En Make, en Seglare, ett Äventyr

En fin barnfri helg i stugan med Make, och fin söndagseftermiddag och kväll med Seglaren. Underbart höstväder, promenader i pittoresk skärgårdsmiljö, attans att vi inte tog med lunchpicknick. Seglaren flaggade för att hans baltiske snickare eventuellt skulle vara kvar när jag anlände och jag sa att det inte spelar någon roll för mig men jag tar ordentliga skor så kan du visa mig din skog. Snickaren anade nog. Han såg mig inte ens men Seglaren sa "Jag går en promenad" och då hade snickaren omedelbart svarat I go now! I go now! och börjat packa ihop sina grejer.

 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad Seglaren jobbar med men misstänker att det är långt mycket mer avancerat och kritiskt än han velat ge sken av. Jag vill inte veta sådant jag inte har med att göra, eller göra honom obekväm genom att fråga men kan inte låta bli att lägga ihop de små pusselbitar jag ändå får då och då. Kommer ofta att tänka på serien The Americans. När vi tassar över mjuk mossa i hans skog och han håller undan grenar för mig vill jag fråga om han har sett den men har en känsla av att det inte är något han vill tänka på så jag håller tyst. Det är skönt att vara tyst också. Man behöver inte veta allt.

 

Mina tunna strumpbyxor klarar mirakulöst skogspromenaden utan en enda liten reva. När vi är tillbaka har snickaren åkt och vi går in i det som åter igen ska bli hans vardagsrum men som nu är ett tomt oisolerat skal med spånskivsgolv, verktyg och byggplast. Snett framför öppna spisen har de placerat en rejäl trästolpe. För ett ersätta en bärande vägg, kan man säga om någon undrar. Men i själva verket… Han placerar mig med ryggen mot stolpen, drar ihop mina armar bakom den och håller fast. Med sin lediga hand knäpper han upp några knappar i min blus, lirkar lite och viskar Hur känslig är du idag?

 

När jag senare på kvällen kommer hem har Make tömt brevlådan och hittat ett brev från åklagaren, daterat 24/9. Avslag på kontaktförbudet. Ingen närmare förklaring, bara att åklagaren inte gjort bedömningen att det är nödvändigt med kontaktförbud och i en bisats nämns att även förundersökningen om ofredande är nedlagd. Det känns lite som ett slag i magen. Innerst inne tror jag nog att vi får vara ifred men den där känslan jag hade, att jag kanske var löjlig, inte övertygande, att jag inbillade mig eller att det delvis var mitt fel… den kommer tillbaka med full kraft och gör mig illamående, letar sig in i mina drömmar när jag väl somnar. Make tycker att jag ska ringa åklagaren och fråga varför men jag vill inte. Rädd att hon ska säga något jag inte vill höra, och dessutom spelar det ingen roll för resultatet. Det är som det är. Nu kan vi bara hoppas att han håller sig undan och om inte får vi ansöka igen.

Fler nedslag i vardagen

Polisen hörde av sig och ville ha ett kompletterande förhör om kontaktförbudet. Jag tror att mejlen som Make fått lite hade kommit bort på vägen. Vi pratade en dryg halvtimma och senare på eftermiddagen skickade hon sina renskrivna anteckningar för att få mina synpunkter. Gillar att de gör så. Ibland blir nyanserna fel och då känns det bra att kunna rätta till.

Hon sa i alla fall att jag bör kunna räkna med att få beslut om kontaktförbud eller ej senast fredag. Däremot är anmälan om ofredande mer oklart. Vid något tillfälle kommer åklagaren bestämma om hon ska lägga ner eller driva vidare. Processen omfattas av sekretess, även gentemot mig men jag fick i alla fall reda på att än så länge vet Äventyret inte något om vad som är på gång.

