- 45 minuter

Det är väl på den nivån nu att jag tänker att det jag inte hunnit göra kommer jag ändå inte hinna göra, så kan lika gärna softa ner. Make är på Guns Rosor (höhö) i Stockholm ikväll så Son och jag ska ha myz tänkte jag. Oklart hur mycket myz han är upplagd för med tanke på att han igår var skogstokig redan vid 17.30 - vägrade äta middag och sedan somnade som en stock kl 18 utan varken välling eller nattning, efter att ha illskrikit JAG VILL VARA IFRED till sina föräldrar. Inte så man kände sig på topp då, direkt, men nåja.


Vi har bil så om han är sugen kanske vi ska äta "på restaurang". Eller så äter vi hemma och jag kanske låter honom titta på Netflix medan han äter för att jag också ska få titta på Netflix medan jag äter.


Vi hade proffsstäd hemma igår och de städade så himla fint, så ni ska det bara uppräthållas inför helgen. De hade t o m lyckats få bort alla vattenspår från duschväggen - något jag aldrig lyckats med, varken med svamp eller microfibertrasa. Värt!

Skämskudden...

...man önskar att man hade när man kommer in i ett proppfullt mötesrum för att bara säga hej till en leverantör som hälsar på och hennes (helt korrekta handling) är att sträcka fram handen och säga sitt namn medan jag exakt precis samtidigt markerar hälsning medelst kram! Hur f'n tänkte jag?! Vi har ju träffats innan och jag ser henne här hela tiden så jag tycker liksom att jag träffat henne tusen gånger och för att hon verkar så trevlig och likable och om jag var kille/flexibel hade jag haft en crush på henne. Jag skyllde på att vi ju har samma förnamn och då får man en kram men alla övriga i mötet skrattade ansträngt och GUD som jag skämdes.


Kan man skylla sådant på gravidhormoner?


Vänta, jag vänder på frågan: Vad kan man inte skylla på gravidhormoner?

20+6

Fortfarande ganska fräsch fast har börjat känna av ryggen. Tror dessutom att jag har någon ichiashistoria som är lite jobbig. Trött som tusan den här veckan, men det är man ju å andra sidan alltid innan semestern.

Man kan sedan någon vecka tillbaka känna bebisen sparka utanpå och Make har kunnat känna den. Mysigt, det hade jag sett fram emot. Nu längtar jag tills Son är i närheten och vaken när den sparkar så att han kan få känna den också. Det är inte ofta än, någon gång om dagen och nästan bara sent på kvällen. När jag sa till honom att man kan känna bebisen sparka ibland lade han direkt sin lilla nyfikna hand på min mage. Så visuellt gulligt att jag blev tårögd.

Han vägrar f ö acceptera annat tänkbart utfall än lillebror. Han säger att han ska få en lillebror. Ja, eller lillasyster säger man pedagogiskt. Nej. Lillebror. svarar han. Ja, eller lillasyster. Nej. Lillebror. Så håller vi på så tills en av oss (d v s jag) tröttnar.

Sömntåget

Nu har man ju haft barn tillräckligt länge för att veta att allt är övergående, bra som dåligt, men det är lätt att förtränga nu när sömnen funkar bättre än någonsin! Sedan vi slutade med napp i slutet av april har det varit svårt att natta. Han har haft svårt att komma till ro och det har tagit 1-2 timmar varje kväll. Vi har börjat natta vid 20-tiden (för han har inte varit trött innan, har vi trott/tänkt) och så har han somnat vid 21.30 - 22 och det har varit rätt jobbigt för då ska man ju sova själv.


Koden jag tror att vi knäckt nu är att passa sömntåget! Han har ett som går någonstans mellan kl 18 och 19 och fångar man det går nattningen som en dans så det gäller att vara jäkligt uppmärksam vid det rycket på när han börjar verka trött. Då: Snabbt som tusan upp, borsta tänder, gosa ner i sängen, läsa några sagor, ge välling. Så som det varit samtliga kvällar sedan dess har han, när han väl fått i sig vällingen, vänt sig på sida och somnat omgående. Omgående! Så är klockan sju och möjligheterna är oändliga! Man skulle hinna måla om huset om man så ville!

-3

Asså (mindre än) tre arbetsdagar kvar till semester! Att jag ska in och jobba måndag förmiddag låtsas vi inte om. Ser ni mig här på måndag så är det bara en synvilla har jag sagt till mina kollegor. På måndag ska jag göra rapportering uteslutande. Inget annat. Det är en ren goodwillgrej från min sida, så det så.


