Den lille gubben

 Det här som man (rätt eller fel) brukar prata om som "typiskt pojkar" och som jag vet att en del blir jätteupprörda över för de menar att pojkar blir som de blir för att det tillåts och kanske till och med uppmuntras till det p g a samhällets patriarkala strukturer osv. Nu har jag varit pojk-mamma (oj så skumt det lät) i snart sju år och ärligt talat: Nej. Jag tror mer och mer att det där "typiskt pojkar" är något som sitter i deras DNA för tro mig, vi kämpar och kämpar och kämpar för att få bort det men det är som att slåss med en väderkvarn. Vår son är som en liten gubbe:

Han mansplainar så fort han får chansen, och blir vansinnig om man inte lyssnar andäktigt.
Han ska låta precis hela tiden. Han gör hellre vidriga åsneljud än låter det vara tyst för han ska alltid höras.
Han avbryter andra, håller långa monologer om ingenting och blir vansinnig om någon avbyter honom.
Man får absolut inte säga att något i det han gör eller säger inte är helt korrekt, då tar han oerhört illa vid sig.
Han bryr sig inte om det sociala samspelet, om andra tycker att hans beteende är trevligt eller ej. Han skiter i det. Han gillar att höra sin egen röst, han tycker att hans funderingar och tankar är det mest intressanta i världen och omgivningen får vackert tugga i sig det.

Det jobbar vi med men både Make och jag är helt utmattade på både hans beteende och på att försöka "ta det ur honom". Vi har försökt allt, vi har resonerat, grälat, förklarat. Vi har försökt vara konstruktiva och vi har varit desperat frustrerade men inget hjälper. Han är inte "typiskt pojkig" och tar alldles för stor plats för att vi låter honom göra det eller, helt otänkbart, uppmuntrar det. Vi låter honom inte hållas för att vi undermedvetet tycker att pojkar ska tillåtas ta större plats. Det är som en drift, djupt programmerat i honom. Vore det inte det måste han ju ha lyssnat och förstått vid det här laget.

Vän av ordning säger att det kanske är Son som individ som är sådan, att det inte behöver ha med hans kön att göra. Ja, så kan det vara men instinktivt tror jag inte det. Med det sagt blir (även jag) vansinnig på folk som avfärdande säger "Pojkar..." för jag tycker lika lite som du att en snopp är giltig ursäkt för att inte bete sig väl eller ta hänsyn till sin omgivning. Det kommer aldrig vara någon förmildande omständighet. Min poäng är mest att det är en j-a uppförsbacke.

Ljusningarna

I tisdags var jag på Erikshjälpen och köpte två krukor som egentligen är asfula men som kommer att bli asgulliga nu inför påsk med skira vårblommor i på trappen. En gul och en pastellrosa. Jag har sedan tidigare en himmelsblå kockumsgryta som jag använder som blomkruka när andan faller på. Det kändes bra att ta bort sista ljuslyktorna från verandan och sätta de tre krukorna i grupp. 

I höstas petade jag ner en massa tulpanlökar i några stora krukor. Under vintern har de bara stått under andra upp-och-nervända krukor men igår avtäckte jag och såg att de börjat gro. Så glad över det.

I förgår, när vi hade barnfritt och innan Make läste SMSet från sin pappa sa jag att jag verkligen vill börja odla mer*. Det har varit lite av en stötesten sedan vi köpte hus, för Make är rädd att det ska bli varken hackat eller malet och "se stökigt ut" men vi pratade om både att flytta mina pallgragar till bästa stället och att jag vill ha ett växthus, och han tyckte att jaja, okej. Jag var beredd på världens diskussion och hade laddat upp med solida argument men glad att det inte behövdes, att han än en gång visar att den generositet vi gjort till en helig grundsten i vår relation finns där även när det är jag som vill göra något. 

