Dåliga nyheter

Igår var jag på en "trevlighet" som en leverantör anordnade. Föreläsningar, julbord och sport. Gubben som tillsammans med en kompanjon startat företaget berättade om deras resa. Jag älskar de där jordnära herrarna i jeans och rutig skjuta från Gekås som rattar en koncern med omsättning på +2 miljarder. Inget är komplicerat med dem. De beter sig om att deras företag fortfarande är tio gubbar i ett garage. Han sa i alla fall (sarkastiskt, på tal om hur andra i branschen gjort) att om man ska ge någon dåliga nyheter, som till exempel att man ska stänga fabriken de jobbar för, så ska man göra det sista dagen innan jul eller sista dagen innan semestern, för då hinner allt lugna ner sig lite innan de är tillbaka på jobbet igen.

 

En gång när jag var runt 12 var pappa lite nere över jul för i stort sett det sista som hände innan ledigheten var att en av hans största kunder hörde av sig och berättade att de skulle byta leverantör. Minns att pappa å ena sidan fattade att en sådan kommunikation är något man vill 'ha gjort' innan man går på ledighet, men kan man inte tänka på den på andra sidan, som får gå på julledighet med en fan också-känsla?

 

I detta nu sitter jag och måste bestämma mig för om ett paket som jag kohandlat kring hela hösten ska få stanna hos befintlig leverantör, eller gå till en annan. Det är inget självklart beslut, pengar vägs mot strategi och 'mjuka värden', vilka som är bra att samarbete med. Helst hade jag velat ha det gjort idag men det ligger i farans riktning att befintlig leverantör tappar några miljoner i omsättning, beroende på vad jag landar i för beslut.

 

Hur det än blir ska jag inte skicka några dåliga nyheter till någon idag. De undrar säkert hur det gått men jag ska inte göra det. Dessutom vill jag vara en sådan som ringer och berättar dåliga nyheter innan jag skickar mejlet. Helst hade jag bara skickat ett välformulerat mejl, men det är fegt. Jag ska ringa först. 

Status: Bullmamma

Idag bjöd jag hem mina lokala team-kollegor på lunch! Vi skulle ha varit tio stycken men blev pga sjukdom och ett fall av vad som måste vara social fobi* sju stycken. Helt perfekt. Behövde inte flytta en möbel för att det skulle funka. Det är lite så jag visar att jag tycker om folk – jag vill bjuda dem på mat. Inte bara mat, jag hade preppat med en liten glögg först och chokladmousse till efterrätt. För en gångs skull hade jag också förberett ALLT som gick att förbereda. I söndags lagade jag en megabatch gulaschgryta, igår bakade jag bröd och gjorde dessert, dukade, tänkte på ALLT. Det blev jättetrevligt! Jag älskar att bjuda hem folk på mat!

 

En grej som alltid händer när jag ska göra sånt är att jag blir nästan lite manisk. Kan inte riktigt bara göra fem liter gulaschgryta, tycker att när jag ändå står i köket kan jag lika gärna bara en och en halv sats bullar också och när degknådningsmaskinen ändå är uppe kanske jag skulle göra pizza till middag? Igår när jag funderade på dessert var alla recept så dumma för antingen gick det åt en massa äggvitor eller en massa äggulor men då kom jag på att göra chokladmousse (med sex äggvitor) till idag och samtidigt av sex äggulor en form av lingonparfaiten som är tradition på nyårsafton. Men för att göra lingonparfaiten behövde jag först baka havreflarn så det gjorde jag. Det är lite Pettson och pannkakstårtan över 'at.

 

 "Så härlig uteplats ni har. Det vore kul att se den sommartid också" sa chefen menande. Det kommer han inte behöva säga två gånger. Jag ÄLSKAR att bjuda hem folk!

44 minus två

Jag har börjat tänka på det här med KLIMAKTERIET. Jag gruvar mig. Vill inte hamna där. Tänker på HRT och skulle helst typ vilja börja förebyggande.

 

I helgen pratade jag med en vän som också är läkare – hon sitter på mycket intressant information. Bland annat:

• Mäns könshormon produceras i testiklarna. Kvinnors könshormon produceras i binjurarna. Binjurarna producerar även stresshormon och människoskroppen prioriterar alltid det som upplevs akut. Alltså: Om man som kvinna är stressad, sover för lite, dricker för mycket kaffe mm så producerar kroppen mindre östrogen och då blir man "gammal" snabbare. Män kan stressa bäst de vill, deras testosteronproduktion påverkas inte för det.
• Kvinnor behöver sova 1-2 timmar mer än män per dygn.
• Man åldras i steg (precis som att barn mognar i steg). Enligt min vän är 44 ett år då många tar ett rejält ålderskliv uppåt. Oklart hur vetenskaplig just den iakttagelsen är, men hon (som fyllde 44 i år) säger att alla hennes vänner påstår samma sak. 44 var året de blev gamla, torra, PMS tre veckor i månaden och annan göttigt. Jag har dryga två år kvar dit.

 

Jag tänker på livet i stort och att jag ska ha detta i åtanke för mina val och prioriteringar. Nog för att det är värt ändå (för mig), men ännu en aspekt på att inte göra det svårare för mig än jag behöver. Make undrade om vi ska ha ny au pair efter sommaren och jag känner ABSOLUT! Barnen börjar bli stora men det är inte bara barnen, det är allt runt om kring. Det är många stressmoment i vardagen som au pair-grejen eliminerar.

 

Tänker också kring om man skulle ställas för tankar på jobb-byte – jag såg något förra veckan som hade kunnat vara spännande – men jag har det ärligt talat jäkligt bra där jag är nu. Känner mig inte stressad, har kontroll, presterar. Jätteflexibla arbetstider som definitivt är till min fördel. Jobb-byte lika med stress lika med åldrande. Nej tack. Känner jag nu. 

Alla nyanser av bubbel

Såg någon på Insta som skrev att detta är "trötta veckan". Är det en vedertagen term, som "oxmånader", eller bara så hon (också) känner?

Det finns ju närapå inget som är tråkigare att läsa om än att andra är trötta så jag ska bespara er det. Inte bara jag som är trött förresten. Till och med min FOMO-dotter ville i söndags eftermiddag bara ligga bredvid mig i sängen och sträcklyssna på radions julkalender från förra året.

 

Julledigheten blir rätt intensiv. Kul, men intensiv. Några dagar innan nyår ska jag, syrran och kusinen på spa i Göteborg. Läääängtar. På nyårsafton kommer Makes syster med kille ("stjärnkocken") och hennes två barn. Det ska också bli jätteroligt men jag har haft prestationsångest över nyårsmiddagen i ett par veckor nu. Hur lyxar man till det för några som har lyx som vardag? Det går inte. I alla fall inte om man ska hålla sig Inom Rimlighetens Gränser, vilket jag ändå har för avsikt att göra. Därför har jag bestämt oss för att det blir plockmatsbuffé som nyårsmiddag. Det är ändå väldigt tacksamt ur många aspekter. Eller… hmmm.. tänk er en förrättsbuffé! Vem älskar inte förrätter?! Det ska jag fundera mer på. I detta nu fick jag tummen ur och beställde bubbel också. Champagne först, crémant sedan, när smaklökarna blivit lite lagom bedövade. Inom rimlighetens gränser som sagt. Kanske, i linje med det, får jag komplettera med Happy Cat-cavan till tolvslaget, hehe.

 

Hit me with your favorit-förrätter!

Ingenting försvinner allt finns kvar

Ja, så det här att mamma träffade sin syster Anna för första gången i fredags:

Lunchen hade gått bra och de tillbringade ett antal timmar ihop. Mamma ångrar att hon inte tog tag i saken medan morfar fortfarande levde så att Anna hade fått träffa honom men nu är det som det är och en syster är bättre än ingenting.

 

De var ett gäng som umgicks, var ute och dansade och så. Min mormor, Annas mamma (Vi kallar henne Inger) och morfar, som då var förlovad med Inger. Vad Inger berättat för Anna var att en kväll hade plötsligt min mormor och morfar försvunnit tillsammans från en dans och senare visade det sig att de åkt till morfars gård några mil bort. Väldigt sannolikt blev min mamma till i den lilla stugan på kullen som hör till gården. När jag var liten och vi tillbringade sommarloven med mamma hos mormor och morfar bodde vi alltid i den lilla stugan. Medaljongtapeter, utedass, inget rinnande vatten och en teve som man vrider på rattar för att hjälpligt ställa in kanalerna. Där kollade syrran och jag på Tippen och åt cornflakes med filmjölk och ohälsosamma mängder strösocker många, många sommarmorgnar. Ingenting försvinner, allt finns kvar.

 

Inger och morfar gifte sig för att sedan skiljas när mamma och Anna var två. Fram tills dess bodde mamma med sin mormor och morfar. När mamma fyllt två och morfar lämnat Inger gifte han sig med mormor och då flyttade hela den nya familjen ihop. Efter det träffade han inte Anna en enda gång och Inger ville inte prata om honom. Inger träffade en ny man som hon gifte sig- och fick tre döttrar till med, men separerade från i början och 70-talet. Efter det bodde hon och de fyra flickorna själva, med ett städjobb som enda inkomstkälla.

 

Det Anna sa var nästan värst av allt var att hennes farfar var hennes lärare under uppväxten. Han och farmodern bodde nära Anna och de hade en liten hund som Anna tyckte så mycket om att leka med så hon träffade dem ganska ofta, men inte en enda gång låtsades de om att hon var deras barnbarn. Då hade hon ändå varit det i två år, innan morfar lämnade Inger. Så hjärtskärande att tänka på.

 

Men bilden på 69-åriga mamma och Anna bredvid varandra, båda blankögda men glada. Den är fin. 

Sägning

 Idag promenerade jag med en vän. Hon konstaterade att hon fyller 50 nästa år men att hon verkligen inte känner sig som 50. 

”Nä, man är ju inte äldre än den man ligger med” sa jag. Det tyckte vi båda var väldigt kul, eftersom hennes sambo är nästan 20 år yngre än hon. Hehe. 

Annars är en av mina favoritsägningar Veiron i ottans: ”Man har inte roligare än att man gör på sig.” Mest för att det är så HIMLA sant! 

En annan dag ska jag berätta om hur det gick igår, när mamma träffade sin syster för första gången. Det gick bra, så mycket kan jag säga. Jag fick en fin bild på dem. De såg så fina ut bredvid varandra.

Mäktigt

Jag har skrivit tidigare om min mammas halvsyster vi kan kalla henne Anna. Lång historia kort: Morfar var förlovad med en annan kvinna och träffade min mormor (då 16 år) på sidan. Mormor blev gravid och min mamma föddes någon månad innan Anna föddes av fästmön. Under min mammas första år vägrade morfar erkänna faderskapet, först när hennes föräldrar kopplade in en advokat erkände han faderskapet, lämnade sin fru (gissar jag att hon var då) och Anna och gifte sig istället med mormor. Tänk dessutom att allt detta hände i ett litet, litet småländskt samhälle, mitt i bibelbältet.

 

Under mammas uppväxt visste varken hon eller hennes tre syskon att de hade en halvsyster. Mamma hade det nog på känn men fick det bekräftat av gammelmormor innan hon dog. Hennes syskon fick reda på det i samband med att morfar var döende. När arvet skulle skiftas blev Anna kompenserad enligt sin rätt som bröstarvinge men all kommunikation sköttes genom hennes advokat.

