Nytt blad

Sista timmen på jobbet nu. Ska äta lunch här och sedan lämna in allt. Fy fan så skönt det känns men in i det sista får jag bita mig i tungan, för det spelar ingen roll. När vi har sista avstämningen och chefen kommenterar något under hösten, att en produkt sket sig "för det hade inte blivit beställ *en del*" hade jag precis på tungan att säga Det VAR beställt, men det var fucking komponentbrist och det tog tre jävla månader att få hem en container från Kina, jämfört med vanliga 30 dagarna!

Jag höll mig. Det spelar ingen roll. 

Igår grävde jag fram en gammal iPhone 4 och sparkade igång. Ville lägga in åtminstone BankID innan jag lämnade tillbaka min mobil (som jag absolut inte fick köpa loss) för gör man inte det får man ta sig till banken när de har besökstid typ var tredje fullmåne. Blev tvungen att ladda ner iTunes till min dator (!)  för att VIA SLADD få in så pass nytt iOS i telefonen att jag kunde ladda ner BankID. Det var ingen dans på rosor, kan jag säga, men nu har jag en telefon med förhoppningsvis tillfälligt nummer eftersom jag åtminstone fått OK på att ta med mitt gamla nummer. Om de sedan orkar lägga två strå i kors för att det ska funka är en annan femma. 

Jag är nog inte inne här mer nu på ett litet tag, så god jul på er och tack för allt pepp och snälla rader under en jobbig höst. Nu vänder vi blad och ser framåt!

TB

Throwback till februari... 2013? En kollega och jag skulle till USA ihop, vi hade en systerfabrik utanför Minneapolis och hade varsitt ärende dit, men samtidigt, så vi reste ihop. Nu är han en av de få jag fortfarande har sporadisk kontakt med från det jobbet, men då, när jag hoppade in i hans bil klockan sex på morgonen för vidare färd mot flygplatsen, hade vi inte växlat många ord. 

Vi flög Köpenhamn - Amsterdam men kom inte vidare. Det var snöstormar och skit, så efter många ovissa timmar bland en massa upprörda människor fick vi ut varsitt övernattningskit (väskorna var incheckade) och blev bussade till ett förvånansvärt fräscht Ibis precis utanför flygplatsområdet. 

Han var sur och muttrig, tyckte att det var ett jävla skit men jag, som alltid blir motvalls när någon är på dåligt humör, kvittrade positivt och till slut lyckades jag få honom med mig om än motvilligt. Vi käkade en god middag, hade jättetrevligt och dagen efter kunde vi sova länge, slapp komma fram lika utmattade som vi skulle ha gjort dagen innan. Så många gånger han återkom till den resan efteråt, hur inåtahelvete positiv jag varit fast allt gick fel, hur trevlig resa det ändå blev. 

Jag försöker tänka på det nu, när jag är inne i mina bittra, neggiga tankar. Det här är ju inte jag. Jag är att skratta åt eländet och säga Äh, fram kommer vi alltid! Nu hinner vi ju dricka ett glas vin också. Jag bjuder!

Nutid:
Vi avslutade just mitt sista avdelningsmöte. När vi går laget runt om veckan säger hon som tillfälligt ska ta över efter mig i förbigående att vi har en del kvar att avhandla innan jag slutar. När det blir min tur säger jag att jag som sagt slutar på onsdag så då är jag på kontoret. I övrigt inte ett ord från någon. Nada. Som att man varit inne på en veckas prao. Eller ska ta några dagars ledigt. Det hade gått att säga något vänligt utan att ljuga. Alla säger hejdå till alla. Jag säger ingenting. Vinkar inte ens sådär fjantigt mot kameran som de andra, trycker bara på röda knappen. Jag hatar det här stället. Hatar det och jag hatar den jag blivit här. Senast onsdag eftermiddag är det jag som, om det behövs, ger mig själv en smäll i ansiktet och rycker upp mig. Hör jag det?! 

Hör upp torrisar!

 Om man som jag har törstig hud som aldrig kan få nog med fukt och särskilt nu på vintern, ska man passa på imorgon när Kicks har 50 procent på Skin Treat för den här produkten är en av de bästa vs prisvärt jag testat. Jag jämför den med en schweindyr (vi snackar närmare tusenlappen på fullpris) nattkräm från Medik8 som jag brukade använda och trodde att jag aldrig skulle ersätta. Den här är inte riiiiktigt lika bra, men tillräckligt nära och till det priset! Särskilt imorgon! Jag ska köpa tre burkar, på min ära!