Bilen har slutat pipa, vattenlåset läcker inte längre (jag skruvade åt lite hårdare och hittills, peppar-peppar). Make har pratat allvar med sin syster och pappa. Pappan hade helt enkelt inte haft en tanke på konsekvenserna av det han skrev till Make, och inte syrran heller när pappan nämnde saken för henne för någon vecka sedan. Nu har de pratat ordentligt och är på samma våglängd. Det är fortfarande ganska kritiskt gentemot externa parter, men de jobbar tillsammans, håller ihop. Det är skönt, en lättnad. Come what may, men de är i alla fall ett lag. 

* Jag skämtar om det, men det här med odling är något jag verkligen har prestationsångest inför. Jag har aldrig riktigt begripit vad folk pratat om när de säger att de jämför sig med folk i flödena och känner sig misslyckade för att deras liv inte är lika perfekta (inte för att mitt liv är perfekt men jag har alltid sett andras bilder som bara en bild, en fasad, inget att jämföra sig med) men nu är jag där själv. Jag får stresspåslag av alla vackra bilder med hashtag #trädgårdsinspiration och har, för nya jobbets skull, börjat följa Sara Bäckmo men står knappt ut med det p g a är så långt efter. Samtidigt VILL jag verkligen, har velat länge. Jag vill att barnen ska vara delaktiga och engagerade, som vi var när jag var liten och det var ett sådant äventyr att se fröna gro till plantor men fan så sent på 'at jag är. 

Gnällkärringen

 En grej jag började lägga märke till för ganska många år sedan, och sedan inte kan sluta lägga märke till, är hur enormt nonchalanta väldigt många som jobbar inom vården är med sekretess och patienters integritet. Första gången jag tänkte på det var i 20-årsåldern då jag var hemma hos mina föräldrar och svarade i hemtelefonen. Det var en sjuksköterska som bad mig hälsa Mammas Namn att dom och dom proverna var bra. Ehhh, okej? sa jag. Mamma reagerade när jag framförde meddelandet, just att de inte borde säga sådant utom till den det berör. 

Med det i färskt minne hände samma sak ett tag senare, men då var det någon som ville att jag skulle hälsa Pappas Namn att den och den medicinen nu fanns att hämta ut på Apoteket. 
Men du, har inte du tystnadsplikt? sa jag. Jag riktigt hörde kallsvetten på sjuksköterskans rygg när hon sa att jo, det har hon ju. Borde du lämna ut den informationen till mig då? frågade jag. 

Hon hade blivit helt förkrossad och ringt pappa senare och bett tusen gånger om ursäkt. Sedan dess lägger jag märke till sådant. När man sitter i ett väntrum och två personal ropar till varandra om att Anna Johansson kommer in, för det och det. Eller när vi var på BB när Son fötts och en av sköterskorna frågade mig, inför Make, om något som stått i min journal och som jag inte berättat för Make. Då hade jag, vis av tidigare erfarenheter, förbjudit min barnmorska på BVC att skriva det där i journalen, för att det var känsligt och jag litar inte på att någon inte kommer stå i en korridor med tio andra i närheten, och tala om det med för hög röst. Likförbannad hade sköterskan på BB scrollat heeeela vägen ner i min journal, gjort en notering och - ja. Frågade om det. För det är inget konstigt med det och heeeelt normalt. 

För en vecka sedan lämnade jag blod. Efteråt får man kvittera antingen att man fått 50 kronor eller att man donerar sina 50 kronor till Ambulansnallarna. Man ombeds signera på en lista där namnet på (upp till ca) 20 personer som lämnat blod innan mig syns. 

Jag reagerade på det, ifrågasatte där och då om det var lämpligt att jag ska kunna titta på listan och se att (tog ett namn i högen) har varit här och lämnat blod? Det har ju inte jag med att göra, lika lite som att någon annan har att göra med att Lo He har gjort samma sak. Sköterskan fnissade lite och tog det uppenbart inte på allvar. 

Så surkärringen här skickade ett mejl till Regionens dataskydd-någonting. Nu en vecka senare får jag ett mjäkigt svar om att de ska kolla med verksamheten om de kan ändra sitt arbetssätt. Jag känner att jag nästan exploderar över det nonchalanta i den inställningen. Om det nu inte är förenligt med riktlinjer/policy om sekretess/integritet/whatever så MÅSTE de ändra sitt arbetssätt. Och ta upp frågan på en central nivå för tydligen är det något som klickat. Sjukvården måste ta patientsekretessen på största allvar, oavsett vad det gäller. 

