Osis

En timma efter förra inlägget halkade jag i källartrappan och har nu eventuellt någon sorts revbensfraktur.

Hoppas att jag bara fick en smäll och är lite öm men det är den där elektriska smärtan som inte är särskilt lovande. Samtidigt, vad ska man göra? Jag hoppas att lustgas och övriga smärtor tar udden av revbenssmärtan när det väl är dags. Det går bra att dra djupa andetag och så länge jag sitter eller ligger på rygg gör det inte särskilt ont.

Trots det känner jag mig en smula uppgiven nu. Vill faktiskt lägga mig i ett hörn och gråta en skvätt. Okej, jag grät en skvätt innan, medan jag väntade på att Make skulle komma hem och Son erbjöd mig sin panda som tröst, den lille raringen.

Så, ja... vi får väl se.

Ingen bebis än

Man vill ju inte skrika vargen kommer men ajajaj så ont jag haft i eftermiddag. Det började 13.15 när jag gick för att hämta Son på föris och höll på att inte komma därifrån sedan, för det gjorde så ont. En annan mamma såg att jag hade tårar i ögonen och att jag var helt borta men jag intalade mig att det bara var sammandragningar. Så här en dryg timma senare har det lugnat ner sig så det kanske var falskt alarm.

Nästan lite komiskt att där stod jag, halvt framåtböjd och väste med ostadig röst att mamma inte kan för mamma mår inte bra och Son skrikgråter så tårarna rinner och ska absolut bli puttad på gungan.  Så var det inte förra gången jag hade värkar.  De har noll empati ibland, de små liven.

Förresten är mitt mentala due date idag. Det har jag sagt hela tiden.

38+0

Fortfarande ingen bebis. Jag tror att det började så smått i söndags men sedan dess: Inget.

Jag känner mig rätt urvriden. Son går sina 15 h/vecka på dagis och de där timmarna är en välsignelse, för oss båda. Mat är en utmaning. Jag har noll aptit, skulle helst bara leva på mackor och frukt om jag fick välja men Make är Superpappa även till ofödda barn tydligen, han tjatar på mig hela tiden, tycker jag äter för dåligt. Tanken på mat gör mig illamående. Jag vill bara ligga ner.

Det vore skönt om det kunde sätta igång. Går det hela vägen till due date (8 november) kommer jag bli tokig. Att gå över är inte ens ett alternativ. Jag känner fortfarande typ ingenting för bebisen men är fortfarande inte bekymrad över det. Känslorna kommer när bebis kommer, det vet jag.

37+4 Ehhh, slempropp?

Igår var saker och ting annorlunda. Det gjorde ont på ett annat sätt, började i ryggen, gick framåt över höfterna, ner genom magen och ut genom ljumskarna ner i låren. Inte särskilt regelbundet eller ihållande, men så har det inte känts innan. 

På kvällen när jag skulle duscha är jag ganska säker på att slemproppen börjat ge med sig. Nyckelordet: Strimmigt. Jag har aldrig haft en flytning med det utseendet/karaktären. Enligt Sidor På Internet betyder detta att förlossningen i s f är 1-7 dygn bort men kan i ovanliga fall vara så avlägsen som två veckor. Brösten har börjat kännas mjölkiga. Det har också kommit i helgen. 

Jag känner mig taggad och lugn inför förlossning. Ser fram emot att gå i mål, förhoppningsvis i motsvarande goda form som förra gången men väljer att inte tänka för mycket på det. Bara jag inte dör (är faktiskt en smula rädd för att dö) blir det några jobbiga timmar och sedan är det klart. Funderar på att ta Om Jag Dör-snacket med Make men orkar inte, det är för jobbigt. 

(Men om jag dör, älskade Make, så vill jag att du ska veta att du gjort mig så lycklig och att jag varit så tacksam och stolt  över att få vara din fru och Sons mamma. Jag vill att du säger till honom att jag är med honom hela tiden, att jag fortfarande älskar honom precis lika mycket fast han inte ser mig längre  och att jag fortfarande alltid kommer ta hand om honom, som jag lovat att göra. Jag älskar er båda så oändligt mycket, mina fina pojkar.)

