har ingen tid med henne och hon behöver egentligen ingen aktiv vård, bara dropp och tillsyn. På Hemmet kan farfar sitta med henne och hon har sina egna saker. Vi tänker att om det slutet nu, så är det fint om farfar får vara med henne så mycket som möjligt. Det måste vara oerhört frustrerande från honom att inte kunna träffa henne så mycket han vill nu när hon är så dålig.
De har varit gifta i 65 år.
Bilden av när farfar lutade sig över farmor där hon låg i sin säng på sjukan och strök henne över kinden. Inte ett öga torrt, kan jag säga.
Livspussel schmussel
Om man bara varit lite förmöööögen så hade jag gått ner i arbetstid till typ 80 procent eller något. Inte för att det är jobbigt att jobba eller för att vara mer med barnet utan för att jag hinner fasen inte jobba heltid! Jag får inte ihop mina 40 timmar i veckan mellan dagishämt/lämn och allt annat som måste fixas.
Okej, i fredags tog jag semester så det räknas inte men idag måste jag sluta vid 15 för att åka till Ikealand och träffa en fd kollega som gjorde en stor operation i vintras och fortfrande är sjukskriven. Det blir kul, en tredje fd kollega möter upp där så det blir lite reuinon, den tredje kollegan har jag inte träffat sedan jag slutade där för tre år sedan. Men nu är den här veckan också körd.
Make får ihop sina veckor, med nöd och näppe, för han jobbar på helgerna nu när han har högsäsong men jag pallar inte att sitta en halv söndag. Vill inte det. Funderar på att föreslå att vi har Son på dagis en halvtimma längre, i alla fall nu när det är så snärjigt, men Make kommer inte gå med på det. Håhåjaja.
Okej, i fredags tog jag semester så det räknas inte men idag måste jag sluta vid 15 för att åka till Ikealand och träffa en fd kollega som gjorde en stor operation i vintras och fortfrande är sjukskriven. Det blir kul, en tredje fd kollega möter upp där så det blir lite reuinon, den tredje kollegan har jag inte träffat sedan jag slutade där för tre år sedan. Men nu är den här veckan också körd.
Make får ihop sina veckor, med nöd och näppe, för han jobbar på helgerna nu när han har högsäsong men jag pallar inte att sitta en halv söndag. Vill inte det. Funderar på att föreslå att vi har Son på dagis en halvtimma längre, i alla fall nu när det är så snärjigt, men Make kommer inte gå med på det. Håhåjaja.
onsdag 10 maj 2017
I korta drag
Jag skulle vilja skicka en brevbomb till ekonomiavdelningen. Eventuellt inte så smart, eftersom mitt kontor är typ rakt under deras. Osäker på hur sprängverkan är genom golv/tak. Men jävlar så jobbiga de är. Har aldrig träffat på en mer nitisk Ekonomi. Det är på gränsen till misstroendeförklarande. Inte så att jag sitter och hittar på grejer, men ändå ska de dubbelkolla med någon annan och kommer naturligtvis fram till något annat. Den där grejen tar enligt någon arbetsledare tre minuter att montera. Inte fem som du räknat med. Så du får räkna om ditt projekt. Man ba'....!!!!!!
Farmor ligger på sjukhus och är dålig. Hon fick en hjärnblödning för några dagar sedan men verkade pigga på sig, fast igår var det sämre igen. På ett sätt hoppas jag lite att hon får gå så här. Hon har varit så glad och nöjd med livet men hon är gammal och virrig och jag tror att hon känner sig färdig. Samtidigt så sorgligt. Jag har kvar alla mor/farföräldrar. Inte många 34-åringar som kan säga det. Farmor är ändå favoriten. Roligare människa finns inte.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min chef. Lite av ett guld-tillfälle för jag har aldrig haft någon chef jag pratat så lite med över tid. Nå, eftersom jag bara jobbat ett år och inte hade några mål från 2016 att diskutera gick vi direkt på de 'mjuka' frågorna. Han sa bara snälla saker. Oklart om det var för att allt är perfekt, eller för att han ville ha det snabbt och lätt avklarat. Han tyckte i alla fall att det bästa med mig är att jag är så bra på samarbete, att jag känner stort ägandeskap och att jag "vill mycket". Jag frågade om jag skulle räkna med ett "men" efter det men nej. Han var nöjd, glad att ha mig i teamet och det är trevligt att höra. Han är den ärliga typen.