Arg blir jag. 

Obegripligt många nollor och ett läckande vattenlås

Gårdagen. Vi hade barnfritt och kände att även om vattenlåset i badrummet läcker, bilens elektronik håller på att balla ur och Make är krasslig (ska testa sig idag) så var livet ändå rätt skönt. Vi satt kvar länge vid matbordet efter att vi ätit klart, pratade och sedan såg vi en film, bara för att vi kunde!

Halv 10 var Make helt slut och pratade om att gå och lägga sig men öppnade ett sms som hans pappa skickat medan vi tittade på film. Det stod en helt oerhörd grej där, en bisats som i förbigående. Make bara stönade, chockad, och visade mig. 

Vi somnade sent, jag närmare halv ett men Make låg och vred sig betydligt längre än så. Idag nästan som bakfull, en krypande känsla av att vi står inför något som inte kommer sluta väl. 

Saker och tings läge

 Sån jäla tur att jag slutar om en dryg månad, annars tror jag faktiskt att jag riskerat den berömda väggen. Det går liksom inte att prioritera, allt det som verkligen har högst prio är mer än jag fixar på en arbetsdag. Det är så mycket utöver det jag borde göra men som jag inte kommer i närheten av. Allt jag gör blir skarvlösningar som kommer behöva fixas sen. Jag blir uppgiven och vägrar kvällsjobba för att komma ikapp för jag vet att om jg gör det kommer jag börja må dåligt på riktigt. Nu har jag i alla fall förmåga att släppa jobbet när jag stängt datorn.

Vi är tre strateger med varsitt område. Det är el, metall och så allt som inte är el eller metall. Det sista är mitt område. Det är spretigt, allt från isolering till rör, pumpar, fläktar, element, packningar. Jag har inte lidit av det direkt innan, men nu med transfern är det så väldigt mycket som inte är el eller metall, alltså hamnar på mitt bord. Så är det ju inte så att de andra inte har grejer att göra, de har också fullt upp men jag tror att de mer hinner jobba med det de ska jobba med, jag känner att jag mest stirrar apatiskt på allt som brinner. Jag vet inte var jag ska börja så skriver ett blogginlägg istället. 

Det ska bli så skönt att om fem veckor stänga datorn och aldrig se tillbaka. Fem veckor till står jag ut. 

Annars har man en känsla av att saker och ting (materiellt) rasar. Bilens larm står och tjuter, vad vi än gör, och packningen till vattenlåset i badrummet är sju år gammal och behöver bytas men föcking Ikea har naturligtvis inte packningen som reservdel eftersom vattenlåset utgått (de räknar tydligen med att folk ändå byter ut sin badrumsinredning vart femte år) och efter 30 minuter i telefon med kundtjänsten kommer vi till vägs ände - de kan inte hjälpa mig. Så nu har vi ett vattenlås som läcker och jag är sjukt osugen på att betala en rörmokare några tusen för att lösa något som inte borde ha varit ett problem alls. Japp, har surfat efter packningar på andra ställen, men hittar inget med rätt dimensioner. 

Ditten och datten

 Fläkten till datorn fortsätter att vina, trots att jag drar ur laddsladden. Den är avgjort det störigaste med hemmajobbet numera. VD och jag har möte på fredag om vad jag ska vara klar med innan jag slutar. Henne rundar man inte hur som helst, med en annan interimchef hade jag kunnat sitta av tiden och göra det jag hinner, men icke sa Nicke. Det ska bli så skönt att lämna det här.

Min favoritkollega i teamet avslöjade att han sökt två jobb själv och jag tror att en av inköparna också är på väg att byta för han har varit borta några timmar i stöten två gånger senaste veckan. "Haft något att fixa". Mycket otypiskt för honom och det var precis det mönstret jag hade för några veckor sedan, men kanske bara jag som känner mig själv genom andra. 