Att ha varma händer

Det är nästan så att jag på någon nivå tycker lite synd om min vikarie, Allan.
Han har ju jobbat här hela livet och ingen har något positivt att säga om honom. De kallar honom för Baronen och det är liksom inte kärleksfullt. Det är ju ingen som snackar skit, man gör inte det så mycket i den här miljön och det är ju tacksamt, men det är små förstulna kommentarer här och där, så snart Allan kommer på tal. Fabriksgubbarnas sätt att visa vad de tycker. De är rättvisa och är det något som inte imponerar på dem så är det 'mycket snack och lite verkstad'.

Allan har uttryckt väldigt höga ambitioner för sitt vikariat vilket gör mig glad samtidigt som jag känner mig lite hotad för inte har jag tänkt på (orkat) allt det han snackar om, men ska man tro "alla" så har han alltid haft höga ambitioner som han talat högt om och det mynnar aldrig ut i något.

En av de urmysiga gubbarna som var hans chef i verksta'n en gång i tiden sa vid något tillfälle, när Allan kom på tal:
"Ja, Allan... Det är det vi alltid har sagt, han har de varmaste händerna på hela firman."
Varma händer?! har jag undrat.
"Jo, han står ju alltid med händerna i fickorna." Så ler de lite, utbyter de menande blickar med varandra och byter ämne.


Vi får väl se. Nu har jag lämnat över till honom och idag sitter jag och skriver, skriver, skriver allt jag kan komma på om alla leverantörer. Helt overkligt att det är sista dagen idag.

37+1

När man är gravid i vecka 38 och ens make kommer hem med ett litet noggrant inslaget paket som visar sig innehålla fina underkläder - jag blir så orimligt glad. Inte främst för underkläderna, men för att han tänker så fast jag har världens gravidmage och vi inte har legat på typ tre månader (och inte kommer göra det på minst tre månader till).


Det har inte ens med sex att göra, det är något annat jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske att vi även i detta ögonblick är något mer än småbarnsföräldrar/gravida/eventuellt dagar ifrån att få en ny bebis. Det är så fint och det känns så bra och jag är så glad att jag är gift med just honom.


Vi är starka tillsammans!

#metoo jag också

Jag tror jag skyller på tjejtidningen Frida.
Nej, det är klart att det inte var Fridas som gjorde det, men fortfarande kan jag vara lite bitter över att de inte rustade mig bättre då när Frida var min bibel, allt som stod där var sant och inget togs med ens ett korn salt. Som att ett Nej var heligt. Det framställdes som så självklart att ett Nej alltid skulle tas på allvar och jag var helt oförberedd första gången det visade sig att så inte var fallet. Det var så knäckande att jag inte sa nej fler gånger. Vi var ihop i över 1,5 år men jag sa aldrig nej igen, trots att det gjorde ont varje gång, trots att jag aldrig ville men jag vågade inte. Säger man inte nej blir man inte våldtagen, eller hur?

Det blev en ond cirkel. Det gjorde ont och för varje gång han ignorerade det, desto mer ont gjorde det nästa gång. Jag ifrågasatte aldrig, inte ens för mig själv, varför han fortsatte fast jag så uppenbart led.
Istället köpte han vin till mig när det var planerat att ha sex. Det gick lättare om jag druckit. Inte så att jag mådde bättre, men det blev lättare att koppla bort vad som hände.

Det hade varit en sak om det tog slut där. 17 år gammal och en dålig erfarenhet, eller snarare drygt ett års dåliga erfarenheter, i bagaget. Det hade kunnat bli en snyggt avgränsad och deppig förvisso, men ändå hyfsat lättpaketerad story. Det var allt som kom efter som är det grisiga.

Att det aldrig slutade göra ont. Vissa gjorde det mindre ont med, andra mer, men det gjorde alltid ont. Att jag använde sex som ett sätt att döva hur dåligt jag mådde på grund sex (fighting fire with fire). Att jag låg med alla som visade minsta intresse. Att så få brydde sig om att det gjorde ont, att jag såg det som ett personligt misslyckande och dolde ansiktet så att de inte skulle se det. När de frågade sa jag att jag var Okej. Okej var kod för att Jag klarar det. Jag uthärdar. Jag kunde sagt Nej, jag är inte okej, men det gjorde jag aldrig.
Jag mådde dåligt och jag vet inte, men fortfarande tror jag att jag i viss mån gjorde det för att plåga mig själv. Klassiskt självskadebeteende. Hur sjukt är inte det? Våldta sig själv, liksom? Varför gör man så? Det var ju ändå frivilligt, för det mesta. Jag gick dit frivilligt, klädde av mig frivilligt, lät honom komma nära. Jag visste vad som väntade, visste att det skulle göra ont och ändå gick jag dit.