 

Vi har haft team-dagar på jobbet. Två finska kollegor samt en från Stockholm på besök. En av finnarna är min icke-favorit Pekka. Han förstår svenska ganska bra (märker vi ibland) men blir skittjurig om alla inte pratar engelska hela tiden. Det hade varit mer begripligt om han visade intresse för att delta i samtalet, men det gör han inte. Han sitter tyst och stirrar ut i luften. Först när det blir en paus i samtalet tar han ett initiativ. "Är det någon som vill höra ett skämt om katoliker?" Han förmår liksom inte delta i en dialog. Antingen är han tyst eller så drar han oombedd en anekdot om ett problem han ställts inför på ett tidigare jobb, berättelsen slutar alltid med hur bra han löst saken och hur imponerade alla varit av honom. Ibland slutar anekdoten med att han sagt något dräpande, men för det mest om hur duktig han varit.

 

I morse blev jag varse Lill och Angelas nya morgonrutin. Medan Lill borstar tänderna och håret står Angela som en adjutant bakom henne, håller sin mobil som spelar Lills favoritlåt. Inte konstigt att Lill älskar att ha au pair. 

On another note

Lite i skymundan förra veckan hamnade vår nya (och sista?) au pair Angela från nordöstra Spanien. Hon anlände i söndags och är UNDERBAR!
Allt är bra med henne. Hon är mogen, trevlig, aktiv, ser vad som behöver göras och gör det. När vissa av de förra kunde gömma sig på sitt rum en hel helg (för att inte riskera att behöva hjälpa till med något) är det som att den här är oförmögen att sitta stilla, gymmar och springer dagligen. Hon är glad, positiv, tillgiven, jättefin med barnen. En helt galen grej är att en (kill)kompis till henne är au pair i vår stad! Jag trodde inte det fanns fler au pairer här men hennes kompis ska bo i en familj ungefär en kvart från oss! Helt osannolikt!

 

Förra lördagen träffade jag Seglaren också, bestämde mig efter det för att sekreterarstilen får bli dresscode framöver också. Min gammalrosa sidenblus och städade grå pennkjol fick vara intakt även när han försett mig med ögonbindel och lett mig fram till en vägg där han skruvat fast två rejäla metallöglor på sådan höjd och med sådant avstånd från varandra att jag behövde stå på tå och hade noll wiggle room, när han väl fäst mina handleder i varsin ögla. En minst sagt nöjd Seglare tog sig friheter tills jag höll på att krypa ur skinnet, för att sedan återställa mina kläder, pussa mig på huvudet och säga "Sådär! Fin dam igen!" Kläderna, det mesta av dem i alla fall, fick för övrigt sitta kvar en lång stund efter att han lett mig upp till sovrummet. Gå i trappa med förbundna ögon, gillar den övningen i tillit.
Andra halvlek avrundades med att vi hörde en bil köra in på gården och parkera. Han hade, guschelov, precis börjat släppa loss mig men fick väldigt bråttom att slänga på kläder och öppna för den som bankade på ytterdörren. Det visade sig vara den byggare som ska hjälpa honom färdigställa ett större renoveringsprojekt. Jag satt på hans säng med sovrumsdörren noga stängd, redde ut de 20 meter rep som fram tills en kvart tidigare hållit mig fast i en prydlig box tie. Det tog lika lång tid som för honom att prata igenom projektet. Många knutar blir det. 

Bearbetar

 Ja, det har ju varit ”lite mycket” i veckan men allt känns fortsatt bra. Inget nytt från Äventyret. Ju mer jag tänker på det, desto smartare förefaller det här med kontaktförbud. En tanke jag ofta återvänder till för att stärka mig är hans poliskompis reaktion när vi möttes. Den som är absolut närmast honom, enligt kompisen närmare än Äventyrets egna barn, anser att Äventyret är helt dum i huvudet och (kompisens ord): ”…Nästan så jag skulle vilja åka hem till honom och… puckla på honom.”  Det sista med en ursäktande blick mot den andra polisen i rummet.

Jag tänker mycket på förhöret och att jag nog borde pratat friare, kommer på saker jag borde ha sagt. Jag hade inte tid att förbereda mig. Från att jag lämnade polisen på tisdagseftermiddagen till att jag satt där igen på onsdagen hann jag inget annat än att sammanställa det digitala materialet, sova och ha några möten. Plus, formad av jobbet. Faktabaserad. Jag baserade min berättelse under förhöret på det digitala materialet, datorn framför mig på bordet, använde det som tidslinje. Det blev nog lite kliniskt. 