Det börjar gå upp för mig, genom andras reaktioner, vilket jädra toppenjobb jag landat. Jag insåg nog inte riktigt det under processen men nu när jag berättar vad jag ska göra säger folk Wow! och menar det. Jag har nog inte riktigt insett det, inte flyttat in mentalt i det än. Bara flyttat ut från mitt nuvarande.

Meanwhile, pappa fyller år i helgen och jag lät Kusin inspirera mig till present. Hon är min mesta influencer. Jag får alltid så mycket idéer från henne. Efter att vi hängde några dagar i hennes stuga i somras kunde jag inte sluta prata om henne. Hon gör ditten och hon gör datten. En grej hon gör är att köpa färdigblandade vinlådor från typ Vinoteket (kostnadsfri leverans hem till dörren). Nu blir det en låda till pappa när han fyller år på lördag: Sommelierenas favoriter under 100-lappen (- just det sista behöver man ju inte berätta för pappa) och jag passade på att ta en Månades deal till oss, när jag ändå beställde. Har siktat in mig på en låda med temat Röda från soliga Frankrike till svärfar när han fyller i slutet av mars. 

Sista ordet

 Jaja. Det gick upp för mig att han var tjurig för igår. I min värld var frågan stängd och avslutad, men inte i hans. När han lufsar runt med utstrålning som en ouppskattad slagpåse och lägger extra mycket krut på hushållsjobbet vet man att han känner sig stukad. Jag tror att han tror att jag ska få dåligt samvete när han pysslar med tvätten och dammsuger, för att jag var fräck nog att antyda att han inte drar lika tungt lass som jag. Orkar inte, så jag bara ignorerar honom. 

Det går till en viss gräns, sedan frågar jag om "vi" kan sluta tjura snart. Det kan "vi" tydligen inte för jag får ett mejlsvar om att han tycker att jag är orättvis mm. Hans bild stämmer inte med min. Orkar egentligen inte det heller. Fattar inte att han orkar tjura sådär men det är väl den sårade manliga stoltheten. 

Svarar så kort som möjligt att jag tycker att vi glömmer det som har eller inte har varit, strunt samma vem som tömde den där tvättkorgen för två månader sedan typ. Jag är nöjd om vi båda kan enas om att hålla ordning i hallen, i köket och på tvätten samt att båda känner lika stort ägandeskap inför att middagen kommer på bordet, oavsett vem som står vid spisen. Samt att han fixar middag en kväll i veckan. Det sista är viktigt för mig. Jag vill ha ledigt från kökschefsjobbet en dag i veckan, plus det är inte värdigt för honom att vara så handikappad i köket som han är plus barnen behöver få se att pappa också kan laga mat. 

Nu hoppas jag att vi kan lägga det här bakom oss och blicka framåt. 

Hemmaplanen

 Mitt mejl igår togs väl emot så väl man kan hoppas/förvänta sig. Han delade inte riktigt min bild och kände sig uppenbart stukad. Sårad manlig stolthet. Han tyckte dessutom att han tagit hand om barnen mer sedan han blev klar med plugget och jag orkar inte gå in i den diskussionen (också) för det är också något jag irriterat mig på, hans föreställning om att när man är med barnen kan man inte göra något annat. Eller för den delen Om man gör något annat kan man inte ha med barnen. Han tycker att gå ut med barnen och åka pulka är lika valid hushållsarbete som att vika tvätt och därför kan han "prioritera" att gå ut med dem. Javisst, de behöver komma ut men det är ju inte så att allt det andra behöver göras mindre för att han "prioriterar" att gå ut med barnen. Eller att inte jag också tyckt att det var rätt najz att komma ut en vacker vinterdag men inte kan med tanken att komma hem till en svinstia. Nå, den diskussionen tar vi kanske en annan gång. Om det behövs.

Det viktiga är att frågorna är lyfta och han bad om ursäkt för att han fått mig att uppleva situationen som jag gjort och naturligtvis ska han försöka bättra sig. Gott så. 