 

I somras bestämde sig min modiga mamma för att kontakta Anna och en dag ringde hon upp henne, presenterade sig och sa "Det är jag som är din syster". Samtalet blev låååångt och jag kunde inte hejda tårarna när mamma berättade om det efteråt. Anna hade ingen kontakt med sin pappa efter att han lämnat henne och hennes mamma. Mamman träffade en ny man och ville inte prata om morfar. Det fanns inga bilder kvar, mamman hade förstört alla. Under tiden hade mormor och morfar flyttat otaliga gånger. Morfar drev affär, ungefär en gång om året flyttade familjen till en ny stad där morfar fick ansvar för att ta över en dåligt fungerande Konsumbutik, vända den till något bra innan det var dags att flytta till nästa stad.

 

En gång, när Anna var ungefär 16, brevväxlade hon under en period med morfar och de bestämde att ses. Anna vågade inte berätta om det för sin mamma, men hennes bästa väns mamma skulle köra henne till staden där min mammas familj bodde, en ganska ansenlig biltur på den tiden. Anna väntade och väntade men morfar dök aldrig upp. Då bestämde hon sig för att aldrig kontakta honom igen men under hela uppväxten har hon undrat varför han inte velat vara med henne, inte velat ha kontakt med henne – ett sår som aldrig läkte.

 

Det är svårt att få ihop. Mannen som svek sin dotter så djupt var samma som min underbare morfar, omstänksam och mån om allas välbefinnande. Jag tror att han var feg. Min mormor har alltid varit en egoistisk dramaqueen och jag är ganska säker på att hon förbjöd honom att ha kontakt med sin dotter. Trots det var han en jävla fegis, men möjligen var det annorlunda då. Pappor bedömdes kanske inte vara lika viktiga för sina barn som idag.

 

I vuxen ålder har Anna undrat om vem han var och vad i henne som kommer från honom. När mamma ringde och de började prata hade Anna tusen frågor och ville att mamma skulle berätta allt om deras gemensamma pappa. De jämförde egenheter, mamma berättade om sådant hon ärvt från morfar, till exempel det här att hon aldrig kan sitta stilla, hela tiden måste göra något. Anna skrattade och sa att hon är exakt likadan. Sedan bad hon mamma skicka några bilder på morfar. 

 

Idag SMS:ade mamma. Hon och Anna ska ses imorgon och äta lunch, för första gången.

Det är mäktigt. 

Grå måndag efter svart helg

Jaha, då är man mellan arbetsplatser ett tag – ej att förväxla med "mellan jobb" guschelov! Sedan i somras har vi haft tre siter i stan men nu är det bara två för att bli en i april. Vi som flyttar från den äldsta till den halvnya som mellansteg behöver vänta tills de som sitter på den halvnya flyttat till den helt nya och därför har jag satt upp en bra arbetsplats hemma. Dubbla skärmar och hela konkarongen. Det är bara stolen som lämnar en del övrigt att önska.

 

Den svarta helgen förflöt och ja, vi handlade en del men i stort sett bara planerade grejer. Julklappar. Jag köpte på Lindex (oberoende av det svarta) en ullkam som jag gått över både koftor och en matta med. Väldigt tillfredsställande och känns bra att kunna bli av med noppor utan ännu en mackapär med sladd.

 

Annars: Det kanske är att sällskapssjuka jag sitter hemma men något gör att allt känns platt, grått och lite deppigt. I natt låg jag vaken några timmar, kallsvettig och tänkte svarta tankar (som alltid på nätterna). Den känslan hänger kvar även nu i dagsljuset, ungefär som när man vaknar efter att ha varit berusad och känner att man gjort något dumt, fast jag varken varit berusad eller gjort något dumt. Kanske var det något jag drömde. 

Hälsningar från det undermedvetna

I en dröm nyligen berättade jag för någon att ett starkt barndomsminne är att när min mormor och morfar kom på besök ringde de aldrig på, de öppnade dörren och mormor ropade alltid till mamma "Har du plats i frysen?"

Inte en så konstig fråga som man kan tro. Morfar jagade, mormor kom ofta med dubbla plastpåsar innehållande djupfrysta mörka köttbitar. Självhäftande etiketter med hennes eleganta skrivstil. Älgstek, plus ett årtal. Minns att mamma alltid blev glad, förstod det inte då. Kött liksom. Vem bryr sig. 

Har inte kunnat sluta tänka på det där. Det känns väldigt bekant, "Har du plats i frysen?" men jag är inte helt hundra på att jag minns det. Var det något min hjärna kokade ihop i drömmen? Jag tror inte det och om inte, så märkligt att det lilla minnesfragmentet legat latent i min hjärna i 35 år för att plötsligt bubbla upp i en dröm under mitt 42:a levnadsår - dessutom presenterat som starkt barndomsminne. 

Rättvisan

Mycket tissel och tassel på jobbet idag. Vår helt inkompetente supply chain-chef har fått gå. Han är en sådan som har ett imponerande CV bortsett från den detaljen att han inte varit längre än runt 1,5 år någonstans, antagligen för att det är ungefär så lång tid det tar innan det börjar bränna för mycket under fötterna. Första året kan man komma undan med att man är ny på jobbet men sedan börjar det ställas krav, bli jobbigt, man känner 'det här var nog inte rätt för mig', söker något annat och slutar efter ytterligare ett halvår.

 

Vi gick och räknade kallt med att han skulle göra samma här, men så stod det klart att han fått köpa in sig på en aktiepost och då insåg vi att han aldrig skulle säga upp sig. Det är en ganska god prognos på aktiernas värdeutveckling och att säga upp sig frivilligt är att avstå från ett gäng miljoner om några år. Jag var riktigt deppig att någon som är så kass som han får köpa in sig bara för att han blivit rekryterad till en chefsposition – och att han är en man i 50-årsåldern som rekryterades av två män i 50-årsåldern, vilket antagligen var till hans fördel.

 

Men idag fick vi alltså reda på att han slutade igår, samma dag som han berättade för sin avdelning. Jag tycker att det hedrar min arbetsgivare, att man tar konsekvensen av en felrekrytering, även att det är obekvämt och knöligt och säkert dyrt. Många andra ställen jag jobbat där man låtit motsvarande hållas och hoppas att de ska hitta något annat på egen hand. 

Dagdrömmarna

Jag tackade definitivt nej till kryssningen. Inget lätt beslut men det kändes mer rätt att tacka nej än att följa med. Det är inte alltid magkänslan kan hjälpa en i besluten men den här gången var det egentligen ingen tvekan. Det tog inte många dygn innan jag började fantisera om att göra något annat än att jobba de (nästan) två veckorna familjen är borta. Vid fikabordet pratade vi om att bila mellan vingårdarna i Europa. Förra veckan såg jag på Insta att Jennie Walldén varit i Deauville i Normandie. Jag har ju drömt om att åka till norra Frankrike länge. Kanske är det i sommar jag ska göra det men vill inte åka själv.

 

Slängde iväg ett mess till min kusin, inledde med att säga att jag är 99 procent övertygad om att hon skulle avböja men frågar ändå om hon vill hänga med en klimatvänlig(are) resa söderut i början av juli… Hon sa inte nej, hon sa kanske.  

 

Nu har jag Normandie i bakhuvudet. Antingen tåg dit och bara njuta av livet i Deauville (eller någon annanstans), alternativt (hellre) köra elbil dit. Åka runt. Fylla bilen med vin. Tänk om man kunde plocka upp min syster någonstans på vägen. Smidigt för henne att ta sig till Paris. Vi tre. Vilken dröm det hade varit! 

Rätt är lätt

 Jag behöver bestämma mig tills imorgon om kryssningen eller ej. Jag vill resa med min familj, vill träffa makes syskon med familjer. Vill (enligt nedan) INTE åka på kryssning. Så himla svårt beslut men om det känns fel i magen är kanske beslutet fattat redan? Jag vill göra sådant jag kan stå för. 

Sa till Make idag att om förra kryssningen varit världens grej, något jag verkligen uppskattade, hade jag kanske kunnat leva med mitt dåliga samvete, men det var en tämligen medioker upplevelse för min del. Barnen älskade det, men jag kände att jag precis lika gärna kunnat vara utan det. En tredje faktor som antagligen påverkar beslutet. 

Den här helgen är Make i norr på konferens med sin syster. Lills bästis sover över, en tämligen spontan men lyckad grej. Det hade kört ihop sig för dem och jag är glad att hon frågade. Fint när man kan hjälpas åt. 

Jag har bäddat rent med nymanglade lakan, längtar efter en varm dusch och sedan krypa ner. Sov illa inatt behöver en tidig kväll. 

The lifestyle you ordered is currently out of stock

Det här med Make och hans 'engagemang' är som en väldigt utdragen förlossning. Det är jobbigt men vi hjälpts åt att hålla ögonen på målet och tänka att det kommer att bli väldigt bra sedan. En viktig grej är att det finns ett datum. Det finns en plan. Många starka viljor, starka åsikter men Make och hans syster står beundransvärt starka med varandra. De håller sin kurs, håller en jämnt hög nivå och jag är oerhört imponerad över dem. Inga ogenomtänkta impulser, de låter inte stressen påverka hur de beter sig, varken mot varandra eller mot de som, mer eller mindre medvetet, motarbetar processen.

 

Tanken är att Make kommer vara borta varannan arbetsvecka fr o m nästa höst. Det blir lite annorlunda men vi får fokusera på det positiva. Det blir helt okej. Vi gör det bästa av situationen och jag trivs i grunden med att vara själv med barnen.  

 

Makes föräldrar vill bjuda på kryssning igen, för att fira en signifikant bröllopsdag. Det är oerhört generöst och möjligen är det enda som är mer privilegierat än att åka på gratis kryssning är att tacka nej till gratis kryssning. Känner att jag inte kan följa med. Vill inte följa med. Kan inte stå för att åka på kryssning en gång till, tycker att det är fel av så många anledningar. Miljöpåverkan, arbetsvillkoren för de som arbetar på båtarna, överturismen – tusentals människor som väller i land över dagen men i stort sett inte spenderar några pengar lokalt. Det är smaklöst, vulgärt.

Tittade på fartyget, en megakoloss med äventyrsbad i aktern. Det vänder sig i magen och jag skickade en Banksy-bild till Make; de feta turisterna i riskshaw som dras av en liten, liten pojke med trasiga kläder. Det är så det känns. Jag vill inte vara den där feta turisten mer än jag redan är. Mina in-laws skulle aldrig reflektera över det. Som min svägerska, helt ärligt, medgett: "Den enda klimatångest jag har är att jag inte pallar att vara utan sol och värme." Hon hymlar åtminstone inte.

Noventstämningen

Någon mer än jag som, så här i Novent-tider, upplever att stjärnor av överblivna tapeter är en förbannelse som aldrig släpper taget om en? Förra året lyckades jag med blod, svett, tårar åstadkomma en girlang av tapetstjärnor som såg helt okej ut, åtminstone på håll.

 

Nu matas det på med nya klipp i flödet, tapeter i dämpade färger, limstift och det ser enkelt ut. Är det dags igen? Jag vet ju hur det blir. Man tänker att det här blir ett mysigt pyssel att göra med sin sjuåring. Det slutar med att sjuåringen blir uppmanad att SNÄLLA gå och titta på teve och man själv sitter hukad över pyssenysserna, väser långa haranger av fula ord och får brännblåsor på fingrarna av limpistolen men JÄVLARIMEJ om jag inte ska lyckas.

 

Är det bara jag som blir svettig i nacken och på ryggen så snart jag ska göra något pilligt? Det räcker med att försöka få upp en hård knut på ett silkesband för att det ska börja klia i nackskinnet. 

Den äldre generationen, osv.

 Nu åker jag snart hemåt efter en oerhört avkopplande helg. Glad att jag hade katten med mig. Han pratar inte men man ska inte underskatta känslan av sällskap ett djur ändå bidrar med. Det har varit skönt att vara själv, jag behövde det, men nu längtar jag (faktiskt) hem till min familj. 