De frågade, både första och andra dagen, om han utsatt mig för någon form av våld, sexuellt eller annat. Såg kompisen lystra extra när hans kollega ställde frågan. Jag sa bestämt nej, vid båda tillfällen. Övertygad om att kompisen känner till vilken karaktär mitt och Äventyrets dynamik har bestått av, och andra gången de frågade sa jag något i stil med att jag, om jag velat jävlas, hade kunnat påstå det, (det finns även visst digitalt material som hade kunnat bevisa det, ibland när han och jag behövt prata om någon händelse som inte landat väl hos mig) men att det inte vore fair. Allt som skett mellan oss har ändå varit med samtycke enligt min mening. Oerhört tacksam att poliserna genomgående bara frågar om sådant som är relevant, inte en gång förefallit nyfikna så som ”en vanlig person” hade blivit nyfiken. 

Jag ska nog försöka sluta tänka (och skriva) om det här nu, åtminstone tills det händer något nytt. Tack för att ni läser och för ert stöd!

Skitstormens öga?

Allt känns lite bättre idag. Fortfarande (spännings)huvudvärk men på det stora hela känner både Make och jag oss lugna. Kanske är vi i stormens öga, kanske inte, men oavsett är jag väldigt glad att vi är två i det här, att vi backar varandra. Han är helt fantastisk. Inte med ett ord skuldbelägger eller förebrår han mig för den här jävla skitstormen jag dragit in honom i. Han upprepar bara att det är Äventyret som gör fel och inte jag, men jag känner mig ändå skyldig.

 

Det jag inte berättat här på bloggen, för det kändes så jobbigt, var att Äventyret dök upp oanmäld och ovälkommen utanför stugan i somras, när min familj var bortrest. Han hade en luddig ursäkt om att han var orolig för mig men jag vägrar tro att det var en tillfällighet. Han visste att de skulle vara bortresta sedan innan vi avslutade.

Jag tyckte att det var jätteotäckt att han plötsligt hörde av sig och sa att han var utanför och krävde att få prata med mig. När jag svarade att han skrämde mig och att jag ville att han skulle gå vägrade han. Till slut insåg jag att jag inte hade något val och i samband med det messade jag Seglaren (som ändå befann sig i samma kommun) och skrev att jag var rädd. Nu inför att jag saxade ihop allt ville jag stämma av med honom eftersom detta potentiellt kan involvera honom. Han jobbar själv inom en sorts myndighet (tror jag att man kan säga) och på något vis färgar det hans logik, gör honom till ett bra bollplank. Det behöver du inte säga, du kan skriva så och så, det och det är inte relevant. Han var okej med om han behöver bli involverad men tipsade mig om att det för sakens skull, här och nu, inte gynnar mig att belysa hans roll så då kan jag lika gärna låta bli. Helt rätt. Jag tog med SMS-växlingen med honom men refererade bara till honom som "en vän".

 

Tillbaka till eftermiddagen 16 juli så insåg jag att han inte skulle åka och gick ut för att prata med honom, klädd i morgonrock och halvsminkad eftersom jag höll på att göra mig iordning för att åka till Seglaren. Vi pratade tio minuter ungefär, jag var defensiv, avvisande och upprepade att jag inte ville ha honom där, att jag ville att han skulle åka, att han skrämde mig. Han var påtagligt frustrerad/besviken/upprörd/jag vet inte, men inte våldsam. Efter knappt tio minuter gick han och en kort stund senare började han SMS:a, undra varför jag kom ut i morgonrock klockan två på eftermiddagen, hade jag haft en annan man i stugan? Sedan spann det loss, han var övertygad om att det legat en annan man i min säng medan han stod utanför, att det var därför jag inte tog emot honom med öppna armar eller bjöd in honom för en pratstund.

 

Det var så det började, eller så det började sluta, om man föredrar. Vill man kan man gå tillbaka till inlägget jag skrev 17 juli om hur jag mådde efter vad jag då trodde var "Ett Äventyrs dödsryckning".