Alla tillfällen då jag inte vågat säga nej med ord, men skakat på huvudet, dragit mig undan, försökt hålla ihop låren, hålla honom ifrån mig och alla dessa killar som utgått ifrån att det varit ett försök att spela svårflirtad/hon tänder nog på att spela/bara hon får känna hur skönt det är kommer hon vilja. De kom närmare och till slut, när de väl trängt in spelade det ingen roll längre.Har man blivit utsatt för ett övergrepp då? När samma sak har hänt med många olika killar, är det då inte mitt fel? Vad är det hos mig som gör att inte bara en tycker gör så, utan många? Killar jag berättat för, det var nästan värst. Om jag på förhand berättat om tidigare jobbiga erfarenheter och de ändå gör samma sak? Har jag då på något vis, utan att det varit meningen, kommunicerat till dem att jag är en sådan tjej som man kan göra så med?

Det flyter ihop. Jag har ansträngt mig mycket, i ganska många år, för att förtränga och jag har lyckats i den mån att det flyter ihop, många minnen har försvunnit. Lustigt nog hittade jag här om dagen en text jag skrev 2013, delvis på temat, och jag läste det som en främlings ord. Har jag varit med om det där? Är det jag som skrivit det? Jag minns det inte, varken att jag skrev det eller att det hände på det viset men det måste det ju ha gjort?

Inte så att jag bara träffat idioter. Många har varit bra, jag har varit kär och jag har njutit på riktigt (efter de inledande ögonblicken) men ibland, även med de bra killarna, har jag psykat ur. Ofta på grund av alkohol. Att vara berusad, ens lite, har gjort mig konstig och jag har alldeles för lätt tappat greppet, gått in i det självdestruktiva beteendet utan egentligen någon giltig trigger.  Jag tror faktiskt att det kostade mig ett och annat bra förhållande för de bra killarna kunde bli riktigt upprörda över att allt var bra ena stunden och plötsligt var det som att de våldtagit mig utan att ens ha märkt det själva.

Till slut bestämde jag mig bara för att det fick vara nog. Det var med killen innan Make, så inte riktigt tio år efter de första idiot-killen men nära. Jag inbillar mig inte att det funkar för alla men det funkade för mig; jag tvingade mig själv att sluta tänka på det, tvingade mig själv att ta ansvar för att säga nej när det inte kändes bra fast det satt så långt inne. Make har aldrig sett den sidan av mig, är nog inte ens medveten om att den funnits. Vid ett enda tillfälle har jag berättat i grova drag men inte mer än så. Jag vill inte prata om det, vill inte tänka på det, vill inte att det ska vara en del av mig, att det ska definiera ens en del av mig. Jag vill hålla det så långt ifrån mig det går.

Om jag kunde åka tillbaka i tiden och ta ett allvarligt samtal med mig själv skulle jag säga till mig själv att för-i-helvete inte sälja mig själv billigt. Antagligen Fridas fel det också. Så mycket i den tidningen som gick ut på hur man skulle bära sig åt för att få killar att gilla en, aldrig någonsin handlade det om att man själv skulle fundera på om man gillade killen eller inte. Jag skulle förklara för mig själv att det inte är en komplimang att killar vill ligga med en. Det är inget att vara stolt över, inget man måste tillmötesgå. Jag hade sagt till mig själv att vara lite jävla kräsen, att det där man-ångrar-bara-det-man-inte-gör inte gäller sex, för vill man ha sex med någon kan man lika gärna ha det nästa vecka, när man tänkt på saken och kanske lärt känna vederbörande lite bättre.

Vi vill att båda våra barn ska veta vad de är värda, att de bara är värda det bästa. Vi vill lära dem att deras kroppar är deras, att säga STOPP! (som Son lärt sig göra på dagis om något han upplever som fel inträffar). Vi har blivit mycket bättre på att respektera Son när han inte vill pussas eller kramas och vi förklarar för honom att hans kompisar inte alltid vill det han vill och att han måste respektera det också. Särskilt jag är mycket noga med att lära honom att ett nej är ett nej. Om någon säger Nej, jag vill inte - oavsett vad det gäller, så måste man respektera det. Verkligen: Ingen diskussion.