Vecka 15 idag och nu syns det rejält, så mycket att de som inte vet vågar fråga. "Det är inte nattagammalt, det där." sa en fabriksgubbe och pekade på magen. Öhh, nej.
F ö glad att jag meddelade farmor och farfar med KUB-bild förra veckan. De hade firat och bara några dagar senare blev farmor dålig. Det känns ändå fint.
Leverantör på besök igår. När det bara var han och jag i receptionen, precis innan han skulle gå, lutade han sig fram och meddelade mycket med mycket låg röst att jag vunnit vin i någon marknadsundersökning jag svarat på. Jag blev lite paff (vinner aldrig något) och direkt misstänksam, just därför. Nu sa leverantören att han hade priset i bilen och undrade (ännu lägre röst) hur jag ville göra med det. Underförstått: Ska du hänga med ut på parkeringen och hämta det och lägga det direkt i din bil så du slipper visa kollegorna? Underförstått: Inte helt kosher att ta emot vin-gåva. Jag tackade nej. Våra riktlinjer är liksom många andras oerhört tydliga: Inte ta emot något. Han blev inte förvånad men av hans beteende förstår jag att det är många som inte får ta emot, men som ändå gör det. Fan, man skulle ha varit inköpare för 20-30 år sedan. Då var det andra bullar.
Farmor ligger på sjukhus och är dålig. Hon fick en hjärnblödning för några dagar sedan men verkade pigga på sig, fast igår var det sämre igen. På ett sätt hoppas jag lite att hon får gå så här. Hon har varit så glad och nöjd med livet men hon är gammal och virrig och jag tror att hon känner sig färdig. Samtidigt så sorgligt. Jag har kvar alla mor/farföräldrar. Inte många 34-åringar som kan säga det. Farmor är ändå favoriten. Roligare människa finns inte.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min chef. Lite av ett guld-tillfälle för jag har aldrig haft någon chef jag pratat så lite med över tid. Nå, eftersom jag bara jobbat ett år och inte hade några mål från 2016 att diskutera gick vi direkt på de 'mjuka' frågorna. Han sa bara snälla saker. Oklart om det var för att allt är perfekt, eller för att han ville ha det snabbt och lätt avklarat. Han tyckte i alla fall att det bästa med mig är att jag är så bra på samarbete, att jag känner stort ägandeskap och att jag "vill mycket". Jag frågade om jag skulle räkna med ett "men" efter det men nej. Han var nöjd, glad att ha mig i teamet och det är trevligt att höra. Han är den ärliga typen.
Vecka 15 idag och nu syns det rejält, så mycket att de som inte vet vågar fråga. "Det är inte nattagammalt, det där." sa en fabriksgubbe och pekade på magen. Öhh, nej.
F ö glad att jag meddelade farmor och farfar med KUB-bild förra veckan. De hade firat och bara några dagar senare blev farmor dålig. Det känns ändå fint.
Leverantör på besök igår. När det bara var han och jag i receptionen, precis innan han skulle gå, lutade han sig fram och meddelade mycket med mycket låg röst att jag vunnit vin i någon marknadsundersökning jag svarat på. Jag blev lite paff (vinner aldrig något) och direkt misstänksam, just därför. Nu sa leverantören att han hade priset i bilen och undrade (ännu lägre röst) hur jag ville göra med det. Underförstått: Ska du hänga med ut på parkeringen och hämta det och lägga det direkt i din bil så du slipper visa kollegorna? Underförstått: Inte helt kosher att ta emot vin-gåva. Jag tackade nej. Våra riktlinjer är liksom många andras oerhört tydliga: Inte ta emot något. Han blev inte förvånad men av hans beteende förstår jag att det är många som inte får ta emot, men som ändå gör det. Fan, man skulle ha varit inköpare för 20-30 år sedan. Då var det andra bullar.
måndag 8 maj 2017
Gravid i Italien
När syrran var gravid (i Italien, då'rå) skiljde sig kostråden en smula åt mot här. Hon fick noggranna instruktioner från sin läkare (man träffar läkare, inte barnmorskor som här) om att absolut inte äta för mycket. Till frukost rekommenderade han till exemepel ett kex eller två av rostat bröd-karaktär, med lite nutella eller marmelad på. Inte mer än så! "Och ingen buffelmozzarella...!" hade han tydligen sagt med retstickeröst och pekfingret vaggandes i luften. Inte för att det är farligt utan för att det är, eller anses vara, fett.