131 sidor pdf

mejlade jag till Polisen igår. I princip en SMS-skärmdump på varje sida. Teknisk bevisning FTW. Jag frågade när jag var där i förrgår om jag måste lämna in allt men de sa att jag bara ska lämna in det som styrker min berättelse, allt annat kan jag lämna därhän. På ett sätt känns det som lite fusk, som att jag tar saker och ting ur sitt sammanhang, men jag har ändå varit ganska generös i vad jag tagit med. I slutet av dagen vill jag lämna en rättvisande bild.

 

Make svarade på hans mejl, tillbakavisade anklagelserna och gjorde honom uppmärksam på brottet falsk angivelse. Efter en timma fick han svar, något om att Make inte ska försöka flytta fokus från sig själv och nu har kvarnarna börjat mala, eller något i den stilen.

 

Natten till igår drömde jag att polisens metod för att hantera fall som mitt var att hjälpa mig fejka min egen död. De hade ett standardförfarande, inklusive en båt som skulle hittas drivande på sjön. Effektivt sätt att sätta stopp för ofredande? "Hon är död, sorry." Jag berättade för poliserna och vi fnissade lite tillsammans.

 

Igår tog jag ledigt hela eftermiddagen och var hos polisen i ytterligare tre timmar, förhör och kompletterade den anmälan som vi gjorde i förrgår. Jag berättade från början till slut, de ställde en eller två frågor för att få något förtydligat och sedan var det över. Vi ansökte också om kontaktförbud. Om jag får det beviljat kommer det indirekt även att omfatta Make, eftersom man antagligen kan göra gällande att han försöker komma åt mig genom Make. Vi polisanmäler inte mejlen från honom till Make, det är "för lite" än så länge. Polisen trodde att handläggningstiden för kontaktförbudet är max två veckor och inom den tiden kommer de att hålla förhör med honom, så han blir inom kort medveten om vad som är på gång. "De flesta brukar backa i det läget men en del blir ännu argare och går på ännu hårdare" förvarnade de om.

Äventyret fortsätter

Surrealistiskt.

 

Igår fick Make mejl av Äventyret. Ett obehagligt, hotfullt mejl om att han (Make) skulle ha gjort sig skyldig till olaga tvång genom att kontrollera och styra mig. "Nästa steg blir en angelägenhet för myndigheter, arbetsgivare och andra, med sannolika följder för både ditt anseende och din framtid." Jag får kalla kårar, för att inte tala om vad stackars Make, helt oskyldig i sammanhanget, får.

 

Idag var jag hos polisen. Tanken var att lite informellt rådgöra med dem om det finns något de kan göra, typ ringa Äventyret och tala honom tillrätta. Jag nämnde även för den förtroendeingivande kvinnan bakom skyddsglaset att Äventyret har en kompis som är polis och som jag vet att han pratat med om oss. Hon visste vem det var och gick för att se om han kunde tänka sig att komma och prata med mig.

Jag blev kvar där i över tre timmar, två av dem med både poliskompisen och damen. Kompisen var chockad när jag berättat. Ja, Äventyret har pratat maniskt om mig och visat en del av vår kommunikation. Kompisen är kräkless på att höra om mig och av vad Äventyret visat och berättat har kompisen dragit slutsatsen att jag är lite halvgalen, något han, efter att ha pratat med mig kände sig skamsen för. Han hade inte hela bilden, inser han och det är inget jag kan lasta honom för. Man ser ju bara vad man ser, hur ska man veta vad man inte ser?

 

Det visade sig att polisen måste upprätta en anmälan men jag kan välja om jag vill medverka eller ej. Jag ska tillbaka imorgon för förhör och lämna in den bevisning jag har. Äventyrets kompis sa att han aldrig kommer ge sig, när han tycker att han har rätt ger han sig inte, men om vi får ett kontaktförbud beviljat bryter han faktiskt mot lagen varje gång han hör av sig.   

