Tack å hej!

 

Jaha. Nähä. Vi drar väl bloggsnöret för i år här va? Lagom kul avslutning på året när man får mejl från skolan med information om att en person i bil försökte locka med sig ett barn på väg till fritids imorse. På vår gata, inte långt från vårt hus. Det är andra gången på ett år det händer. Det gick bra men man blir ju helt kallsvettig. Det var fruktansvärt väder imorse. Jag vill tro att det bara var någon obetänksam person som ville vara snäll och erbjuda skjuts, ibland tänker inte folk längre än näsan räcker, men man måste ju så klart förutsätta det värsta. 

Jag har tagit hela det snacket med Son, vid flera tillfällen. Skrämt upp honom rejält, gått igenom allt en person kan säga för att locka med sig honom och sagt till honom att försöka peta ut ögonen om någon försöker. Jag minns att mina föräldrar skrämde upp mig lika mycket när jag var sju-åtta och skulle börja gå hem från skolan själv. Det funkade, om någon bil hade stannat vid mig hade jag sprungit för livet. 

I den åldern hände det mig två gånger att en "ful gubbe" ringde hem och jag svarade. Första gången var jag hemma själv, mamma var på dagis för att hämta syrran, och jag fattade inte vad som hände, ville vara till lags. Han ville att jag skulle pilla på mig själv och berätta hur det kändes, för han sa att han sålde "småbyxor". Minns fortfarande det ordet, det lät så konstigt. Jag tror att jag väldigt snabbt kände att det var något fel, har något vagt minne av att jag inte gjorde som han sa men ändå inte sa emot så han trodde nog att jag fortsatte och direkt efteråt blev jag jätteledsen och rädd, trodde att han skulle komma hem till oss så jag gömde mig under bordet tills mamma kom hem och så var cirkusen igång med pappa som kom i ilfart hem från jobbet och polisanmälan och hela baletten. Det var flera tjejer i klassen som han ringde i en våg, det var då man hade klasslistor med telefonnummer och adress.
Andra gången var mamma hemma och då var jag liksom förberedd och sa emot. Mamma fattade vad som hände, tog luren och hann väl bara börja säga några väl valda ord innan mannen lade på. 

Nåja. Med det önskar vi go' jul osv, så ses vi på andra sidan! Hej å hå!

Tack men nej tack

 Rekryteraren ringde. De bokar intervjuer till onsdag förmiddag och gillade verkligen mig , tyckte att jag gjorde ett jättebra intryck.
Men.
Först ville han reda ut det där med pendling/arbetstid/närvaro. Han sa att förväntningarna är att man ska befinna sig på plats fem dagar i veckan, halv åtta till halv fem. Det gör resten av teamet och det kommer inte vara populärt/tas emot väl om man börjar tulla på det för om en börjar... Bara där, när han säger att de har fasta arbetstider, knappt ens flextider vad det låter, kände jag bara NEJ FÖR TUSAN.

Vi pratade om det lite och han föreslog att jag skulle fundera på saken till imorgon förmiddag men då svarade jag att nej, jag behöver inte fundera på saken. Om de ser så på det så är det inte rätt för mig och är det bättre att vi drar snöret här och nu. Det köpte han och hade antagligen haft på känn. 

Vi avslutade med att konstatera att han och hans organisation nu vet vem jag är och "vi ska hitta något annat till dig" (hans ord). Det känns bra. Jag är glad att jag tog upp saken, att jag var tydlig och att jag tackade nej.

Wife cave

 En glad nyhet är att jag tror att jag kan få med Make på att lägga (schackrutigt) klinker i tvättstugan! Vi hade vår plattsättre här förra veckan för en annan grej, och jag bad honom komma med ner och kolla. Make följde med, misstänksamt. Han vet ju att jag har något i kikaren för tvättstugan men sätter som alltid hasorna i, i förebyggande syfte. 

Det visade sig dock vara en lyckoträff, ty plattsättaren svarade på mina (ytterst ledande) frågor och bekräftade att ja, att färgen släpper tyder på fukt och ja, det absolut bästa i en källare är klinker eftersom fogarna andas och det är det enda man gör i källare numera. Är det något som får min man att lystra så är det ordet fukt. Jag såg det på honom. Sedan sa plattsättaren 450 spänn per kvadrat, plus moms och plattor. Tvättstugan är 11-12 kvadrat så det blir inte så blodigt som jag fruktat, vi borde klara oss på under 10 000.  

Inget nytt om jobbet. Jag tror att mitt mejl i fredags avskräckte dem, annars hade de hört av sig redan eftersom de ville ha andra intervju den här veckan och den här veckan är ju i princip bara imorgon och möjligen onsdag. Känslan: Lättnad. Tänker på den där killen jag dejtade för hundra år sedan, som jag pressade och pressade kring nyårsfirande, om vi skulle fira ihop eller inte. Såg det som en metafor för vår relation, dess vara eller icke vara. Han också, antagligen, för han gjorde slut runt jul och jag pustade ut. Känns som att det kanske var lite likadant med det här jobbet.

På den ljusa sidan vet rekryteraren nu vem jag är och vad jag letar efter, vilket kan vara en gräddfil till något som blir ännu bättre. Jag är optimistisk och full av tillförsikt, som det brukar heta. 

Mer snurr för pengarna

 Alternativa rubriker:

"Tips från Smålänningen"
"PPK"

Om man, som vi (vuxna) i vår familj ÄLSKAR glögg kan jag tipsa om det väldigt mycket mer ekonomiska alternativet till  rätt överprissatt (tycker jag) glögg på Systemet och istället köpa alkoholfri glögg som man spetsar själv med slattar som man ändå aldrig dricker upp eftersom vi är värdelösa på att dricka annat än vin. Och vodka då, i mitt fall. Skyller på mina danska gener, vilka går att bevisa, samt att jag tror att jag bott i Östeuropa i ett tidigare liv. Känner mig oförklarligt dragen till lite av varje som har med Ryssland och Polen att göra. 

Kanske på grund av det där tidigare livet jag på riktigt tycker att det är otroligt gott med ren vodka. Inte ovanligt att jag en tisdagskväll gör mig två äggåsillmackor som jag sköljer ner med en alkoholfri öl (tycker helt enkelt att de är godare än vanlig) och en eller två små (2,5 cl st) glas vodka. Skulle lätt kunna dricka vodka som måltidsdryck, om man bara inte blev så fuller på 'at. 

Dagens lokaltidningsbesvikelse

 Vi fortsätter att vara engagerade dagisföräldrar. Hela hösten, när alla hämtningar och lämningar skett utomhus, har det varit mörkt som en säck på dagisgården. En enda fungerande lampa på en stor lite kuperad, buskig yta. Ibland har barnen små ficklampor och då ser man ljusen som guppar omkring. Barnen syns inte. Personalen säger att företaget som äger hela skolans fastighet har varit där och tittat men inte åtgärdat problemet så här om dagen sa jag till Make att en förälder borde ringa VDn på det där företaget och säga till på skarpen. Helst en pappa. Igår tog Make kontakt mejlledes med VDn då hon inte var tillgänglig per telefon och idag fick han svar att det naturligtvis ska vara tillräckligt upplyst på gården, de ska se över belysningen direkt och kanske lägga till fler ljuspunkter. 

Dessutom flera tack för att han lyfte frågan till henne. Kan tänka att de är glada att man går direkt till dem och inte till den understimulerade lokalpressen. Annars hade det ju legat nära till hands. Bild på två föräldrar med överdrivet besvikna miner på en kolmörk dagisgård.

Nu blir det full fart, får vi hoppas!

Det inte så sexiga snacket...

 ...men desto mer nödvändiga.

Jag svarade på jobbet. Tumme upp, jag är jätteintresserad men att det bygger på en pragmatisk och rationell inställning, där resultatet är viktigare än på vilken adress och mellan vilka klockslag ett arbete utförs. Jag skrev att det är viktigare att det blir helt rätt än att jag får jobbet, hur sugen jag än är. Det står jag för till hundra procent. Faller det på det får det vara så, då hade det inte blivit bra i längden heller. 

Det känns bra. Nu ligger bollen hos dem och jag har fått det jag behövde säga sagt. Inget är viktigare än att det blir rätt. 

Man kommer ha koll på sitt barn

 På win-sidan: Jag fick igång Sons GPS-klocka med hjälp av Amazon-säljaren. Det hade inte gått utan deras hjälp, men det gick. Så nöjd med den julklappen, han kommer att älska den! 

Bra funktioner i klockan:

- Telefonbok med upp till tio nummer. Han kan ringa de tio numren, men ingen annan. 
- Man kan bestämma tider som klockan inte ska gå att använda som annat än klocka. 
- Elektroniskt "staket": Man kan ange ett område han får befinna sig på. Går han utanför det får vi larm i våra telefoner.
- SOS-knapp. Om han trycker in den i mer än tre sekunder ringer klockan förutbestämda nummer i slinga. 
- Han kan skicka "chat-meddelanden", upp till 15 sekunder långa, och vi kan skicka till klockan. "Vi ska äta nu."

Ti-hi!

Tomte Undercover

När det är lusse o s v på dagis brukar det ju finnas en liten burk att lämna en frivillig peng "för fikat" och först för något år sedan gick det upp för mig hur mycket de där slantarna betyder för dagis. En pedagog berättade att deras budget är 1500 kronor för att köpa grejer och hitta på saker. Per barn eller? frågade jag dumt och kände mig sekunden efter som Mickan i Solsidan när hon ba' Eh, NEJ.  

Det är ju ingenting! sa jag.

Eh, NEJ. sa hon. 

Sedan dess stoppar jag en ganska stor peng i den där fika-burken. Dessutom är de, om de köper in grejer på den vanliga vägen, bundna till att bara köpa genom ett enda upphandlat företag som, enligt pedagogerna, är SVINDYRA. Ironin. Men fika-pengarna kan de använda till vad de vill, var de vill.

I höst har jag tänkt på att de inte får in några sådana extra-pengar och har känt mig lite ledsen över det. Har heller inte några kontaktuppgifter till övriga föräldrar p g a GDPR/vägrar Facebook så har inte kunnat ta initiativ till någon insamlig men efter att ha tänkt på saken gjorde jag igår en liten julklapp innehållandes en knapp procent av det som guld-kuvertet aviserade och placerade på ett strategskt ställe. Det gör, handen på hjärtat, varken till eller ifrån för oss men jag hoppas att det kommer göra skillad för barnen.
Skrev ett kort, att det är från tomten att köpa pärlor, glitter, godsaker och annat nödvändigt för. Har en känsla av att personalen kommer gissa att det är från oss för jag har fiskat efter om det är något särskilt de behöver och jag har nästan dåligt samvete för att Lilltjompan uppenbart går all in för att dränera dagis supply av pärlor, men om någon frågar kommer jag med en dåres envishet hävda att det måste vara från tomten. 

Post-intervju

 Asså...

Ja, jobbet och företaget känns klockrent! Jag hade nästan hoppats att det inte skulle göra det, för då hade det varit lätt att tacka nej men jag är mer sugen nu än tidigare. 

Det är det där med tiden. Hur f'n ska vi få ihop att min arbetsdag blir 1,5 timma längre än nu? Precis innan vi avslutade frågade jag hur de ser på det där med närvaro v s jobba delvis hemma. Då skruvade de lite på sig och tyckte å ena sidan att det är en tjänst som kräver att man är rätt mycket på plats, men å andra sidan är de inte omöjliga och "frihet under ansvar" och "känner man att man kan den dagen eller behöver..."