Jag är glad att han inte blev mer defensiv eller började smälla tillbaka med grejer han inte gillar i mitt beteende för så blev det alltid förr. "Men du gör ju alltid si och så och det stör jag mig på men jag har inte sagt något..." Man ska ju inte kasta sten i glashus och vi hade som en tyst överenskommelse om att bara leva med varandras ovanor. Den här gången kände jag dock att det vägt över för mycket för att inte säga något och att jag faktiskt har ganska rent framför egen dörr. No pun intended. 

The high road

 Jag hade skrivit ett lååååång argt inlägg om min Make och hushållsarbete men! Tog den vuxna linjen och skrev ett mejl till honom istället, inte argt p g a det blir aldrig bra, om att jag BEHÖVER att vi kommer överens om hushållsarbete för jag är hel-less på vissa grejer. Som att ständigt plocka efter honom. Som att vara den enda som känner ägandeskap för att ren tvätt hamnar i skåp och lådor. Som att han ofta kommer släntrandes när maten börjar bli klar och sätter sig vid bordet och väntar på att bli serverad. Det senare gör mig så arg att jag totalt ser rött och det är så oacceptabelt att jag å hans vägnar skäms ögonen ur mig. Det blev nämligen lite droppen och bägaren här i helgen. Jag föreslog även att han ska planera, handla, laga middag en dag i veckan, på en helg. Då har han, som är helt ovan vid att laga mat, gott om tid på sig att leverera till middagsdags. Gott ska det va'! Och hälsosamt! Helst vego! Och alla ska äta det utan gnäll! En baggis, visst. 

En av helgens droppar var nämligen att jag i lördags eftermiddag gick och kände mig lite bitter/deppig över att han nog inte en enda gång under alla år vi varit ihop sagt Älskling. Gå och lägg dig med ett glas vin i badet så ropar jag när maten är klar. Däremot frågade han (snällt) i lördags vid 17-tiden om det var okej att han tog en bastu innan middagen, vilket jag sa okej till om än något pressat.

Ett långt mejl blev det, men sakligt och sansat och utan alla de raljanta påhopp som jag kanske strösslat med om jag skrivit en text här. Bra där! Klapp på egen axel, visst? 

...och en begravning

 Det var fint, var det. De inledde med melodin till Himlen är oskyldigt blå och det var ju som att vrida på en kran för min del. På torsdagskvällen, precis när Kusin anlänt, ringde morbror till henne och sa att han inte fick komma till kyrkan, präsen hade sagt nej. Rimligt, faktiskt, men ingen annan hade väl hjärta att säga att han inte skulle få komma. 
Kan du inte Facetima eller något? sa jag när hon lagt på. Så får han vara med på ett hörn i alla fall? Jo, det ville han gärna så när vi kom till kyrkan förklarade Kusin för alla varför hon skulle hålla på med telefonen och alla, särskilt personalen, tyckte att det var en toppenlösning. När det blev hennes tur att lägga blommorna (morbrors också) följde begravningsentreprenören henne med telefonen så att morbror skulle se. Efteråt, när vi gick ut, sa Kusin att det var tur att det inte var några utomstående i kyrkan, de hade med all rätt tagit henne för en riktig idiot.

Jag klappade kistan och tänkte på sista gången jag träffade honom, hur sjuk han var och jag sa att det snart skulle vara över, att han såg ut att vara nöjd med det. Tårar mer av ömhet och sinnesrörelse än sorg. Jag kände faktiskt ingen sorg alls, känner inte ens något för mormor som är ensam kvar., mer än att jag inser att det är synd om henne. Jag har tänkt på det till och från, jag tror faktiskt att jag har vissa psykopatdrag, om man ska använda kvällstidningsjargong. Permanent lokalbedövning på känslor jag vet att jag borde känna, men kan å andra sidan ligga vaken på nätterna och gråta kudden våt över något jag sett på nyheterna. 