 

Känner enorm tacksamhet gentemot polisen så här långt. Att de båda tog sig tid med mig, stöttande, upprepade att jag inte gör något fel, att det var bra att jag kom dit, att de backar mig. Det känns. Samtidigt är det på riktigt nu och jag orkar inte riktigt ta in det. 

Mörka fantasier

På lördag träffar jag Seglaren igen. Hans hus är fortfarande bitvis renoveringskaos men jag ser fram emot riktigt höstiga dagar och kvällar hos honom när han är klar och vi kan leka framför öppna spisen. Han är händig och påhittig och har antytt planer på subtila fästpunkter även i det rummet. I slutet av förra veckan berättade jag om en tanke jag haft i ganska många år, för luddigt för att kallas fantasi, men en bild som återkommit med jämna mellanrum. Den bilden var mitt i prick för honom och han har preppat inför lördag. Pirrigt på ett behagligt sätt inför det.

 

Ett förtroende man bygger, att våga dela med sig av tankar och fantasier, särskilt eftersom – åtminstone för min egen del, jag ibland inte är säker på varifrån mina önskningar kommer. På det stora hela bottnar jag utan problem i mina känslor men jag har inte koll på det som Äventyret och jag kallade för Mörkret, hur mycket det påverkar mig och försöker komma åt mig. Mörkret sitter som en elak skugga i min hjärna, det vill mig illa och jag har liten insyn i vad som händer där eller hur det påverkar mig. Mörkret lurar, kommer jag för nära kan jag sugas in i det, men det är också en stark tjusning, att våga gå så nära som möjligt. Jag kan aldrig riktigt avgöra om en önskan om något extra utmanande är mörkret som lurar mig att närma mig så att det ska komma åt mig, eller om det är något jag faktiskt vill.

 

Seglaren och jag pratar om det, liksom jag pratade med Äventyret om det. Seglaren är lättare att prata med live. Egentligen föredrar jag att skriva men uppskattar att kunna ligga i Seglarens trygga famn medan han tålmodigt väntar tills orden kommer, oregelbundet och med ojämna pauser. Jag hör att min röst är annorlunda då, mer spänd, sitter högre upp i halsen. Ständigt den underliggande rädslan att han ska tycka att jag är besvärlig eller konstig men det är en risk jag bestämt mig för att jag bara måste ta, det finns inget alternativ om vi ska ses.  

 

Fråga till er kloka läsare: Om man skulle få för sig att prata med ett proffs om Mörkret, för att själv förstå, hur hittar man rätt proffs att prata med? Jag vet inte ens vad man ska leta efter, en psykolog eller terapeut eller beteendevetare eller är allt samma sak? Vilken sorts psykolog? Vilken skola? Hur vet man att man är bekväm med att prata med individen, innan man testat eller är det bara att försöka och hoppas på det bästa? Samt tiotusenkronorsfrågan: Kan det vara bättre att bara låta det vara och förhålla sig till det? Tänk om det blir värre om jag skulle börja röra runt i det? 

Vidare, på temat fabrik

Vi äter mycket ägg på vår avdelning. Nästan alla killar har med sig ett eller flera ägg till frukostrasten. Jag brukar också ha med ett. Idag glömde jag mitt ägg men en av grabbarna grus (de med gårdagens fin-i-håret) föreslog att jag skulle låna ett ägg av den andra grabben. Han tar med sig tio kokta ägg på måndagen, äter två varje dag.  Jag sa att det finns ju kvinnor som fryser sina ägg, men han har sina i kylen.
Hoppas bara att han inte försökt befrukta dem sa min kollega. Bilden jag fick på min näthinna! Kunde inte sluta skratta.

 

Resonerade med en annan kollega om att man borde gå runt med en mikrofon för att kunna göra mic drop när man sagt något riktigt bra. Spånade vidare att man hade behövt ha mikrofonen fäst med någon typ av snöre (kom inte riktigt överens om den borde vara fäst vid handleden eller foten), så att man ska kunna lämna rummet i triumf utan att behöva böja sig ner och plocka upp den, det hade ju förtagit effekten rejält.