Jag har inga förväntningar på att få ett okej på att jobba hemma två dagar i veckan men jag vill veta att det är en sådan kultur att ingen tittar snett om man tar ett möte i bilen på väg hem och ser det som arbetstid, eller att man kan... tja, ta det lite som det kommer? I eftermiddag har jag bara telefonmöten så jag kör hem på lunchen och tar det därifrån eller att man samlar ihop grejer som passar att göra hemma och koncentrerar dem till en hemmadag. Typ så. Eller att det är okej att man avslutar det sista på kvällen när barnen somnat. Annars går det inte. För att kunna hämta barnen 16.45 (vilket känns som en halvtimma senare än åtminstone Lilltjompan fixar i nuläget) hade jag behövt åka hemifrån klockan sex på morgonen. Tidigare än så fixar inte jag. Jag tror att det går, med lite god vilja från båda sidor. 

Jag har i alla fall bollen och till fredag ska jag "verkligen känna efter" (deras ord) om detta är något jag vill. Därefter ska de väga ihop vilka kandidater som gett tumme upp och vilka de vill gå vidare med och så en andra intervju kort därpå. Jag ska prata med Make, men jag tror att jag redan nu vet hur jag kommer svara. 

Och herregud, om dom ens vill. De sa när vi satte oss att de hade skyhöga förväntningar och jag är sån i den situationen att jag tar allt på uppstuds. Jag pratar och berättar och beskriver (och frågar och lyssnar så klart också) men går nästan bara på känsla, sållar inte, lägger allt på bordet och tänker inte på vad som är rätt eller fel att säga. Jag är inte där för att sälja in mig själv, jag vill bara att de ska veta så mycket som möjligt om mig, så att vi tillsammans kan ta reda på om jobbet och jag är den perfekta matchen för varandra.

Det senaste om det senaste

Jag har i snart ett dygn försökt få igång Sons telefon/GPS-klocka som han ska få i julklapp. Det går sådär. Operationen lyckades men patienten dog. Allt som går att kolla visar att allt är rätt inställt men ändå tror klockan att den befinner sig i Kina. Amazonsäljarens support är en gmail där de i o f s svarar men oklart ännu om de kan hjälpa mig. Hoppas att vi får igång den för Son hade älskat och för oss hade det varit toppen att kunna släppa iväg honom till skolgården och kompisar som bor i närheten utan att behöva oroa sig.

 

Jag pratade med kompisen vars pappa avled i en bilolycka i augusti. Det där att en olycka sällan kommer ensam. När pappan dog gick det upp för min kompis (som jobbade tillsammans med pappan) att företaget var djupt skuldsatt, pappan hade pantsatt bostaden för att hålla skenet uppe. Min kompis har inte haft en intäkt sedan augusti och har behövt putta in precis alla sina besparingar i firman för att bara klara skatteskuld och en massa annat. Nu lever de på hans frus ganska blygsamma lön. Kompisen har därtill haft problem med hälsan och blev som grädde på moset förra veckan tvungen att akutopereras för något tarm-relaterat som inte ens är hans vanliga hälsoproblem.
Och hur är det med er då? frågar kompisen artigt efter hela redogörelsen.
Bedrövligt sa jag. Det är bara mulet och dant. Har inte sett solen på hela december.

Och så kunde vi i alla fall skratta lite.

 

Bara för att vi beställt ny bil med leverans i februari-mars håller vår nuvarande på att gå i bitar. Senaste fyra veckorna har den varit inne på verkstan tre vändor. Jätteroligt, verkligen, men Make råkade (?) öppna guldkuvertet från sina föräldrar, det var avsett att öppnas på julafton, och… vi kommer inte behöva leva på nudlar framöver. Plus att de slänger in en resa när pandemieländet gett med sig.

Vi håller tummarna för favorit i repris-vecka på Gran Canaria med riktigt bra all inclusive. En nåd att stilla bedja om.

 

Make har lämnat d-uppsatsen för påseende till handledaren. Det är en del kvar att skriva, analys och så och handledaren hade några förslag på annat han skulle ta med men fick på det stora hela tumme upp. Det är så inom räckhåll nu. Vi har redan planerat hur vi ska fira. En gång med barnen (lätt att glömma att de också varit en del av detta – lilltjompan hade inte ens fyllt ett när Make började plugga) och en gång bara han och jag. Då ska vi lämna bort barnen, äta pilgrimsmusslor, löjrom och dricka oss berusade på champagne.

Frisk vågat!

 Jag tror att rekryteraren hör av sig idag igen. I helgen har jag stundtals haft lite ångest inför utsikten att börja pendla fem mil/1,5 timma om dagen. Jag inser att jag kommer behöva ställa möjlighet till hemmajobb två (?) dagar i veckan som krav om dom vill ha mig. 

När man byter jobb frågar de alltid om lönen, och sedan får man ett erbjudande om den och den lönen som man tackar ja eller nej till, men jag har insett att man ska begära hela paketet på bordet. Det är så mycket mer än lönen som är viktigt:

Arbetstid. Är det förtroendearbetestid eller stämpling? På tillverkade företag är det nästan alltid stämpling mellan flextider och jag hatar det.

På mitt nuvarande jobb är det så roligt att jag inte har övertidsersättning men ändå ska jag stämpla mina tider och det är jävligt noga. Det dras 20 eller 25 minuter för fikaraster från min flex varje dag, oavsett om jag tar rasten eller inte (vilket jag aldrig gör när jag jobbar hemma), men det är också jävligt noga att jag ska stämpla ut när jag tar lunch så att jag inte lurar till mig tio eller 20 minuter. 
Om jag ligger mer än plus tio timmar på flexen brinner de inne vid månadsskiftet men ligger jag minus 10 timmar dras det på lönen. Jobbar jag ikapp utanför flextiderna och stämplar den tiden får jag felmeddelandet att jag inte har övertidsersättning och därmed inte kan registrera den tiden. Alltså får jag trixa in det på vanlig arbetstid. Jag har alltså heller inget mandat att, om det är mycket en månad, ta det lite lugnare nästa månad, eftersom alla timmar över +10 trillar över kanten.

Arbetstidsförkortning: Nästan alltid på tillverkande företag men inget man kan vara säker på. Det gör i runda slängar en veckas extra ledighet om året så inget man viftar bort. 

Och så klart övertidsersättning eller ej, antal semesterveckor osv, men det brukar nog vara ganska transperant från början.

Nästan alla arbetsplatser har en personalhandbok. Där står allt det där som inte framgår av anställningsavtalet och den ska man be att få läsa innan man skriver på. 

Något som, vid närmare påseende, är lite av ett orosmoln med det här jobbet är om det är lite sektvarning. Rekryteraren nämnde att de fått priser och utnämningar och betraktas som en jättebra arbetsplats och sådant får mina varningsklockor att ringa. Ja, jag har visst gått och blivit lite cynisk, men min fråga till dem blir hur avvikande uppfattningar tas emot. På sektföretag ifrågasätter man inte. Där hyllar man. Det är därför jag aldrig skulle vilja jobba på Ikea. Snacka om sekt. Jag gjorde praktik på ett annat sådant företag när jag pluggade. Det var nästan obehagligt. Vi pratade med ett antal anställda (om företagskultur) separat från varandra och ändå fick vi från alla nästan ord-för-ord samma svar. Hjärntvättat.

Jag får också en föraning om att tjänsten jag sökt inte är riktigt vad annonsen (och rekryteraren) ger intryck av. Det lät som en ny tjänst med fokus på utveckling men jag ser när jag tittar på deras hemsida att de redan har en fyra-fem stycken med samma titel. Det är det, plus en avdelningschef och en som jag misstänker är kronprisen för hans titel skiljer sig lite från de andras. Jag är ändå nyfiken på hur de jobbar och är organiserade, vilka mandat och ansvarsområden tjänsten egentligen har och hur de tänker sig framtiden.

Annan viktig fråga som man alltid ska ställa är om detta är ett företag där man vågar fatta beslut. 

 Det är så sjukt viktigt och ger en stark indikation på kulturen. Man vill helst inte jobba någonstans där folk är rädda för säga ja eller nej eftersom de är rädda att göra fel - där det pekas finger och man får sina misstag i nacken och man ägnar sig åt blame games för att hålla den egna ryggen fri. På senaste stället jag jobbade en längre tid var de så himla duktiga på det där. Det är enda stället jag varit där det funnits "värdeord" folk faktiskt tagit till sig och använde i sitt arbete. Inte tomma floskler som där jag är nu, om "Exceeding customer expectations", "Innovation exellence" och annat trams, utan (till exempel): "Bold action!" Det stod nästan högst upp på "How we do business" och det var något att luta sig mot när man stod i valet och kvalet om man vågar eller inte. Bold action! hände det att vi sa till varandra och tryckte på knappen. Då blir det heller inte något blame game. Inte lika mycket i alla fall. 

Jag vill ju också försöka prata med någon som jobbar där, särskilt nu när jag inte har bråttom in i något nytt utan att det verkligen måste bli rätt. Omvänd referens, så att säga. Det är alltid bra och brukar dessutom imponera på den som rekryterar när man ber om att få prata med någon eventuellt blivande kollega. Enskilt, så klart. 

Visst serru. Det blir spännande, det här!

Testmiljön

Det är lite darrig stämning på jobbet idag, tycker jag. I eftermiddag tackar vi av en av mina närmaste kollegor, Kjell, som går i pension efter 49 år på firman. Det är tamejtusan respekt. När jag började jobba med Kjell suckade jag lite för jag såg en grå sned gubbe som alltid halvsprang i korridorerna men oj vad jag fick tänka om. Han är en av de jag uppskattar mest här. Han hugger i och gör sitt bästa och aldrig ett gnäll över att det är jobbigt eller att han får göra någon annans jobb. Världens varmaste, härligaste, skönaste farbror.

Här om natten drömde jag att han dog. Jag drömde att vi tackade av honom och så skulle han bara lägga sig ner och vila en stund men dog. Det är nog för att det är så avslutande, det vi håller på med. Det här när man ska säga hejdå som jobbat här så länge.

Det stående skämtet med Kjell är "testmiljön". Han och alla andra skojar alltid om att han bara jobbar i affärssystemets "testmiljö", inte har blivit insläppt i den skarpa versionen av affärssystemet än (vår praktikant jobbade i testmiljön i flera veckor och sedan kunde ingen förstå varför inget av det hon gjort syntes någonstans).
Vem ska du lämna över testmiljön till? undrade någon på morgonmötet igår. Testmiljön måste också skötas.

 

Äsch, det gör inget. Jag sitter ju ändå bara i testmiljön, kan Kjell säga när han kommer på att han gjort fel med något.

 

Det blir tomt utan honom. Jag saknar honom redan. 

Fiaskot

 Igår åkte jag till Ica kl 20.30 för att köpa tomteluva till Son som tydligen behövde den idag. Jag köpte en till honom och en annan (något billigare) modell till lilltjomp p g a VET NOG VAD SOM HÄNDER ANNARS.

När jag kom hem med luvan bröt Son totalt ihop över att ingen av tomteluvorna hade tofs längst ut! Vi försökte lite halvhjärtat släta över och den är ju fin ändå men han grät och grät och grät tills undertecknad lovade att fixa en tofs."Den ska vara vit och gosig och så här stor och gosig och vit och INGET RÖTT I och den måste vara gosig!" löd den tårsalta kravspecen. Jag lovade, dyrt och heligt. 

Sedan satt jag under tre Modern Family-avsnitt och drog vitt garn (pysselskåp FTW!) om två kartongskivor.