När allt var klart gick begravningsentreprenören fram och spände subtilt ögonen i oss och sa att Vi går ut medan klockorna ringer. Jag fick samma känsla som när man är på restaurang och serveringspersonalen börjar cirkla nervöst runt bordet efter en timma och 45 minuter eftersom, visar det sig när man frågar, sittningen är bara två timmar. De måste ha haft bråttom för mina föräldrar hade sett dem köra ut kistan ur kyrkan på en liten vagn, de hann inte ens vänta tills alla anhöriga lämnat parkeringen, till och med småsprungit med den. Kistan lastade de in i en skåpbil (!) med Svenska Kyrkans logga på. Min gissning: De hade en till begravning klockan 13 och den kistan i fin-bilen. Kanke hade de "samåkt" men behövde förvara morfar någonstans under tiden. Ovärdigt. Tur att inte mormor såg.  "Dem ska vi inte anlita nästa gång" sa mamma. Bara det uttalandet nästan lite komiskt. 

Saker och tings utveckling

Imorgon begraver vi morfar. Min kusin som bor i Stockholm och är som en syster för mig men som alltid varit betydligt tightare med mormor och morfar, ringde igår och frågade vad jag ska ha på mig. Det hade jag inte tänkt på. Min garderob är lyckligtvis sådan att jag sällan behöver planera eller fundera på vad jag ska välja, det finns alltid något som passar då min grej är att alltid vara snäppet överklädd omgivningen* har jag liksom alltid marginal. Jag väljer faktiskt hellre någon mörk, annat än svart, färg på begravningar när döden kommit lite som en lättnad (har lyckligtvis aldrig varit på någon annan sort). 

Svart känns liksom... vet inte, lite dramatiskt i sammanhanget. Matt mörkblå, som det nog blir för mig imorgon, bättre. Jag tycker att material och modell är viktigare än färg. Kusin var osäker för den svarta klänning hon tänkt passar bättre på en middag, sa hon.Jag sa att hon får känna efter själv, men att om möjligt välja något som speglar det hon känner, snarare än att stirra sig blind på färgen. Eventuellt underlättade jag inte hennes beslut med det tipset.

Senare på kvällen ringde mamma. Hon och pappa har varit i Stockholm p g a pappa har gjort en operation där p g a han har privat sjukvårdsförsäkring (vilket han älskar att prata om eftersom det får honom att känna sig lite VIP). Mamma berättade att min morbror, kusinens pappa, har covid. Så kusin, som skulle kört ner med sin familj och bott hos föräldrarna, kommer nu själv åka ner med mina föräldrar. Hon får sova här hos oss, det blir jättemysigt och hur tråkigt det än är med stackars morbror (som fortfarande kommer på begravningen men får sitta i ett eget hörn av kyrkan**) så är jag glad att få kvalitetstid med kusinen för det är inte ofta numera. 

* Med undantag för när jag träffar min svärmor. Hon är alltid minst två snäpp överklädd, ibland tre. Tänk balklänning i sidentaft på julafton. Skojar inte. 

** Mer bekymrad för mormor som smittspridare. Morbror var hela dagen hos henne precis innan han började visa symptom, så även att hon precis fått sin andra spruta kan hon, som jag förstår det, fortfarande sprida smittan men jag undrar om hon kan (vill) förstå det. 

Morgonens morr

Idag på morgonmötet stod jag inte ut längre med gubbarnas skitsnack, som blir mer och mer explicit, om VDn. Det är hennes attityd hit och hennes attityd dit. Jag blev sådär arg som jag sällan blir, när det är tur att man sitter bakom en skärm så att det inte syns att kinderna är blodröda och händerna skakar. Jag försöker slappna av i halsen när jag säger att samtliga i mötet kan ta sig en funderare på hur de pratat om en manlig chef som betedde sig på exakt samma sätt. 
"Precis likadant!" svarar de, föga förvånande. Nej, sa jag. Det tror jag faktiskt inte. VD är jävligt duktig och bara för att hon inte beter sig så som ni tycker att en kvinna ska bete sig... 

Det blev tyst. Inte för att de fick sig en tankeställare utan för att de nu vet att morgonmötet inte är fredat område för skitsnack längre och de hade nog inte förväntat sig att jag, som alltid är så glad och trevlig, kan bita ifrån så pass hårt.