Jag vet av egen erfarenhet att man aldrig någonsin kan veta. Det syns aldrig vilka som inte vill kännas vid ett nej. Det är snälla, väluppfostrade svärmorsdrömmar. De har bra jobb, lammullströjor, är trevliga, artiga och vet vad som är rätt och fel men som någon uttryckte saken: De kan lukta sig till dålig självkänsla, och de gör det. Det är så främmande, otänkbart för dem att de gör fel. Det existerar inte i deras värld att de kanske begått ett övergrepp. De skulle ta så enormt och genuint illa vid sig om något sådant ens antyddes, för de skulle aldrig, aldrig göra något mot någon som inte vill.
Det är det deppigaste av allt.

Alla nöjda och glada

Fick några minuter i enrum med chefen för Delgivning av Lönebesked. Det är så det funkar i industrin. Jag har aldrig någonsin haft en löneförhandling. Delgvning är standard och är man inte nöjd får man vara jävligt snabb och söka pengar ur någon sorts extrapott.

Jallafall, jag fick 4 procent! Så mycket har jag inte fått i löneökning på befintligt jobb sedan jag var 24 och tjänade typ lika många tusen i månaden, för att min snälla chef då tyckte att jag behövde komma upp lite i lön. Jag kommer ju inte förhandla med chefen fler gånger, så jag sa bara att jag var nöjd, för det var jag. Det blir fint att få det retroaktivt från april 2017 så här inför föräldraledigheten.

Passade på att säga till chefen att om han vet eller märker att det inte blir något med det där andra så vill jag gärna veta. Hans kommentar var mest att det går så himla trögt men han såg inte obekväm ut, så vi kanske är på banan igen?

Man är lite synsk...

...ibland.
Som till exempel när jag skulle bli uppsagd från förra jobbet och drömde natten innan att min chef flaggade för att han hade dåliga nyheter och att jag redan i drömmen fattade att jag skulle bli av med jobbet.


I helgen fick jag en uppenbarelse. Jag tror inte att jag kommer få det där jobbet. Det känns okej om det blir så men det som ger mig lite ont i magen är att jag tror att Allan Ballan får det istället och det vill jag inte. Vem som helst, men inte han!
Utan att känna, knappt ens ha träffat, chefens chef: Han är en senior man och seniora män har en tendens att tycka att andra seniora män ska belönas för sin senioritet. Som min pappa uttryckt sig angående saken (fast formulerat på annat sätt): "Det är trevligt!"
Allan är på pappret en perfekt kandidat, särskilt om man aldrig har träffat honom. Jag kan förstå att hans namn dyker upp. Min chef skulle ju aldrig nominera honom, men det är inte hans beslut.

Vi pratade lite, chefen och jag, förra veckan. Jag sa att jag är lite bekymrad för Allan som min vikarie, att han visat så dåligt omdöme på så kort tid och på ett sätt som man inte borde göra när man är så senior som han. Så drog jag exemplet (och att leverantören nu tror att praktikanten är någon de ska "bolla nya affärer med - Vad fan sa de egentligen på det där mötet?!). Chefen sa bara, upprepade gånger, att det var väldigt användbar input och han uppskattade att jag lyfte det. Då tänkte jag inte så mycket på det, men så i helgen slog det mig: Varför användbar input om inte för att någon lobbar för att Allan ska bli chef och min chef behöver ammunition för att hålla emot?

Idag kunde jag inte låta bli att slänga ur mig frågan till en kollega: "Tänk om Allan blir chef. Vad händer då?"
"Då har du nog inte så många kollegor kvar när du kommer tillbaka om tio månader" svarade kollegan.