Under en period var jag lite nerdig, läste på, kollade innehållsförteckningar och tänkte aktivt på vad som funkade för mig. Min grej är squalene. Är det squalene i, högt upp i innehållsförteckningen, så är det bra för mig. Det blir den där rika, smöriga konsistensen som min hud älskar.

Ett annat budgettips som jag nyligen ersatte min lika oersättliga ansiktstvätt från Medik8 med är Nuxe Reve de Miel (faktiskt tack vare Cass som använder den). Min gamla tvätt var ljuvlig men för 150 ml fick man ge (på fullpris) närmare 300 och till slut blev jag för snål. Den här borde inte vara bra, den kommer i 200 ml pumpflaska (som känns jättestor) och är till både ansikte och kropp. Bara där hade jag avfärdat den i vanliga fall, men det är den enda tvätt jag använt, bortsett från den där Medik8:en, som inte gör att jag blir alldeles yttorr i ansiktet. Största minuset är att den är så starkt parfymerad, jag får som en chock varje gång jag använder den, vilket är varje kväll i duschen. Japp, jag är en sådan som duschar på kvällen. 

Tredje budgettipset är Biodermas micellära vatten. Den utgör dagens startskott, på en bommulspad. Rengör med den, sedan ett koreanskt c-vitaminsrum, sedan den där Skin Treaten, sedan smink. Jajemän. 

Vad har ni för fantastiska tips

Hopp om 'at

 Jajemän om det inte är på väg åt rätt håll. Det blev hela två dagar på kontoret och jag kände mig så uppiggad av att prata med de få kollegor som var där (och som nu kommer från höger och vänster och vill prata bakom stängda dörrar). Kommer till och med, tvärt emot vad jag sa, åka dit sista dagen vilket är ONSDAG och inte TISDAG som jag hela tiden trott. Man ska signera något papper om att man lämnat tillbaka grejer och att man inte kommer sprida företagshemligheter, JAJA. Gör väl det då. 

Hade trevligt samtal med min chef igår. Ibland är det så jag undrar om jag inbillat mig att hon varit så himla taskig, för det kan vara väldigt myspysigt mellan varven. 

I eftermiddag julmingel utomhus på dagis. Jag och en mamma till (naturligtvis) drog ihop insamling ovetandes om varandra men möttes på mitten och var väldigt glada att vi täckt in varsin årskull, för ingen av oss hade kontaktuppgifter till den andra årskullen. Jag tog på mig att köpa presentkort som gäller nästan överallt i centrum, och lade på en extra slant själv. Det blir inga jättepengar, men mer användbart än ett cellofaninslaget set med mugg, te och en förpackning torra italienska skorpor. 

Och idag lämnade Cass oss! Vi körde henne till tåget i förmiddags. Nu får hon jullov i tre veckor (hoppas att pandemieländet tillåter henne att komma tillbaka som planerat i januari) och vi saknar henne redan! Det känns som att ha vinkat av sin vuxna dotter, tyckte både Make och jag. 

Först ner. Sedan upp.

Jag tror ändå att det vänt nu, jag har varit nere på botten och tryckt ifrån.

 

Idag städar jag mitt kontor. Säger inte till någon att det är (planerar jag för) sista gången jag är här. Det känns också bra. Ett ytterst passiv-aggressivt fuck you, liksom att jag har för avsikt att blocka chefens nummer när jag väl stämplat ut permanent. Åh, jag hör ju hur det låter, liksom jag hörde hur jag själv lät igår när en ganska avlägsen kollega ringde för att han hört att jag skulle sluta. Jag borde inte ha, men det blev så och vi pratade i en timma. Jag kände inte igen min röst, den lät sprucken och klickande som när man inte har tillräckligt med saliv i munnen. Jag kände inte igen det jag sa, jag lät så j-a bitter. Borde kanske inte ha pratat, men efter senaste veckan är jag inte lika motiverad att hålla god min. Jag tar inte initiativ till det, men om någon frågar, lirkar lite, då kommer det.