Jag har inte varit mörkrädd nästan någonting. Första natten låg jag vaken någon timma och tyckte att jag hörde ett konstigt ljud men hade ställt en skohylla så att dörrarna mellan verandan och huset inte skulle gå att öppna, om ni någon mot förmodan skulle lyckas forcera ytterdörrens lås. En extra barriär. Förutom att läsa, enda och äta mat som bara jag gillar har jag målat taket på övervåningen och fixat med lite småsaker. Skönt att få lite gjort också, inte bara såsa.

På tal om ingenting: En åldersgrej - det här men att vissa ska kommentera ALLT på Insta. För länge sedan hade jag en blogg som var öppen för alla. Den läste t o m min farfar. Då skulle pappa kommentera allt, gärna sådär lite i förbigående, antydande, såg till att väva in grejer han läst på bloggen i samtalet, som att jag skulle bli imponerad över att han läst och kom ihåg allt. Farfar var likadan. Det var nog det som till slut gjorde att jag lade ner den bloggen. Det var kul att skriva öppet. Tror jag var mer haha-rolig då.

Nu är min mamma så på Insta. Hon kommenterar ALLA stories, alla inlägg. ALLT. Jag orkar inte ens läsa vad hon skriver. Det är bara nonsenskommentarer. Bekräftande. Eller informerande, fast beside the point. Som att vi inte känner varandra. Jag svarar aldrig. Orkar för det mesta inte ens öppna och läsa. Så har vi ju gammelfaster Karin som fortfarande verkar tro att alla stories är något jag skickar privat till henne, och hon ”svarar” på samtliga. Hon missar verkligen alltid poängen. Varenda gång. 

Jaja. Nu väntar jag bara på att diskmaskinen ska gå färdigt, så ska jag åka hem sedan. Jag saknar min familj men längtar samtidigt redan hit igen!

Un peu pompette

 Det går ju inte (utan alldeles för stor ansträngning) att lägga in foton i bloggen längre så ni får blunda och fantisera: 

Katten och jag själva i sommarstugan, fast det inte är sommar.  Brasa i kakelugnen. En smula pompette på rödvin. Åt min favorit vit sparrispizza (Västerbottens, chiliflakes) till middag. En film som är för virrig för att hänga med i, den blir mer som ett sällskap. 

Jag älskar att vara här själv. Har drömt om detta sedan vi köpte stället men har medvetet väntat tills det gick att elda. Klockan är bara 21.07 men jag ska nog lägga mig nu. Kanske intensiv vecka, kanske rödvinets fel, men det känns som att klockan är efter 23.

Iver är fint. Världen är skit men livet är fint. 

Fake love for an hour or so

Drömde så konstigt i natt. Var singel (tror jag) och på mindre än ett dygn skulle jag ligga med tre olika. Först med Äventyret, sedan, när Äventyret gått, med han jag skrev om i förra inlägget (var så äcklad i drömmen) och sist hade jag avtalat att träffa en man som jag låg med en gång när jag var typ 22. Fattar inte att han poppade upp i drömmen. Han bor långt bort, i Vansbro av alla ställen, och när jag väl insåg att vafan, jag vill ju inte ligga med honom, kändes det för sent att avboka för han hade ju kört hur långt som helst och skulle snart vara framme så jag kände att jag ändå måste ställa upp. Vaknade med en hemsk ångestkänsla och det tog ett tag innan jag kunde pusta ut över att det bara varit en dröm.

 

Det var ändå en flashback till hur det var där mellan… säg 18 och 22-23? Misstänker att mötet i söndags gjort sitt till för att röra upp en massa gammalt. Man har alltid ett ansvar själv men jag ger honom ändå skulden för att jag blev som jag blev. Jag låg med så många killar och män för att jag trodde att jag behövde, att jag förpliktigat mig till det eller för att de ville och det kändes som mitt ansvar att göra mitt bästa för att gå dem till mötes. Nästan alla fick jag kontakt med på nätet, utvecklade en (ändå djup) kontakt och det var som att jag trodde att den kontakten måste befästas genom att ha sex. Alla blev det aldrig så med, men alldeles för många.

 

En jag (guschelov) bara hånglade med ser jag då och då. Det var ett så pinsamt hångel, jag tyckte redan då att han var galet töntig men vi hade chattat länge och jag trodde att jag var skyldig honom det. En gång för flera år sedan hamnade vi mitt emot varandra på tåget och jag bytte snart plats för att slippa risken för Asså, ursäkta men jag tycker att jag känner igen dig? I fredags såg jag honom och hans barn på Maxi. Hade vetat att barnen var hans utan att se honom. Hans väldigt speciella utseende i rakt nedstigande... Och i helgen fick jag upp en bild på honom på Insta, annons för jobb hos en stor lokal arbetsgivare. Hej småstad.

Sista ordet

Igår hände det som jag i många år gruvat mig för. Jag sprang på han som var min första pojkvän. Han som gjorde så att jag är som jag är nu, förstörde mig och gjorde mig trasig på ett sätt som aldrig kommer läka. Jag har i 20 år vetat att han bor i samma stad och förundrats över att vi aldrig sprungit på varandra.

 

Igår när jag var på gymmet var det en man där som jag inte sett tidigare. Långt hår i knut, stort skägg. Egentligen ingenting alls som var likt honom men ändå var det något som gjorde att jag funderade på om det var han. Jag försökte snegla, fick en skymt av en nästan barnslig knappnäsa i profil. Hm. När jag satt i en maskin, hade honom några maskiner till vänster om mig, såg jag i spegeln hur han plötsligt reste sig och gick med raska steg mot mig. Jag låtsades som ingenting förrän jag hörde hans mjuka röst säga mitt namn snett bakom mig och jag vände mig om. Hans ögon, ett osäkert leende – vad man nu kunde se bakom det långa skägget. Gula äckliga tänder.
"Visst är det du? Jag tyckte att det var du. Hur är det?"

Bra sa jag och vände mig bort och sa – utan att se på honom. "Jag vill inte prata med dig."

Okej sa han och vände på en femöring, gick tillbaka.

Jag ropade efter honom: Nästa gång du ser mig, låtsas som att vi inte känner varandra! Jag vill aldrig mer prata med dig! Hör du det? Jag vill aldrig mer prata med dig!

Han gjorde någon jaja, jag fattar-gest, tyckte väl att det var pinsamt. Jag hade önskat att fler var där, att fler hade hört.

 

Jag tvingade mig att göra klart mina sista 2 x 12, sedan tog jag mina grejer och gick ut till bilen. Där upptäckte jag att jag andades som att jag sprungit ett hundrameterslopp, händerna skakade och känslorna som en flodvåg. 

Senare funderade jag på honom, om han gick hemma hos sig och funderade på vad som fått mig att reagera så, vad han gjort mot mig som får mig att, efter mer än 20 år, skrika till honom att jag aldrig mer vill prata med honom. Jag tror faktiskt inte att han vet, att han någonsin fattade. Hade han gått fram till mig då, i hopp om lite trevligt nu-för-tiden-prat och kanske en kram? Eller tänkte han vatten-under-bron och Herregud, det var ju mer än 20 år sedan!

 

Nu känns det ändå rätt okej, som att jag fick sista ordet och jag är lättad över att jag inte sprang på honom när jag hade barnen i sällskap, eller Make för den delen. Förhoppningsvis håller han sig borta från just mitt gym. När jag kollade var han bor ser jag att han har minst lika nära till ett annat i samma kedja. Jag vet att det kommer vara jobbigt att gå dit nu, jag kommer svepa med blicken över lokalen och kanske vända direkt om jag ser en man med håret i knut och stort skägg. Eller så sträcker jag på mig, går in, gör min grej och låtsas att han inte existerar. Vi får se.  

Björnmamma

Lill går på gymnastik, hon tycker att det är jättekul men i onsdags när jag hämtade henne (tur att det var jag och inte Rachel) var hon så ledsen, så ledsen för en av tjejerna plus en till plus Lills bästis (!) hade gaddat ihop sig och varit så hjärtskärande elaka mot Lill. Utstuderat elaka. Jag vet ju vilken av tjejerna som är drivande i det och hennes mamma hade inte kommit än så i oredan när alla skulle ha på sina skor gick jag fram till henne, satte mig på huk och med blicken som Make kallar "laser eye" förklarade för henne exakt hur arg jag kommer bli om hon är taskig mot Lill en enda gång till TITTA PÅ MIG väste jag när hon vände bort blicken. Ord som ingen kan hålla emot mig men en blick som säger jag fucking dödar dig om… Först när hon darrade på underläppen gav jag henne en sista BZZZZZ med ögonen och sedan köpte Lill och jag pizza. Det planerade onsdagsmyset hade inte kunnat komma mer lägligt.

 

Det där låg ändå och gnagde och i lördags kände jag att jag behövde prata med flickans mamma som jag vet är en vettig. Jag ringde upp henne och det visade sig att hon inte vetat vad som hänt eller vem det hänt mot, hennes dotter hade skyllt på andra och friserat rätt rejält, men klubben har nolltolerans mot oschysst beteende, så de hade skickat mejl till föräldrarna och sagt att om det händer igen får tjejerna inte vara med på gymnastiken mer. Vi hade ett bra samtal, mamman blev ledsen (men inte förvånad) när jag berättade vad som hänt. Hon konstaterade att det är jättejobbigt när någon är elak mot ens barn, men det är nästan lika jobbigt när ens barn är elakt mot andra. Jag hoppas verkligen att alla åtgärder, sammantagna, kommer få flickan på bättre tankar.

 

F ö, på tal om pizza (blev gnocchi med brysselkål för mig istället – minst lika gott!) är jag väl inne på en dryg vecka nu med att tänka-på-vad-jag-äter och jag hade aldrig trott att jag skulle märka skillnad så snabbt. Idag på morgonen laddade jag ner en kaloriräknarapp. Har använt det någon gång tidigare, mest för att veta vad som påverkar med hur mycket, men hade lyckats förtränga att min vanliga frukost bestående av en skål naturell yoghurt och müsli tangerar 600 kalorier. Tre kokta ägg motsvarar drygt 200 kalorier, bara för att jämföra. Behöver fundera lite på det här känner jag. Det är en kul utmaning att se hur jag långsiktigt kan balansera kaloriintag med livskvalitet. Som farmor sa: Man måste ha lite salt på ägget. 

Gösta for president!

Igår hade Son en ny kompis med hem, en pojke vid namn Gösta (typ). Ingen han direkt pratat om tidigare, det kom lite från ingenstans men när Gösta kom in i köket där jag stod och lagade middag kände jag omedelbart igen honom. Han och Son lekte tillsammans på fina lekparken i centrum en gång när de var runt 3-4 år. Minns det så väl, eftersom Gösta är kolsvart. Får man säga så? Det är han i alla fall. Med den svennebanan-blekaste av pappor man kan tänka sig. Det finns inte jättemånga kolsvarta killar vid namn Gösta i den här stan.

 

Sedan den gången har jag sett Gösta och hans pappa då och då, på Maxi, i simhallen. Varje gång har jag tänkt "Där är han Gösta som Son hade så kul med". Så en tisdagskväll i mitten av oktober står så samma Gösta i vårt kök eftersom han börjat i Sons klass den här terminen och nu är de bänkgrannar.

 

Jag frågade om Gösta ville (och fick) stanna på middag. Det välsignade barnet åt köttbullar och potatismos som en häst, bad om extra mycket sås (en kombination av svamp- och grönpepparsås - fick feeling vid spisen). Så kul med ett barn som äter sås! Sedan tackade han ja till backning. En klok kille. Fattar liksom. Nästan som att prata med en vuxen.