 Så här när man lugnat ner sig lite inser jag att det varit strategiskt smartare att angripa skitsnacket i sig än att göra det till en bara-för-att-hon-är-kvinna-grej för det vinner man (tyvärr) aldrig något på, annat än möjligen applåder från de redan frälsta. Få folk att känna sig dumma för att de talar illa bakom andras rygg ger betydligt mer bang for the buck för det vet alla är fel. Kvinno-grejen är alldeles för mycket av en diskussionsfråga i sig. 

Tre år och några månader

 Lilltjompan är en försiktig general. Hon flyttade in i sitt egna, nybyggda rum i våras någon gång. Där har hon en jättefin platsbyggd säng under snedtaket, lite inkapslad, som en koja men ändå har hon insisterat på att fortsätta sova i sin spjälsäng. Vissa kvällar har hon velat sova i sin stora säng, men för det mesta ändå i spjälsängen.

För en dryg vecka sedan läckte blöjan så vi skulle tvätta lakanen och på kvällen drog jag en vit lögn, att inte lakanen var rena än så vi kunde inte bädda spjälsängen. Då gick hon utan vidare med på att sova i stora. Sedan dess har hon varje kväll frågat om vi inte kan bädda spjälsängen och vi har kommit med olika vaga undanflykter som hon accepterat utan vidare.  I helgen flyttade jag ut spjälsängen från hennes rum "för att kunna städa" vilket hon köpte, och nu står den sedan några nätter i bebisalkoven i vårt sovrum. Fortfarande frågar hon efter den, men accepterar hur det är. Nu upplever jag att hon frågar mer för att få bekräftat att hon inte ska sova i lilla sängen, än för att hon gärna vill det. 

Först igår sa jag till henne att titta nu så mycket plats du har i ditt rum, när inte lilla sängen står där. Jo, det hade hon inte tänkt på. Nu tror jag att hon släppt spjälsängen men den får stå kvar som en trygghet ett tag till. 

Blöjan går rätt uruselt att sluta med också. Där har vi haft ett stort bakslag. Hon är nämligen så fruktansvärt petig och vägrar sätta sig på toan om den kan uppfattas som det minsta ofräsch. Det räcker egentligen om det ligger en liten pappersbit på golvet för att hon ska vägra, eller om det luktar lite eller om det är någon minimal fläck någonstans. Jag tror det är därför hon vägrar gå på toa på dagis, hon tycker inte att de är tillräckligt fräscha. Vi har gått från att hon varit helt blöjfri på dagarna till att hon nu insisterar på att ha blöja dygnet runt, även på helgerna när vi bara är hemma. Jag vill inte bråka om det heller, så hon känner sig pressad men så svårt det är. Vi är så less på de där blöjorna nu. 

Win-win

 Igår hände två roliga saker:

1) Jag skrev på för nya jobbet, börjar 6 april!
2) Make fick resultatet på sin uppsats; högsta betyg. Nu vet han att han är klar. Bara att luta sig tillbaka och vänta på examensbeviset. 

Jobbet... villkoren var inte riktigt vad jag hoppats på men kände att det går ingen nöd på oss oavsett, jag höjer min lön lite (men det blir plus minus noll med pendlingen) och det viktiga: Ett jobb man trivs med och är taggad på, är värt om inte allt så i alla fall väldigt väldigt mycket. Produktområdet jag ska jobba med är det mest expansiva  hos dem. Inte så stort i omsättning än, men växer så det knakar och det satsas jättemycket på det. De sa att de vill ha mig där för att de tror att jag kan driva det med den energi som krävs. Ja, lite smickrad över det. Oj vad jag behöver steppa upp nu, jag som gått som i dvala nästan senaste året. 

Idag behöver jag säga upp mig. Det känns mindre roligt men det är bara att göra och det är nog värst för den som gör det. VD är professionell och rutinerad till tusen, hon kommer inte be mig dra åt pipan. Jag tänker att jag motiverar det bara med det positiva, att jag ska byta till något jag är jättesugen på, inte trassla in mig i att jag inte tycker att det är kul här längre. Det finns ingen anledning.

Några snabba

 * Frågade vår Unionen-person på jobbet om uppsägningstid "åt en kompis" (ha, där lurade jag honom!) och det är två månader som gäller, tills man varit anställd i sex år. Jag påbörjar femte året nu i februari, så bra tajming!