 

Relationen jag förlikat mig med att ha förlorat verkar trots allt ändå inte vara över. Det är inte första gången den krisat, men den här gången trodde jag verkligen att det var över. Tidigare gånger har det varit upprört, mycket känslor från andra sidan. Den här gången ett sorgset men lugnt konstaterande om att det nog inte går längre och jag har inte försökt övertyga för det är mina förutsättningar som villkorar. Livet går i 180 och jag har varken energi eller tid att vara 'närvarande på distans' i ytterligare en relation. Jag tror att vi landade i något bra men time will tell, som dom säger.

 

Om det nu blir så att jag skriver lite mer om det här så får ni ha med er att jag inte går bakom ryggen på någon. Okej? Det är viktigt att ni förstår det. 

...and he told me that family is all I'll ever have and need

 Så trött i kroppen. Fast jag sitter stilla känns benen som bly och jag orkar knappt lyfta händerna till tangentbordet. All energi jag har rinner neråt, måste försvinna ut genom golvet för inte tusan stannar den i fötterna. 

Som grädde på moset har jag förlorat en viktig relation i helgen. Det har inte känts rätt att skriva om den fast jag varit på väg många gånger. Såg ni serien Wanderlust på Netflex? 4,5 år som till slut inte gick mer och till slut fick somna in med oändlig värme, kärlek och omtanke. Ska man avsluta en relation är det så det ska gå till men det känns tomt nu. 

Igår stack jag till gymmet, trampade tills svetten rann för att bli av med den giftiga känslan jag hade i kroppen. Det hjälpte inte men jag tittade ut över lokalen och lät tankarna landa i att hur jobbig senaste tiden än varit har jag ändå det som är viktigt - min familj. Allt annat kan komma och gå, det är jobbigt och kämpigt, men jag har min familj och det är det enda som spelar roll. 

Exit -6,5

Han som rekryterade mig till min nuvarande tjänst ringde. Han hade fått höra att jag skulle sluta och ville veta vad som hänt. Jag krävde honom både en och två gånger på löfte att det jag sa skulle stanna hos honom, för jag vill inte ha i nacken (igen) att jag varit illojal. Han lovade det och fan ta honom om han visar sig blarra vid sidan av. Dessutom sa jag (jättetydligt, flera gånger) att Det här är min bild, min uppfattning, min känsla. Frågar du chefen har hon garanterat en helt annan bild. 

Han berättade (gjorde inte direkt att jag kände mig tryggare) att han pratat med vår HR-gubbe igår och att HR-gubben sagt att jag inte räckt till, att jag visat mig vara "inte så självgående som man kunnat förvänta sig" samt (vilket förståeligt nog gjort rekryteraren förbannad) antytt att det slarvats när han kollade mina referenser. Inte förvånad alls. Det är chefens ord ur HR-gubbens mun för han har aldrig frågat mig om vad som hänt. Den ständiga jakten på syndabock när något går illa. Jag har sett det hos chefen så många gånger, hur viktigt det är för henne att ta reda på vem som gjort fel, även om felet begåtts för flera år sedan och ingen som var med då jobbar kvar. Senast förra veckan ett sådant exempel. Hon fick mig att ringa min företrädare som gick i pension i somras, för att ta reda på varför det står fel information på en viktig etikett. 

Det där med det självgående är så man nästan måste skratta för hela hösten har min chef hängt över axeln på mig och krävt att vara delaktig i allt jag gör (fast hon inte har tid),  vill kontrollera allt jag gör, att jag inte ska göra något "innan vi stämt av". Jag har känt mig bakbunden, hindrad, begränsad. Lite svårt att vara "självgående" då. 

Nu har i alla fall djungeltrumman börjat gå, äntligen. Folk hör av sig och säger att det är synd att jag slutar. Det känns bra. Det är bara några av mina närmaste kollegor som fortfarande inte sagt ett ord men jag vägrar att hänga upp mig på det. 

Sex och en halv arbetsdag kvar. 

Ditt och datt

Jahaja, vi behöver skriva äktenskapsförord, Make och jag. Det är ett måste när han blir delägare vid årsskiftet, helt otänkbart att någon i ägarkretsen går och skiljer sig och plötsligt är det ett ex som sitter på hälften av hens aktier. Så nu får vi skriva papper, i elfte timman. 

Höll på att skoja om att "Det var längesen man vabbade nu" (inte sen i måndags) men tyst min mun så får du socker. Finns ingen jinx som slår så hårt och urskillningslöst. Ibland räcker det med att tänka att man inte får tänka det, för att det ska hända. Lite oschysst, tycker jag faktiskt. 

