Köksplaner

Igår hade vi besök av en inredare för att få lite guidning kring den ansiktslyftning jag vill göra av köket. Innan var jag lite rädd att hon skulle vara one-size-fits-all för vi är verkligen inte det där trendiga, minimalistiska, high end mainstream som det känns som att "alla" andra är. Det visade sig att hon tänkte jättemycket på huset som är byggt på 30-talet och tyckte att vi självklart skulle gå på ett uttryck som knyter an till det. Så här ser vårt kök ut nu:

 

Jag har aldrig känt att vi fick till köket för snart nio år sedan. Vi har gjort lite småförändringar, tapeten bland annat, men det har aldrig känts Yes! Mosaiken blev inte alls bra, passar inte. Jag har varit skeptisk till att golvet i köket är vitt men vi resonerade så att det var bättre att bryta av eftersom fiskbensparkett i ek även där inte var ett alternativ. Jag har också ångrat att vi inte gjorde köksön så att det gick att sitta vid den, på barstolar och ville försöka förlänga bänkskivan. Stommarna ska vara kvar, flödet i köket är jättebra och välplanerat. Det är ytskikt och färger som vi tänker att vi vill ändra.

 

Nå, inredningstjejen tyckte följande:

HELST (men inget måste) byta ut bänkskivan på köksön till marmor men behålla resten som är i ek. KAN MAN DET? undrade vi. Blanda två material på bänkskivor?
ABSOLUT! sa hon.
URSNYGGT! sa hon.

Sedan tyckte hon att vi skulle sätta kakel på samma väggar som det är mosaik nu, fast hela vägen upp till taket och hon tänkte sig helfunktionellt vitt vanliga antingen 15x15 eller 15x30 med mörka fogar. Det förslaget känns helrätt.

Luckorna köpte vi ursprungligen vita på IKEA men lämnade in på lackning direkt. Färgen var i princip bara något jag valde som "en i högen" men den fick alltså två tummar upp från henne. De är dock rätt slitna och behöver fräschas upp. Alternativt, om vi vill ha mer förändring, så tyckte hon en blek, dämpad grön färg. Då gick jag igång på alla cylindrar, eftersom jag länge drömt om ett grönt kök. Dock var jag lite skeptisk till nyansen hon visade bilder på. Vi får se, hon ska skicka färgkoder och vi får ta hem provburkar.

 Där det inte är kakel tyckte hon att vi ska måla med samma färg som är i allrummet, så att det blir en helhet.

Två svarta vägglampor på "långsidan".

Eventuellt, beroende på vad vi landar i med marmorskiva eller ej, samt färg på luckor, slipa och byta nyans till något "askigt" på kvarvarande ekbänkskivor.

Vi ska också byta ut den hemska metallisten på golvet till en i ek.

 

När vi (jag) planerade köket var en viktig tanke med köksön att jag ville stå vänd mot resten av huset och laga mat, en tanke som köksfläkten effektivt tog död på. Nu är den snart nio år gammal och jag känner att jag nog kan byta ut den till en 'platta i taket' utan alltför dåligt samvete. Det är nog bara en tidsfråga innan den lägger av ändå (högsta läget går inte att använda). När jag sa det skrek hon nästan rakt ut för det tyckte hon var något av det bästa vi kunde göra, men hon hade inte föreslagit det eftersom jag gett intryck av att vi ville hålla det hela på en ganska stram budget. Nu är det inte riktigt budgeten det handlar om, utan att vi inte vill byta ut mer än nödvändigt.

 

Vad tror vi om det? Ja? 

Swoosh-swoosh

Ja, hej från semestern. 

Det är inte som det varit tidigare år. Stugan känns mindre, vinden kallare, benen tröttare. Inte alls lika mysigt som jag minns det. Jag gillar ju egentligen inte att åka skidor. Tekniken är det inget större fel på, det är bara inte kul. Så fort jag kommit ut längtar jag in igen. Det hjälper inte att jag är i så dålig form som jag är. Mjölksyra efter första åket.