Make småpratade lite med Rachel på franska och då kommenterade Gösta på svenska, det de pratat om på franska. Det visade sig att hans mamma är född i en f d fransk koloni, vilket förklarar både Göstas utseende och att han pratar franska med en afrikansk brytning som till och med jag uppfattar. Men ändå! Om inte Gösta har en fan club redan ska jag starta en. 

Naturliga förklaringar

Min dipp i helgen var, har jag insett idag, delvis hormonellt betingad. Jag har ju i princip aldrig mens längre, på grund av hormonspiralen, men då och då har jag ändå PMS. Det inser jag aldrig förrän efteråt, när jag några dagar senare får en blödning. Det i helgen var väl ingen-rök-utan-eld, glad att jag tog upp det med Äventyret, men allt kändes väldigt mycket mörkare än det kanske egentligen var. Jag tittade förbi honom en kortis igår, behövde bara prata lite. Stannade inte ens en halvtimma, satt i soffan med kläder på. Han bad om ursäkt för senast, för att han inte hade förstått riktigt hur jag kände. Jag sa att det inte handlar om ett enskilt tillfälle utan att det snarare är en serie tillfällen som – om de hänt isolerat – inte spelat någon roll. Så har det varit för mig innan också, det är därför jag är där jag är nu. Det är inte de enskilda händelserna utan att de inträffat gång på gång på gång på gång och snabbare än man tror blir man skev, tar skada.  

Jag undrar vad skillnaden är, säg tio år senare, om man varit med om EN enda mer traumatisk händelse.. Är det lättare att hämta sig efter det, än en lång serie som enskilt knappt varit traumatiska alls, eller svårare? Övergrepp ja, men inte traumatiska sådana – vad jag lägger i begreppet. Man har inte varit rädd, inte gråtit efteråt, lätt att vifta bort. Man är egentligen inte otrygg, det är inget våld inblandat, inget hot om våld, bara en person som skiter i att man inte vill. Om man återgett de enskilda händelserna hade en åhörare kunnat tänka Jaja, men det är väl sånt som händer? Jag vet inte och tänker inte spekulera i det men jag tror att det blir en annan typ av skada.

 

Ibland tänker jag att jag kanske skulle prata med ett proffs. Inte för att bli botad utan för att förstå, ett samtal om de psykologiska mekanismerna. Vet inte. Det är något jag funderat på i jättemånga år men undrar om det någonsin blir av. Skeptisk till om det faktiskt skulle göra någon skillnad, vägt mot vad det kostar på i att öppna sig för en främling, kanske riskera att riva upp jobbiga minnen, göra det värre än vad det är nu.

 

Har ni några tankar/erfarenheter av ovanstående? 

Hej här nedifrån

Det är inte ofta det händer men idag känner jag att jag har en mindre bra dag.

 

Jag har sovit 'sådär' två senaste nätterna. Vaknat p g a katten och Lill. De har samma rutin tidig morgon. Vid 4 börjar katten slipa klorna på madrassen för han vet att det blir fart på mig då. Han hoppas på mat men istället blir han utslängd. Strax därpå vaknar Lill och vill komma in till oss. Jag älskar att ligga under samma täcke som hon, klappa henne och känna hennes lilla, lilla hand på min. Hennes hand är så liten.

 

Jag har känt mig i olag med Äventyret, eller kanske mest med mig själv. De här korta mötena är svåra, jag har splittrade känslor för dem samtidigt som jag mår så väldigt bra av de långa, när vi har tid. Sent i fredags kväll, när jag just skulle somna hörde han av sig och fick mig att känna bara antydan till pressad och jag slog bakut som reaktion, kanske lite väl hårt. Vaknade natten mot söndag och tänkte mörka tankar, kände mig ledsen och trasig. Allt blir som bekant värre framåt natten, men även efter att ha sovit ut ordentligt hängde känslan kvar och jag funderade på om det inte vore bäst att strunta i allt med Äventyret, att – med tanke på mina issues – är det kanske rationellt att bara lägga ner. Deppigt när man börjar tänka på att vissa skador aldrig läker, inte riktigt. Man lär sig leva med dem, eller snarare runt dem. I perioder tänker man inte på dem lika ofta och börjar tro att de kanske äntligen är på väg att blekna men så pang, en gammal trigger och man inser att inget förändrats. Inte egentligen.  

 

Så jag skrev till honom, förklarade precis hur jag känner fast jag vet att det gör honom ledsen. Inget gör honom så ledsen som när jag inte mår bra, direkt eller indirekt på grund av något han gjort som väckt mörkret hos mig men jag vet att han ändå vill veta. Tar på mig skulden, för att jag absorberar och trycker undan. Han gör allt rätt, han frågar alltid hur jag mår, frågar om något skaver hos mig, uppmuntrar mig alltid att berätta hur jag känner, även när jag inte hittar orden och han har aldrig någonsin ens antytt att något i det skulle vara mitt fel. Han tar fullt ansvar för allt, även sådant han inte är orsak till.  

 

Igår kände jag mig bara allmänt inträngd i ett hörn. Vissa dagar blir så, mitt liv tillhör inte mig, jag ägs av alla i min närhet som behöver mig till olika saker och det enda jag vill är att bara vara själv. Bad Make natta barnen fast det var min tur, tog med sista vinet till sovrummet för att vika tvätt och kolla The Perfect Couple på Netflix men då fick Make för sig att han också skulle vika tvätt i sovrummet, kom med en bautakorg som han vände upp och ner på sängen.  Det bara kröp i hela kroppen för att jag inte ens fick den lilla stunden SJÄLV så jag sa att jag går en promenad. Planlöst och utan stuns i slumpmässiga slingor, fram och tillbaka, kors och tvärs bara för att få vara SJÄLV.

 

Idag har jag huvudvärk, ont i axlarna och nacken. Trött och urvriden. Önskade en kollega trevlig helg när vi avslutade ett Teams-samtal. Jaja, det kan ju bara bli bättre.   

Om vad som är viktigt och vad som spelar roll

På lunchen var jag en runda på Erikshjälpen men hittade inte mycket mer än en invandrarkvinna med en typ 1,5-åring i barnvagn. Förstod att hon bad mig om hjälp med att utläsa storleken på en sko. Jag stod kvar och gullade med barnet medan hon provade skon som satt bra men så frågade hon mig vad den kostade och jag visade prislappen. Då blev hon förtvivlad, tog sig för huvudet, sa att hon bara hade 50 kronor att handla för, visade foppatofflorna hon gått dit i (i oktoberrusk) och visade barnets foppatofflor som var för små. Herregud. Jaja, klart jag köpte skorna åt henne och avböjde den skrynkliga 50-lappen. Letade skor till barnet också men det fanns inget i rätt storlek.

 

En cyniker kan säga att hon kanske lurades och det tänkte jag med. Fullt medveten där och då om att hon kanske visst har mer än en 50-lapp i fickan men ofta tänker jag på en taxichaufför som körde oss i Egypten för typ 15 år sedan. Vi hade ju med oss att man skulle pruta så det gjorde vi på vad nu resan skulle kosta, antagligen under en hundralapp. Fick en så uppgiven blick av honom i backspegeln, tillsammans med orden, på perfekt engelska: "Det spelar ingen roll för er." Oj vad jag har tänkt på det sedan dess för nej, det spelade ingen roll för oss, det kanske handlade om en tia eller en tjuga, men för honom spelade det roll. Fan vad jag skämdes.

 

Så tänker jag lite om den här kvinnan också. Ja, hon kanske "lurade" mig men om hon gjorde det var det för att de där pengarna spelar roll för henne. För mig gör det varken till eller från, så jag bryr mig faktiskt inte. Jag bjuder gärna på skorna ändå.

Efter en bättre helg

Nästan lite overkligt att vara tillbaka på jobbet efter den här helgen. Det var fint att vara tillbaka i norr! I gaten på Arlanda var det plötsligt någon som sa Hej! Det var min svägerskas exman som stod där. Jag har alltid gillat honom och det var kul att snacka lite. Precis när vi skulle borda sa han att jag kunde åka med honom från flygplatsen men det blev så att vi tog vägen om hans lägenhet för att köra ena dottern till träning, så då fick jag chans att krama barnens kusiner också.

 

På fredagen var vi på restaurangen som svägerskans kille äger. Herregud vilken måltid. Han hade bett personalen om en överraskningsmeny, visste inte själv vad vi skulle få men det blev en 10-rätters där de så att säga inte hade sparat på krutet, varken när det gällde mat eller dryck. Minns inte när jag åt så bra senast. Extra kul att killen, som jag bara träffat en gång (för snart ett år sedan) och då upplevt som inställsam och lite handsy, visade en mycket trevligare sida nu. Kanske för att han är säkrare i relationen, kanske för att han var på hemmaplan, men jag tyckte bra om honom den här gången!

 

På lördagen var det storfest med firman och Make var påtagligt nervös. Jag tror faktiskt inte att jag sett honom så nervös någonsin, åtminstone inte på 12 år. Förstår det, ett elddop för honom, en sedan länge planerad första dejt med den man redan är gift med. Det gick i alla fall jättebra, det var livat (läs: många var rejält förfriskade) men alla positiva och glada. Dagen efter var det som att han var sig själv igen, en lättnad efter en ganska lång period av snarstucken och surmulen. Det har frestat på. Jag har ju en tendens att hårdna. Blir varken ledsen, arg eller upprörd, bara hård, inifrån och ut. Även om jag försöker, verkligen anstränger mig för att känna en enda känsla finns inget där. Jag känner ingenting. Så mjuknar han, ler och är på bra humör. Då blir jag samma, glad att vi är tillbaka och hoppas att det inte är tillfälligt.

 

En liten bonus-grej är att det äntligen verkar ha lossnat för Rachel med det sociala. Hon träffade två tjejer var för sig men det verkade inte ha klickat. Den ena hade hon inget att prata om med (hon är själv väldigt svårpratad) och den andra verkar vara ett riktigt mähä som "helst inte vill gå ut, hon vill bara vara hemma med sin kille" (?!?!?!). Min mamma tipsade om ett nätverk i stan som har volontärer från andra EU-länder. Rachel är väldigt pysslig och det här nätverket erbjuder kurser/workshops i allt möjligt. Hon vågade sig iväg på det i fredags, fick fin kontakt med volontärerna och hängde med dem hela lördagen. Äntligen lite kompisar!

Rapport från en resa

Idag är jag miljöbov. Sitter i loungen på Arlanda och har haft en fantastiskt produktiv dag, fått massor gjort här och på tåget upp. Önskar så att det hade varit möjligt (rimligt) att tåga hela vägen men det tar så sjukt lång tid om jag hade gjort det. Struligt. Buss sista 1,5 timman. Jag tittade på tåg, det gjorde jag. Helst nattåg men det hade inneburit nästan ett dygn på räls. Alltså flyger jag. Ska upp för att vara "respektive" på stor baluns på lördag. Det är med Makes firma. Det känns mest som jobb, faktiskt. Jag kommer vara representativ och trevlig, mingla fast jag hatar att mingla. Mitt knep är att le och ställa frågor. Låta andra prata. Funkar alltid.

 

Make mår rätt kasst just nu, brottas med stora beslut han drar sig för att fatta. Hemma drar han sig subtilt undan och eftersom människan väl är programmerad att sätta sig själv i centrum har jag gått och funderat på om det är jag som är problemet, om det är så att han inte gillar mig särskilt mycket längre men jag har heller inte velat ställa frågan. Kanske för att jag inte är helt hundra på att jag vill höra svaret. Jag ser i alla fall fram emot att komma upp idag, hänga med bara honom och hans syster. Det var länge sedan.