Läste en god del av Obscuritas men gav till slut upp. Så less på alla dessa känslostyrda kvinnliga karaktärer som ska framstå som tuffa och hårda, genom att göras arga och... ja, känslostyrda. Dessutom ingen egentlig handling? Jag tycker man märker ibland att författare lägger mer krut på att skapa "färgstarka karaktärer" (jag kräks på färgstarka karaktärer) än intrig. Tumme ner.  

Hur man vet att en bok är riktigt dålig: När de lägger ner SIDOR (många minuter i en ljudbok) på att låta en lära känna kvinnan med hunden som hittar liket! Det kan vara en hel levnadshistoria om henne, hon går där i skogen med sin hund och tänker på sitt liv yada yada yada och så hittar hunden hittat liket och efter det är det inte ett ord mer om henne. Tumme ner. 

Jajaja, gör det själv då om det nu är så jävla enkelt, tänker du. En dag! En dag ska jag sitta i Frankrike och skriva böcker, oavsett om någon vill läsa dem eller ej. Ahhh, det blir fint. 

Eskalering

Världsrekord i skit tog jag igår. Orkar inte ens berätta. Drog uppgivet för Make när han kom hem och han blev så upprörd att norrländskan kom fram, så där som den gör när han är i affekt. Han säger att jag måste bita ifrån men jag vet att om jag gör det kommer jag få gånger tio tillbaka. 

Igår kväll skrev jag ett långt mejl till min chef men skickade det inte. Det kändes ändå bättre efteråt. Pratade med favoritkollegan och kunde inte låta bli att vräka ur mig allt, fast jag inte borde för han är den som sitter mest i skiten p g a mig, men han är så snäll och... fan, vilken kille. Vore man tio år yngre och singel. Eller bara singel, ärligt talat. Nå. Jaja. Han lyssnade, absorberade. Sa något som jag tolkar som att folk snackar skit om mig. Det sa han inte, men han sa att han tar mig i försvar. Att jag har haft jäkligt tuffa förutsättningar. Om han tar mig i försvar betyder det att någon eller några snackar skit. 

Favoritkollegan nr 2 ringde igår på dagen, när jag var som mest nerkörd. Jag blev så glad när jag såg hennes namn på skärmen att jag svarade med orden "JAG SAKNAR DIG!" Blev förvånad själv. Hon frågade vad fan som händer. Varför är det fortfarande ingen som vet att du ska sluta? Inte ens avdelningschefen vet och ingen fattar varför du inte svarar på frågorna om det som kaosar (det som min chef uttryckligen FÖRBJUDIT mig att svara på). Nu är det jag som framstår som arrogant och nonchalant, som inte svarar på mejlen. Helvete. 
Total överraskning för mig att det tydligen fortfarande inte gått ut info om att jag ska sluta, inte ens till ledningsgruppen tydligen.

Jag tänker inte göra något när jag slutar. Inget tack-för-den-här-tiden på Intranätet, ingen tårta i matsalen. Vetefan om jag ens är sugen på att säga hejdå, annat än till de få personer jag nu med facit på hand vet att jag tycker om. Jag har alltid sagt att man inte känner någon hundraprocentigt förrän man gjort slut med vederbörande, bokstavligt så väl som symboliskt talat. Jag trodde jag kände mina kollegor, men det gjorde jag nog inte. 

Det enda jag dagdrömmer om att göra, men som jag inte kommer men som hade varit roligt, vore att skriva "Adjöss och tack för fisken" på intranätet. I de allra flestas ögon är det bara en konstigt avskedshälsning, men de som kan sin Liftarens guide till Galaxen vet följande:

Märkligt nog hade delfinerna länge känt till Jordens förestående undergång och hade gjort många försök att göra mänskligheten uppmärksam på faran; men samtliga kommunikationsförsök misstolkades som skojiga övningar i att leka med bollar eller tigga godbitar, så dom gav upp till slut och lämnade Jorden för egen maskin strax innan vogonerna kom. Det absolut sista meddelandet från delfinerna missförstods som ett förbluffande läckert försök att göra en dubbel baklängessaltomortal genom en ring och samtidigt vissla the Star Spangled Banner, men det egentliga meddelandet var: Ajöss och tack för fisken.

Ångestmöte

Klockan 05.00 - 07.00 i min säng. Väl mött!

Har någon forskat på varför allt känns mycket värre på natten? 