Resultat: En ullig, gosig garnboll som överträffade alla förväntningar. Son helnöjd, Make imponerad och min supermammastatus än mer väletablerad.
Konsekvens: En lilltjompa som i upplösningstillstånd skällde ut sin pappa (efter att jag åkt till jobbet) för att hennes tomteluva inte hade tofs och, hade hon storgråtande skrikit, "Detta är ingen tomteluva!" Så nu vet ni var jag ska göra ikväll för imorgon är det hon som ska ha lusse-kläder på dagis. 

Love story

 Rekryteraren till jobbet jag blev kär i ringde. Jag blev jätteglad. Han hörde att jag blev glad.

Han sa att jag när han läste mitt CV och "personliga brev" (jag hatar det uttrycket - kallar det själv alltidför ANSÖKAN men jaja) tyckte han att det var så himla bra. Japp, jag är grym på att skriva ansökningar. Jag skrev f ö i ansökan att jag var lite kär redan. Han gillade det, det hörde jag. Man ska alltid visa när man vill ha något och sådant sticker ut. 

Dessutom är jag tydligen kändis på kontoret, hans kollega visste precis vem jag var och sagt att jag är en toppenkandidat. En kvarleva från studietiden då jag jobbade extra som konsult och var överallt, på alla tänkbara uppdrag. De som då jobbade på konsultbolaget (hon bland annat) är nu spridda som rekryterare i stan, och alla minns mig - eftersom jag var överallt. Det har hjälpt mig och gett mig fler möjligheter än jag kan räkna, även nu 15 år senare.

Han pratade om företaget och fick det att låta som världens ställe. Man får ta det med en nypa salt så klart, men andra saker jag sett och hört ger en väldigt positiv bild. Bara en sådan sak som hur de formulerat tjänsten jag sökt, att de är tillräckligt smarta för att inte gå i de vanliga hjulspåren utan faktiskt sätta sig och tänka igenom vad tjänsten borde vara, formulerat något eget, något nytt. Det var det som sken igenom och det jag blev kär i. 

Han frågade också hur jag ser på pendlingen. Jag sa att det så klart inte är optimalt men för rätt jobb är det ingen dealbreaker och man kan ju alltid diskutera senare i processen med hemmajobb någon dag i veckan. Perfekt tajming att vi får elbil men stackars Make som inte skulle få använda den, hehe.

Min nuvarande lön ligger precis i deras övre smärtgräns (sa han) vilket ändå är bättre än jag vågat hoppas på. De hade likna gärna kunnat ha förväntningar på åtta tio tusen under. Och ärligt talat skiter jag i några tusen lappar hit eller dit. Tid är viktigare än pengar. 

Han kommer presentera mig som kandidat imorgon och återkommer efter helgen. Jag fick för mig att han gärna vill kunna skicka sin faktura innan årsskiftet. 

Det är över nu

 Haha, nej inte riktigt så dramatiskt men jag har en kollega i teamet som alltid säger så. Det är hans signum. Realistiskt konstaterande. Det är över nu. Det är hans reaktion på det mesta.

Idag på morgonmötet fick jag tungan på vågen som jag behövde för att fatta beslut. Jag insåg att det inte är stressen som kommer av fler arbetsuppgifter som varit min stora fiende, utan den långt mycket värre stressen att sitta i kläm mellan teamet och VDn. Jag är inte den som gillar att vara på krigsstigen men teamet hade förväntat sig det, någon som kan sätta hårt mot hårt. Idag seglade det upp en grej som alla i teamet, inklusive jag själv, reagerade starkt på, fortsatt på temat att man förväntas leverera resultat men med noll mandat och att man är helt bakbunden. Så tacksam att jag inte redan tackat ja i ett svagt ögonblick för gudarna ska veta att det varit nära. 

Jag skrev ett mejl till VDn och min chef som cc. Bara att jag väljer att följa magkänslan och avböjer därför men tack för frågan. Jag trasslar inte in mig i några styltiga rationaler. Ingen kan argumentera mot en magkänsla. Sedan, med lite tur, kan jag komma härifrån. Till något mindre, plattare, något med lokalt ägande, där man ger sin personal tillit och mandat i paritet med ansvar och förväntningar. Det hade varit en nåd att stilla bedja om, det. 

Om att höja blicken

Jag skrev en längre text om beslutsfattande/-ångest inför jobbet. Magkänslan säger en sak (IT'S A TRAP!) samtidigt som hjärnan försöker övertyga magkänslan om att den ska hålla käften och kill-your-darlings. Trött på mig själv och mitt rantande så jag deletade. Jag inser hur stresskänslig jag är. Det är bara det som gör att jag velar. Jag visste inte att jag är så rädd för stress, det är något nytt. Tack för glada tillrop i alla fall!

Bytte arbetsplats här hemma. I säkert två månader har jag suttit vid köksbordet med den bärbara p g a så lite ljus och klaustrofobiskt på övervåningen där jag har plats för skärmarna. Idag har jag satt mig i gubbsnurrfåtöljen vänd mot (typ) panoramafönstren i teverummet med utsikt mot ekskogen bakom huset, fötterna på fönsterbrädan och datorn i knät. Faktiskt inte pjåkigt alls, fast jag har ryggen mot resten av huset. 

Ja, och så sökte jag ett jobb också. Jag blev lite förälskad i det när jag läste annonsen. Först när jag skickat ansökan gick det upp för mig att det är drygt fem mil bort. Spontant känner jag ändå att det kan vara ett sådant jobb som är värt att penda lite för. 

Livet osv

 Man kommer hemsmygandes med ett uthämtat paket i avslöjande emballage och ska gömma undan det så att inte mottagaren (som fortfarande, snart 43 år fyllda, nyfiket skakar sina julklappar när han får chansen) ska se. Man tänker STÄDSKÅPET! men vad står redan där om inte ett uthämtat paket i avslöjande emballage? Great minds, osv. 

Sitter fast i tankar om team lead-rollen. Pratade med VDn i onsdags när jag ändå var inne på jobbet och det är nästan omöjligt att inte smittas av hennes can do-energi. Hon sa att NATURLIGTVIS är det inte tal om att lägga det på allt annat jag redan gör utan om jag vill ha den rollen (tillfälligt, vad vi vet, 2-6 månader), så får jag säga vad jag vill bli av med och hur jag tycker att vi ska lösa det. Typ ta in en administratör på timmar.

"Du står ju på vår talent list" säger VD. Jaså? svarar jag, mest förvånad över att det ens finns en talent list men gissar att "talent list" i det här fallet är några personer hon har ett gott öga till. Nå, glad för det lilla osv.

Jag kommer ändå göra all rapportering vilket är en TUNG bit, tar nästan en hel dag varje månad, och VD säger att det hon är ute efter är en kontaktpunkt till teamet, så att hon inte behöver gå till alla. Efteråt pratade jag lite med chefen och sa att om jag tar det där så vill jag inte behöva bli någon mini-chef. Jag vill inte förväntas piska på mina kollegor om det inte är tillräcklig framdrift på något håll. Chefen tyckte att jag ska säga det till VD, att det är ett villkor.

Ja va fan, vad har jag att förlora egentligen? Lovade lämna besked i början av nästa vecka, får fnula i helgen. 

Rapport från verkligheterna

 Facetimade med syrran igår. Hon hade blivit hundbiten i handen. Hennes hund gillar inte valpar och när de varit ute hade en lös valp kommit rakt fram till dem och Doris hade morrat och syrran sagt till ägaren till den andra hunden att koppla, men den andra ägaren hade glatt svarat att hennes hund är snäll! Ja men det är inte min, sa syrran. Så hoppade valpen på Doris och Doris tog sig ur selen och slagsmålet var i full gång. Syrran försökte sära på hundarna när andra ägaren bara stod och skrek, och blev biten i handen. Hon vet inte vilken av hundarna som bet henne, det spelar ingen roll säger hon. 

Det blödde rätt mycket, ett hundbett = många sår, men min hårding till syster tvättade noga, band om och gick in på närmaste apotek där hon köpte en stelkrampspruta som hon satte i sin egen axel. Inget konstigt alls. 

Meanwhile, i Småland: Elektrikern är här idag och vi får ÄNTLIGEN till 4 x fasadbelysning, 2 x grindstolpslyktor samt 5 x trädgårdsbelysning. Samt lite annat fix och trix. Jag ser så mycket fram emot att det ska skymma ikväll, det kommer vara som ett helt nytt hus! 

Jag bad honom (igen) att sätta ett uttag på vinden, vid nya gavelspetsfönstret så att jag kan sätta en lampa där. Då sa han att det gjorde han förra gången. Jaha!? Han hade sagt det till Make men sedan stannade informationen där. Jag som minst en gång om dagen hela hösten, har tittat mot det där mörka fönstret och tänkt att fasen också att vi inte kan sätta en lampa där. Nu vet ni vad jag ska göra i eftermiddag.

Julklappstipsen

 Det ligger inte i tiden att skryta om konsumtion men jag ligger bra till på julklappsfronten, för en gångs skull. Här kommer lite julklappstips:

Till (min) pappa: Grovdammsugare. FATTAR INTE att de bott i hus så länge och inte har någon. Det är väl en sån grej man inte tänker på att man saknar men när man har en använder man den hela tiden. Pappa får en från Bosch. 

Annan bra grej till alla som bor i hus är arbetsbyxor. Både Make och jag har hängslebyxor med massor av fickor och vi älskar dem. 

Nu är det lite sent, men något jag tänkt i flera år att jag ska ge mina föräldrar är ett illustrerat familjeporträtt. Det finns massor på Etsy men priserna är oftast per person (på porträttet) och som jag fattat det skickar man många bilder till konstnären som får ihop något av det. Det måste alltså inte vara en bild där alla står uppställda och ler vackert. 

Make kommer att få Swims-GALOSCHER från Care of Carl! Galoscher är tamejtusan stil-å-klass. Make har rätt fina skor men senaste året har han gått i gympaskor till och från jobbet samt på lunchen när det är blaskväder vilket det ju är mest hela tiden. Slut med det nu!

En fantastisk produkt för runt 100-lappen som alla älskar är duschskummet från Monsun (säljs på Kicks och Åhlens). Monsun är "vardagslyxiga" unisexprodukter och just den här produkten är... som sagt, alla älskar den. Mammor, pappor, barn. Vår favorit är den gröna. Den doftar sommarregn och nyslaget gräs.

Jag slog för övrigt även till på en rabatt-på-rabatt på en adventsljusstake Luciatåg till syrran. Jag har tittat på den länge. Egentligen finns det inget tråkigare än att få julgrejer i julklapp men jag gör ett undantag den här gången. Tycker det är kul eftersom den är så svensk och hon bor utomlands. Jag tror hon ändå kommer bli glad. 

Jahaja. Det var det!

Vän av ordning hälsar...

 ...att har man inte problem så skapar man. Tänk om man bara kunde nöja sig med det lilla.

När allt kan kännas som att det är kört och att man bara har att börja om från början så kan några enkla ord vända på allt. Ett resonemang. Jag tänker såhär... Jo, det köper jag säger han. Och så är allt bra igen. 

Jag älskar med Make och mig att vi kan prata om allt. Sedan innan vi gifte oss lovade vi varandra att alltid lyssna och aldrig "straffa" den andre om det var något den ville säga. Det är så mycket värre när man håller tyst i en relation än att man ventilerar något den andre kanske inte tycker är jättekul att höra. Vi har varit där, jag har varit där. Gått som en knuten näven om allt det jag tänker och känner men inte säger. När förtroendet finns där, när man vet att den andre kommer lyssna och inte bli arg eller att man får något man sagt i nacken senare så vågar man dela med sig.