Jag tänker att det jag inte hunnit göra nu kommer jag inte hinna göra innan semestern. Det är rätt skönt att intala sig det. Vill inte springa härifrån på torsdag kväll med andan i halsen, vill hinna städa skrivbordet, komma ihåg att skiva auto-svar på mejlen, koppla ur fasta numret.

På fredag "jobbar jag hemma" (d v s är ledig). Kör en fuling och lämnar Son på dagis men jag behöver verkligen en dag på mig att göra fint hemma. Handla och förbereda mat. Vid 17-tiden dånar klanen från Lule' in och då vill jag att allt ska vara tipptopp och dofta rosenblad. Det ska bli så kul att ha dem här!

Godspeed

I lördags somnade farmor in. Det är många känslor, så klart, men mer än sorg känner jag mig rörd över ändå det vackra i att få somna in, lugnt och stilla och värdigt, när man är nöjd och färdig med livet. Hon var så trött, lilla farmor, så utmattad. Jag borde ringa till farfar, fråga hur han mår men jag har lite skjutit det framför mig, vill vara säker på att hålla ihop. Jag tror att han har 'tagit det bra'.
Det måste vara så ensamt, fast farmor har varit så virrig senaste året och knappt gått att ha ett vettigt samtal med. Det har ju ändå varit de två, i ur och skur.

Önskar så att jag hade kunnat stoppa hela farmors personlighet i en burk och spara den. Så känner jag inte för någon av mina andra äldre släktingar, men hon var verkligen speciell. Något av det bästa med att ha fått så lång tid med henne är inte bara att jag lärt känna henne utan att jag hann bli tillräckligt gammal för att kunna uppskatta henne, verkligen fatta hur jäkla skön hon var.

20+0 - 50,00 % (Om smärta och förlossning)

Så här 50,00 procent, minus en dag kommer några tankar om förlossningen.


Förra gången gick det så j-a bra. Det hade inte kunnat gå bättre och det skrämmer mig lite för det kan omöjligt gå lika bra en gång till. Eller kan det det? Jag är så nöjd med att det inte började göra jobbigt ont förrän efter kl 22 (Son föddes 01.40) och även om jag inte hade koll på tiden då, mitt i, så uppskattar jag att det bara var totalt sett två timmar som det var jobbigt. Sista biten var fysiskt ansträngande men det sjuka är att jag minns att jag reflekterade över att det inte gjorde ont att pressa ut honom. Hur kunde det inte göra ont? Jag hade bara lustgas och precis sista-sista sluttampen bäckenbottensbedövning. Vid eftersnacket dagen efter med barnmorskan sa jag det, att det inte gjort ont och hon sa att Nej, det gör normalt sett inte ont om man inte spänner sig. Helt amazing.


I efterhand är jag glad att jag var så luddig, inte hade koll. Däremot var det lite jobbigt att inte kunna prata, jag upplevde verkligen att jag inte kunde det. Försökte telepatera till Make att jag ville dricka men han fattade inte. Tänkte på mandeloljan som fanns i väskan, hade tänkt - på tips från Kusin - att de skulle spruta på det i sista stund för att han skulle "glida ut" lättare men det fick jag inte heller fram. Kunde bara vid något tillfälle säga att det inte kändes som att det hände något längre, som att vi inte kom framåt. Det var nog då de satte kateter för att tömma blåsan, bäckenbottensbedövningen och en dos värkstimulerande för jag tror faktiskt att han kom strax därpå.


Det är så med smärta, att man klarar i stort sett hur mycket som helst om man känner sig trygg och bygger upp det på rätt sätt. Det senare klarar ju naturen ofta av själv, i o m att värkarna börjar många timmar innan det blir action på riktigt (i a f var det så för mig). Men: Blir man rädd klarar man ingenting. När man tror att man är i fara, inbillat eller verkligt, blir minsta lilla outhärdligt. Jag är övertygad om att när en person når sin smärttröskel är det inte för att det gör för ont, utan för att h*n blir rädd. Jo men om man blir rädd av smärtan då? säger Vän Av Ordning och visst, jo det kan man bli - men då är det för att man tror att smärtan är farlig. All smärta är inte farlig, t ex den när man föder barn (om allt går som det ska).