Så mycket med jobbet. Två veckor kvar två veckor kvar två veckor kvar. I möte med min chef och hennes sidekick igår fick jag skäll för att jag (idiotiskt nog nämnde för dem att jag) frågat försäljningschefen om prognoserna på en artikel verkligen stämde, för de är skyhöga. "Varför pratar du med försäljningen?! Varför pratar du inte med dina kollegor?!" gormade sidekicken. Jag vet att det i deras värld är typ gazaremsa mellan vår avdelning och försäljningen (mest mellan individerna som leder respektive avdelning), men ytterligare en så sjuk grej på det här stället, att man inte får prata med kollegor (!) utan att att få en smäll i huvudet.

På hela taget har jag blivit så j-a strykrädd den här hösten. Jag som alltid stått för vad jag gör och hellre erkänner brister än sopar under mattan - det har blivit tvärt om. 

Tur i oturen är att jag (fortfarande) hämtar mig snabbt. Nu är jag mentalt en våt fläck men efter två veckors julledighet kommer jag känna mig on fire igen, redo att börja på ny kula. Det är en välsignelse, att kunna stänga datorn på kvällen och sedan inte tänka på jobbet mer förrän... ja, okej, klockan fem följande morgon. Men ändå! 

Exit minus 15

Allmänt dålig dag efter dåligt slut på arbetsdagen igår. Ångestpåslag igen, har inte haft det sedan jag sa upp mig. Något som inte blivit gjort (än, men jag tror faktiskt att jag haft hyfsat koll) och chefen upprörd. Anledningarna låter som bortförklaringar, är väl något mitt emellan. Man hade alltid kunnat göra mer, prioritera annorlunda men sett i efterhand har man alltid valt fel. Det är det som knäcker mig här, om jag gjort det istället för något annat hade jag fått skit för det andra som inte blivit gjort och när allt har högsta prio blir allt en grå sörja. Som att man bara kan ha sense of urgency på ett väldigt begränsat antal uppgifter och jag har slagit i taket där. Tycker att min förmåga till "många bollar i luften" har decimerats den här hösten. Möjligen ett tecken på stress/på väg in i väggen/början till utmattning et c?

Till slut, under samtalet med chefen tappade jag det och hörde mig själv komma med en lång ogenomtänkt harang om att Det är precis det här som gör att jag lämnar, ja det är mitt fel, sorry, tar på mig skulden men jag fixar inte alla grejer som kommer in från alla sidor hela tiden. Fixar inte det! Hon backade lite, insåg väl också att det bara är typ två veckor kvar och det tjänar inget till att sparka. Och jag tycker att det känns orättvist, för så mycket av det här som gått åt pipan tror jag inte hade gått åt pipan om den där andra personen jag skulle varit ett team med funnits kvar i företaget eller blivit ersatt. Det var ju hen som skulle hållit i de här bitarna, men det är det ingen som tänker på nu, utom jag.

Just nu känns det som att det man lämnar efter sig är det som inte funkar, att folk kommer minnas hålen och inte osten. Självförtroendet är vid fotknölarna igen, efter att jag ändå kände mig rätt het där ett tag. Nu ska jag in i en ny global industrikoncern, ett varumärke folk använder som koll-på-läget-referens, och känner mig som en fejk mer än någonsin. Försöker klamra mig fast vid mina mentala livbojar:

Det blir lättare i ett företag där det finns riktiga strukturer och processer. 
På mitt nya kommer jag ha ett smalt fint område att sköta.
Det kommer alltid finnas någon att fråga. 
Jag kommer vara en del av ett team.
Organisationen kommer inte ställas inför milsvida kunskapsluckor som blir min uppgift att överbrygga.
Ny arbetsgivare men ändå lite på hemmaplan.

Drömde förresten att jag kom till nya jobbet och så visade det sig att jag skulle ha personalansvar. Jag blev så upprörd. Det var det ingen som sagt. Nähä sa dom och ryckte på axlarna. Det har du i alla fall. 

Vinnande koncept

Så slog vi till på lite magsjuka i helgen också. Det var i princip några timmar för min del, kräktes sista gången lördag kväll, och håller oss hemma även idag. Imorgon är det julfest med jobbet, jag hade ändå tänkt att det skulle funka att gå eftersom det då är tre dygn sedan (1177 rekommenderar att man håller sig hemma ett dygn efter sista kräk) men förstod idag att jag inte är välkommen på julfesten imorgon för att folk ändå är rädda att bli smittade. Ja, det är väl antagligen rimligt men ändå lite besviken. Jag hade verkligen sett fram emot det. 