Det andra jag älskar med oss är att vi inte säger nej till varandra, om vi kan låta bli. Jag har sagt nej till att han skulle skaffa motorcykel, men det är nog nästan det enda. Vi kan ju uttrycka att vi helst ser att... eller att man inte tycker att det är en jättebra idé eller något liknande, men vi undviker att säga nej. Vi gör vårt allra bästa för att säga ja. Vi är generösa med varandra. Det funkar eller är kanske till och med nödvändigt för en del den dag vi börjar med millimeterrättvisa hemma hos oss kan vi hälsa hem.  Eller Uscados. Höhö. Jag vill fan inte vara gift med någon jag behöver tillämpa millimeterrättvisa med. Igår gjorde jag det så nu får du göra det. Vi hade inte gjort annat än att bråka om vem som gjort vad och hålla koll på varandra. 

Mörk måndag efter svart helg

 Måndag efter den svarta helgen. Glad att slippa den där matta känslan inombords man (jag) får när jag spontanhandlat för mycket. 

Men jag är matt på andra sätt. Make och jag hade ett bra och fint men utmattande och känslosamt samtal igår. Jag hade svårt att somna inatt, tankarna snurrade. Idag känner jag mig lite manglad. Trött i ögonen och trött i själen men på ett vackert sätt. Lite vemodigt. Som när något ställts på sin spets och man valt rätt men samtidigt försakat något annat.

Något som är väldigt viktigt för mig, för att jag ska må bra, hänger just nu på en tunn tunn tråd, om ens det. Jag är på väg att förlora det viktigaste andningshål jag haft, det ställe där jag kunnat släppa fram en annars undantryckt sida av mig själv. Jag har många gånger önskat att jag kunde skriva om det här men det går inte, det är för känsligt. Det är i alla fall ingen tveksam om att jag vet vad jag väljer. Skiter det här sig får jag väl hitta ett nytt andningshål, även att det känns lite tungt och mörkt just nu. 

Låtom oss skratta

 Vi är nu inne på andra veckan med vabb och alltså, vore det inte för att det brinner så på alla fronter på jobbet så hade jag inte haft något emot det. Det är (fortfarande) mysigt att vabba och jag får mycket gjort hemma. Igår storstädade jag tvättstugan och utrymmet man passerar för att komma till tvättstugan. Det var obeskrivligt smutsigt på båda ställen. Vi har tvättstugan i vår råa oinredda källare. Mitt huvudbry är att golvfärgen börjar släppa och jag inser/antar att det är ett jätteprojekt att åtgärda. Helst hade jag velat måla källargolvet schackrutigt men Make anser att det faller under kategorin "Onödigt" så om jag ska göra det får det bli när han är bortrest en vecka.

Samtidigt som det brinner för mig är Make på upploppet med plugget. Han skriver uppsatsen på en månad, egentligen är det en egen terminslång kurs, och naturligtvis mycket på jobbet samtidigt. Och så vabb på det. Hittills den här vabb-rundan har vi kört 50/50 men om min situation är jobbig är hans dubbelt upp, på grund av plugget.

Igår tänkte jag högt om att jag skulle kunna försöka ta lite mer vabb resten av veckan, men då vill jag att han öronviker den extra tiden han får åt plugg. Han muttrade lite över att jag ville mikrostryra hans tid men för mig är det en viktig markering: Hans jobb är inte viktigare än mitt. Däremot är det viktigaste av allt att han blir klar med uppsatsen i tid. Ergo: Se bonustiden som pluggtid, inte jobbtid. Vet inte om han fattade hur jag menade och idag, när det åter igen är så många mejl som trillar in att jag inte vet vilket jag ska börja med (är inte det en indikation på "utbrändhet"?) så jag skriver detta istället, känns det inte längre aktuellt att bjuda på några extra timmar till honom oavsett. 

Håhåjaja. Man kanske kommer se tillbaka på det här om några år och skratta åt hur det var?

Trés bien!

 Jag har förresten börjat öva franska med barnen. Hehe, ja varsågod att kräkas lite i munnen över hur pretto det låter! 

Vi laddade ner Babbel och körde igång. Första sju dagarna gratis men kommer fortsätta betala de 60-70 kr det kostar i månaden, det är ju egentligen ingen kostnad om barnen får grunden till ett så svårt språk. Engelska kommer de ändå att lära sig men franskan blir utmanande. Det är främst Son och jag som kör något eller några "kapitel" om dagen, så länge han är taggad.  Varje tar knappt tio minuter. Jag passar på att lära mig också, är ju nybörjade jag med.

Man får i varje kapitel lära sig några nya ord, placera in de nya orden i luckor i en dialog, para ihop med översättningen, öva på att uttala dem med inspelningsfunktion i appen och dessutom lite stavning. Det senare perfekt på hans nivå för man får bokstäverna och ska placera dem i rätt ordning. Är det långa/svåra ord får man en bit av ordet och ska pussla in bokstäverna för andra halvan. Vi kryssade för att användaren är under 7 år, antagligen hade en vuxen fått annat upplägg. 

 Han tycker att det är roligt och är förvånandsvärt duktig. Ibland sitter lilltjompan med och härmar orden och får trycka på Fortsätt-knappen. Hon är också duktig. Smälter inombords av hennes lilla urgulliga röst som får till de franska orden riktigt bra!

Saker man köper och inte köper

 Jag är fast besluten att inte gå i Black Friday-fällan i år. Det sa jag förra året också och har jag inte nu en vit jättefancy duschhylla som ligger i källaren efters det inte blev vitt kakel i duschhörnan i nya badrummet som vi trodde, utan mörkgrått? Så arg på mig själv för det köpet. Har försökt kränga den på Blocket men enda intressenten var en amerikansk kvinna som ville köpa den åt sin kusin i Italien och kunde jag möjligen... Tack men nej tack.

Däremot har vi, oberoende av Black Week, köpt (beställt) en ny bil. Det blir en WV iD4, el-SUV. Det ska bli jättekul med en ny bil. Vår Passat har snart sju år på nacken och börjar kännas lite... gammal. Nya bilen blir genom Makes jobb och kostar inte mer än drygt 4500 kr i månaden, in alles. 

Jag har även slagit till på munskydd. Beställde ett fempack från Etsy i svart lite silkigt material. Ska ju så klart fortsatt hålla sig hemma, men känns ändå bra att ha för de nödvändiga utflykterna. 

Chefen ringde igen...

 ...och förvarnade om att VD kommer kontakta mig och fråga om det där med teamleader-rollen. Min chef hade inte velat säga att hon redan pratat med mig eftersom det inte var på bordet då än, så jag lovade att låta lagom förvånad när jag får frågan igen, men hon hade flaggat för VDn att hon trodde att min nuvarande livssituation kanske gör att jag inte är sugen. Men, sa hon, VD är mycket bestämd på att hon vill ha mig på den rollen. Alltså får jag förbereda mig på att hon kommer försöka övertala mig.

Jag tänker att när hon ringer får hon berätta mer om vad hon tänker sig och så fattar jag mitt slutgiltiga beslut efter det. Det kan vara att hon bara vill att jag ska hålla i rapporteringar och sådant och det känns redan självklart att jag ska göra. 

Visst är det smickrande men...

Chefen ringde...

...och sa att hon ska ha möte med VDn imorgon och om det är så att det kommer upp fråga om att någon tar ansvar för inköpsavdelningen, skulle jag vara intresserad? Typ team leader-roll, åtminstone tills en ersättande supply chain-chef är på plats.

Fast jag förberett mig på frågan blir jag så smickrad att jag har ett kvittrande jaaaaTACK på tungan. Besinnar mig dock och säger tack men nej tack. Jag skulle inte hålla ihop, få magsår, inte kunna sova. Jag har sett hur chefen har det och den arbetsbördan med småbarn hemma som plötsligt kan vara sjuka en vecka eller två i kombination med en VD som själv jobbar dygnet runt och verkar förvänta sig detsamma från sina närmaste. Nej tack. Chefen förstod, hade nog haft på känn att jag skulle svara så men jag är så glad att hon i alla fall frågade - särskilt eftersom jag känt mig rätt värdelös på jobbet senaste tiden. Omotiverad och låg energi, det här hemmajobbandet är inte bra för mig. 

Jag föreslog en annan i teamet. Han och jag har inte jättebra "kemi" men jag är inte sämre än att jag ärligt medger att han är duktig. Om han sedan vill är en annan fråga. Har på känn att han liksom jag ser det där jobbet som en riktig bajsmacka och att även han värdesätter sin fritid mer än att förbättra sitt CV eller få några extra kronor i lön. 

Företaget som chefen ska till är enormt expansivt. Jag sa att om hon behöver rekrytera kan det hända att det kommer en ansökan. Snarare: Det kommer nog sju ansökningar, alla i teamet sörjer att "den bästa chef man någonsin kommer ha" slutar.

 Det var ett bra samtal. 

Rövdagar och ljusningar

Igår var f ö en riktig rövdag men som så många redan upptäckt: Det blir lite mindre rövigt om man pyntar och gör fint hemma. Ingen slump att så många fått upp adventsstjärnor och ljusstakar redan. Jag dömer ingen men just det håller vi på någon vecka till, inte minst för att Make är rabiat traditionell när det kommer till sådant. Däremot har jag pimpat verandan, köpte allt jag inte redan hade hemma på ICA Maxi (Win!) och tänker sätta upp ljusslingor i trädgården vilken dag som helst. Även det tycker han är för tidigt, men får vackert tugga i sig.

Igår beställde jag två metallringar som jag ska göra kransar av. Frågade Munter om hon vill ha krans-workshop med mig utomhus till helgen. Hon verkade sugen och vi behöver båda något trevligt att se fram emot. Jag har fått lov av grannarna att nalla från deras nyponbuskar. Kommer samla material i skogen och kanske komplettera med något från torget. Nybörjare på kransar är jag, men det man inte har i huvudet får man ha i Pinterest, som ordspråket lyder. Och Munter har pysslat lite med sådant tidigare, hennes mamma är riktigt duktig. 

Nu när jag, rövdagarna till trots, tagit mig ut det här negg-träsket jag suttit fast i så länge inser jag hur mycket jag uppskattar Munter. Jo, hon är lite Ior, men en så genomsnäll, lojal, pålitlig och tillgiven kompis hon är! Jag har inte gett henne tillräckligt mycket cred för det. Även att jag lyckats få upp mig själv på rätt väg när det kommer till relationen med Make är jag stolt över, utan att det behövde bli någon uppslitande urladdning. Vi är tillbaka där vi vill vara, generösa, tålmodiga och respektfulla mot varandra. Jag mot honom, det var aldrig ett issue att han inte var det mot mig. Jag är lycklig, nöjd, tillfreds. Det som saknas saknas fortfarande, men jag är okej med det, så länge allt det andra är bra. 

Ställ in!

Jag sammanfattade senaste rekommendationerna/restriktionerna för Make som inte hade tagit del av nyheterna än. Inget gym, inga fester, ingenting. Ställ in! 

Men så såg man på presskonferensen precis när han var klar och på väg av scenen så kom han på att han glömt något och vände och gick tillbaka till micken och tillade "Detta gäller naturligtvis inte advokater eller jurister som jobbat minst fem år efter avslutade studer. De kan fortsätta leva sina liv som vanligt." 

SKÖNT! sa Make.

Tackåhej!

Så världens bästa chef har sagt upp sig, fick vi veta idag på morgonmötet. Fan också. Hon har ju tidigare flaggat för att hon ser mig som sin kronprinsessa men sedan en dryg månad har hennes ansvarsområde tredubblats och jag känner att även om jag nu skulle få frågan (vilket jag verkligen inte tror att jag får) hade jag inte övervägt att ens tackat ja ens till hennes ursprungliga tjänst. 