Jag tror att mina Fifty Shades-erfarenheter (i brist på bättre referens) från den preskiberade tiden i livet gjort mig stark på det och jag tror att de är mycket anledningen till att det gick så bra att föda barn senast. Jag är bra på att förhålla mig till smärta som inte är kopplad till fara, tror att jag kan skilja på de två bättre än många andra. Blir jag utsatt för smärta vill jag ha någon att lita på, någon som har koll och så länge jag litar på att den personen har koll kan jag känna mig trygg och när jag känner mig trygg klarar jag väldigt mycket.

(Och om någon skulle undra är det vad Texten Som Inte Är En Bok handlar om. Helt och hållet hittepå, som sagt, men ändå.)

Liv och död. Död och liv.

Chefen frågade igår hur jag tänker om min frånvaro. Jag har reflekterat lite över att han inte frågat innan, men tänkt att han kommer till det. Jag å min sida frågade lite hur han tänkt sig, om någon i teamet ska backa upp för mig eller om han ska ta in någon extern och han ba' Va? Du tar väl med dig datorn? Haha.

Min plan är att gå hem 20 oktober. Då har jag, om bebi kommer enligt plan drygt två veckor hemma. Son kom tio dagar före beräknat men det behöver inte betyda att nästa gör det, var BM väldigt snabb att påpeka senast. Jag tyckte det var perfekt, var så oinställd på att det skulle dra igång att jag inte ens fattade varför jag hade ont i magen.

Här om dagen såg jag bebisen vars mamma dog vid förlossningen. Nu är hon ingen bebis längre, ett år gammal och hennes pappa verkar så fin med henne. Jag kan inte skriva mer om det, om alla tankar som bubblar, för jag kan inte sitta här på jobbet och gråta men det är så förjävligt orättvist.  Det borde finnas visa universiella rättviseregler och en av dem borde vara att man inte ska kunna dö när man föder barn. Det borde vara en omöjlighet.

Snyggt och prydligt

På tal om utemiljön, Alibaba (m fl) har legat och skavlpat i mitt halvmedvetna några år men idag kom det på tal på jobbet och jag var tvungen att surfa in för att kolla. Sötejesus, där finns ju allt! Och billigt! Stoppa mig, någon, innan jag beställer ett ton (1000 kg) dekorsten för $200!


Vill göra utsidan NU!

Glömde att jag får leverantör på besök idag och tog lårkort klänning. Föck. Känns helt okej normalt sett men inte vid externt besök. Kontaktpersonen hos leverantören är ny, gudskelov. Förra säljaren vi hade kontakt med där var så slemmig att jag fick rysningar av honom. Konstig kombo av inställsam och... flirtig? Jag vet inte, men jag har stött på exakt det tidigare. Nya kontakten flaggade för att han gärna ville bjuda på lunch efter mötet men jag å min sida flaggade för att jag kanske inte skulle hinna.

Har lite ångest inför mötet. När jag började här fick jag ärva ett besparingsprojekt som en kollega dragit igång. Det gick ut på att företaget jag ska träffa idag hade chockhöjt sina priser och enligt min kollega, vägrade diskutera saken, så han hade hittat ett annat företag med en mycket bättre prisbild och vi skulle flytta all business dit. Så medan jag managerade flytten till nya leverantören låg gamla leverantören på och ville skriva avtal. Jag förhalade och förhalade men till slut, när vi var på god väg att flytta till nya leverantören, fick gamla leverantören komma och presentera. Då visade det sig att de visst varit beredda att diskutera priserna hela tiden, de ville bara ha ett materialbemyndigande så att de kunde köra upp lite större volymer åt gången. Nya leverantören å sin sida, hade bara offererat på kvartalsbaserade min-orderkvantiteter, alltså skulle åtagandet bli exakt samma som gamla leverantören, och till mer eller mindre exakt samma prisbild. Så istället för att hålla på i ett år och flytta artiklar, som är rätt resurskrävande, hade vi bara kunnat skriva ett papper och få exakt samma besparing med befintlig leverantör. När det gick upp för mig ville jag bara gå och dra något gammalt över mig, men i första hand skicka en död fisk till kollegan som gett mig så fatalt fel information. Jag minns t o m att jag frågade honom uttryckligen om han verkligen försökt förhandla ner priserna och han ba': Jaaa. Alltså, de är helt ovilliga att diskutera. Men förre säljaren vidarebefodrade ett mejl som han skickat till min kollega ett helt år tidigare, där det tydligt framgick att det fanns sätt att minska kostnaderna.