Son är likadan men när jag biter ihop och offrar mig för det kollektiva bryter han ihop över kalla fingrar eller en vurpa och jag tar lättat med honom tillbaka till stugan. Make och Lill är båda överlyckliga, kommer hem sent på eftermiddagarna, rosiga och glada. Make värderar människor efter hur hurtiga de är. Han är uppvuxen med det, att vara ute morgon till kväll och ingen som gnäller. Det är hans ideal. Man ska tycka att det är sköööönt att vara ute. Varken Son eller jag lever upp till hans förväntningar på det planet.

På väg upp var vi fruktansvärt nära att krocka. Vi hade stannat på en P-ficka och när vi skulle ut på vägen igen gjorde Make som man ska, höll koll bakåt och när det var fritt körde han. Det var bara det att exakt samtidigt skulle en bil i mötande körfält göra en omkörning och mötte oss liksom när vi svängde ut. Kanske var det några sekunders marginal, kanske hade den mötande bilen stenkoll men Make och jag var stumma av chock. 

Jag borde höra av mig till Äventyret. Har dåligt samvete för mitt bristande engagemang. Jag vill gärna träffa honom ibland, det är inte det, men däremellan orkar jag inte. 

Hej svejs!

 Ja, ville bara säga hej och hoppas att ni klarar er utan mig ett tag till för imorgon drar vi norrut för en veckans semester på mindre, familjevänlig skidort! 

Det har varit kul på jobbet senaste tiden. Jag känner mig duktig, stark och behövd. Samtidigt som jag hittat min plats känner jag också att de behöver mig mer än jag behöver dem. Det är en skön känsla, gentemot ett jobb. 

Make mejlade efter lunch, ämnet var en lång sifferharang och i mejlet skrev han att det var det som blev firmans resultat 2022. ”Det går bra för dig nu” skrev han. Jag skrev tillbaka och undrade om det betyder att jag kan säga upp mig. ”Tacksam för snabbt svar, vi ska ha team-möte strax och om jag ska säga upp mig vore det ett bra tillfälle när alla är samlade. Det är två veckor till nästa gång”.  Jag fnissade lite åt hur rolig jag är ibland innan jag fortsatte jobba. Det var många siffror men de är inte på riktigt. De är som bara på låtsas.

Drar hejdlöst alla över en kam

Yes, tjejmiddag är grejen! Så himla trevligt var det. Jag kände ingen utöver värdinnan sedan tidigare och i princip alla var supergulliga.

 

Här kommer helgens reflektion: Jag kommer aldrig överens med kvinnor från Göteborg. De är fan alltid buffliga. Jag gillar inte buffliga personer, varken män eller kvinnor.   

 

Det var en kvinna från Göteborg med i fredags och ja, hon var bufflig. Pratade gärna långt och länge om sig själv och sitt, väldigt noga med att markera högt och tydligt så fort hon inte höll med om något som någon sa och ännu mer noga med att låta alla veta precis vad hon gillar men framför allt INTE gillar. Hon och jag hamnade bredvid varandra vid middagen och okej för att det var lite trångt, men hon gestikulerade mycket och hennes hand viftade ofta alldeles för nära mitt ansikte för att det skulle vara bekvämt. Jag fick bekämpa en envis impuls att slå undan handen, som en irriterande fluga, när den kom för nära. Det var frestande men till och med jag lade band på mig för den allmänna stämningens skull. 

 

Värdinnan bad mig berätta om mina sommarplaner (Europaturné) som jag nämnt för henne senast vi sågs och då såg jag i ögonvrån hur den buffliga enormt demonstrativt vred sin stol 90 grader mot mig och flyttade den en halvmeter bak, lutade sig tillbaka med armarna i kors som att hon förberedde sig på att vara publik till en tråkig show någon tvingat med henne till. Ursäkta att det inte handlar om dig i fem minuter.

 

En grej hon pratade om var sin man och vad han jobbar med. Dagen efter, när jag messade med Äventyret, nämnde jag det eftersom han jobbat på samma arbetsplats och han visste mycket väl både vem hon men framförallt hennes man var. Mannen hade bl a varit otrogen med en kvinna på arbetsplatsen under lång tid och det hela hade urartat med dunder och brak.  Det var en del annat också, kryddat med personliga konflikter men enligt Äventyret är mannen en psykiskt labil jubelidiot. 

