35 år senare

Barndomsminne: Mamma som gympar framför teven. Ett raspigt videoband med en grupp kvinnor som ligger på sida och lyfter översta benet upp i luften. Gång på gång. De ser ut som saxar, tyckte jag. Rosa och turkost. Stora leenden. Kniiiiip.  Mamma hade varken tights eller body eller benvärmare. Hon hade blanka shorts på sommaren, eller blåvitröda vindbyxor när hon tränade.

Minns att jag också ville banta. Äta bara frukt till lunch. Så gott med frukt och så lät det liksom lite viktigt, vuxet. Banta. "Barn ska inte banta" sa mamma bestämt och lagade snabbmakaroner med smör och ketchup till mig och syrran. Mamma sa mycket bra som fortfarande gäller. Barn ska inte ha smink. Barn ska inte ha bikini. Jag tycker att det ser så otroligt illa ut med småbarn i bikini. Våpigt. Pedofilt. Det är baddräkt eller möjligen badbyxor/bikinitrosor som gäller men bikiniöverdel när man är fyra år gammal? Vad är det för fel på folk?!
"Jamen hon vill så gärna ha" jamsar föräldrarna. Ja och mina barn vill gärna äta glass till middag vill jag svara men får bita mig i läppen.

Jallafall, igår körde jag också gymping framför teven. Det kändes anmärkningsvärt naturligt. I mitt fall ett 20-minuters styrkepass på SVT Play (Hemmagympa med Sofia) som komplement till morgonpromenaden. Inte alls dumt, känner lite lagom av det idag och tror eventuellt att det blir samma idag.

Ni finns!

Jag är ju aldrig inne på själva bloggen, mejlar alltid in inläggen från min gmail och har alltid tänkt att det inte är någon som läser eller kommenterar men det är det ju! Så roligt! Nu ska jag titta in ibland och försöka svara på kommentarerna också. Hihi, det är ju som förr i tiden, det här!

Kram på er!

Update: Varför går det inte att svara på/själv lämna kommentarer på Blogger? Jag fattar inte! Jälaskitfan

Thriller

Att hitta en sommarstuga i Skåne under semestern visade sig inte vara något för veklingar. Naiva jag kollade Blocket igår morse och gjorde en sammanställning till Make med intressanta objekt. När vi framåt lunch väl bestämt oss för vilka vi skulle anmäla intresse till var samtliga redan bokade.

Under dagen högg vi på annat, snabbt tyckte vi men förstod att folk mer eller mindre satt och uppdaterade och att det handlade om minuter från att en annons publicerats till att de blev reserverade. Under tiden höll jag lite kontak med en av våra första favoriter, den vi tyckte kändes bäst. Jättefint hus ute på landet, med havet i fjärran och bra läge i nordvästra Skåne. Hennes reservation verkade lite ostadig och på kvällen visade det sig att hon trots allt hade fyra nätter, 27-31 juli, ledigt men hon trodde väl att vi bara ville ha en vecka. Vi högg de fyra nätterna och bokade samtidigt lägenhetshotell i Ängelholm dagarna innan, så nu har vi nästan en vecka i Skåne. High five!

Bestämt

Vi har bestämt oss. Jag har bestämt mig. Det blir inte Frankrike i sommar. Jag insåg att jag gått och hoppas att någon omständighet skulle uppenbara sig och hindra oss från att åka. När jag väl lyssnade på magkänslan var beslutet enkelt. Make sa inte emot. Jag vet att han valt att åka om det varit upp till honom, men han sa tidigt att det måste kännas helt rätt för mig också.

Nu har vi börjat titta efter stugor att hyra i juli. Det är ganska dyrt men ändå inte dyrare än vad en returresa från Frankrike skulle ha kostat, med lite runtkostnader som parkering på Kastrup, broavgift osv. Jag har redan mejlat några som uppdaterat sina Blocketannonser med lediga veckor så sent som idag. Det blir något på Skånes västra kust. Vi vill ha ett ställe att utgå ifrån och kunna hitta på grejer. Det är bra där. Många fina stränder, mysiga småorter, min barndoms hembygdspark i Ängelholm, gårdsbutiker, köpa grönsaker direkt från åkern, Helsingborg om det är dåligt väder någon dag, ta båten över till Danmark om nu danskjävlarna går med på att släppa in oss. Om de inte gjort det redan? Jag har nollkoll.

Det känns jättebra i hela magen att göra så och med tanke på hur varmt det varit senaste tiden är jag än mindre sugen på Frankrike där man knappt pallar gå ut på dagarna. Inget är ändå bättre än sommar-Sverige!

Psykopatfamiljen, sista delen?