Nå, så långt gånget var flytten redan gjord och jag blev tvungen att säga till gamla leverantören att tyvärr, ni kommer tappa en massa business. Varför? frågade de så klart. Ja, hördudu. Därför. var egentligen det enda jag kunde svara, fast inlindat i 80 meter bullshit. Pinsamt, pinsamt, pinsamt.

Jag har äntligen, efter många försök, lyckats formulera ett mejl till arkitekten/byggnadskonstruktören. Det lät eventuellt surt. Jag är oförmögen att inte låta sådant skina igenom, eller så märker man det bara om man känner mig. Jag blir så himla putt när folk inte motsvarar förväntningarna.


Nu är i alla fall min plan att låta honom förbereda bygglovshandlingarna. Så lite detaljer som möjligt så gör vi resten själva sedan. Kanske är jag orättvis. Smaken är som baken och så vidare. Kanske är det som när man blir sur på någon för att han (...) inte kan läsa ens tankar men det är grejer jag tycker borde vara så självklara, som att vi inte vill ha ett fönster mindre på gaveln - vem kan tro att vi vill byta fyra fönster mot tre? Har någon i hela världshistorien sagt "Mindre ljusinsläpp, tack! Fort ska det gå!" Och det där med poolen har jag fortfarande inte smält. En pool?! Hur tänkte karl'n?


Nu blir jag irriterad igen. Tur att jag skickade mejlet till Make för genomläsning först. Han får runda till formuleringarna om han tycker att det behövs.

Jag ska älska dig för alltid

Det är så fint nu, att det man matat Son med sedan han var bebis fastnat. Jag har alltid, i tre år nu, många gånger om dagen sagt följande till honom:

"Du är så fin. Mamma älskar dig mest i hela världen. Mamma kommer alltid älska dig och mamma kommer alltid ta hand om dig." Med varianter. Ibland säger jag "mamma och pappa" och ibland säger jag att jag älskar honom och pappa mest i hela världen, men i regel exakt så. Nu börjar det komma tillbaka. Ibland tittar han på mig och säger: "Du ska alltid älska mig." Ja, säger jag. Alltid.

Det svider lite i hjärtat varje gång jag säger orden, för jag vet ju att det inte finns något som är för alltid. Förr eller senare (förhoppningsvis senare) dör man och jag kan lite säga orden utan att samtidigt tänka "...tills jag dör". Samtidigt tänker jag att när han väl börjar förstå att det finns något som kallas Döden och frågar om det kommer jag säga att all den kärlek jag känner för honom inte dör bara för att jag gör det. Det måste vara så. Jag tänker att det kanske är ett batteri, att jag laddar honom med kärlek och att den kommer finnas kvar sedan också, göra så att han kan ladda andra med kärlek.


 Det här med kärleken man känner till sitt barn är bara en enda pay-it-forward. Jag förväntar mig inte att få tillbaka lika mycket kärlek som jag ger honom men däremot att han kommer ge sina barn lika mycket kärlek som jag ger honom. Samma sak med omtanke och omhändertagande. Man får av sina föräldrar. Man ger sina barn.

It's a girl?!

Vi tror det, i alla fall!

Hon som gjorde ultraljudet i torsdags var tillräckligt säker för att säga att hon var "ganska säker". Vi såg de tre vita strecken som tydligen är ett tell-tell sign. Det var bara det att bebin låg väldigt ihopkrupen med benen och vi fick bara en glimt, sedan gick det inte att se mer så vi kunde så att säga inte verifiera. Det hade varit så roligt med en tjej!
Alla frågar, men vi har bestämt att inte berätta för någon. Vi säger bara att det inte gick att se.

Det enda de såg på ultraljudet som inte var helt hundra var att det bara är två kärl i navelsträngen - det ska vara tre. Barnmorskan sa att vi inte ska vara oroliga för det, det är vanligt och har sällan någon påverkan men i vårt landsting har man som rutin att göra ett extra UL i vecka 33 för att kolla tillväxten.

Son börjar bli riktigt taggad på att bli storebror. Han pratar ofta om det och verkar bonda med bebi på något mentalt plan.Han är så stolt, pekar på min mage när vi kommer till dagis och berättar för alla att "Min mamma har en bebis i magen!" och alla dagiskompisarna verkar tycka att det är hur coolt som helst.  Det är så gulligt att man håller på att smälla av! Jag är så stolt över honom, han är så fin!