I övrigt har jag upplevt att de i italien är mer kinkiga än i Sverige. Skaldjur tycker de inte alls att man ska äta och inte kaffe heller. Skaldjuren har kanske med klimatet att göra, eftersom det är så varmt och därmed större risk för röta. På restauranger är personalen oerhört insatt. "Den kan du äta. Den och den och den men inte den och inte den!" Och som gravid blir man behandlad som en drottning, förutsatt att det syns alltså. Enligt syrran hände det att hon blev utskälld av folk för att hon inte gick före i kön, när de såg att hon var gravid.
På hela taget är Italien ett fantastiskt land att åka till om man har småbarn. Som mamma behandlas man som helig och italienare älskar barn. Som svåger sa, på tal om jag skulle åka dit med Frank och som synligt gravid: "De skulle dela havet för dig." Alla är vänliga och ser sin möjlighet att hjälpa. På flygbussen när Son och jag var där själva senast frågade tjejen som sålde biljetter om det bara var vi två, ingen mer vuxen? Jag bekräftare och då såg hon till att vi fick gå före hela buffliga kön och att chauffören hjälpte oss med väskorna. Sådant händer hela tiden. Så kommer man tillbaka och ska upp med sovande barn på bussen till flygplatsparkeringen och de som redan står i bussen bara glor på en när man kämpar med vagn och väskor. Ibland skulle man bara vilja ge skandinaver en high five. I ansiktet. Med ett brännbollsträ.
I övrigt har jag upplevt att de i italien är mer kinkiga än i Sverige. Skaldjur tycker de inte alls att man ska äta och inte kaffe heller. Skaldjuren har kanske med klimatet att göra, eftersom det är så varmt och därmed större risk för röta. På restauranger är personalen oerhört insatt. "Den kan du äta. Den och den och den men inte den och inte den!" Och som gravid blir man behandlad som en drottning, förutsatt att det syns alltså. Enligt syrran hände det att hon blev utskälld av folk för att hon inte gick före i kön, när de såg att hon var gravid.
På hela taget är Italien ett fantastiskt land att åka till om man har småbarn. Som mamma behandlas man som helig och italienare älskar barn. Som svåger sa, på tal om jag skulle åka dit med Frank och som synligt gravid: "De skulle dela havet för dig." Alla är vänliga och ser sin möjlighet att hjälpa. På flygbussen när Son och jag var där själva senast frågade tjejen som sålde biljetter om det bara var vi två, ingen mer vuxen? Jag bekräftare och då såg hon till att vi fick gå före hela buffliga kön och att chauffören hjälpte oss med väskorna. Sådant händer hela tiden. Så kommer man tillbaka och ska upp med sovande barn på bussen till flygplatsparkeringen och de som redan står i bussen bara glor på en när man kämpar med vagn och väskor. Ibland skulle man bara vilja ge skandinaver en high five. I ansiktet. Med ett brännbollsträ.
Erkänner, del 2: Jag är "en sån"
Ehm, jo, jag har typ skrivit en bok.
Jag föraktar folk som går runt och pratar om att de ska skriva en bok, eller håller på att skriva en bok så jag har inte sagt något till en levande själ utom Make, för under en period skrev jag rätt intensivt och det blev svårt att förklara varför jag satte mig med datorn i knät varje ledig stund men han har inte läst ett ord och jag har inte sagt ett ord om den. Annars vet ingen och jag vill ha det så. Nu har jag inte rört den sedan gravidbeskedet, har inte haft energi till det, men bläddrade lite i fredags och som tidigare när jag läser efter ett längre uppehåll tänker jag: Men vad tusan, det är faktiskt inte så jäkla pjåkigt ändå!
Jag är tämligen övertygad om att den hade varit kommersiellt gångbar och jag tycker att den behövs, den fyller ett inte helt obetydligt tomrum i genren. Jag inbillar mig inte att jag är någon stjärnförfattare, jag är inte den som skapar magi med ord men har lagt ribban därefter. Jag försöker inte åstadkomma något svulstigt eller litterärt storslaget men jag har innehållet och dialogen på min sida.
Det är bara det där jädra slutet som trilskas. Allt är ju naturligtvis hittepå fast bygger ändå "på egna erfarenher". Slutet går bortom egna erfarenheter och därför har jag nog svårt att få till det, tror jag. Hela projektet ska bottna i realism, bestämde jag från början och för slutet bottnar jag inte längre, vet inte om det är realistiskt eller inte. Å andra sidan, vet inte jag vet väl ingen annan heller?