Barn på Insta

Alla har ju olika inställning och jag är ju normalt sett av uppfattningen att föräldrar får skapa sin egen Social Media Integrity Guideline for Underaged Family Members men så här tänker jag:

Jag lägger ut en hel del bilder och ibland filmer på Son med tumregeln att det ska vara positivt. Att vi gör något mysigt eller att han gjort något gulligt osv. Det är inte för att hålla uppe någon slags perfekta-familjen(HAHA!)-fasad, utan för att det känns schysstare mot honom. Vad hade jag själv tyckt om någon postade inlägg om mig? Gick de ut på att jag gjort något fint hade jag gillat det. Gick de ut på att jag är asjobbig och att vederbörande är astrött på mig; Mja, mindre kul.


Make är lite mitt rättesnöre. Nu tycker han att det är okej att jag publicerar bilder på Son men i början ville han absolut inte att jag skulle göra det. Samtidigt vet jag precis vilka bilder han tycker är okej att jag lägger ut och vilka han skulle tycka var fel. Är jag osäker frågar jag mig själv hur Make hade reagerat, och låter det styra.


Vad jag verkligen inte förstår är folk som lägger ut bilder på sina barn när de slagit sig och gråter. Vad är det för fel i föräldrarinstinkten när ens barn gråter och kanske är chockat men ändå ska man ta upp telefonen och en bild, som dessutom ska delas i flödet. Va'faaaaan?! Två generalfel: Fota ditt ledsna barn och sprida bilden! Helt obegripligt.

Så har vi det där med nakna barn. Jag antar att föräldrarna är av inställningen att nakenhet inte är något att skämmas över, att bilden är fin, att den bara är bakifrån men ändå - jag skulle inte lägga ut en bild på Son naken. Jag har dragit gränsen vid midjan.

Något mer luddigt, som egentligen inte är "fel" men som jag ändå känner för egen del: Väldigt små bebisar. Kan inte förklara det och klandrar inte föräldrar som gör det, men för min del, för mina barn, bär det mig emot att lägga ut bilder när de är för små. De är så sårbara liksom, har precis kommit till världen. Det har varit samma sak med ultraljudsbilder, det har jag inte heller velat publicera, ens om Make hade tyckt att det var okej, kanske också för att de är så små och omedvetna, ligger där i sin varma mysiga miljö och har ingen aning om världen utanför. Jag lade ut en UL-bild på Son men först efter att han fötts. Fråga mig inte om logiken. Det finns ingen, bara ren och skär instinkt.


Andras barn: Frågar alltid om lov innan och verkligen, verkligen bara fina bilder/sammanhang!

35+6

Försökte boka om morgondagens MVC-besök pga Make måste åka till Stockholm och hamnade i telefon med barnmorskan jag kom ihop med så väldigt med när fosterrörelserna inte kändes som de skulle. Hon borde verkligen inte jobba med det hon jobbar med.


"...och vi försöker rådda allt med skohorn så nu när du säger att du vill boka om din tid så tror jag att jag ska börja gråta!" säger hon till mig. Okej, jag fattar, de är tungt belastade, två barnmorskor (inklusive min) sjukskrivna men då kan man väl bara lugnt och stilla säga att det är lite hektiskt och nej, tyvärr finns inga lediga tider nästa vecka heller. Jävla drama queen.


Så jag får ta med mig Son (ett logistiskt projekt) till MVC imorgon. Inte mer med det.


Ehhh, f ö är det nästan bara en veckas jobb kvar. Nästan så det börjar kännas lite stressigt. Inte hört något mer om orgförändringarna, annat än att head count på vår arbetsplats blir oförändrad och på hela taget samma-samma som nu fast någon ska bli chef. Det spekuleras obefintligt inom teamet kring den saken. Ingen har ens frågat om det blir en extern eller intern rekrytering. Jag tycker att jag får lite mer kollegiala vibbar från ledningsgruppen, tar det som ett gott tecken men vägrar ropa/tänka Hej! än. Det kan också vara för att de tycker att min mage är gullig, vad vet jag?


Efter några veckor när jag kände mig rätt sliten, ont i ryggen och så, är det som att kroppen ännu en gång anpassat sig och jag känner mig mycket fräschare igen. Till viss del eventuellt för att jag vant mig, det är ju fortfarande tungt vissa dagar men (ta i trä) har inte ont alls, någonstans. Hashtag tacksam, et c.

Spaat

Asså, gu' så skönt med spa.