 

Igår hade jag både man- och barnfritt så jag var förbi Äventyret en stund, fast det inte var så länge sedan senast. Det blev annorlunda, avslaget fast inte på ett oangenämt sätt. Han hade halkat och landat gränsle över en otäck gren. Det var inte vackert och inte för att han klagade, men jag märkte att det påverkade honom. Helt oberoende av det utstrålade han ett lugn som jag nog inte sett hos honom tidigare, en tacksam ödmjukhet. Han har haft en bra vecka; fått reda på att han ska bli farfar och så har han pysslat med en grej ganska länge, en egen produkt relaterat det han jobbade med långt innan vi träffades. Den har han nu ansökt om patent för och det verkar som att det redan rasslar till. Han vet naturligtvis inte hur det kommer gå, men jag märker hur nöjd han är med att ha tagit klivet, att han liksom längtat tillbaka till den han en gång var och nu närmar sig den igen.

 

Jag var förresten också ganska avslagen. Kände inte samma lust som jag brukar, hade svårt att komma igång fysiskt. Det gjorde inget. Det var skönt att vi båda var så, låg rätt länge i sängen och bara pratade, delade lite plockmat. Man vet aldrig riktigt innan vad man känner för och den här gången blev det så.  

27 september

 Idag har vi bröllopsdag! 12 år and counting!

Hade lunchdejt med Make och känner ofta att jag borde bli bättre på att se efter honom. Önskar att han ska känna hur mycket jag uppskattar honom, över att han är som han är, så himla fin och tålmodig med mig och alla mina sidor men känner att jag inte riktigt lyckas. Kanske för att livet är lite mer krävande nu. Hans tillvaro är krävande och jag känner att jag inte riktigt räcker till för honom när han är som han är mot mig. Otroligt så långt han ändå räcker, som make och pappa, med tanke på allt han kämpar med i sitt professionella.

 

I helgen ska vi ha Lilla Bonus igen. Det blir bara en natt den här gången. Senast blev vi lite putt på hennes mamma eftersom vi haft Bonus fredag till söndag i sommarstugan och på söndagen var rätt trötta – två barn i 6-7-årsåldern på liten yta var betydligt jobbigare än ett barn i 6-7-årsåldern på liten yta. Då kom vi, pga omständigheter, överens om att mamman skulle hämta Bonus hemma hos oss istället för att vi skulle lämna Bonus hos henne som vi alltid gör. Jag tyckte att jag var väldigt tydlig med att vi planerade med att hon skulle hämta så snart vi kommit hem men efter en timma ringde jag och frågade var hon var. Jaha, vill ni att jag ska hämta nu? Ehhh, ja. 

 

Inför imorgon skrev jag att vi hämtar när vi ätit frukost, ca 10.30. Kan ni komma kl 9, jag ska träna kl 9.30 svarar mamman. Jag som känner att lördagsmorgnarna är rätt heliga föreslog att hon kan lämna Bonus hos oss innan sin träning. Hon har ändå bil och vi har hämtat/lämnat 100 procent av gångerna, utom senast då. Jag brukar cykla till träningen svarar hon. Åter igen, känns lite som tar-hela-handen, men… Jaja, tänker att för att vara kontaktfamilj är det ändå oerhört okomplicerat. 

Nu ska jag åka och handla en massa gott plus, sedan hem och förbereda bröllopsdagsmiddag! Plockmat blir det, allas favorit! Pussåkram och trevlig helg!

Ån maj majnd

Gu' vad jag INTE blöggat på senaste tiden! Jag har varit lite på vift, lite med jobbet, inget superintressant för andra men det här med att reflektera över tillvaron har liksom inte blivit.

 

Två saker tänker jag ganska mycket på just nu.

 

Det ena är att byta bostad med främlingar. House swapping. Det intresserar mig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Make, som alltid är rationell, sa att om vi nu kan tänka oss att ha främlingar boendes (i sommarstugan) kan vi lika gärna hyra ut den via AirBnb och sedan hyra något för pengarna. Ja, rationellt har han rätt men det är ändå något i bytandet jag gillar. Kanske för att en av mina favoriter Emma Hamberg (följemåste på Insta p g a LYCKOPILLER) gör det ibland (TROR JAG) och herregud – de byter sin lägenhet i Stockholm mot en lägenhet i Paris, med utsikt över Eiffeltornet eller Triumfbågen eller vad-det-nu-var, i en jädra månad! Tänk om man hade ett flexiblare jobb, då hade man ju kunnat resa kontinenten runt, bo gratis genom att byta bostad.
Vad har ni för tankar om det? Hade ni varit sugna på att byta bostad med någon?

 

Jag har lite försiktigt börjat utforska och just den siten som jag tittat på tar en hyfsat saftig peng för att aktivera ens konto (så att man kan ta kontakt med andra), £220. Inte dyrt om man använder det men dyrt om man bara vill se över sina möjligheter.

 

Det andra jag tänker på är avdelningens julhälsning som jag, p g a förra årets lyckade resultat, återigen är ansvarig för att producera. I år tänker jag ett överflöd av effekter, med jultema. Har, på tips av Rachel som verkar vara expert, laddat ner en ny app och nu ska jag relativt snart provgöra en film, testa koncepten och allt, så att jag sedan, när mina kollegor YTTERST MOTVILLIGT ska vara skådespelare, inte ska behöva lägga en massa tid eller göra om. Det är lite som med barn, det måste bli bra på första försöket för sedan är det stor risk att de tjurar ihop och vägrar vara med.

Alla avdelningar gör en 15 sekunder lång julhälsnings som spelas upp på årets sista månadsinfo. Överraskande hög nivå från många, faktiskt.

 

Ja, det tänker jag ganska mycket på. 

Bonsai!

På tal om kulturkrockar finns det inget som gör mig så nervös som japaner. Med alla andra förlitar jag mig på people skills och fingertoppskänsla men japaner gör mig nervös, rädd för att göra fel och att någon ska ta illa vid sig trots att jag läst på flera ställen att de är överseende med västlänningar. Så tänker jag att även om motparten har överseende kan de fortfarande tycka att man är en idiot. Typ som det här med att tacka för maten. Ja, jag kan väl ha överseende med att det inte är i någons kultur att… men fortfarande tycka att det är idiotiskt att inte göra det, eller så kan jag ha överseende med att vissa länders kultur är att äta med händerna, men jag tycker ändå det ser idiotiskt ut när någon använder fingrarna för att pilla i sig lasagne (true story) så därför läser jag maniskt på inför möten med japanska leverantörer.

 

Här om dagen hade jag möte med en sådan och noterade att den europeiska deltagaren refererade till sin japanska kollega som Efternamn-san. Satt därefter och smyggooglade på de olika suffixen man kan lägga till någons namn, och vilken betydelse de får.

 

Idag fick jag mejl från en annan japansk leverantör. Vi har hittills inlett våra mejl med Dear Mr. Efternamn (eller Mrs i mitt fall då) men idag skrev han Dear Lo san,. Jag dubbelkollade med google igen och läste att egentligen är det överflödigt att skriva både Dear och san, eftersom de i princip betyder samma sak – han gjorde det nog för att han inte visste om jag visste, så i mitt svar gjorde jag en bold action och inledde mejlet med enbart hans Förnamn san,.

Ja, sånt här tycker jag är spännande. Det är något i det strikta som fascinerande mig. Hur små ord och gester gör stor skillnad. 

Den dåliga känslan

Jag träffade Äventyret en kortis igår. Det var lite för länge sedan och vi hade begränsat med tid. Jag har en komplicerad relation till de där korta stunderna, har svårt att tycka om dem lika mycket som de längre men vill heller inte vara utan dem. Igår blev det för mycket på för kort tid, för komprimerat och jag kände att han lite tappade det medan jag, med min för evigt inristade programvara, mer och mer stängde av. Hade vi haft flera timmar på oss hade det varit lugnt, om allt fått ta den tid det behöver, men nu blev inte bra. 

 

Efteråt kände jag mig stum. Höll masken men det kändes inte bra. Till och med musiken i bilen på väg därifrån lät burkig. Konstigt hur man påverkas av bra respektive dåligt. Det är så sällan det inte är bra. 

Senare på kvällen skrev jag till honom precis hur jag kände plus att det där han alltid gör, för att han tror att jag tänder på det men som jag aldrig gillat. Jag tycker inte om det. Det stör mig bara.  Förlåt att jag låtit dig göra det i flera år utan att säga något. En av Äventyrets allra bästa sidor; han tar alltid hundraprocentigt ansvar för om något inte känns bra för mig. Någon annan hade, antagligen rättmätigt, sökt fördela ansvaret, Du hade ju kunnat säga något! eller (ännu värre) ge igen för sårade känslor med ett Jag tycker inte så himla mycket om när du ditten/datten heller! men inte Äventyret. Inga om, men eller finter. Ingen sårad manlig stolthet. Hundra procent ansvar. Han tackar mig innerligt och kärleksfullt för att jag delar med mig hur jag känner, understryker att han alltid vill veta och ber tusen gånger om ursäkt för att han inte förstått, för att han fått mig att känna så och han ska aldrig mer… Det lägger sig mjukt och läker. 

Spridda skurar

Rachel har landat in fint i familjen, det känns som att hon varit hos oss längre än bara några dagar. Lill och hon är redan bästisar, man får nästan försöka skydda henne lite för Lills tillgivenhet har ingen bortre gräns men av vad jag sett hittills verkar Rachel tycka att det är mysigt med alla kramar och gos.  Hon är definitivt den av våra au pairer som är sämst på engelska och det påverkar samtalet eftersom hon får kämpa för att hitta även de mest grundläggande ord, men så här efter ett antal dagar tycker jag redan att det går bättre. Det verkar också som att hon trivs, fast hon inte säger så mycket. Lite av en besvikelse att hon, liksom Sofia, inte tackar för maten och inte kommenterar. Jag bad Make att tacka för maten på engelska (annars har han gjort det på svenska), för att visa hur det ska gå till.

 

Det har blivit så fint i vår nyaste soffhörna! Nu går det inte (längre) att enkelt lägga in bilder i ett blogginlägg så ni får ta mig på mitt ord, men de där printsen blev verkligen pricken över i och antagligen för första gången sedan vi flyttade in i huset för 10 år sedan tycker jag att den delen är riktigt, riktigt fin! Jag blir glad av hela det rummet som är matplats i ena änden och soffhörna avsedd för prat) i andra änden. Det har blivit bra med färgerna, harmoniskt och hållbart men inte tråkigt.  

 

Det där jobbet, när jag såg att jag hade missat samtal från rekryteraren sög det till i magen och jag bara kände NEJ, jag vill inte! Ringde tillbaka och hon gick ganska snabbt på sak. Sju kandidater hade hon fått ihop och presenterat, flera av dem väldigt erfarna från samma bransch och produktionsledning och det visade sig vara vad VDn prioriterade. Jag gick alltså inte vidare. Kände mig så lättad. Glad och lättad vilket åter igen leder oss tillbaka till att man, inför ett svårt beslut, ska fråga sig hur man skulle känna om det inte blev av. Hade man blivit lättad eller besviken? Vill påstå att det kan vara bästa sättet att tydliggöra för sig själv vad man egentligen, innerst inne, vill. 

Ytlighetsbloggen

Oj så mycket måndagsmorgon det är idag. Sent igår, nya au pairen Rachel dök upp ganska oväntat (fast ändå med tre-fyra timmars varsel). Inte första (och antagligen inte sista) gången jag är helt bombsäker på något som visar sig vara fel, men datum för när au pair ska anlända är väl lite i värsta laget. Jaja, no cow on the ice osv, allt löste sig till det bästa.  