Jag ser så mycket fram emot att lämna nu. Det står mig upp i halsen. Inte så mycket jobbet i sig som jag trott, men bemötandet. Ingen av mina kollegor, förutom min favorit, har sagt att det är tråkigt att jag ska sluta, frågat varför eller vad jag ska göra sen. Inte kommenterat det ö h t. Misstänker att de är sura för att jag lämnar dem i sticket. Det hade varit skönt att få förklara lite mer, men om ingen frågar...

Totalt kaos här hemma idag. Dagis stängt och Son hemma för att vara på den säkra sidan smittmässigt. Cass är trött och lealös, orkar inte ta tag i barnen men hon har dragit ett rätt tungt lass senaste tiden så det är inte så konstigt. Jag tänker att jag nog tar VAB resten av eftermiddagen, det är värre att försöka jobba och misslyckas än att inte försöka alls. 

Julklappstips

behöver jag men det är ju inte lättare för er än för mig. 

Mammas är klar - en stöldsäker ryggsäck. Oerhört nöjd med den julklappen. Knivsäker, kortfickor som gör att obehöriga inte kan blippa ens kort i smyg, kodlås både för att öppna och för att låsa fast ryggsäcken i fast föremål. Perfekt när man reser. 

Barnen får varsin spelkontroll. Vi tänkte koppla på AppleTVs Arcade vid jul. Playstationkontroll ska funka. De får även marmoreringsfärger. Minns att jag älskade det när jag var liten. Annars tänker jag att vi håller försöker hålla det där. Någon grej till dem var ytterligare, men varje år blir det samma sak. Jag som tycker att vi inte ska dränka dem i julklappar och Make som å ena sidan rationellt håller men men som å andra sidan alltid får sista-minuten-ångest och tror att de inte får tillräckligt.

Syrran får en secondhandad jultallrik (Stig Lindberg/Gustavsberg) från sitt födelseår. Hennes man får, som "en kul grej" Zlatan-duschkräm. Han är varmblodigt Roma-fan och när vi var nere på höstlovet var han på match mellan Roma och Milan. Zlatan hade enligt uppgift retat gallfeber på hela stadion. Hehe. 

Hennes barn får också marmoreringsfärger. 

ÅTerstår Make och pappa. 

En av de bästa julklapparna på länge var de personliga shoppingkassarna jag beställde från Etsy för två (?) år sedan, men de kom inte fram innan jul så det blev ju lite sådär. Man kommer alltid på att man ska handla därifrån för sent. 

Vad har ni köpt för julklappar, i år eller historiskt, som känts liksom som rediga tiopoängare? 

Nytt jobb nya kläder

On another, mer ytlig, note:

Jag SKA INTE titta på TV-serier som utspelar sig på 50- och 60-talet för jag kan titta max tio minuter innan jag börjar surfa efter nya kläder. Herreminje så farligt det är men guschelov för Sellpy. Nu ser jag Glória på Netflix (den är bra) och japp - som ett brev på posten!

Har försökt med Sellpy ett par gånger sedan första handlingen där i mars utan att lyckas, det är som att man måste ha ett visst flow, men igår hade jag det flowet med besked. På mindre än en timma hade jag 20 plagg i min varukorg och vissa var jag så förtjust i att jag bara måste få iväg beställningen direkt. Jag rensade bort fem sex plagg men beställde resten. En hel del sommarkläder, kunde bara inte låta bli. 

Om ni är nyfikna på vad jag gillar kommer här en liten summering!

Prickig klänning med snygg krage från STOCKH LM, 100 kr.

Monkiklänning till sommarlådan, 35 kr. Gillar särskilt ärmarna och att det är skjortmodell. 

Vintagekjol för 130. En chansning. Den kan vara alldeles för tight eller för lång (är petig med att jag vill ha prick knälångt). Ibland funkar det att vika upp ett varv i midjan.

Älskar kragen. 75 spänn.

Mmmmm krage.... Är tokig i kragar!

Sa jag krage? Egentligen är väl inte rött min bäst-bästa färg men det fungerar. Kragen...

Totalt megakär i denna, fast den sannolikt är lite för lång. Eventuellt också lite för stor, men det är knytband i ryggen och då brukar det gå att justera rätt bra.