Tänka till

Vi bjöd in en "arkitekt" (som nog egentligen är byggnadskonstruktör?) för att skissa på utsidan. Vi kände att vi kört fast lite, eller möjligen att vi ville få uppritat hur det vi tänkt oss skulle se ut på riktigt. Min förhoppning var nog att han skulle tänka lite utanför lådan, komma med något vi inte tänkt på, någon schysst twist kanske. För några dagar sedan kom han med sitt förslag och det var i stort sett precis vad jag sagt till honom att vi tänkt oss. Ritat uppifrån, alltså något jag själv kunnat göra. Det enda han lagt till var en trapplösning jag inte alls gillade (han motiverade det med att den lösningen möjliggör grind för barn/hundar men hund har vi ingen och det kommer vara max några månader senhöst/vinter som nästa barn är farlig i trappor.  Och på ett förslag hade han ritat in pool. Pool?! Vad i allt det jag sa fick honom att tro att vi vill ha en pool?


Rant: Asså, pooler. Jag fattar inte folks fascination för pooler. Ännu mindre "spa-bad". En plastig badbalja som stinker klor och som man ska knö' ner sig i med sina kompisar och dricka öl/bubbel i och intala sig att man är cool för att man har en "jacuzzi"? Så white trash!


Nå, jag har inte svarat på hans förslag för varje gång jag försökt har det skinit igenom hur irriterad jag är. Jag ville att han skulle rita ett uterum, alltså hur det faktiskt skulle se ut. Jag berättade t o m hur jag tänkte mig det och att jag drömde om en kamin där inne. Jag bad honom fundera på miljö runt trädäcket, lite växtlighet och så. Jag bad honom fundera på materialval och hur man kan knyta ihop trädäcket med befintlig uteplats där golvet behöver bytas till något annat.


På övervåningen skulle han rita ett förslag på hur det kan se ut när vi byggt in balkongen och kom tillbaka med ett fönster mindre än nu och mitt önskemål om fransk balkong dissade han med hänvisning till att det är åt väster och därmed mer utsatt för regn och vind. Herregud, vi bor inte vid havet och en balkongdörr är väl inte värre än ett stort fönster?

Ja men va' fan. Sommarlistan:

Mina planer för sommaren: 
Ganska lagom mix av borta-hemma. Har inte stenkoll men är hemma själv med Son en knapp vecka när make fiskar i fjällen. Två veckor i Frankrike. Nästan en vecka med svägerskans familj på besök från Norrland. Fix och don och tiden kommer flyga fast inte varje dag är planerad. Lite sur över att det bara blev 14 dagar i Frankrike. Tänk om man fick skriva klart den där texten som inte är en bok. Hur vet man när man är klar, förresten?


Hur länge ska du vara ledig?
 Sex freakin' veckor!



Vad ser du mest fram emot? 
Allt! Vara hemma, vara borta, allt!



Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Nu efter senaste förvärvet i form av färgglad baddräkt har jag precis allt jag behöver, plus lite till.

Kommer du att bli brun? 
Njä. Jag har slutat anstränga mig. Kör spf 50 och pallar inte ligga i solen och pressa. Det är lika delar lättja/rädd för hudcancer/vill inte bli rynkig lädertant när jag blir äldre. Det är så skönt att sitta i skuggan.



Vad kommer du att äta? 
Allt utom (dricka) vin. Vi har upptäckt det fantastiska sortimentet av fryst färdigmat i Frankrike. Grilla så ofta som möjligt. Mozzarellaluncher.



Vad kommer du att dricka? 
 Alkoholfri öl, virgin mojito, vatten och en minimal smutt av Makes vin vid speciella tillfällen/måltider. Spela roll.

Vad kommer du att ha på dig? 
Shorts och strandkaftan.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Jag lyssnar inte. Jag läser.



Vad oroar du dig för?
Oerhört lite. Något alls? Förutom att jag själv eller någon jag älskar ska bli sjuk och/eller dö? Det är det enda jag oroar mig för, någonsin.

Ain't too hard on the eyes either

Vi har fått en ny HR-chef på bygget, efter låååång tid med inget eller väldigt dåligt folk på den posten. Han presenterade sig idag och vissa personer ger så gott intryck från början. Han började med att berätta om sin familj och var mycket tydlig med att han är en "family man", att familjen kommer först, alltid. Pluspoäng nr 1.