Under de där tre-fyra timmarna fick vi tacksamt nog upp två inramade posters i nya soffhörnan där en rejäl vägg gapat störande tom. Efter tips från min syster hittade jag ett set med två digitala prints som jag köpte för en dryg 50-lapp och sedan fick tryckt via Crimson i 70x100 cm var, för gaaaanska mycket mer än dryga 50-lappen. Dessa två stoppade jag in i varsin ram men UTANPÅ "glaset" eftersom jag vill ha den matta ytan. Det är lite pilligt och kräver en ram som inte är för smal men det blev väldigt snyggt, tycker jag. Snabb process dessutom, det tog inte ens ett dygn från att jag lagt beställningen på Crimson innan jag kunde hämta leveransen hos mitt ombud och de digitala printen laddar man ju ner direkt. Etsy är en guldgruva! I år SKA jag vara ute i god tid och köpa så många julklappar som möjligt därifrån.

På tal om förnyelse och konsumtion överväger jag nya glasögon, rätt trött på de jag har, använder dem hela arbetsdagarna. Skulle säkert kunna få terminalglas osv men vet inte om det är värt besväret. Tidigare har jag alltid beställt via Mister Spex p g a typ en fjärdedel av priset mot att beställa hos optiker. Nu har de dessutom börjat med digitalt provrum där glasögonen läggs på ungefär som ett snapchat-filter. Det tog ett tag innan jag fick in knycken, helst vill den att man ska ha sina befintliga glasögon på, tror att det är så den vet hur den ska passa in de tänka. Teknikens under, va!

Innan augusti ens passerat hade jag också köpt ny vinterjacka. Min gamla, Fjällrävens värstingmodell, har nu 10 år and couting på nacken och är fortfarande varm men rätt dassig i övrigt. Dragkedjan började kärva redan för tre-fyra säsonger sedan. Kände inte för att lägga motsvarande pengar igen på en jacka och vill ha något knälångt. Valet föll på en längre dunparkas från Ahkka i så ljust beige att den nästan är offwhite. Eventuellt ostrategiskt men jämfört med Fjällräven, och efter Ellos vanliga rabatt, var den närmast gratis. Tänker att min gamla får bli lånejacka för Rachel, så slipper hon frysa. De fryser alltid.

Titt-ut!

 Jag träffade rekryteraren i måndags. Jag märkte att hon provtryckte mig lite, kring det här med att vara chef och dessutom att det är rätt sannolikt att företaget kommer att göra uppköp, vilket skulle innebära att integrera verksamheter mm. Jag höll masken och är egentligen säker på att jag skulle fixa jobbet galant. Frågan är mer om jag vill. Familjens samlade åtaganden är ändå ganska mastiga som det är och jag trivs där jag är nu. Jag tycker om kollegorna, gillar min chef, presterar utan att behöva slå knut på mig själv och har dessutom en riktigt bra lön och fri arbetstid (under ansvar). Hur som helst är jag nyfiken på vad de tycker och kanske t o m tar det så långt som att träffa VDn på andra företaget, bara för att verkligen känna efter.

 

På måndag kommer vår nya au pair! Yeay! Äntligen franska i huset!

 

I helgen åker vi till sommarstugan, tar med lilla Bonus. Vi har saknat henne. Make åker redan i eftermiddag för att ta emot en IKEA-leverans imorgon. Att beställa varor med hemleverans på IKEA är tålamodsprövande, minst sagt. En hobbyanalys är att IKEA tycker att det är för dyrt och lyxigt att bygga ett system från scratch så de skarvar bara med sådant de redan har. Det blir inte bra.  Jag tror att de skickar vissa varor från centrallager och vissa varor från närmaste varuhus så om t ex en bäddmadrass jag vill ha inte finns på närmaste varuhus kan jag inte beställa den med hemleverans. Däremot erbjöd de mig generöst nog att hämta hela beställningen antingen i Västerås, Uppsala eller Stockholm om tre veckor. Det är så man hade kunnat slå någon men till slut löste det sig ändå. Det som inte gick att beställa hem kunde jag beställa till sommarstugan. Vi har beställt två nya sängar dit eftersom de som ingick i huset är plågsamt mjuka, och en säng hem-hem till Son. 

 

Ja nä men det var väl det, det. Puss å kram och trevlig helg på er!

Pirripirri

Jag ringde rekryteraren med ett frågebatteri. Tacksam över att:

1. Vi känner varandra. Det är som att prata med en gammal kompis.
2. Hon är proffsigt ärlig, transparent med what's what. Märker att hon ansträngt sig för att kunna beskriva tjänsten på ett rättvist sätt.
3. Att jag kan välja och välja bort. Jag trivs ju där jag är, längtar egentligen inte bort, det händer så mycket roligt här. Om vi kommer dithän att det blir skarpt läge kommer jag inte tacka ja om jag inte hundra procent tror att det blir bra.

 

Några omständigheter som tilltalar mig:

De letar efter någon som kan vara på plats, någon som är enpeople person, som komplement till VDn som är på plats två dagar i veckan och inte är någon people person (ändå uppskattad). Analytiker och extremt skarp enligt rekryteraren. Jag ÄR en people person, det ligger i mitt DNA, men jag är också tveklöst en analytiker.

Det är "inte stökigt" där. De som rapporterar till den här rollen har varit där länge, är självgående och kompetenta, verksamheten är stabil.

Stort fokus på inköp och materialflöden. Det är det jag kan och efter senaste årens konsultövningar är jag faktiskt jävligt bra på det också.

 

L kommenterade i föregående inlägg att det är bra att göra en för- och emotlista. Jag har aldrig varit så mycket för det, tycker inte att det funkar utan en viktning och för en viktning behöver man starta Excel, haha, men jag behöver tänka på saken vidare. Rekryteraren ska ta mitt CV till VDn och kanske är min profil inte vad VDn vill ha, då är det helt okej, men det pirrar ändå lite lite lite i magen, det gör det.

Som ett brev på posten

Ja, så i måndags satt jag uppgivet och scrollade efter ett välbetalt jobb, utan konkret ansvar och med flexibla arbetstider (jo tjenare). Jaja, innan semestern hade jag ingen som helst tanke på att byta jobb så jag insåg rent rationellt att så snart jag kommit in i lunken igen skulle allt vara som vanligt. Konstigt nog ringde igår eftermiddag en rekryterare jag känt sedan jag pluggade. Hon har "gett" mig flera bra jobb tidigare och har en närmast kuslig förmåga att ringa just när jag behöver det som mest.

 

Jobbet hon hade är som chef för verksamheten på ett företag precis i närheten. Det är ett litet företag, en liten fabrik, bara ett 30-tal anställda men rätt speciell nisch som jag har erfarenhet av sedan tidigare.  Först tänkte jag bara säga nej men bestämde mig för att åtminstone sova på saken så hon skickade mer information. Fan, jag vet inte.

 

Å ena sidan hade det varit en spännande utmaning och ett naturligt nästa steg. Å andra sidan har jag noll sug efter fler utmaningar i livet, snarare tvärt om. En gång tidigare har jag provat att vara chef och jag höll på att bränna ut mig direkt, är inte särskilt stresstålig. Dessutom bekymrar det mig att företaget är så litet, ser framför mig hur alla tråkiga jävla puckar som hållbarhet, maskindirektiv, regulatoriska frågor skulle hamna på mig. Jag trivs inte när det blir för teoretiskt och man ska sätta sig in i alla nya krav som kommer och komma på hur man ska tackla dem.

 

Å tredje sidan gnäller jag alltid över "gubbklubben" som vår egen ledningsgrupp är, över att det aldrig kommer några kvinnliga chefer när jag själv känner att chef är det sista jag vill bli. Pratade om det med Äventyret för ett tag sedan och han sa att kvinnor antagligen är alldeles för smarta för att vilja bli chefer. Det ligger nog en del i det.

 

Jag vet inte om jag skulle kunna arbeta upp tillräcklig entusiasm. Make har sitt, kommer resa mer inom ett år men å andra sidan inte ha sitt nuvarande jobb kvar, så vissa veckor är han hemma och kan ta mer med hushållet/barnen medan jag behöver ta mer de veckor han är iväg. Han uppmuntrar mig till att åtminstone prata med dem och är som alltid tydlig med att jag aldrig får offra något jag vill göra, för att ge plats för honom och hans jobb. Det gör jag inte, verkligen inte. Om jag kände genuint att jag vill hade jag inte tvekat.

 

Goda råd, tack.

Tack och godnatt

Från och med idag tillbaka till jobbet och helvete vilken rivstart det blev. Min hyperenergiska men skitroliga kollega som var vänlig nog att slänga in ett möte med väldigt viktig potentiell blivande leverantör kl 9. Guschelov ett synkmöte innan, kl 8.30. Jag gick på en timma från att seriöst inte komma ihåg en enda grej jag jobbar med till att ha dragning om RFQ-tidplan. Jag fixade det men det var inte kul. Behöver fredag nu.

 

Dagen fortsatte med ryggmotryggmöten. Alla jävla surdegar jag lyckats förtränga gjorde sig påminda en efter en. Kände väldigt mycket att jag vill byta till ett jobb utan surdegar och där man har en sportslig att faktiskt leverera något, inte (som jag fortsätter med nu) sicksacka mellan alla som vill att jag ska göra något utan att knappt få något ur händerna. Uppgiven är jag. Redan. Kollade platsbanken. Det finns löjligt många jobb men minst hälften är "inom vården" (det är inte jag, kommer aldrig att bli), ytterligare nästan hälften är olika montörer/industripersonal och så är det diverse krängjobb, IT-tekniker, lärare mm som strössel ovanpå. Inte ett enda jobb för mig.

 

Det bekymrar mig för övrigt att det är hundratals jobbannonser för vårdjobb. Så många luckor, om man tänker att varje jobbannons är en vakans. Hej vårdkris punkt nu.

 

Nu är klockan 15.20 och jag ska sluta strax p g a orkar inte mer idag. 

Viktigt och viktigare

 På tal om prioriteringar är jag glad att jag har mina klara för mig. Äventyret är ren magi i sovrummet men man tar sig knappt till ytterdörren innan det är som tuggummi för hjärnan. Han är egentligen smart, det är inte det, men problemet är nog att han knappt har någon ’input’ ö h t. Han är mellan uppdrag, den enda han umgås med träffar han bara på golfbanan. Igår när jag kom dit satt han i soffan och kollade en tennismatch från 2008, sex timmar lång. ”Världens bästa tennismatch”. Jahaja. 

Han drar samma anekdoter gång på gång, fullt medveten om att han berättat dem förr men när det inte fylls på med något nytt är det allt han har. Ingen anekdot är yngre än tio år. När jag försöker berättar något avbryter han mig alltid innan jag kommit till poängen. Ibland bryr jag mig inte men ibland vill jag tala till punkt och då måste jag säga det till honom, uttryckligen. Låt mig tala till punkt, tack. Då gör han naturligtvis det, men det är som att han väldigt ofta missar själva poängen. Han hör den men den fångar den inte hundraprocentigt, fattar inte riktigt.

Inte en enda gång har velat något annat än att åka hem efteråt. Om jag ska vara gift med någon vill jag vara gift med Make. Vi är ingen bra match sexuellt, så är det bara, men han är fantastisk på alla andra sätt och han fattar, vi fattar varandra. Det är värt så jävla mycket och Äventyrets får mig att känna det varenda jag jag träffat honom. 