Dramat med psykopatfamiljen håller på att avslutas, i alla fall för Makes och vår del, men trappas samtidigt upp. Igår bestämde sig Kompisen för att polisanmäla pappan för försök till stöld, trots att Make så bestämt avrått honom. Det höll på att lösa sig men Kompisen är så mentalt nedbruten att han inte tänker klart. Nu kommer hatstormen bli tio resor värre och Make var som en blöt trasa igår när han kom hem. Vi låg vakna sent i natt och pratade, överens om att han måste skjuta ut sig nu. Han skulle bara se till att överlämningen av företagets egendom, som pappan har hemma hos sig, blir av. Pappan har äntligen skaffat ett ombud, så nu sköts i alla fall den saken rätt men syskonen trakasserar fortfarande mamman hårt och hon har själv inte kraft att stå emot, att säga till dem att inte kontakta henne om de ska hålla på så. Polisanmälan kommer bara göra den saken värre, inte bättre. 

Make är rädd att pappan ska hämnas genom att polisanmäla Kompisen och Make för intrång, för den där gången i våras de åkte dit för att lämna uppsägningen. Hans ombud har hintat om att de överväger polisanmälan men Makes bedömning var att om inte Kompis polisanmälde skulle inte pappan göra det heller. Om Make bli anmäld kan det vara kört för honom att bli advokat, vilket betyder att senaste ett och ett halvt årets plugg kan vara helt bortkastat. Han säger att det är klart att de skulle ha polisanmält trots det, om det kunnat leda till något, men som allt har utvecklats kommer det bara trappa upp konflikten och inte åstadkomma något.

Make ringde idag på förmiddagen, tjock i halsen och darrig på rösten. Kompisen hade haft den goda smaken att ringa upp honom på morgonen och säga att Make inte ska hjälpa honom mer. Han förstår att det frestat på alldeles för mycket och uppfattade hur besviken och arg Make var på honom igår för att han gått emot hans uttryckliga rekommendation. Allt jobb, allt engagemang, alla gratistimmar och alla kvällar/helger Make lagt på det här och så slutar det med att Kompisen blir så desperat att han på eget bevåg gör ett sådant ogenomtänkt idiotdrag som kommer sänka honom totalt.

Egentligen hade de sagt att Make fortfarande skulle sköta överlämningen innan han avslutar uppdraget, men när vi pratade kom vi fram till att det är bäst om han lämnar över allt direkt till den jurist som får sköta frågan med polisanmälan. Någon utanför byrån. Make fixar inte att ha det här över sig en timma mer än nödvändigt nu. Han är helt slut.

"Jag har dåligt samvete gentemot dig" sa Make. I natt sa jag att jag är less på det här, less på att han är frånvarande och less på att Kompisens tvist stjäl så mycket från vår relation. Jag klandrar inte Make, jag har redan från början uppmuntrat honom att hjälpa Kompisen men vi visste ju inte att det skulle spåra ur så här. Hela tiden har vi trott att det inte kan bli värre men haft fel varje gång. Nu är jag less. Nu vill jag inte bjuda på det här mer och särskilt inte när Kompisen helt tappat vettet.

Mest låg jag vaken i natt och oroade mig för lokaltidningen. De har som lite paradgren att "granska advokater". Det började med att de avslöjade en som faktiskt var ful och ägnade sig åt rent bedrägeri, fick blodad tand och gick på en annan advokat, som Make känner. Han hade begått ett ärligt misstag, begärt ersättning från tingsrätten för rätt antal timmar men fyllt i fel datum så att det såg ut som att han begärt och fått dubbel ersättning. Lokaltidningen skruvade det till att han ägnat sig åt bedrägeri. Det fulaste av allt var att han gavs chansen att kommentera och gjorde det, skriftligt och sakligt, men de tog inte ens med hans kommentar i artikeln, tyckte väl att den tog udden av "avslöjandet" eftersom den förklarade så väl vad som hänt och att han egentligen inte gjort något fel. I hans fall slutade det med ett halvårs sjukskrivning p g a helt knäckt av att bli uthängd med namn och bild. Jag låg och oroade mig för att syskonen och pappan ska ge sig dän på att skada Make också och informera lokaltidningen om en eventuell polisanmälan. Make hade gått under om han hängdes ut i tidningen som den andre men jag vågade inte säga det till honom, tror inte att han tänker på det och han har tillräckligt att oroa sig för. Nu får i alla fall pappan och syskonen reda på att han inte hjälper Kompisen mer och förhoppningsvis tappar de då intresset för att skada honom, fokuserar på Kompisen istället.