 Jag försökte, verkligen försökte, känna åtminstone en gnutta sympati för den buffliga men kammade noll. 

 

(Eftersom Sandra undrade: På den här middagen var vi sju stycken, inklusive värdinnan. Det var nog jag som var mest "ny", tror att i princip alla de andra träffat åtminstone någon av övriga deltagare tidigare, utöver värdinnan.)

Veckosummering

• Jag har varit sur på, och sedan talat ut med, mina föräldrar. Det är bra. Jobbigt innan men aha-upplevelse snedstreck självklarhet: Är man rädd om en relation måste man våga ta konflikten ibland. De är så himla fina. Vänliga, förstående och andra-kinden-till.

 

• Jordbävningar. Fy faaaaan fy fan fy fan fy fan för nyhetsbilderna. Tittar på klippen med barn som grävs fram levande och gråter över alla man inte får se, de som inte grävts fram levande. Fy fan.

 

• Jag vet inte helt hundra, men har haft en konstig magkänsla ett tag, att Make gjort en idiotgrej. Han gör det med jämna mellanrum, aldrig av illvilja utan för att han på vissa områden inte har bättre konsekvenstänk/impulskontroll än en femåring. Bokstavligen. Kan/Vill inte konfrontera honom ty orkar inte behöva hantera OM jag haft rätt. Jag åtgärdade, för säkerhets skull, utifallatt.

 

• Skulle haft lönesamtal med min chef i veckan, på mitt initiativ. Var väldigt laddad men han ställde in. Har aldrig tagit initiativ till lönesamtal tidigare, heller aldrig känt mig laddad inför ett. Det är inte pengarna, det är principen.

 

• Ikväll ska jag på såndäringa TJEJMIDDAG. En av Sons kompisars mamma som gör precis det jag pratat hela hösten och vintern om att göra: Bjuda in ett gäng trevliga kvinnor som inte känner varandra sedan tidigare. Jädrar så kul det ska bli. Hon den mamman och jag har börjat ta söndagspromenader ihop, rörande eniga om att vi trivs väldigt bra i varandras sällskap och båda får go energiboost av varandra. Fint är det!

 

• På tal om Sons vänner: Föräldrarna till en annan kompis har sedan flera år tillbaka uppenbart satt i system att enbart skicka iväg sin son till kompisar, de bjuder aldrig någonsin hem till sig. Barnen vill inte vara där heller, eftersom han inte har några roliga leksaker. Så passande. Jag fick, på förekommen anledning nog i söndags (när de utan att fråga först lämnat sin son hos oss, när bara Lisa var hemma med barnen) och "rensade luften" med den mamman. D v s bland annat upplyste henne om att från och med nu kör vi VARANNAN GÅNG hos er. Mamman såg lite frågande ut och sa att Jaaaa, du menar att det blivit lite oftare hos er? men då stod jag på mig och påtalade att de UTESLUTANDE är hos oss. Det får vara slut med det nu.  Vet ju att de kör samma race och ännu värre med andra kompisen, eftersom de bor grannar så var lite irriterad å deras vägnar också. 

Vi känner alla en Bosse

Ni vet typen, övre medelålders self-made-man som utgör inventarie på arbetsplatsen och är van vid att bli lyssnad på. Pondusmage och anser att flicksnärtor som kommer och har idéer om hur saker och ting ska göras (och att det smidiga informella beslutsfattandet ska elimineras till förmån för rutiner och processer) ska hållas jäkligt kort. Det säger han inte högt ty han är smartare än så, men han markerar med ett litet överseende leende och blick fäst i fjärran när dylika flicksnärtor pratar om sitt. Där har vi Bosse i ett nötskal.  

 

När Bosse sticker in huvudet tänker man Åh NEJ. Inte Bosse. Orkar fan inte med Bosse idag! men man är samtidigt beroende av honom för att komma vidare så i bjärt kontrast mot vad man känner innerst inne utbrister man hjärtligt "Nämen BOSSE! Mannen i mitt liv! Kom in och sätt dig! Hur är läget?"