* VD berättade idag att det är klart med rekryteringen men nya chefen börjar nog först i maj så jag hinner väl precis lämna innan dess. Attsingens. 

* Har en balja tomatsås i ugnen. Jag gör på sisådär en sju-åtta burkar (400 g) tomater, två-tre gula lökar, en hel vitlök, lagerblad, socker, salt, peppar, chili, olivolja, lite fond, en j-a massa oregano. Ner med allt i en gjutjärnsgryta och in i ugnen på 130 grader fyra-fem timmar. Sedan värmer man glasburkar i ugnen och tappar upp tomatsåsen på dem. Det håller hur länge som helst, behöver inte ta upp plats i kylen eller frysen. 

* Är sugen på att göra egen fiskfond (att ha i frysen). Bläddrade i en av Mobergs kokböcker i helgen och blev sugen. Något med musslor. Mmmm, musslor. En snabbgoogling ger inget intressant men tänk en flaska vitt vin, vatten, ett nät musslor, lök, palsternacka, fänkål och lite annat, som får koka ihop sig ordentligt? Ja? Nej? Ja? 

* På tal om fänkål: Jag gör rösti till oss vuxna typ en gång i veckan. Tacksamt att alltid ha en förpackning rökt eller gravad lax i kylen. Igår rev jag potatis och blandade med ett ägg (fusk) och stekte till. Jag skivade en halv fänkål tunt och blandade med citronsaft, socker, peppar en stund så att den mjuknade lite. Blandade med hackade tomater och en sedan tidigare överbliven majonnäsklick med bl a soja och sriracha i. Klickade det på röstin, rökt lax och två överblivna salladslökar. Det såg lite brunt ut, men gott! 

* Jag har slarvat bort en gjutjärnsstekpanna med glaslock! Begriper inte hur det gått till, det är ju inte så att man inte kollat ordentligt i handväskan. Jag har tittat överallt flera gånger, t o m frågat om den kan ha hamnat hos mina föräldrar men icke. Jäla skit! 

Ni ba' "Oooookeeeeeej?"

 Ja, hej. Jag har en kanske lite konstigt fundering men är det någon mer än jag som upplever att mensen liksom gärna hamnar runt fullmåne? Jag tycker att det har varit så... så länge jag kan minnas. Kanske inte precis på dagen, kan vara någon dag före eller någon efter, men när jag inte styrt det på något annat sätt, med p- eller minipiller, så är det som att den vill lägga sig där, runt fullmåne. 

Är det skumt? 

Flora

 Fläkten i min dator surrar hela tiden, den tar aldrig paus*. Jag är så trött på det där surret, så trött på min dator. Så trött på att sitta på ändan och glo på motsvarande ett A4-blad hela dagarna. 

Min uppsägningstid är tre månader, har jag luskat reda på. Ser inte fram emot att harva på här i tre månader innan jag får lämna. Ska så klart försöka komma ifrån tidigare men är lagom optimistisk. Ett litet hopp är att vi kanske får in chefens ersättare redan om en dryg månad (de står och väljer mellan två olika), med lite tur har jag någon relevant att lämna över till. 

Nya jobbet, om allt fallar på plats, är trädgårdsrelaterat**! Min målbild illustreras av en floramönstrad blus i skira färger. När allt är signat och klart ska jag börja leta efter en sådan. 

* Om man drar ur ladd-sladden slutar den att surra! Prisa herren!

** Fatta att gå från en supermega-reglerad tillverkningsindustri där allt är petnoga, allt ska följa snustorra processer (som man förväntas vara inläst på), allt ska dokumenteras och sedan printas, signas, scannas, sparas på tre olika ställen digitalt och originalet ska sättas in i pärm , där allt man gör kan komma att granskas under lupp av någon barsk person som kan ställa till ett h-e för företaget om man slarvat - till KONSUMENTPRODUKTER som jaja, inte helt hejsan-svejsan, men nästan. Jag går och gottar mig åt det mest hela tiden.