Ner som en pannkaka

Det har varit en jobbig helg. Kulmen på några jobbiga veckor. Det började med att vi diskuterade en sak för säkert två tre veckor sedan och den där diskussionen blottade en bråddjup klyfta i hur vi ser på något som för mig är väldigt viktigt i vår relation. Inte så att jag egentligen blev förvånad och om det är något i frågan som kan sägas vara rätt eller fel så är det nog snarare han som har rätt men ändå har det där legat och skavt och jäst och jag har mer och mer blivit medveten om att vi inte kommer kunna leva ihop den dag han säger att han inte går med på det längre. I hans värld är det ett möjligt hot mot vår relation. I min värld är det en grundläggande förutsättning för att vi ska vara lyckliga ihop, för att jag ska vara lycklig med honom.

Det började med det och sedan har jag gått och känt efter, tänkt på allt som inte är bra, allt det som alltid är på grund av något annat men som liksom aldrig går över. Det enda som skiftar är anledningarna. Jag har landat i att det alltid kommer vara så här. Det är hårt, efter många års "bara det där går över eller löser sig så blir allt bra sedan".

Och jag har gått och stört mig på hans mindre bra sidor. Har inte kunnat erinra mig om vad vi hade som var så bra. Det enda jag minns är att jag kände att vi är starka, att vi är bättre än de flesta andra men jag minns inte på vilket sätt.

Allt detta har eskalerat och under förra veckan och helgen har jag gått som en knuten näve. Ibland är jag på dåligt humör, om jag är trött eller så, det håller aldrig i sig till nästa dag men den här gången; vaknar, stiger upp och minsta lilla irritation sätter sig så resten av dagen är förstörd. Midsommarafton rörde vi inte varandra en gång. Jag tittade knappt på honom en gång. Han var som en bekant till vänner som råkade befinna sig på samma tillställning, med undantaget för att praktiskt prat om barnen. I stort sett samma på lördagen då vi hade gäster. I bilen på väg hem tog det inte ens fem minuter innan vi halvskrek åt varandra.

I lördags kväll hade jag nästan panik. Stängde in mig med streamad tv-serie men det hjälpte inte, det gnagde fortfarande i magen så när Make nattade Son smet jag ut. Smet, verkligen. Låtsades att jag skulle gå ut med soporna men avvek. Satt länge nere vid sjön, luften mättad efter allt regn och det var fortfarande åskklibbigt. Kände mig sorgsen, uppgiven, undrade hur folk som lyckas vara gifta ett helt liv bär sig åt. Var han och jag ett misstag från första början? Det var så många vägskäl där vi på ren slump och utan att veta vad konsekvenserna skulle bli gjorde val som till slut förde oss hit. Gick en promenad. Långsamt. Ska jag flytta? Vart skulle jag flytta? Sorg i magen över att lämna huset som blivit så fint, som jag älskar så mycket nu. Faktiskt nästan ingen sorg över att bara träffa barnen varannan vecka. Jo, lite, med lilltjompan. Hon behöver mamma. Jag behöver henne. Satt en lång stund på verandan och tittade ut. Hade ingen telefon med, ingen klocka. Ska jag säga till honom hur jag känner? Om jag lättar mitt hjärta med det som verkligen tynger mig avsäger jag mig kontrollen över hur det utvecklas. Håller jag tyst kan jag fortfarande styra vad som sker.

Hörde honom låsa ytterdörren, han visste inte att jag satt utanför. Satt en stund till. Gick in, klockan lite efter 23, åt lite yoghurt, hemnetsurfade på lägenheter, radhus, billiga villor i grannkommunen. Funderade på vad jag skulle ha råd med.

Lade mig sent, han hade somnat.

Söndagen, igår, ändå bättre. Kände mig gladare igen. Vi var av med barnen nästan hela dagen och fick en massa gjort, utan att snäsa, sucka eller bli osams. Kramades lite. Vänliga ord och samarbete. Han berättade om fortsatta ännu jobbigare utvecklingen i kompis-tvisten. Frågade mig om råd Såg ett avsnitt av We got this. Höll hand innan vi somnade. Det känns bra. Idag också, som vanligt nästan. Jag är glad att jag inte sa något jag inte kunnat ta tillbaka. Kommer vi till den punkt någon gång att vi måste ta ställning, fatta ett beslut, så får vi göra det då men kanske och med lite tur behöver vi inte det. Kanske kan vi fortsätta leva med den här klyftan, den kanske inte behöver vara ett problem. Den kanske bara kan finnas där och att vi förhåller oss till den. Kanske behöver den inte vara bråddjup. I annat fall har jag inget val. Jag kan inte leva med att försaka en så stor del av mig själv men bränner den bron bara om jag absolut måste. 