Strax därefter gjorde han klart att etik och moral är viktigt för honom. Man sköter sig på jobbet och man sköter sig privat. Alla människor är lika värda och (underförstått) de som har en avvikande uppfattning kan dra dit pepparn växer. Pluspoäng nr 2.

Så sa han att hans dörr alltid är öppen och är den inte öppen så är det för att det redan sitter någon på hans kontor. "Mejla inte. Kom och prata med mig." Kan tyckas som en självklar grej att säga men han som var HR-chef när jag blev anställd hade tydligen varit mycket tydlig med motsatsen: Kom inte hit. Min dörr är inte öppen. Jag vill inte ha med er att göra. På riktigt, han sa så. Inte det sista, men uttryckligen "Min dörr är inte öppen."

Så lite som ändå behövs för att man ska ba': Wow! Det hjälper ju att han tar några kliv fram när han pratar, rak i ryggen, pratar högt och tydligt, en jäkla pondus faktiskt, blev inte jätteförvånad över att han hade ett förflutet inom försvarsmaken om jag säger så. Det blir nog bra, det där!

Sekretess

Jag mejlade just sekretessförbindelse till företagsförmedlare för att få ut information om ett "objekt" han har till försäljning. Stort och smått på samma gång. En historisk händelse men samtlidigt känns det lite som när man går på visning för ett hus man inte är säker på att man vill bo i. Jag tänker att det är en process att hitta rätt, jag vet ju knappt själv vad som är rätt för mig/oss men måste börja någonstans.

Innan vi köpte vårt hus var vi igenom hela tjobängen. Verkligen hela. Från Gård på landet till Bygga själv till Radhus i halv-gettot till nybyggt centralt för att slutligen hamna i ett hur jag aldrig någonsin tittat två gånger på några år tidigare.


Det kanske blir likadant här men nu är i alla fall första steget taget.

18+4

Tänk, jag trodde att det skulle vara mer konkret andra gången, att man skulle fatta mer men det gör man (dvs jag) inte. Det är fortfarande så overkligt och konstigt att det bor en människa i min mage, en människa som ska komma ut och sedan vara en del av vår familj för alltid, med en personlighet och karaktär och ett eget utseende och humör. Den personen bor i min mage nu. Hur sjukt är inte det?

Jag tror att bebi växte mycket i helgen. Särskilt igår. Jag var trött som en gnu hela dagen. Inte sömnig-trött, mer benen-tunga-som-bly-trött. Och sötsugen. Ändå var jag ute nästan hela dagen, fixade i trädgården. Vad skulle alternativet vara, liksom? Lägga sig i soffan med en bok? Ursäkta om jag hånskrattar en smula. Plus: Jag vill ju fixa i trädgården, tycker om att göra det, blev bara så utmattad. Allt går på tredjedels fart och när jag kört Son i skottkärran hundra meter var jag så slut att jag var tvungen att sätta mig på marken och bara andas en stund.
Dagen slutade med att Make och jag blev osams. Rättare sagt; Han blev osams med mig, som vanligt. Att han fortfarande inte lärt sig att om det blir dålig stämning c:a 10-15 minuter innan maten är klar är det 100 procent av fallen p g a han är dum i huvudet p g a lågt blodsocker. Och i 99 procent av fallen ber han om ursäkt efteråt, för att han fattar att han var dum men den där sista procenten inte för att han tycker att jag gjort något fel och att jag borde be om ursäkt men det var inte jag som var dum så jag säger ingenting. Han borde ändå ha lärt sig: Håll käft innan middagen. Är man fortfarande sur efter några tuggor så fine, men det är man (dvs han) aldrig. 


Aja. Vecka 19 i alla fall. Det är nog bara en fråga om dagar nu innan jag kan känna bebi utifrån, tror jag. På torsdag har vi UL. Ska ta reda på om det är en tjej eller kille. Hoppas-hoppas-hoppas tjej (men jag tror inte det).

Man har "shoppat" lite

Grästrimmer
ÄNTLIGEN! Har försökt många gånger men aldrig kommit till skott för det är en djungel och på K-RAUTA är de helt värdelösa och jag har varit där tre freaking gånger utan att få något köpt. Nu hade de kampanj på Bygghemma. Ordern lade jag igår på dagen och idag på morgonen fick jag SMS om att den levererats till DHL tvärs över gatan. Prisa Herren!