 

Tänk om man bara skulle gå runt med en mikrofon, sa vi. Och när folk frågar varför svarar man "Det kommer du märka". Jag hade en flugsmälla på ett kontorsrum för många år sedan. Den ingick i rummet liksom. När jag frågade de runtomkring varför den var där svarade de just det: Det kommer du märka, men jag hade det där kontoret i säkert två år utan att begripa.

 

På tal om det berättade mikrofon-kollegan att när han gjorde sitt examensarbete på ett företag fick de ett rum att sitta i där på firman, och en dag låg det en kil utanför dörren. Den låg kvar där under hela tiden de skrev färdigt sitt exjobb och först efteråt fick de reda på att det var kontorsgrannen (som knappt ens hälsat på dem) som lämnat den där, en subtil pik för att de inte bjudit på inkilningstårta. Så raffinerat passivt aggressivt att jag behövde smälta den berättelsen en stund. 

POV: Jobbar på fabrik

Grabbarna jag jobbar med.  
Är på väg iväg med datorväskan på ryggen och de frågar vart jag ska, är jag sjuk? Nä, ska till frissan.

"Aha. Om vi glömmer säga det sen: Va fin du är i håret!"

Mm. Tack.

 

Några timmar senare står jag i deras dörröppning och slänger uppfordrande med håret.

De: Vi har redan sagt att du är fin i håret men… jaja, vafinduärihåret.

Jag står kvar några sekunder. Vi blänger låtsasirriterat på varandra. Jag vickar på huvudet.

De: Asså, du får inte fler komplimanger nu.

Jag tillbringar mina dagar i vad man brukar kalla rå men hjärtlig stämning, mitt bästa element faktiskt.

 

Jag blev väl sådär nöjd med håret. Det kanske var ett misstag att ta med en bild som jag hittat på Pinterest under sökfrasen "autumn blonde" och säga Ungefär sådär. Vi pratade, frissan gick igenom hur hon tänkte göra, det lät toppen. Slutresultatet: Inte dåligt antar jag, men inte i närheten av bilden. Jag gillar frisören, har klippt mig av och till hos henne sedan säkert 15 år men hade glömt att när det gäller färg är hon inte den som tar ut svängarna. 

Twice as much ain't twice as good and can't sustain like one half would

Emma frågade hur jag gör för att inte bli kär i Seglaren. Inte bara en bra fråga, utan en avgörande fråga. Hur håller man ordning på känslorna?

 

Nu kan jag bara tala för mig själv, det här förhållningssättet fungerar för mig, så som jag är ihopskruvad.

 

Å ena sidan är jag inte den som varken kan eller vill ha sex utan känslor men å andra sidan har jag nog ett rätt okomplicerat förhållande till känslor generellt och är rationell på ett sätt som kan gränsa till känslokallt. Jag tror det är det som gör att det fungerar. Jag känner absolut, jag identifierar och konstaterar känslan för mig själv, men har inga problem med att låta det stanna där. Bara för att man känner något måste man inte agera på det. Det är okej att tycka om någon väldigt mycket eller till och med vara lite förälskad, det behöver inte leda till något för det. Det finns plats för flera kärlekar. Den ena utesluter inte den andra.

 

Dessutom är jag tillräckligt rationell för att veta att det jag känner är baserat på rådande förutsättningar, det är lätt lura sig själv – som Äventyret gjorde – och (fåfängt) tro att om man skalade upp relationen så skulle allt fortfarande vara lika underbart. Nej, det skulle det inte. En stående all-you-can-eat-buffé kommer aldrig någonsin att smaka i närheten av lika gott som små ljuvligt välkomponerade munsbitar när man är riktigt hungrig.

Diverse möten och icke-möten

På grund av omständigheter blev Seglaren strandad i mitt närområde igår. Han hörde av sig strax innan lunch och meddelade sin situation, mest på skoj, men jag slängde i mig min mat och hann träffa honom en stund. Vi körde lite på måfå, det är inte mina hoods alls, parkerade i ett friluftsområde och hittade en bänk en liten bit in i skogen, där vi satt en timma och pratade (och hånglade en del). Inte en människa hade vägarna förbi men även om… det är som sagt inte min hemmaplan så det kändes lugnt. Jo, en gubbe på cykel passerade precis när vi skulle sätta oss i bilen. "Han såg oss, vi får nog döda honom. Veva ner rutan så tar jag han om nacken när vi åker förbi" sa Seglaren i passagerarsätet. "Det är lugnt, jag klipper han här i kurvan" svarade jag men då kom vi fram till ett bostadsområde så jag lät bli. Där hade gubben tur, haha.