Det gick upp både för Make och för mig hur gravid jag är i huvudet Utöver "i magen", då'rå. Jag låg i fyra timmar i spat och bara stirrade rakt ut i luften. Pillade inte med mobilen (orka), läste inte bok (fast jag hade med en). Jag bara stirrade rakt ut i luften. Tänkte knappt en tanke. Väntade på att få någon form av uppenbarelse, inte ska det vara möjligt att låta tankarna sväva fritt i fyra timmar och inte 'komma fram' till något? Jo, tydligen.


Nu är jag nästan ännu mer slö än tidigare. Hade hoppats på att få känna mig utvilad och det är jag väl egentligen, men samtidigt ännu mer mosig i hjärnan. Hade gärna åkt raka vägen hem och sovit ytterligare några timmar.

IPK

Vet inte om det är vedertaget, men här på jobbet har folk senaste veckorna fått IPK-sjukan. I princip klart. Allt är IPK och jag har smittats också. IPK hit och IPK dit. Lite farligt, för alla vet ju att de sista tio procenten av en uppgift är de som är svårast att komma förbi men det blir så lätt att man ba' IPK!


Annars är frasen "Tänkte inte på det" väldigt poppis här. Det är lite ingenjörshumor och refererar till någon Lorry-sketch som jag försökt hitta på Youtube utan att lyckas, men den heter typ Patentverket. Uppfinnaren som söker patent på en pryl och så är det alltid något grundläggande han missat. "Tänkte inte på det." säger han då. Mkt roligt.

Vad man lärt sig efter 10 år på den här typen av arbetsplatser är att det alltid finns en eller några usual suspects, något som alltid är tacksamt att skylla på. Lite som när en bil inte beter sig som den ska kan man alltid föreslå att "Det kanske är en säkring?" och så får man en tankfull blick och nickning och "Ja, det kan det faktiskt vara..."
Jag frågade för ett tag sedan vad som är vår usual suspect(s) och enligt uppgift är den mest tacksamma syndabocken "flödesgivaren" så varje gång teknikerna vid fikabordet diskuterar någon maskin som inte funkar som den ska inflikar jag något om flödesgivaren. Får alltid en förvånad/imponerad blick innan de kommer på hur det hänger ihop.

Snabba puckar

Apotea, alltså. Skickade beställningen igår efter lunch. Idag på morgonen har jag SMS om att grejerna finns på DHL på andra sidan gatan.

Har minimal förståelse för webshoppar som inte kan leverera grejer till dagen efter. Beställ något från H&M och man får vänta närmare en vecka. Kanske inte så konstigt att det går dåligt för dem.

Detta kli

Börjar inse att jag inte kommer komma tillrätta med den däringa svampinfektionen på den här sidan förlossning. Vet inte hur mycket salva jag kletat på och piller hjälper 1-2 veckor men sedan är det tillbaka igen. Blir tokig på att de bara säljer piller tillsammans med salvor, så nu har jag tre tuber och det känns så onödigt. Nämnde det för en kompis nyligen och hon hade haft enorma besvär av samma sort under sin graviditet, inget hjälpte.

Men tips från smålänningen: Köpa Canesten (piller i tre-pack) på Apotea.se istället för på vanliga apoteket. Jättemycket bättre pris och så får jag det levererat till DHL tvärs över gatan.

Slipping through my fingers

Fick feeling och ABBA-lyssnar på Spotify. Är det tisdag så är det. Jag hatar tisdagar, tillsammans med c:a 80% av universums invånare. På tisdagar är allt tillåtet.

Jallafall, kommer fram till Slipping through my fingers men stänger av. Kan inte lyssna på den. När vi gifte oss höll inte mamma något tal, hon har liksom inte riktigt förmåga att uttrycka sig, är inte kompis med ord. Däremot hade hon (med pappas hjälp) satt ihop ett bildspel med bilder på mig från dagen jag föddes tills jag gifte mig (de saxade in en bild på slutet), och så spelade de Slipping through my fingers. Stundtals lite 'pinsamt', bilderna på den sura tonåringen som blänger mot kameran eller gör sitt bästa för att inte bli störd i sin lilla bubbla, men ändå så fint. Oj, så rörd jag var.
Det var, bortsett från när vi sa Ja, det mest känslosamma delen av hela dagen men nu undviker jag den. Blir gråtig bara av de första textraderna.


Det där med att vara känslosam är liksom inte min grej. Inte på det sättet i alla fall.