Plus att slutet måste bli obehagligt, nästan vad-är-det-här-för-sjuk-skit?-obehagligt och jag är ju en 'behaglig' person som vill att alla ska vara nöjda och glada och det kanske är det som gör att jag inte ens själv är bekväm med det jag fått ur mig på typ tredje försöket. Gu' så svårt men så här ett år och 300 sidor (luftigt skrivet, naturligtvis!) senare är jag fortfarande taggad så något måste ju vara rätt.
Jag föraktar folk som går runt och pratar om att de ska skriva en bok, eller håller på att skriva en bok så jag har inte sagt något till en levande själ utom Make, för under en period skrev jag rätt intensivt och det blev svårt att förklara varför jag satte mig med datorn i knät varje ledig stund men han har inte läst ett ord och jag har inte sagt ett ord om den. Annars vet ingen och jag vill ha det så. Nu har jag inte rört den sedan gravidbeskedet, har inte haft energi till det, men bläddrade lite i fredags och som tidigare när jag läser efter ett längre uppehåll tänker jag: Men vad tusan, det är faktiskt inte så jäkla pjåkigt ändå!
Jag är tämligen övertygad om att den hade varit kommersiellt gångbar och jag tycker att den behövs, den fyller ett inte helt obetydligt tomrum i genren. Jag inbillar mig inte att jag är någon stjärnförfattare, jag är inte den som skapar magi med ord men har lagt ribban därefter. Jag försöker inte åstadkomma något svulstigt eller litterärt storslaget men jag har innehållet och dialogen på min sida.
Det är bara det där jädra slutet som trilskas. Allt är ju naturligtvis hittepå fast bygger ändå "på egna erfarenher". Slutet går bortom egna erfarenheter och därför har jag nog svårt att få till det, tror jag. Hela projektet ska bottna i realism, bestämde jag från början och för slutet bottnar jag inte längre, vet inte om det är realistiskt eller inte. Å andra sidan, vet inte jag vet väl ingen annan heller?
Plus att slutet måste bli obehagligt, nästan vad-är-det-här-för-sjuk-skit?-obehagligt och jag är ju en 'behaglig' person som vill att alla ska vara nöjda och glada och det kanske är det som gör att jag inte ens själv är bekväm med det jag fått ur mig på typ tredje försöket. Gu' så svårt men så här ett år och 300 sidor (luftigt skrivet, naturligtvis!) senare är jag fortfarande taggad så något måste ju vara rätt.
Treårsnews
Son är så rolig/mysig/utmanande nu. Han verkar ha kommit in i treårstrotsen vilket på något vis knappt bekommer mig nu när jag vet vad det är. Vi fattade inte att han betedde sig så konstigt, skulle domdera om helt ologiska saker och sedan blev hysteriskt förbannad för ingenting så jag googlade och läste att när treåringar bossar med sina föräldrar (mamma, du ska sitta där. Nej där! Nej, DÄR! NEJ DÄÄÄÄR!" och inget hjälper (de blir bara argare om man gör som de säger) så är det deras sätt att fråga vem som bestämmer och flyttar man på sig säger man att det är barnet som bestämmer. Barnet vill inte bestämma, så därför frågar det igen.
Nu när jag vet det är det lätt att bara säga nej, jag flyttar inte på mig. Lugnt och stilla. Det funkar. Tror jag. Han har inte blivit sådär rosenrasande senaste dagarna.
Som en silver lining har han blivit så gosig senaste veckorna. Han har aldrig velat gosa innan, men nu säger han att han vill gosa. Han kryper upp i famnen och leker att han är en kattunge. Så mysigt! Annan grej som hänt sedan han fyllde tre/slutade med napp är att han plötsligt sover hela nätter! Innan fick vi mer som regel än undantag gå upp och göra välling en gång per natt men det slutade bara sådär. Det kan även bero på att vi bytte vällingsort (palmoljelarmet) från Nestlé till Semper. Bättre grejer och kanske sover han bättre på det? Oklart, men tacksamt!
Nu när jag vet det är det lätt att bara säga nej, jag flyttar inte på mig. Lugnt och stilla. Det funkar. Tror jag. Han har inte blivit sådär rosenrasande senaste dagarna.