En Morris-mönstrad knytblus, den dyraste i varukorgen med sina modiga 240 spänn. Kommer ha den nerstoppad i stram mörkgrön pennkjol tror jag bestämt. Ni vet vad vi har sagt: Man kan ha hur crazymönstrade blusar som helst om man stoppar ner dem i stram pennkjol. Glöm aldrig det. 

Plaggen kostar i snitt ganska exakt 100 kr styck och eftersom jag skickat iväg lite grejer till Sellpy som sålts redan använde jag mina credits därifrån för att betala en del av kostnaden. I sista stund valde jag bort en vansinnigt snygg kjol i ull och kashmir eftersom jag insåg att den nog blir för tight i midjan och inga förlåtande material.  Utöver ovanstående blev det någon mer vardagsklänning, två blusar, ett par skor samt lite annat. 

Sellpy är väl kanske lite svårt eftersom det finns sådana mängder av allt men det är ändå så roligt om man som jag, gillar att fynda. Varje klick på Nästa sida känns som att dra i enarmad bandit - är det på nästa sida tidernas guldkorn kommer uppenbara sig? 

Jag är en ganska ren 38/M och det underlättar. Midjan sitter så att säga där den ska och jag ser ofta på plagget om det passar mig eller inte. Det är det där med längden på kjolar och klänningar som jag önskat att de skrev ut, men det gör de inte. 

TB - Nyårs 2000

 Det kanske blir ett regelbundet inslag här, throw backs, men tråkigt att hålla det till en bestämd dag i veckan.

Igår började jag tänka på nyårsafton 2000 eftersom Cass pratade om något nyårsfirande hon varit på som spårat ut och hon, som normalt varken röker eller dricker tyckte var hemsk. Vilket spektakel det var, natten mellan 31 januari 1999 och 1 januari 2000. Då var jag 16 och min dåvarande 23-åriga pojkvän, han som sabbade mig för antagligen all framtid, hade bestämt att vi skulle förlova oss. Inte för att vi skulle gifta oss eller så, utan "för då är det på riktigt och jag kommer absolut aldrig vara otrogen". Bara en sådan sak. Det var han ju naturligtvis ändå, men det är en annan historia.

Han tyckte att vi skulle ha fina ringar men jag fick betala min egen. Alla julklappspengar plus lite från sparkontot rök. Mamma började gråta när jag berättade att vi skulle, för det var planerat, inget spontant. Nyårsaftonen firade vi i hans etta på Hisingen. Med var också hans yngre bror, dennes flickvän, en kompis till dem och en tjej som inte var sällskap till kompisen, minns inte riktigt vilken relation hon hade till någon.

Vi åt något gott, min kille hade jobbat som kock och hans bästa egenskap var att han var bra på att laga mat. Brorsan hade varit alkis sedan han var 19 och drack alldeles för mycket. Min kille drack också alldeles för mycket. Brorsan började tafsa på mig, sa att han skulle slänga ut mig från fönstret (sjätte våningen) om jag sa något till brorsan. Jag sa till ändå och fick ett sluddrigt "Han vet inte vad han gör, han är så full" till svar.  Brorsan och hans tjej bråkade och brorsan sa till henne att hon inte förtjänade halsbandet hon fått i julklapp av honom, "ta av det". Hon grät. Min kille tyckte att vi skulle byta ringar redan vid 22, eftersom han insåg att han höll på att bli för full. Vi gjorde det i köket, och han körde pannan i luckan till städskåpet för att visa hur mycket han älskade mig. Sedan försvann han, brorsan och brorsans tjej en stund. Senare fick jag höra att de gått upp på vinden, brorsan hade satt på sin tjej och min kille hade fotat dem. 

Vi tog spårvagnen in till centrum, drack medhavd alkoläsk, hittade ingen toa, åkte hem. 

Flickvännen träffade jag för något år sedan på macken. Hon stod i kassan. Jag kunde inte placera henne först, det tog tills jag kommit ut och var halvvägs hem innan polletten trillade ner. Namnet kom först, sedan sammanhanget. Hade velat ge henne en kram för allt som var. Hon måste haft det betydligt värre än jag för min kille var i alla fall funktionell det mesta av tiden, till skillnad från hennes som alltid var full och dräggig. Hon och jag borde ha hållit ihop men det begrep vi inte då.