Fattar inte att hon orkat så länge som hon gjort, sitta fast mellan alldeles för högt ställda förväntningar från chefer alldeles för många lager från verkligheten, och att inte ha mandat att fatta några som helst beslut. Nu ska hon till ett mindre företag med lokalt ägande där hon får forma sina förutsättningar efter eget huvud och budget. Fattar att hon tog det, alla da'r i veckan. 

Hon har liksom varit behållningen med mitt jobb och jag är inte ensam om den uppfattningen. Det var som att luften gick ur hela teamet idag när vi fick nyheten. Själv är jag, efter många organisationsturer på många företag, helt osentimental. Jag vet att min nästa chef sannolikt blir sämre än min nuvarande, men det är inget jag kan påverka. Dessutom har Make vänligt men bestämt tagit mig ur villfarelsen att jag kan byta till ett hobbyjobb närmaste åren, så det är lika bra att ställa in sig på ännu ett byte till ett annat "riktigt" jobb eller tugga på och gilla läget där jag är ett tag till. Jag kommer inte ligga vaken och oroa mig för något av det. 

Framsteg i november:

 * För första gången någonsin har jag inhandlat fejk-blommor. Vita liljor från Ikea. De står liksom lite i periferin, man befinner sig inte jätteofta i närheten av dem utan ser dem mest i ögonvrån. Make hade, när jag gjord en snabb poll, inte noterat att de inte var riktiga. Å andra sidan är det tveksamt om han noterat dem ö h t. Känns ändå som ett framsteg, att man försakar det fåfänga i att vilja ha färska blommor hela tiden till något som känns lite... tja, tantigt men ändå. 

* Sagt till Son (och menat) att om han inte äter det som serveras får han somna hungrig. Innan vi fick barn var Makes hypotetiska inställning benhård. Hans föräldrar erbjöd inga alternativ, det var bara att äta det som serverades oavsett om man gillade det eller ej. I mitt fall tvärt om, jag levde på snabbmakaroner, smör och ketchup när jag var liten och tyckte att jaja, det viktiga är väl att barnen äter. 
Nu är vi precis tvärt om. Make är blödig och har jättesvårt att neka en macka till hungrigt barn. Jag är Hitler, noll empati. Med urskiljning, ska sägas. Jag vet vad barnen borde tycka om, om de bara ger det chansen och då tycker jag att de kan äta. Lagar jag något som jag vet är lite komplicerat skulle jag inte tvinga dem att äta (men vill gärna att de smakar). Men: Son kan vara odräglig när det kommer till mat. Han kan titta på maten, något jag vet att han egentligen gillar, från tre meters håll och förkunna att det är äckligt och han tänker inte äta. Lilltjomp, som just skulle stoppa första tuggan i munnen tvärnitar och gör som storebror, skjuter ifrån sig tallriken så hårt att den far över bordet och nästan trillar över motsatt kant. Då blir vi vansinniga. Jag säger till Son att han hade mått bra av att somna hungrig några kvällar. Även det menar jag. 

* Infört familjeregeln att man sitter vid bordet tills antingen alla är färdiga eller tills man frågat om lov och fått tillåtelse att lämna. Det går sådär. Man kan ju inte binda fast dem vid stolarna men ändå tycker jag att det går bättre och bättre. Bakgrunden är väl mest att när Son lämnar bordet gör lillasyster, som tar längre tid på sig att äta, det också, oavsett om hon är klar eller inte. 

Mjuka paket

 Farmor och farfars present till Lilltjompan kom igår. Kom kanske tidigare, men vi tömmer inte brevlådan varje dag. Jag fick bita mig i läppen. Farmor hade köpt en Frost-tröja, ljusblå förvisso, men ändå och en såndär plastig Elsa-klänning. Jag har konsekvent undvikit att köpa den sortens kläder till Lilltjomp, för jag vill inte att hon ska utveckla smak för prinsessstilen men misstänker att farmor köper halvt på pin kiv, för hon vet att vi inte vill att Lilltjomp ska ha tjej-tjejigt och farmor tycker att det är alla små flickors rättighet att klä sig i rosa och glitter och ryschpysch. Lilltjomp blev naturligtvis överlycklig och gick runt i den där äckliga klänningen resten av kvällen. Tröjan gömde jag undan och klänningen också, när hon väl tagit av den. Hoppas att den faller i glömska så att jag kan ge den till Erikshjälpen. Elakt att ge bort min dotters fördelsedagspresenter? Kanske. Ursäkta om jag inte ligger vaken på nätterna och tänker på det. 

Farmor har även satt i system att rycka bort lapparna på kläder hon ger till barnbarnen. Jag tror att det är för att man inte ska kunna smyg-byta dem. Ett tag köpte hon för små kläder till Son men det var ju kört att ens byta dem till större storlek. F ö har jag sagt till Make att säga till henne att barnen inte önskar sig kläder. Sons besvikelse varje jul och födelsedag när presenterna från farmor och farfar kommer. Han vill inte ens öppna dem. "Det är ju bara kläder" säger han. Inför jul ska Make säga till farmor att Son önskar sig Lego. 

Det är konstigt, för är det någon som utstrålar stilåklass så är det farmor. Hon är alltid ett eller två snäpp överklädd, har en riktigt schysst garderob som jag inte skulle ha något emot att ta över. Ändå tycker hon att småflickor ska se ut som våp. Jag får inte ihop det. 

Detta blir garanterat en av slutscenerna i filmen sen.

 

The low point of the effort undoubtedly came Saturday, when Giuliani held a news conference outside Four Seasons Total Landscaping in Philadelphia just after the race was called for Biden. Standing in the shadow of a sex shop and a crematorium, just down the road from a state prison, Giuliani called a disgruntled poll watcher to the microphone to discuss the “shenanigans” in the city. Political observers tuning in from nearby Trenton, New Jersey, immediately recognized the man as a convicted sex offender and perennial candidate for office.
(saxat från ApNews)

Frågan är bara vem som ska spela Trump. Jag ser ingen sådär direkt framför mig.

Kom ihåg var du hörde det först.

Kåvid schmåvid

 Äh, det är bara att vakna och lukta på kaffet. Jag kommer inte bli lyxhustru än på några år. Fan också. Synd och skam, det är en sysselsättning som klätt mig alldeles utmärkt. Jag får harva på ett tag till och idag känns det ändå lite bättre.

Nåja, meanwhile har jag kåååvid-testat mig idag på eftermiddagen. Har haft huvudvärk, svid i halsen, tjock i näsan och rösen, som det heter på småländska. Hurven, tror jag de säger i norrland. Make sitter hemma och jobbar idag och imorgon. Trevligt med sällskap. Hans arbetsgivare är jättesnåla med hemjobb. Till och med nu tycker inte hans arbetsgivare att det är relevant för dem. I mars, när vi på mitt jobb på skarpen blev tillsagda att hålla oss hemma och bara komma in om vi absolut måste, införde de på Makes jobb förebyggande rutiner som sa att man skulle undvika att skaka hand med andra. Punkt. Ingen begränsning i besök eller hemjobb eller någonting, bara det. Undvik att skaka hand. 
Nu i o m nya rekommendationerna hade de kommunicerat att det är fortsatt kontorsjobb som gäller om man inte har någon särskild anledning att jobba hemifrån, då ska man diskutera med sin chef. 

Det är som att de tycker att de står över sådant tramsigt som pandemier. Det gäller inte advokater utan bara vanligt folk. Skönt att tillhöra en så priviligerad grupp som är Covid-immun kommenterade Make torrt.

Lyxen man drömmer om

 Make och hans syster har bestämt att de ska fråga sin pappa hur han tänker kring generationsskifte. Vissa grejer är föräldrarna väldigt öppna med, till exempel var deras testamenten ute på remiss med efterföljande diskussioner hos alla tre syskonen vilket var ganska... obekvämt? Men det finns en stor elefant i rummet, den som är mellan nu och att föräldrarna, kanske främst pappan, inte finns längre. Det är aktier i ett stort företag som han fortfarande är tämligen aktiv i. Det hade varit skönt för Make och hans syster (brorsan bor i USA och kommer bara bli utköpt/ta vad han får) om det gick att genomföra ett ordnat, väl genomtänkt generationsskifte nu, medan pappan fortfarande är vid sina fulla fem, än att behöva fatta kanske snabba och pressade beslut i samband med ett frånfälle.

I fredags frågade Make lite på skoj hur jag skulle ställa mig till att bli blir delägare i förvaltningsbolget, med ett eget kapital på [obegripligt mycket pengar]. Jag sa att ja, då behöver jag inte snåla i fiskdisken nästa gång. Det blir förresten kummel till middag. Rödtungan var svindyr. 

Men skämt åsido. Jag vill sluta jobba. Jag hatar mitt jobb just nu. Jag ligger efter med allt, har dåligt samvete för allt och det är så många beslut som ska fattas som jag inte känner mig byxad att fatta. Jag har inte tillräckligt på fötterna men det finns heller inte tid stanna upp och tänka efter. Jag får gissa och det känns inte som att jag gör ett bra jobb. Lägg hemjobbarträsket på det. Jag har stirrat in i datorskärmen sedan kl 7 imorse. Enda pauserna, bokstavligen, är när jag varit på toa.  

Det är den enda lyxgrej jag drömmer om: Att säga upp mig utan att ha ett nytt jobb på lut. 

En man med glatt humör

 Vi har världens snällaste busschaufförer i vår kommun. Brukar inte busschaufförer vara sura? Inte våra i alla fall. De vinkar alltid glatt till barnen, om barnen vilkar först, och är jättesnälla med att stanna mellan hållplatser om någon viftar för att de inte hinner fram. Vi bor längst ut på fyrans linje och en gång gick vi förbi en buss som väntade på nästa tur och chauffören frågade om barnen ville komma in och titta. Så fick barnen öppna bussdörrar och chauffören visade massa coola knappar. Pre-Kåååvid, så klart. Men ändå. 

Busschaufförerna är några av mina trognaste stammisar i äppeltider, när jag ställer ut en korg med Varsågod!-skylt vid gatan. De stannar alla tider på dygnet och plockar på sig några äpplen. Då är det extra roligt att ge. 

Även våra sopgubbar är faktiskt väldigt trevliga. De tutar och vinkar också tillbaka, om barnen hoppar jämfota av glädje över att möta sopbilen på väg till dagis.

Viewing hour

 Våra barn ser sin farmor och farfar på Facetime två gånger om året. En gång när Son fyller år och en gång när Lilltjomp fyller år, lägligt nog nära perfekt utspritt över året. Kanske en gång på julafton också men det är inte säkert att barnen deltar i samtalet då. Farmor och farfar brukar inte direkt prioritera att ringa när barnen är vakna och frågar aldrig efter dem om de ringer dagtid. Det är upp till Make att hålla upp telefonen framför det ointresserade barnen och försöka uppmuntra det till att samtala en stund, något som inte brukar gå så bra och bemöts med ett barn-är-så-härliga-överseende leende norrifrån.

Det är lite som ett möte med kungen och drottningen. En alltid lika välfriserad och hållning-som-en-flaggstång-farmor konverserar den nyblivna treåringen, berömmer henne för att hon har så fint hår och säger att det kommer paket på posten, det var bara så mycket med presidentvalet och allt (de bor i Norrland) så de var sena med att skicka. Farfar slänger in ett ord då och då men har har mestadels blicken fäst på något bortanför mobilen, van vid att hans hustru sköter de sociala relationerna vilket hon gör lika proffsigt som en kunglighet. Hon är bara lite ringrostig när det kommer till yngre barn. Barnet ifråga yttrar inte ett ord utan stirrar bara tillbaka med helt uttryckslöst ansikte. Hon är alltid tyst med folk hon inte känner. 