 

I den sekunden inser man

1. Att man känner sig en liten smula smutsig men också
2. Att man från den stunden kommer ha Bosse virad runt lillfingret.

 

Det tveklöst bästa sättet att hantera Bosse är nämligen inte att sätta hårt mot hårt, för är det någonting Bosse misstror så är det kvinnor som sätter sig på tvären. Om man bara står ut med det själv (vilket jag gör eftersom jag är en manipulativ relationsstrateg) behövs det bara lite klapp medhårs och visa att man kan bjuda på sig själv, så är det aldrig några problem att styra och ställa sedan. 

De olika kärlekarna

I onsdags blev jag bjuden på lyxmiddag av leverantör och tog bussen in till stan. Det är mest sådana stunder jag har ro att höra av mig till Äventyret, när jag sitter på bussen och inte har något annat att göra. Vi hörs av någon, kanske två gånger i veckan men alltid på fredagar, önskar varandra en trevlig helg och kollar läget. Han svarade att han var upptagen, på middag hos sin pappa så jag begrep att han hade bil, använder jobbets ibland. När notan kom in var det en halvtimma tills nästa buss skulle gå, kallt och ruggigt så jag messade honom och frågade om han ville köra mig hem. Det ville han gärna. 

 

På vägen stannade vi till och pratade en liten stund. Han frågade om allt är bra med mig, bra hemma. Jag svarade ja. Det är bra, väldigt bra. Jag känner till fullo att jag är där jag vill vara, tacksam att inte någon del av mig längtar ut. Jag är lycklig.

 

Han stryker mig över kinden med tummen, ser mig allvarligt i ögonen och säger med eftertryck att han är så glad, så glad att jag känner så. Sedan säger han att han behöver mig snart igen.

Snart, lovar jag. 

De små detaljerna

De där små grejerna man reagerar på. I måndags morse när de under tystnad samlade folk i stora konferensrummet och jag såg produktionschefen ta av sin ESD-rock innan han också gick in, snygg skjorta under. Jag har aldrig sett honom utan ESD-rock tidigare och tänkte Nu är det något allvarligt på gång. Spetsar öronen och hör någon mumla något om "flaggorna" och sedan "tre små barn". Jag visste att någon dött redan innan vår chef strax efter avslutad personlig information till de närmaste kollegorna var avslutad. Jag grät vid skrivbordet, utan att då veta för vem, bara över att tre små barn förlorat en förälder.

Efteråt, hela förmiddagen, var det som att det inte var en själ på kontoret, fast det satt någon i varje rum. Ingen som pratar, inte ens en telefon som ringer. Så tyst att ventilationen väsnas och det enda som hörs är att någon då och då snyter sig.

 
Annan grej

Igår fick jag ryktesvägen höra att produktionspersonalen blivit tesagda (som det heter på småländska) att släppa allt och städa-städa-städa för det skulle komma viktigt besök onsdag torsdag fredag. Hemligt vad/vilka. Jag frågade min kontorsgranne, som har bättre koll än de flesta på vad som händer, men han visste inget.
"Fast du…!" och så en lång paus innan han fortsatte och drog sig till minnes att kontorsgrannen på andra sidan, tillika största delägaren, i förra veckan fått ett telefonsamtal som han tog bakom stängd dörr. Den här mannen stänger ALDRIG sin dörr. "Jag undrar om inte…"

Jag berättade om det för Make. Byrån han jobbar för är husjurister här och eftersom makes specialitet är bland annat företagsöverlåtelser hade jag en liten tanke om inte… Han säger aldrig någonting, sekretess till tusen, men jag såg på hans min att han redan visste så jag fortsatte att tänka högt, spekulera. "Ja, det skulle man kunna tro" sa Make och sa därmed något utan att egentligen säga något. Så jag tror att vi är på väg att få nya ägare och välkomnar det till tusen. Vi är ett garageföretag som växt explosionsartat, vi behöver mer än vad nuvarande ägare kan ge. Vi behöver ett större sammanhang, hoppas att intressenterna är en större koncern med angränsande verksamhet. 2023 blir spännande!