Som en silver lining har han blivit så gosig senaste veckorna. Han har aldrig velat gosa innan, men nu säger han att han vill gosa. Han kryper upp i famnen och leker att han är en kattunge. Så mysigt! Annan grej som hänt sedan han fyllde tre/slutade med napp är att han plötsligt sover hela nätter! Innan fick vi mer som regel än undantag gå upp och göra välling en gång per natt men det slutade bara sådär. Det kan även bero på att vi bytte vällingsort (palmoljelarmet) från Nestlé till Semper. Bättre grejer och kanske sover han bättre på det? Oklart, men tacksamt!
fredag 5 maj 2017
Smygfisen
I somras gjorde jag slut med en vän jag haft i många år. Något händer och man känner att man inte längre vill vara vän med personen ifråga. I det här fallet ljög han för mig, som en tonåring hade gjort, och trots att vi varit igenom extrema situationer tillsammans, där jag kunnat helt och hållet lita på honom och han aldrig gjort mig besviken, slutade det hela med en lögn. Oärlighet.
Jag har tänkt på honom ofta sedan dess, alla år vi känt varandra, allt vi delat och hur relationen formas när man nära nog bokstavligen lagt sitt liv i någons händer. Så tar det slut för att han inte är ärlig, för att han behandlade mig som någon man kan ha eller mista. Det är snart ett år sedan men jag är fortfarande bitter och besviken på honom.
Han hade hört av sig och grattat på min födelsedag, såg jag först nu. Kollar inte mejlen så ofta. Han skrev att han ångrat sig många gånger men det framgick inte om han ångrar att han förlorat mig eller om han ångrar sättet det skedde på. Jag har väntat på att han skulle höra av sig. Visste att det skulle hända, att han skulle ångra sig förr eller senare. Jag svarade bara att ja, det var tråkigt att det skulle sluta så. Som att en bergsklättrare sätter en vindruva i halsen och dör hemma framför teven. Det är så det känns. Med den relation vi haft hade man på något vis förväntat sig att det hela skulle gå i graven med buller och bång, inte som en smygfis.
Han svarade nästan direkt, att han visste att han gjort fel och "hans straff" blir att "leva med" att ha förlorat vår vänskap. Så typiskt honom att vara melodramatisk.
Som ett brev på posten
"Hej tjockis! Haha, nu får man kalla dig för tjockis!"
Uttalat av 43-årig kvinna (som ej har barn).
Uttalat av 43-årig kvinna (som ej har barn).
torsdag 4 maj 2017
Win! del II - Föräldralön
Nu när man (äntligen!) är ute ur gravidgarderoben kunde jag ställa frågan till HR-tjejen om vad kollektivavtalet säger om föräldralön. Jag kommer inte ha varit anställd i två år när bebi kommer och jag tänkte att då är det nog kört att få ut sex månaders föräldralön men Icke! Väntar man tills man varit anställd i två år innan man begär ut föräldralönen får man sex månaders lön, annars bara två. För mig gör det nästan 25 000 kr (före skatt, men ändå) och det är mycket pengar.
Så j-a nöjd med det!
Så skönt att komma ur garderoben, förresten. Massa grattis och förvånandsvärt många som faktiskt inte sett/anat. Själv tänker man ju att det är så uppenbart men som en av mina manliga kollegor sa: "Jag har faktiskt inte spanat in dig!" vilket jag tacksamt uppmuntade honom att fortsätta med.
Så j-a nöjd med det!
Så skönt att komma ur garderoben, förresten. Massa grattis och förvånandsvärt många som faktiskt inte sett/anat. Själv tänker man ju att det är så uppenbart men som en av mina manliga kollegor sa: "Jag har faktiskt inte spanat in dig!" vilket jag tacksamt uppmuntade honom att fortsätta med.
onsdag 3 maj 2017
Erkänner
Jag ser eventuellt mer fram emot att få nästan en vecka hemma helt själv än vad jag ser fram emot att vara i Frankrike i nästan en vecka med hela Makes familj.
Jag tror inte jag varit hemma själv en enda natt sedan Son var ett år gammal. Då fick jag lite egentid. När han precis fyllt ett tog Make med honom en vecka till farmor i Frankrike (perfekt läge att sluta amma, annars hade han nog fortfarande krävt mjölk på nätterna och jag, som gör vad som helst för att få fortsätta sova, hade inte bråkat. Visst, här är boobie. Knock yourself out.) och senare samma sommar var de i Norrland ihop. Sedan dess tror jag inte att jag haft en enda natt själv hemma.
Make, däremot, har fått säkert två veckor om året själv eftersom jag haft med Son till Rom minst två gånger om året, samt säkert hittat på lite annat med honom. Nu jädrar är det min tur.