Efter någon minuts ensidigt försök till samtal har både farmor och födelsedagsbarn förbrukat allt intresse för varandra och ses vi inte i Frankrike i påsk blir det på Facetime till Sons födelsedag i slutet av april. 

Au revoir!

Inget konstigt alls

 Igår åt vi tacos (eller taaaaakos som vi skämtsamt brukar säga i familjen, en referens till nedan. Taaaakosen var inte på vegofärs utan på KÖTTFÄRS. Sa till Make att man kommit rätt långt i att äta grönt när det är en lite festlig happening att man äter köttfärs en onsdag. 

Den stolta mamman

 Son har charmat sin barskaste fröken, den paranta silverräven med ett enligt egen uppgift förflutet som mellanchef (ok?). Hon som inte lägger fingrarna emellan - inte ens när det gäller föräldrar som inte beter sig på ett, i hennes tycke, korrekt sätt. Jag gillar henne skarpt, tror benhårt att det sista barnen behöver är någon som jamsar med dem.

Jallafall, tydligen är barska fröken en av Sons favoriter och när han ser henne ropar han Heeeeej äääälskling! (och kramar henne) PK-maffian här (d v s jag) funderade några ögonblick på om det är okej, man relaterar ju till hur motsvarande beteende tagit emot på min arbetsplats (hej HR!), men Fröken ifråga verkade inget annat än helcharmad. Gott så. Och jag är stolt, nu när jag kommit över mina PK-betänkligheter. 

Jag älskar när han visar sin kärleksfulla sida. Den är varm, gränslös och översvallande. Där klappar jag mig faktiskt lite på egen axel och tänker att all kärlek han har inom sig är kärlek som vi laddat honom med. Sedan Son var liten har jag visualiserat det så. Sett honom och sedermera Lilltjompan som två batterier som ska laddas med kärlek och trygghet. Ju mer kärlek och trygghet vi laddar dem med, desto bättre kommer deras liv bli. Det är trots allt det barn behöver: Trygghet och kärlek. 

Ditten och datten

* I (hyfsat) god tid inför höstlovet lade jag en order till Skapamer på pysselgrejer. NU har den levererats. Tack för det. Till deras försvar stod det i orderbekräftelsen att vissa varor hade en leveranstid på 5-14 arbetsdagar så jag får väl skylla mig själv.

* Jag hade ett missat samtal från sjukvården. Ringde tillbaka och fick höra av en inspelad röst att någon försökt nå mig. Om jag har ett pågående vårdärende kan jag prova kontakta kliniken ifråga. Jag ringde till mottagningen jag var förra veckan och de ringde upp men visste inte varför någon därifrån skulle ha ringt mig. Å andra sidan sa hon att provsvar inte skickas till dem utan till gynavdelningen eftersom det är där läkaren jobbar dagligdags. Det togs en odling förra veckan och jag är lite nervös att den visat något, hon sa att hon bara hör av sig "om det är något". 

* Presidentvalet. Liksom förra gången stör jag mig lite på att folk här är så engagerade i att en idiot inte ska få (behålla) makten i USA när så få tar samma ställning på hemmaplan där en samling lågintelligenta bonnläppar utgör landets näst största parti. Men nej, det är inte roligt att prata om för då riskerar man att stöta sig med någon och "det där med invandring är ju en svår fråga". Då är jag av uppfattningen att man förverkat sin rätt att raljera över hur folk i andra länder röstar.

Grannarna - ovissheten

11 september skrev jag om att jag tror att grannarna ska flytta eftersom jag noterade/överhörde spekulanter i trädgården samt att de gick igenom ett besiktningsprotokoll. Sedan dess har vi inte sett eller hört något alls. I söndags träffade jag damen som bor i huset bortanför, alltså grannens andra granne. Man vill ju inte vara den som skvallrar, men ändå är vi otroligt nyfikna och de har en närmare relation till varandra, så jag ställde en helt öppen fråga: Vet du om någon ska flytta? 
"Någon"? sa hon.

Mmmm sa jag.
Jaha du menar DOM! sa hon.
Japp, sa jag. 
Då sa hon att nej, hon visste inget men de har pratat om det hemma jättemycket, för de hade också noterat mäklare och besiktningsman osv, men grannarna hade inte sagt något och "man vill ju inte fråga om det är något känsligt". 

Jag tror att de ska separera. Make är högst ovillig att tro det, han tycker att de verkar vara en sådan helyllefamilj (vad nu en sådan är och om ni sådana skulle vara immuna mot kärlek som tar slut) men jag säger bestämt att det där inte är ett lyckligt hus, det ser jag. Fast de är hemma är huset alltid helt mörkt. Jag begriper inte var de befinner sig. Teven är på, men annars inga lampor tända och verkligen inget trevlig belysning. De har inte en enda fönsterlampa. 

Det som är oroväckande är att de inte börjat rensa. Om det nu blev affär i början av september, så borde tillträde vara i början av december och med tanke på att de har hela garaget fullt av SKIT (jag har sett när de "städat". Då har de burit ut all bråte, lagt det i en stor hög utanför garaget, sedan har det legat där några veckor, hjälpligt täckt av en presenning. Sedan har de burit tillbaka allt skräp in i garaget, vad det verkar. Typiskt dem.

På sin tomt, i typ sydvästra hörnet, har de en skog. Det är några höga, vildvuxna granar som stjäl nästan all kvällssol. Dom ba': "Vi är så glada att vi har naturtomt!" 

Om vi varit stenrika hade vi köpt det, fixat det värsta, inget finlir men det värsta. Gjort det lite mer tillgängligt/hemnetvänligt. Gu' vad det behöver fixas, det huset. Trädgården är som en djungel. Jag hade kunnat ha det som projekt. Managera snickare. Gjort en flip. Inte för att tjäna pengar utan för att det var kul och för att FÅ VÄLJA SINA GRANNAR. Vi tar bara emot bud från familjer med barn i åldrarna 2-7 år. 

Framåt uppåt

Så går jag och känner mig sådär nöjd och harmonisk igen, så som jag oroat mig för att jag inte varit på länge. Kanske var det något med att få "magen" kollad (fast jag var ju inte medvetet orolig mer än någon vecka) eller så är det bara att jag har en annan tillförsikt inför den gemensamma framtiden, jag ser liksom mer nu att det som är jag, utan honom, faktiskt kommer få plats i vårt liv. Han är förstående, generös. Han vet hur jag är och vad jag behöver och han är okej med det. Han förstår att jag behöver det för att må bra. 

När jag mår bra och har luft att andas blir jag lätt, glad, överseende och generös tillbaka.

För drygt sju år sedan, när vi gifte oss, pratade prästen om millimeterrättvisa. Minns inte precis vad han sa, men jag tror det var något om att millimeterrättvisa inte är bra för en relation och vi har tagit med oss det. Vi tillämpar inte millimeterrättvisa. Vissa relationer kanske behöver det, en sorts system, men vår hade bara tagit skada om vi höll på med sådant. Istället bjuder vi till när vi kan, för varandra. Försöker säga ja hellre än nej. Försöker ge varandra utrymme att vara och göra det vi vill och behöver. 

Sysslorna vi utför är inte jämnt fördelade utan rätt tydligt uppdelade men jag är övertygad om att tiden vi lägger är det. Det enda jag kan lacka ur på är just det där med tankearbetet, planerandet, koordineringen. Jag kan bli så trött på att alltid vara den som tänker efter, att han inte ens tänker på att det finns något att tänka på och kommer undan med det. Men på det stora hela... Vi har det bra. Jag är lycklig!

Samtidigt, i Suburbia

 Två grejer som, i alla fall i min fantasi, kunnat sluta illa senaste veckan. 

I början av veckan glömde jag mangeln på i tvättstugan. Jag hade matat in några örngott och skulle bara fixa en grej i ett angränsande förråd medan den gick någon minut, men så hittade jag något jag letat efter och något till Sons nya koja och så hade jag med ens helt glömt att jag manglade. Precis innan vi skulle lägga oss kom Make upp från källaren, märkbart skakad. Han hade ett ärende i tvättstugan och där luktade det bränt och mangeln var glödhet. Tänk om vi gått och lagt oss och det börjat brinna!
     Vi har brandlarm och verisure-kamera i källaren, så det hade nog märkts ganska snabbt, men vilken mardröm. Ska köpa en timer och sätta på mangeln ASAP.

Det andra är att jag i lördags är tämligen säker på att jag promenerade rakt in i en knarktransaktion. Med barnen, dessutom. Vi hade varit på skolgården och på väg hem kom det en bil i typ 90 knyck på 30-sträckan som går förbi skolgården och vårt hus. Det hade redan stått en bil parkerad på skolparkeringen och när den här nya kom körandes och tvärbromsade för att svänga in på parkeringen gav den väntande bilen till ett litet hej-det-är-jag-tut. Alltså lade jag senare ihop att de kanske inte kände varandra sedan tidigare, att den väntande bilen ville säga Kusten är klar. 

Vi joxade med ungarna som satt i skrindan och jag tänkte att jag tar vägen om den snabba bilen och byter några ord med chauffören så jag stegade ditåt med ungarna på släp. I framsätet satt två killar som stirrade på mig när jag stod utanför. Ytterst tveksamt vevade chauffören ner sin ruta och jag påpekade vänligt att det är 30 här på vägen och jag våra barn cyklar här och nu börjar det bli mörkt och du kanske kan tänka på det nästa gång? Han fann sig snabbt och svarade lika vänligt och artigt att ja det kanske ha gått lite snabbt där men han ska tänka på det och Tack för att du sa till. Tack för att du lyssnade sa jag. Så fick han syn på de halloweensminkade barnen och sa till sin kompis Kolla va söta! Har vi något godis? Jag uppfattade att killen bredvid var väldigt obekväm och på spänn men tolkade det nog mest som att han tyckte att det var lite pinsamt att en soccer mom hade synpunkter på deras bilkörning. 

Jag vinkade hejdå och fortsatte liksom yttervarvet om snabba bilen, så jag gick mellan den och bilen som väntat. Då blev jag sådär i periferin medveten om att det var fyra killar totalt som kommit i snabba bilen Samtliga ursäktauttrycket invandrare. Jag hade inte reagerat om det inte var för att killen i den väntande bilen var så olik dem. En "helt vanlig" svensk kille och han samt de övriga två från snabba bilen stod tätt ihop mellan bilarna och smusslade med något. Jag kände spontant De har inget gemensamt med varandra. De är alldeles för olika, de är inte kompisar, de känner inte varandra men jag hade hunnit om hörnet innan jag fattade att de måste ha sålt/köpt något olagligt. 

Jag lade ihop smusslet, den spända stämningen och plötsligt i min fantasi hade de vapen på sig och kanske var det bara min smala tur och tacksamt naiva jag-fattar-inget-ha-en-fortsatt-trevlig-lördag-Nu går-vi-hem-och-lagar-middag!-bubbla som gjorde att de inte kände sig tillräckligt hotade för att... ja, jag vet inte. Det är lätt att tankarna skenar. Säg gärna att jag är fjantig. Jag skulle på riktigt uppskatta det. 

Bästa dagen

Vilken dag jag hade igår!

Käck och Munter kom på lunch. Jag hade köpt extra fina musslor och valt bubbel med omsorg. Kvällen innan var KAOS, antagligen en av de värsta middagarna hittills. Jag hade ansträngt mig och gjort tacos med krispig kyckling. Båda barnen skrek. Ingen åt. Lilltjompan skulle sitta i mitt knä. Välte ett fullt mjölkglas över mig.  Make och jag bara stirrade tomt på varandra. Under tiden messade jag med Munter som skrev att Käck skulle köra bil till lunchen (därmed inte kunde dricka vin som hon så att säga varit lite drivande i) och bara kunde stanna en timma (so much for långlunchen som var planerad). Kände mig rätt sur/besviken över det.