Priolistan

 Imorgon kommer mina svärföräldrar till sommarstugan för att hälsa på några dagar. Jag kommer inte vara där p g a ska till Stockholm och min kusins 40-årsfirande i helgen. Jag hade kunnat åka ner imorgon och få en kväll med svärisarna men avstår. Make sa något om att jag gör vad som helst för att slippa umgås med hans föräldrar men riktigt så är det inte. Jag hade kunnat träffa dem en kväll, men de kommer längst ner på min priolista (under ”mig själv”). Det känns fine för de är så duktiga på att prioritera (bort) personer som borde vara viktiga för dem. 

Första gången jag träffade dem började vi prata om prioriteringar och jag höll bokstavligen på att sätta middagen i halsen (minns att jag skrattade så att jag behövde hålla en servett för munnen och svärfar tittade på mig som att jag var ett ufo) när de utan att skämmas sa att de hade sin priolista klar för sig. Först Gud, sedan make/maka, sedan barnen. Så utomordentligt galet att säga så. Detta var innan barnbarn och sedan dess har jag förstått att vänner och bekanta kommer högre upp på priolistan än deras barn. 

Alltså: Jag är hemma själv två hela nätter innan jag åker till Stockholm fredag fm. Där blir det lunch, möjligen en aaaaning shopping och så ska jag köpa en fiskabit att ta med till kusinen. Har lovat laga middag eftersom de kommer hem från någon övernattning sent på eftermiddagen och jag vill skämma bort dem. 

Fighting fire with fire

 Detta verkar vara första sommaren som Äventyret inte ballar ur. Måste säga att jag i vintras knappt vågade tro på att han skulle lyckas undvika det beteende som eskalerat och som brukar bli värre på somrarna när jag är mer otillgänglig men han har överraskat mig. 

Vi sågs här om dagen, bara drygt tre (?) veckor efter senast, men det kändes som en evighet. Fick en flashback från i början, när det gick månader mellan mötena. Då tog det alltid några dagar att landa efteråt. Den här gången inte riktigt så, men lite. Det var så intensivt, mentalt och fysiskt. Det spelar ingen roll vad man gör, lusten tilltar oavsett. Inget hjälper. 

Efteråt svårt att sova, drömmer oroligt och dagen efter öm inuti på ett sätt som hade gjort mig lite orolig om han inte förvarnat mig om just det. Blodad tand, han hade läst på och jag har aldrig känt så tidigare. Ett hårt tryck, ringar på vattnet, inåt. Hans hand stark mot min bröstkorg, fixerar mig, hans knä pressar mitt lår neråt, utåt. Det är lättare att släppa taget och ta emot njutningen när jag inte kan röra mig. 

Det är inte bara punkten framåt, uppåt mot naveln. Det är bakåt också och jag förstår knappt vad som händer eller var han är för allt flyter ihop men sakligt berättar han för mig exakt vad han gör för han vet att jag vill veta. Det är inte ’dirty talk’, jag vill veta vad som händer. Jag har alltid mått bättre när jag vet. När han utmanar eller pushar mig lite extra berättar han alltid innan, läser av min reaktion och anpassar efter den. Det blir en sorts dold förfrågan om samtycke, hjälper honom avgöra hur han ska gå vidare. 

Han förklarar att han kommer åt det bakre inifrån. Det är därför jag tyckt att jag varit så känslig mot den bakre väggen men aldrig tänkt på hur det hänger ihop, hur lite som skiljer. Han uppmanar mig att känna hur det känns, en show and tell-guidning i min egen anatomi. 

Nu är jag här. Nu gör jag såhär.

Det blir överslag, jag kommer inte över. Jag svettas och är så nära så länge men har glömt hur man gör. Jag får inte tag på det, till slut är jag helt utmattad, orkar inte mer. 

Dagen efter är jag trött i kroppen och trött i sinnet. Så som det alltid var förr och jag är glad att det var just ’förr’. Det är okej som undantag men bättre med det som är nu.

Cou Cou!

 Ja, det gick från skipper och hushållerska till flanellskjorta med gamla färgfläckar, sjöbodar och flakmopeder som knattrar mot hamnen. Tänker inte på att jag har semester, att detta skulle vara ett undantagstillstånd. Det känns alldeles för naturligt. Jobba? Det låter vagt bekant.

Det blir en del besök. En av de andra delägarna är på husbilsturné i södra Sverige med sin fru. De var här ons-tors. Urtrevligt. De är två partytrick i ett nötskal. Inte en lugn (läs tyst) stund. Jag bredde på rejält, vill göra gott intryck, vill att de ska vilja komma tillbaks. 

Imorgon till söndag kommer Lills bästis med mamma och söndag till måndag Sons bästis med familj. Introverta jag oroar mig lite för nollbytet men det är en enda dag. Jag fixar det. Det känns så bra att kunna bjuda in vänner, människor vi tycker om och som alltid är generösa och vänliga mot oss. Ska googla ”mat för många”.

Det här stället, vår lilla skärgårdsö, det måste vara något magiskt med den för alla som kommer hit säger att de mår så bra här. Här vill man stanna, det är inte bara vi. 

Make skickade en artikel, en känd svensk skådespelerska som nyligen sålt sitt hus här. I Hänt-artikeln stod det om hur hon längtat hit, drogs hit, hur hon kopplade av så fort hon kom till ön. Det är inte bara vi. 

Priviligerat

 På tal om det undrar jag ibland hur det påverkar barnen, det här överpriviligerade livet. Filippinskan som är här fem timmar varje vardag, svabbar, städar badrummen, stryker, tvättar, plockar och puffar kuddar. Deras kusiner som varje dag kommer hem till hotellbäddade sängar. Hon avslutar varje mening med ”Signora”.

De tre männen som jobbar i trädgården i hettan, samtidigt som barnen plaskar i poolen och jag sitter i skuggan med en bok. 

Jag tror inte att barnen reflekterar över det och jag gör dem inte uppmärksamma på det heller. Vill inte att de ska reflektera över det, antar jag. Det är tveeggat. Vill att de ska veta hur bra de har det men livrädd att de ska få för sig att lägga någon sorts värdering i sitt privilegium.

Spridda italienska nedslag

Rookie mistake i mataffären: Köpa citroner. Det finns ju på trädet. 

Tvådagars utflykt med syrrans företags 38-fots motorbåt. Jag älskar det och känner mig samtidigt äckligt priviligerad. Det är lätt att leva hållbart när man inte har möjlighet till något annat. Jag kan inte tacka nej till att bada från lyxbåt i turkost medelhav utanför Capri om jag ges möjlighet. Sorry. 

Tjat tjat tjat tjat tjat på Son om solskydd. Han vägrar. Berättar om hudcancer. Han tar på UV-tröja utan ytterligare ett ord. Varför gjorde vi inte det tidigare? 

Barnens semestermage är inte vad man brukar mena med semestermage. Jag har gjort chokladbollar fulla med linfrö och katrinplommonpuré istället för socker. Inte lika goda men se det som medicin. 

Det här med att bo hos folk som fortfarande jobbar och dessutom tränar som djur: Inte många som inleder sin semester i Italien och knappt dricker en droppe alkohol. Eller jo, vi delade en flaska vin i lördags.

Vi bor i Olgiata, ett stort lantligt gated community norr om Rom, hemvist för fotbollsspelare och företagsledare. Syrran och hennes man tillhör den senare kategorin. Tänkte på det när vi var ute med båten, att för tio år sedan högg syrran tag i företaget som hennes man (dåvarande pojkvän)  skött lite med vänsterhanden, vid sidan av jobbet som guide i Vatikanen. Det ser glassigt ut men jävlar vad de slitit och fortfarande sliter. 

När jag var liten var äpplejuice synonymt med semester. Det drack vi bara utomlands. Fortfarande får jag utomlandskänsla när jag dricker sån där bärnstensfärgad. Barnen har iste om sin semesterdryck. Tror inte vi skulle komma på att köpa det hemma men här går det som smör i solsken.

Det är alltid knöligt med Äventyret under semesterperioden. Kommer som ett brev på posten. Det är från hans sida, som att han blir mentalt nedsatt när jag är bortrest och/eller våra vanliga rutiner rubbas, blir oförutsägbara. Semestern är familjens, så är det bara. 

 Jag bad honom att snälla, kan vi låta bli att bråka i år? (Översatt: ’snälla bråka inte med mig i år’ för det är aldrig jag som bråkar med honom). Han har faktiskt skärpt sig ordentligt sedan senaste krisen och nu blir eldprovet, ska han fixa att hålla inne med sin frustration istället för att slunga den mot mig, i form av onyanserade ”sanningar”? 

Hemligheterna

Jag pratade med mamma. Hon ville berätta att hon ringt sin halvsyster. Min morfar var tillsammans (Gift? Förlovad?)  med en annan kvinna och mammas halvsyster är bara några veckor yngre än hon. Det kan väl vem som helst räkna ut, att detta på 50-talet i ett pyttelitet frikyrkligt småländskt samhälle inte var någon dans på rosor. Morfar ville först inte kännas vid min mamma och hotades med advokat för att erkänna faderskap, men något hände när mamma var liten, mormor och morfar blev ett par, gifte sig och fick ytterligare tre barn tillsammans. Halvsystern och mamma visste inte att de var halvsystrar, men mamma säger att hon ändå alltid kände på sig att det var något sådant för hon fick inte leka med den andra flickan och i samhället förundrades de (som inte visste hur det hängde ihop) över hur lika de två flickorna var varandra.

 

Jag har svårt att få ihop den här berättelsen med min morfar. Han är en av de snällaste, varmaste och härligaste personer jag känt. Det är så svårt att föreställa sig att han haft ett barn han inte velat kännas vid. Däremot kan jag mycket väl föreställa mig att min mormor förbjöd honom att ha kontakt med sin andra dotter, det hade inte förvånat mig ett dugg. Halvsystern var en hemlighet som bara mamma kände till i princip fram tills morfar låg på sin dödsbädd – jag tror att de andra syskonen fick veta det då. Mamma kände till det för att hennes mormor berättat det för henne.

 

De har i alla fall aldrig haft kontakt med varandra. När morfar gick bort fick halvsystern sin del, till min mormors stora missnöje men min mamma bestämde sig nyligen för att ringa upp sin halvsyster. När hon återgav samtalet började jag gråta. Halvsystern blev så glad för att hon ringde och de pratade en lång, lång stund. Det kändes som att vi alltid känt varandra sa mamma. Systern berättade om att hon i tonåren hade tagit kontakt med morfar för att träffa honom och åkte i hemlighet, tillsammans med sin kompis och kompisens mamma, många mil för att ses men han dök aldrig upp och sedan tog hon inte kontakt igen. Hon berättade för mamma om hur hon fantiserat att han skulle komma körandes en dag för att träffa henne, att hon skulle få lära känna sin pappa, men han kom aldrig och den enda bild hon hade på honom var från när hon var liten och satt i hans knä, men den hade hennes mamma rivit sönder. Hon ville så gärna veta hur han sett ut och hur han varit. Mamma berättade att han alltid hade sådan fart i kroppen, kunde aldrig sitta stilla. "Precis så är jag också!" sa halvsystern. "Jag med!" sa mamma. Det stämmer verkligen. Så hjärtskärande när man tänker på hur det präglar en person att växa upp och veta att det finns en förälder där ute, som inte vill ha med en att göra. Det går aldrig över. Så grymt att förneka sitt barn. 

 

Mamma sa till mig att hon ångrar så att hon inte sa till morfar på skarpen, tvingade honom att träffa sin dotter medan möjligheten fortfarande fanns men att hon i alla fall kan träffa henne själv. De ska ses efter sommaren. 