 

Jag har inte hört något från Äventyret. Gissar att jag har en driva upprörda mejl från honom men han har inte försökt höra av sig till min vanliga gmail eller jobbmejl, vilket jag antar att han gjort om han verkligen ville. Känslan av att ha vänt ryggen åt en tickande bomb börjar gå över men jag är lite rädd att springa på honom. Jag övertalar Lill att följa med när jag ska till ställen där jag vet att han potentiellt kan dyka upp för om hon är med skulle han aldrig komma fram. Han har alltid haft stor respekt för barn- och mammagrejen.

 

På tal om att springa på folk var Lill och jag på Maxi igår och där befann sig min förr-förr-förra chef, hon som så totalt bröt ner mig. Jag har inte träffat henne sedan dess men har funderat på vad jag ska säga om vi en dag står öga mot öga. Hon var så elak att jag omöjligt skulle kunna låtsas som ingenting. Jag skulle vilja berätta för henne hur pissigt hon fick mig att må och att jag nu, när jag hämtat mig, ser klart i att hon betedde sig helt oacceptabelt. Nu skulle jag, från botten av mitt hjärta, vilja be henne dra åt helvete. Omoget, ja men det hade känts förbannat bra. Nå, Maxi en torsdagseftermiddag var varken 'the time' eller 'the place' så jag tog Lill i handen och gick åt andra hållet. 

 

Igår berättade mamma att hon lunchat med en väninna som även känner Göstas mamma. Minns ni Gösta? Sons nyinflyttade bästa kompis, vars utifrån och in färgstarka mamma är från ett centralafrikanskt land och pappan är en inifrån och ut tråkbeige skåning? Göstas mamma känner tydligen till kopplingen till min mamma, så hon hade berättat för väninnan att hon på skolavslutningsdagen hade blivit så lycklig för att jag hade hejat på henne, tagit sällskap, hjälpt henne med hennes grejer och bjöd in henne att sitta med oss under efterföljande tårtkalas, kände sig inkluderad i ett sammanhang där hon inte känner någon. Tänk att något så litet kan betyda så mycket för någon annan. 

Pekka

Igår var jag på utflykt, tog tåget till Skåne och träffade för första gången en leverantör som egentligen inte är min men som kanske borde vara min, pga jag är ansvarig för typ 65 procent av värdet. Ansvarig för affären som helhet är Pekka i Finland som jag dessvärre inte kan samarbeta med. Det går inte. Vi håller sams och håller oss ur varandras väg så mycket det går, men alla inblandade (inklusive vår chef) vet att vi inte kan samarbeta.

 

När han och jag försöker göra något tillsammans känner jag mig alltid överkörd och undanskuffad. Han har en helt annan stil än jag. Han är gåpåig, bufflig, faktiskt en aning sneaky också, drar sig inte för att tumma rätt mycket på sanningen i en förhandling medan jag är relationsbyggare, tror på uppriktighet och transparens så långt det bara är möjligt. Det funkar bäst för mig och Pekkas stil funkar (antagligen) bäst för honom men om vi försöker ha ett leverantörsmöte tillsammans funkar det inte alls. För mig. Han kör sitt race ändå, så klart, ligger ju i hans natur men lämnar inget som helst utrymme för mig att göra min grej.

 

En annan sak som jag har svårt med angående Pekka är att jag vet att han är nära vän med säljaren hos en av våra största leverantörer i Finland. Det hade varit fine om Pekka gjort som man bör, helt enkelt varit transparent angående relationen och sedan hållit sig undan för egentligen är det inte hans område utan mitt, men han söker aktivt upp det som kan involvera den här leverantören och jag upplever att han lobbar envetet för att leverantören ska få affären. Sedan får man ge honom att han (sannolikt) använder relationen för att få bra villkor, men jag gillar det inte. Har ventilerat detta med chefen vid något tillfälle men han verkade inte bry sig så jag tänker att det bara är att gilla läget.