MEN så kom de och hade fått skjuts av Käcks man och de hade fixat och trixat med dagishämtningar och simskolor så att BÅDA kunde stanna två timmar och BÅDA kunde dricka bubbel! Musslorna blev jättegoda och vi blev sådär skönt salongs och lite fnittriga som man blir när tre personer delar en flaska men en person (inte jag) bara dricker ett glas. Massor av skratt, bra diskussioner, jättetrevligt. 

Jag hade tagit ledigt på eftermiddagen p g a vill inte jobba med alkohol i kroppen. Så när de gått storstädade jag huset. Barnen skulle sova över hos mormor och morfar så för en gångs skull visste jag att det jag städar kommer få vara städat i alla fall ett dygn! Vid middagstid bestämde vi att Make skulle köpa med indiskt och KUNDE TALA MED VARANDRA MEDAN VI ÅT. Huset kvar knäpptyst! Sedan såg vi ett avsnitt av Utredningen på SVT Play. Sedan var klockan inte mer än åtta och vi ba' Vad ska vi göra nu? 

Så jag lade mig i badet med en bok. 

Man älskar ju sina barn (så klart) men det här med att vara utan dem en kväll och natt är... obeskrivligt. 

Snippi - ett avslutat kapitel

 hoppas vi.

Läkaren igår såg ingen cysta men däremot att jag hade lite vätska i buken, vilket mycket väl kunde vara blod. Tydligen (nyhet för mig) är blod utanför kärl väldigt jobbigt/irriterande för kroppen och gör att man får ont. Hon menade att anledningen till att ett blåmärke gör ont är inte, som jag alltid tänkt, för att man fått en smäll precis där, utan för att blod på villovägar gör en öm. Intressant! Det är inte ovanligt att man släpper lite blod från äggstockorna när man har ägglossning, det är därför man kan få ont i samband med det. 

Det kändes inte riktigt som att vi fick klarhet i varför jag haft ont men kunde i alla fall utesluta en del. Hon hade teorier om att jag haft ägglossning några gånger nu och haft ont av det men annars sker det tämligen sporadiskt med hormonspiral så kanske hade jag inte haft någon på länge innan det. Hon sa också att det finns en hormonspiral med lite starkare hormon som gör att man ofta helt slipper spotting som jag ändå har lite oregelbundet. När min nuvarande är uttjänt kommer jag nog att byta till den, men det är två år tills dess.

Lunchauvin

 På onsdag ska mormor och morfar hämta barnen för övernattning och jag har markerat ledighet på eftermiddagen ty jag ska ha daaaamlunch här hemma med Munter, Käck och vin! På allmän begäran kommer jag laga musslor. Jag ser (orimligt?) mycket fram emot det dekadenta i att dricka vin till lunch. En onsdag! 

Lunchen hängde som på en smal tråd förra veckan då Munter ringde och ville bolla relationen till Käck. Det hade hänt några saker som Munter reagerat på och när hon återgav dem förstod jag absolut att hon ifrågasatte om Käck var någon hon ville vara kompis med men jag sa också att baserat på det intryck jag fått av Käck så är jag ganska säker på att hon verkligen inte menat något illa men jag tror att hon är så impulsiv och överpragmatisk att hon helt enkelt inte tänkt på hur det skulle tas emot, i hennes värld hade hon bara löst några praktiska problem men Munter kände sig, med all rätt, överkörd.

Själv är jag tacksamt nog ganska omedelbar i hur jag reagerar. Det är numera sällan jag i efterhand kommer på vad jag skulle ha sagt och gjort. Typexempel är när en kompis från universitetet som hängde kvar efter studietiden. Han var en sådan som aldrig hade tid att ses, utom när det var någon vinning i det för honom, att han fick mat eller att man bjöd med honom på något. En kväll ringde han mig och undrade om jag ville hänga. Ja, kul! tyckte jag. Jag håller på att flyttstäda så jag tänkte att du kanske vill komma hit föreslog han. Jag: Började gapskratta. Sedan gjorde jag honom uppmärksam på det oerhört ohyfsade i att han aldrig har tid att umgås men ändå hade mage att be om hjälp med flyttstäd. Sedan skrattade jag lite till. Sedan lade vi på. 

Vi hördes nog inte av så många gånger efter det, tror jag men Käck och Munter har pratat och allt verkar vara bra nu. Jag var nog rätt ute med min teori lät det som. Yeay, lunchåvin!

Detta om detta

 Jaha nähä. Måste sätta fart nu men, det har väl märkts här ganska länge - jag är inte på något vidare bra ställe just nu. Kanske går hand i hand, att jag inte är särskilt nöjd med något (nåja) i tillvaron. Jobbet är jag kräkless på. Mina arbetsuppgifter just nu innebär inget av det som normalt sett är roligt med att vara inköpare, bara en massa administrativt bös som följer med produktionstransfers och utvecklingsprojekt. Jag har sökt ett jobb som är 'på andra sidan' men det är svårt att byta bana. Jag förstår att den som anställer hellre går på ett säkert kort, någon som redan haft samma sorts jobb i 10 år, än någon som vill göra en omstart och testa något nytt.

Kanske är jag så snarstucken med Make för att jag inte trivs så bra med jobbet. Jag stör mig på så mycket småsaker med honom nu. Allt han gör och allt han är stör jag mig på men jag fattar i alla fall att problemet ligger hos mig och inte hos honom. Det är jag som måste ändra på mig, inte han. Jag inser att mina reaktioner inte står i proportion till det som händer.

Jag tänker fortfarande mycket på hur det hade varit att bo själv. Ofta. Många gånger om dagen tänker jag "det här hade inte hänt om jag bott själv". "Så här hade det inte varit om jag bott själv." Jag borde försöka tänka åt andra hållet: Det här hade jag missat om jag bott själv. Det går sådär. 

Bara för att jag har läkartid imorgon har jag nästan inte ont alls längre. I fredags hade jag ganska rejäl värk, då var det nog som värst, men i helgen ingenting. Då har jag ändå kravlat runt och skruvat ihop en KURA-säng till Son, det tog större delen av lördagen, och igår nästan inget ont heller. Om jag känner efter har jag fortfarande en vag värk men antagligen inget jag tänkt på om jag inte tänkt på det. Så att säga. Har övervägt hela helgen att lämna återbud, kanske var det en cysta som sprack i fredags och det är ju inte direkt så att man hoppar jämfota inför en gynundersökning, men har nog ändå landat i att det är likabra att få en allmän koll. 

F ö är min chef så rolig. Hon är frispråkig och har en monolog om att man alltid försöker välja en lång tröja men ändå känner sig så dum mellan ombytesstationen och stolen. Varför placerar de förresten inte de två precis i anslutning till varandra för ALLA tycker ju att det är jobbigt? Nåja. Jag kör alltid klänning eller kjol så slipper man åtminstone den jobbiga grejen. Och hår-frågan? Jag som alltid tagit bort allt sedan jag var 16. Det är inget sexuellt alls, jag begriper bara inte varför någon vill ha en hårbuske mellan benen, lika lite som jag inte fattar varför en del inte rakar sig under armarna. Enda gången jag kan önska att jag haft en buske är just då, när man ligger där med benen i vädret och ja, vill uppfattas som så o-sexuell som möjligt. Håhåjaja. 

Nä, nu MÅSTE jag faktiskt jobba lite också. Blä. Go' måndag på er!

Mina pojkar

 En annan gullig grej med Son är att han är pappas pojke och trivs så bra i skjorta.  Igår hade han skjorta i skolan och liksom pappa verkar han så bekväm i plagget. "Mamma, jag vill ha skjorta varje dag!" Även idag kom han ner till frukosten i skjorta. 

Igårkväll berättade jag för Son att man faktiskt blir lite bättre på allt när man är snyggt klädd, och att man blir lite bättre behandlad om man ser prydlig ut. Det är klart att man fortfarande måste uppföra sig, men att man kanske har lite, lite mer marginal om man är klädd i skjorta än trasiga mjukisbyxor. Även i Fklass. Vi gillar tanken på att det blir hans grej med skjorta. Jag ska hålla utkik efter fler i hans storlek på Erikshjälpen. Och vettiga byxor.

Make har i stort sett alltid skjorta, helg som vardag. Han har många, säkert 20-25 stycken varav flera han haft i mer än 10 år. Eton är bra grejer. När han och jag började träffas så hade han aliaset Eton i den bloggen jag hade då. Vissa av dem är rätt slitna, fnasiga i manchetterna eller kragen. Då använder han dem när han klipper gräset ellet tvättar bilen. Och han har nästan alltid högra skjortärmen uppkavlad, den vänstra propoert manschettknäppt. Han är stilig ändå, min man!

Den vita lögnen + hälsoläget

Vi gjorde pumpalyktor i onsdags kväll och jag rostade kärnorna i ugnen efteråt. Son smakade och sa Mmm, gott!
När jag en stund senare frågade om han inte ville ha mer, han tyckte ju att det var gott, svarade han att Mja, han hade inte tyckt att det var så gott egentligen. Han ville bara inte göra mig ledsen.

Jag blev så orimligt glad över den lilla vita lögnen (och passade på att förklara vad en vit lögn är). Nej, det är klart att man inte ska ljuga men det var en så omtänksam lögn och på något vis, ett nytt tecken på empati som jag inte sett innan. 

Nu när jag tänker på det tycker jag att det gör ont i "tjejmagen" hela tiden. Så märkligt att jag gått i vad, flera månader? och tänkt att det är PMS-värk utan efterföljande mens. Igårkväll slog det mig att mina lymfkörtlar i ljumskarna varit väldigt svullna länge, ungefär som när man är gravid. De syns väl med blotta ögat, buktar ut från kroppen och jag har tänkt Men jag har ju ingen infektion någonstans! De två måste ha med varandra att göra. Google suger, ger träff på något som kallas Bartolinit men det låter mer 'ytligt' än mitt. Aja, blir fint att få klarhet på tisdag. Det är ju lätt att måla fan på väggen, särskilt klockan 2.30 på natten, men jag känner mig ändå rätt lugn. 

På tal om sjukdomar (hur gammal är man egentligen?) har både syrran och hennes man bekräftad kåååvid. Det var den här veckan jag hade bett om ledigt för att ta med lilltjompan och åka ner till dem i Rom men ställde in p g a stressigt på jobbet (och jag hade inte åkt ändå med tanke på hur osäkert det mesta känns i Europa nu). Det hade inte varit roligt att sitta där nu, antingen sjuk själv eller oroa sig för att bli sjuk och inte kunna komma hem på flera veckor. 

Allt ser fint ut?

* Mottagningen hade fått ett återbud på tisdag så jag får komma då. Barnmorskan trodde inte det var spiralen utan tyckte snarare att det lät som en liten cysta och därför blir det en läkare som får titta på det. Det blir skönt att ha det gjort. 

* Jag fick 200 000 igår. Jag visste att det skulle komma något i det häradet för nu när morfar är döende har de joxat runt med skogsgårdarna, två av mammas syskon har köpt ut de andra två syskonen så under en eftermiddag blev mamma cirka två mille rikare. De är så generösa, för det första hon gör är att föra över 200 000 var till mig och min syster. De gjorde samma sak när pappa fick pengar efter farmor och farfar. 

* Över vegetarisk pasta och alkoholfri öl reflekterade jag och Make över hur livet är. Om vi hade fått 200 papp för tio år sedan hade vi köpt champagne och firat. Nu delar vi en alkoholfri öl som nästan alla andra kvällar. Det är tacksamt (tro inget annat) men det känns inte som att man är 200 000 kronor rikare, snarare 200 000 kr mindre fattig. Ett djupt hål som är lite mindre djupt. 