Död och elände

Messar frenetiskt med syrran som är inne på att lägga till rivieran på sitt utbud (utöver Rom, Paris, Barcelona, London mm) och undrar över vad vi har för smultronställen, vad man skulle kunna pussla ihop för upplevelser till amerikaner med mycket pengar och lite tid. Jag sprutar idéer, känner att jag längtar dit, tittar på bilder, kartor och mitt i alltihop ringer mamma, berättar att morfar har en tumör i hjärnan. Fort har det gått också. I torsdags när hon var där var allt som vanligt och han var pigg. I lördags när min moster hälsade på hade han svårt att prata och tappade minnet. 

Senast för några veckor sedan sa jag till Make att jag inte känner något för mormor och morfar. Det låter väl kallt men jag gör inte det. Om någon av dem dog imorgon skulle jag inte känna något särskilt, sa jag. Det stämmer inte riktigt. Jag känner. Empati. Jag känner med och tycker synd om de som är rädda och ledsna men jag känner inget särskilt inför att han kanske inte kommer finnas om en månad. Jag har liksom ingen relation till dem längre men det var hos dem vi var hela somrarna när jag växte upp. De var mina favoriter när jag var liten och farmor och farfar tyckte jag nästan inte ens om. Sådan tur att de fick leva tillräckligt länge för att jag skulle inse hur fantastiska de var, men kanske synd att utvecklingen gått på andra hållet med mormor och morfar. 

Det är så sorgligt att man inte ens får komma in på sjukhuset. Mamma darrade lite på rösten när hon sa att hon kanske aldrig får träffa honom igen. 

Familjen Psykopat

Make är fortsatt sliten, mycket bekymrad för sin kompis, han som är i en smutsig tvist med sin pappa och syskon. Kompisen mår så dåligt, ringer flera gånger om dagen, även på helger,  så snart han behöver ventilera något. Han tycker otroligt synd om sin kompis så blir så illa behandlad, men påverkas och av att det är ett sådant skitjobb som han bara kan fakturera en bråkdel för och han har redan lagt arbetsveckor (!) på ärendet.

Tvisten hade platsat i en roman. När man tror att det inte kan bli värre blir det det. I fredags skulle kompisen säga upp pappan och för att vara på den säkra LAS-sidan behövde han överlämna uppsägningen personligen men tog med en kompis eftersom han är rädd (!) för sin pappa. Bra val, för pappan blev aggressiv och började veva i luften. Då befann de sig på arbetsplatsen och kompisen fick springa ut för att inte bli misshandlad. De ringde polisen som kom på några minuter och sedan stannade i en och en halv timma eftersom pappan börjat tömma arbetsplatsen på grejer som han inte hade rätt att ta med sig, allt för att sabotera.

I går när vi var på väg till badplatsen ringde kompisen och hade panik. Då stod pappan och yngsta brorsan utanför kompisen hus och skrek otrevligheter. Brorsan filmade kompisen när han kom ut för att se vad som hände och pappan försökte provocera honom till ett utbrott. Låtsades att han sparkade på bilen, gjorde utfall, ropade till och med "Vill du döda mig?!" i hopp om att kompisen skulle säga ja på film, allt för att sedan ha en hållhake på honom. De är väl rädda att kompisen ska polisanmäla pappan för försök till stöld. Samtidigt som pappan och brorsan står utanför och väsnas ringer systern till mamman som befinner sig i samma hus (hon bor hos Makes kompis) och pressar henne, säger att hon aldrig kommer få träffa sina barnbarn igen, att hon måste se att Kompisen är psykopat, att han manipulerar henne, att han är ond.  De gör allt för att vända mamman emot sin son. Make ringde polisen men när de kom var pappan och brorsan naturligtvis helt lugna.

Det sjuka är att redan förra sommaren när tvisten var under uppsegling sa pappan till Kompisen "Jag ska vända dina syskon emot dig". Nu njuter de av att hata. Hatet mot sin son och bror är deras lägereld. Det förenar dem, de som aldrig haft någon direkt kontakt med varandra tidigare och Make befinner sig mitt i det, oerhört illa berörd och samtidigt outsägligt less på att vara mitt i det, på att hela tiden behöva hjälpa sin kompis parera attackerna som blir sjukare och sjukare för varje gång. De har sedan länge passerat gränsen, nu kan de gå hur långt som helst.  

Dagens lilla icke-problem

Om man gillar kläder med djurmönster på; hur söker man efter det? Med djurmönster menar jag inte orm-, tiger, zebra, leopardmönster, utan kläder med djur tryckta på. Små giraffer, rävar, hästar mm. För söker man på "animal print" hittar man bara det förstnämnda.