Under bältet

På onsdag stänger jag datorn och går på semester. Avser åka direkt till Äventyret, få hela eftermiddagen och kvällen där. Längtar mer än på länge efter att ha gott om tid med honom. Vår dynamik verkar aldrig sluta ge oss nya nycklar till nya dimensioner fast jag någonstans alltid tror att det inte ska finnas mer att upptäcka.

 

För ett tag sedan kom vi till en ny sådan dimension och sedan dess har jag längtat tillbaka dit. Det var något av det mest intensiva jag upplevt, någonsin. En mjuk stillhet, det sista vi gjorde, min tur och någon vecka innan hade jag delat en del tankar med honom om det, om hur han kan hjälpa mig bättre, passat på nämna att just det-och-det inte är något som hjälper mig. Jag har alltid haft svårt att komma tillsammans med andra och under många år haft visst komplex för det, för att det inte blir som på film (å andra sidan - vad blir någonsin som på film?). Det blir aldrig bara, jag måste anstränga mig för att komma dit, behöver liksom hitta rätt punkt inom mig och fokusera stenhårt på den. "Slappna av"? Nej, verkligen inte. Slappna av är det sista som fungerar och blir jag distraherad är det tillbaka på ruta ett. Jag har alltid känt mig jobbig för det, har sällan velat uttrycka vad jag behöver av rädsla för att råka be om något den andre egentligen inte vill ge. Till och med då haft malandes i bakhuvudet att jag är jobbigare än alla andra, att jag inte fungerar normalt, att jag är besvärlig och borde varit klar för länge sedan. Det har aldrig handlat om att njutningen inte varit tillräcklig, det svåra är att kanalisera den.

 

Jag tror att de flesta kvinnor håller med (?) om att det inte handlar om kraft, frekvens eller så. En kompis för många år sedan, på den tiden då man (jag) fortfarande pratade om sådant med vänner, sa att de (killar) borde förstå att de inte ska försöka göra med fingrarna vad de gör med *u*en. För mig handlar det bara om punkter (som radikalt byter plats från dag till dag). Det är det han helt och hållet förstått nu och jag vågar helt och hållet lita på honom när han säger att han njuter av det lika mycket om det som jag. Att hjälpa mig hitta rätt och släppa tankarna på att jag skulle vara jobbig. Vi gör det tillsammans säger han ofta och det är skönt att höra, oavsett vad det gäller. Senast – Herregud, han kände det jag kände. Jag visste var jag var men han kände det också, samtidigt och jag kan inte förklara vad det gjorde med mig när han viskade mig dit, bekräftade att jag var rätt samtidigt som jag kände att jag var rätt och kort därpå bara kunna låta det komma. Jag grät nästan efteråt, kramper som efterskalv kom och gick en lång stund medan jag klamrade mig fast vid honom, jag som brukar föredra att landa lite för mig själv, låta svetten torka och pulsen sakta ner innan jag vill lägga huvudet på hans arm.

 

Jag längtar efter att fusionera den dimensionen med våra andra. Ett plus ett lika med fem. 

När nog är nog

Någonstans läste jag en så bra ordalydelse om en kvinna som mördat sin man och att det inte var på grund av en betydande enskild händelse, utan ett resultat av en väldig massa små händelse och den sista händelsen var bara det som fick bägaren… ja ni fattar. Oroa er inte, jag har inte mord i sinnet, men jag tänker ganska ofta på det, hur dropparna faller och till slut får man nog. När det händer tror Make alltid att den sista droppen är enda orsaken bara för att jag varit tyst om de föregående tusen. Det finns alltid en bra förklaring till den där ettusenförsta droppen, en förmildrande omständighet.

 

Med detta sagt känner jag att en av mina bägare är på ytspänningen nu och jag tror att jag i princip ganska snart kommer sluta laga mat till min familj. Senast året har inte varit bra. Till ganska stor del har Sofia bidragit till frustrationen, men Make än mer. Inte nog med att han inte ens reflekterar över att jag alltid lagar mat och att jag alltid lagar god, varierad, kreativ och för det mesta fräsch mat, från fucking scratch - nästan värre är att måltid efter måltid efter måltid se honom sitta och peta i maten. Besticken arbetar oupphörligen när de förbereder nästa tugga. Skär, delar, finfördelar, för åt sidan, delar, skär, för åt sidan, finfördelar, för åt sidan. Ibland har jag frågat om han vill att jag ska hämta en pincett och ett förstoringsglas åt honom men egentligen vill jag säga åt honom att förihelvete bara äta maten och var glad.

 

Igår kokade det torrt när jag ångade potatis till moset. Ja, det var en miss. Jag räddade potatisen, gjorde moset men jovisst, det var en bismak av bränt men inte så illa att det inte gick att äta. Son, som annars är rätt känslig, tuggade i sig och kommenterade inte så så illa tror jag inte att det var. Luktade i köket mer än moset smakade. Make tog en liten liten klick som han inte åt upp. Sedan slängde han grytan, dramatiskt demonstrativt: Den här är förstörd. Inte så att samma sak inte hänt tidigare – man gnider ur den med svinto och så är det inte mer med det.

 

Nu när jag sovit på saken tror jag att jag bestämt mig. Jag kommer inte laga mat mer om jag inte själv vill ha.

Jag kan koka makaroner till barnen, inte så att de ska svälta ihjäl. Om Make inte vill ha makaroner (det vill han inte) eller macka (som antagligen blir det jag äter på kvällarna) så får han laga sin egen mat och det kan han göra tills han inser hur lyxigt det är att ha någon som lagar mat till en. Jag hör min egen röst från framtiden: Jag var jättebra på att laga mat, tyckte verkligen om det men nu gör jag det inte längre, tröttnade på att ingen uppskattade det.

Här och då

Om en vecka har jag semester. Det känns helt overkligt. Klart att det blir kul att vara ledig, umgås med familjen och göra roliga saker, men jag känner mig inte sådär som att jag kommer stappla över mållinjen som jag brukar. Inte trött, hade kunnat ånga på till jul, som det känns nu.

 

Jag drömmer regelbundet suggestiva drömmar om min chef. I natt att han kramade mig bakifrån, lyfte upp mig och bar mig mot trappan. Jag var rädd att han skulle tappa balansen och sa "Nej, inte trappan" men han kramade och viskade Lita på mig. Jag vände ansiktet mot hans kind, blundade och litade. Sedan tog drömmen slut, som de brukar göra. Jag behöver en längre stund med Äventyret, det är nog det som spökar. Vi har träffats några gånger senaste veckorna men inte mer än någon timma, max två. Vi behöver båda det som händer när vi har gott om tid. Jag behöver ett hårt grepp kompletterat med ett mjukt Lita på mig. 

 

Barnen gnällde för att de skulle vara deltid på fritids nu några veckor innan vi går på semester, men faktiskt tog det skruv när jag berättade att Bonus ska vara på förskola exakt hela sommaren. Hennes mamma började nytt jobb för några veckor sedan och kommer inte kunna ta ledigt. Bonus får inte en enda dags sommarlov behövde jag upprepa flera gånger för att det skulle sjunka in. De har inte klagat över fritids sedan dess. Man kan tjata sig blå om hur bra de har det och det är minsann inte alla barn som... men när det blir en verklig person man pratar om, någon de känner, då fattar de på ett annat sätt.

 

Annars tycker jag att vi varit ovanligt duktiga på att planera. Vecka 30 tar vi med Bonus till Borås och går på djurpark. Hon har aldrig varit på djurpark tidigare. Tror inte att hon bott på hotell heller. Son vill hellre vara hos mormor och morfar så det blir nog bara Make, jag och tjejerna. Jag ser fram emot att skämma bort dem, gå med en i varje hand, glädjas åt stort och smått genom dem. Första helgen i augusti ska Bonusfamiljen låna vår sommarstuga. Vi lånar även ut den en helg i juli till en familj i bekantskapskretsen som har det riktigt tufft ekonomiskt. Jag är glad att vi har möjlighet att göra så.

Getaway

Jag bestämde mig för att åka till Göteborg och ta ett möte face-to-face istället för att vara med på Teams. Ibland är det bättre så, plus ger mig chans att bonda med gänget här. Jag har förmånen att få arbeta med inte en utan TVÅ sjukt kompetenta cellexperter som båda är kvinnor. Det är inte jättevanligt. De är väldigt trevliga båda två och vi passade på att äta middag tillsammans igår. Ovärderligt, det här att tillbringa tid utanför kontoret ibland.

 

Båda kvinnorna stör sig lika mycket som jag på att ledningsgruppen enbart består av män i 50-årsåldern, de säger att på kontoret här är det något som hindrar rekryteringar. Den ena, som började i vintras, berättade att hon efter första månadsinfon (den vi gett öknamnet 'gubbtimmen') skrev ett mejl till vår CEO och ifrågasatte ledningsgruppens sammansättning. Roligt, eftersom jag gjorde samma sent i höstas på den introduktionsutbildning jag fick efter att ha jobbat här i ett och ett halv år, hehe. Han är bra CEOn, han föreföll ta frågan på allvar. Hennes mejl svarade han på omedelbart och sammanfattat är det en "prioriterad fråga" och något som våra nya majoritetsägare tycker är viktigt att adressera, ungefär samma som han svarade mig. Nu är det handling som räknar men han viftar inte bort det i alla fall.

 

Jag hade en skön kväll på hotellet sedan. Såg klart Eric på Netflix (bra!) och somnade vid 22. Lite som en minisemester, faktiskt. Gör ingenting alls att man ska jobba också. 

I förrgår stack jag in huvudet till chefen när jag var på väg hem och frågade om vi ses mer den här veckan (man vet aldrig). Han sa att han är här hela onsdag och torsdag förmiddag.  "Det är jag med. Jag är också här imorgon" sa supply chain-chefen som också befann sig på hans rum.

Idag när jag skulle på lunch satt chefen och pratade med QEHS-chefen och jag frågade om han är kvar efter lunch – vill nämligen vara säker på att få säga trevlig semester eftersom han går imorgon. Japp, jag är kvar i eftermiddag sa han. "Det är jag också. Jag är också kvar i eftermiddag" sa QEHS och jag tror bestämt att min chef satt och flinade.

 

Den här veckan är Make i Norr, har med sig Lill. Det är som semester hemma, att bara ha Son. Fint att vara lite med bara honom. Lill har en tendens att ta över, hon kräver så mycket hela tiden men när hon är borta känner jag hur behagligt det är att vara med Son. Får lite dåligt samvete när jag tänker på hur han alltid hamnar i skymundan. Han är en så väldigt fin kille. Lill kör stenhårt med farmor, farfar och farbror som är på besök i Sverige. Det har funkat bra. Farföräldrarna har varit närvarande, engagerade och verkar tycka om att umgås med Lill. Det är fint. Glad för det.

 

I helgen åker Son och jag till sommarstugan själva. Jag ska MÅLA-MÅLA-MÅLA, väggar och möbler. Sofia åker på lördag men hennes kille (eller vad han nu är) kommer på fredag, sover över till lördag och kör henne till flyget.

 

Hon "avslöjade" i helgen om att de har känslor för varandra (no shit) men att hon inte vet hur det ska gå när hon bor i Spanien och han inte riktigt vet vart i världen han hamnar. Samtidigt är hon inte beredd att komma och vara i svenska staden där han bor till september, fast hon inte har ett enda åtagande förrän i oktober. Hon tycker att det är rimligt att han tar ledigt en vecka (fast han egentligen inte kan, som jag förstår det) och kommer till henne, hon tänker inte åka till honom "för där finns inget att göra". Barnsligt. Antingen vill du vara med någon och då är det värt att tillbringa en vecka i en tråkig svensk småstad, eller så vill du inte.