Lindex
hade 20% på reapriset för medlemmar (#kundklubbshora) så igår klickade jag loss lite på nätet. Visste du att de har mammakläder online? Det har de! Jallafall, allt på rea och så 20% och en bonuscheck på det. Snudd på gratis!


Låsmojäng
till grovdammsugaren Make fick på fars dag för 1½ år sedan och bara använt en gång eftersom en liten låsplugg (som håller filtret på plats) försvann första gången han skulle tömma dammsugaren. Sedan dess har den stått i källaren, obrukbar. Fru i huset tog tag i låsmojängsproblematiken: Två besök på K-RAUTA, tre kontakter med Bygghemma och slutligen fick jag tips om en Kärcher-serviceverkstad här i stan som har låsmojängen på lager. Det är bara det att deras öppetider är vardagar 7-16 och ligger på andra sidan stan och jag har inte bil och det är jäkligt ostadigt väder så jag frågade om jag kunde distansbetala och att de skickar mojängen hem till mig. Johodå! 100 spänn prick på Swish och den kommer med posten! WIN!

Carried away

På tal om att vilja något annat. Vi spånade lite igår, Make och jag och kom fram till (eller tillbaka till) tanken att det kanske inte är någon dum idé att köpa ett befintligt företag. Det vore najz att ta över något som redan rullar, göra det till sitt och jag börjar mer och mer gilla tanken på något eget. Jobba för sig själv. Make kollar med sina förmedlingskontakter, han har några bra som han jobbat med i många år, och på ingen tid alls får vi napp på något som förmedlingskontakten tror skulle passa mig perfekt, ett uppdrag på väg in.

Det låter som att det bara rusar iväg nu och jag vet att en idé är långt ifrån verklighet men jag tycker om att tänka på det. Tajmingen är ju inte helt hundra, om man skulle hitta något nu eller snart. Hur är man föräldraledig om man driver företag? Å andra sidan: Allt går att lösa.


Jag älskar Make för att han är så positiv och uppmuntrande. Någon annan hade kunnat säga Mjaaa, det kanske inte är någon bra idé? Klarar du det, verkligen? Är det inte skönt att vara anställd? Men Make har "tjatat" på mig i flera år om att han tycker att jag borde ha något eget, tycker det är självklart att jag ska testa och säger att det är självklart att jag klarar det, att jag skulle göra det så jävla bra om jag bara vågar. Så skönt att ha honom bakom mig. Han kan så mycket, vet så mycket, sådant som få andra vet. Det gör det enormt mycket lättare. Jag hade kunnat fastna på att jag inte vet hur man tar första steget men han vet exakt. Han vet allt, kan rabbla i sömnen sådant som andra betalar dyra konsulttimmar för - han är den dyra konsulten. Jag älskar att ha honom i mitt team.

Tänk om vi ångrar oss och sedan ångrar oss igen?

Nu när det närmar sig (nåja) föräldraledighet tänker jag rätt mycket på Efteråt. Vad ska jag göra sedan? Som det känns nu är jag sjukt osugen på att komma tillbaka hit, faktiskt sjukt osugen på att ens göra något liknande det jag gör. Jag brinner inte för inköp som jag gjorde, tycker inte att det är spännande eller kul. Jag vill byta spår och när jag känner som jag gör nu blir jag radikal - skulle kunna hoppa på vad som helst.


Under hemresan började vi prata om Firman igen, Makes pappas firma som Make efter många års velande till slut tackade nej till att ta över, men tanken spökar fortfarande. Det var inget lätt beslut, tungan på vågen var att vi inte ville flytta till Norrland. Hade företaget legat här hade det inte varit någon tvekan. Nu funderar vi igen. Inte för att det ens är säkert att det finns utrymme att ändra sig. Svärfar äger nu 40 procent av aktierna och övriga tre delägare 20 procent var. De förväntar sig att få köpa resten så snart de ordnat finansiering och skulle vi komma nu och säga att vi vill in skulle det så att säga antagligen bli lite dålig stämning. Men tanken finns där. Make skulle kunna börja som platschef på nyförvärvade anläggningen i staden som jag sagt att jag kan tänka mig att bo i (till skillnad från staden tio mil söderut där huvudkontoret ligget). Vi hade kunnat testa lite under föräldraledigheten. Hyra ut huset här, hyra ett hus där. Tycker man att det känns bra stannar man och blir delägare.