* Vi pratade även om, som så många gånger förr, har det varit om Makes föräldrar tänkt mer som mina ("Det är nu ni behöver pengarna, inte om tjugo tretti år"). Svärfar håller precis på att sälja en fastighet och kommer göra en rejäl reavinst på den. Tänk om han tänkt som mina föräldrar och delat ut tio procent var till sina barn. Vi hade nästan i princip lösa lånen på huset och för honom hade det knappt gjort till eller från.  

Lady parts

 På tal om att vara en surkärring tror jag att jag behöver kolla upp min (hormon)spiral. Jag har ju skämtat länge om att det jag slipper i mens har jag fått i PMS istället, men i dagarna har jag insett att detta nog inte är normalt. Humöret är väl en sak, men jag har som en mer eller mindre ihållande värk. Den flyttar runt lite, men alldeles defintivt i eller runt livmodern/äggstockarna. Fnular lite på om det kan vara spiralen som inte sitter bra. Har dessutom haft väldigt ont vid samlag senaste tiden men utgått ifrån att jag bara varit "grund" som jag kan vara ibland. Kanske är det spiralen som spökat där också?

Naturligtvis, så snart den insikten landat känns det så tydligt och jag vill kolla upp det direkt men mottagningen som satte in den hade telefontid fram till en kvart tidigare. Jag får vänta tills imorgon men önskar att jag bara kunde få det kollat direkt. 

Man piggar upp sig

 En onsdag som började ganska uselt med att jag var ill-ilsk på Make som jag tyckte betett sig som en jädra mansgris på morgonen. Var sur fram till lunch, kunde knappt koncentera mig på jobbet och städade/torkade ur några kökslådor istället. Var ilsk över att han, såvitt jag kan minnas, inte torkat ur en enda kökslåda sedan vi köpte huset (och köket) för snart sju år sedan.

Vid lunch ringde han och sa förlåt (eftersom jag skrivit ett argt mejl där det med all önskvärd tydlighet framgick att jag tyckte att han betett sig som en mansgris) och det visade sig att han inte alls menat så som jag uppfattade saken. Nänä. Okejdå. Visst. Jag känner att jag behöver återupprätta mig själv. Jag luktar tantsvett (misstänker att det är min deo som börjar lukta efter några timmar för jag är snustorr i armhålorna men ändå stinker jag?), duschar och tvättar håret vilket var mer än välbehövligt. Fönar, duttar på BB-kräm, contourar lite och sminkar mig. Tar på en helt okej klänning och stumpbyxor. Döljer hjälpligt kablarna till ljusslingorna jag satte upp över uteplatsen igår, Får både svindel och dödsångest när jag står på stegen. 

Lustigt hur man (jag) alltid mår bättre med lite smink och vettiga kläder, även om jag bara sitter hemma. Det är en lärdom från sista föräldraledigheten då jag nästan varje dag klädde mig propert och sminkade mig. Jag märker hur jag får en helt annan energi i allt jag gör. Det mesta bli lite roligare. 

L'aventure commence

 På tal om hemmafix, gjorde lunchstopp på Clas Ohlson och lade en mindre förmögenhet på ljusslingor som jag redan satt upp över trädäcket. Make kommer bli lagom nöjd. Han gillar inte ljusslingor. 

Så därför frågar jag inte innan. Vårt däck är så symmetriskt och fint. Med dubbla altandörren exakt mitt på ena långsidan och bred trappa ner till gräsmattan exakt mitt på andra långsidan. En spalje på ena kortsidan och rejäl takkonstruktion på andra. Tacksamt med fästpunkter, alltså. Har nu två ljusslingor som går ihop högt upp på väggen, mitt över altandörren och sedan går ut mot ytterhörnen. Ja, det är kanske lite dansbana över det, men vi är ju en cirkusfamilj så jag tycker att det passar :-)

Inte utan min skruvdagare

 Nästa vecka är det höstlov i vår del av Sverige och vi har i o f s sagt att barnen ska vara på fritids/dagis hela veckan, men det kommer bli mindre tid där för dem och Son har pratat om att han vill ha sin nya säng sedan i vintras så nu tänkte jag att det är dags. 

Vi har nästan sex mil till närmsta Ikea och sängstommen KURA (som vi ska pimpa, yeay!) tarvar släp vilket tarvar Make för jag är osugen på att köra med släp. Ingen av oss är sugen på att harva runt på IKEA och hemleverans är ganska svindyrt men så kom jag på att man kan få även skrymmande grejer levererade till DHL för 199 spänn - VÄRT! Det kommer dessutom på bara några dagar. Återstår som sagt övrig "byggsats" och måla skruva ihop och sådant. För att inte tala om allt det riktigt roliga! Tjoho!

Vägra Vara Publik till Andras Samtal

Såhär i hemmajobbartider var det en i teamet som satte ihop en chatgrupp i Teams som var avsedd att ersätta "korridorssurret". Det är bara det att kommunikationen där inte är helt jämställd. Det är nämligen tre surkukar (ursäkta franskan) i teamet som är demonstrativt tysta när jag försöker vara med i surret. Det blir uppenbart. Om någon av dem skriver något svarar de andra. Om jag skriver något är det ingen som svarar på det. Som att prata med en vägg men jag och alla andra får agera publik i deras chattråd eftersom meddelanderna fortsätter poppa upp. I fredags fick jag nog när de hade delat ett youtubeklipp och höll på att skoja om det. Jag signade ut från konversationen och nu är jag inte med längre. 

Jag tror att de möjligen tog lite illa upp men skiter fullständigt i vilket. Har noll intresse av att surgubbarna ska gilla mig. Jag har alltid vetat att de inte gillar mig. De tycker att jag tar för stor plats, tycker för mycket och jag har alltid ignorerat det, kört mitt race. Fortsatt ta plats och fortsatt tycka. Jag skiter i att de inombords himlar med ögonen och att det ibland tar några sekunder innan de svarar på något jag sagt, eftersom de först måste ta ett djupt andetag för att anlägga en tillkämpad neutralt tonläge men man hör precis hur svårt de har att inte visa vad de tycker. Om jag haft snopp hade de tyckt att jag var duktig och driven. Nu råkar jag ha snipp och är därmed bara allmänt jobbig. 

På tal om att vara publik till andras samtal måste jag också passa på att kräkas lite över Skavlan. Make vill ofta se det och jag brukar stå ut några minuter innan jag får klåda och måste göra något annat. Jag avskyr Skavlan, både programformatet och självupptagna Fredrik. Jag brukar säga att det är som Skandinaviska Mästerskapen i aktivt lyssnande. De stackars utfyllnadsgästerna som tävlar om vem som kan se mest berörd/intresserad/deltagande/fokuserad ut utan att yttra ett ord medan huvudgästen, den alla slagit på teven för att se, svarar på extremt ledande frågor. "Den gangen da du var fjotton år så skett de nåe da kom å påverke dig mye. Kan du förtelle va det var?" Jaja, med reservation för min norska. 
Oj, nu blev jag på ännu sämre humör. 

Vad man vill göra hemma, del 12

 Senaste tiden har jag sett flera exempel på Ekotipsets Insta om hur folk återanvänder gamla tråkiga bokyllor och gör konstruktioner av dem som ser platsbyggda ut. Väldigt imponerande men realisten inser att det inte är riktigt så enkelt som det låter. Vi har inget behov av just platsbyggda hyllor men igårkväll slog det mig att när vi gör om sovrummet kan vi göra något liknande, fast med byråer som vi ändå kommer behöva och det bästa är när man kan ha snickare till att utföra. Jag seconhandar materialet (dvs gamla byråer), fnular på kluriga lösningar, gör ritningen och målar. De sågar och skruvar och fixar.

Blev naturligtvis eld och lågor direkt men vågar inte ta upp sovrummet med Make som fortfarande får stresspåslag av ordet "renovering". Vi har ändå inget ROT-utrymme kvar, så jag kan lika gärna hålla på den till efter årsskiftet. Yes, vi är sånadär hemska skatteplanerare i vår familj. 

På riktigt så tror jag att vi i framtiden kommer lägga ut allt sådant. Att man har en snickarlista med grejer man vill ha åtgärdat och när man har en dags sysselsättning ringer man dem. Gu' så skönt att ba' det och det och det och det. Så är det klart när man kommer hem från jobbet på kvällen. Värt bara med någon som har rätt grejer för jobbet. Som ba' iiiiooooo sågar snitt med exakt vinkel, och inte behöver lägga två timmar på googla hur man ska skruva ihop en stomme utan är klar typ när man själv i triumf just hittat bitsatsen till skruvdragaren. 

Självinsikten

Ska vi fortsätta ältandet om vad jag inte tycker om hos mig själv? Jo men det piggar ju alltid upp, non?

Jo, vad jag inte gillar är, som lite fortsättning på gårdagens inlägg, att jag blivit snarstucken. Så många små saker som jag förr hade låtit passera för det är inte värt det, hugger jag nu på och lyckas jag hålla tand för tunga stör jag mig ändå på det. Jag vet ju att det är en destruktiv utveckling för det enda som händer är att klimatet i relationen blir defensivt och till slut aggressivt (vi har varit där förut och jag vet mycket väl hur det känns att vara på andra sidan) men ändå kan jag i stunden inte låta bli att dela ut små tjuvnyp. Just då känns de som viktiga men med lite perspektiv inser jag hur onödiga de var. Det är faktiskt helt otroligt att Make bara sväljer dem och inte ger igen. 

Försöker jag provocera fram något? Strävar jag efter att ställa något på sin spets för att se åt vilket håll det tippar? Jag känner mig som en tonåring som testar gränser och tankar på självständighet. Fan vad det skaver, det där som saknas. Ändå är det inget nytt, inget som inte har funnits där sedan typ alltid. Jag förmår inte tänka bort det. Det växer sig större för varje dag.  Nej, vi kan inte prata om just det. Det är känsligt. Han är medveten om det och kompenserar mig men kompensationen betraktas som ett privilegium och är aldrig given, den kan dras in när som helst, så därför är jag rädd att gunga båten. 

Vi har haft våra kriser i relationen. Egentligen skulle vi aldrig ha blivit till, helt osannolikt att det blev vi med de förutsättningar vi hade. Vi har också haft riktigt långa perioder när vi båda känt att vi varit urstarka, att vi klarar vad som helst. Jag förundras över hur det kan skifta över tid i en relation. Hur något som varit så bra kan bli så dåligt att man funderar på vad man skulle kunna flytta till att bli urstarkt och fullt av tillförsikt igen. Det har nog alltid krävts en riktig urladdning för att byta kurs, att vända det nedåtgående uppåt. Den där gången för snart tio år sedan när jag hade varit otrogen. Den där perioden när Son var nyfödd och Make under lång tid betedde sig som en riktig idiot och jag sa att om inte något drastiskt förändras nu kommer vi inte bo ihop om några månader. 

Jag vill vända skutan nu, det är jag som behöver göra det. Det ligger hos mig. Jag behöver bli bättre på de små kärlekshandlingarna. De är en mirakelmedicin, har vi lärt oss. De kan göra stor skillnad, ett kärleksfullt sms då och då, en extra lång kram, några varma ord, tecken på uppskattning. Jag upplever att inte minst man själv, som avsändare, blir gladare av det. Man sätter ett annat klimat i relationen, vänder sina egna tankar till något positivt, desarmerar det defensiva. Jag behöver skärpa mig och han förtjänar det. Hur mycket jag än gnäller och lyfter fram det ofördelaktiga här är han en fantastisk person som jag ser upp till och (egentligen) respekterar så himla mycket.