 

Ja, och igår gick bra. Jag åkte hem med en potential på åtta miljoner i besparing. Ingen quickfix, men det behöver det inte vara för så mycket pengar.

Ja men nu blev det så

 Man kan ju inte bygga om hur länge som helst så från och med nu är det dyrt och heligt. Det passar min glimten-i-ögat-självdistans, inte mycket som är heligt här, nej. Och bilden, den är skum. Jag fast ändå inte. Skulle kunna vara en AI-produkt baserad på vilken som helst av tusentals olika kvinnor. 

Rensandet fortsätter, sakta men säkert. Högt och lågt, bokstavligen. Källare och övervåning. Jag är all over the place och duttar osystematiskt men det känns okej så länge jag packar kasse efter kasse med grejer som ska bort.

Ikväll hittade jag gamla album och även däribland en pärm med utskrifter från bloggarnas urmoder; Dagboken på Lunarstorm. HerreGUD, Lunarstorm! Jag skrev flitigt där, runt millennieskiftet, 16-19 år gammal. Bläddrade som hastigast och önskade att jag haft en skämskudde. Man skrev annorlunda på den tiden. Det var mycket *fniss*, *skrattar*, *mys*, *blink blink*. 

Och när jag läser om första pojkvännen, Idioten, kan jag fortfarande höra låten Freestyler av Bomfunk MC och minns precis videon, den ballt klädde killen med dreads i steril tunnelbanemiljö. Jag tittade på väldigt mycket MTV i hans mammas deppiga lägenhet, där alla persienner alltid var nerdragna och väggarna marinerade i nikotin.

Lunarstorm, vänner. Vad har vi för take på det, 25 år senare?

När hösten kom sa du att nu känns det som det börjar om

Glad september på er! Jag är pepp som tusan, mer än redo för höst!

För mig är höst mer omstart än nyår. Är det sedan uppväxten då höst var liktydigt med ny årskurs? Är man (jag) mer präglad av läsår än kalenderår? Oklart.

 

Som alltid vill jag förnya mig så här års. Nästa vecka har jag klipp-å-färg på måndag och ansiktsbehehandling extra-allt på fredagen. För första gången på väldigt länge var jag i en vanlig butik i helgen, köpte några nyproducerade plagg, till mig själv. Det kändes ovant och lite skamfyllt men också en aning lyxigt. Har också en Sellpy-order i pajpen men den här gången med dyrare plagg i (hoppas jag) bättre kvalitet. Även det nystart? Vill använda mer naturmaterial. Det blir bland annat ett par blå linnebyxor och en offwhite sidenblus, eftersom jag lyckades förstöra den förra jag hade i tvätten.

 

På tal om omstart vågar jag nog säga att jag kommit igång med att träna efter ett generande långt uppehåll – vi snackar flera år. Känner att jag kan säga 'kommit igång' med gott samvete eftersom jag tagit mig iväg även när det varit motigt, som t ex efter en pizzamiddag och när Make varit bortrest. Nu har jag dessutom till min stora glädje hittat ett ställe som har boxpass en gång i veckan och jag kommer köpa terminskort där, egentligen bara för det passets skull. Det är primärt ett studentställe, så priserna är därefter. Ambitionsnivån är minst tre pass i veckan, två av dem tantgympa (föredömligt svettigt!) i skolans idrottshall, fyra minuters promenad hemifrån. Och det där boxpasset då, bara för att det är min roligaste träning.

 

Om två veckor kommer nya au pairen Angela. Jag letar efter en medryttarhäst åt henne och det verkar som att vi fått träff. Stort plus är att det i samma stall även finns en shettis och jag ser framför mig för Lill och Angela kan hänga i stallet tillsammans. Det hade varit guld! Hoppas att allt känns bra mellan henne och stallägaren!