Det jobbigaste med tanken på att flytta, bort från mina föräldrar. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. De har så fin kontakt med Son, är så viktiga för honom och han är så viktig för dem. I Norrland finns farmor och farfar, men deras intresse för barnbarnen är tämligen begränsat. Å andra sidan, där finns också Makes syster med familj. De är helt fantastiska och Son älskar sina kusiner.

Bara för det dyker det upp en helt amazing möblerad villa där, uthyres under ett år med start hösten 2017. Det kommer inte bli så, men om inte nu så när?

Villalivet

Jag har klickat hem en grästrimmer. Så jäla stort Win! på det. Fattar inte varför vi inte köpte någon redan för tre somrar sedan men egentligen var det först förra året, när jag gjorde i ordning min fina lilla odlingshörna, som det började kännas angeläget. Jag vill inte behöva vada genom fästingstinnt högt gräs för att komma åt.


En sak jag lärt mig sedan vi flyttade till hus är att när det kommer till verktyg och trädgårdsgrejer ska man aldrig köpa snålvarianten. Gjorde det i början men det slutar bara att man får åka tillbaka och köpa dyrvarianten. Trimmern blir ingen värstingmodell men en Husqvarna batteridriven. Gillar batteridivna grejer. Lätt att få igång och startsträckan till att göra jobbet blir obefintlig när det inte faller på att man saknar bensin eller inte lyckas dra igång motorn.


Fasen att jag inte beställde den redan i måndags/tisdags som jag tänkt, då hade jag haft den till helgen!

Lille skatt

Vi stannade en snabbis hos farmor och farfar efter bron, det är ändå så nära. Svårt att hålla känslorna i styr. Farmor som ligger i sin säng och det är fint och sorgligt på samma gång. Pinnstol bredvid där farfar sitter hela dagarna, håller henne i handen. Småblommiga påslakan från Ikea, de hade passat i en sommarstuga. Tänker att det är fint att hon får ha blommiga lakan, fluffiga och mysiga, inte de tråkiga desinficerade på sjukhuset.
"Jag har inte kunnat väcka henne än idag, men när ni kommer kanske hon vaknar" säger farfar och jo, det gör hon. Hon vet vilka vi är, till och med son, och jag sätter mig på stolen, håller hårt i hennes hand, stryker hennes arm och över kinden.

"Jag är så trött, så trött" viskar hon men greppet om min hand är fast.
"Vila, farmor" säger jag. "Du får vara trött och du får vila."
Hon blundar och håller min hand hårt och för ett ögonblick tänker jag att hon har slutat andas, att det vore fint om hon fick somna in nu, så här. 


Son är övertrött, vill sjunga Mormors lilla Kråka och springer som en vettvilling fram och tillbaka över golvet. Farmor hummar svagt med i melodin och jag ser hur hon vickar takten med fötterna under täcket.
"Behöver ni något? Har ni allt ni behöver?" viskar hon gång på gång.
"Vi har precis allt vi behöver" svarar jag. "Vi saknar ingenting."

Lik i garderoben

Idag föll det sig så att jag åt lunch med några kollektivare och hamnade med en kille jag brukar heja på men aldrig pratat med. Vi började snacka och efter en stund frågade jag om hans ursprung. Jag brukar inte göra det, det känns så fantasilöst och jag är rätt säker på att folk med utländsk bakgrund är rätt trötta på att hela tiden får frågan men jag anade spansk brytning och jo, han är från Chile.


Lite till snack och jo, han flydde hit från juntan men, visade det sig snart, han var med i juntan och deserterade, inte så att han var förföljd av dem.


Att du bara vågar berätta det? tänkte jag högt. Kan tänka mig att det mer eller mindre är skottpengar på en sådan fortfarande, med tanke på allt hemskt de tog sig för.
Nej, visst sa han. Men i hans fall var det redan rätt kört, för han syns på filmer från den tiden (sa han) och jag bara sa att jag inte ville veta, jag vill verkligen inte veta, för det kändes som att han ville berätta mer. Nu sitter jag och har gåshud på hela kroppen. Jag har precis ätit lunch med någon som mördat och torterat oskyldiga människor. Pappor, mammor, barn. Okej, han flydde från det och han hade kanske inget val (som det brukar heta) men ändå. Fy fan.