Jag känner stark antipati mot djurmönster (som nämnt ovan). Det är gulligt på barn men kommer aldrig tycka att det är snyggt på vuxna, i något form eller utförande. En blus med små tigrar på däremot? Stil å klass!

La France

  Vi står f ö i valen/kvalet om Frankrike i sommar. 

En grundförutsättning är naturligtvis att man får och kan åka. Om restriktionerna lyfts o s v men det verkar de ju faktiskt göra. Vågar man åka då? 
För mig är den stora motvikten den sociala pressen. Att så många tycker så mycket så intensivt. Säger inte att de tycker fel eller för mycket men märker ju hur provocerade en del blir av ämnet och har väldigt stor respekt för det. Särskilt om de själva känner att de gör uppoffringar för "the greater good" begriper jag att det är provocerande när andra gör som de vill. Om vi åker får man räkna med antingen att folk blir provocerade i det tysta, eller att man blir idiotförklarad högt och ljudligt. Jag bryr mig mer om det än Make, men så är jag en guuuuul person också (han skiter i stort sett i alla relationer utom familjen). 

Vi tänker att där hade man varit lika försiktig som här, mer försiktig. Vi har ju eget boende, lagar egen mat. Man kan internethandla där som här. Säkert fru-hu-ktansvärt dyrt med tanke på prisnivån på stor-Carrefour i normalfallet, men ändå värt. Jag tror att folk är bättre på att ha ansiktsmask där, gissar att det är obligatoriskt liksom i Italien. Man hade fått hålla avstånd. 

Men om man blir sjuk. Det gör mig nervös, när man inte har någon där, ingen man känner. Det känns otäckt. Sårbart. Det och "vad folk tycker" är mina största cons för att inte åka. Om vi åker bestämmer vi oss sent. Vi har sedan tidigare en utresa bokad 15 juli.

Jälaskitfan

Fick svar angående jobbet jag sökt. De har även 100 ansökningar och redan gått vidare med intervjuer och flera kandidater så de kommer inte ta med min ansökan. Vet inte om det är rektryteringslingo och betyder att jag inte är intressant, men fan så surt att de inte ens tar mig i beaktande. 

Nåja, ska försöka tänka surt sa räven. Jag sitter säkrare där jag är. Slipper all heat det ändå innebär att vara chef. Jag hade nog bränt ut mig om jag fått det jobbet. 

Så. Nu känns det bättre.  

Ansökan mottagen

Fick svar från rekryteraren efter drygt ett nervöst dygn: De tar med min ansökan. Skönt. Helt okej om jag och jobbet inte blir men det hade känts så surt att inte ens får vara med. Jag var lite orolig att de redan bestämt sig för någon och stängt processen, men tydligen inte. 

Ditt och datt

Jag sökte ett jobb. Hos min gamla arbetsgivare som jag hyst en sorts hatkärlek till sedan dess. Hade ju drömjobbet men fick gå innan det knappt ens börjat. När jag såg jobbet på LinkedIn för en vecka sedan är jag helt säker på att det var lång tid kvar att söka men sent igår när jag kände mig klar med allt stod det att sista dagen varit dagen innan. 
Chansade på att mejla rekryteringsföretaget och mer eller mindre bönade och bad dem ta med min ansökan ändå. Antingen är jag jätteintressant för jobbet eftersom jag arbetat där tidigare och (vet jag, frågan är om de vet det) gjorde ett jättebra jobb eller så är jag diskvalificerad eftersom jag har jobbat där tidigare och de har något principiellt emot det. Varför de nu skulle ha det vet jag inte. Den som lever får se.

Rekryteraren är f ö värdelös. Han skötte urvalet till ett jobb jag hade för fem år sedan och på intervjun ställde han knappt en enda fråga utan satt mest och berättade för mig hur han trodde att jag var, som för att visa vilken god människokännare han är. Inget var direkt fel så jag höll med och strök hans ego medhårs men vilket jävla stolpskott. 

Håller i morgonpromenaderna. Känner att jag nailat bästa rundan, får både skog och sjö i en smäll och den är lagom lång. I måndags hade jag med telefonen ut, annars har jag aldrig med den, för att mäta. 4,5 km och enligt appen bränner jag 300 kalorier. Det att jämföra med när jag asade mig "springande" runt en del av samma runda (drygt 2,5 km) och brände strax under 200 kalorier. Mår så mycket bättre av morgonpromenaderna och de ger bra resultat.

Jag har fått skogskompisar. Det är några hundägare jag nästan alltid möter. Stannar, hundgosar och pratar lite. Trevligt!