Jag tror inte jag varit hemma själv en enda natt sedan Son var ett år gammal. Då fick jag lite egentid. När han precis fyllt ett tog Make med honom en vecka till farmor i Frankrike (perfekt läge att sluta amma, annars hade han nog fortfarande krävt mjölk på nätterna och jag, som gör vad som helst för att få fortsätta sova, hade inte bråkat. Visst, här är boobie. Knock yourself out.) och senare samma sommar var de i Norrland ihop. Sedan dess tror jag inte att jag haft en enda natt själv hemma.
Make, däremot, har fått säkert två veckor om året själv eftersom jag haft med Son till Rom minst två gånger om året, samt säkert hittat på lite annat med honom. Nu jädrar är det min tur.
13+0 - Win!
Snabbis eftersom det är sjukt mycket jobb att göra men:
KUB gick asbra. Allt såg så bra ut som det bara kunde. Lägsta risken för avvikelse. Asgullig bebbe (så klart) som vinkade och gav oss en rätt fin vinkel så vi kunde se den i profil. Och jag blev 'framflyttad' några dagar så jag går in i vecka 14 idag. 8 november tror dom som vet. Med lite tur kan den komma lite tidigare, som Son gjorde, så blir det kanske till och med en oktober-bebis. Vill väldigt gärna inte ha en november-bebis. Det låter så deppigt.
Tjoho!
KUB gick asbra. Allt såg så bra ut som det bara kunde. Lägsta risken för avvikelse. Asgullig bebbe (så klart) som vinkade och gav oss en rätt fin vinkel så vi kunde se den i profil. Och jag blev 'framflyttad' några dagar så jag går in i vecka 14 idag. 8 november tror dom som vet. Med lite tur kan den komma lite tidigare, som Son gjorde, så blir det kanske till och med en oktober-bebis. Vill väldigt gärna inte ha en november-bebis. Det låter så deppigt.
Tjoho!
tisdag 2 maj 2017
På tal om det...
Blev så att jag berättade för chefen på telefon för jag pratade ändå med honom och det visade sig att han inte kommer hit i veckan. Det börjar bli löjligt att försöka dölja det nu.
När blir det då? frågade chefenoch jag svarade i november.
"Jaha. Precis efter sommaren då."
It's funny because it's true.
När blir det då? frågade chefenoch jag svarade i november.
"Jaha. Precis efter sommaren då."
It's funny because it's true.
måndag 1 maj 2017
Det förlorade året
Gissar att det väl är så för alla som har mål på årsbasis, att i mars-april någon gång känns det som att året typ redan är slut. För i april är det bara några månader kvar till semestern och sedan händer inget förrän i september och har det inte hänt i september kommer det inte hända innan året är slut. Även om det händer, händer det för sent för att ge något resultat.
Så i mitten av april suckar chefen och konstaterar att 2017 var ett förlorat år.
Jag ligger halvbra till med mina projekt. Några, varav ett jättestort, som gått enligt plan men ett stort som släpar. Klart att det hade varit najs att ha implementerat allt nu, sedan bara kunna luta sig tillbaka (haha) och räkna pengar resten av året men samtidigt, för mig personligen, känns det ljust. Om tre veckor åker Make och Son till Frankrike och knappt en vecka senare gör jag dem sällskap där.
När vi kommer hem är det bara fyra veckor till semester. Sedan jobbar jag augusti, september, oktober och sedan (peppar peppar) går jag på föräldraledighet. Om Gud vill, osv.
Imorgon KUB-ultraljud. Hu, har känt mig helt lugn senaste veckorna men nu börjar det bli lite nervöst.
Så i mitten av april suckar chefen och konstaterar att 2017 var ett förlorat år.
Jag ligger halvbra till med mina projekt. Några, varav ett jättestort, som gått enligt plan men ett stort som släpar. Klart att det hade varit najs att ha implementerat allt nu, sedan bara kunna luta sig tillbaka (haha) och räkna pengar resten av året men samtidigt, för mig personligen, känns det ljust. Om tre veckor åker Make och Son till Frankrike och knappt en vecka senare gör jag dem sällskap där.
När vi kommer hem är det bara fyra veckor till semester. Sedan jobbar jag augusti, september, oktober och sedan (peppar peppar) går jag på föräldraledighet. Om Gud vill, osv.
Imorgon KUB-ultraljud. Hu, har känt mig helt lugn senaste veckorna men nu börjar det bli lite nervöst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)